Tag: Förintelsen

  • Dagens anteckning – 13 november 2026

    Dagens anteckning – 13 november 2026

    Läsningstid: 4 minuter

    Det är när jag precis har beställt in en kopp kaffe och mitt veckovisa sockerintag, som idag är en sernik wiedeński (slött översatt med “wienerostkaka”), som mina öron spetsar in sig på det låga bruset från högtalarna. Ty genom sorlet av de kvinnliga besökarnas kafferep (jag noterar bara två tystlåtna män i lokalen) hör jag Mieczysław Foggs välkända stämma.

    Varje person som någon gång intresserat sig för Polen, om så bara för en liten gnutta, har nog uppfångat denne herre med sin lena och mjuka baryton.

    Sången som gör förtvivlade försök att bryta genom de glada kvinnornas konstanta samspråk är en av hans mest kända örhängen “Jesienne róże” (Höstrosor). I min fantasi kan varje polack denna sång utantill, och om man så väckte dem mitt i natten skulle de alla börja sjunga “Jesienne róże” med lika varm och mjuk stämma som självaste Mieczysław Fogg. Fast det är ju bara i min fantasi.

    Mieczysław Fogg, med den sammetslena barytonen, föddes som Mieczysław Fogiel på förra seklets andra år i Warszawa. Ingen i familjen ägnade sig åt musik, fadern var ingenjör vid järnvägen och modern kom från en skomakarfsmilj. Den unge Mieczysław valde att gå i faderns fotspår och således tog han tjänst vid järnvägen.

    Men av någon anledning började han samtidigt sjunga i en kyrkokör. Och under en repetition till en julkonsert fick den kände teatermannen Ludwik Sempolinski upp ögonen, eller kanske snarare öronen, för Mieczysławs vackra röst. Sempolinski tyckte dock att Mieczysław behövde slipa sina drillar och uppmuntrade honom därför att skola sin röst hos en sångpedagog.

    Utbildningen måtte ha varit lyckad, ty snart stod arrangörerna och körledarna på kö för att få anlita Mieczysław, som i samma veva hade bytt ut sitt efternamn Fogiel till det mer slagkraftiga Fogg. Under mellankrigstiden var han måttlöst anlitad och han fick resa land och rike runt för att framträda, med bland annat sånger som “Jesienne róże” eller den lika kända “To ostatnia niedziela” (Den sista söndagen). Den sistnämnda är en obeskrivligt sorglig tango som handlar om en man som ber sin älskade om en sista söndag innan de går skilda vägar.

    I oktober 1938 medverkade Mieczysław Fogg i den första polska TV-utsändningen, något som utan tvivel illustrerar hans enorma popularitet.

    När andra världskriget bröt ut tog Mieczysław först till flykten, men skulle senare återvända till Warszawa. Han uppträdde flitigt, och var välkänd för de flesta. Men trots att han var en namnkunnig person verkade han även inom den polska motståndsrörelsen, och var dessutom soldat i den underjordiska armén, kallad hemarmén. Mieczysławs pseudonym var passande nog “ptaszek” som är ett diminutiv av ptak (fågel), och betyder “liten fågel” eller “fågelunge”, vilket torde anspela på hans sångröst.

    Men Mieczysławs motstånd mot tyskarna skulle sträcka sig ännu längre och han försörjde därför flera av sina judiska vänner, och gömde därtill den judiske tonsättaren och dirigenten Iwo Wesby samt dennes familj till krigsslutet.

    Efter kriget öppnade Mieczysław Fogg en musikbaren i Warszawa som var den enda i sitt slag i den sönderbombade staden. och han skulle fortsätta sitt värv som sångare fram till sin död 1990. Under sin 60 år långa karriär uppträdde han hart när 16 000 gånger och framträdde i nästan alla europeiska länder och turnerade i Brasilien, USA, Kanada, Australien, Israel och flera andra länder. Och genom sitt flitiga uppträdande och sina trollbindande sånger har Mieczysław Fogg också blivit synonym med polsk 1900-tals kultur. Man torde nog kunna påstå att utan Mieczysław Fogg vore Polen inte riktigt polskt.


    Boken jag läste på fiket var som synes (ursäkta att bilden är lite suddig) om en helt annan legend, nämligen Franz Schubert, och egentligen hade jag tänkt att kontemplera över Wien, Schubert och sernik wiedeński, men Mieczysław Fogg ville uppenbarligen annat och beslöt sig för att ta över dagens anteckning.

    Övriga foton: reklam för Mieczysław Foggs musikbar bland ruinerna i Warszawa. Samt ett foto på Fogg själv.

  • Dagens anteckning – 18 september 2026

    Dagens anteckning – 18 september 2026

    Läsningstid: 3 minuterDet är måntro redan höst när denna målning tillkom någon gång före andra krigets utbrott. Kanske fångades detta motiv året innan tyskarna marscherade in i Bochnia. Ja, du befinner dig fortfarande i denna stad några mil öster om Kraków. Några av träden bär ännu stolt sina gula löv, medan andra redan har nakna grenar. I trädgårdslandet syns några gröna yviga tuvor sticka upp. Kanske är det svartkål. Men de andra plättarna av odlingsmark tycks redan vara skördade, ty man har redan vänt upp den svarta jorden. På målningen tycks husen klamra sig fast vid varandra, som om de sökte efter varandras stöd eller måhända tröst. Och bakom dem skymtar föremålet för gårdagens anteckning fram, nämligen Bochnias synagoga som man började byggda år 1932 och fortsatte med fram till det ödesdigra året 1939.

    Mannen som fångade detta motiv hette Jarosław Heger och beskrivs på Stanisław Fischer-museet i Bochnia som en av stadens största konstnärer. Men faktum är att han inte var bördig från staden. Han föddes nämligen i Busk år 1909 som idag ligger i västra Ukraina, bara några mil från Lviv i östlig riktning. Det är oklart när han lämnade Busk, men det är mycket troligt att han fanns i staden under första världskriget, med andra ord samtidigt med svenska Alice Ankarcrona (1889-1985). Hon var nämligen gift med en grev vid namn Ludwig Bandeni som ägde Busks största palats samt praktiskt taget hela nejden kring Busk. Men det är inte troligt att vår Jarosław Heger hade någon närmare kontakt med adelsdamen från Sverige, men kanske skymtade han henne någon gång.

    Nå, låt oss lämna denna utvikning. Någon gång under tidigt 1930-tal skulle Jarosław Hegers mamma köpa ett hus i Bochnia, och det är från detta hus som Jarosław fångat motivet på synagogan. Det är dock troligt att de bodde i staden redan före detta inköp, ty han hade redan skickats till Kraków för att studera på gymnasiet och 1931 kom han in på konstakademien i samma stad, där han studerade fram till 1938.

    Efter studierna begav han sig till Italien för att ytterligare slipa sina färdigheter, och det var då han la grunden till sitt konstnärliga uttryck. På museet i Bochnia återges hans egna ord om sitt konstnärskap; där han beskriver att det var genom färg och form som han ville påverka betraktaren, och inte genom olika anekdoter eller återgivning av händelser.

    Målningen av synagogan kännetecknas just av detta intresse för färg och form, och det var med största sannolikhet inte hans avsikt att också förmedla något om den tid han då levde i, nämligen den före den stora katastrofen. Ty genom att avbilda synagogan skulle han, möjligen omedvetet, också beskriva hur viktig synagogan var som landmärke i Bochnia.

    Jarosław Heger hade antagligen precis kommit hem från sin studieresa till Italien när kriget tågade in i Bochnia. Det måtte ha varit en fruktansvärd upplevelse att se hur stadens judar mördas och spärras in i gettot. Kanske var dessa upplevelser som var anledningen till att han beslöt sig för att gå med i den underjordiska motståndsrörelsen Hemarmén (på polska Armia Krajowa), vilka stred mot och bekämpade både den tyskar och sovjetiska armén. Han skulle vara med i denna rörelse under hela kriget och även fortsätta sitt engagemang efter krigsslutet. Det är oklart vilka sabotage han var med att utföra efter krigets slut, men troligtvis rörde det sig om något som drabbade de sovjetiska trupperna. För dessa handlingar skulle han dömas till döden, men straffet omvandlades till 10 år i det fängelse, och han rehabiliteras år 1956.

    Efter tiden i fängelset återvände han till sitt gamla lärosäte, konstakademien i Kraków, där han skulle undervisa i teckning och måleri fram till sin pensionering 1980. Han gick ur tiden tretton år senare. Efter sig lämnade han flera målningar med motiv från Bochnia och några av dem finns att beskåda på
    Stanisław Fischer-museet i nämnda stad.

  • Dagens anteckning – 18 oktober 2025

    Dagens anteckning – 18 oktober 2025

    Läsningstid: 3 minuterDet finns säkert många anledningar till att fira idag, och en av dessa är att mannen till vänster i bild, Grzegorz Fitelberg (1879-1935) som föddes på denna dag. Och som ni ser så har mannen till höger i bild, som ni nog redan identifierat som Karol Szymanowski, tagit sig an uppgiften att fira på största allvar.

    Fitelberg föddes i en judisk familj
    i Daugavpils som då låg då under det tsarryska imperiet men återfinns idag i det fria Lettland. Familjen skulle dock snart flytta till Warszawa och det var här som Grzegorz inledde sin utbildning vid musikkonservatoriet i Warszawa. Blott 17 år gammal fick han anställning som violinist på Warszawas filharmoniska orkester och han skulle under denna tid tonsätta flera verk som visade på stor potential. Jag kan verkligen rekommendera hans artonde opus, nämligen “Pieśń o sokole”, eller “Das Lied vom Falken” (Falkens sång), vilket är en symfonisk dikt med utgångspunkt från hans ungdomsfavorit Gorkij, och hans pianotrio, op 10. Men när Fitelberg var 19 år slog han genom som dirigent och han la därmed tonsättandet på hyllan. Det är också i rollen som dirigent och tolkare av andras musik som de flesta känner honom idag.

    Man skulle faktiskt utan att överdriva kunna titulera Fitelberg som en av Polens viktigaste dirigenter genom tiderna, eftersom han bidrog till att sprida kunskap om polsk konstmusik. Det gjorde han efter att, tillsammans med bland annat Karol Szymanowski, ha grundat gruppen “Młoda Polska” (“Unga Polen”) för polska tonsättare. Gruppen arrangerade flera konserter med musik av polska tonsättare och Fitelberg stod oftast på dirigentpulten. Genom åren skulle Fitelberg också dirigera flera konserter där polsk konstmusik hade uruppfördande, och han skulle dessutom bistå vännen Karol med viktiga synpunkter på dennes tonsättningar.

    På 1930-talet grundade Fitelberg polska radiosymfonikerna, men när andra världskriget inleddes blev han som jude tvingad på flykt. Han tog sig över Atlanten till Argentina och senare USA där han fortsatte arbetet med att sprida kunskap om polsk samtidsmusik. Efter kriget återvände han dock till ett Polen i ruiner, och mycket av det han hade åstadkommit före katastrofen hade bokstavligen gått upp i rök. Bland annat skulle flera av Szymanowskis verk och skrifter brinna upp, då Fitelberg hade försvarat dessa i sitt hem i Warszawa. Grzegorz Fitelberg var dessutom den enda i sin familj som överlevde Förintelsen. Alla andra mördades. Trots att detta måste ha inneburit ett hårt slag mot honom, lät han sig inte förlamas av sorg utan fortsatte sitt arbete.

    Radiosymfonikerna hade tvingats att flytta till Katowice, och Fitelberg blev erbjuden att leda arbetet med att utveckla orkestern. Hans sätt att leda orkestern beskrivs ofta som kompromisslöst, och valet av repertoar lär ha varit banbrytande och därmed ha lett till heta debatter. Många källor anger dessutom att hans sätt att dirigera förde tankarna till Gustav Mahler, men om detta stämmer är ju dessvärre svårt att bekräfta eftersom det inte finns några filmer där Mahler dirigerar och likaledes kan jag inte heller någon film med Grzegorz Fitelberg. Vad vi däremot vet är att utan Fitelberg skulle polsk konstmusik inte nått lika stor ryktbarhet som den har nått idag. Så han är väl värd en hyllning.

  • Dagens anteckning – 8 januari 2025

    Dagens anteckning – 8 januari 2025

    Läsningstid: 4 minuterEn grupp fiskmåsar flyger över Wisła och korsar elegant Grunwaldzki-bron innan de stiger upp mot den regngrå skyn. Deras utsträckta vingar tycks nästan snudda vid varandra och deras huvuden formerar sig som tysta toner på ett notblad. Snart uppslukas deras skepnader av allt grått som omger dem, denna regniga januaridag. Det är knappast något födelsedagsväder, men givetvis föds och firas många idag. Som till exempel burna och hyllade musiker likt Elvis Presley eller David Bowie, som såg dagens ljus för första gången en dag som denna.

