viewpoint-east.org

Jag saknar dig, jude!

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Vilken skillnad gör minnesarbete och vem är det som får, och förväntas känna sorg? Det en fråga jag ställer mig allt oftare. Kanske beror det på att jag ofta befinner mig nära det judiska sorgearbetet i Galizien. För mig betyder inte “judiskt” i detta avseende att det bara är judar som får, eller bör, arbeta med att minnas den rika judiska kulturen och närvaron i regionen. Ty förintelsen är inte enkom ett judiskt sorgearbete, utan likafullt ett europeiskt, som Jan Błoński skrev i den legendariska essän “Biedni Polacy patrzą na getto” (De olyckliga polackerna tittar på gettot).

Men ibland upplever jag att det kan förstås som om jag inkräktar. Att det inte är jag bör känna sorg, ty jag har inga familjeband till förintelsen. Det är inte svårt för mig att förstå en sådan infallsvinkel, enär det kan verka besynnerligt att jag känner en så stark saknad och behov av att synliggöra förlusten av den judiska kulturen i Galizien. Men det är de facto så att jag faktiskt gör det, känner en avsaknad av ett folk som borde vara här, om de inte hade mördats.

Det händer också ibland att jag förstår hur ovanligt det är att någon som egentligen är utomstående, faktiskt beter sig som en närstående. Som när jag och G och vår vän från Lviv, stod vid monumentet över förintelse i Tarnów härförleden. Ord upphör ofta att existera när jag står vid något av dessa sår i det galiziska landskapet, så vi stod tysta, sida vid sida.

Bland alla människor som gick förbi, stannade plötsligt en kvinna upp. Hon tittade lite ur ögonvrån på oss. Efter en bråkdel av en sekund ställde hon sig framför monumentet och gjorde korstecken. Hon börjde sedan sitt huvud i vördnad för de mördade, och innan hon gick vidare nickade hon mot oss, som om hon ville visa sin medkänsla för vår sorg. Hon kunde ju inte veta att vi inte var där för att minnas en anhörig, utan att vi var där för att förhindra att minnet av det judiska folket i Galizien suddas ut.

Nu är det visserligen så att monumentet över förintelse i Tarnów även är tillägnat de polacker som mördades av den tyska mördar-maskinen, men hennes handling tycktes snarare grundad på empati än självupplevd (eller familjär) erfarenhet. Jag kan säga det med viss säkerhet, ty jag utfört nästan exakt handling som hon (minus korstecket, dock).

Jag måste tillstå att jag varit med om liknande situationer på andra platser i Galizien, när jag stått vid något monument över förintelsen, eller vid en begravningsplats. Men jag har aldrig varit med om någon så tydligt markerat sitt deltagande med de mördade. Kvinnan i Tarnów kan nog därför sägas nära ett ganska enastående exempel på närhet till empati. Frågan om vårt eventuella släktskap med någon som mördats på platsen eller deporterats till förintelseläger från Tarnów, var i ögonblicket helt underordnad förekomsten av vårt kollektiva deltagande i ett sorgearbete. Det här är något som jag egentligen tycker att vi alla borde ägna oss lite mer åt. Genom att minnas synliggör vi förintelsen, och således finns minnet av dessa mördade kvar.

Vilka det är som deltar i minnesarbetet är därför inte en springande punkt. Den springande punkten är snarare att det görs överhuvudtaget. På många platser i Galizien har judar mördats, deporterats eller tvingats fly ut ur de demografiska staplarna. Det innebär att varje person som känner ett ansvar att minnas är betydelsefull. Så frågan jag inledde med, vem får sörja, är egentligen inte relevant. Snarare borde min fråga varit, varför sörjer inte fler?

Det finns de som handgripligen sörjer de mördade judarna. Några arbetar med att bevara judiska platser i Galizien, så som Rohatyn Jewish Heritage (vilka jag skrivit om tidigare). Men det finns även de som använder konsten för att minnas. 2004 fick den polska konstnären Rafał Betlejewski idéen att synliggöra Polen berövats det judiska folket och judisk kultur. Projektet består av flera delar. Han fotograferar exempelvis polacker vid de platser som förknippas med de polska judarna. De kan också stå vid en tom stol där en kipa ligger på stolens säte. En annan del av projektet är att han målar grafittin “Tęsknię za tobą, Żydzie” (Jag saknar dig, jude) på husväggar. Han uppmanar dessutom andra att aktivt minnas judarna i Polen. Ett arbete som jag kan sägas delta i eftersom jag tillsynes outtröttligt fortsätter min bana att minnas. Jag deltar i ett minnesarbete, lika fullt som kvinnan i Tarnów gjorde den där dagen vid monumentet över förintelsens offer.

Oavsett vad man tycker om Rafał Betlejewskis tillvägagångssätt, så synliggör han i alla fall med all önskvärd tydlighet det tomrum som fortfarande existerar efter de polska judarna i dagens polska samhälle. Ett tomrum som faktiskt dessutom växer i takt med att fler vill belysa det. Och i det här fallet är inte tomrummet av ondo. Det är när man försöker fylla det med annat som man begår ett brott mot vår samtid, framtid och mot dem som mördats.


En mezuza i Kraków. Observera ärret från den gamla mezuzan som syns strax ovanför den nya. Ett exempel på minnesarbete.

