viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 2 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Nästan varje vecka besöker jag henne. Hon har en egenartad dragningskraft, som närmast är magnetisk, ty även om jag har förutsatt mig att inte plåga henne med min efterhängsenhet sluter jag alltför ofta upp vid hennes sida. Kanske beror det på att jag erfar ett särskilt välbehag av att se hur hon rör sig, mjukt och smidigt, framåt. Ständigt mot samma mål. Jag njuter av att se när hon glänser mot solen när det är klart väder. Ibland brusar hon dock upp, men det är aldrig långvarigt, ty hon fogar sig som regel lydigt till sin utmarkerade fåra. Annat var det förr. Då kunde hon svalla över och skapa väldiga problem för krakowiterna. Hennes fysionomi kunde täcka hela Błonie och vid några tillfällen sträckte hon sig ända in till stadens centrum. Sålunda lät man under 1910-talet reglera hennes framfart och idag följer hon en utstakad kurs, djupt nedbäddad i ett grönskande landskap. Vem är hon då? Jo, jag syftar givetvis på biflödet Rudawa.

Fast egentligen är hon inte en, utan flera flöden. Dessa möts någonstans väster om Kraków. Tillsammans bildar dessa flöden alltså den mindre floden Rudawa som förenar sig med den väldiga och respektingivande Wisła i Kraków. Namnet Rudawa avslöjar att vattnet tidigare var rödaktigt, vilket berodde på att flödena rann genom ett mineralrikt område i Schlesien, där man tidigare bröt järnmalm. Men idag bryter man nog inte malm längs med dessa flöden, då vattnet inte längre har en rödaktig nyans. Det är istället jordbrukslandskapet, som hon färdas genom, som färga Rudawa.

Ibland leker jag med tanken hur hon tedde sig när hon inte var så hårt tyglad. Hur såg det ut när hon själv bestämde hur hon skulle färdas genom landskapet? Eftersom det inte finns många målningar eller fotografier som visar hennes framfart får jag nästan helt förlita mig på min fantasi. Men Stanisław Wyspiański (1869–1907) kommer till undsättning, ty han fångade upp hennes rörelse med hjälp av en pastellmålning år 1905. Rudawa tycks ha varit på ett beskedligt humör den dagen då han målade av hennes former, men jag kan trots det ana att hon då var ofantligt mycket mer bångstyrig än hon är idag. Hon är emellertid lika vacker nu, som hon måste ha varit då. Det enda orosmoment jag kan skåda är att hon skulle sina, ett öde som många av hennes likar dessvärre har mött.

Dagens anteckning – 1 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Under trädens grenvävnader i Planty går min färd hemåt på cykel. Allt registreras i jakt på dagens anteckning. Jag smyglyssnar på varje samtal som förs. Försöker bestämma varifrån de kan komma, men ganska ofta fallerar mina försök, enär jag inte hinner höra om vad samtalet handlar. Men en grupp punkare står i alla fall och övar franska glosor. På andra sidan promenadstråket syns en tax sniffa på en fläck, och dess nos följer ett för oss osynligt spår. Ägaren studerar sin mobil. Lite längre bort står en dam med silvrig dunjacka och försöker hitta sin position med hjälp av sin mobil. Hennes förvirrade uppsyn avslöjar att hon inte blev klokare. Ett cykelbud trampar fram i en hiskelig fart och skrämmer bort taxen från hans undersökningsplats, och taxen håller nästan på att krocka med en ensam kvinna som joggar förbi. På hennes ryggtavla ser jag den ukrainska treudden.

På ukrainska heter treudden “tryzyb” (тризуб) och har anor från Rurikdynastin, som härskade över Kyjivriket från 800-talet till 1500-talets slut. Första gången som symbolen syntes var på mynt som hade utfärdats av Volodymyr den helige, eller Volodymyr den store, som härskade under 900-talet. Treudden gick sedan i arv mellan olika generationer av härskare, men var inte något statsvapen. Det var först i februari 1918 som den antogs av den då nybildade Ukrainska folkrepubliken, efter ett förslag från den historikern Mychajlo Hrusjevskyj. Men när folkrepubliken besegrades av Sovjetunionen avskaffades symbolen och ersattes med den sovjetiska hammaren och skäran. Det skulle dröja fram till 1992 som treudden fick bli en symbol för Ukraina, och idag känner nog alla till den. Men vad står de tre uddarna för, kan man undra. Om det tvistar de lära, och något definitivt svar på den frågan finns inte.

Kvinnan med treudden på ryggtavlan har sprungit vidare och hennes hästsvans syns gunga fram långt där borta i Planty. Taxen har ånyo funnit en intressant fläck att studera med hjälp av sin nos, och ägaren står tålmodigt och tittar, i sin mobil.

Dagens anteckning – 31 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Nå, jag vet inte hur ni tillbringar era måndagar, men jag har nöjet att vistas i mina studenters sällskap. Idag har vi fördjupat, och kanske även dränkt några av helgens sorger, bland prepositioner. Faktum är att det är fasligt lätt att låta sig uppslukas av prepositioner. Och det får mig osökt att tänka på dagens jubilar, nämligen “symfonins fader” Joseph Haydn (1732-1809) och hans roll som lärare. Som ni säkert vet lärde han ut tonsättarkonsten till flera, däribland Ludwig van Beethoven (1770-1827). Det finns en anekdot om Haydns och Beethovens rivalitet, som rör Haydns stora och välkända oratorium “Skapelsen”, på tyska “Die Schöpfung”, (Hob.XXI:2) från 1796 till 1798.

Anekdoten utspelar sig 1801 då Haydn hade lyssnat på Beethovens balettmusik “Prometheus varelser” (op 43), på tyska “Die Geschöpfe des Prometheus”. Haydn var snabb med att berömma sin students verk, men Beethoven urskuldande sig med orden “åh, mästare, tusen tack, men det är långtifrån ‘Skapelsen'”, och syftade därmed på Haydns ovannämnda oratorium. Jämförelsen förargade Haydn. Han ansåg, och många med honom, att oratoriet var det vackraste som hade åstadkommits. Därför svarade Haydn: “Nej du, det är knappast någon Skapelse och det lär aldrig bli någon sådan heller”.

Det är rimligt att tro att Beethoven inte uppskattade att bli avspisad på detta plumpa sätt, men han var också väl medveten om att hans lärare var den främsta av tonsättare, så han bet nog ihop och stod över att svara på Haydns sarkasm. Men troligtvis gick Beethoven sedan hem till sin tonsättarlya och satt sig för att skriva musik som enligt många skulle utklassa Haydn.

Så vad kan man lära sig av denna anekdot? Jo, att även om man som lärare är mästare, så ska man vara väl medveten om att det faktiskt kan finnas en Beethoven i varje student.

Dagens anteckning – 30 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I den nordamerikanska delen av Botaniska trädgården i Kraków hittar jag ett litet oansenligt träd med ett särdeles intresseväckande namn, nämligen amerikansk trollhassel. Enligt närmare granskning visar det sig att trädet just inte blir mycket högre än tre till åtta meter, vilket tydligen anses litet i trädens värld. Trollhasseln är ett prydnadsväxt, men kan tydligen också användas som örtmedicin mot exempelvis åderbråck. Men ingen tycks vilja med bestämdhet ange varifrån trollhasseln har fått sitt svenska namn. Kanske beror det på dess böjliga stam, som man kan trolla fram nästan vilka former som helst med. På engelska kallas trädet för Witch-hazel, alltså häxhassel, men prefixet “witch” kommer inte från ordet häxa, utan härrör från fornengelskan “wice” som betyder böjlig. På ukrainska har den också fått ett intressant artnamn, nämligen “Чарівний горіх”, som betyder “magisk nöt”, och anspelar på dess tidiga blomning och att frukten mognar först påföljande sommar. Kanske anspelar även det svenska namnet på samma fenomen.

Nåväl, nu är inte trollhasselns knoppar (med sina små gula spröt och röda blommor) särskilt intressanta att beskåda, därför lägger jag till några bilder på andra knoppar och blommor som jag dessvärre inte hann fördjupa mina kunskaper om, enär jag hade en rendezvous Franz Schubert och hans Divertissement à la hongroise (D. 818), som är ett fyrhändigt pianostycke i tre satser. Verket tillkom under en vistelse på ungerska landsbygden men skrevs klart när han hade kommit tillbaka till Wien år 1824. Återigen börjar jag tänka på troll, för det svävar nästan något trolskt och drömlikt över stycket. Men om detta beror på tempot eller de ungerska tonskalorna förmår jag inte att avgöra.

Stycket blev omåttligt populärt efter det hade publicerats 1826, men framfördes senare i mindre utsträckning. Orsaken kan vara att Rickard Wagner kallade stycket för trivialt och att Felix Mendelssohn i sin tur menade att det hade ett alldeles för monotont tempo. Men Franz Liszt tilltalades däremot av verket och skrev om det för en pianist (han hade väldigt långa fingrar) och samt att han orkestrerade den andra satsens march. Under kvällens gratiskonsert framförde den unga duon El Tiempo Piano Duo detta stycke med briljans och givetvis på tidstypiskt piano.


