viewpoint-east.org

Draken har rest sig

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Nu är det något på gång. Kraków vibrerar yrvaket. Staden har nog aldrig känts så galet levande som den gör ikväll. Det började redan igår kväll. En slags märklig förväntan låg i luften. Under dagen har Kraków rest sig upp, och likt draken Kra (som sägs bo under Wawel) står den nu ikväll på sina båda bakben, och ur sitt väldiga gap sprutar det inte drakeld, utan avgaser.

Det är kanske först nu, när staden dånar, vrålar, åmar sig i långa bilköer, som man inser att man faktiskt fått uppleva något väldigt unikt. Vi har fått vara med om ett vilande Kraków.

De senaste veckorna har präglats av ett overkligt sömntillstånd. Eller en mer riktig beskrivning är kanske medvetslöshet efter en grov misshandel. Gatorna och trottoarerna har varit märkbart framkomliga. De har egentligen inte sett tomma ut. De har snarare sett övergivna ut. Lämnade åt sitt ensamma öde. Med sina långa lekamen har de brett ut sig, och vikt ut sig, utan att någon har blivit lockad att beträda deras tilldragande fysionomier.

Inledningsvis kände nog många en fascination inför den öde staden. Sedan övergick det hela i en depression, med inslag av fatalism. Därefter inträdde en frustration, med lätt anstrykning av irritation. Det här hände ungefär samtidigt som köerna till soppköken för fattiga började ringla sig allt längre i Kazimierz. Men plötsligt blåstes alla dessa känslor bort, och det som inträffade kan nog bäst beskrivas som foglighet. Möjligen ackompanjerad av resignation. Man hade beslutat sig för att vänja sig vid det nya sättet att förvalta livet.

Men idag hände något. Ett paradigmskifte, skulle man kunna säga. Det är svårt att finna ett lämpligt begrepp för vad som nu utspelar sig utanför mitt fönster. Acceleration, kanske.

Ty inte bara bilarna körs med den iver som kännetecknar polsk dödslängtande körteknik. Även cyklisterna kastar sig huvudstupa rakt ut i farten. Till och med barnen på sina trehjulingar ser ut att köra oerhört fort. När undertecknad besökte marknaden Salwator tidigare idag, tycktes det som om folk inhandlade mat fortare än någonsin skådat. Pengar och varor kastades hit och dit. Otåligt, men också förväntansfullt. Det är uppenbart att folk inte vill stå i standby-läge längre. Det är möjligt att italienare, spanjorer, ukrainare, slovaker, fransmän kan sitta och fila naglarna i några månader, men det funderar inte här. Och som jag överhörde en man säga till sin kamrat idag, innan han slängde benet över cykeln, “Mucha nie siada” (“Flugan sitter inte”).

Och Kraków sitter i sanning inte längre. Draken har rest sig. Frågan är bara vilka konsekvenser det kommer att få.


Den här hamnade lite på efterkälken.

Share

Om praktiskt taget ingenting alls

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nu är det ändå svårt att koncentrera på något annat än det där viruset. Det är fascinerande att upptäcka viruset inte bara har inneburit att man stängt stora delar av samhället. Det är tydligen också så att viss hjärnkapacitet haltar. Men bli för allt i världen inte arg, ty undertecknade avser inte dig, utan enkom avsändaren av denna text. Det är tydligen omöjligt att skriva något matnyttigt här på bloggen. Troligen kommer någon gång någon slags normalitet inträda, men dit har vi inte kommit.

För att avleda tankarna från något så stort och komplext som Covid-19 är det bäst att göra något som förhindrar att man kan röra fingrarna över skärmen till smartphonen i jakt på mer information. En handling som omöjliggör en sådan handrörelse är cykling. Man ska nämligen vara något av en akrobat om man ska surfa samtidigt som man idogt trampar på pedalerna.

Kraków är dessutom en stad som bjuder på många intressanta utflykter. Med några lätta tramptag kan man komma till flera fina skogar, böljande hedar eller vackra slott. Men de utflykter som ändå intresserar mest är de utan vare sig mål eller avsikt. Kanske är det då, när man glider fram genom Krakóws utkanter som man kan uppnå den verkliga känslan av frihet från att följa med i nyhetsflödet.

Och för undertecknad, som ofta försöker finna och förstå platser genom historien, är det också en befrielse att slippa fundera ut något som borde lyftas fram. Att bara se på platser så som de är, utan att fundera över orsaker till varför de är och hur de ser ut.

Således blir det enkelt att passera en äng, utan att fördjupa sig i varför man där beslutat sig för att sätta upp sol- och vinddrivna lyktstolpar. Mitt ute på fältet står de, helt utan någon synbar mening eller funktion. Det är ju inte särskilt troligt att de är placerade där för att lysa upp för mullvadarna som lämnat sina karaktäristiska spår efter sig.

