viewpoint-east.org

En hyllning till Murchin och alla andra pälsklädda vänner som lämnat oss

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Klockan fem i morse vaknade jag med ett ryck. Det är visserligen inte ovanligt. Jag har en tendens att vakna med ett ryck och undra vad som är fel, tills jag kommer på att det antagligen bara är livet som spökar och stökar. Då brukar jag försöka somna om. Jag får ta det där med livet senare, tänker jag.

Men i morse var det annorlunda. Jag pinnade upp på mina trötta ben. Tog en lov runt lägenheten. Tittade ut på det där mjölkvita gryningsljuset, det som oftast får mig att känna mig som mest naken och ensam. Jag tittade ut genom köksfönstret, och såg till min förvåning att Anjas och Volodjas dörr stod öppen. Det var konstigt, tänkte jag, innan mina trötta ben beordrade mig tillbaka till sängen.

När jag några timmar senare stod på balkongen fick jag höra av Anja vad som troligtvis väckt mig. Hennes katt, den fina balkongherren Murchin jag så ofta har pratat med, hade somnat in. På senare tid har han varit loj, lite ointresserad. Veterinären har gjort hembesök, och jag har förstått att allt inte stått rätt till. Och i natt drog han sitt sista andetag. 

Anjas sorg är givetvis oändligt djup. Jag vet hur det känns att förlora en pälsklädd vän. Det gör ont. Fysiskt ont. Ord kan inte lindra. Det vet ni som också förlorat en pälsklädd följeslagare. De är nämligen ofta långt mycket viktigare för oss djurägare, än vad de som vandrar genom livet utan pälsvänner, kan förstå.

Den här postningen har inga andra avsikter än att skicka en sista hälsning till vår balkongherre, Murschin, och till alla andra pälsbollar, som lämnat oss nyligen. Jag sänder er en virtuell kram, mina vänner. I tanken finns jag med er och era vänner. Er sorg är inte mindre betydelsefull än någon annan sorg.

Grannkatt
Vår balkongherre, Murchin. Saknad inte bara av Anja och Volodja, utan av alla oss som bekantat oss med honom. vår gård blir aldrig den samma utan dig. Foto: Sophie Engström.


Ett stenkast från mitt sovrum

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På filmduken rullar kroppar förbi. Kroppar av människor som en gång levde. Rörde sig. Skrattade. Grät. Var som människor är mest.

Jag står i ett kalt rum på Lonsky museet i Lviv. Det är varmt ute, men här inne råder evig vinter. Museet är inrättat i ett före detta fängelse. Trots att jag försöker värja mig, misslyckas jag. Ondskan tränger sig på. De människor som våndats här vill att jag hör. Hör, ser, känner deras död. Det går inte att värja sig. Inte när jag står här, där det skedde.

Den 23 juni 1941 påbörjade NKVD en sex dagars lång och fasansfull kampanj. Orsaken var att tyskarna närmade sig Lviv, och man ville röja undan spåren av de man fängslat, och det var otänkbart för NKVD att lämna fångarna så att de kunde befrias av tyskarna. Under de sex dagarna mördades 4000 ukrainare, judar och polacker i Lviv. 1681 av dem var fångar på fängelset jag nu besöker.

Filmen som rullar framför mina tårfyllda ögon är fångad av nazisterna som lät anhöriga söka sina familjemedlemmar bland de mördade. De håller näsdukar för sina näsor och munnar. Stanken måste varit grotesk.

Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara att där finna en älskad vän, släkting, son eller dotter. Det går inte. Det är för ohyggligt. Något sådant kan väl aldrig hända mig. Eller…

Det är nästan lätt att föreställa sig hur de rädda och terroriserade Lvivborna såg nazisterna som befriare. Det var väl en naiv och enfaldig förhoppning om att mänskligheten inte kan vara förevigt ond.

Men det visade sig vara ett ödesdigert ställningstagande, som man än idag betalar priset för. Ukrainarna som fascister är ett stigma som riktigt klibbat fast. Sovjetunionen visste hur man skulle spela de korten, och än idag lever vi i en tid där vissa kallar ukrainarna för fascister, med en handrörelse mot det minnet. Dödandet och mördadet hade dock bara börjat. 700.000 mördades i Lviv av tyskarna. Av dem 130.000 judar. Staden blev aldrig den samma igen. 

