viewpoint-east.org

Oświęcims ärr

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jews, Jiddisch, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

På en dörrpost till entrén på ett flerfamiljshus i Oświęcim gapar två skåror tomma. De två tomma skårorna förtäljer med sitt omisskännliga utseende att här har det tidigare suttit två mezuzor. Skårorna röjer också att här har det bott judiska familjer. Men just eftersom platserna för mezuzorna gapar tomma, och inte längre innehåller några mezuzor med sina pergamentsrullar med skrifter från femte Moseboken, blottlägger skårorna det brott mot mänskligheten som Förintelsen var, och fortfarande, är. Skårorna liknar ärr på huskroppen, som bär en historia om judiskt liv, och genom sin blotta existens understryker de avsaknaden av judiskt liv i Oświęcim.

Och just här, i Oświęcim, känns minnet av Förintelsen särdeles markant. Ty i Oświęcim ligger resterna av förintelselägret Auschwitz, den plats där över en miljon judar, romer, oliktänkande, polacker mördades av tyskarna mellan 1940-1945.

Flerfamiljshuset med sina ärr, är närapå tomt. Flera av fönstren liknar svarta slukhål, och några av dörrarna till lägenheterna är igenbommade. Men några gardiner och blommor skvallrar ändå om att huset är bebott. Det är inte långsökt att fråga sig vad de boende gör när de äntrar sin port. För de också sina fingrar över skårorna som jag just nu gör, i ett försök att gripa efter det judiska liv som en gång fanns här? Frågar de sig också vilka som bodde här? Hur många barn var det som sprang i dessa trappor? Och var det någon som överlevde Förintelsen? Frågor som en tillfällig besökare i staden nog ofta ställer sig.

Lite längre ner på samma gata står ett palats på en kulle. Med sina igenspikade fönster och flagande fasad, ser det elegiskt ut över omgivningen. Här bodde familjen Schönker. Huset byggdes 1908 av Józef Schönker, som var en välkänd och omtyckt industriman. Han grundade fabriken AE Schönker (senare omdöpt till Wytwórnia Sztucznych Nawoj Agrochemia) som tillverkade bekämpningsmedel. Sonen Leon hade fötts tre år innan det att detta pampiga palats byggdes. När första världskriget bröt ut tog familjen sin tillflykt till Wien, där Leon utbildade sig på konstnärliga akademien. Han skulle efter krigsslutet vara en inflytelserik konstnär i Kraków, och dekorerade synagogan Popper i Kraków. Men synagogan förstördes under andra världskriget och hans alster finns sorgligt nog inte kvar.

När tyskarna anföll Polen 1939 befann sig familjen i Oświęcim, och Leon blev ordförande i det judiska äldrerådet. Han verkade främst för att hjälpa judar att emigrera till Israel. Detta arbete föll inte i god jord hos tyskarna och han fråntogs sin position som ordförande. Familjen skickades sedan mellan de upprättade gettona i Kraków, Tarnów, Wieliczka och Bochnia. På något mirakulöst sätt lyckades familjen få tag på falska dokument som gjorde att de placerades i en speciell del för palestinska flyktingar i Bergen-Belsen. Således överlevde de Förintelsen och kunde återvända till Oświęcim efter krigets slut. Leon gick i sin fars fotspår och grundade en ny fabrik för tillverkning av bekämpningsmedel, samt att han hjälpte till med att försöka återuppbygga det judiska livet i staden. Men 1949 förstatligande den kommunistiska maktapparaten hans fabrik, och familjen tvingades återigen på flykt, en flykt som skulle sluta i Israel, där han gick ur tiden 1965.

Leons barndomshem står nu tomt, och väntar på sitt öde, vilket är okänt för mig. Kanske pågår det någon rättslig tvist, eller så är det bara så att ingen riktigt haft ekonomisk kapacitet att rädda palatset från ett förestående förfall.

Vägen från palatset mot Oświęcims centrum går förbi det som en gång var platsen för stadens stora synagoga. Idag står här ett litet blygsamt monument. När jag sitter där, bland de svalkande träden, och tänker på alla de judar som en gång levde här, kommer en familj förbi. De stannar en stund vid monumentet, och under tystnad går de under de lummiga träden, stannar upp och tittar upp mot trädkronorna, som om de sökte svar på frågan hur det judiska livet kunde ha tett sig på denna plats. Och ett stenkast bort kan man ges en liten inblick hur det kunde vara. Där ligger nämligen Oshpitzin, som är Oświęcims judiska museet. Museet, som ligger inrymt i den sista bevarade synagogan i staden, gör sitt yttersta för att återberätta den 400 år långa judiska historian i staden. (Oshpitzin, betyder förresten “gäst” på hebreiska, och är också så många judar kallade staden – även om många också talade polska och således använde det polska namnet på staden.

Det är förstås inte någon lätt uppgift att återberätta en så lång historia, som den judiska i Oświęcim, på den mycket begränsade yta som denna lilla synagogan ger, men de lyckas förhållandevis väl, och för den som har tålamod att läsa varje liten skylt ges in bild av ett Oświęcim med förhållandevis få konflikter mellan de olika grupperna. Man får till exempel kunskap om den katolska prästen Skarbek, som före andra världskriget hade en nära relation till judarna i staden, något som innebar att staden beskrevs av sin samtid som en stad med goda relationer mellan judar och kristna. När tyskarna anföll och ockuperade, och inrättade koncentrationslägret Auschwitz, började han därför med hjälpsändningar till de inspärrade judarna. Han tycks även ha hjälp några att fly. Hans engagemang ledde till att han själv fängslades av Gestapo. Efter andra världskriget återvände han till Oświęcim och medverkade med hjälp till de som överlevt och befriats från Auschwitz. Skarbek hade kontakt med flera överlevare fram till sin död 1951.

