Tag: galizien

  • Ett älskat lejon

    Ett älskat lejon

    Läsningstid: 4 minuter

    17 december 2022
    Dagens ukrainska oblast
    Lviv oblast, eller Lvivsjtjyna
    Lviv

    Det är nog så, att Lvivsjtjynas alla vägar leder till Lejonstaden Lviv, så även om det finns många vackra eller intressanta platser i oblasten, får vi trots allt stanna i regionens huvudstad. Man kan fråga sig om det finns en endaste resenär som passerat genom Galiziens juvel Lviv, utan att bli förälskad. Det månne kanske vara så att undertecknad har missat vredesutbrott mot Lejonstaden Lviv, men om de nu finns har de inget på denna plattform att göra. Här har det nämligen skrivits hundratals kärleksförklaringar till denna stad, och ni kan botanisera bland den här. Och idag blir det därför en återblick till en postning från april 2019.

    —

    På balkongen till vänster i bild står det kanske en Benjaminfikus. Jag vill i alla fall tro det, ty jag har också en fikus som får flytta ut på balkongen de där varmaste dagarna på sommaren. En spårvagn strävar långsamt i kamerans riktning och bakom syns en häst med vagn stånka fram. Mitt i gatan står en pojke, med stadig blick riktad rakt in i kamerans lins. Kanske är det bara han som tänker på fotografen. De andra som fastnat på plåten tycks inte lägga märke till fotografen, eller till pojken som står i givakt mitt i gatan.

    Det är ett fotografi, som också blev ett vykort, vi tittar på. Den okända fotografen fångade pojken som står mitt i gatan, spårvagnen som strävar, alla förbipasserande och Benjaminfikusen någon gång vid första seklets början. Kanske runt 1910.

    Huset till höger i bild är extra intressant. Det byggdes mellan 1892-1894, och arkitekten hette Jan Tomasz Kudelski. Bygget var ett beställningsverk av stadens kända och mäktige vodka- och likörtillverkare, Leopold Baczewski. Det är ett vackert hus (än idag), med burspråk och eleganta dekorationer. Inte överdådigt, men elegant.

    Det här är en välkänd vy för mig och tillika mycket älskad av undertecknad. Jag bor inte långt ifrån bildens centrum. Varje dag passerar jag den glasade dörr som idag leder till en kosmetikabutik. Då, när den lille pojken stod mitt i gatan, rymde lokalen en av Lwóws mest omtyckta kaféer, Kawiarnia Maksym. På någon av våningarna i huset fann man även redaktionen för tidskriften Wschód (Öst). Huset rymde även andra verksamheter. Till exempel hade två amerikansklinjer sina kontor och biljettförsäljning här, Cunard Line och White Star Line. Många av Galiziens amerikaresenärer (och de var många) gick alltså till detta hus för att köpa biljetter till sin framtid långt borta från Galizien.

    Zygmunt Gorgolewski (1845–1903) bodde även här fram till sin död. Ja, du vet väl inte vem den gode Zygmunt Gorgolewski var, men varje lvivian känner till honom. Det var nämligen han som ritade Lvivs operahus. Byggfirma var Jan Levynskyj, som jag skrivit om tidigare. Anekdoten om Zygmunt Gorgolewski förtäljer att han blev djupt deprimerad av alla problem som det innebar att bygga operahuset, och att han ska ha begått självmord. Andra anekdoter säger att han dog av brustet hjärta, då hans arbete kritiserades. Ett öde som även ska ha drabbat Jan Levynskyj några år senare, då även han lär ha dött av brustet hjärta när han såg sin byggfirma gå omkull. Vad som är sant vet ju rimligen inte, och kanske var det floden Poltava som hämnades. Den blev ju nergrävd när operan byggdes.

    Det är, som jag ponerade ovan, varmt den där dagen som fotografen beslutade sig för att avbilda mitt välkända gatuhörn. (Nå, nu kände hen ju inte till att det mer än hundra år senare skulle bli min hemvist, men det är ändå faktiskt mitt, så som det är alla andras som trivs i denna pulserande och kanske även stökiga del av Lviv.) Damerna har parasoller för att skydda sina ansikten (det är faktiskt inte så mycket annat som blottas) från att nås av de starka solstrålarna. Två herrar står och språkar till höger om pojken. Kanske har de precis kommit ut från Kawiarnia Maksym. Kanske är de inte riktigt överens om något de talade om där inne, eller så bestämmer de bara en ny tid för uppfriskande samtal med tillhörande drycker.

    Balkongen där Benjaminfikusen står på bilden finns inte längre idag. Och inte heller huset som är rakt framför min port. Idag står där ett hus från mellankrigstiden. Och det är inte så underligt, ty precis vid min port gick gränsen mellan de ukrainska och de polska styrkorna under det polsk-ukrainska kriget 1918.

