viewpoint-east.org

En polsk skomakare står pall i Lviv

Category: antisemitism, by sophie engström, Estern Europe, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

För flera år sedan, ungefär vid denna tid, mötte jag Stryskij park för första gången. Träden hade dekorerat parken i allsköns färger. Jag blev betagen av dess skönhet, men lite beklämd över dess förfall. Ty jag tillhör inte den grupp som tycker att följderna av sovjetisk nonchalans är romantiskt. Det är bara sorgligt.

Men mitt första besök var ändå en så starkt positiv upplevelse att jag än idag får ett fånigt leende på mina läppar när jag träder in i parkens förlovade rike.

Det är därför ganska besynnerligt att jag inte tidigare funderat över parkens historia. Att jag ändå slutligen gör så kan vi tacka en polsk skomakare som står staty i parken.

Jan Kiliński föddes 1760 i Trzemeszno. Staden ligger långt ifrån Lemberg, som Lviv då kallades, så man kan ju tycka att det är underligt att han står staty i en park i dagens Ukraina. Men ser ni, det är inte alls konstigt. För att förstå det måste man börja från början. Alltså med Kiliński.

Trots att, eller kanske rent utav, eftersom han var skomakare spelade han en viktig roll i det polska upproret 1794 mot Tsarrysslands styre över Polen och framför allt dess huvudstad, Warszawa. Kiliński hade nämligen en betydande position i Warszawas stadsråd, och när upproret formerade sig bildade han en armé som var mycket framgångsrik. Men tyvärr slogs upproret ner, Kiliński tillfångatogs och fick sitta fängslad i S:t Petersburg. Han frigavs efter några år, och bodde en tid i Vilnius, som då kallades Vilna.

Men den gode Kiliński gav sig tydligen inte. Bara några år senare fängslades han igen, nu anklagad för att ha konspirerat mot Tsarens Ryssland.

Kiliński avslutade dock sina dagar som de inletts, i skomakarens skrå. Han dog 1819. Sedan dess har han fått en nästan fiktiv framtoning i polsk historia. 1843 kom dikten “Historien om skomakaren Jan Kiliński” ut. Skriftställaren hette Wincenty Pol. Verket ska tydligen inte tillhöra Pols främsta, men lär ändå vara känt.

Men hur kommer det sig då att en polsk upprorsmakare och skomakare står staty i Lvivs finaste park? Svaret på det är mycket enkelt. Lviv hade fram till andra världskrigets slut en betydande andel polacker i staden. De var en klar majoritet i staden under lång tid. Det finns inte några riktigt trovärdiga källor till hur stor andel polackerna var före sekelskiftet 1900, men vid sekelskiftet var de runt 50% polskspråkiga i staden. Vid andra världskrigets slut var deras andel 60%, men Sovjetunionen gjorde det svårt för dem att vara kvar. Många ukrainare kände misstro mot polackerna eftersom de hade haft komplicerade relationer under lång tid. (Och båda grupperna misstrodde judarna, vilket är en annan historia som jag inte kan gå in på nu.) Under polsk-ukrainska kriget 1918 kom detta ömsesidiga hat upp till ytan. Så det var inte så konstigt att ukrainarna jublade när sovjeterna stängde skolor, förbjöd språket i vissa sammanhang, och när många polacker kände sig tvingade att lämna staden och flytta till dagens Polen. Sedan 1950-talet är ukrainarna en majoritet, och det är nog första gången i världshistorien som staden är så monokulturell. En av orsakerna till att Kiliński står där han gör är just polackerna stora andel och inflytande före andra världskriget.

När man beslutade att bygga parken under 1800-talets mitt kallades området i folkmun Stryj. Här fanns en gammal kyrkogård, men den hade tagits ur bruk 1823. Man anlade parken i två omgångar. Första spadtagen togs 1879, och det var Stanisław Niemczynowski som ledde arbetet. Den som ritade parkens utseende hette Arnold Röhring. Det var i de nedre delarna av parken, där Kiliński idag står på sin fot av sten, som parken först tog form och invigdes 1887. Man bestämde då att parken skulle heta Kiliński parken, efter skomakaren som revolterade mot ryssen.

Bara några år efter påbörjades arbetet med de övre delarna av parken. Här skulle 1894 en stor utställning äga rum. Utställningen hette Powszechna Wystawa Krajowa we Lwowie (ofta kallad Den galiziska regionalutställningen). Syftet var att visa på de teknologiska och kulturella framsteg som Galizien gjort. Inför denna utställning anlade man spårvagnsspår till parken, som då låg i stadens utkant.

