viewpoint-east.org

Böner som hörs än idag

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I en av de trånga gränderna i Kraków ståtar en vacker byggnad, som genom sin fysionomi skvallrar om att detta en gång var en viktig plats för de religiösa judarna i Kraków. Byggnaden, som återfinns i korsningen ulica Bożego ciała och ulica Mieselsa i stadsdelen Kazimierz, har vackert välvda fönster som paraderar i tät följd. Ett utseende som ger huset ett lätt förvånat uttryck.

Byggnaden heter, eller snarare hette, Beit Midrash Hevra Tehilim och tjänade som både bönehus och synagoga fram till förintelsen. Huset byggdes 1896 av Nachman Kopald.

Inuti finner man vackra fresker, som skildrar Jerusalem, varvat med mytiska figurer och palmer. Mellan fönstren finns detaljerad ornament med lockande blomsterprakt. Och längs med taket snirklar sig hebreisk text fram (det senare fick jag tyvärr inte med på bild).

Det är bedövande vackert, men ändå så oerhört sorgligt att se dessa väggmålningar. Ty under förintelsen vandaliserades byggnaden och stora delar av freskerna gick förlorade.

Och vandaliseringen fortsätter tyvärr än idag. Sedan en tid återfinns här en restaurang. Mellan de vackra freskerna säljs öl och vin, och besökarna ges ingen möjlighet att få information om vad denna byggnad en gång var. En plakett vid entrén skulle ha räckt. Det finns de som reagerat, och ett upprop har skapats för att försöka få hyresgästerna att återställa de skador som de åsamkat byggnaden. De ska bland annat ha öppnat upp en ny entré, samt förstört fresker.

Den judiska församlingen i Kraków hyr ut byggnaden, och Krakóws rabbin försvarar sig med att den judiska församlingen har så många synagogor att sörja för. Det är något som inte kan bestridas, och inte heller borde någon skugga falla på dem. Men staden Kraków borde ändå kunna upplysa de förbipasserande om byggnadens historia.

Men det föresvävar ändå en risk att det är de nya hyresgästerna som inte vill ha in turister som inte söker efter att få stilla sin törst när de kommer in i deras boning, utan hellre vill fotografera freskerna.

Jag tror att jag fick stjäla några bilder, eftersom jag med resuluta lärarsteg gick in och frågade på engelska om det gick bra att jag fotograferade. Det är inte lätt för en 20-åring som jobbar som servitris, att säga nej till en fröken.

Share

En polsk missuppfattning

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Hon ser lite ut som kommen ur en 1970-tals film, med grått permanentat hår, och lite för många lager smink. Lägg därtill ett frimodigt sätt, och en glatt pladdrande mun. Ja, då har du vår närmaste försäljare av zapiekanka.

Nå, vad är nu en zapiekanka, undrar du. Jag skulle närmast vilja beskriva den som en polsk missuppfattning av italiensk pizza. Men trots att den är en möjlig missuppfattning, så har den sina förtjänster.

Zapiekana består av ett vitt bröd, med tomat, svamp, och kanske skinka. Ovanpå detta lägger man ett ordentligt tjockt lager av ost. Sedan in i en het grill eller ugn. När den är tillräckligt varm för att bränna tungan, så att alla smaklökar fullkomligt kan utraderas, ringlar man däruppå ketchup eller majonnäs. Det frasar gott mellan tänderna, och trots att tungan blivit rejält bränd, tror jag mig kunna skönja någon form av smak. I vilket fall som helst, jag utbrister alltid “Mums!” när jag sätter tänderna i en zapiekanka.

Det låter kanske torftigt, men trots det är zapiekanka oförskämt god snabbmat. I mitt tycke har falafel eller vegoburgare oerhört svårt att konkurrera. Jag föreställer mig att det beror på dess enkelhet. Inga krusiduller. Bröd, tomat, svamp och ost.

Ordet zapiekanka skulle kanske kunna översättas med “sammanbakad”, men eftersom det ordet inte används i svenskan om mat, skippar vi helt enkelt att fördjupa oss i det polska språkets fulländade obegriplighet.

Nåväl, hur uppstod detta lyckade polska missförstånd? Zapiekanka lär ha uppkommit under 1970-talet. Kommunistregimen tillät plötsligt privat företagandet inom matindustrin. Draget ledde till att det snabbt uppstod mängder av familjeägda matutskällningar, där zapiekankan blev ett av de mest populära inslagen.

Zapiekankan var under hela 1980-talet omåttligt populär snabbmat, tills det att kommunismen föll och andra mer resursstarka snabbmatsföretag äntrade den polska marknaden.

Idag har dock zapiekanka seglat upp som en riktig kulträtt. Här i Kraków kan man gå till Plac Nowy i Kazimierz. I en byggnad med tolvhörn (dodekagon, på geometri-språk) går det att finna alla möjliga upptänkliga former av pålägg på zapiekankorna. Varje hipster på besök i stan kan därför hitta sin egen favorit. Tyvärr känner väldigt få av dessa zapiekanka-smaskande besökare till att huset före andra världskriget och förintelsen hyste slaktare som sålde kocher.

Själv föredrar jag ändå min närmaste försäljare av zapiekanka. Här råder inga nya påhitt om pålägg, inga krusiduller. Det som bjuds är en tvättäkta polsk missuppfattning. I en 1970-tals tappning, till råga på allt.

Share

I Krakow med egen lins

Category: by sophie engström, photography, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Som jag skrev i mars gjorde jag ett kort besök i Krakow. Bilderna är från stadsdelarna Kazimierz, Krowodrza och Nowa Huta. Jag skulle hemskt gärna vilja bo i Krakow under en längre tid. Trevlig stad… trevligt folk… trevligt land. Krakow är som Berlin borde vara (men inte är), öppet, självständigt, spännande, kreativt. En plats där varje själ kan hitta sin plats. Fördomarna om ultrareaktionära Östeuropa kommer verkligen på skam här. (Om nu ett sådant finns förutom i de – kanske ultrareaktionära – västis medias periskop perspektiv).

Share

%d bloggers like this: