viewpoint-east.org

Om staden vid bergets fot

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“I dessa coronatider”, ja, så inleds många svenska artiklar. I Polen skriver man rätt och slätt “i pestens tid”. Båda uttrycken blir plågsamt tröttsamma i längden. Men det är lätt att förstå tjusningen med att inleda artiklar på detta sätt, ty de flesta redaktioner har nog upplevt en enorm tillströmning av läsare under den senaste tiden. Viruset hotar inte bara människa, det är dessutom en kassako för de flesta tidningar.

Men det återstår så mycket annat att ponera kring. Ett gott utfall av viruset är att man i Polen inte får röra sig i alltför vida cirklar från hemmets vrå. För undertecknad har det inneburit en möjlighet att utforska närområdet.

Podgórze är en stadsdel i södra Kraków. På andra sidan Wisła klättrar den blygsamt upp mot en liten kulle, som pryds av ett TV-torn. Podgórze betyder ungefär nedanför berget. För den mer poetiskt lagda passar det kanske bättre med “vid bergets fot”, men kullen är ganska liten och kan endast näppeligen kallas för ett berg.

Platsen har säkert varit bebodd sedan urminnes tider, ungefär som allt annat häromkring. Det påvisar en annan kulle i stadsdelen tydligt. Kopiec Krakusa har så gamla anor att ingen vet riktigt hur gammal den är. Den omtalas som en hednisk kulle, och skulle kunna vara en keltisk kultplats från 200-100 f.kr. En annan teori är att Kopiec Krakusa anlades som en hyllning till kung Kra, som enligt myten var den som grundade Kraków. En tredje teori är att Kopiec Krakusa anlades i astronomiskt syfte. Ingen tycks dock förespråka teorin att kullen byggdes som utkiksplats. Man kan nämligen tydligt skåda Tatrabergen när sikten är god.

Kopiec Krakusa är dock inte begynnelsen för berättelsen om Podgórze. Vid tiden för Polens första delning, 1772, fanns det en liten bosättning på platsen skulle bli Podgórze. Habsburgska riket byggde upp stadsdelen, och Podgórze fick stadsrättigheter 1784. Staden hade en egen administration, och habsburgska riket ömmade särskilt för denna nya stad, då den inte hade lika stark polsk självbild som Kraków. Men i och med den tredje delningen av Polen 1795, blev Podgórze en del av storebror Kraków.

Tjugo år senare bröts dock Podgórze loss från Kraków. Den senare blev en fri stad, emedan Podgórze blev en viktig stad för Habsburgska riket. Den växte, mycket beroende på att staden var en viktig transit för bland annat salt. Strax söder om Podgórze låg stora saltgruvor.

Under 1800-talet förekom det uppror i Kraków mot det Habsburgska riket. Många upprorsmakare gömde sig i Podgórze, och det gjordes flera raider mot dessa. Men trots det var detta en tid då staden blomstrade och växte. 1900 hade Podgórze 18 000 invånare och låg därmed på trettonde plats bland de galiziska städerna i det Habsburgska riket.

På gatorna i Podgórze talades det tyska, polska och jiddisch. Judarna i staden utgjorde 28% år 1910, och de hade gott inflytande i Podgórzes administration. I början av förra seklet var tolv av trettiosex ledamöter i kommunfullmäktige av judisk börd. I Kraków levde judarna mycket mer avskilt från polackerna. Man bodde företrädesvis i sin stadsdel, Kazimierz. Det fanns givetvis många judar som bodde i andra delar av Kraków, men skillnaden till Podgórze är ändå påfallande. Ty i Podgórze fanns det ingen del som var särskilt judisk. Man bodde över praktiskt taget hela staden.

Vid första världskrigets utbrott stod det dock klart att Podgórze inte kunde ha kvar sin status som egen stad, och man inledde segdragna förhandlingar som 1915 ledde till att Podgórze återigen inlemmades i Kraków.