Share

Tarnów – en galizisk pärla

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, EU, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Sakta knirkar sig tåget fram, och omfamnar Kraków innan det drar vidare österut. Det är egentligen EUs fel det här, att vi måste åka runt hela Kraków, för att komma ut på spåret som leder mot den polska gränsen till Ukraina. EU envisas nämligen med att överskölja Polen med en massa EU-bidrag till infrastruktur. Något som framgår klart och tydligt vid varje station. Här pågår ett infrastrukturprojekt som finansieras med EU-medel, står det på praktiskt taget varje tågstation.

Och det är kanske just därför som ingen gnäller. Alla vet ju att det är till det bättre, trots att vi just nu får en ofrivillig sightseeing runt Krakóws förorter, som pryds av ömsom fabriker och koloniområden.

Vi sitter här på tåget, jag och G, då vi under gårdagens middag gemensamt satte våra pekfingrar på staden Tarnóws plats på kartan. Men inte visste vi då att man just nu håller på med ett väldigt tilltrasslad järnvägsarbete, som gör att tåget tvingas tuffa fram på gamla bortglömd och tilltuffsade rälsar. Nåväl, inget ont som inte för något gott med sig. Nu har jag nämligen skådat bland annat Nowa Huta från en helt ny vinkel. Bakifrån, skulle man kunna säga.

Själva resan var lika mycket en orsak till vår utflykt. Att åka tåg är nämligen en gemensam böjelse, jag och G har. Tur är kanske det, ty resan till Tarnów tog verkligen tid. Vanligtvis ska det väl ta lite mer än en timme att åka mellan Kraków och Tarnów. Idag tog det över två timmar.

Att vi hade valt just Tarnów var ingen tillfällighet. På våra resor mellan Lviv och Kraków har vi nämligen tyckt oss skönja en skönhet där bakom den ståtliga stationsbyggnaden.

Det skulle ganska snart visa sig att vi inte skulle bli besvikna. Det första mötet med Tarnów gick, som så ofta här i Galizien, i vänlighetens tecken. Tarnów-borna (låt oss hädanefter kalla dem tarnowiterna) som inte är lika bortskämda med turisters uppmärksamhet, mötte oss med öppna armar. Vi möttes av hjälpsamma damer, och nyfikna, men vänliga, blickar.

Från tågstationen får man vandra upp för en livlig och gemytlig gata. När bilarna når vägs ände, fortsätter vi förnuftiga tågresenärer och fotfolk uppåt och in i en riktig pärla. En renässansens pärla.

Längst uppe på kullen bildar de trånga gatorna ett vackert ringlande mönster, som går runt, runt stadens kärna, som har ett rådhus i renässansstil, så som de kringliggande byggnaderna.

Här stannar vi upp, helt hänförda, förstås, och väldigt varma. Faktum är att Tarnów är Polens varmaste stad, och det märks. Svetten lackar inte helt fagert i våra pannor.

Det tycks råda lite olika meningar om när Tarnów för första gången nämndes i några dokument. Å ena sidan kan man finna året 1124, men å andra sidan tycks andra mena att staden på riktigt omnämndes för första gången år 1309. Några år senare fick Tarnów i alla fall stadsrättigheter, och blev således en alldeles riktig stad.

Så levde tarnowiterna lyckliga, tills det att vi svenskar dök upp 1655. Vi ödelade inte bara Tarnów, utan praktiskt taget hela den del av Galizien som kallas för Małopolska, på svenska Lillpolen. Av Tarnóws 2000 invånare fanns bara 768 kvar.

Men Tarnów reste sig ur askan och blev återigen en inflytelserik stad. Under den habsburgska tiden var Tarnów ett näste för upprorsmakare, något som man även ägnade sig åt under den nazistiska ockupationen.

Vi snurrar runt stora torget, och kommer till resterna av det som var den äldsta synagogan i Tarnów. När nazisterna tågade in i Tarnów hade staden 40.000 invånare. Hälften av dem var judar. Judarna hade funnits i Tarnów sedan 1400-talet. När andra världskriget var över hade nästan alla av stadens judar mördats. 700 judar återvände efter andra världskriget, men praktiskt taget alla flydde undan antisemitiska attacker. Flertalet bosatte sig sedemera i Israel.

Idag finner vi alltså resterna av den gamla synagogan, men också ett livaktigt judiskt center. I Tarnów finns även en av de största och bäst bevarade judiska begravningsplatserna i södra Polen. På vår väg tillbaka till torget finner vi den plats var ifrån judarna deporterades till Auschwitz eller Bełżec. Varje gång jag möter en sådan plats, där judarna föstes samma för att skickas in i döden, blir jag lika stum. Ord som “förfärligt”, “avskyvärt”, “hemskt” känns bara futtiga och fullkomligt malplacerade. Jag äger helt enkelt inga ord för att beskriva det helvete de tvingades in i. Vi står därför kvar en stund. I tystnad.

När vi kommer in på torget igen, slås vi åter av Tarnóws skönhet. Här skulle man nog lätt kunna slå sig ner.

Men nu är det ändå dags att vända skutan hemåt igen. Hem till Kraków. Den här gången är banarbetarna lite mer inställsamma, och låter oss komma till Kraków, utan att behöva skåda Nowa Hutas väldiga ryggtavla av skorstenar och rökverk. Och vår resväg bjöd även på en bedårande solnedgång.


Rådhuset.


Synagogan Bima, som förstördes av nazisterna.


Begravningsplatsen.


Platsen där judarna föstes samma inför deportationerna till bland annat Auschwitz.


Resan hem till Kraków.

Share

%d bloggers like this: