viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 29 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Sent 1500-tal började man i Italien experimentera med att försöka konstruera ett instrument som stödde de sångare som sjöng basstämman. Orsaken var att man tyckte att den då så populära lutan inte riktigt höll måttet, och faktum var att strängarna faktiskt ofta brast när lutorna skulle ackompanjera bassångarna. Resultatet blev det underliga och extremt fängslande instrumentet teorb. Dess storhetstid var 1600- och 1700-talet, sedan förpassades ut ur kompositionerna. Den troligaste orsaken var att man efter barocken föredrog mindre sirliga och komplexa harmonier, som kännetecknar inte bara barocken utan även teorberna.

Alla som någon gång var på en konsert med barockmusik framförd på tidstypiska instrument har nog tittat stortögt på detta vackra instrument, fast frågan är hur många som verkligen hör dess dåva ton. Men trots att den är ganska tystlåten är den utrustad med många strängar. Sammanlagt kan en teorb ha upptill 16 melodisträngar som spelas i par, och spelas ungefär samma på en gitarr, man trycker alltså ner strängarna och knäpper på dem. Därutöver har teorben extra bassträngar som är stämnda enligt en annan tonskala. Dessa ska inte tryckas ner när man spelar på dem. På det här sättet ska man tydligen kunna få fram djupa toner och en mer uttrycksfull klang. Detta åstadkoms alltså även om teorbisten bara ackompanjerar. Ja, så säger i alla fall expertisen, men själv kan jag tycka att det är oerhört svårt att urskilja teorben från de andra instrumenten. Man skulle ju kunna tycka att med dess stora omfång och ofta synliga placering på konserterna borde den göra mer väsen av sig.

Och stora är teorberna. De kan vara vara upp till två meter långa, från sin klangkropp (som liknar en luta) hela vägen via den långa halsen till stämskruvarna. Det är sålunda inte någon lätt operation att förflytta teorben, men trots det hade jag ikväll glädjen att få njuta av två teorbister som spelade tillsammans med Wrocław Baroque ensemble som ikväll gästade Kraków. Särskild eloge går också till den fantastiske bassångaren som avslutade kantaten “Tönet, ihr Pauken! Erschallet, Trompeten!” (“Dåna, pukor! Ljud trumpeter!”) av Johann Sebastian Bach (katalogiserad som BWV 214). Teorberna stöttade säkerligen hans härliga basstämma, men som så ofta med teorber lyckades jag inte riktigt fästa min uppmärksamhet på dem.

Dagens anteckning – 28 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På dagens datum för 118 år sedan somnade dramatikern, poeten och konstnären Stanisław Wyspiański in efter en flera år lång kamp mot syfilis. Trots att han bara blev 38 år lyckades han under sin livstid reformera den polska teaterscenen. Och det gjorde han med sitt mest kända verk, “Bröllopet” (“Wesele” på polska). Pjäsen slog ner som en bomb 1901 när den hade premiär i Kraków.

På ett ytligt plan kretsar handlingen kring ett bröllop med efterföljande fest som Wyspiański hade bevistat, nämligen bröllopet mellan vännen Lucjan Rydel och en dotter till en enkel bonde. Rydel var vid tiden en buren skald och dramatiker som, likt Wyspiański, tillhörde den intellektuella eliten. Det var därför något av en skandal när han gifte sig med en enkel flicka av folket. Men på ett djupare plan behandlar pjäsen Polens delning och den polska intellektuella elitens och böndernas oförmåga att enas kring en gemensam kamp för självständighet.

Pjäsens första akt inleds i Maria bebådelsekyrkan i Kraków där bröllopet äger rum. Efter ceremonin beger sig sällskapet till Bronowice för att fira föreningen av de båda älskande. Men under festen uppstår flera dråpliga missförstånd och konflikter som bottnar i att avståndet mellan samhällsklasserna är för stort. Under den andra akten förflyttas vi under natten bortom verkligheten och in i mytologiernas och dess väsens tillvaro. De flesta av bröllopsgästerna sover sött, men några av dem kan se och kommunicera med de väsen som kommer till festen nattetid. Bland annat möter vi Stańczyk som var en hovnarr i Sigismund den äldres hov på 1500-talet. Hans karaktär i pjäsen symboliserar omsorgen om den polska nationen, men också kritiken av journalistkåren och i slutändan förlorar han dessutom tilltron till allt, människorna, gud och till och med framtiden.