Det är 76 år sedan mördandet inleddes på en plats som bara ligger ett stenkast från mitt sovrum. Kanske tycker du att det är länge sedan, men i en stad som Lviv lär man sig snart att 76 år är en kort tid. Mördandet kan när som helst ta vid. Vi kan inte bortse från att det var vi människor som gjorde oss skyldiga till detta. Vi människor. Det är en del av oss, som vi måste bekämpa. Det pågår nu. I Syrien. Och på så många andra platser. Vi ska aldrig glömma, eller förneka att vi är kapabla till just det. Att mörda varandra på bestialiska vis.


Om mina och en barnboksförfattares rädslor

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 4 minuter)

För några dagar sedan läste jag en text författad av en mycket rädd barnboksförfattare boende i Sverige men med tjekiskt ursprung. Hon är så rädd att hon inte vågar gå ut om kvällen och enligt egen utsago har hon införskaffat sig ett vapen. För att skydda sig mot det hon är så rädd för. Hon är inte ensam. Jag har hört och läst detta många gånger före Katerina Janouch skrivit om det. Hon är inte ensam, men det ger henne inte mer rätt. Man ska inte raljera över andras rädslor. Det är fult och gement. Jag tänker inte heller göra så, men jag vill sätta hennes rädsla i perspektiv.

När jag flyttade till Lviv kom jag ofta på mig med att jag rädd för ukrainska män och deras kroppsspråk. Min rädsla tog sig väl inga extrema uttryck, men jag märkte att jag tittade bort när jag upplevde något som hotfullt. Lite som att sticka huvudet i sanden. För inte hade det hjälpt om jag tittade bort eller inte.

På många sätt tyckte jag själv att min rädsla var underlig. Jag hade ju före min flytt hit ofta varit i landet, men förhållandet blev liksom något annat när jag omgavs av dem varje dag.

Under flera år rådde ett vapenstillestånd mellan mig och de ukrainska männens kroppsspråk. Jag tittade bort. De syntes inte i min horisont. Men under Euromajdan förändrades allt. Plötsligt blev jag en del av väldiga folkmassor, som så ofta bestod just av ukrainska män. Vi blev helt utan fredsförhandlingar blev de ukrainska männen med deras vildvuxna kroppsspråk mina vänner. De var inte längre hotfulla. Bara helt normala. Som ukrainska män är som mest. Jag insåg att jag hade ålagt dem en hotbild de inte bar med sig. Det var faktiskt jag som hade haft fel. Gjort en felaktig bedömning.

Det var strax efter den insikten jag satt vid badsjön Vynnynkiy strax utanför Lviv, och såg en grupp unga män närma sig platsen där jag satt. Helt utan att jag förstod varför blev jag rädd, men efter en stund förstod jag att det var något knas med deras kroppsspråk. När de kommit tillräckligt nära hörde jag att de talade arabiska, eller möjligen persiska. Ju närmare de kom, ju räddare blev jag.

Men så plötsligt vek de av. Stojande och hojtande sprang de mot den bungalow de hyrt. De såg antagligen inte ens den rädda tanten på stranden.

Jag satt där på stranden och skämdes så förfärligt. Min rädsla handlade bara om att jag såg något som inte var lika hemtamt. Och när jag satt där kunde jag till fullo se hur rädd jag tidigare varit för ukrainska män, och hur jag genom tillvänjning börjat uppskatta deras kroppsspråk.

Ur någon hjärnvirvel dök då min japanska vän upp. Och hur hon berättade för mig om hennes syster, som när besökte min vän i Sverige, var fullkomligt livrädd för de svenska männens kroppsspråk. Hon vågade inte röra sig på gatorna. Jag skrattade då, tyckte det var märkligt. Vadå, våra män är ju så timida.

När jag satt där på stranden tänkte jag på den berättelsen, på hur svårt det är att förstå varandras kroppspråk. Att vi är fångade i vår egen tankestil, vår egen kontext. Och hur lätt det är att utgå från att någon annan är hotfull bara för att vi inte förstår vad deras röster och kroppar säger.

Jag ska inte mästra, förringa någon annans rädsla, men det är ganska troligt att många av våra rädslor bara bygger på att vi är ovana vid varandra. Rädslorna finns inne i våra huvuden, och bygger inte alltid på en verklig situation. Med lite lyhördhet, och öppenhet, hade vi faktiskt kunna förhindra att vi bygger högre murar och köper vapen. För vad är det vi försöker skydda oss ifrån? Vår egen rädsla? Den lär inte dö av några kanoner.

