Tag: Podgórze

  • Dagens anteckning – 7 maj 2026

    Dagens anteckning – 7 maj 2026

    Läsningstid: 4 minuter

    En liten grå pudel springer lite oroligt i cirklar. Med nosen i vädret söker den ängsligt efter sin matte, som står bara ett stenkast bort och resultatlöst lockar på hunden. Kanske är hunden både blind och döv, ty den uppmärksammar matte först när hon fångar in den och sätter på kopplet. Förutom denna vardagliga, men något förbryllande, scenen är det lugn idag i Bednarski-parken i Podgórze. På helgerna brukar dock ljudbilden var en helt annan, när stora skaror brukar ta sin tillflykt till parken. Men idag hörs inga barn stoja i lekparken, och parkens alla bänkar gapar tomma efter det lätta försommarregnet.

    Bednarski-parken har givetvis inte alltid varit en plats för rekreation. Under senare delen av medeltiden inrättades här ett stenbrott, varifrån man flyttade stora block till uppbyggnaden av flera av Krakóws mest kända byggnader. Stenar från stenbrottet återfinns därför bland annat i Wawelkaterdralen, universitetetsbyggnaden Collegium Maius, flera kyrkor så som Mariakyrkan på Rynek główny och S:t Andreaskyrkan för att bara nämna några. Stenblock ingick även i den stadsmur som omgav staden fram till österrikarna rev den på 1800-talet.

    Stenbrottet var i bruk till slutet av av 1800-talet, och ganska omgående efter att det stängts höjdes röster för att platsen skulle göras om till en park. Initiativtagare var Wojciech Bednarski, en rektor samt satt i Podgórzes kommunfullmäktige (Podgórze var vid den tidpunkten en egen stad). Ett stort problem var att marken inte hade någon bra jordmån för växtlighet, men Bednarski såg till att skrapa ihop finanser för att forsla dit jord samt även växter. Den 19 juli 1896 invigdes sålunda parken med pompa och ståt och 20 år senare skulle den uppkallas efter Bednarski. Som fotnot kan musiknörden förresten tillägga att en saltgruvsorkester från Wieliczka lär ha framträtt i parken varje helg under de första åren efter invigningen. Det är inte utan att man skulle vilja göra en tidsresa för att höra deras repertoar.

    Nåväl, precis som nästan varje plats i Kraków förfogar Bednarski-parken över en alldeles egen legend. Det sägs nämligen att adelsmannen Pan Twardowski höll till i området kring parken någon gång under 1500-talet. Pan Twardowski var en mycket driven person, skulle man kunna kunna säga med dagens vokabulär, och han ville till varje pris uppnå ära och rikedom, men helst helt utan knog. Därför ingick han ett avtal med djävulen, i vilket han lovade att följa med till helvetet i utbyte mot rikedom och välstånd. Men Pan Twardowski var som sagt driven, och väldigt slug, så han lyckades få in en klausul i pakten med djävulen om att Pan Twardowski bara skulle tas till helvetet när han befann sig i Rom. Vad djävulen inte visste var att Pan Twardowski inte alls hade för avsikt att resa till Rom. Under flera år levde Pan Twardowski därför ett liv i sus och dus, bland annat i det som idag utgör Bednarski-parken. Men en dag tog Pan Twardowski in på ett värdshus som hette Rom, och vips var djävulen framme för att kräva sin del av avtalet. På vägen ner mot helvetet bad Pan Twardowski oupphörligen till jungfru Maria och det blev tydligen för mycket för djävulen för han dumpade Pan Twardowski på månen, där denne lär uppehålla sig än idag och enligt källor ska han blicka längtansfullt ner mot jorden. Ja, kanske ser han till och med hela vägen till Bednarski-parken.

  • Dagens anteckning – 13 januari 2025

    Dagens anteckning – 13 januari 2025

    Läsningstid: 2 minuter

    En liten vit hund står med sin ägare brevid vägskälskapellet vid en park i Podgórze som är uppkallad efter Florian Nowacki (Planty im. Floriana Nowackiego). Orsaken till att parken är uppkallad efter honom tordes vara att det var han som initierade att parken skulle anläggas på 1880-talet, på den plats där det en gång låg en medeltida damm. Ibland gör sig denna medeltida damm påmind, genom att det nästan varje somrar uppstår en spontan vattensamling efter något av alla dessa häftiga sommarregn.

    Just idag syns dock ingenting av en eventuell medeltida damm, enär parken har täckts av ett lager med vit snö. Ja, faktiskt lika vit som den lilla hunden som står där vid vägskälskapellet med sin ägare. Och bjäbbar på en annan liten hund, som dock är svart. Den svarta hunden dras av en sin ägare bort från den lilla vita bjäbbande hunden. Små vita moln pyser ut ur den bjäbbande hundens mun. Vita små moln. Som om även dess andedräkt imiterade snön.

    Ett cykelbud svänger förbi vägskälskapellet och in på gatan som heter plac Emila Serkowskiego. Denna gata, som alltså egentligen kallas för plats, är alltså uppkallad efter Emil Serkowski som var borgmästare i Podgórze när staden fortfarande var en egen stad. Hans dotter, som hette Wanda, gifte sig förresten Franciszek Maryewski som var Podgórzes sista borgmästare, innan man inlemmades i Kraków år 1915.

    Men den lilla vita bjäbbande hunden verkar inte bry sig om olika historiska borgmästare. Den fortsätter att bjäbba, men nu är det oklart vad som är föremålet för denna utskällning, ty någon annan hund syns inte till. Kanske rör det mig, tänker jag, så där självcentrerad som man oftast är, innan jag hastar vidare.

    Det är först när jag kommer hem som jag kommer på att jag glömde ta en bild på den vita hunden och den snötäckta parken. Så ni får istället beundra detta vykort från en förgången tid, där parkens trädkronor syns mellan hundraserna och Wisła.

  • Antonis välgörande vatten

    Antonis välgörande vatten

    Läsningstid: 4 minuter

    Det är kanske tidig vår, eller sen höst. Trädet bär inga löv, och ingen av dem som syns på fotografiet kisar mot en nitisk sol. De är elva till antalet, och tolv om man ska räkna med deras fyrbenta vän. Hunden, som egentligen är den enda som inte vill se in i kamerans öga.

    De församlade tillhör familjen Mateczny. Här syns de alla, från de yngsta och mest spensliga, till den äldsta gumman, med sitt huckle och huvud på sned, lätt lutad mot mannen med den tjocka mustaschen. Han som sitter där längst till höger i bild tillsammans med sin hund, som av någon outgrundlig hundanledning väljer att se ut ur bilden, är självaste Antoni Mateczny – familjens överhuvud och tillika den vars namn som stoltserar ovanför entrén till huset. Bakom honom står en kvinna, kanske är det Antonis hustru. Längst till vänster står en parant dam, med vitaste förklädet spänt över magen, samt med handen resolut placerad i höften. Vem kan det vara? Köksan? Inte är hon så fint klädd som damen bredvid henne, men nog bestämd som en köksa kanske torde vara. Bakom de andra, uppe på trappan till huset, skymtar en herre vars ansikte har gömts i en väldig pälsmössa och bakom ett mörkt skägg. Vem han är finns inga källor som vill avslöja, men han månde vara en karl som helst håller sig för själv.

    De står alltså församlade framför familjens hus i Podgórze, som då var en egen stad i det Habsburgska kejsardömet. Deras hus som skulle visa sig vara vägen till framgång och förmögenhet, om än efter viss möda.

    Antoni Mateczny föddes i en tjeckisk familj, och han kom till Podgórze först på 1880-talet. Som utbildad ingenjör och byggmästare fick han många uppdrag, och han lyckades snabbt spara ett gott kapital som räckte till att köpa en större tomt, samt bygga ett fint hus åt sin familj. Huset han byggde låg i slutet av gatan Kalwaryjska, och det fick bära namnet Modrzewiówka, vilket förtjusande nog betyder “lärkträdet”. Våren 1898 började man således att gräva efter en brunn till Antonis hus. Men det skulle visa sig vara mer problematiskt än vår Antoni hade trott. De grävde och grävde, men inget vatten ville ge sig till känna. Snart började man misströsta. Utan egen brunn vore “lärkträdet” nästan helt värdelöst.

    Men så blev familjens oroliga böner hörda. Efter att man grävt sig 36 meter ner i den podgorzska myllan, började vatten äntligen sippra upp. När man avsmakade de hett eftertraktade dropparna, fick kanske några av avsmakarna ett besviket uttryck i sina anleten. Vattnet var nämligen bittert och hade en gulaktig ton. Det smakade inte alls som vatten i en vanlig brunn borde smaka. Men Antoni Mateczny visste bättre. Han förstod omedelbart att det rörde sig om kurvatten, och mycket finare än det man kunde få dricka från någon av de andra brunnarna i Podgórze. Antoni hade vid flera tillfällen besökt kurorten Karlovy Vary, eller Karlsbad, som låg, och fortfarande ligger, i hans gamla hemtrakter Tjeckien.

    Vår Antoni Mateczny var en förslagen man, och snabbt skaffade han så man kunde öppna upp för besökare som ville dricka brunn. Under den här tiden var det en oerhört begärlig syssla, så hans brunn blev omedelbart populär. Den låg dessutom på lagom avstånd från Kraków, besökarna behövde således inte färdas under eländiga förhållanden på skumpiga vägar för att ta sig dit, utan det räckte med en kort färd från Krakóws centrum.