Intill synagogan ligger ett litet charmerande hus, som idag rymmer kaféet Bergson. Före Förintelsen bodde här familjen Kluger med sina nio barn. Blott tre av barnen överlevde Förintelsen, och en av dem, Szymon Kluger, bodde i flera år i Sverige, innan han återvände till Oświęcim där han bodde till sin bortgång 2002. Szymon Kluger, Oświęcims sista jude, ligger begravd på stadens judiska begravningsplats.

Vägen till järnvägsstationen leder över floden Soła, som om några kilometer, efter att ha slingrat sig genom det vackra polska landskapet, ska förena sig med Wisłas starka strömmar. Inte långt från platsen där jag passerar över floden, hällde man under Förintelsen ut askan från de som mördats i koncentrationslägret. Det är ju inte samma vatten, men platsen är den samma. Och precis som på många andra platser finns berättelserna om Förintelsen ständigt närvarande i Oświęcims stadsbild. Det är svårt att tro att de som lever här inte skulle ha ett levande minne av vad Förintelsen har inneburit för platsen, allt det lidande som skett här, och man lär sig troligen att hantera minnet och integrera det i sin vardag. Något vi alla borde göra, enär detta är en outplånlig del av Europas historia.

Några källor

https://oshpitzin.pl/en/

https://pl.m.wikipedia.org/wiki/Leon_Sch%C3%B6nker

Guide to Jewish History of Oświęcim, 2014, Auschwitz Jewish center.


Med Sholem Aleichem i Kyjiv

Category: by sophie engström, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

13 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Kyjiv oblast, eller Kyjivsjtjyna
Sholem Aleichem

Runt den ukrainska huvudstaden slingrar sig Kyjiv oblast, och här ska du få återbekanta dig med Sholem Aleichem. Inlägget nedan är en en postning från 2009.

Sholem Naumovich Rabinovich föddes den 2 mars 1859 i den ukrainska byn Perejaslav, i dåvarande Tsarryssland, i en fattig judisk familj. Han sägs mycket tidigt ha beslutade sig för att ägna sig åt författarskapet, och en av hans tidiga mer häpnadsväckande alster lär vara en judisk tolkning av Robinson Cruse. Sholem Aleichem är en pseudonym som i översättning blir “fred vare med dig”, som ofta används som hälsningsfras av judar. Källor menar att Sholem tog denna pseudonym för att förstärka det komiska anslaget. Tänk er bara: “Goddag, mitt namn är Goldman”
“Goddag, Goddag”
“Ja, Goddag, men vad heter ni?”
“Goddag, Goddag”
“Ja, Goddag, men vem är ni?”
“Goddag, Goddag”
Och så vidare…

Aleichem förde ett ganska kringflackande liv, vilket kan illustrera hur många judar hade det i dåtidens Tsarryssland. Antisemitismen var utbredd och flera judar råkade ut för progromer och fick därför flytta alternativt fly för sina liv. De fick inte heller mantalsskriva sig var de ville. Som exempel fick det inte mantalsskriva sig i Kyjiv, utan bara under vissa förutsättningar, mot rätt betalning samt vid rätt tid. Detta gjorde att Aleichem, och många andra bodde i byar kring Kyjiv. Aleichem bodde bland annat i Bojarka, en liten by sydväst om Kyjiv.

Aleichem yrkesbana var dessutom ganska brokig vilket kanske inte berodde på hans judiska ursprung utan snarare på en del okloka beslut. Han försökte sig bland annat på en karriär som börsmäklare, men han slutade som helt utblottad. Hans hustru, som kom från en förmögen familj, lär ha stått för en del av familjens försörjning. Aleichem försökte även emigrera till USA två gånger. Första gången 1907, men han blev tvungen att kapitulera redan 1908 efter en rad misslyckanden. 1915 emigrerade han en andra gång och han stannade till sin död året därpå. Aleichem var mycket kritisk till den judiska assimileringen i USA och några av hans senare verk kritiserar “amerikaniseringen” av nyanlända judar.

Inledningsvis skrev Sholem Aleichem på ryska samt på hebreiska, men långsamt växte sig beslutet starkt att skriva på jiddisch. Han blev slutligen en mycket stark förespråkare för jiddisch i Europa och han uppmuntrade många yngre författare att skriva på språket, som dessförinnan främst hade varit ett talspråk utan stark Litteraturscen. Aleichems beslut att skriva på jiddisch skulle också göra det lättare för andra att ta vid. Han var en stark förespråkare av zionismen, men man skulle kunna hävda att en för stark betoning av Sholem Aleichems zionistiska verksamhet riskerar att helt förta hans kanske viktigaste arv, konsten att genom ironi synliggöra en frän samhällskritik.


Gettots tango

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jiddisch, music, översättningar, poland, theatre
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Tonerna är omslingrade. Som om de vore i ett väldigt famntag. Här hörs en tango som släpper ut sin hand mot det judiska tonspråket, de glider ledigt över i romsk musik, och kanske letar de sig vidare ändå fram till några enstaka polska folktoner. Men det är inte spretigt och kaotiskt för den delen. Nej, tonerna skapar en alldeles egen och säregen symmetri. Rund till formen tycks den vara. Lite som en bagel, vars runda och mjuka ram lutar in mot ett litet hålrum, där vår fantasi får blomma ut.

Och inte att undra på att tankarna förs till en bagel, enär skaparen av dessa toner lystrade till tilltalsnamnet Dawid Bajgelman.

Dawid Bajgelman föddes i en judisk familj år 1887 eller 1888 i Ostrowiec, en liten ort i sydöstra Polen. Man skulle kunna hävda att han föddes in i musiken, ty hans far var klarinettist, och skulle sedermera få anställning i Łódź symfoniorkester samt verka som dirigent på den judiska teatern Teatr Scala i Łódź. Det var dock inte enbart pappa Szymon och Dawid som var musiker i familjen. Alla nio syskonbarnen (åtta bröder och en syster) spelade. Dawid och en av hans bröder valde violinen som sina huvudinstrument, vilket likaledes flera av de andra syskonen valde. Men även pianot fick känna på deras spelsugna små fingrar. Några av syskonen beslöt sig dock för att satsa på saxofonen och jazzmusiken.

1912, när Dawid Bajgelman var 25 år, blev han utsedd till dirigent på den judiska teatern kallad Ickok Zandberg i Łódź. Tre år senare fick han även anställning på sin fars arbetsplats, alltså symfoniorkestern i Łódź. Samma år tonsatte han operetter till den andra judiska teatern, Teatr Scala, vilket likaledes var pappa Szymons arbetsplats. Men det skulle dröja innan Dawids karriär skulle fart på allvar. Det stora genombrottet kom 1920 då han fick i uppdrag att tonsätta musiken till den judiska pjäsen “Mellan två världar – Dybbuk“. Pjäsen författades på ryska av Shloyme Zanvl Rappoport, mer känd under pseudonymen S. Ansky. Den översattes senare till jiddisch av densamme. Pjäsen handlar om en ung kvinna vars själ blir besatt av sin bortgångne älskades själ, och karaktären går att finna i judisk folktro. Uppsättningen blev en blev en omedelbar succé. Ensemblen, Trupa Wileńska (Vilniustruppen) fick dädanefter turnera land och rike runt för att framföra detta gåtfulla skådespel. Dawid Bajgelmans tonsättningar, där han låtit sig inspireras av de judiska folkmelodierna, bidrog med största sannolikhet till uppsättningens framgångar. Flera av sångerna skulle bli på så populära att de betraktades som riktiga slagdängor.

Dawid Bajgelman var nu en av de mest uppskattade och tongivande tonsättarna och dirigenterna i mellankrigstidens Polen. Han fick uppdrag vid flera olika judiska teatrar. Bland annat syntes hans namn på affischer i Warszawa, Lwów (idag Lviv), Kraków, Rzeszów och på många fler platser i Polen. Under mitten av 1930-talet åkte han ut i vida världen, och människorna i städer som Paris, London och Bryssel fick lyssna på hans alster och se honom dirigera. Hans tonsättningar spelades även in, och då företrädesvis på det legendariska skivbolaget Syrena Rekord, ett av Polens största skivbolag som var verksamt fram till andra världskriget.

Det finns inte mycket information att finna om Dawid Bajgelmans privatliv, men någon gång under 1910-talet gifte sig Dawid Bajgelman med Anna Foderman. Källorna anger inget annat om henne än att hon var skådespelerska, Dawids hustru och att de gemensamt fick en son, Pinchas (Piniek) Bajgelman, som föddes 1915.

När så andra världskriget bröt ut, och Nazityskland ockuperade Polen och Łódź, sattes Dawid i stadens ökända getto. Med honom fanns även hans hustru, Anna. Sonen Piniek, som då var 24 år, flydde till Sovjetunionen där han överlevde Förintelsen. (Efter krigsslutet tog Piniek sig till USA, där han verkade som musiker, fram till sin död 1981.) I gettot startade Dawid genast en symfoniorkester, som bestod av 44 musiker. Den första konserten gavs den första mars 1941, och på repertoaren återfanns flera av Dawid Bajgelmans sånger. Livet i gettot var dock mycket hårt, och Anna skulle avlida, troligen av tyfus eller undernäring. Trots denna sorg fortsatte Dawid att komponera i gettot. Det var nämligen under denna tid som han skrev sina kanske mest emotionella och starka verk. Flera av sångerna vittnar om det mångkulturella Polen som var ett faktum på Dawid Bajgelmans tid. Fundamentet, det som alla tonerna vilar på, är dock tangon. Men här hörs också romernas klagan i “Tsigayner Lid” (Zigenarsång), där romernas lidande beskrivs med orden “zigenare lider/de lever som ingen”. Bland de sånger han skrev under denna tid, och som särskilt utmärker sig är Makh tsi di eygelekh (Slut dina ögon). Sångens text är på jiddisch (precis som alla texter Bajgelman tonsatte) och den skrevs av poeten och författaren Isaiah Shpigl (även Jeszajahu Szpigel), och här är tangon förklädd till en vaggvisa. Ett litet barn på flykt vaggas till sömn, och genom sången lär vi känna de umbäranden som det judiska folket fick utstå under Förintelsen, där Gud tycks ha övergett världen. Sista versen utspelar sig i getto, där blott världens avgrund återstår. “Nakna och bara/Vi blev jagade från vårt hem/Ut i mörkret,/Drivna ut på fälten;/Och storm, hagel och blåst/Har följt oss, mitt barn/Följt med oss in till/Världens avgrund.” Tillsammans med Dawids sorgsna tango förefaller sången frambringa all samlad smärta. Sången var så drabbande att den censurerades av Chaim Rumkowski, ordförande i Juderådet (Judenrat) i gettot i Łódź. Isaiah Shpigl behandlade särskilt bryskt och han deporterades till Auschwitz, men lyckades mirakulöst överleva.

Dawid Bajgelman deporterades också han slutligen till Auschwitz, i den allra sista vågen av deportationer. Enligt överlevare ska Dawid ha varit förvissad om att han skulle överleva. Han packade sin väska full med partitur, och violinen hade han givetvis med sig. Trots att han var så trosviss om en framtid efter Förintelsen, skulle han inte överleva. Bara några dagar efter han anlänt till lägret, mördades han av en berusad lägervakt. Dawid Bajgelman blev 56 eller 57 år gammal.

Dawid Bajgelmans sånger och rika musikaliska arv föll i glömska efter Förintelsen. Det är först på senare tid som hans alster åter spelas. På en nyutkommen platta, signerad Bester Quartet, kan man nu lyssna till hur Dawid Bajgelmans sånger åter får nytt liv. Kapellmästaren Jacek Bester har gjort en finkänslig tolkning av Bajgelmans alster från dennes tid i gettot. Vi lotsas varsamt genom Bajgelmans gärning till dess Finale – Makh tsi di eygelekh (Slut dina ögon).

Slut dina ögon
(Översättning från engelska/jiddisch Sonia Engström)

Slut dina små ögon,
Små fåglar kommer,
Cirkla runt
Huvudändan av din vagga.
Bagage i våra händer
Vårt hem i aska
Vi ger oss ut, mitt barn
På jakt efter tur.

Gud har stängt av världen
Och natt är överallt
Som väntar på oss,
Full av skräck och rädsla.
Vi två står här
I denna svåra, svåra stund
Att inte veta var
Vägen leder.

Nakna och bara
Vi blev jagade från vårt hem
Ut i mörkret,
Drivna ut på fälten;
Och storm, hagel och blåst
Har följt oss, mitt barn
Följt med oss in
Världens avgrund.

Källor
http://besterquartet.com/releases/bajgelman-get-to-tango/
https://holocaustmusic.ort.org/places/ghettos/lodz/makh-tsi-di-eygelekh/
https://holocaustmusic.ort.org/places/ghettos/lodz/beygelmandavid/
https://en.wikipedia.org/wiki/David_Beigelman
https://en.wikipedia.org/wiki/The_Dybbuk
https://www.antiwarsongs.org/confronta.php?versions=1&ver=11163&id=5445&ver2=-1&lang=en (Slut dina ögon på jiddisch)
https://holocaustmusic.ort.org/places/ghettos/lodz/makh-tsi-di-eygelekh/lyrics/ (Slut dina ögon på engelska)
http://baedekerlodz.blogspot.com/2017/06/dawid-bajgelman-z-muzyka-do-konca.html
m.fl.


Med Gusta Dawidson Draenger i Planty

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Runt gamla stan i Kraków löper Planty. Med sin gröna fysionomi omfamnar den de gamla byggnaderna, vars kroppar pekar in mot gamla stans centrum, Rynek główny. I Planty återfinns ett lugn, som bara träd och deras tillhörande fåglar kan erbjuda. Längs med Planty står parkbänkar, där trötta fötter kan få välbehövlig vila. Flera av bänkarna är tillägnade prominenta krakowiter, och andra som betytt, eller fortfarande betyder, mycket för staden.

Bland namnen som pryder bänkarna återfinns Jan Matejko, Stanisław Wyspiański, Stanisław Lem, Wisława Szymborska, Czesław Miłosz, för att bara nämna några få bland de mer välkända. Men här finns också sådana som kanske inte är lika kända för en bredare allmänhet. Zuzanna Ginczanka har fått en bänk dit många hemlösa söker sig. Det bjuder emot att tro att hon inte skulle tycka om tanken att hennes bänk är ett härbärge för de mindre lyckligt lottade. Mittemot henne finns Diana Reiter.

De här namnplaketterna på bänkarna är en sann källa till att förkovra sig, ty här återfinns namn på personer som lätt skulle kunna falla i allas vår glömska. En sådan person är Gusta Dawidson Draenger. Utan en bänk tillägnad henne hade jag nog aldrig lyckats söka upp henne.

Gusta Dawidson föddes i Kraków 1917, samma år som Zuzanna Ginczanka föddes i Kyjiv, och femton år efter Diana Reiter. Gustas familj tillhörde den chassidiska dynastin Ger, som uppstod i den polska staden Góra Kalwaria. På jiddisch heter dock staden Ger. Med runt 100 000 anhängare tillhörde de en av de mest inflytelserika chassidiska grupperingarna i Polen före förintelsen.

Redan som ung började Gusta engagera sig politiskt. Hon gick med i den ortodoxa rörelsen Agudas Yisroel, och hon bidrog till undervisningen inom den judiska organisationen Akiva. Hennes politiska engagemang skulle följa henne livet ut.

När nazisterna tågade in i hennes hemstad Kraków, var hon 22 år. Genast anslöt hon sig till en underjordisk judisk motståndsrörelse. Det var här hon träffade Shimshon Draenger, som inte enkom var motståndskämpe, utan även redaktör för en betydelsefull judisk tidskrift. Det dröjde dock inte länge innan Shimshon Draenger arresterades. Dock inte för sin verksamhet som motståndsman, utan just i rollen som redaktör. Hans tidskrift hade nämligen publicerat en anti-nazistisk essä, som nazisterna inte kunde tåla. Straffet blev att skickas till ett koncentrationsläger i närheten av Opava.

Gusta och Shimshon var redan ett par, och hon kunde inte leva med tanken på att vara separerad från sin älskade. Hon angav därför sig själv, och bad om att få bli skickad till samma läger som Shimshon satt i.

I våra dagar skildras ofta Förintelsen som om man en gång hamnat i nazisternas klor, var man fast. Men andra världskriget var långt mer rörig och kaotisk än vad dagens människor tycks vilja förstå. Det var nämligen inte helt ovanligt att man lyckades fly från koncentrationsläger eller fångenskap. Många lyckades även att betala mutor för att komma ut. Zuzanna Ginczanka frigavs på detta sätt, efter att hon fängslats av nazisterna i Lviv. Även Gusta och Shimshon blev frisläppta genom att någon betalade en saftig muta till nazisterna. Man skulle ju kunna tro att det unga paret, i och med att de blivit frisläppta, skulle vara lite mer försiktiga, men frågan är om sådana tankar ens föresvävade paret.

Efter att de frigavs blev de engagerade i på en gård där de utförde arbete, övervakade av Gestapo. Men samtidigt arbete de med att sabotera för nazisterna. Gusta engagerade sig i den judiska stidsorganisationen ŻOB, (Żydowska Organizacja Bojowa). En organisation som Marek Edelman också var engagerad i. Här bidrog Gusta bland annat till att planera strider, hitta gömställen till motståndsmän, och stjäla vapen. Gusta bar i den här organisationen täcknamnet “Justyna”.

Men efter ett attentat mot ett kafé i Kraków där nazisterna ofta satt, greps Shimshon. När de fick reda på att han var gift med Gusta greps även hon i januari 1943. De sattes i det ökända fängelset Montelupich. Två år senare skulle även Zuzanna Ginczanka hamna här. Mycket tyder på att det var just på Montelupich-fängelset Zuzanna slutade sina dagar.

Gusta var däremot mer lyckosam. Både hon och hennes man Shimshon flydde från fängelset efter några månader. Under sin tid i fångenskap skrev Gusta en dagbok som återfanns efter kriget. Den publicerades 1946 med titeln Pamiętnik Justyny (Justynas dagbok) och tillhör en av de viktig källa till kunskap om den terror den judiska befolkningen fick genomlida under Förintelsen.

Gusta och Shimshon flydde till trakterna kring Bochnia. Där fortsatte de sitt modiga gärning att sabotera för nazisterna. Bland annat hjälpte de andra judar att fly. Men i november 1943 blev Shimshon återigen gripen. Denna gång i Wieliczka. De båda hade gjort upp om att om en av dem greps, skulle den andre uppge adressen till det gömställe där den som ännu var på fri fot befann sig. Shimshon uppgavs därför Gustas gömställe och hon greps.

Det är okänt var de mördades, men det är troligt att det skedde ögonblickligen. Det finns därför ingen grav att gå till, men väl en parkbänk i Planty. Jag tror jag ska ta för vana att stanna lite extra hos Gusta Dawidson Draenger, innan jag knatar vidare och hälsar på Zuzanna Ginczanka och Diana Reiter.

Följ länkarna bland taggarna för mer information om Zuzanna Ginczanka, Diana Reiter, Marek Edelman och Wieleczka.


Sarah Schenirer – en pionjär

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Från fotografiet tittar hon med stadig blick mot betraktaren. Hennes ögon markeras genom de tydliga ögonbrynen, och nedanför näsan syns munnen som är sammanpressad och utdraget som ett streck med lätt nedåtböjda ändar. Det vore orätt att kalla henne vacker enligt den norm vi har för vad som gör en människa tilldragande. Men hennes fasta blick skvallrar om att sådana världsliga måttstockar inte bekommer henne särdeles mycket.

Kvinnan på fotografiet heter Sarah Schenirer, eller snarare hette. Ty det är många år sedan hon gick ur tiden. Det är troligen ett av få fotografier som finns på henne. Hon tyckte nämligen inte att det fanns någon mening med att bevara hennes ansikte för eftervärlden, enär det var bättre att komma ihåg hennes vision.

Sarah Schenirer föddes 1883 i Kraków. Hennes föräldrar kom från nobla judiska familjer med flera namnkunniga rabbiner i släktträdet. Redan vid unga år började Sarah ifrågasätta kvinnornas roll i de judiska familjerna. Hon närde en stark önskan om att få studera Torah, så som hennes bröder fick. Vidare ifrågasatte hon att, när männen åkte på sina olika resor för att högtidliga judiska högtider eller festivaler, fick kvinnorna stanna hemma, utan möjlighet att fördjupa sina kunskaper i judendomen. Sarah menade att det här gjorde att kvinnorna blev som öar i judendomen, avklippta från en djupare förståelse för den religion de föddes in i. Äldre kvinnor betraktades av de yngre som sprungna ur ett annat tidevarv, avskurna från den religiösa verkligheten. Sarah fick dock inte studera judendomen, utan gick en traditionell utbildning, och den kunskap hon fick om judendomen var genom de texter på jiddisch som hennes far gav henne. Efter sin korta utbildning blev hon sömmerska.

När första världskriget bröt ut flydde Sarah Schenirer och hennes familj till Wien, där nya vägar till kunskap öppnades för Sarah. Under den här tiden hade en ny ortodox inriktning vuxit fram inom judendomen. Dess företrädare menade att judarna skulle följa judisk lag, men samtidigt medverka och dra fördelar av det moderna samhället. Och det var när hon bevistade en predikan av rabbi Moshe Flesch, en företrädare för denna nya ortodoxa rörelse, som hon fick en idé som skulle förändra hennes, och många andra kvinnors, liv. Hans predikan handlade om kvinnors roll inom judendomen, och om judiska hjältinnor. Aldrig någonsin hade Sarah hört något liknande, och hos henne föddes nu en idé att starta en skola för unga flickor. En skola som skulle lära dem att se kvinnors betydelse i den judiska tron och i de judiska traditionerna.

1917 var hon tillbaka i Kraków och började genast att smida sina planer. Hennes bror föreslog att hon borde försöka få någon slags välsignelse för idén att starta en skola för judiska flickor. Sarah vände sig till den mycket kände rabbinen i Bełz, och han lär ha givit henne sina lyckönskningar, vilket Sarah tolkade som ett godkännande. (Senare lär han dock ha gett uttryck för förtret över hennes verksamhet.) I november samma år öppnade hon således en skola för flickor i sin syateljé. Det var 24 elever som skrev in sig. Skolan kallades för Bait Ya’akov, Jakobs hus, som anspelar på en passage i Bibeln.

Skolan blev snabbt mycket framgångsrik, och dess grundtanke spred sig över Polen. 1924 hade rörelsen 2000 studenter på nitton olika skolor. Några år senare fanns det 300 skolor runt om i Polen. Och ganska snart spred sig även tanken till andra länder. Strax före andra världskriget studerade 38000 flickor inom ramen för Bait Ya’akov.

En orsak till dess framgång kan ligga i att den blev en välbehövlig modernisering av den ortodoxa judendomen, samt en förstärkning för kvinnorna inom inriktningen. På Bait Ya’akovs skolor fick studenterna religiös utbildning, samt kunskaper om judiska traditioner och seder. Det här kombinerades med kunskap om vardagliga företeelser och göromål, något som stärkte kvinnorna både i församlingen och i samhället. På det här sättet kunde de också motverka att kvinnor övergav judendomen och blev assimilerade, något som hade blivit ett tilltagande problem för de judiska församlingarna.

I Kraków står byggnaden som hyste Bait Ya’akov kvar. Idag är här ingen skola, och dagens verksamheten är för undertecknad okänd. Med tomma ögon tittar den ut över Wisła, och dess huskropp tycks påpeka att den gärna önskar sig en skola i sitt inre. Det finns däremot många Bait Ya’akov-skolor runt om i världen.

Sarah Schenirer var mycket populär bland sina följeslagare, och de kallade henne för Sara imeinu, som betyder Sarah, vår mor. Hon fick därmed en enormt stor barnaskara, trots att hon själv förblev barnlös. 1933 drog hon sig tillbaka, troligen redan märkt av den cancer som senare skulle avsluta hennes liv, 51 år gammal. Hon begravdes på den nya begravningsplatsen i Płaszów som under andra världskriget förstördes av nazisterna. Hennes gravsten krossades tillsammans med tusentals andra gravstenar. Men 2005 kom en internationell grupp bestående av studenter och lärare vid olika Bait Ya’akov-skolor. De reste en ny sten över Sarah Schenirer, som idag står i ensamt majestät på den forna begravningsplatsen. En upprättelse som en pionjär i Sarah Schenirer kaliber förtjänar.


Sarah Schenirers gravsten.


Bait Ya’akov-skolan i Kraków syns bakom de två träden. Strax bakom mannen med cykeln, som tittar lite frågande på oss.


Begravningsplatsen på saltberget

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

När man tar sig ut från Wieliczka så går det uppför, och nerför, precis som de galiziska kullarna har bestämt. De har också bestämt att sädesärlor, lärkor, tornseglare och ladusvalor ska ackompanjera dem som tar sig ut från Wieleczka längs med den förhöjning som gömmer fyndigheterna av salt. Utsikten är ögonbedövande vacker. I norr ser man hur Kraków trevar fram över horisonten. I söder tittar Tatrabergen lite blygt fram.

Det tar en stund att leta sig fram till begravningsplatsen. Den ligger på sluttningen ner mot den dal där Kraków härskar. Men om sanningen ska fram var det också så att Wieliczka med sin saktmodiga småstadskänsla lätt suger tag i en stressad storstadsindivid. Där råder ett trivsamt och lite sömnigt lugn, som Kraków inte har möjligheten att erbjuda. Kanske var det därför det tog ett tag innan vi lyckades ta oss ut ur dess små gator och prång. (Här finner du föregående inlägg om Wieliczkas judiska historia.)

Men nu står vi alltså vid Wieliczkas begravningsplats. Den ligger mellan Wieleczka och byn Grabówki. I närheten ligger även Siercza. Det var bland annat i dessa byar som judarna bosatte sig när de inte fick tillstånd att bo i Wieliczka.

Begravningsplatsen började användas redan på 1700-talet, och den omfattar en stor yta. Före kriget var den 1,92 hektar, men efter krigets slut har den minskat och idag utgör den 1,78 hektar. De delar som inte längre är begravningsplats är idag åkermark. Den sista begravningen på platsen var 1942, alltså mitt under den tyska ockupationen. Det bodde 4000 judar 1939 när nazisterna anlädde till Wieliczka. Nazisterna instiftade snart ett getto, och judarna från de omkringliggande byarna tvingades flytta dit. Sommaren 1940 till våren 1941 bodde det ungefär 8000 judar i det minimala gettot i Wieliczka. Det stora flertalet mördades i koncentrationslägret Płaszów eller i förintelselägret Bełżec. Endast några få överlevde, och efter Förintelsen upprättade de här på Wieliczkas begravningsplats ett minnesmärke över de mördade.

Många av gravstenarna vandaliserades av nazisterna under kriget, med sin djävulska nit gjorde de ett försök att förstöra hela begravningsplatsen. Till vår samtids tröst misslyckades de. Flera gravstenar lyckats överleva, däribland finns ett femtiotal gravstenar från 1700-talet. De är av granit och det är ju rimligt att utgå från att nazisterna helt enkelt inte rådde på dessa.

Efter andra världskriget tog naturen sitt grepp om begravningsplatsen, och tillståndet var ganska bedrövligt. Några lokala entusiaster gjorde några tappra försök, men området är ju som påtalades tidigare stort, och de verktyg som krävs är inte lätta att komma över. Att rensa upp på en begravningsplats är inte som att slå en äng. Det är vanskligt att inte skada gravstenar, och stundtals farligt, ty stenarna gömmer sig ofta under grästuvor och trädens rötter. Deras försök att rädda begravningsplatsen räckte därmed inte till. Och det var först 2005 när Polsk-israeliska vänskapsföreningen kom på visit som dess eftersatta tillstånd fick uppmärksamhet. Polsk-israeliska vänskapsföreningen uppvaktade Wieliczkas borgmästare, som erbjöd sig att hjälpa till med att anlägga en väg fram till begravningsplatsen. Men tidigt blev det klart att staden inte hade några resurser att sköta underhållet av den. Lösningen blev att överföra ansvaret för underhållet till Krakóws judiska församlingen, men om sanningen ska fram har inte de medel att hålla efter detta område i någon större utsträckning. Judiska församlingen i Kraków har många platser att se efter, och deras resurser är ytterst begränsade. De är faktiskt så begränsade att de omöjligt kan hålla efter alla de områden och byggnader som de redan ombeds att sköta.

Ett år senare, alltså 2006, anlände 150 studenter från militärhögskolan i Tel Aviv. Under några intensiva veckor gjorde de vad de kunde för att ta begravningsplatsen ur sin bedrövliga belägenhet. Deras arbete var så lyckat att en grupp konststuderande från konstnärliga akademin i Kraków åtog sig att restaurera minnesmärket på platsen. De klippte även gräs och tog bort buskage.

Och när jag nu står här ser jag tydligt hur begravningsplatsen hålls efter. Gräset är visserligen högt så här på försommaren, men det skulle bara ta något år för den att växa igen helt, om ingen kontinuerligt sköttes om den.

Det är alltid med blandade känslor som jag bevistar de galiziska begravningsplatserna. Ibland känns det som om jag inte riktigt har rätt att vara där. Men den här känslan är nog inte av ondo. Den är nämligen skälet till att jag nu skriver det här, mitt bidrag till att vi aldrig ska glömma de galiziska judarna, det de har bidragit till i den här regionen, och det fasansfullt brott som begicks mot dem.


När man väljer sitt språk

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jiddisch, Kåseri, krönika, Litteratur, poetry, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 7 minuter)

De flesta som väljer författarskapet som sin bana gör så med hjälp av sitt modersmål. Få väljer att skriva på ett annat språk. I Sverige har vi några författare som valt att skriva på svenska istället för sina modersmål. Som exempel kan ges Theodor Kallifatides, eller Maciej Zaremba. Det är oerhört intressant med författare som väljer sitt skriftställarspråk. Det här blogginlägget ska handla om en person som valde polska som språk för sitt författarskap.

Sara Ginzberg föddes i Kyjiv den 22 mars 1917 (9 mars enligt julianska kalendern). Hennes föräldrar var av judisk börd, och i hemmet talades det ryska. När inbördeskriget bröt ut flydde familjen till Równe (idag Rivne). De slog sig ner i den judiska delen av staden, där man i staden talade ryska, jiddisch och polska parallellt, men i Saras hem talade man ryska. Efter inbördeskriget blev Równe polskt, och Sara Ginzberg gick i polsk skola, då började hon tala polska med sina vänner.

Sara Ginzbergs föräldrar skilde sig, hennes far slog sig ner med ny fru i Berlin, emedan hennes mor flyttade till Spanien. Kvar i Równe blev Sara, där hon bodde med sin mormor. Hennes mormor hade ett apotek, som låg i stadens hjärta. Apoteket låg på nedervåningen, och de bodde på våningen ovanför. Sara Ginzberg kallades för Sana av sina vänner. Kanske var det därifrån som hon tog sin pseudonym, som hon sedermera skulle bli känd under.

Det var nog under denna tid som Sana på allvar började intressera sig för det polska språket. Hemma talades det ju ryska, men med sina vänner talade hon polska. Jiddisch, det språk som de flesta judar hade kunskap om vid denna tid, kunde hon inte alls.

Sana började tidigt visa talang för att skriva. Hennes första alster ska hon enligt hennes mor åstadkommit redan som fyraåring. När hon var åtta skrev hon sin första poetiska ballad. Det är dock oklart vilket språk dessa skrevs på, polska eller ryska.

När hon var i tonåren gick hon på gymnasiet i Równe. Under denna tid fick hon sitt första alster publicerat i en skoltidning. Och redan 1933 fick hon sin första nationella debut. Detta skedde i tidningen Ilustrowany Kuryer Codzienny, som var den största tidningen i Polen vid tiden. Sana var då blott sexton år, men dikten bär på visdom hos en äldre kvinna. Det är dock oklart om hon vid detta tillfälle använde den pseudonym som hon senare skulle bli känd genom. När och hur Zuzanna Ginczanka föddes återges inte i någon av källorna nedan.

Nu börjar man få upp ögonen för den unga, och mycket begåvade, Zuzanna Ginczanka. Och det är poeten Julian Tuwim (1894-1953) som först såg hennes unika begåvningar. Tuwin uppmuntrade henne att delta i dåtidens mest prestigefyllda poesitävling för unga begåvade poeter, Turniej Młodych Poetów. Med sin dikt Gramatyka (Grammatik) tilldelades hon ett hedersomnämnande. Zuzanna Ginczanka var den yngsta deltagaren i tävlingen. Dikten publicerades senare, och lär vara en intressant och egensinnig lek med den polska grammatiken. Att Zuzanna Ginczanka vid så unga år kunde skriva en egensinnig dikt, som enligt källor utmärkte sig bland de andra, kan ha att göra med att hon skrev på ett språk som inte var hennes eget.

Julian Tuwim var vid denna tid en omtalad poet. 1918 hade han grundat gruppen Skamander. Deras mål var att skapa en experimentell poesi som bröt med tendenserna från kretsen Unga Polen (Młoda Polska). Det var en krets som dominerat det konstnärliga uttrycket under lång tid, och deras verk var enormt populära i mellankrigstidens Polen, trots att det var flera decennier sedan många av deras skapare gått ur tiden. Man skulle kunna säga att Skamander försökte utmana Unga Polens hegemoni, och därför var de en grupp som inte var omtyckta i alla kretsar. Zuzanna Ginczanka var nog en ganska modig ung kvinna, ty hennes stora förebilder var just poeterna i denna Skamander. Hon drömde om att flytta till huvudstaden Warszawa och få ingå i denna bohemiska konstnärliga krets.

Som artonåring flyttade hon därför till Warszawa och började studera pedagogik vid universitetet. Samtidigt var hon redan känd för dem som intresserade sig för experimentell poesi, och hon ingick snabbt i de bohemiska och konstnärliga kretsar som under denna tid fanns i huvudstaden.

Trots att hon publicerade alster i tidskriften Szpilki, en poetisk satirtidskrift, ville Zuzanna Ginczanka ändå behålla sin autonomitet från dessa litterära kretsar. Det finns många uppgifter om de caféer (kawiarnia) som poeterna besökte vid denna tid. Varje grupp hade sin egen kawiarnia. Zuzanna Ginczanka lär dock tydligt ha understrukit sin självständighet, och visade sig med dem som hon för tillfället ville associeras med.

Det är oundvikligt att inte omnämna Zuzanna Ginczankas omtalade skönhet. Det förefaller som om nästan varje minnesanteckning om henne också berör hennes mycket ovanliga utseende. Många verkar vilja påskina att hon hade en österländsk skönhet, och det finns de som associerar hennes anletsdrag med hennes poesi. Ginczanka använde ofta österländsk mystisism i sin diktning. Hennes poetiska uttryck ska också innefatta konnotationer till den kvinnliga sexualiteten. Tyvärr finns mycket få dikter av Ginczanka översatta till svenska.

1936 kom O centaurach (Om centaurer) ut. Det var den enda diktsamling av Zuzanna Ginczanka som utkom under hennes livstid. Diktsamlingen blev genast vida känd. Hennes språk och bildvärld var helt unik. Centaurer är en mystisk figur, en hästkropp med ett manshuvud.

Zuzanna Ginczanka skrev inte bara poesi, utan även några pjäser för radioteater. 1937 spelade Polski radio upp hennes pjäs Pod dachami Warszawy (Under Warszawas tak). Zuzanna Ginczanka var dessutom översättare, och översatte från ryska till polska.

Det är möjligt att Zuzanna Ginczanka förutsåg andra världskrigets utbrott. Redan i maj 1939 skrev hon en dikt som kan tolkas som att hon faktiskt förstod vad som höll på att ske. Men i juni 1939 åkte ändå hon som vanligt till Równe för att bo hos sin mormor över sommaren. När Nazityskland och Sovjetunionen anföll Polen, hamnade Zuzanna Ginczanka i den sovjetiska delen.

Sovjeterna började genast att attackera “borgerliga element”, och Zuzanna Ginczankas mormor fick sitt apotek beslagtaget. Dessutom flyttade det in andra hyresgäster i deras lägenhet, och Zuzanna och hennes mormor fick bara ett litet rum för sig själva. Zuzanna Ginczanka flyttade därför till Lvov (Lwów på polska, idag Lviv). Hennes mormor lät packa ner många av familjens dyrgripar, vilket hon gjorde i en förhoppning att ge Zuzanna en bra framtid.

Mellan åren 1939-42 bodde och verkade Zuzanna Ginczanka i Lvov. Hon skrev till och med flera revolutionära dikter. Under den här tiden gifte sig Zuzanna Ginczanka med en äldre man. Många har ställt sig frågan om hon gjorde det i en förhoppning att undkomma nazisterna. Kanske hade hon en föraning om att de skulle invadera Lviv.

I juni 1941 invaderade de Lviv, men Zuzanna Ginczanka lyckades övertyga andra om att hon inte var av judisk börd. Det var först 1942 som en av hennes grannar angav henne. Ryktet säger att Gestapo fick jaga efter Zuzanna en hel dag innan de lyckades fånga in henne. Men blott några timmar senare var hon på fri fot. Det råder dock olika meningar om hur Zuzanna Ginczanka lyckades fly från fångenskapen, men många källor gör gällande att hon själv eller någon i hennes närhet, lyckades muta Gestapo.

En av de mest kända dikterna av Zuzanna Ginczanka skrevs av henne i vredesmod efter det att hon arresterats. Dikten heter Non omnis moriar, vilket är latin och betyder “Icke helt och hållet ska jag dö”. I dikten beskriver Zuzanna Ginczanka hur hon föreställer sig hur hennes angivare vältrar sig i Zuzannas ägodelar, gåvor från hennes mormor. I varje liten ägodel finns också en bit av Zuzanna Ginczanka. Dikten är möjligen den mest kända av Zuzanna Ginczanka, och finns också översatt till svenska.

Zuzanna Ginczanka och hennes man flydde till Kraków. Zuzanna Ginczanka fick falska papper som sa att hon var armeniska, men hennes mycket utmärkande utseende gjorde de svårt för henne att röra sig i Kraków.

När det endast var några veckor kvar av den nazistiska ockupationen av Kraków, tillfångatogs Zuzanna Ginczankas man. Det här innebar att hon snart också skulle kunna gripas. I början av januari 1945 ska hon ha avslöjats av nazisterna och kastades i fängelse. Det finns olika teorier om hur hon slutade sina dagar, men tyvärr finns inga konkreta vittnesmål som kan befästa dessa.

Vad vi vet är dock att i januari 1945 mördades en poet som i större utsträckning skulle kunna ha bidragit till den polska poesin, om hon fått leva.

Zuzanna Ginczanka, eller Sara Ginzberg, blev 27 år.

Efter kriget glömdes många av hennes verk bort. Och det var först senare som hennes gärning uppmärksammades. På senare tid har det utkommit biografier och samlade verk över hennes författarskap, och hennes författargärning har funnit en ny läsekrets. Det har dessutom satts upp pjäser om hennes liv. Kanske är det Zuzanna Ginczankas kärlek till det polska språket som lockar dessa nya läsare, den typen av specifika kärlek till ett språk man får när man lär sig det på egen hand.


Den här texten har undertecknad skrivit till en uppgift inom ramen för kursen Polska II på Uppsala universitet.