Parken är sig ganska lik än idag, men Sovjetunionen och kaoset under den postsovjetiska eran gjorde sitt bästa att smula ner dess skönhet. Det har lyckligtvis inte lyckats. Kanske beroende på att grunden till parken, själva fundamentet, vilar på geniala kompositionerna där man smart använde sig av rådande miljö. Detta tror jag är orsaken till att den ändå överlevde. Idag har parken något av en ny renässans. Det sjuder av aktiviteter i parken, och man vårdar den idag ömt.

Trots att Kiliński står med fana och svärd riktad mot någon fiende i hans horisont, lär parken aldrig riktigt burit Kilińskis namn. I alla fall inte i folkmun. Parken fick snabbt namnet Stryskij park. Det handlade nog inte om någon aversion mot nämnde skomakare, många av de som besökte parken var ju polacker. Kanske berodde det på att gamla ränder inte så lätt går ur, även om det betyder att en gammal kyrkogård får ge namn åt en park. Eller så berodde det på att Lembergs och Lwóws polacker inte kände riktig samhörighet med polackerna i Warszawa. Ty de som strosade i Stryskij park var ju invånare i det väldiga Habsburgska imperiet.

Några källor:

https://uk.m.wikipedia.org/wiki/Галицька_крайова_виставка

https://city-adm.lviv.ua/portal/catalog/pam-jatniki-parki-ta-sadi/parki-ta-sadi/6394

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Jan_Kiliński

Share

Ludwiks hus i Lwów

Category: by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

UPD: En vaken läsare påpekade att mitt blogginlägg inte tydligt nog påvisar att familjen var judar. Det här är nu korrigerat.

Så där lite på sniskan står det och gömmer sig bakom några väldiga granar. Ja, ni vet sådana där granar som Sovjetunionen planerade för att dölja det som var betydelsefullt. Man finner ofta säkerhetspolisen eller viktiga administrativa byggnader bakom den där barrförsedda armén.

Och om man finner bostadshus bakom de där granarna, vet man att det nog var ett hus där någon sovjet-pamp huserade.

Så är det också med detta hus, som jag nu står och spanar på. Ett elegant hus, i bästa polska funkisstil. Här bodde sovjet-pampen i Lviv, eller Lvov som det då kallades. Under huset fanns det ett garage som pampen, i sin bil av märket ZIL 41045, for ut ur i en hisklig fart med siktet inställt på sovjet-pampens arbetsplats där denne satt och tänkte ut nya sovjetiskheter som folket i staden skulle följa.

Under Euromajdan var det stora, svarta rubriker om detta hus, ty det var tydligen president Janukovitj hus. Han ska aldrig ha varit där, men det hindrade inte att huset fick otäckt över sig. Han skulle ju kunna varit där, om han ville… Och hade han en toalett av guld, som ryktet då sade att han hade i sitt palats i Kyjiv? undrade vi nyfiket.

Huset såldes i alla fall efter revolutionen, och minnet sviker mig när jag frågar det om vem den förmögna köparen var.

Men huset har en mycket längre historia än så, visade det sig efter lite efterforskning. Det kallades tidigare Adolf Finkelsteins hus. Ty det var han som lät uppföra det någon gång under sent 1930-tal.

Adolf Finkelstein var en högt uppsatt militär i polska armén, medlem av Lwóws stadsråd samt en förmögen affärsman och ägde en järnfirma (vad exakt han sysslade med har jag inte lyckats få fram). Sonen Ludwik förväntades ta över firman.

Pappa Adolf byggde huset till sin familj, och det var en raffinerad skapelse, med noga uttänkta funktioner för familjens bästa och tjusiga funktionalistiska detaljer.

Hur länge kunde familjen Finkelstein bo i huset? undrar jag. Det kan endast röra sig om några år. Ty när Nazityskland anföll Polen hamnade Lwów på sovjetiskt territorium. Som polsk militär och en buren affärsman hamnade Adolf Finkelstein i ett sovjetiskt arbetsläger. Många av Finkelsteins vänner mördades av sovjetiska armén i Katyń, men Adolf lyckades överleva tiden i lägret.

Hans fru och son skulle förvisas till Sibirien. Men när Hitler anföll Sovjetunionen förändrades allt för familjen. Pappa Adolf försattes mirakulöst på fri fot, och familjen återförenades efter två år. De lyckades undkomma förintelsen, ty som ni kan läsa av namnet var familjen judisk, och flydde till Mellanöstern, där de levde till krigets slut.

Trots att familjen förlorat allt i kriget, ville man återvända till Polen. Kärleken till landet var särskilt stark hos fadern. Men det fanns ingen plats för dem i det kommunistiska Polen och Adolf avled, kanske av sorg, före det att familjen lyckats finna en ny plats att leva på.

Sonen Ludwik Finkelstein slog sig slutligen ner i London. Han hade ett brinnande intresse för teknologi, ett intresse han grundlagt i Lwów på pappas järnfirma. I London var han en av eldsjälarna på Northampton College of Advanced Technology. Hans arbete och engagemang ledde sedermera till att detta college blev en del av City University London. Ludwik avled i London 2011.

