viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 19 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Planty förefaller vårkänslorna ha återvänt. Men nu syftar jag inte på de unga paren som går hand i hand iklädda sina tidstypiska pösbyxor. Och inte heller avser jag dem som sitter tätt intill varandra på bänkarna med huvudena lutade mot varandra. Jag tänker inte ens på alla knoppar och blommor som försöker utmana de sista dagarna av kyla. Nej, min uppmärksamhet riktas mot den febrila aktivitet som pågår uppe i trädkronorna, långt ovanför våra huvuden. Ty däruppe, bland solens strålar, flaxas det mellan grenar, det flygs hit och dit med kvistar i näbbarna, enligt en för mig okänd symmetri, och det tycks alltid finnas ett krax över som måste kraxas. Ja, det är på detta sätt som kajorna och råkorna gör vårfint bland trädens grenar i Planty.

De bor inte i Planty året runt. På vintern och hösten syns de ofta i skymningen, då de flyger runt mellan parkerna i sina karaktärer formationer. När det är riktigt kallt flyger de i täta klungor, men när temperaturerna klättrar uppåt, glesnar klungorna ut och de flyger med större mellanrum. Det brukar dessutom vara ett fasligt diskuterande och kraxande innan de kommer överens om i vilka träd de tillbringa natten. Jag har dessvärre aldrig lyckats utröna på vilket sätt råkorna och kajorna tjänar på att leva i samexistens. Kanske är det bara så att de tycker att deras kraxande stämmer fint överens.

Kajornas och råkornas antagonister tycker nog att dessa fåglar för ett herrans oväsen, och kanske finns det till och med sådana som tycker att deras kraxande och olika bestyr är ett störande inslag i Planty. Nu tillhör jag själv inte den skaran, enär jag redan i Lviv lärde mig att uppskatta dessa fåglars läte och göromål. Denna förnimmelse har bara förstärkts här i Kraków. De är, enligt mig, ett hemtamt element som hör staden till och väl ackompanjerar stadens brus. Det enda egentliga hotet mot människor de utgör är att de kan bli lite väl ivriga med att förtära lantbrukens nysådda grödor. Men ivern att äta är härjämte en tillgång för stadslivet, då de har en förkärlek för att mumsa i sig nästan allt som människorna lämnar efter sig. Därmed håller de råttorna stången, vilka kan ställa till med långt många fler problem än lite kraxande.

Att försöka göra sig av med råkorna och kajorna genom att förstöra deras bon är inte att rekommendera, ty de är noggranna arkitekter och deras byggen är ofta gedigna som inte enkelt låter sig ödeläggas. Om man verkligen vill göra sig av med dem återstår bara ett alternativ, och det är att hugga ner de träd de häckar i. Men något sådant kommer förhoppningsvis aldrig på tal när det gäller Planty.

Solens strålar har nu nästan helt lämnat trädtopparna, och fortsatt på sin jorden runt-resa. Men råkorna och kajorna knegar vidare med sina vårsysslor. Snart regerar nattens dunkel över Planty, men inte ens då är det helt tyst. Ty det finns nämligen alltid ett krax som måste kraxas.

Dagens anteckning – 16 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det här med namn på olika bakverk är ju oftast väldigt lokalt. Jag blev varse det när jag idag hade bakat kärleksmums. Eftersom jag inte är särskilt förtjust i bakverk, och praktiskt taget aldrig beställer in något dylikt när jag fikar, hade jag ingen aning om att denna kaka har ett namn med rasistiska konnotationer i Polen, likt våra chokladbollar förr. Idag är det ju ingen som kallar chokladbollar som de kallades förr, och vi äter dem med gott samvete. Kärleksmums i Polen är ungefär på samma plats där chokladbollarna befann för några år sedan.

Man kan ju undra hur det kommer att gå för den polska kärleksmumsen, som inte heter kärleksmums. Kommer den gå samma öde till mötes som chokladbollarna, som fått århundradets mest fantasilösa namn. Det låter ju som en innehållsförteckning, snarare än ett namn på ett bakverk. Man får ju hoppas att polackerna låter sig inspireras av Sveriges namn på kakan i fråga. Men det är ju knappast troligt. Vi svenskar valde ju inte att blicka söderut, när vi skulle till att hitta ett nytt namn för chokladbollarna. Om vi nu hade kikat in hos polackerna hade vi nämligen hittat en underbar liten godbit vid namn ziemniaczki som påminner om våra chokladbollar. Om vi översätter det skulle det kunna bli ungefär “potatslingen”. Visst hade det varit mycket mysigare att säga än chokladboll?