    Men ingenting av det vet pojken som står mitt i gatan. Med sin blick vänd mot oss. Han tittar rakt över alla krig, genom alla årstider, år och decennier, ja, faktiskt rakt över 100 år, rakt in i våra ögon.

  • En bestämd förmakspalm

    En bestämd förmakspalm

    Läsningstid: 2 minuter

    24 december 2021
    Dagens okända
    Okänd kvinna med förmakspalm
    Fotograf Amalia Krieger
    År omkring 1915

    Nu har vi nått resans slut, och vi slutar där vi började, i Amalia Kriegers fotoateljé på Rynek Główny i Kraków. Fotografiet är taget ungefär fem år före det första fotografiet i årets adventskalender, men förmakspalmen är sig lik. Det är bara kvinnan som har en lite annan framtoning än mannen på första fotografiet. Med en resolut gest har hon lagt sin hand på palmens kruka. Det är som om hon såg den som ett roder genom i en orolig tid. Första världskriget var 1915 på sitt andra år, och mycket måste ha känts osäkert och omtumlande. Några sådana känslor tycks dock inte kvinnan på fotografiet vilja ge sken av. Hon står där, och ser beslutsamt och kavat in i Amalias kamera.

    Under den här adventskalender har vi läst en del om huvudbonader, instrument, mustascher, böcker, danser, gymnastik, olja, det polska fotografiets fader och mycket annat. Allt med utgångspunkt från gamla fotografier fångade i Galizien, med dess brokiga folk och kulturer. Det har således bjudits på en riktig galizisk soppa, som nog ändå smakar som bäst så här vid jul. Här kan ni läsa alla luckor adventskalendern.

    Nu återstår det bara att önska er alla en riktigt fröjdefull och synnerligen
    God Jul!

  • Fadern till polskt fotografi

    Fadern till polskt fotografi

    Läsningstid: 2 minuter

    18 december 2021
    Dagens okända
    Fotograf Wilhelm Russ
    År omkring 1900

    Wilhelm Russ (1873-1934) brukar kallas för fadern till polskt fotografi. Född i en judisk familj i Drohobycz, blev han tidigt intresserad av fotografi, och han öppnade fotoateljéer i tre städer, Drohobycz, Boryslaw och Truskawiec. Under första världskriget flydde han med sin familj till Wien, där hans son Gustaw föddes 1914. I Wein blev Wilhelm intresserad av mikroskopfotografering, och han blev snart en pionjär inom området. Efter kriget återvände han så snart det gavs möjlighet till sitt Galizien. Wilhelm gick ur tiden fem år före invasionen av Polen år 1939.

    Gustaw, som följde i sin faders fotspår, hade redan under 1930-talet tagit över firman. Han arbetade således som fotograf i de tre städerna fram till andra världskrigets inledning. När tyskarna anföll sovjetunionen och intog de galiziska kullarna, blev Gustaw tillsammans med alla andra judar internerade i getton. Men Gustaw lyckades undkomma att mördas i Förintelsen. Det är troligt att han hade en beskyddare på det slavläger där han befann sig. Även han mor fanns i detta läger, men hon ska ha mördats, dock oklart under vilka omständigheter.

    Efter kriget tog Sovjetunionen över det som idag är västra Ukraina, och alla av polsk börd, däribland Gustaw som var polskspråkig, tvingades flytta till västra Polen. Trots att man krävde att de tvångsförflyttade från sovjetiskt territorium, att de skulle stanna i västra Polen, lyckades Gustaw flytta till den lilla staden Jasło i östra Polen. Han återvände alltså till Galizien. Här slog han sig ned, och öppnade en egen fotoateljé. Han arbetade här som fotograf, samt reseledare, fram till sin död 1992.

    Källa: https://kehilalinks.jewishgen.org/drohobycz/families/wilhelm-russ-family.html
    https://polona.pl/search/?query=Wilhelm_Russ&filters=public:1
    https://pl.wikipedia.org/wiki/Wilhelm_Russ

  • Bircza – en genomsnittlig galizisk berättelse.

    Bircza – en genomsnittlig galizisk berättelse.

    Läsningstid: 4 minuter

    På en karta över Galizien från 1900-talets början, som återfinns i nästan varje bokhandel eller souvenirbutik i Kraków med någorlunda självaktning, kan man skönja hur en liten gudsförgäten galizisk håla utmärker sig från de andra. Någon har nämligen dragit ett bestämt, och nästan uppkäftigt streck under orten Bircza. Så här i efterhand kan vi bara spekulera kring varför någon så resolut valt att rita ett streck under Bircza. Kanske tyckte denna någon att byn föreföll ligga i mitten av habsburgarnas Galizien. En annan teori skulle kunna vara att byn på något vis tilltalade understryckaren, eller så var helt enkelt Bircza en drömmars by för vår okända kartfantast, eller möjligen en resas slutgiltiga mål.