Det är dock svårare att oberörd cykla förbi den överkörda katt, som med bruten ryggrad ligger kall och ensam på en trottoar i byn Brzegi. Men som av en händelse dyker ett vattendrag upp och avleder de dystra tankarna. Vattendraget, som är en utlöpare från Wisła, bär det mytiska namnet Serafa. Med ett sådant namn skulle man ju vilja tro att här vilar en storslagen historia, men den förhoppningen faller platt till marken. Ty det visar sig att namnet kan komma från ordet srawa, som enligt Wikipedia betyder… skit. Summa kardemumma, vattendraget med de tjusiga namnet var alltså antagligen en avloppskanal från de närbelägna bosättningarna vid saltgruvan Wieliczka. Nu brusar dock Serafa fint i sin fåra, tillsynes fullkomligt befriad från skit.

I gräset skymtar vi något färgsprakande. En fasan! Inte är det särskilt märkvärdigt att se en fasan på nära håll, men ja, ändå. Och inte är det heller så märkvärdigt med att se en rådjursbock stå och stirra på på dig. Men om man ger det lite tid är det vackert.

Det kan nog även vara så att många andra vi möter på vår tur, känner samma frid, och befrielse från oket att hålla sig ajour med världens gång. Man låter blicken stanna lite extra på varandra. Orsaken kan nog också vara att man söker efter anletsdrag som göms bakom ansiktsmasken, men man vill gärna tro att blicken också bygger på en uppriktig omsorg om den andre. För några veckor sedan fanns det en rädsla att komma för nära. Idag är den rädslan borta. Den har förbytts till nyfiken, och kanske omtanke.

Swisch, där flög en medelålders man i lycra förbi. Jag har hört att de inte längre är så vanliga i Stockholms området. Men om någon undrar var de håller hus nuförtiden kan jag alltså meddela att de finns i Krakóws utkanter. Där glider de runt, tillsynes outtröttligt. Fast ganska artiga är de ändå, när de susar förbi en med ett “dzięki” (tack).

Det mulnar på. Kanske blir det regn. Det är bäst att trampa hemåt.

Share

Om staden vid bergets fot

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“I dessa coronatider”, ja, så inleds många svenska artiklar. I Polen skriver man rätt och slätt “i pestens tid”. Båda uttrycken blir plågsamt tröttsamma i längden. Men det är lätt att förstå tjusningen med att inleda artiklar på detta sätt, ty de flesta redaktioner har nog upplevt en enorm tillströmning av läsare under den senaste tiden. Viruset hotar inte bara människa, det är dessutom en kassako för de flesta tidningar.

Men det återstår så mycket annat att ponera kring. Ett gott utfall av viruset är att man i Polen inte får röra sig i alltför vida cirklar från hemmets vrå. För undertecknad har det inneburit en möjlighet att utforska närområdet.

Podgórze är en stadsdel i södra Kraków. På andra sidan Wisła klättrar den blygsamt upp mot en liten kulle, som pryds av ett TV-torn. Podgórze betyder ungefär nedanför berget. För den mer poetiskt lagda passar det kanske bättre med “vid bergets fot”, men kullen är ganska liten och kan endast näppeligen kallas för ett berg.

Platsen har säkert varit bebodd sedan urminnes tider, ungefär som allt annat häromkring. Det påvisar en annan kulle i stadsdelen tydligt. Kopiec Krakusa har så gamla anor att ingen vet riktigt hur gammal den är. Den omtalas som en hednisk kulle, och skulle kunna vara en keltisk kultplats från 200-100 f.kr. En annan teori är att Kopiec Krakusa anlades som en hyllning till kung Kra, som enligt myten var den som grundade Kraków. En tredje teori är att Kopiec Krakusa anlades i astronomiskt syfte. Ingen tycks dock förespråka teorin att kullen byggdes som utkiksplats. Man kan nämligen tydligt skåda Tatrabergen när sikten är god.

Kopiec Krakusa är dock inte begynnelsen för berättelsen om Podgórze. Vid tiden för Polens första delning, 1772, fanns det en liten bosättning på platsen skulle bli Podgórze. Habsburgska riket byggde upp stadsdelen, och Podgórze fick stadsrättigheter 1784. Staden hade en egen administration, och habsburgska riket ömmade särskilt för denna nya stad, då den inte hade lika stark polsk självbild som Kraków. Men i och med den tredje delningen av Polen 1795, blev Podgórze en del av storebror Kraków.

Tjugo år senare bröts dock Podgórze loss från Kraków. Den senare blev en fri stad, emedan Podgórze blev en viktig stad för Habsburgska riket. Den växte, mycket beroende på att staden var en viktig transit för bland annat salt. Strax söder om Podgórze låg stora saltgruvor.

Under 1800-talet förekom det uppror i Kraków mot det Habsburgska riket. Många upprorsmakare gömde sig i Podgórze, och det gjordes flera raider mot dessa. Men trots det var detta en tid då staden blomstrade och växte. 1900 hade Podgórze 18 000 invånare och låg därmed på trettonde plats bland de galiziska städerna i det Habsburgska riket.

På gatorna i Podgórze talades det tyska, polska och jiddisch. Judarna i staden utgjorde 28% år 1910, och de hade gott inflytande i Podgórzes administration. I början av förra seklet var tolv av trettiosex ledamöter i kommunfullmäktige av judisk börd. I Kraków levde judarna mycket mer avskilt från polackerna. Man bodde företrädesvis i sin stadsdel, Kazimierz. Det fanns givetvis många judar som bodde i andra delar av Kraków, men skillnaden till Podgórze är ändå påfallande. Ty i Podgórze fanns det ingen del som var särskilt judisk. Man bodde över praktiskt taget hela staden.

Vid första världskrigets utbrott stod det dock klart att Podgórze inte kunde ha kvar sin status som egen stad, och man inledde segdragna förhandlingar som 1915 ledde till att Podgórze återigen inlemmades i Kraków.

Kanske är det också ödets ironi att det var i Podgórze som den andra polska republiken föddes 1918. Det var nämligen här som polska soldater i militärkasernerna gjorde uppror mot det Habsburgska riket, desarmerade de österrikiska soldaterna, innan de tågade med den polska fanan i högsta hugg in mot Krakóws hjärta, Rynek Główny.

Mellankrigstiden lär ha varit en förhållandevis lugn tid för Podgórze, vilket dock inte enbart vara av godo. Kraków behandlade stadsdelen lite styvmoderligt. Möjligen kan dess Habsburgska uppenbarelse retat makthavarna i Kraków.

När andra världskriget bröt ut var därför Podgórze ganska eftersatt, och det kan möjligen vara därför som nazisterna valde att förlägga gettot till Podgórze. Rakt igenom stadsdelen skar detta monstruösa projekt. En annan orsak kan ha varit att det låg flertalet fabriksområden i stadsdelen, och det var således närmare att forsla slavarbetarna dit. Den tredje orsaken kan ha varit att det låg nära stenbrottet Płaszów, där man också byggde upp ett koncentrationsläger.

När man står på torget Podgórski rynek framför Josefkyrkan, blickar man rakt ner mot det som var gettot. De flesta husen är låga, och många är påtagligt vackra. Så som huset på Józefińska. Under andra världskriget låg här en judisk skola. Porten pryds av två figurer, en kvinna och man. Kvinnan räcker över något till mannen. Det ser ut som en påse med mynt. Men mellan de båda finns ett manshuvud med en olycksbådande slokmustasch. Är det månne Franz Josef, Habsburgska rikets sista kejsare? Märklig utsmyckning för en skola, kanske du tänker. Och det är det nog, ty före andra världskriget låg här en bank. Så gör det även idag.

På gatan Krakusa finner vi huset där Róża Rockowas barnhem för judiska barn låg. En vacker byggnad som just nu renoveras. Mittemot ser man fasaden till fabriken Optima. Fram till andra världskriget var det en chokladfabrik, men när gettot inrättades i Podgórze blev det istället små verkstäder, så som snickerier och skräddare.

På parallellgatan Węgierska låg synagogan Zucker. Den var vida känd och omtyckt före kriget, och många judar strömmade dit. Under andra världskriget gjorde nazisterna om det till lagerlokal, och den stod tydligen och förföll efter kriget. Nu är den dock renoverad, och dess ståtliga fasad skvallrar nog om dess forna storhet. Tyvärr hyser den inte någon synagoga idag, utan här huserar ett konstgalleri.

Så här skulle vi kunna fortsätta, ty Podgórze är en mycket spännande stadsdel, där varje gatuhörn har något att förtälja för den vetgirige. Dess nära band med habsburgska riket har också satt tydligt avtryck i arkitekturen, och Podgórze har därmed en helt egen själ, mycket olik den krakowitiska. Men vår promenad får fortsätta vid annat tillfälle, de stränga corona-restriktionerna tillåter nämligen inte att man går i för vida cirklar.


Den judiska skolan.


Optima.


Synagogan Zucker.


Josefkyrkans torn.