En annan viktig gestalt i andra akten är Wernyhora, en spelmanskaraktär kallad lirnyk med anor från den ukrainska stäppen. Enligt sägnen ska han på 1760-talet ha förutspått delningen av det Polsk-Litauiska samväldet, som skedde ett decennium senare, men det mesta tyder på att han i själva verket aldrig har existerat utan är en efterkonstruktion. I Wyspiańskis pjäs symboliserar Wernyhora försoningen mellan den intellektuella eliten och folket och han är ett förebud för självständighet och handlingskraft. Med ett gyllene horn manar han bröllopsfestens värd att samla folket vid kyrkans port och sedan ta strid för självständighet. Men värden lyckas slarva bort det gyllene hornet när han letar efter sin hatt.

Det återfinns fler gestalter och väsen ur den polska mytologin i andra akten, men eftersom jag känner att jag är ute på djupt vatten måste jag tyvärr lämna dessa därhän.

Pjäsen avslutas med att de två akternas världar möts och förenas, och där de mytologiska och historiska gestalerna slutligen tvingar bröllopsfestens gäster att ta ansvar för och bemöta de svek som skett mot nationen Polen genom historien.

Och som om det vore en tanke stod jag idag och tittade mot Maria bebådelsekyrkan, där pjäsen inleds, och filosoferade över Polens rika historia, som för mig understundom förefaller aningen rörig, men ändock oerhört fängslande.

Dagens anteckning – 27 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Av någon anledning låter inte sjön Zalew Nowohucki i Nowa Huta den disgrå himlen spegla sig i dess blanka yta. Den avvisar helt enkelt disets sammetsmjuka kropp. Likaså nekar den stjärnorna, som med sitt svaga sken lyckas leta sig genom diset, men inte ner i sjön. Den är helt enkelt nattsvart i sitt inre, vill den blott skapa en nattsvart avbild av omgivningen på sin yta? Nej, så illa är det inte, ty längs med stranden imiterar gatlyktorna stjärnornas punkter, och lägger ett pärlhalsband runt sjöns kanter. Och spårvagnarna och bussarna låter sina lyktor spela över den mörka ytan. Så även i det mörkaste av vatten finns där någon slags ljus, och det är ju något av en tröst då vi väl nu befinner oss i ett slags mörker.

Nu tänker jag inte nödvändigtvis på att vår nordliga hemisfär just befinner oss i den mörkaste årstiden, utan kanske mer generellt, att vår samtid inte skänker så mycket ljus. Och vad gör man då när mörkret känns för tungt att bära? Jo, man vänder sig förstås till musiken.

Så gör även den estetiske tonsättaren Arvo Pärt, och han har nämligen skapat ett tonspråk, kallat “tintinnabuli”, där han i sina mörkaste stunder söker en slags tröst, vägledning och stöd. Begreppet tintinnabuli kommer från latin och betyder “klocka”, vilket anspelar på den ljudbild som uppstår när en röst ligger, eller slår, som en kyrkklocka och en annan röst för melodin.

Ett av de verk som han skrev med denna teknik var “Berliner Messe” från 1990, ett verk för kör och orgel. 1997 reviderade han stycket och skrev om det till kör och orkester, och det var i den formen jag hörde den framföras ikväll på Teatr Łaźnia Nowa, ett stenkast från den nattsvarta Zalew Nowohucki. Och jag är förvisso inte någon expert, men det föreföll som att den där ljuspunkten av tröst stundtals faktiskt uppstod. Mörkret skingade sig helt oväntat och någonstans där i atmosfären hängde så ett skimmer som lyste om än något svagt, men ändå hoppfullt.