Så nu står jag här framför där Ludwik och hans familj bodde några år. För mig att huset inte någon sovjet-pamps hus, eller Janukovitj hus. Det är Ludwiks hus, helt enkelt. Jag lyfter handen lätt och vinkar lite mot ett mörkt fönster, som Ludwik kanske en gång spanade ut genom.

Källa:
Lwów Nowoczesny. Lwów and modernity. (Międzynarodowe Centrum Kultury, Kraków 2017)

Om Ludwik Finkelstein.

Share

Från en affisch och ett bokomslag via konfektyr för att landa på en restaurang

Category: art, avantgarde, by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, turism, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ibland lägger jag ut polska affischer på Facebook. Det är ett litet nöje jag har, att fungera kring dessa ofta ovanliga kreationer. Som denna, som egentligen inte är någon affisch, utan rätt och slätt ett bokomslag. Ok, nu kör vi!

Dagens polska affisch:
är ett bokomslag till boken “Harce elektronów. Popularny wykład o falach elektrycznych, o radjofonji i telewizji” från 1930. (Ungefärlig – och troligen alldeles bristfällig – översättning: “Lekfulla elektroner. Populärvetenskapliga föreläsningar om elektriska vågor, radio och TV”)

Illustrationerna är signerade Janina Petry-Przybylska (1898-1960). Hon var illustratör och gjorde sig känd som konfektyr-illustratör i Lwów under sina tidiga år. Senare blev hon en uppburen kvinnlig illustratör i Lwów. Konfektyren ska ha omnämnts av den kände författaren Jan Parandowski. Nå, jag vet inte om han omnämnde Janinas vackra förpackning till den eftertraktade konfektyren. Utöver det har jag endast lyckats få fram att hon var verksam i Lviv (fast då var det ju först Lemberg och sedan Lwów) fram till kriget, men att hon senare flyttade till Kraków, och att hon ska ha varit en aktad konstnär när hon bodde här.

Boken då? Jo, den är utgiven på förlaget Atlas (Książnica-Atlas). Ett legendariskt förlag i Lwów, och under mellankrigstiden var förlaget det viktigaste i Polen (skröt man i alla fall själv med). Många viktiga publikationer utkom tydligen på förlaget. Fokus låg på pedagogiska och vetenskapliga verk, och förlaget ansågs vara mycket progressivt. Men främst är Książnica-Atlas idag ihågkommet för sin gedigna produktion av kartor. Om man minns det alls, vill säga. Ty för dagens lvivianer är Atlas en restaurang…

Share

East West Street – början på en ny väg

Category: bokrecension, by sophie engström, Jews, jiddish, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

I begynnelsen var det två män med olika personligheter, och med olika syn på hur man löser de juridiska frågorna kring övergrepp mot människor. Dessa två män hette Raphaël Lemkin och Hersch Lauterpacht. De gick på samma universitet. På det universitet jag nu arbetar på. De hade samma föreläsare, men landade ändå i olika slutsatser. Ska man se till individen eller gruppen? det var frågan de brottades med. Lemkin förespråkade begreppet “folkmord”. Lauterpacht stred för “brott mot mänskligheten”. Båda hade avgörande inflytande över Nürnbergrättegångarna. Samt på hur vi ser på de två begreppen idag.

Efter att ha läst Phillippe Sands East West Street, är jag inte ett dugg klokare om vem av dem som kom till rätt slutsats. Sands lämnar det öppet för mig att bestämma vad jag tror är rätt.

Och just det är så djupt sympatiskt. Att lämna den centrala frågan öppen för varje läsare att dra sin slutsats. Trots svärtan i ämnet sprider sig en värme genom mig. Sands ger ett förtroende till mig. Något som jag inte trodde att någon författare kunde lämna över till läsaren. Bachtins dialogiska ord lever starkt i Sands berättarteknik.

East West Street är en bok som inte kan lämna någon oberörd. Mig har den förändrat i grunden. En fråga som jag så ofta väjt för, förintelsen, har nu blivit den frågan som jag känner att mitt liv kommer att handla om från och med nu.

Inget annat brott mot mänskligheten, eller folkmord (för att blidka båda männen), har förändrat någon kontinent i lika stor omfattning. I alla fall i modern tid.

Det är också så att jag, som bott i Lviv i många år, kan relatera till innehållet på annat sätt. Jag ser husen framför mig när han skriver adresserna. Jag skriker nästan rakt ut när jag läser om den lilla flickan som ser sina föräldrar släpas iväg av nazisterna. Jag skriker för att jag kan se det framför mig. Jag vet vilken gata han skriver om. Och till min förfäran kan jag se det helt tydligt inför mig. Trots att det för många i Sverige verkar avlägset och omöjligt, så vet jag, genom att jag bor på en plats som sett detta våld, att just det här – att vi börjar slita varandra i stycken – är möjligt. Det kan hända när som helst. Och särskilt i Europa. För den tid av relativ fred som vi har nu, är bara en chimär. Vilket ögonblick som helst kan den här gemenskapen raseras. Den är nämligen ingen självklarhet, utan är något vi måste kämpa för att upprätthålla.