Men nu är de inte helt identiska, våra chokladbollar och de polska ziemniaczki. I stället för havregryn har man kex, kallade Herbatniki som påminner lite om Marie kex. Dessa mosas till pulver tillsammans margarin, kakao, florsocker och torkad frukt. Avslutningsvis rullas de som bollar i kokosflingor. Ziemniaczki är i mitt tycke mycket godare, kanske främst på den torkade frukten som gör att de kan varieras i oändlighet.

Så vad har jag lärt mig idag? Jo, att i den sötaste av alla kärleksmums kan det lura ett lurvigt och otäckt missförstånd, även om kakan bara har färdats den korta sträckan mellan en svensk och en polsk kontext.

Dagens anteckning – 17 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Det finns begrepp som är så pass vardagliga att man aldrig reflekterat över dess historia. Ett sådant ord är stress. Jag började tänka på det idag eftersom jag som brukligt varje måndag kände ett sting av den välbekanta känslan av göromål som staplats på hög, oklart av vem, som plötsligt förefalla luta sig över mig i en oroväckande vinkel. Kanske dränks jag, tänkte jag innan jag kom på att detta ju händer varje måndag. Stapeln med göromål rykte på axlarna och insåg att den inte heller denna vecka kunde skrämma upp mig.

Jag började faktiskt tänka på det när jag stod på en av Krakóws alla tysta och lummiga innergårdar. Där finner man en särskild sorts tystnad som bara avbryts av duvorna och deras kurrande. Stadens brus hört blott på avstånd, lite luddigt sådär som ljud låter när de färdas genom olika hinder. Det är en speciell sorts avskildhet. Nästan lite munk-aktig, som om man vänder världen ryggen, och istället inåt.

Nåväl, det var alltså i en sådan tystnad som jag idag började tänka på ordet “stress”, och hur man började använda det först under mitten av förra seklet, och hur de engelskspråkiga och svenskspråkiga Wikipediasidorna över fenomenet är ordrika, och ja, nästan lite stressande i sig själva. I motsats till dessa ter sig den polska Wikimediasidans fyra rader befriande direkt och likaså den ukrainska Wikipediasidans lakoniska sammanfattning av fenomenet. Nu är det inte så att det inte finns stress i Polen och Ukraina, men tydligen kräver fenomenet inte lika många ord för att beskrivas.

Tystnaden på gården bryts av att en katt jagar upp en grupp duvor. Katten tittar lite forskande på mig. Vi står där en stund och tittar på varandra, innan jag hör mitt namn ropas och stunden av tystnad och stillhet är förbi.

Och jag glömde ta en bild. Ni får nöja er med denna istället. Kanske är den avstressande.

Dagens anteckning – 16 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Kylan drar fram, och som en hemlös söker den en ny boning nu när den inte är önskvärd häromkring. Den lurar i skuggorna, och samlar mödosamt samman all kyla den kommer åt. Sedan drar den ut över nejden. Kramar kyligt om de små vettskrämda krokusarna, snödropparna, påskliljorna och andra blommor som vågat titta upp ur myllan. Inte ens solens strålar vågar utmana kylan, och värmer oss bara sådär lite grann, som för att inte bli helt bortglömd. Men några bofinkar och koltrastar sjunger alltjämt, kanske för att ingjuta mod hos alla växter som kämpar för att uthärda vinterns sista ansats att återta herraväldet över temperaturerna.

Men hasseln vill ändå visa vägen mot våren, och i år tror jag bestämt att det blir ett riktigt hasselår. Deras vackra hängen dinglar från grenarna. Rör sig smidigt i den kyliga vinden. Och inte visste jag att det är små herrar som hänger där, ty de kallas nämligen för hanhängen. Det är herrarna som kommer först, och är riktiga övervintrare som har bildats redan förra året. I Halland har de tydligen ett eget namn, lake, men jag har inte lyckats hitta att de kallas något särskilt i andra delar av Sverige. Honorna består av de röda små blommor, med honorna gör klokt i att komma senare. Nötterna tar sedan flera månader på sig för att bildas och de tittar först fram till hösten.

En vindpust sveper sitt andetag genom hasseln och hanhängena dallrar som svar. Jag försöker finna något stycke musik om dessa små hängen, men mitt minne gapar tomt. Nåväl, jag får istället lyssna på vattendraget Rudawa som porlar fram, för att snart möta upp med den större släktingen Wisła.

Dagens anteckning – 15 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Trots att det är Bach-festival och allt vad det innebär, med differentierade framförande av Bachs musik (idag har jag exempelvis fått höra Goldbergvariationerna, BWV 988, framförd på Hammondorgel), så kan man inte komma från att man måste äta. På min tallrik landade det idag kluski śląskie, en slags schlesiska kroppkakor. Dessa små degknyten förälskade jag mig vid på ett besök i Katowice (när jag förresten skulle på en annan konsert, nämligen ett framförande av Arnold Schönbergs Verklärte Nacht (op 4) från 1899).

Nå, jag skriver ju att kluski śląskie är en slags “kroppkakor”, men jag antar att det är många som skulle ifrågasätta den jämförelsen. Kluski śląskie är, precis som de småländska och öländska kroppkakorna, en regional stolthet i Schlesien. Men många glömmer faktiskt att det även är en regional stolthet för vojvodskapet Opole (Śląskie är det polska namnet på Schlesien). Den historiska bakgrunden till denna maträtt är okänd, men man tror att de första kluski tillreddes någon gång på 1700-talet. Det var nämligen då som potatisodlingarna blev mer vanligt förekommande, och potatis är en viktig ingrediens i kluski śląskie. Motståndet mot potatis hade tidigare varit stort, men en svältperiod ledde till att man började odla potatis i allt större utsträckning.

I början var potatis och mjöl de huvudsakliga ingredienserna, men snart utvecklades detta lilla degknyte, och man tillsatte exempelvis ägg för att lyxa till dem något. Idag kan man hitta kluski med alla upptänkliga former av fyllning och färg.

Så hur gör man då kluski śląskie? Jo, koka först ett kilo potatis. Efter det att du har kokat dem tar du och mosar dem väl, samt tillsätter 200 gram potatismjöl, ett ägg och dessutom salt efter smak. Forma dem sedan till små bollar, och koka dem i ungefär två till tre minuter. Eller så gör du som jag, går till en affär och köper en påse frysta kluski śląskie, kokar upp. Men se upp, det är lätt att glömma saltet.

Alltnog, låt oss nu återgå till Bachs “Die Kunst der Fuge” (BWV 1080), som med sina 90 minuter av cirkliga piruetter, snart har vävt in mig i sin spinntråd.

Dagens anteckning – 14 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det står nu klart att det inte förhåller sig på annat vis än att man är svältfödd på Georg Philip Telemann (1682-1767). Jag kan tyvärr räkna på ena handens fingrar hur många gånger jag haft förmånen att få höra hans tonsättningar framföras på en konsert. Nå, det var givetvis en överdrift, men det är så jag upplever det, att Telemann på något orättvist vis undanhålles mig. Denna starka känsla av hunger efter Telemann gjorde att jag idag tog mig genom regn och rusk till en konsert på Krakóws musikhögskola. Studenterna som framträdde går på barockutbildningen, och det innebär att jag ganska ofta har möjlighet att övervara deras konserter. Just nu pågår den tjugonionde upplagan av Bach-festivalen, och det innebär att man framför musik från Bachs tid, men även äldre musik. Och således också musik av Telemann.

Telemann var, som alla kanske redan vet, något av en superstar under sin samtid, omåttligt populär och eftertraktad. Han var därtill en av de mest produktiva tonsättarna vi någonsin skådat. Enligt många bedömare skrev han över 3000 verk under sin livstid, men tyvärr har blott (?) hälften överlevt till våra dagar. De flesta verk som alltså har överlevt, spelas aldrig, eller i bästa fall, sällan. Vissa musikvetare menar även att han var så pass populär att hans nära vänner Johann Sebastian Bach och Georg Friedrich Händel sneglade på Telemanns tonsättarkonst och lät sig inspireras, och man kan nog höra lite Telemann i de bådas tonsättningar.

På slutet av 1700-talet började Telemanns stjärna dala. Orsaken var just hans digra produktion. Många menade att Telemann inte ägnade sig åt riktig tonsättarkonst, och han skrev för mångskiftande verk. Man föredrog helt enkelt stringens framför bredd. Men Telemann fick oväntad hjälp från sin vän Bach, vars produktion hade fallit i glömska efter hans död. Någon gång i början av 1820-talet fick tonsättaren Felix Mendelssohn nämligen ett partitur till Bachs Matteuspassionen (BWV 244) som gåva av sin mormor. Mendelssohn blev genast fascinerad av verket och beslöt sig för att sätta upp det, och det uruppfördes den elfte april 1827 i Berlin, exakt 100 år efter att det hade skrivits av Bach. Framförandet ackompanjerades av stort bifall från publiken, och således drabbades Europa av en Bach-feber som senare också ledde till att man grävde fram verk av andra bortglömda tonsättare och däribland Telemann. Det skulle dock dröja 100 år innan man började katalogisera Telemanns verk med den inledande beteckningen TWV.

Trots det ökande intresset för Telemann under främst 1900-talet, har han aldrig fått samma starka position som Johann Sebastian Bach eller Georg Friedrich Händel. Det är därför som man lätt kan bli svältfödd på Telemann, men ikväll fick jag i alla fall höra ett förträffligt fint framförande av hans Concerto à 7 i a-moll, katalogiserat som TWV 44:42. Stycket skrevs antagligen 1740 och kopist (alltså den som har nedtecknat det kvarvarande partituret) var Christoph Graupner, en barocktonsättare som ännu vandrar i de bortglömdas dalgång. Nämnda konsert med Telemanns är kort, men under de femton minuter den pågår sveps man in i en aldrig så vacker värld med ändlösa krusiduller och sirligt formade utvikningar. Precis sådant som man behöver en dag när regnet forsar längs med gatorna och livligt trummar genom stuprännorna.

Dagens anteckning – 13 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Bofink. Tänk ändå om man vore en bofink. Då skulle jag sitta just nu sitta i ett träd och sjunga en av alla sånger som jag skulle har lärt mig sedan födseln. Ja, faktum är att bofinkarna troligen lär sig sina sånger redan när de ligger inuti i sina ägg. Man kan ju försöka föreställa sig hur en bofinkdrill låter inifrån ett ägg. Kanske lite krispigt sådär som äggskal är.

Det finns förresten skillnader i deras olika regionala dialekter, men om en bofink skulle ta sig från en plats till en annan, tar den med sig samma sång och sjunger samma strofer livet ut. Den försöker alltså inte acklimatisera sig. De har inte ens ändrat sina sånger när olika livsförutsättningar har förändrats.

Däremot har man funnit att bofinkarna har ändrat sina sånger över tid. En studie som tog hela 40 år att genomföra, visade att bofinkarna modifierade några sånger, ungefär 28% av dem, men lät det stora flertalet sånger bestå. Det är lockande att leka med tanken på hur en bofinkdrill kan ha låtit för sådär 400 år sedan. Lät den lika piggt vårligt då som nu? Hade sångerna samma tempo och tonart Nåväl, vad som ändå gjorde att bofinkarns har ändrat vissa av sina sånger har man, mig veterligen, inte lyckats utröna. Sammanfattningsvis kan man i alla fall med viss rätt mena att bofinkarna är hopplöst konservativa. Men det är också möjligt att de bara har funnit ett vinnande koncept som de tycker är fördelaktigt för deras art.

Bofinkarna är stolta europeer. De förekommer förvisso även i Asien, Afrika och till och med Nya Zeeland, men det är hos oss de trivs bäst. Av världens 500-750 miljoner bofinkar finns upp mot 300-500 miljoner just på vår kontinent. Ungefär åtta miljoner bofinkar bor i Sverige, och detta antal har troligen varit ganska konstant under flera århundraden. Man tror att det kan bero på att de, till skillnad mot andra småfåglar, har gynnats av det moderna jordbruket. Men bofinkarna struntar egentligen i nationella tillhörigheter, om de är svenskar eller inte, och drar söderut till Belgien eller Nederländerna när vintern kommer. Frånsett de bofinkar som finns i Skåne, ty där kan de stanna året om.

Men man måste ändå tycka lite synd om de bofinkar som flyger till Flandern och hamnar i fångenskap. Där har man nämligen en synnerligen bisarr form av tävling, där de stackars bofinkarna tvingas tävla i vem som kan sjunga den längsta drillen. Tävlingen uppstod på 1500-talet och tycks, med sina 13 000 entusiaster, vara utbredd än idag.

Själv föredrar jag bofinkarnas sång när den sjungs i frihet. Men varje vår jag hör dem sjunga sätter de igång samma kedja av associationer. Av någon anledning börjar jag alltid att tänka på annekteringen av Krym. Antagligen hörde jag någon bofink sjunga just de dagarna. Och snart leds mina tankar till pandemin och den första nedstängningen, då tystnaden runt omkring gjorde att bofinkarna hördes så mycket tydligare. Det kan nog förfalla som negativa associationsbanor, men faktum är att deras sång då, som nu, ingav tröst och en känsla av beständighet i en orolig tid.