Orkestern Sinfonietta Cracovia framförde detta och andra stycken tillsammans med polska radiokören i Lusławice under ledning av Alexander Humala.

Dagens anteckning – 26 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Dagen har lunkat på i en sådan fart som bara ihåligt snöande och en lätt förkylning kan åstadkomma. Med andra ord kommer den inte gå till världshistorien som den mest betydelsefulla av dagar för mig, om nu något av det jag företar mig kommer att föras till någon ihågkommen historia. Men på dagens datum har det faktiskt förekommit sådant som skulle visa sig gå till världshistorien, så som att Robert Schumanns (1810-1856) violinkonsert i D-moll (WoO 1) framfördes för första gången på denna dag år 1937. Ja, du läste rätt. Det var faktiskt först 81 år efter Schumanns död som verket spelades inför publik den allra första gången.

Konserten tillkom hösten 1853 och tillägnades violinisten Joseph Joachim, en virtuos som tillhörde sin tids främsta solister. Han var nära vän med flera av dåtidens stora tonsättare däribland Johannes Brahms, även om de stundtals låg i luven på varandra. Schumann fick höra verket framföras med nämnda violinist som solist, men den tillställningen var inte publik och det verkar som att bara Robert Schumann, och möjligen hans fru Clara, närvarade. Några månader senare skulle Robert Schumann försöka ta sitt liv och detta ledde att Joachim fick för sig att verket innehöll morbida drag och han vägrade därmed spela det inför publik. Joachim gömde därför partituret bland sina ägor till sin död, och i sitt testamente beordrade han att det inte skulle spelas förrän 100 år efter Robert Schumanns död.

Partituret hamnade på det statliga biblioteket i Berlin. Där låg det och samlade damm, vilket det skulle göra än idag om det inte vore för att Joachims syskonbarnbarn, violinisten Jelly d’Arányi (1893-1966), skulle besöka en seans i London år 1933. Under denna seans dök tydligen Robert Schumanns ande upp och krävde att violinkonserten skulle framföras. Problemet var bara att Robert Schumanns ande glömde säga var partituret befann sig och därför blev man tvungen att hålla ytterligare en seans för att försöka få Joseph Joachims ande att säga var partituret kunde finnas. Av någon anledning ska Joachims ande ha avslöjat var det fanns. Han glömde kanske att titta i kalendern, ty seansen hölls hela två decennier innan 100-årsdagen av Schumanns död var ett faktum.

Det skulle dock dröja några år innan någon visade ett intresse för Schumanns violinkonsert. 1937 skickades partituret till violinisten Yehudi Menuhin (1906-1999). Han spelade genom konserten och förkunnade att verket var ett mästerverk och en pusselbit som hade fattats konstmusiken. Hans plan var att sätta upp konserten i USA, men i Nazityskland fanns det de som menade att Schumann tillhörde dem och därför skulle konserten uruppföras i Berlin. Eftersom Yehudi Menuhin var av judisk börd kunde han inte komma i fråga som solist, utan det framfördes istället av en Georg Kulenkampff vars eftermäle främst förknippas med hans samröre med nazisterna. Menuhin skulle under 1937 dock framföra konserten vid flera tillfällen i USA, och Jelly d’Aranyi skulle också vara solist vid första uppförandet i London.

Det skulle dock dröja innan Schumanns violinkonsert skulle leta sig in på standardreportoaren och sanningen att säga har jag aldrig fått höra den levande.

—

Bilderna visar i tur och ordning Joseph Joachim, Jelly d’Aranyi och Yehudi Menuhin

Dagens anteckning – 25 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I Planty kämpar de sista styckena av snömodd för att hålla sig kvar, men dess öde är att formas till strilar av vatten och samlas med andra tillströmmande rester av snö i pölarna. En och annan kvarvarande snögubbe hänger modfällt med sina små runda kroppar kvar på gräsmattorna, vilka förresten inte är några gräsmattor att tala om utan liknar mest lervälling. För att distrahera mig från denna snöns dödskamp söker sig min blick till en av parkbänkarna längs med promenaden i Planty och min blick sugs fast vid Jan Kochanowskis namn, en polsk renässanspoet och skriftställare som levde på 1500-talet. Man skulle kunna säga att han tillsammans med Adam Mickiewicz innehar posten som nationalskald.

Jan Kochanowski skrev både på latin och polska, och hans produktion var mycket omfattande och varierande till form och uttryck. Han tog sig ledigt mellan religiösa texter, mer sekulär poesi till politisk satir. Ett av hans mest kända verk är en hyllning till hans dotter Urszula Kochanowska. Det sägs att när hon blott var två år visade prov på stor konstnärlig begåvning och därför utnämnde man henne till att bli pappa Jans efterträdare. Men ödet ville något annat och Urszula gick bort, troligen i tyfus, inte ens tre år gammal.

Jan Kochanowski var förkrossad, och satte därefter gåspennan mot arket och skrev en ode till sin döda dotter. Cykeln med sina 19 dikter fick titeln “Klagosånger” (“Treny” på polska) där Kochanowski förmedlade den bottenlösa sorg och förtvivlan han upplevde efter dotterns död. Verket intar en särställning inom polsk litteratur och anses dessutom vara en höjdpunkt inom renässanslitteraturen.

Kochanowskis diktcykel skulle också senare inspirera flera författare att återkomma till Urszula, men hennes eftermäle genom faderns verk skulle också söka sig till musiken. Den ukrainsk-amerikanske tonsättaren Virko Balej (Вірко Балей) skrev runt sekelskiftet 2000 tre stycken som en kommentar till Jan Kochanowskis “Treny”. Det första stycket är ett verk för sopran och cello, det andra är ett verk för fagott eller basklarinett. Det tredje och sista verket på temat är däremot en tonsättning för något så ovanligt som kontrafagott eller kontrabasklarinett. Det är sannerligen musik som väl ackompanjerar denna regnslaskiga dag.


Målning av av Władysław Łuszczkiewicz från slutet av 1800-talet.

Dagens anteckning – 24 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag vet inte hur ni inledde er vecka, men (ja, följande sätt att inleda veckan börjar bli lite av en tradition) jag såg till att påbörja den med Joseph Haydns symfoni nr 31 (Hob. I/31) som tonsattes 1765. Symfonin kallas ofta för “hornsymfonin” eftersom just detta instrument har en särdeles viktig uppgift i verket. Men även andra instrument, så som exempelvis flöjten, har flera viktiga solon.

Beställaren av symfonin var den ungerska fursten och militären Nikolaus I Joseph Esterházy de Galantha, som var en stor främjare av musik, konst och vetenskap samt även Haydns beskyddare. Som ett utslag av sitt musikintresse hade Esterházy därför tillsatt en orkester som leddes Joseph Haydn. Orkesterns musiker tillhörde de skickligaste bland musiker i området under denna tid. Det förefaller som om orkestern initialt hade fyra hornister, men först slutade en av dessa av oklar anledning och snart därpå dukade ytterligare en hornist under. Haydn hade alltså plötsligt bara två hornister kvar och han ska ha bett Esterházy om att få anställa två nya hornister. Denna önskan fick dock kalla handen, ty även om fursten älskade musik och sin orkester, led han ofta av ekonomisk trångmål. Det skulle dröja två år innan orkestern åter hade fyra hornister och det är mycket troligt att nämnda symfoni skrevs just för att celebrera denna händelse.

Det är tyvärr inte känt exakt när symfonin uruppfördes, men enligt kännare ska det ha varit före september 1765. Så tror man eftersom orkesterns skickliga flöjtist fick sparken den månaden, efter att han hade satt eld på ett tak till furstens slott när han var ute och sköt på fåglar från taket.

Hornisterna under denna tid spelade på något som kallas för naturhorn. Instrumentet var av metall, så som dagens valthorn, men de hade inga klaffar eller ventiler och tonerna alstrades genom att hornisten formade sina läppar och använde luftströmmen för att reglera tonen, vilka kallas naturtoner. De hade olika insticksrör som de fick sätta in eller dra ut för att åstadkomma olika toner. Under mitten av 1700-talet började man också använda stopptoner, vilket innebar att hornisten förde in handen tratten och reglerade tonerna även på detta vis. (En teknik som används än idag.) Och även om jag inte är någon expert inom området så inbillar jag mig att det kan höras stopptoner i Haydns trettioförsta symfoni.

I vilket fall tycker jag att det var ett fantastiskt bra val att inleda veckan med Haydns hornsymfoni, ty jag har på senare tid börjat älska horn och man får ju hoppas att denna vecka därför också kommer älska mig, och inte ha ett horn i sidan på mig, eller någon annan för den delen.

—

Fotot nedan föreställer en replika av ett naturhorn från 1760. Bildens källa

Dagens anteckning – 23 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Under natten fick gårdagskvällens snöflingor sällskap av flera efterföljande släktingar. Beslutsamt singlade de ner över staden och tillsammans bildande de ett vitt men aningen fuktigt täcke, som resolut skylde varje rest av den gångna sommaren. Inte ens höstens dova färger lyckades tränga genom det vita täcket, förutom de som valt att dröja sig kvar på grenarna, likt lindens frukter och små bladvingar, iklädda mjukt gråbruna toner, som om de bar någon slags sorgflor över sommarens varma dagar.

Det är väl egentligen inte särskilt mycket snö som fallit, men hos en skånsk tösabit (även om jag är en ganska stor sådan bit nuförtiden) förorsakar snö alltid en känsla av att apokalypsen står nära. De flesta krakowiter verkar dock inte känna någon oro inför snö, och till min stora förvåning verkar allt fungerar precis som om staden vore helt snöfri. Kanske beror det på att de inte anser att nattens snöfall var särskilt illavarslande, vilket givetvis är korrekt ty de stackars små flingor som föll kan inte likställas med något oväder.

För polackerna verkar det bara finnas en typ av vinteroväder som är värt namnet och det är “Zima stulecia”, som kan översättas med “Århundradets vinter”. Det är möjligt att det är det enda som polackerna verkligen drömmer mardrömmar om. Ja, det är vad jag fått för mig, ty när begreppet nämns ackompanjeras det alltid av uppspärrade ögon och lätt darr på överläppen.

Nu kan man ju fråga sig vilken typ av väder kan då kvalificera för att bli Århundradets vinter? Jo, det visar sig att vädret måste vara mycket extremt, ja, så pass extremt att en skåning faktiskt har svårt att föreställa sig ett liv under så svåra omständigheter. Begreppet kan användas om en extremt kall men snöfri vinter, eller en vinter med extrema mängder snö. Enligt diverse källor har ingen Århundradets vinter inträffat ännu under innevarande århundrade, men väl under 1900-talet. Den som många polacker nämner när begreppet kommer upp är vintrarna 1978 och 1979, samt 1986 och 1987. Natten mellan 29 och 30 december 1978 föll plötsligt temperaturerna olycksbådande snabbt, vilket innebar att ösregnet övergick till extremt ymnigt snöfall. För att försvåra situationen ytterligare beslöt sig Kung Bure för att addera starka vindar, vilket resulterade i att stora delar av Polen blev lamslaget. Vintern 1986 till 1987 har däremot tilldelats titeln Århundradets vinter då den var extremt kall, med en medeltemperatur tio grader lägre än brukligt.

Båda dessa båda exempel förefaller mycket frånstötande, och det är sannerligen inte något jag trängtar efter att få uppleva. Och det är dessutom så typiskt vintern att vara motbjudande när den försöker göra sig till. Tacka vet jag små nätta snöflingor som ensamt singlar till marken och sedan upplöstes i en vattenpöl. Det är sådana vintrar jag förstår mig på.