    Bircza har förvisso inte alltid lystrat till detta tilltalsnamn. Under sin långa historia, som löper från 1100-talet till vår samtid, har den kallats Byrcza, vilket dök upp i skrift 1435. Bara några år senare (1448) kallades den Byercza och 1645 syntes Biercza på pränt. Vad Bircza betyder är inte helt fastställt. Enligt vissa kan namnet härledas till efternamnet Birek. Andra menar däremot att Bircza måste komma från det urslaviska ordet bьrati som betyder “att plocka upp” samt “att samla”. Men spekulationerna tar inte slut härvidlag, enär det finns sådana som även menar att Bircza är ett diminutiv av namnet Bernhard. Hur det förhåller sig med den saken kan vi alltså enkom grunna kring.

    Från det att Bircza fästes på kartan, fram till andra världskriget bestod byn av tre folkgrupper: rutener (senare bland annat ukrainare), polacker och judar, och det var rutenerna som dominerade fram till slutet av 1800-talet. Det var alltså tre religioner, åtminstone tre olika sätt seder och bruk, samt i alla fall minst tre språk som samsades mellan husknutarna i Bircza.

    Bircza har alltså, som nämndes ovan, mycket gamla anor. Byn omnämns för första gången på 1100-talet, men det skulle dröja ända till 1934 som den upphöjdes till stad. Däremellan var Bircza dock inte helt betydelselös. Som exempel kan nämnas att ägaren till Bircza, en viss Kowalski, under Krakówupproret 1846 (ett polsk uppror mot överhögheten i Wien), lät fånga revolterande bönder i de omkringliggande byarna. Han ska ha planerat en offentlig avrättning av dessa, som de österrikiska trupperna lyckades förhindra, då de slutligen anlände till Bircza.

    De första judarna anlände till Bircza på 1500-talet, och redan på 1800-talets mitt utgjorde de hälften av befolkningen. När byn erövrades av Tsarryssland under första världskriget försvårades deras tillvaro, och de utsattes för upprepade pogromer. Det är möjligt att det föranledde att judarna organiserade sig efter kriget, och den sionistiska rörelsen stärktes. Flera betydelsefulla sionistiska ungdomsorganisationer verkade i Bircza, samt i angränsande byar.

    När Nazityskland och Sovjetunionen slet Polen mitt itu 1939, hamnade Bircza i den sovjetiska delen. Det innebar att stadens judar skonades i inledningen av Förintelsen. Men 1942 var den strimman av hopp över. Tyskarna invaderade staden, och inrättade ett getto. Praktiskt taget alla judar mördades i två aktioner samma år. De som lyckades undkomma döden vid dessa auktioner tvingades gå till fots till Przemyśl, som ligger tre mil öster om Bircza, som idag balanserar på gränsen mot Ukraina. Där sattes de i stadens getto, innan de senare transporterades till förintelselägret Bełżec. Idag finns blott en enda Förintelseöverlevare från Bircza kvar i livet. Denne bor dock inte i staden, utan i Israel, och inga källor gör gällande att någon endaste jude återvände till staden efter Förintelsen.

    I Bircza återfinns även ett palats med anor från 1700-talet, som lär ha byggts för att att bevaka handelsvägen mot Ungern. Här bodde förresten ovan nämnde Kowalski på 1800-talets mitt. Under det polsk-ukrainska kriget 1945 brändes palatset ned, och det dröjde några år innan man beslöt att återuppbygga det. Från 1950 till 1970-talet fick det tjäna som grundskola. Slottet byggdes om ytterligare två gånger, och idag är det svårt att urskilja att det en gång skulle ha varit ett palats, och det är tveksamt om Kowalski skulle ha känt igen sin gamla boning. På kyrkogården återfinns det förövrigt ett ståtligt mausoleum över släkten Kowalski.

    Det finns även en judisk begravningsplats i Bircza. Den äldsta gravstenen är från 1808. Var judarna begravde sina anhöriga före denna tid återger inte källorna, men det var inte ovanligt att judar i området inte fick tillstånd att begrava sina döda där de bodde, utan fick vända sig till närbelägna begravningsplatser.

    Egentligen är inget av det som förtäljts ovan särdeles ovanligt för denna region. Historierna, som löper in i och om varandra skulle nästan kunna kallas en genomsnittlig galizisk berättelse. Vem vet, kanske var det därför som vår undertryckare gjorde den där understrykningen av Bircza.

  • Galiziska degknyten

    Galiziska degknyten

    Läsningstid: 4 minuter

    På tallriken ligger de nu, de degknyten som förenar västra och östra Galizien. I folkmun kallas de här i Kraków, för Pierogi ruskie. Men deras egentliga tilltal torde vara pierogi galicyjskie, galiziska piroger, tycker undertecknad, som när ett nästan ohälsosamt intresse för allt som rör Galizien. De är måhända även det mest galiziska man kan uppbringa, då de genom sin blotta existens förenar de västra och östra delarna.