    Men det finns andra som kanske inte är ihågkomna av lika många. Julie Wolfthorn (1864-1944) föddes också denna dag, men henne är det inte många som minns. Hon föddes i en judisk familj i den preussiska staden Thorn, som idag heter Toruń och ligger i Polen. Hennes föräldrar gick ur tiden när Julie fortfarande var ung, och därför flyttade hon till släktingar i Berlin. Det var här som hon började studera konst, men tyska konsthögskolor antog inte kvinnor, så hon flyttade till Paris för att studera vidare.

    På 1890-talet återvände hon till Berlin för att ansluta sig till Max Liebermanns konstnärsgrupp “Berliner Secession”. Faktum är att hon faktiskt tillhörde en av grundarna av denna banbrytande gruppering, men det är inte många idag som känner till hennes stora inflytande. Tillsammans med konstnärinnan Käthe Kollwitz verkade hon dessutom för att kvinnor skulle kunna arbeta och tas på allvar som konstnärer.

    Julie brann också för kvinnlig rösträtt och aborträtt, vilket hon kämpade för parallellt med sitt konstnärskap. Familjelivet lockade inte heller Julie Wolfthorn, men hon gifte sig trots allt med konsthistikern Rudolf Klein år 1904. Paret var barnlöst, eller kanske snarare barnfritt, ty Julie uttryckte ingen längtan efter moderskapet. Hon var dessutom en ganska rastlös själ, och hon skulle åka på flera studieresor runt om i Europa.

    När 1900-talet låg i sin linda slog Julie Wolfthorn igenom som porträttkonstnär. Flera av hennes porträtt på kända personer publicerades i stora tidningar och tidskrifter, vilket gjorde att hon även blev känd för en bredare publik. Bland de mest kända porträtt återfinns porträtt på Madelene Dietrich, den då mycket omtalade judiska skådespelerskan Maria Orska (född i ukrainska Mykolajiv), den norske författaren Bjørn Bjønson och Dagny Juel (som också har avbildats som “Madonna” av Edvard Munch) för att bara nämna några. Det här var Julie Wolfthorn absoluta storhetstid, och ingen kunde då ana att hon några decennier senare skulle vara nästan helt bortglömd.

    Det var nämligen under 1930-talet som allt skulle förändras. Nazisterna hade tagit över makten i Tyskland, och som alla andra judar under denna tid fick Julie Wolfthorn svårt att få uppdrag och snart levde hon i fattigdom. När hon var 78 år deporterades hon till koncentrationslägret Theresienstadt. Mot alla odds lyckades hon överleva de svåra förhållandena i hela två år, och det sägs att hon fortsatte att teckna i hemlighet. Men de umbäranden livet i koncentrationslägret innebar blev till slut för stora och hon dog i lägret år 1944.

    Hennes sista hälsning, på ett litet vykort till systern Luise Wolf (som också var fånge på koncentrationslägret), löd “Vergessen Sie uns nicht!” (“Glöm oss inte!”), en önskan som dessvärre inte gick i uppfyllelse för Julie Wolfthorns räkning.

    —

    Fotot på Julie Wolfthorn i sin atelje är från år 1906.
    Porträttet på Madelene Dietrich tillkom år 1930.
    Tredje fotot visar Julie Wolfthorn och hennes man och det sista fotot ser vi henne i Paris med två vänner (Julie längs till vänster).


    Dagny Juel av Julie Wolfthorn.


    Och Dagny Juel av Edvard Munch.

    En källa.

  • Oświęcims ärr

    Oświęcims ärr

    Läsningstid: 6 minuterPå en dörrpost till entrén på ett flerfamiljshus i Oświęcim gapar två skåror tomma. De två tomma skårorna förtäljer med sitt omisskännliga utseende att här har det tidigare suttit två mezuzor. Skårorna röjer också att här har det bott judiska familjer. Men just eftersom platserna för mezuzorna gapar tomma, och inte längre innehåller några mezuzor med sina pergamentsrullar med skrifter från femte Moseboken, blottlägger skårorna det brott mot mänskligheten som Förintelsen var, och fortfarande, är. Skårorna liknar ärr på huskroppen, som bär en historia om judiskt liv, och genom sin blotta existens understryker de avsaknaden av judiskt liv i Oświęcim.