Amerikansk trollhassel

Dagens anteckning – 29 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Dagen inleddes med en närmare studie av gröna ägg. Ja, det går att finna sådana på Stary Kleparz. Det är en lite sträng och fyrkantig dam som säljer dem. Hon är inte otrevlig på något sätt, utan mer bestämd på ett sådant där polskt sätt. Trots att jag haft frågan på tungan flera gånger, om vilka höns som har värpt dessa ägg, har jag aldrig kommit mig för att formulera den. Om det beror på hennes stränga uppsyn eller att jag huvudstupa kastar mig över andra grödor på hennes marknadsstånd, låter jag vara osagt.

Nåväl, när jag hade funderat färdigt kring mitt gröna ägg, och givetvis också förtärt det, gick jag som brukligt ut på min lördagspromenad. Där mötte jag till min stora förtjusning årets första vitsippor. De stod där i backen vid TV-tornet och spretade ivrigt med sina blomkronor. Upptäckten av vitsipporna ledde till att det gröna ägget snart också bäddades in i mina hjärnvirvlar. Vitsippor har den inverkan på de flesta av oss, skulle jag tro.

Man skulle kunna mena att jag inte behövde föräras fler upplevelser på en dag, för visst är det tillräckligt för en dag – gröna ägg och vitsippor. Men i mitt fall innebär lördagar nästan alltid konsert, och således bar det av på cykel mot Krakóws filharmoniska orkester. Konserten inleddes med Krzysztof Pendereckis (1933-2020) “Jacobs dröm” eller “Jacobs uppvaknande” (på polska “Przebudzenie Jakuba”). Verket, som anses vara Pendereckis farväl till modernismen, utgår från den bibliska berättelsen om Jacob i första Moseboken, som vaknar upp och erfar guds närvaro, genom änglar att klättrar upp och ner från himlen. Jag är tyvärr inte särskilt bevandrad i bibeln och vågar därför inte avgöra huruvida Penderecki lyckades med sitt uppsåt att skildra denna berättelse. Men verket är oerhört suggestivt och närmast visuellt i sin textur, och jag måste medge att det är första gången på länge som jag hans musik nådde mig. Stycket ackompanjerades dessutom av ett videokonstverk av konstnären Dariusz Gorczyca. Och idag är det därtill fem årsdagen sedan Penderecki gick ur tiden, vilket innebär att det var passande med en hyllning till honom av detta slag.

Idag är det också 88 år sedan Karol Szymanowskis (1882-1937) gick ur tiden, vilket innebar att programmets andra punkt var en hommage till honom. Och jag kan inte tänka mig ett bättre val än hans Stabat Mater (op 53) som skrevs över tio år före hans bortgång. Verket är tillägnat hans systerdotter Alusia Bartoszewiczówna, som gick bort efter att en staty (!) på hennes skolgård i Lviv (då Lwów) föll ner och krossade den då fjorton år gamla Alusia. Hennes mamma och tillika Karol Szymanowskis syster, var den burna sopranen Stanislawa Korwin-Szymanowska. Stanislawa var utom sig av sorg, och Karol fick träda in för att ordna det praktiska. Han skulle senare beskriva detta som den svåraste tiden i hans liv. Och den sorg som han och hans syster kände framträder också tydligt i verket. Korsningen mellan de sakrala harmonierna och avsnitten med polsk folkmusik skapar en orolig och samtidigt elegisk stämmning. Karol Szymanowskis musik har en särskild plats i mitt hjärta. Han drabbar mig alltid på ett helt oväntat sätt. Det är så mycket med både hans musik och hans person som jag inte borde tycka om, men det är som om mina känslor inte bryr sig om sådana reservationer. Och under den sista satsen, “Christe, cum sit hinc exire”, bryter således tårarna fram, vilket de också torde göra hos den mest hårdhudade. När verket framfördes i Lviv 1930 var det Stanisława som sjöng sopranstämman, och det är svårt att föreställa sig vad hon kände när hon sjöng denna vackra sista sats.

Kvällens konsert avslutades med Johannes Brahms andra symfoni (op 73), som framfördes med sedvanlig virtuositet av filharmoniska orkestern under ledning av den rutinerade dirigenten Andrej Borejko. Som avslutning vill jag understryka att jag särskilt lyfter på hatten för första hornisten.

Dagens anteckning – 28 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Vid Grunwaldzkibron över Wisła blommar redan körsbärsträdet. Varje vår överraskas jag av dess vackra blommiga fysionomi, och hur den låter sina grenar sträcker sig ut mot kyrkan Skałka, kyrkan på klippan som den också kallas. Som om trädet ville omfamna kyrkan. Väva in den i sin blomsterprakt.

Lika säkert som att jag hänförs varje vår av dess prakt, är det att jag varje sensommar och höst glömmer att studera dess frukt. Därmed kan jag inte med visshet säga vad det kan tänkas vara för typ av körsbärsträd. En amatörmässig gissning är dock att det rör sig om sötkörsbär, eller fågelbär, alltså en prunus avium för att slänga sig med latin. Frukterna på dessa körsbärsträd är mycket små och dessutom förfärligt bittra. Det är, som namnet antyder, bara fåglarna som förtär dem.

I Kraków är man för övrigt väldigt förtjust i körsbärsträd. Varje kvarter stoltserar med minst ett körsbärsträd, där dess vita, röda eller rosa blommor mjukar upp vår tillvaro och synintryck. Jag har alltid upplevt det som att det rör sig om flera olika sorters av körsbärsträd, men en närmare undersökning visar att man i Polen bara hyser fyra eller fem inhemska arter och att det blott är sex arter som har introducerats till Polen. Och döm om min förvåning när jag uppdagade att körsbärsträd tillhör plommonsläktet, som i sin tur har inordnats under rosväxter. Med andra ord lär man sig något nytt varje dag.

Nåväl, alla dessa körsbärsblommor för mina tankar självklart till Giacomo Puccinis opera “Madama Butterfly” som hade premiär 121 år sedan. Operan som utspelar sig i körsbärsträdens hemland Japan med en oerhört sorglig handling som kretsar kring olycklig kärlek och fatala misstag, vilket leder till att operans hjältinna, Butterfly, tar sig av daga. Men i operans första akt finner vi istället något betydligt mer livgivande, nämligen scenen där Butterfly möter sin stora kärlek Pinkerton. Scenen jag tänker på är “Quanto cielo! Quanto mar!” (ungefär “så mycket himmel, så mycket hav”). Och det är också i denna scen som körsbärsträdens blommor lovprisas med kören som sjunger “Quanti fior! Quanto mar!/Quanto cielo! Quanti fior!”, vilket betyder “Så mycket blommor! Så mycket hav!/Så mycket himmel! Så mycket blommor!” sådär på ett ungefär (min översättning). Och körsbärsträd är just funtade så att de skapar både himmel och hav med sin blomning.

Dagens anteckning – 27 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Vi befinner oss ännu i knopparna tidsålder. Och med sina små ulliga kroppar manifrsterar de också vår sinnebild för den tidiga våren. Ty nämn den stackare som inte hör de inledande raderna av Zacharias Topelius (1818-1898) “Videvisan” under denna årstid:

“Sof, du lilla vide ung;
Än så är det vinter.
Än så sofva björk och ljung,
Ros och hyacinther.” och så vidare

Nå, nu har faktiskt dikten fel, enär jag skådat flertalet hyacinter, sett ljugen titta fram och till och med en och annan björk farligt nära gröna små knoppar (framhåller allergikern ivrigt), samtidigt som viden blottar sina knoppar. Så med andra ord är det verkligen dags för den ulliga sovstocken viden att vakna. Dikten är inte heller särskilt informativ angående vilken sort av vide den anspelar på. Det finns nämligen 400 sorters vide på vår jord att välja mellan. Träden kallas dock för pilträd, medan de mindre kallas för videbuskar. Det finns även ängsväxter som är vide. Videsläktet förfaller med andra ord vara gigantiskt, och består alltså inte bara av en form av små ulliga knoppar utan flera hundra.

Ja, jag envisas med att skriva ulliga knoppar, och kanske har det med en av alla missuppfattningar jag ägnade mig åt som liten tösabit. Jag trodde nämligen att dikten löd “sov du lilla videull” alternativt “videlull”. Det där med “ung” var nämligen något väldigt abstrakt för mig när jag var barn. Åldrandet framstod som något fiktivt och något som andra ägnade sig åt, och nog är det så att man förstår innebörden av “ung” först när man inte längre har den i besittning. Och jag vill tillägga, för att fortsätta min argumentation med Topelius skildring av viden, att vide verkligen inte ser särskilt ung ut. Den ser faktiskt mycket ullig ut, eller hur? Men jag är beredd på att stryka det där med “lull”, då det snarare är en metafor för en inre ullighet som inte går att avbilda.

Med denna argumentation vill jag föreslå att vi byter ut Topelius “ung” mot “ull”. Nedanstående porträtt av bindvide framläggs som bildbevis för videns ullighet.