    Det finns nu möjligen någon av er som tror att pierogi ruskie har något med Ryssland att göra, men det är givetvis fel. Väldigt lite har med Ryssland att göra i den här regionen. Inte ens maten vill kännas vid något släktskap med den bullriga jätten i öster. Ruskie kommer från termen Rutenien, och förnärmligast Röd Rutenien.

    Området som ringar in beteckningen Röd Rutenien löper genom Lillpolen, vidare österut längs med floden San, omfamnar Lublin, Przemyśl, Lviv, Ternopil, vidare österut mot floden Dnipro, och i norr avslutas området (enligt vissa) i Prypjat, som ligger i dagens Belarus (den senare är mest känd för att vara närmaste större ort i närheten av Tjernobol).

    Det är lite oklart när exakt termen uppkom, men en teori är att den härrör från 1200-talet. Man skulle då ha låtit sig inspireras av det altaiska språket, som enligt vissa lingvister innefattar bland annat de turkiska och mongoliska språken. Inom det altaiska språket lär det ha förekommit en förkärlek för att ge väderstreck olika färger. Rött befiniera söder, vit skulle känneteckna väster, och svart var norr. Termen Rutenien kommer troligen från folket som bodde i området som undertecknad envisas med att kalla Galizien, och de lär ha kallat sig själva för just rus. Men termen Rutenien bär en latinsk språkdräkt, och det var nog inte så det östslaviska folket själv kallade sitt landområde. Tilläggas bör att det alltså även finns Vit Rutenien och Svart Rutenien, men de ligger ju inte i Galizien, och får därför finna sig i att nonchaleras i denna text.

    Man bör dock erinra sig ännu en gång att Rutenien inte är samma sak som Ryssland. Hur Ryssland blev just Ryssland tvistar ännu de lärde. En, förhållandevis accepterad, teori är att hela missförståndet och sammanblandningen mellan Rutenien och Ryssland skapades av Ivan den förskräcklige år 1547. Han hade då erövrat delar av Rutenien, och ville därmed, för att använda modern svenska, förtydliga sitt CV. Han tillförde “tsar och storfurste över hela Rus” till sin titel. Därav uppkom en förvirring som lever kvar än idag, i synnerhet när några tillfälliga besökare i Galizien tror sig äta något som härrör från Ryssland, när de istället äter det kanske mest oryska man kan tänka sig, nämligen galiziska piroger. I det här området har man nämligen aldrig sett med blida ögon på Ryssland. Liknande degknyten i Ryssland kallas pelmeni men har helt annat innehåll, och har en väldigt tillkrånglad form, som det sig bör när något är ryskt.

    Fast egentligen är det hela ännu mycket mer komplicerat än ovan angivet, ty bara några mil från Kraków finns det inga pierogi galicyjskie att finna. I östra Galizien, i exempelvis Lviv, lystrar dessa små degknyten till tilltalet varenyky (вареники), och de tillhör husmanskosten. Så som de tillika gör här i västra Galizien. Skillnaden mellan dessa två syskonrätter är dock försumbar, och det är möjligen enkom dess lite olika storlek (de är mindre i östra Galizien), och deras form (i västra Galizien är kanterna något mer vågiga än de är i östra Galizien) som gör att man kan hävda att det alls finns någon differens mellan dem. De är således kanske inte ens syskon, utan snarare en och samma, eller möjligen tvillingar, med olika tilltal. Galiziska är de vilket som. Tillbehör till våra galiziska degknyten är, både väster- och österut, lök. I Lviv är det dock inte ovanligt att man strör över stekt svål (шкварки).

    Men nu kan man ju undra vad de galiziska pirogerna, eller varenyky, innehåller. Insidan av dem rymmer en härlig sammanblandning av ost, potatis, lök, salt och peppar. Denna massa omslutes av en deg bestående av mjöl, vatten och salt (ibland tillsätter man ett ägg för att få en mindre klibbig konsistens). Degen kavlas ut till det att den är så tunn att den nästan ger vika. Ju tunnare desto skickligare kock. Man skär därefter ut runda kakor (bäst är att använda ett glas som form), och därpå fyller man rundlarna med den härliga massan, viker dem på mitten, innan man fäster ihop dem, med eller utan vågig kant. Sedan är det dags att koka dem i rikligt med vatten. När våra knyten flyter upp till ytan är de nästan klara. Ha bara tålmod någon sekund till, så att innanmätet blir ordentligt genomkokt.

    Så var det med det! Smaklig spis!


    Våra galiziska degknyten.


    Fragment av karta över Lillpolen och Röda Rutenien, från 1507, och Av Martin Waldseemüller.