    Antoni Mateczny inrättade även en park där besökarna kunde strosa runt emedan de syntes sippa på det kurerande dropparna. Därtill byggde han även ett vattenverk samt olika inrättningar för de besökande. Storhetstiden var under mellankrigstiden, något som Antoni även fick uppleva. Han dog 1934, 76 år gammal. Och det var väl ändå kanske väl att han slapp uppleva hur nazisterna gjorde om hans byggnader och kurort till en fabrik som tillverkade uniformer till den nazistiska armén.

    Efter kriget kunde familjen förvisso ta tillbaka Antonis livsverk, men lyckan var kort, då alla familjeföretag snart nationaliserades (förstatligades) av kommunisterna. På platsen fick patienter dock fortsätta dricka brunn, och platsen återfick ett uns av sin skepnad från sina glansdagar. Men på 1990-talet stängdes verksamheten ner, området stod och förföll och brunnen tappades inte på sitt välgörande vatten.

    Till idag. Ty nu har brunnen ånyo öppnat för besökare. Längs med de anlagda stigarna vandrar återigen besökare med de karaktäristiska kopparna med en pip för att dricka Antonis välgörande vatten.

    Men ser ni där bland besökarna? Syns det inte en hund som är på pricken lik Antonis fyrbenta vän på fotografiet? Och vad är det för mustasch som kommer där?


    Foto: undertecknad. Kamera: Olympus OM-1. Film: Ilford 3200, exponerad som 1600.


    Bildens källa.

    Några källor:
    https://pl.wikipedia.org/wiki/Antoni_Mateczny
    https://dziennikpolski24.pl/nowe-zycie-zakladu-antoniego-matecznego-zaprosi-do-pijalni-na-lecznicza-wode-i-nad-odtworzony-staw/ar/9938238

  • Med galar på Wisła

    Med galar på Wisła

    Läsningstid: 4 minuter

    I ett litet rum, på utställningen “Aleksander Kotsis – odcienie realizmu” (Aleksander Kotsis – nyanser av realism), som just nu pågår på museet Feliks Jasieński Szołayskis hus, hänger en teckning, som med sina blygsamma linjer nog lätt går besökaren förbi. Men det finns anledning att dröja sig kvar vid denna teckning en liten stund.

    Teckningen, som Aleksander Kotsis mejslade fram med sin blyertspenna år 1867, bär titeln “Podróż wodna na Bielany galarem“, och i en översättning till svenska skulle den kunna heta “På en tur med galar till Bielany“. En galar är enligt Wikipedia en polsk plattbottnad roddbåt som sedan 1700-talet brukats som farkost på floder. Även om den inte är lika vanlig idag, förekommer det att denna mycket intressanta ark syns på Wisła. På teckningen har vår galar alltså satt sikte på Bielany. Byn är kanske mest känd bland krakowiterna för kyrkan, med tillhörande kloster, som ligger på bergets topp, och vars torn kan skymtas redan i stadsdelen Salwator. Kyrkan heter Kościół Wniebowzięcia Najświętszej Maryi Panny på polska, som med vissa akrobatiska översättningskonster skulle man kunna kalla det för Kyrkan för antagandet av den heliga fru Maria. Kyrkan och klostret byggdes på 1600-talet och då anla munkarna i klostret också en trädgård med vinstockar. Munkarna finns kvar än idag, men det är inte dessa som skördar druvorna och producerar det utsökta vinet från dessa trakter. År 1655 kom den svenska syndafloden, Potop szwedzki på polska. Svenskarna skövlade nästan allt i sin väg i Galizien, så även klostret, som dock senare byggdes upp igen.

    Bland teckningens tunna linjer ser vi hur ett brokigt sällskap tar form. På Kotsis galar finner vi ett myller av människor, och händelser. I centrum ser vi en liten pojke som sträcker ut sin arm mot sitt syskon som sitter i moderns knä. Det går dock inte att avläsa om han smeker sitt syskon på kinden, bjuder han på en karamell, eller ger den mindre en örfil. Hunden vänder i alla fall bort huvudet, kanske hör hunden en fågel i strandbrynet. Bakom pojken och hans mor, ser vi hur några musiker iklädda uniform, spelar på tuba, trumpet och klarinett. Den ena tuban är riktad rakt mot moderns vänstra öra. Till höger om modern, och bakom pojkens fader, ser vi ett par som verkar tvista om ett parasoll. Nedanför dem ser vi ett barn som trycker sin högra handflata mot sin kind. Kanske har han tandvärk. Om vi lyfter blicken från paret som har en dispyt, ser vi en gytter av tunna linjer, men bland dem tornar en stolt hattbeklädd herre med en cigarett, eller kanske ännu hellre en cigarr, i munnen. En tomtefar med liknade hatt tittar ömsint på den rökande mannen.

    I teckningens vänstra hörn ser vi tornen till ovannämnda kyrka spira på sin kulle. Vi ser även två kvinnor i samspråk. En sträng herre står parant med händerna i sidorna, och granskar de båda kvinnorna misstänksamt. Talar de om något som gör honom beklämd, eller försöker han bara göra sig stilig för de två kvinnorna? Om det vill Aleksander Kotsis inte förtälja. Hans teckning ger osedvanligt mycket spelrum för den fria fantasin. Kanske berodde det på att temat för målningarna inte intresserade Kotsis. Han var intresserad av konsten för konstens sak. Inte för dess motiv, säger de lärde. Men det stämmer förstås inte helt. Kotsis ömmande för barnen, och på ovannämnda utställning kan man se hur skickligt han skildrade barns särskilda utsatthet bland de fattiga i Galizien.

    Aleksander Kotsis föddes själv i en fattig bondefamilj i en liten by utanför Kraków, år 1836. Byn hette Ludwinów, och ingår idag bland de mer centrala stadsdelarna i Kraków. När han var 14 år kom han in på konsthögskolan i Kraków, och blev nära vän med den store konstnären Jan Matejko. Tio år senare studerade han även i Wien. När han återvände till Kraków beslöt han sig för att bosätta sig i Podgórze, som då inte tillhörde Kraków, utan var en egen stad som löd under Habsburgska riket. Hans adress blev Kalwaryjska 18. Det kan tänkas att det var därifrån han gick den där dagen när han åkte galar till Bielany och målade vår teckning.

    Nåväl, Aleksander Kotsis företog flera arbetsresor för att utveckla sin konst, och han var en omtyckt porträttkonstnär. Men sjukdomen lurade i kulisserna. Ingen vet riktigt vad han led av, men enligt flera källor hade han återkommande minnesförlust och förvirring, som kopplades till psykisk sjukdom. Aleksander Kotsis dog 41 år gammal.

    Efter Kotsis död föll hans målningar i glömska, och utställningen på museet Feliks Jasieński Szołayskis hus är den första i sitt slag. Det är en genomarbetad och omsorgsfullt hängd utställning, som inte bara ger inblick i Aleksander Kotsis alltför korta liv, utan även ger perspektiv på hans tid, hur människorna bortom de rika salongerna levde, och hur de tog sig ut när de åkte galar på Wisła mot Bielany.

    Ett urval av målningar från utställningen, dock inte den återgivna, som efter nogsamt övervägande valdes bort.

  • Förintelsens minnesdag 2021

    Förintelsens minnesdag 2021

    Läsningstid: 2 minuter

    Förintelsens minnesdag.

    För varje år blir det svårare att nedteckna några tankar till den här dagen. Det beror inte på att det inte finns något att skriva, ty det finns det nog alltid. Nej, tveksamheten som infinner sig beror på att ord ibland har en tendens att väga lätt, eller till och med bidra till att trivialisera, det lidande miljoner utsattes för. Under det senaste året har vi sett hur livet har släkts ut hos många av de som bär på det direkta minnet av Förintelsen. Därför är det idag än mer angeläget att vi som lever här i nuet, bär deras minne vidare till de generationer som kommer efter.

    Som ung vill man kanske helst blicka framåt, och efter det här året, med så mycket död och förlust, är det kanske lätt att hänfalla åt att vilja vända historien ryggen. Några kanske tror att minnas de mördade i Förintelsen görs enkom av respekt för de mördade eller för de överlevande. Men så förhåller det sig inte. Vår gemensamma åminnelse är en handling för framtiden. Man skulle kunna se det som en gåva till framtidens människor – ett sätt att eftersträva att något liknande inte sker igen. Vi minns, och för minnet av de mördade vidare in i framtiden, och genom det låter vi minnet av dem leva.

    ____

    Några snöflingor singlar försiktigt ner, och lägger sig som ett vitt dun över marken. En spårvagn gungar förbi innan den hastar vidare längs med Limanowskiego. Under Förintelsen låg här i Podgórze ett barnhem för föräldralösa judiska barn. Minst 200 barn levde här, till den tjugoåttonde oktober 1942. Det var då som nazisterna kom, och föste samman dem, och sände dem in i döden. Gräset som växer på platsen symboliserar alla de barn vars liv togs ifrån dem, och alla dem som försökte rädda barnen.

    I vår kommer det här gräset att klippas ner, och till sommaren kommer det åter att växa sig starkt och tåligt. Nästa år sker samma procedur. I varje strå, i varje grästuva, växer ett minne av de barn som inte fick leva. Det minnet växer nu i oss. Att vi minns idag, är en gåva till framtiden. Att minnas är inte att blicka bakåt. Det är ett sätt att ge framtiden en riktning och vägledning.