Kanske är det också ödets ironi att det var i Podgórze som den andra polska republiken föddes 1918. Det var nämligen här som polska soldater i militärkasernerna gjorde uppror mot det Habsburgska riket, desarmerade de österrikiska soldaterna, innan de tågade med den polska fanan i högsta hugg in mot Krakóws hjärta, Rynek Główny.

Mellankrigstiden lär ha varit en förhållandevis lugn tid för Podgórze, vilket dock inte enbart vara av godo. Kraków behandlade stadsdelen lite styvmoderligt. Möjligen kan dess Habsburgska uppenbarelse retat makthavarna i Kraków.

När andra världskriget bröt ut var därför Podgórze ganska eftersatt, och det kan möjligen vara därför som nazisterna valde att förlägga gettot till Podgórze. Rakt igenom stadsdelen skar detta monstruösa projekt. En annan orsak kan ha varit att det låg flertalet fabriksområden i stadsdelen, och det var således närmare att forsla slavarbetarna dit. Den tredje orsaken kan ha varit att det låg nära stenbrottet Płaszów, där man också byggde upp ett koncentrationsläger.

När man står på torget Podgórski rynek framför Josefkyrkan, blickar man rakt ner mot det som var gettot. De flesta husen är låga, och många är påtagligt vackra. Så som huset på Józefińska. Under andra världskriget låg här en judisk skola. Porten pryds av två figurer, en kvinna och man. Kvinnan räcker över något till mannen. Det ser ut som en påse med mynt. Men mellan de båda finns ett manshuvud med en olycksbådande slokmustasch. Är det månne Franz Josef, Habsburgska rikets sista kejsare? Märklig utsmyckning för en skola, kanske du tänker. Och det är det nog, ty före andra världskriget låg här en bank. Så gör det även idag.

På gatan Krakusa finner vi huset där Róża Rockowas barnhem för judiska barn låg. En vacker byggnad som just nu renoveras. Mittemot ser man fasaden till fabriken Optima. Fram till andra världskriget var det en chokladfabrik, men när gettot inrättades i Podgórze blev det istället små verkstäder, så som snickerier och skräddare.

På parallellgatan Węgierska låg synagogan Zucker. Den var vida känd och omtyckt före kriget, och många judar strömmade dit. Under andra världskriget gjorde nazisterna om det till lagerlokal, och den stod tydligen och förföll efter kriget. Nu är den dock renoverad, och dess ståtliga fasad skvallrar nog om dess forna storhet. Tyvärr hyser den inte någon synagoga idag, utan här huserar ett konstgalleri.

Så här skulle vi kunna fortsätta, ty Podgórze är en mycket spännande stadsdel, där varje gatuhörn har något att förtälja för den vetgirige. Dess nära band med habsburgska riket har också satt tydligt avtryck i arkitekturen, och Podgórze har därmed en helt egen själ, mycket olik den krakowitiska. Men vår promenad får fortsätta vid annat tillfälle, de stränga corona-restriktionerna tillåter nämligen inte att man går i för vida cirklar.


Den judiska skolan.


Optima.


Synagogan Zucker.


Josefkyrkans torn.

En förvrängd verklighet

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Åker med bussen till Ikea och för att hämta ut en beställning, två trädgårdsstolar. Bussen är nästan tom, enär på några vilsna pensionärer. Utanför bussfönstret susar den ödsliga staden förbi. Parkerna är avstängda. Rödvita snören spärrar av stigarna in mot de vårliga synerna. Boulevarderna vid Wisła är också avstängda. På de vägar som till för någon dag sedan var avsedd för fotgängare och cyklister, kör polisbilar. Varje förseelse mot restriktionen att befinna sig vid Wisłas flodbädd innebär dryga böter. Även skogen är förbjudet område. Man ska därtill avhålla sig från fysisk aktivitet. En tur med löparskorna kan göra dig märkbart fattigare.

På trottoarerna går dock fortfarande krakowiterna, men med två meters avstånd mellan varandra som de nya restriktionerna föreskriver. Det gäller även om man är ett strävsamt gammalt par. Många bär ansiktsmasker och blå eller svarta engångshandskar. Ingen kan se när någon annan ler. Det enda man ser är ögonen. Och ur dem lyser skräcken.

Paradoxalt nog går vägarbetarna och byggnadsarbetarna helt utan något skydd. De står dessutom märkbart nära varandra. Skuldra vid skuldra.

Det är plötsligt mycket slående, att när vi skalade bort all kultur och social interaktion, visade sig vår tillvaro blott gömma en verkligheten som förefaller vara en skrämmande fiktion. En fiktion som tömmer på kraft.

De nya restriktionerna i Polen skulle kunna sägas vara så nära ett undantagstillstånd man kan komma. Men utan att ha någon närmare kunskap om Polens konstitution håller undertecknad det osagt. Rörelsefriheten har begränsats för alla, men kanske mest för dem under 18 år. De får nämligen inte gå ut utan målsmans sällskap.

Men vad ska man ute och göra? Här är det nämligen omöjligt att inte bli rädd. Kanske klarar du av att fjärma dig från flödet av nyheter om död och lidande om du sitter i din kammare. Men på stan blir du genast varse den panik som råder i samhället. Långsamt kryper ångesten in under skinnet, och slutligen gör man som alla andra. Man går stora omvägar runt andra, och låter även bli med se varandra i ögonen, ty man skäms en smula över att man antar att andra bär på Smittan.

En fråga som infinner sig är hur ett samhälle förväntas genomleva vårt nuvarande paniktillstånd. Ingen verkar nämligen lyfta blicken för att fråga vad som kommer efter detta. Tänk om man inte kommer att lyckas med att stampa ut Smittan ur samhällskroppen? Vilka åtgärder ska man då vidta? Hur ska folket, som redan är utmattat av skräck, kunna krama ut de sista dropparna av kraft ur sina redan törstande liv? Och vilka är det som förväntas bära resterna av den ruin som kommer att återstå av samhället efter den här förödelsen? De unga vuxna, vars framtid nu smulas sönder, kommer kanske inte mäkta med. Och tänk om det uppstår en värre kris? Tänk om Smittan muterar? Eller tänk om det kommer en värre farsot? Varifrån ska vi då ta kraft?

På gatorna syns inga unga vuxna. De tar således sitt ansvar. De tar kanske även ett större ansvar än den grupp som ska skyddas – de äldre och svaga. Ty de senare står vid varje busstation. Vid varje övergångsställe. De sitter på parkbänkarna. Ja, just dessa bänkar som vi är förbjudna att sitta på. Detta är dock inte sagt som en åthutning åt de äldre, blott ett stilla konstaterande.

I Ukraina tänker man tvärtom. Där är det de äldre som inte får gå ut. Deras arbetsgivare kan till och med åka på dryga böter om de över 60 år skulle drista sig till att arbeta. En horribel tanke, eftersom det nästan är komplett omöjligt att leva på en ukrainsk pension.

I Polen är det de unga vuxna och deras yngre kamrater som blir inspärrade i sina rum. I Ukraina är det de äldre som får sitta i husarrest. Ett märkligt sammanträffande är att det är just dessa grupper som är benägna att rösta mot de sittande regeringarna i de bägge länderna.

Men det är lätt att bli lite konspiratoriskt lagd när man sitter så här på en folktom buss och ser ut över ett öde stadslandskap. Städer utan människor skapar nämligen förstämning. Städer utan människor förlorar ju sin skönhet, sin styrka och sitt väsen.

Och nästa vecka lär nya restriktioner komma. Det är lätt att förespå, ty de dagens restriktionerna överträdes idogt. Parker beträds. Par håller i handen. Medmänniskor står alltför nära. Och en och annan motionär springer sin förbjuda löprunda.

Bussen stannar, och med snabba steg ilar jag med mina trädgårdsstolar ut ur denna förvrängda verklighet.

En smula rörelsefrihet, om jag får be

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Utanför vårt fönster hoppar en stjärtmes från gren till gren. Lite bekymrad ser den ut. Jag antar att det är våren som skrämmer lite. Mycket bestyr och många göromål ligger ju framför honom och hans utvalda.

Men faktum är, att trots att jag gläds åt att äntligen ha ett fönster ut mot en plats med rikt fågelliv, har jag lite svårt att koncentrera mig på deras liv. Ett litet virus, som satt skräck i hela världen, sätter sig mellan mig och min upplevelse av fåglarnas bestyr. Jag kan helt enkelt inte njuta så som jag önskar.

Mitt kvarter har helt ändrat karaktär. Alla restauranger och caféer är stängda, eller så erbjuder de endast hämtmat. Många andra affärer håller stängt, och lekplatserna är försedda med hänglås. Likaså träningsredskapen i parken. Varje dag kör polisbilar runt med megafoner som basunerar ut att Polen är drabbad av en epidemi. Inget är sig alltså likt.

Men vi har fortfarande kvar lite rörelsefrihet. Och det är jag djupt tacksam för. Två och två får vi promenera eller till och med cykla. Det här är nya regler som infördes i tisdags. Idag var första helgen sedan dessa nya regler, och jag oroades över att få se stora grupper nonchalera påbudet. Nu blev mina farhågor dock inte besannade. Jag såg endast några få som vågade sig på att samlas fler än två. Men rykten har nått mig att man på andra platser i landet inte var lika förnuftiga. Det här är väl något som hela befolkningen kommer att få lida för, ety jag tror att det nog kommer ett strängare påbud inom kort.

Då kommer jag inte längre kunna få möta våren i dessa underbara omgivningar. Jag kommer inte få ta en cykeltur till Tyniec, som jag gjorde idag. Inte heller kommer jag att få dricka en medhavd öl vid badsjön Zalew Kryspinów, så som jag också dristade mig till idag.

Det blir att få vänja sig vid mina ynka trettiotvå kvadratmeter och en balkong på en liten blygsam dito.

Men även om det blir så kommer jag att kunna njuta av de fåglar som pryder träden utanför mina fönster. Jag tror nämligen att det dröjer ett tag innan politikerna beordrar att vi ska krypa ner i underjorden, så som det var för människorna i Karin Boyes Kallocain.

Fast det ska jag ändå låta bli att svära på. Så mycket har hänt de här veckorna som jag slätt inte trodde var möjligt. Det här var inte ett scenario jag någonsin ställt upp för mitt inre. Kanske är jag naiv, men jag måste faktiskt tillstå att jag tycker att våra epidemiologer har varit ganska dåliga på att få ut sitt budskap så att man förstår vad de säger. Eller så var det bara så att jag inte ville lyssna på det örat. Jag förstår i alla fall nu lite bättre nu vad de försöker säga. Tror jag.

Svårare är det ändå att förstå hur Polen ska kunna avsluta de här åtgärderna man vidtagit. Vad är målet? Att få bort viruset ur hela samhällskroppen? Eller vill man försöka minska belastningen på sjukvården? Eller är tanken att man ska hålla allt på paus till det finns ett vaccin? Jag har tyvärr inte lyckats få någon reda i det.

I skrivande stund pågår en kontrovers i Polen angående det förestående presidentvalet i maj. Många inom oppositionen vill få det uppskjutet på grund av smittorisken. Regeringspartiet Lag och rättvisa verkar vilja få valet till stånd. Men är det verkligen ansvarligt? Kommer inte smittan då spridas allt mer? President Andrzej Duda tillkännagav nyss att valet kunde skjutas upp. Men hur länge? Frågan kvarstår nämligen, hur länge ska Polen vara på paus? I månader, eller år?

Och är det verkligen en paus vi har? Här i Kraków känns det snarare som ett hjärtstillestånd, och jag blir för varje dag varse att det Kraków jag flyttade till nog aldrig kommer igen. Det är många som får sina liv krossade i Covid-19 spår. Affärsrörelser som inte överlever en sådan här katastrof. Många ukrainare har också lämnat landet. Dessa har varit en viktig ekonomisk motor för Polen. Deras anställningar var ofta osäkra, och dessutom stängde ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyj ner gränserna häromdagen. Ett beslut som i praktiken innebär att ukrainska medborgare inte har rätt att åka in i sitt eget land. På obestämd tid.

Ju mer jag tänker på det här, ju mindre förstår jag ändå. Kanske är det faktiskt så att det är oändligt mycket lättare att förstå epidemiologer än politiker och dessas beslut. Vi borde kanske övergå till en epidemiologisk ideologi. På så sätt skulle vi vara väldigt försäkrade mot situationer som vi nu har. Men… det är plausibelt att det ändå skulle bli fel, och fullkomligt obegripligt. Ungefär som nu, alltså.

Men utanför mitt fönster hoppar stjärtmesen från gren till gren. Lyckligt ovetande om vår kaotiska tillvaro. Epidemiologer, politiker och olika grafer avskräcker inte denna lilla tuffing. Och snart kommer han få sällskap av fler än bofinken. Kanske bör jag tänka lite mer på deras pyssel, för det här med pandemier lär jag nog aldrig få någon rätsida på.


Vart är vi på väg?


Tyniec.


Årets första vitsippor.

En ljuspunkt i Kraków

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Vi stånkar fram på våra stålhästar. Över Wisłas broar, genom Kazimierz och mot gamla stan i Kraków. För första gången är det inte ens svårt att ta sig fram. Inga horder av turister. Inga fulla britter som väsnas på gatorna. Inga israeliska ungdomsgrupper som vandrar genom staden. Det är nästan så att man saknar dem något. Nå, bortsett från de brittiska fyllevanorna.

Kraków är inte sig själv. Lite vilsen tycks den mig, när ingen nu är här och beundrar dess skönhet. Men samtidigt känns det som om staden putsar ut, och nästan sätter sig lite till ro. I Planty hörs fågelsången tydligare än någonsin. De få bilar som kör förbi har den goda smaken att hålla låg hastighet.

Vi svänger in på Groszka mot hjärtat i gamla stan, Rynek Główny. Framför oss seglar en och annan cyklist fram. Inga hästekipage. Inga sjövilda turister som hänsynslöst sicksackar mellan trottoarer och rakt över cykelbanor. Det är faktiskt första gången jag tar mig fram här utan att uppleva att jag bryter mot någon slags oskriven regel som säger att det är härdiskt, eller nästan kriminellt, att vilja ta sig från A till B.

Vi stannar upp vid flera fasader. Aldrig har jag fått uppleva dem så. Århundradena strömmar genom mitt huvud. Jag får nästan en förnimmelse av hur det faktiskt kan ha varit här en gång.

När vi svänger in på Rynek Główny blir vi åter hänförda. All skönhet och prakt strömmar mot oss. Helt ostört. En liten labradorvalp jagar förtjust några vimsiga duvor. Det är rogivande, och jag erfar en känsla av att vara privilegierad att få uppleva Krakóws skönhet så här avskalad på turismens industri.

Och kanske är det nu som känslan av panik lägger sig något. Paniken att mina nära och kära ska bli sjuka. Att jag själv ska bli sjuk. Och paniken att jag inte ska orka vara ett ljus i mörkret för de unga människor jag har förmånen att undervisa. Jag önskar att fler politiker kunde hålla tillbaka lusten att slå på dystopiernas trumma. De ska ju ge oss vår framtid. Inte smula sönder den i kortsiktiga och illa genomtänkta beslut.

Men trots att mitt ljusa sinne grumlas något av att jag tänker på reseförbudet som råder i stora delar av Europa, så känner jag ändock en inre frid. Och innerlig glädje, att få vara med om en tid där Kraków inte översköljs av turister. Vi krakowiter har äntligen förmånen att få bli så där betagna av och nyförälskade i vår egen stad. Och det senare hör ju helt enkelt våren till. Det hör jag helt tydligt hur koltrastarna förkunnar när de slår an sina toner.

Ibland är det bra om det bara blir pannkaka av alltihop

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Буде добре!” (Det blir bra) hör jag ett skratt klinga. Det är G som har beställt pannkakor med äpplen som orsakar munterheten hos personalen på Jadłodajnia u kolejarzy (Matstället hos järnvägsmännen). Ja, du läste rätt. De svarade honom på ukrainska. Och det är inte så konstigt, efter många år i Lviv har ju vårt språk färgats en del av det sjungande språket i östra Galizien. Och oftast möts vi just så där här i Kraków, när några ukrainska stavelser dansar ut ur våra munnar. Vi möts av glada skratt, eller vänliga leenden.

Flera ukrainska ord är nära besläktade med deras polska motsvarighet. Det polska och det ukrainska ordet för äpple är, till sin skriftliga uppenbarelse, förvillande lika varandra. Men när de ska föras över läpparna trilskas givetvis det polska äpplet mer än det ukrainska. Jabłko på polska uttalas nästan så här “jabwko”. (Om man utgår från att W här låter som ett engelskt W, och inte som ett svenskt.) Emedan det ukrainska äpplet (яблуко) lystrar till tilltalet “jabluko”. Pannkakor med äpplen heter naleśniki z jabłkami på polska, och налисники з яблуками (nalesniki z jablukami) på ukrainska. Snarlika med andra ord, men på polska finns det alltså ett litet försmädligt ljud mellan b och k, som inte låter som ett L. Ett ljud som ukrainskan inte hyser. Därav kunde personalen på Jadłodajnia u kolejarzy skönja att G råkade tala ukrainska istället för polska.

Det här sitter jag och grunnar på när G kommer tillbaka med två tallrikar med ljuvligt goda pannkakor fyllda med äpplen som stekts i kanel.

Men när jag inmundigar min efterrätt – ty tidigare har jag ätit (eller nästan förätit mig på) sellerisoppa, stekt potatis och tre sorters sallad – tänker jag på varför jag hamnade just här. På min stålhäst hade jag färdats hela vägen från Podgórze till Kleparz och enträget sökt efter ett lämpligt ställe att inta en enkel lunch. Men då jag idag var på ett synnerligen uselt humör, ratade jag nästan varje plats som stackars G föreslog. Jag hade helt enkelt fått nog av alla hipsterställen som serverar vegoburgare, falafel, surdegsmackor etc. Jag längtade hem. Och trots att jag älskar Kraków innerligt, är en del av mitt hjärta fortfarande i Lviv. Jag saknar ofta Nadija. Ett ställe runt om hörnet där jag bodde i Lviv. Hos Nadija fick jag vällagad mat, som serverades helt chosefritt.

Det är förhållandevis svårt att finna sådana enkla tillhåll i Kraków. Och de för dessutom en tynande tillvaro. Höga hyror, turister och trendiga hipsters är väl det största hotet mot deras existens. Jadłodajnia u kolejarzy i Kleparz är ett av dessa ställen som klarat av att stå emot den del av det föränderliga i tidevarvet som enkom är förkastligt. Kanske beror det på att Jadłodajnia u kolejarzy huserar i ett kulturhus, men vem vet hur länge denna lycka varar?

Ty Jadłodajnia u kolejarzy ligger farligt nära strömmarna av turister. Och ett stenkast bort ligger stans trendigaste surdegsbageri, Handelek. Ett bageri som visserligen har ett trevligt uppsåt, de vill återföra en tysk brödtradition till staden. En tradition som försvann i och med andra världskriget, då tyskarna som bott i hundratals år i Kraków, tvingades bort. Och nu finns det risk att Handelek själv kommer att ingå i en rörelse som tränger bort uråldriga ställen som Jadłodajnia u kolejarzy.

Men om den möjligen dystra framtid vet jag ingenting nu, när jag sitter här och äter mina pannkakor med äpplen, lyssnar till hårdrocksbandet som repar i kulturhuset, och tittar ut genom fönstret på det gemytliga stadslivet i Kraków. Jag skulle vilja stanna klockan, sitta här och äta pannkakor för evigt. Och understundom muntra upp personalen med lite ukrainska felsägningar.


Efterrätten först…


… sedan huvudrätten.

Batalj på två hjul

Category: by sophie engström, Centraleuropa, EU, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Alltsedan jag flyttade till Kraków har jag intresserat mig för cyklisterna. Deras förfarande har förefallit mycket besynnerligt. Snabbt har de ilat fram, och gärna på trottoarerna. Det här retade tidigare gallfeber på mig, och jag har otaliga gånger utgjutit verbala hämndaktioner på dessa cyklister. Huruvida det överensstämde med rådande polsk lagstiftning påverkade inte min hållning. Ur det avseendet är jag mycket svensk. Vart än vi kommer verkar vi ha en uppsjö av förslag på hur ordningen på den utländska plats vi befinner oss skulle kunna vara bättre instiftad. “Varför gör de si?” “Varför gör de så då?” “Hade det inte varit bättre om de gjorde så här istället?” säger vi, och har Sverige som förlaga för hur saker och ting ska samverka.

Nå, nu är jag ju med cykel, och det har gjort att jag har förändrat förhållningssätt något. Jag har insett att det här med att cykla på trottoaren faktiskt inte enkom är av ondo. I synnerhet inte om man visar respekt för de fotgängare som också vistas på trottoarerna.

Det förhåller sig också så att den polska biltrafiken sägs vara ganska, låt oss säga, lynnig. Folk kör som vettvillingar, och statistiken talar dessutom sitt tydliga språk. Polackerna tillhör de sämsta chaufförerna i EU. Ja, om man ska tro statistiken, alltså. Själv har jag ännu inte mött på så många lynniga bilister. Jag kan till och med tillstå att jag är ganska positivt överraskad. De bilister jag möter på min väg här i Kraków, tar det väldigt varsamt med cyklister. De stressar oss inte vid korsningarna. De försöker inte heller smita förbi oss i trånga passager. Jag skulle vilja säga att de bilister jag har mött, när jag farit fram på min stålhäst, faktiskt har visat mer hänsyn än deras svenska kollegor. Märkligt, ty det är en respekt som jag faktiskt var helt oförberedd på att få erfara.

Det finns också andra saker som är förbryllande för en svensk. I Kraków får man cykla mot enkelriktat. Ja, nästan överallt, vill säga. Vid sådana vägar återfinns oftast en skylt som förkunnar följande “Nie dotyczy”. Det betyder ungefär “cykla här, men det är inte vidare praktiskt”. Man ska med andra ord vara ganska kaxig och fräck för att ta upp kampen med bilisterna om det skrala utrymme som finns mellan de parkerade bilarna och de som susar fram i motsatt riktning. Själv är jag inte så kaxig, utan cyklar helt sonika upp på trottoaren, vilket är mycket mer praktiskt. (Det borde förresten stå på en annan skylt.)

Fotgängarna är dessutom medgörliga. Inga sura miner (om de inte är svenska turister, vill säga), och det är en ganska god samarbetsvilja på trottoarerna.

Nej, det är inte mycket jag kan beklaga mig över… Om det inte vore för de andra cyklisterna. Något cykelvett har de flesta inte. Man räcker till exempel sällan ut armen när man ska svänga. Själv praktiserar jag Köpenhamns cykelregler. Jag sträcker ut armen när jag svänger, samt markerar när jag bromsar in genom att lyfta upp handen (ungefär som indianerna hälsade på varandra i vilda västern-filmerna) och jag pekar framåt när jag ska ta mig rakt genom en korsning. Det här har jag fått lära mig den hårda vägen i Danmarks huvudstad. Med andra ord, ungefär så här: “Hvad læver du? Dit forpulede fjols!” (Det där får du själv översätta.)