Det är lätt att tappa tilltron till mänskligheten när man läser berättelserna i East West Street. Särskilt när man vet att det finns personer som idag på fullaste allvar menar att det aldrig inträffade. Förintelseförnekare är inga lustiga troll man kan flina åt. De är farliga då deras ord kletar fast och underminerar de uppenbara bevis på att förintelsen verkligen skedde. De är farliga för att de möjliggör att något sådant kan ske igen. I den tid vi lever i idag är det extra farligt att relativisera, och i synnerhet förintelsen. Just idag är det dessutom extra viktigt att blottalägga dem som relativiserar. Det finns någon självutnämnd förståsigpåare som ser konspirationer i varje hörn. Och de finns där med dig. I sociala medier, eller kanske vid ditt eget köksbord.

När jag läser East West Street förflyttas allt det som hände då till realtid. Det är inte långt borta. Det var här! Det var här, i universitetets stora sal, som Hans Frank höll sitt segerrusiga tal. Ackompanjerad av Lviv pogromerna, då alla judar förflyttades in till gettot och sedan till fullkomligt förintande i något av alla läger som fanns inom Hans Franks styre. (En sal jag för övrigt satt i för några veckor sedan och högtidlighöll min fakultets 25-års jubileum.) Det är inte långt borta och det gör ont i mig. Men jag känner också hur vreden väller upp. Tidigare kände jag bara hopplöshet inför förintelsen. Nu är jag arg. För det är så många länder i Europa som fortfarande misslyckas med att ta ansvar för vad som tilläts ske. Det gäller inte minst Sverige, och så många andra. De som så här i efterhand kanske menar att det var det enda rätta. Men det går väl an, för att man slipper ändå vara ensam i det. Det känns väl så där kissvarmt och skönt. Och kanske har det för oss svenskar mest att göra med att det är förbaskat mycket skönare att sjunka ner i TV-soffan, än att verkligen lyfta på röven och säga: “Hallå världen! Vi var usla, simpla rövslickare under andra världskriget, men låt det aldrig ske igen!”

Och i begynnelsen var det alltså dessa två män, skolade vid mitt universitet, som la grunden till att förhindra att det ska ske igen. Så här i skrivande stund, tycker jag att vi är riktigt dåliga på att förvalta deras arv. Vi gör oss inte förtjänta av deras försök att skapa en tryggare värld. För det var just det de ville.

Tänk dig något så altruistiskt!

Och tänk dig när du gjorde något sådant själv.

Sammanfattningsvis, ja, läs East West Street. Gör det, och låt den förändra dig i grunden. Så som jag tillät den att göra med mig.


I sällskap av en karta från Lwów 1936.

Share

En av alla byggnader 

Category: by sophie engström, poland, turism
Tags: , ,

(Läsningstid: 1 minut)

Det finns så många byggnader som jag beundrar och förförs av på mina promenader i Lviv. En av dessa är just denna märkliga byggnad. Vid en första anblick tror man nästan att det är ett bönehus av något slag. Men så är det självfallet inte, eftersom det är givetvis ett palats. Och varje palats bär ju sin egen historia.

Palatset som uppfördes 1810-1830 fick sitt nuvarande utseende 1844. Det har haft många ägare. Camello, Turkulłow är några av de namn på grevar som bott där. 

1932 öppnades juristen Eugene Batycki sin advokatbyrå i palatset. Han var far till Zofia Batycka, som 1930 kårades till “Miss Polen”. Hon var även en firad filmstjärna. 

Share

Springer mot summer

Category: by sophie engström, photography
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

We run to the buzzer.
Warm snow float down from the trees.
We lean against our wishes,
of eternal spring.

(April 2016. Camera: Olympus OM-1. Film: Kodak Color 200.)

our yard

across the street

in the forrest

getting green

Stryskiy park

snail me

curly

bould

take a call

finished

Share

Swifts on our minds

Category: by sophie engström, photography
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Now we have entered,
the time when swifts switch our minds,
towards light and hope.
Away from doubt and darkness.

Let us recall this,
when darkness returns.

(April 2016. Camera: Olympus OM-1. Film: Fomapan 200.)

our yard tree is blooming

relax at Dzuga

dog an friend

grow up!

home sweet home

cleaning day

my favourit house

cleaning more

cat conference

have a reast

in rest I

in rest II

on holidays

Share

%d bloggers like this: