viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 17 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Solen går ner bakom husen och för sin yviga pensel upp mot himlen och färgar den i ett slag i en mild laxrosa ton. Mellan huskropparna i gamla stan färdas människorna mot fredagskvällens och helgens mysterier, yra eller möjliga besvikelser. Och i horisonten vakar Wawels torn över stan. Förväntansfulla turister spejar upp mot husfasaderna men vrider otåligt sina huvuden mot något annat som stjäl deras uppmärksamhet.

En av alla dessa Kraków-resenärer var en kvinna som figurerar på en av världens mest kända målning. För ni har nog alla någon gång betraktat hur hennes långa, svarta hår letar sig ner över hennes axlar, och månne har vi försökt följa hennes blick, hur den sträcker sig ner, och ut ur målningen. På hennes huvud vilar en röd hätta, men i övrigt är hon naken. Några av er har nog redan identifierat att det rör sig om Edvard Munchs målning “Madonnan”, från 1894-5.

Kvinnan på målningen är den norska författarinnan och pianisten Dagny Juel (1867-1901). Hon föddes i Kongsvinger och började tidigt intressera sig för musik och 15 år gammal reste hon till Tyskland för att studera musik. Det var under hennes tid i Berlin som hon skulle bli något av en bohemisk ikon. Och hennes skönhet skulle vrida om huvudet på många män, däribland hennes besynnerlige make, den polske författaren Stanisław Przybyszewski. Hon hade en kortvarig relation med lika besynnerlige August Strindberg, som efter att hon valt bort honom kallade henne för en uppsjö av okvädingsord. Hon beundrades även av Edvard Munch som målade den ovannämnda målningen.

Dagny Juels äktenskap med Stanisław Przybyszewski var tumultartat och de hade det alltid svårt ekonomiskt. Han försökte dessutom kontrollera hennes liv in i minsta detalj och var våldsamt svartsjuk, samtidigt som han inte ville ge henne den uppmärksamhet hon önskade. Hon hade också svårt att få tid över till sitt eget skapande. Trots detta hann hon med att skriva fyra dramer, en novell och flera dikter. Därtill översatte hon sin mans pjäser från tyska till norska. Przybyszewski i sin tur översatte flera av Dagnys texter till polska, som publicerades i kulturtidskriften Życie.

Egentligen passaerade Dagny Juel inte genom Kraków, utan bodde här med sin man, när han fick en tjänst på Życie. De bodde på Karmelickagatan. Stanisław Przybyszewski hittade snabbt sin umgängeskrets i staden, men Dagny hade svårt att hitta vänner. Kraków var en oerhört konservativ stad vid denna tidpunkt och tolererade inte den bohemiska Dagny. Hon rörde sig förstås med dåtidens intellektuella och konstnärliga jetset, men kände sig aldrig hemma i staden. Snart börjar det skvallras om hennes kärleksliv och hon lär ha haft flera älskare, däribland en viss Władysław Emeryk, ung poet och son till en rik familj med gruvor i Kaukasus.

Situationen började bli ohållbar för Dagny, och hon kände sig alltmer övergiven av sin man och beslöt sig därför för att följa med Emeryk på en resa till Tbilisi, med löfte om att maken Stanisław Przybyszewski skulle komma efter med deras två barn. Men han dök aldrig upp i Tbilisi. Dagny Juel gick varje dag till stationen för att telegrafera till sin man, som inte svarade. Under tiden blev Władysław Emeryk alltmer besatt av Dagny, och en mörk sommarnatt 1901 mördade han henne med berått mod. Världen bedrövades därmed hennes framtida konstnärskap.

Hennes barndomshem i Norge hyser idag Kvinnemuseet, och en av de fasta utställningarna handlar om Dagny Juels dramatiska liv.


Edvard Munchs målning “Madonna”.

Dagens anteckning – 16 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det var mitt under den mörkaste och mest instängda tiden av pandemin som jag hörde Juliusz Zarębskis pianokvintett i g-moll (op 34) för första gången, och den drabbade mig med våldsam kraft. Egentligen var det meningen att jag skulle ha fått uppleva konserten på plats, men pandemin satte käppar i hjulet och jag fick nöja mig med att få höra den strömmad från den konsertlokal där jag skulle ha suttit, om det inte vore för pandemin. Just då kändes som om jag kanske aldrig skulle få uppleva en konsert live, få gå på kafé eller att jag skulle få återse mina kära kollegor och studenter. Det var svart, med andra ord, och Zarębskis musik trängde in i varje por av mitt medvetande. Jag tyckte också att jag tydligen kunde skönja att pianokvintetten hade skrivits under Zarębskis sista år i livet. Han dog i sviterna av tuberkulos blott 31 år gammal.

Efter det tillfället har jag fått höra Zarębskis pianokvintett på plats en gång, men kvällens konsert med musiker från Krakóws filharmoniska orkester, är hittills det finaste framförandet jag fått äran att bevista. Jag upplevde det som att musikerna hade tolkat den precis som jag gjorde första gången. Hur dansinslagen pendlar mellan eufori och galenskap. Hur glädje byts mot sorg, och i nästa andetag precis tvärtom. Som om tonerna återspeglade den kamp mot döden han som han måste erfarit. Verket är tillägnat hans lärare Franz Liszt, och man kan dessutom tydligt urskilja läromästarens syn på komposition. Det är dramatiskt, och med tydlig instrumentell virtuositet för alla stämmor. Det kommer säkert inte som någon överraskning för någon att Liszt ansåg att Zarębski tillhörde en av hans främsta studenter.

Som andra stycke framfördes ikväll Robert Schumanns pianokvintett i ess-dur (op 44) från 1842. Kvintetten är tillägnad Clara Wiek, senare Schumann, och det kan tyckas som ett märkligt beslut att spela detta verk, efter ett verk som tillägnats Robert Schumanns antagonist Franz Liszt. Men jag vill tillstå att det var ett ypperligt val. De båda verken ackompanjerade varandra väl och man kunde tydligt höra inslag i dem som talar till varandra. Jag tänker då kanske främst på de dansanta och nationalistiska anslagen. Schumann verkade förvisso i en tysk kontext, vilket på vissa plan står i kontrast med Zarębskis uttryck som bär spår av polsk folkmusik. Men eftersom de båda ingår i den romantiska traditionen talar de ändå samma språk, trots de att de verkade i olika delar av denna stilart.

När jag ikväll satt och lyssnade på hur musikernas briljanta framförande av dessa två verk, erfor jag en stark rörelse över att få träda in i den förtrollande tilldragelse som en konsert med kammarmusik innebär. Och den positiva känslan trängde in i var por av mitt medvetande. Härmed förknippar jag ingalunda Zarębskis pianokvintett med pandemin.

—
Musikerna:
Sławomir Cierpik piano
Paweł Wajrak volin
Justyna Dybek-Boczek violin
Anna Migdał-Chojecka viola
Franciszek Pall cello

(Tilläggas bör att det mellan verken hölls en mycket intressant föreläsning om tvister i judiskt familjeliv i Kazimierz, Kraków, under 1700-talets andra hälft, men jag vågar mig dessvärre inte på att sammanfatta denna föreläsning.)

Dagens anteckning – 15 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Man säger ju att själens spegel är ögonen, men jag vidhåller att i mitt fall är det fel. Min själ sitter i mina öron. Det är genom att höra jag även kan se. Dagarna i ända lyssnar jag på studenterna och genom att höra vad de säger kan jag också se allt mycket tydligare. När jag inte lyssnar på studenterna lyssnar jag på musik. Det är inte en passiv aktivitet. Om man verkligen kan lyssna på musik, alltså på allvar höra vad som spelas – och inte spegla sin egen förförståelse av vad man tror sig höra – då ägnar man sig åt en konst, om än inte riktigt lika raffinerad som den musikerna ägnar sig åt.

Jag skulle önska att jag med det svenska språket kunde göra sådana vackra diminutiv, som exempelvis polska språket har förmågan att göra av ordet för öra. På polska kallas öra för “ucho”, och dess diminutiv blir “uszko”. Lilla örslingen, skulle man kunna översätta det med. (Jag vet att jag varit inne på samma tankebanor i andra frågor, men det här med diminutiv är något av en lidelse för mig.) Men mitt språk äger inte denna förmåga, vilket också tyvärr innebär att jag inte lika lätt kan uttrycka min vördnad för detta viktiga organ. Jag får istället ägna mig åt att smaka på, och njuta av, vackra ord kopplat till örat, så som hörselsnäckan, städet, örontrumpeten, hammaren och trumhinnan. Man får nöja sig med det lilla.

Tilläggas bör att jag hyser, som ni säkert redan förstått, en fruktan för att bli döv, och jag läser historier om Ludwig van Beethovens dövhet med hjärtat i halsgropen. Likaså är berättelserna om den tjeckiske tonsättaren Bedřich Smetanas (1824-1884) dövhet efter en komplicerad halsinfektion, ytterst uppskärrande.

Med andra ord har jag ett väldigt ömt förhållande till mina öron och min hörsel, vilket också innebär att det uppstår något av ett nödläge varje gång jag får problem med öronen. När jag därför fick en öroninflammation i höstas kände jag mig verkligen ynklig. Problemen med lockkänsla och susningar höll dessutom i sig ovanligt länge. Till råga på allt elände fick jag ytterligare en förkylning precis innan jag skulle flyga till Sverige, och jag kan meddela att flyga med pågående infektion i luftvägarna inte är tillrådligt, i synnerhet inte om man dessutom känner besinningslös skräck inför att ha problem med hörseln och öronen.

Idag gick jag således till doktorn för att beklaga mig över mina problem med mina örslingar. Det visade sig att det inte fanns något att klaga på gällande mina öron eller hörsel. Den felande länken är tydligen mina bihålor, som jag inte alls har någon särskild relation till. De är väl nödvändiga, men inte lika fängslande. Och inte känner jag något behov av att skapa något diminutiv av denna glosa. De får helt enkelt förlika sig med att jag bara ser dem som tomma hålor.


Illustrationen är från 1793 av Thomas Holloway (1748–1827).

Dagens anteckning – 14 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Dörren öppnas till ambulansen och mannen på passagerarplats hoppar av och rusar till bilen som står framför ambulansen i den oändliga bilkö som härbärgerar varje större gata i Kraków. Han fångar in en liten borste som ligger på biltaket. Kvinnan i bilen skrattar förläget när hon får syn på borsten. Hon har tydligen glömt den när hon borstade bort snö från hennes bil. Innan någon vet ordet av har mannen sprungit tillbaka till ambulansen och bilkön börjar sakta maka sig framåt genom stan.

Det är givetvis ingenting konstigt med själva händelsen, jag tror att den skulle kunna hända nästan var som helst, och inte minst i Sverige. Trafiksäkerhet är ju något vi värdesätter. Men frågan är om situationen med ambulanspersonalen och damen med borsten, hade något alls med säkerhet att göra. Det troligaste är att handlingen var en avkomma av den polska artigheten. Ty det är alltid något som slår mig när jag kommer till Sverige, hur trevliga polackerna faktiskt är.

Man håller upp dörrarna för varandra, oavsett om man är kvinna eller man. Om man är yngre reser man sig upp, utan tvekan, för äldre på bussen eller spårvagnen. Och i kollektivtrafiken sitter man dessutom aldrig med fötterna uppe på sätet framför, eftersom man utgår från att någon snart ska sitta där. Man säger “ursäkta mig” när man måste tränga sig av bussen eller spårvagnen. Och man ursäktar sig likaledes om man råkar knuffa till någon annan. Man säger “god dag” till varandra när man kommer in i mindre affärer och adjö när man går därifrån. Och så vidare och så vidare. Listan över den polska artigheten kan göras mycket längre, men detta är ett axplock med exempel på hur man i Polen gör det offentliga rummet lite trevligare. Ovanstående exempel är, tyvärr, inte alltid en självklarhet i Sverige.

När jag är i Sverige märker jag att jag blir lite tagen på sängen av den svenska kärvheten. Det händer inte alltför sällan att jag får en dörr i ansiktet när jag går in i en butik. När någon råkar gå in i mig, blir jag alltid lika förvånad när jag hör ordet “oj” istället för ett “ursäkta”. Och så vidare och så vidare. Listan kan göras mycket längre för att beskriva den svenska kärvheten.

Nå, det finns givetvis situationer där polacker har skapat en sämre ordning än den som inrättats i Sverige. Som i biltrafiken till exempel, där den polska otåligheten tyvärr får råda helt tygellöst. Där skulle man önska ett större mått av artighet.

Man kan givetvis också ha åsikter om polackernas lite buttra uppsyn, men jag tycker själv att man har närmare till leendet än man hade när jag (någon gång på mitten av 1990-talet) besökte Polen för första gången.

Men var finns roten till den polska artigheten, kan man undra. Jag har inget givet svar på den frågan. Någon kanske menar att det är den svenska du-reformen som gjort att svenskar har glömt takt och ton i det offentliga rummet. Men jag är inte helt övertygad om det är den enda förklaringen till att polackerna är mer artiga än svenskarna. Andra kanske säger att det handlar om uppfostran, men jag är inte rätt kvinna att uttala mig om uppfostran. Själv tror jag att det handlar om folktäthet, att man måste vara artig mot varandra om utrymmet är trångt, samt att den polska artigheten ligger djupt inbäddad i den polska folksjälen.

Ambulansen och bilen som hade borsten på taket är sedan länge borta, och nya bilar har samlats i kön. Och som ur ett töcken väcks jag av att min buss kommer in på hållplatsen. På bussen möts jag av samma artighet som jag möter varje dag, och jag hinner precis sätta mig innan busschauffören sätter gasen i botten och kastar sig ut i trafiken som en vettvilling med eld i baken.


Kollaget är av Wisława Szymborska och titeln “Wolne miejsca” betyder “Ledig plats”.

Dagens anteckning – 13 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En liten vit hund står med sin ägare brevid vägskälskapellet vid en park i Podgórze som är uppkallad efter Florian Nowacki (Planty im. Floriana Nowackiego). Orsaken till att parken är uppkallad efter honom tordes vara att det var han som initierade att parken skulle anläggas på 1880-talet, på den plats där det en gång låg en medeltida damm. Ibland gör sig denna medeltida damm påmind, genom att det nästan varje somrar uppstår en spontan vattensamling efter något av alla dessa häftiga sommarregn.

Just idag syns dock ingenting av en eventuell medeltida damm, enär parken har täckts av ett lager med vit snö. Ja, faktiskt lika vit som den lilla hunden som står där vid vägskälskapellet med sin ägare. Och bjäbbar på en annan liten hund, som dock är svart. Den svarta hunden dras av en sin ägare bort från den lilla vita bjäbbande hunden. Små vita moln pyser ut ur den bjäbbande hundens mun. Vita små moln. Som om även dess andedräkt imiterade snön.

Ett cykelbud svänger förbi vägskälskapellet och in på gatan som heter plac Emila Serkowskiego. Denna gata, som alltså egentligen kallas för plats, är alltså uppkallad efter Emil Serkowski som var borgmästare i Podgórze när staden fortfarande var en egen stad. Hans dotter, som hette Wanda, gifte sig förresten Franciszek Maryewski som var Podgórzes sista borgmästare, innan man inlemmades i Kraków år 1915.

Men den lilla vita bjäbbande hunden verkar inte bry sig om olika historiska borgmästare. Den fortsätter att bjäbba, men nu är det oklart vad som är föremålet för denna utskällning, ty någon annan hund syns inte till. Kanske rör det mig, tänker jag, så där självcentrerad som man oftast är, innan jag hastar vidare.

Det är först när jag kommer hem som jag kommer på att jag glömde ta en bild på den vita hunden och den snötäckta parken. Så ni får istället beundra detta vykort från en förgången tid, där parkens trädkronor syns mellan hundraserna och Wisła.

Dagens anteckning – 12 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När jag åkte till Wien i höstas var det kanske ett fåfängt försök att komma närmare Gustav Mahler. Ja, jag vet att han är död och allt vad det innebär, men jag ville kanske se alla de där platserna som jag läst om och bara hade en vag bild av. På jakt efter något, oklart vad. Och jag såg alla de där platserna jag förknippar med Mahler, men har en ganska vag bild om besöket ledde till någon djupare insikt.

Men det skulle visa sig att jag kom hem från Wien med Ludwig van Beethoven och Franz Schubert. Inte för att de inte varit hemma med mig sedan tidigare, utan eftersom de klängde sig fast på ett annat sätt än tidigare. Och detta gäller i synnerhet den förra. Nu tycker jag att jag kan uppskatta och förstå Beethoven, på ett sätt som jag inte kunde tidigare. Det känns lite som om jag lyckats tränga igenom ett lag av förståelse och nått en annan sfär. Som om jag vore i en annan metanivå. Något liknande har givetvis hänt förut och inte minst med Mahler.

Nu vet jag inte alls om det är på samma sätt för Nigel Kennedy, eller om det finns andra förklaringar till varför han har döpt sin första violinkonsert till “Für Ludvig van”, som jag har hört framföras ikväll av Krakóws alltid lika fenomenala filharmoniska orkester. Jag vet inte om jag håller med Kennedy om alla hans olika infallsvinklar och idéer, ty ibland liknar det mer ett potpurri. Men min kritiska röst somnar snart in, när jag ser hur roligt både Nigel Kennedy och musikerna verkar ha. Och vem är jag att ha en kritisk åsikt om detta? Jag, som varken spelar eller komponerar.

Men kvällens stora behållning var ändå framförandet av Beethovens sjätte symfoni (op 68) från 1812. (Förlåt att jag är så torr.) Ett fint framförande, med stort engagemang och lidelse. Och när jag satt där så började jag plötsligt att tänka på Mahlers första symfoni, komponerat över 70 år senare. Nej, det finns inte några absoluta likheter mellan de två verken, frånsett parafrasena till natur och, förstås, de starka emotioner dessa båda tonsättare skapar hos mig som lyssnare.

Dagens anteckning – 11 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Snöflingorna singlar ner sådär vimsigt och lite veligt som de brukar göra. De flyger hit och dit utan att riktigt verka veta vilken plats som är den rätta att landa på. Ingen snöflinga färdas så som den andra. Var och en gör sin egen allenastående resa mot marken. Trots att de är många till antalet, och att de faktiskt snart härskar över varje bit av himlen, känns ordet snösmocka lite orättvist. Ty hur skulle någon så vimsig och velig kunna vara upplagd för en boxningsmatch? Men det är kanske snöns mest lömska egenskap, att den kan lura oss att tro att den är beskedlig.

En glasögonprydd man, iklädd öronlappsmössa och luvtröja under skinnjackan, står och röker på en balkong. Röken letar sig ut ur hans mun och sträcker sig upp mot himlen. För ett ögonblick skymmer den hans ansikte. Bara glasögonen glänser till genom röken. Några snöflingor letar sig in på balkongen och landar på (den möjliga) pälsimitationen på hans mössa, snart ska dess vita kroppar smälta ner till vattendroppar, och skapa ett glänsande pärlband på mössan åt den rökande mannen.

På trottoaren trampas snön ner och packas till framtida isfläckar att halka på. Avtrycken från skosulorna avbryts av spår av tassar. De mindre hundarnas tassavtryck landar liksom ovanpå snön. Man kan tydligt se avtrycken av deras klor och hur vackert formerade deras trampdynor är. Snart anländer en ny omgång snö vars främsta uppsåt är att gömma avtrycken.

Och allt det här sker samtidigt som mina tankar egentligen inte riktigt är här, utan cirka 150 mil härifrån, vid fronten där Ukraina modigt kämpar för sin frihet. Den ligger aldrig långt borta i mitt inre. Och jag tänker att allt det jag nyss sett här, faktiskt också skulle kunna vara där. Kriget är nämligen inte längre bort än så.