Share

En förvrängd verklighet

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Åker med bussen till Ikea och för att hämta ut en beställning, två trädgårdsstolar. Bussen är nästan tom, enär på några vilsna pensionärer. Utanför bussfönstret susar den ödsliga staden förbi. Parkerna är avstängda. Rödvita snören spärrar av stigarna in mot de vårliga synerna. Boulevarderna vid Wisła är också avstängda. På de vägar som till för någon dag sedan var avsedd för fotgängare och cyklister, kör polisbilar. Varje förseelse mot restriktionen att befinna sig vid Wisłas flodbädd innebär dryga böter. Även skogen är förbjudet område. Man ska därtill avhålla sig från fysisk aktivitet. En tur med löparskorna kan göra dig märkbart fattigare.

På trottoarerna går dock fortfarande krakowiterna, men med två meters avstånd mellan varandra som de nya restriktionerna föreskriver. Det gäller även om man är ett strävsamt gammalt par. Många bär ansiktsmasker och blå eller svarta engångshandskar. Ingen kan se när någon annan ler. Det enda man ser är ögonen. Och ur dem lyser skräcken.

Paradoxalt nog går vägarbetarna och byggnadsarbetarna helt utan något skydd. De står dessutom märkbart nära varandra. Skuldra vid skuldra.

Det är plötsligt mycket slående, att när vi skalade bort all kultur och social interaktion, visade sig vår tillvaro blott gömma en verkligheten som förefaller vara en skrämmande fiktion. En fiktion som tömmer på kraft.

De nya restriktionerna i Polen skulle kunna sägas vara så nära ett undantagstillstånd man kan komma. Men utan att ha någon närmare kunskap om Polens konstitution håller undertecknad det osagt. Rörelsefriheten har begränsats för alla, men kanske mest för dem under 18 år. De får nämligen inte gå ut utan målsmans sällskap.

Men vad ska man ute och göra? Här är det nämligen omöjligt att inte bli rädd. Kanske klarar du av att fjärma dig från flödet av nyheter om död och lidande om du sitter i din kammare. Men på stan blir du genast varse den panik som råder i samhället. Långsamt kryper ångesten in under skinnet, och slutligen gör man som alla andra. Man går stora omvägar runt andra, och låter även bli med se varandra i ögonen, ty man skäms en smula över att man antar att andra bär på Smittan.

En fråga som infinner sig är hur ett samhälle förväntas genomleva vårt nuvarande paniktillstånd. Ingen verkar nämligen lyfta blicken för att fråga vad som kommer efter detta. Tänk om man inte kommer att lyckas med att stampa ut Smittan ur samhällskroppen? Vilka åtgärder ska man då vidta? Hur ska folket, som redan är utmattat av skräck, kunna krama ut de sista dropparna av kraft ur sina redan törstande liv? Och vilka är det som förväntas bära resterna av den ruin som kommer att återstå av samhället efter den här förödelsen? De unga vuxna, vars framtid nu smulas sönder, kommer kanske inte mäkta med. Och tänk om det uppstår en värre kris? Tänk om Smittan muterar? Eller tänk om det kommer en värre farsot? Varifrån ska vi då ta kraft?

På gatorna syns inga unga vuxna. De tar således sitt ansvar. De tar kanske även ett större ansvar än den grupp som ska skyddas – de äldre och svaga. Ty de senare står vid varje busstation. Vid varje övergångsställe. De sitter på parkbänkarna. Ja, just dessa bänkar som vi är förbjudna att sitta på. Detta är dock inte sagt som en åthutning åt de äldre, blott ett stilla konstaterande.

I Ukraina tänker man tvärtom. Där är det de äldre som inte får gå ut. Deras arbetsgivare kan till och med åka på dryga böter om de över 60 år skulle drista sig till att arbeta. En horribel tanke, eftersom det nästan är komplett omöjligt att leva på en ukrainsk pension.

I Polen är det de unga vuxna och deras yngre kamrater som blir inspärrade i sina rum. I Ukraina är det de äldre som får sitta i husarrest. Ett märkligt sammanträffande är att det är just dessa grupper som är benägna att rösta mot de sittande regeringarna i de bägge länderna.

Men det är lätt att bli lite konspiratoriskt lagd när man sitter så här på en folktom buss och ser ut över ett öde stadslandskap. Städer utan människor skapar nämligen förstämning. Städer utan människor förlorar ju sin skönhet, sin styrka och sitt väsen.

Och nästa vecka lär nya restriktioner komma. Det är lätt att förespå, ty de dagens restriktionerna överträdes idogt. Parker beträds. Par håller i handen. Medmänniskor står alltför nära. Och en och annan motionär springer sin förbjuda löprunda.

Bussen stannar, och med snabba steg ilar jag med mina trädgårdsstolar ut ur denna förvrängda verklighet.

Share

%d bloggers like this: