viewpoint-east.org

På cykel genom ett örike

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Cykelns framgaffeln knakar eftertänksamt när den banar väg över kullerstenarnas buckliga fysionomi. Möjligen blir cyklar utbrända efter allt för ivrigt skumpande på dylikt underlag. Någon kunnig i cyklars innandöme får inom en snar framtid fastslå vad som felar cykeln, och varför den beklagar sig så högljutt. Men fram till det att cykeln får en sammankomst med en cykelmakare, får den nog fortsätta sin entoniga klagan. Ty det är från cykelns sadel man bäst avnjuter Kraków, vars olika stadsdelar tar spjän mot varandra, snarare än att samarbeta som en enhet.

Man skulle kunna säga att Kraków är konstituerad så som ett örike. Varje del av staden har ett eget centrum, en egen logik, samt att var och en har en egen apparation. Öarna är dock inte isolerad från varandra, men de alla har ett orubbligt, och även ibland tjurskalligt, egensinne. De större gator som bär kollektivtrafik och biltrafik fungerar som vatten som avskiljer de olika stadsdelarna. Därav är det lättare att utforska staden från en cykelsadel, än från en spårvagn eller ett bilfönster.

Att promenera mellan dessa öar är inte att rekommendera. Avstånden är för stora, och när man går förvandlas man själv lätt till en ö, översköljd av staden. På en cykel flyter, eller seglar, man med. Man glider i medvind. Kryssar mellan olika huskroppar som ibland även gömmer vrålande motvind bakom sina ryggar.

Nåväl, nog nu med pedalernas lovsång. Låt oss ta en snabb cykeltur och besöka några av delarna av öriket Kraków.

Färden avgår från Podgórze, vid bergets fot. Här svävar en österrikisk själ, med gator som alla följsamt förhåller sig till floden Wisła. Men här råder också en rivighet, som man lättast finner på stämbanden hos en dam som rökt lite för många cigaretter. Och kanske beror rivigheten på att flera uppror mot det habsburgska väldet utgick från denna plats. Den slutgiltiga dödstöten för habsburgna i Polen sköts också härifrån, när polska soldater 1918 tågade från Podgórze till stadens centrum, för att återkräva sin självständighet.

Om vi nu trampar samma bana som soldaterna marscherade, hamnar vi i den gamla judiska stadsdelen Kazimierz. Den här stadsdelen struntar fullkomligt i floden. Gatorna löper ofta kors och tvärs, och gör ibland helt oväntade svängar. Det är ibland trångt, men för att nästa sekund bristar ut i en öppen plats, så som Plac Wolnica. Men det hindrar inte att ön Kazimierz också kan snurra till det alldeles förfärligt, så som på Plac Nowy. Och något egentligt centrum har den inte. Varje husblock förefaller ha en egen filosofi, som den ogärna korresponderar med sin granne. Det är kanske därför som det är så lätt att irra bort sig bland gatorna, men om man bott i Kraków en tid lär man sig snart varje omväg, genväg och irrväg på den motvilligt förföriska ön Kazimierz.

Härifrån trampar vi vidare över gatan Dietla, som tidigare faktiskt härbärgerade en bilflod till Wisła som skar av Kazimierz från Krakóws domäner. Raskt närmar vi oss Wawel, som buttert tittar ner på oss från sin höjd. Men vi avvisar Wawel denna gång, och trampar in mot Stare miasto, gamla stan. Den här stadsdelen eller ön, om vi nu ska hålla oss till ö-terminologin, kan kanske bäst kunna illustreras med ett stycke av någon barocktonsättare. Som den polske tonsättaren Mikołaj Zieleńskis kristallklara, spräda toner, vilka ibland virar in sig i ett helt hopplöst virrvarr av obegripliga och svårtolkade skönheter. Det är vackert, utan att vara pompöst. Det är vackert bara för att det är vackert. Precis som en vacker tonsättning av någon barocktonsättare.

Nu går det undan för det är möjligt att det drar ihop sig till regn. På andra sidan Planty, som omsluter Stare miasto, står Kleparz och väntar. Här krockar 1800-tal och tidigt 1900-tal i en gemytlig smältdegel. Det förefaller som om hela stadsdelen, förlåt ön, lever i en slags harmonisk kompromiss mellan gammalt och nytt. Ingen är för gammal för att vara vacker, och ingen för ung för att vara vis. Nå, här åsyftas husen, och inte invånarna, som tycks valt att följa stadsdelens filosofi. Gemytet i Kleparz breder ut ett leende på cyklistens läppar som följer med hela vägen in i Nowy Świat.

Nowy świat lyfter värdigt hatten av för varje besökare. Det är stramt och elegant, utan att vara torrt eller skräckinjagande. Vackra detaljer löper över huskropparnas fasader, och hälsar alla välkomna, om än med en önskan om att lämna stadsdelen i fred, och inte göra allt för ingående närmanden. Nowy świat har också undkommit klåfingriga förnyelseförsök av samtida arkitekter. Med några få undantag. Ett sådant exempel är tyvärr Radisson hotel, och även Jubilat. Den senaste byggdes under kommunistiden, vilket inte är svårt att genomskåda.

Nowy świat avskiljs från nästa stadsdel av en dånade fyrfilig pulsåder. Stadsdelen heter egentligen Półwsie Zwierzynieckie, men kallas ofta i folkmun för Salwator, efter en av de större gatorna som löper genom stadsdelen. (Półwsie betyder “halvbyn”, vilket dock inte ska förväxlas med snarlika “półwysep” som betyder “halvön”. Det hade ju verifierat vår föresats att Kraków är ett örike, men så är det alltså inte.) Salwator är trekantig, vilket gör att man ofta tror att det är längre från en plats till en annan, än det egentligen är. Den snabbaste vägen visar sig ofta vara en enfaldig omväg. Således bjuder Salwator både in, och kastar ut, på en och samma gång.

Annat är det med Dębnik på andra sidan Wisła. En stadsdel som inte riktigt bestämt sig för om den är sig själv nock, eller om den vill gömma sig för de andra stadsdelarna, eller möjligen för Wawel, som strängt stirrar från sin kulle ner mot de låga husen från 1800-talet och 1900-talets början. Men Dębniks granne, Ludwinów, verkar däremot inte bäva för Wawel. Med sina kaxiga höghus och fyravåningshus från 1960-talet tycks den sätta ner foten på andra sidan Wisła, om än något vilset, ty här är det lätt att ta fel gata och strax slungas ut ur stadsdelen mot andra stadsdelar som ligger längre bort.

Men nu är det åter dags att vända den plågade framgaffeln mot Podgórze, och så gör man lättast genom att vingla fram längs bifloden Wilga innan man seglar in i Podgórze, där vi ankrar för denna gång.


Huvudpersonen i Kraków är dock nästan alltid Wawel.


Lokal att hyra?

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

En golfbil kommer körande längs med gatan Józefa i stadsdelen Kazimierz. “Här ser ni Höga synagogan”, säger chauffören och tillika guiden till de två passagerna. Hans hand peka åt vänster, men de två turisternas ögon har redan sugit fast i fasaden till den praktfulla gymnasieskolan, uppkallad efter Adam Mickiewicz, till höger. Guiden, och chauffören, startar den förinspelade presentationen om synagogan, men de två passagerna tittar stint, och troligen något förvirrat, på gymnasieskolan. Ty det som sägs på inspelningen rimmar nog illa med det de skådar. Skolan är enorm, och dess tillkomst har ett mycket senare datum än synagogan. Men nu är den förinspelade presentationen slut, och chauffören trycker gasen i botten och golfbilen susar iväg, med två välunderättade, men ändock felinformerade, passagerarna.

Och inte är det särdeles underligt att man lyckas bortse från Höga synagogan. Den är visserligen hög, men dagens fysionomi vill inte gärna skvallra om fornstora dagar. Dess grå fasad flagnar, och fönstren stirrar tomt ut mot gymnasieskolan på andra sidan torget.

Men så har det givetvis inte alltid varit.

I mitten på 1500-talet ansökte en köpman vid namn Israel om att få bygga en ny synagoga i Kazimierz. Kung vid denna tid var Sigismund II August, bor till Katarina Jagellonica, och således också svåger till hennes man, den svenske kungen Johan III. Man vet tyvärr inte mer om köpmannen Israel, som bad om att få bygga en tredje synagoga i Kraków, än hans namn, och hans önskan. Sigismund II August var en kung tolerant mot minoriteter i det Polsk-Litauiska samväldet, och ansökan bifölls.

Det finns dock motstridiga uppgifter om när arbetet påbörjades med att bygga synagogan. Vissa uppgifter säger att man inledde byggnationen 1563, men andra källor gör gällande att arbetet påbörjades redan 1556. Man vet inte heller vilka som byggde synagogan, men vissa uppgifter säger att det kan ha varit sefardiska emigranter som tvingats fly från södra Europa. Det man tycks veta med säkerhet är att synagogan byggdes ovanpå butiker. Synagogan är alltså belägen en trappa upp, vilket således gavs den namnet Höga synagogan.

Man tvistar ännu vilket som var skälet till att förlägga synagogan en trappa upp, och man har landat i två slutsatser. För det första rådde det platsbrist i Kazimierz. Stadsdelen tillkom efter det att Jagellonska universitet expanderade i den judiska delen av Krakóws äldre stadskärna, och judarnas fastigheter köptes upp av universitet. Judarna flyttade därmed till Kazimierz, och snart anlände även sefardiska judar från södra Europa, och det blev allt mer ont om plats i Kazimierz. De sefardiska judarna ankom ungefär när synagogan byggdes, och det är kanske därför som man dragit slutsatsen att det just var dessa nyanlända judar som byggde Höga synagogan. Den andra orsaken till att synagogan ligger en trappa upp, kan vara att den vid den tiden då låg nära muren som avskilde den judiska stadsdelen från den kristna delen, och att man därför förlade den en trappa upp av säkerhetsskäl.

Men hotet mot synagogan skulle visa sig komma från mycket nordligare breddgrader än de kristna grannarna utanför muren. 1655 inledde den svenske kungen Karl X Gustav ett krig mot det Polsk-Litauiska samväldet. Ett krig som skulle vara till 1660, och kallas för “den svenska syndafloden” (Potop szwedzki) i polsk folkmun. Den svenska härens framfart över samväldet var brutalt, och så även i Kraków. Den Höga synagogan råkade illa ut, och ödelades 1657. Synagogan byggdes upp igen, men ansattes även av flera bränder under 1600-talet. Två hundra år senare byggdes synagogan ut ytterligare, med en större läkare för kvinnor.

Den första september 1939 anföll Nazityskland Polen, och Kraków hamnade under deras våld. Nazisterna tvångsförflyttade alla judar från Kazimierz, till gettot i Podgórze, på andra sidan floden Wisła, innan de mördade dem i koncentrationslägren eller förintelselägren. Nazisternas skruvade plan för Kazimierz var dock inte att förstöra stadsdelen. Den skulle stå kvar som ett museum över ett folk de utrotat. Det hindrade dock inte att man förstörde stora delar av det judiska arvet. Den mycket vackra inredningen i Höga synagogan blev inte förskonat. Det är svårt att idag föreställa sig prakten som lär ha funnits i synagogan. Ett av få föremål som överlevde skövlingen är en Chanukkia-ljusstake från 1600-talet. Den finns idag i Gamla synagogan i Kazimierz.

Efter kriget fick Höga synagogan tjäna som skrotgård, och även papperslager, innan man på 1960-talet fick medel från kulturministeriet att reparera väggarna som höll på att rasa in. Därefter uppstod en långvarig konflikt om ägandeskap, innan synagogan slutligen kunde öppna för allmänheten 2005. Sedan dess har den hyst en bokhandel i bottenplan, samt en utställning om två judiska familjer från Kraków i själva synagogan en trappa upp.

Men så kom corona, gränserna stängde, och turisterna, särskilt de israeliska, lyste med sin frånvaro. Bokhandeln stängde, och likaså utställningen. Höga synagogan står nu åter tom, och trots eftersökningar har undertecknad inte funnit något svar på frågan vilka planer som finns för Höga synagogan.

Den står nu där, hög och tom, men ändock aktningsvärd, och tydligen lätt att förbise. De två passagerna i golfbilen är sedan länge långt borta. En ny golfbil stannar, och den här gången får Höga synagogan den uppmärksamhet den förtjänar.


Höga synagogan.


Inne i Höga synagogan finns bara några få föremål kvar som visar på dess tidigare prakt. Så som detta skåp, som kallas Aron Hakodesh. Här förvaras Torah-rullarna. Aron Hakodesh står i alla synagogor alltid riktat åt öster, mot Jerusalem.


Väggmålningar som tagits fram.