Men innan jag knyter ihop säcken, vill jag tillägga en tanke. Nästa gång du känner rädsla för någon, ställ dig då frågan hur du uppfattas. Det är inte helt säkert att du uppfattas som det viljelösa offer du själv tror dig vara. För det är väldigt svårt att se människorna för alla fördomar. Och PS. Precis som det här inlägget, så bygger de på förenklar och generaliseringar.

hi there dog!
Hundars kroppspråk är faktiskt lättare att förstå än människors. Visst är det konstigt?! Foto: Sophie Engström.


En mästare från Szczecin

Category: by sophie engström, krönika, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“En sak är i alla fall säkert, jag kommer då inte dö i något terrordåd när jag går på konsert,” tänker jag när jag blickar över den glest utspridda publiken på filharmonin i Lviv. Ja, jag är medveten om att det är groteskt att skämta om terrordåd, men det är ändå ett underligt sammanträffande att de konserter jag uppskattar som mest också är de med minst publiktillströmning. Jag är kanske en sådan där som publikfrieri helt enkelt inte fungerar på.

Gårdagens konsert var därför inget undantag från regeln om att jag njuter bäst där andra är som mest likgiltiga.

Consortium Sedinum från Szczecin är en ensamble som koncentrerar sig på tidig musik. De spelar på tidstrogna instrument. Ett konststycke i sig. För att behärska ett barockinstrument måste man inte bara vara utrustad med ett himmelskt tålamod, utan även styrka. Varje stycke måste inledas med att musikerna stämmer sina instrument. Läääänge. Jo, så är det visserligen för alla, men barockinstrumenten tycks motsträviga, och det är inte ovanligt att de stämmer flera gånger under en och samma konsert. Till och med mellan satserna. (Vilket är helt uthärdligt. Värre är det med de envetna applådfanatikerna. Man borde låsa fast deras händer tills det att alla satserna avverkats.)

Klangen från instrumenten är också spröd, skir, som om tonerna tvekar med att färdas över sekel för att delge oss hur det kanske lät en gång. Vi måste låta oss hänges åt tonerna för att riktigt urskilja dem. Men ändå ställer man sig frågan, var det så här det lät? Spelade de verkligen så fort/långsamt? Låg emfasen verkligen där i den satsen? Eller är det våra öron som vill ha det så? Under gårdagens konsert var det framförallt violan som utmärkte sig. Kanske för att han orkade hålla emot, så att instrumentet hördes. Det var ögonblick jag verkligen trodde att det nog var så här det lät.

Men kvällens stora begivenhet var ändå att få återse och återhöra den eminenta dirigenten Paweł Osuchowski. Förra året var han här med ensamblen Fundacja Akademia Muzyki Dawnej, men i år kom han med Szczecin Vocal Project. Det är ganska uppenbart att det spelar mindre roll vilken uppsättning musiker eller sångare han har framför sig. Hans inlevelse i musiken, hans förmåga att gå in i varje ton och gestalta det med sina rörelser, är fullkomligt unik. Jag har sett många dirigenter genom mina dagar. Men ingen med en så unik förmåga att vara inne i musikernas toner. När Paweł Osuchowski lyfter sina händer och ställer sig på tå, börjar musiken formligen strömma ur honom. Men missförstå mig inte. Det är inte så att han är musiken som spelas, utan det är som i kollektiv kraft. Genom sin inlevelse lyfter han musikerna. Hjälper dem att höras och förstås av publiken.

Szczecin ska vara tacksamma att de har en så fantastisk dirigent i sin stad. Och vi i Lviv kan vara tacksamma att han har för vana att besöka oss varje sommar. För även om konserterna inte är några kioskvältare för andra, så får de mig att kunna uthärda sommaren, som tyvärr nästan aldrig innebär några konsertbesök.

Jag delar även några filmklipp från deras besök i Ternopil, men tyvärr måste ni klicka på länken då den som skapat filmerna har blockerat möjligheten att “bädda in” filmklippen.

Consortium Sedinum.

Szczecin Vocal Project.


En frihetens bris

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Hon står framför mig i kön. Håret är fäst i en fin knut. Bästa dräkten har hon på, och den vackra broschen knistrar i solstrålarna som letar sig in genom fönstret. Nu är det hennes tur, och med högtidlig röst säger hon:

– Warszawa, tur och retur.

Det skulle kunna vara vilken scen som helst, som utspelar sig på tågverkets biljettkontor, men det är det inte. För det är dagarna efter visumfriheten, och vi som står i kön för att köpa utrikesbiljetter vet att det här är en stor dag i den tjusiga damens liv. Det är dagen hon kan köpa en biljett utan att visa upp sitt visum.

Vi är många i kön, men det finns ingen irritation eller otålighet bland de väntande. Alla har väntat på detta ögonblick. Inklusive undertecknad.

Frågor vid gränsen kommer nog ingen ifrån, om deras hemresa, bankkonto och boende, men det är en symboliskt viktig händelse det här. “Det är Ukrainas Berlinmur-ögonblick,” som president Porosjenko sa. Ett slutgiltigt bevis på att man har brutit sig ut ur de sovjetiska bojorna.

Glädjen begränsar sig inte till köerna till tågbiljetter. Även i bilköerna vid gränsen infinner sig en uppsluppen stämning. För att föreviga denna dag tar man bilder på sig själv och sitt resesällskap. Man lägger upp dem på Facebook, med tillhörande verbala glädjevolter. I bakgrunden ser jag hur de kilometerlånga köerna slingrar sig, men de leende ansiktena fyller bilden. Det är det enda jag ser.

För vi vet alla vad det har kostat. Hur många liv som släckts ut. Alla brutna vänskapsband. Familjer som splittrats. Hjärtan som gråtits ut ur minnen. Det här har inte varit en vanlig resa. Det har varit en resa in i en ny era. Ukrainarna kommer aldrig tänka på sig själv på samma vis igen. Nu befinner vi oss i en ny tankestil, för att låna Ludwik Flecks begrepp.

Den fina damen i biljettkön lägger upp tvåhundring efter tvåhundring på disken.

-Tänk, det blev till och med billigare än jag trodde, säger hon glatt, greppar tag i sin dyrgrip, biljetten till Warszawa, och lämnar oss i kön. 

Men kvar finns en frihetens bris. Vi sträcker oss mot den och låter oss svepas med.

Lviv when it rains


Om en kanske bortglömd Fleck

Category: antisemitism, by sophie engström, jiddish, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Minnet är ju något som aldrig upphör att förundra oss. Ibland kan det som skedde igår upplevas som om det hände för ett årtionde sedan. Samtidigt kan det som hände för ett årtionde sedan upplevas som om det skedde igår. Som det senare, kan mitt första möte med Ludwik Fleck beskrivas.

En inte helt tidig förmiddag för något årtionde sedan, satt vår föreläsare Jan Bärmark med benen i skräddarställning på katedern. Vi befann oss i Språkskrapan på Humanisten, Göteborgs universitet. Plötsligt blev Jan väldigt exalterad. Han talade om Ludwik Fleck. Med entusiasm beskrev han hur Ludwik lyckades öppna upp för ett helt nytt sätt att se på forskning, och i förlängningen även livet utanför de trånga akademiska korridorerna.

Tankestil och tankekollektiv. Ja, med två enkela begrepp lyste Ludwik Fleck upp hur vi egentligen kommer fram till våra forskningsresultat. Det är, menade Ludwik, inte bara insamlandet av data som gör att vi kommer fram till det vi gör. Utan genom att avfärda gamla slutsatser som kan vi lyfta nya förståelser av våra rön.

Under lång tid var Ludwiks tankar bortglömda, men Thomas Kuhn plockade fram hans tankar, och genom Flecks tankestil och tankekollektiv kunde han bana väg för ett nytt begrepp, paradigmet, som vi idag använder oss av för att förstå oss själva och andra.

Varför funderar jag på Ludwik Fleck? Jo, jag gör det för att jag nu står utanför det som tidigare var judiska sjukhuset i Lviv. Det var här som Ludwik la grunden till sina tankar om tankestil. 1935 publicerades verket om tankestil och tankekollektiv, och då arbetade han här inne. Han stod kanske ibland i fönstret och tittade ut på sjukhusets baksida.

Där låg den judiska begravningsplatsen.

Idag finns bara spillror kvar av gravstenarna. Nazisterna tvingade judarna att hamra sönder stenarna så de kunde användas till byggmaterial. Ja, det var ju givetvis bara ett svepskäl. Den egentliga orsaken till straffet att hamra sönder sina anfäders gravstenar var ju bara ondska, att pulverisra självkänslan hos judarna.  Och framförallt var det hat.

När Ludwik jobbade där inne och la grunden till sina banbrytande tankar, fanns det nog inte i hans tankekollektiv att man skulle pulverisera alla gravstenarna utanför hans arbetsplats. Men några år senare var det något som ansågs normalt. Liksom mördandet. Förintandet. Hatet.

Resultatet blev ett oläkt sår. Många vill väl helt inte tänka att det är vi, vi människor som är kapabla till ett sådant tankekollektiv. Att mörda. Men även om många av dem som kan berätta är borta, så talar resterna av gravstenarna, som fortfarande ligger kvar bakom sjukhuset, sitt tydliga språk.

Ludwik Fleck föddes i Lviv. Det är något som fler i vår stad borde vara stolta över. En plakett borde finnas här, som säger att “här arbetade Ludwik Fleck, en Lvivbo som mirakulöst överlevde förintelsen och genom sina nydanande tankar förändrade vetenskapsteorin och vår värld.” Hans tankar präglar oss än idag, även om alldeles för få tackar honom för det.

Och tack Jan Bärmark, för att du öppnade dörren till Flecks tankar, och med det faktiskt förändrade mitt liv.

Jewish cemetery in Lviv 1

Jewish cemetery 2

Jewish cemetery in Lviv 3

Bilder från det som tidigare var judiska begravningsplasten i Lviv.


Vad gör du egentligen?

Category: by sophie engström, krönika

(Läsningstid: 2 minuter)

“Vad gör du?”, frågade du kanske det nya ansiktet på festen eller middagen igår. Ja, vad ska man annars fråga? undrar du kanske. Ja, jag vet inte, men egentligen borde vi kanske fråga “vem är du?” för det är väl det vi skulle vilja veta. Eller så är det just det vi inte vill veta, eftersom den tillfrågade möjligen gräver ner sig i filosofiska grubblerier. 

Redan som ung flicka störde jag mig på det där “göra”. “Ligger du där och gör ingenting? Det går inte för sig. Upp och hoppa!” sa man till mig. Det var vid de där tillfällen då jag låg på soffan eller sängen och funderade. Berättade historier för mig själv som ingen annan hörde. När jag lärde mig att förstå den där orediga och förvirrade tingesten som folk kallade verkligheten.

Visst såg det kanske ut som om jag inte gjorde någonting alls, men skenet bedrog. När jag låg där bearbetade jag vad jag sett och gav mig själv strategier att reda ut situationer som jag inte helt genomskådat. En ung flickas överlevnadsstrategi, helt enkelt.

Men det här tillvägagångssättet blev istället en källa till ifrågasättande, vilket på många vis var kontraproduktivt för mig. Ganska snabbt insåg jag att jag framstod som onyttigt, och det är kanske det fulaste som finns. Jag har fortfarande svårt med det där görandet. Det är komplett omöjligt för mig att vara hemma en hel dag. Läsa, lyssna på musik eller (usch) tänka. Jag måste alltid jaga ut efter det där “göra”, och oftast kommer jag hem tomhänt (eller i värsta fall fattig, eftersom många verkar tro att shoppa är ett bra “göra”). 

Det är lite sorgligt att vi utgår ifrån att “göra” måste vara synligt. Att tänka är inte att göra. Om det inte resulterar i något synligt, vill säga.

Lite provocerande kan man säga att det är det ultimata beviset på att vårt tänkande har reducerats till något kapitalistiskt mätbart. “Göra” kostar dessutom ofta. Ibland helt hutlösa summor.

Här i Ukraina är det faktiskt lite mer accepterat att inte göra någonting alls. Ibland ser man män, eller kvinnor som hänger ut från balkonger eller fönster och de ser verkligen inte ut att göra något vettigt alls. Det ser väldigt skönt ut. Men jag kan inte bara hänga ut genom fönstret sådär. Jag måste genast göra något. Skriva om att hänga ut genom fönstret, till exempel.

Och Descartes “jag tänker, därför finns jag” framstår ju som väldigt orealistiskt. Det borde vara “jag gör därför finns jag”.

her balcony view