Det kommer dock dröja ett tag innan jag har lyckats förmå Krakóws tusenhövdade cykelkår att anta samma danska logik som jag när. (Jag syftade alltså på det där med armen, och inte på svordomarna.) Men jag vill ändå hysa hopp om bättring, ty det börjar bli tröttsamt att genom mina tänder sila vokabeln shmuck till mina tvåhjuliga medresenärer. (Det där får du googla på, om du inte vet vad det betyder.) Så något är ändock sig likt sedan tiden före jag införskaffade cykel. Jag avser alltså min inställning till (andra) cyklister.


Varning för cyklister, säger den knappt synbara skylten.

Om en trofast vän

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Vid slottet Wawel finns en staty, som många kanske missar när de strövar förbi. Men faktum är att de borde stanna upp en stund, ty den som står staty är någon som uppvisade enorm tillit och trofasthet. Något som vår tid annars inte premierar särdeles mycket.

Statyn heter Pies Dżok (hunden Dżok). Ja, du läste rätt, det är en staty över en hund. Dżok var en särdeles otursam jycke. 1990 förolyckades Dżoks husse vid rondellen Grunwaldzki. Under ett helt år vankade den trogne vännen runt på platsen där husse gått bort. Han lär ha blivit något av ett samtalsämne i staden. Först efter ett år lät han en annan människa komma honom in på livet. Dżoks nya marmor hette Maria Müller, och de två levde lyckliga tillsammans i hela sju år.

Men så var det åter dags för Dżok att bli lämnad. Maria gick bort, och Dżok rymde. De sista åren tillbringade han kring centralstationen i Kraków, där han lär ha blivit överkörd av ett tåg.

Historien om Dżok är på en och samma gång både oerhört ledsam och vacker. Ledsam för att Dżok förlorade två ägare. Vacker eftersom den är en påminnelse om djurs kärlek och känslor till sina ägare. Därför är det särskilt fint att det finns ett monument över denna trofasta jycke.

Men monumentet lever inte säkert. Sedan flera år har Kraków stad diskuterat var man ska bygga ett stort monumentet över Hemmarmén. Hemarmén (på polska Armia Krajowa) var den motståndsrörelse som bekämpade nazisternas ockupation av Polen under andra världskriget. Ett förslag är att platsen för ett sådant monument ska vara precis där Dżok står staty. Det här något som retar många krakowiter. Dessa tycker att det redan finns ett monument över hemarmén (som ligger på andra sidan Wawel), och det behövs inte ett till. Andra anser att platsen där Dżok står staty är en idealisk plats. Diskussionen lär fortsätta.

Det har skrivits böcker om Dżok, som har blivit en riktig legend, och 1991 gjordes en dokumentärfilm om honom. På filmen ser vi hur Dżok oroligt vankar runt. Ständigt sökande efter sin husse. Han tycks inte särskilt bekymrad över allt stök som pågår runt omkring. Filmen är inte bara en fin hyllning till en trofast vän, utan också ett fantastiskt tidsdokument. Det Kraków som syns på filmen känns mycket fjärran. Spårvagnar skramlar förbi. Bilar som spyr ut svarta moln av avgaser. Människan med nötta kläder, trötta ansikten och tidslösa frisyrer. Och mitt bland dem finns Dżok, som förefaller vara helt upptagen med sitt eget sökande och andra hundbestyr.

Idag vankar han inte längre runt på platsen, utan står staty. Med sina ledsna ögon ser han ut över mänskligheten. Människans bästa vän… Och hans metalliska fysionomi påminner oss om våra sällskapsdjurs utsatthet. Något som vi faktiskt behöver påminnas om lite oftare. Monument över krigens hjältar har vi nog faktiskt så att det räcker, och blir över.


Filmen om Dżok.