    Och just här, i Oświęcim, känns minnet av Förintelsen särdeles markant. Ty i Oświęcim ligger resterna av förintelselägret Auschwitz, den plats där över en miljon judar, romer, oliktänkande, polacker mördades av tyskarna mellan 1940-1945.

    Flerfamiljshuset med sina ärr, är närapå tomt. Flera av fönstren liknar svarta slukhål, och några av dörrarna till lägenheterna är igenbommade. Men några gardiner och blommor skvallrar ändå om att huset är bebott. Det är inte långsökt att fråga sig vad de boende gör när de äntrar sin port. För de också sina fingrar över skårorna som jag just nu gör, i ett försök att gripa efter det judiska liv som en gång fanns här? Frågar de sig också vilka som bodde här? Hur många barn var det som sprang i dessa trappor? Och var det någon som överlevde Förintelsen? Frågor som en tillfällig besökare i staden nog ofta ställer sig.

    Lite längre ner på samma gata står ett palats på en kulle. Med sina igenspikade fönster och flagande fasad, ser det elegiskt ut över omgivningen. Här bodde familjen Schönker. Huset byggdes 1908 av Józef Schönker, som var en välkänd och omtyckt industriman. Han grundade fabriken AE Schönker (senare omdöpt till Wytwórnia Sztucznych Nawoj Agrochemia) som tillverkade bekämpningsmedel. Sonen Leon hade fötts tre år innan det att detta pampiga palats byggdes. När första världskriget bröt ut tog familjen sin tillflykt till Wien, där Leon utbildade sig på konstnärliga akademien. Han skulle efter krigsslutet vara en inflytelserik konstnär i Kraków, och dekorerade synagogan Popper i Kraków. Men synagogan förstördes under andra världskriget och hans alster finns sorgligt nog inte kvar.

    När tyskarna anföll Polen 1939 befann sig familjen i Oświęcim, och Leon blev ordförande i det judiska äldrerådet. Han verkade främst för att hjälpa judar att emigrera till Israel. Detta arbete föll inte i god jord hos tyskarna och han fråntogs sin position som ordförande. Familjen skickades sedan mellan de upprättade gettona i Kraków, Tarnów, Wieliczka och Bochnia. På något mirakulöst sätt lyckades familjen få tag på falska dokument som gjorde att de placerades i en speciell del för palestinska flyktingar i Bergen-Belsen. Således överlevde de Förintelsen och kunde återvända till Oświęcim efter krigets slut. Leon gick i sin fars fotspår och grundade en ny fabrik för tillverkning av bekämpningsmedel, samt att han hjälpte till med att försöka återuppbygga det judiska livet i staden. Men 1949 förstatligande den kommunistiska maktapparaten hans fabrik, och familjen tvingades återigen på flykt, en flykt som skulle sluta i Israel, där han gick ur tiden 1965.

    Leons barndomshem står nu tomt, och väntar på sitt öde, vilket är okänt för mig. Kanske pågår det någon rättslig tvist, eller så är det bara så att ingen riktigt haft ekonomisk kapacitet att rädda palatset från ett förestående förfall.

    Vägen från palatset mot Oświęcims centrum går förbi det som en gång var platsen för stadens stora synagoga. Idag står här ett litet blygsamt monument. När jag sitter där, bland de svalkande träden, och tänker på alla de judar som en gång levde här, kommer en familj förbi. De stannar en stund vid monumentet, och under tystnad går de under de lummiga träden, stannar upp och tittar upp mot trädkronorna, som om de sökte svar på frågan hur det judiska livet kunde ha tett sig på denna plats. Och ett stenkast bort kan man ges en liten inblick hur det kunde vara. Där ligger nämligen Oshpitzin, som är Oświęcims judiska museet. Museet, som ligger inrymt i den sista bevarade synagogan i staden, gör sitt yttersta för att återberätta den 400 år långa judiska historian i staden. (Oshpitzin, betyder förresten “gäst” på hebreiska, och är också så många judar kallade staden – även om många också talade polska och således använde det polska namnet på staden.

    Det är förstås inte någon lätt uppgift att återberätta en så lång historia, som den judiska i Oświęcim, på den mycket begränsade yta som denna lilla synagogan ger, men de lyckas förhållandevis väl, och för den som har tålamod att läsa varje liten skylt ges in bild av ett Oświęcim med förhållandevis få konflikter mellan de olika grupperna. Man får till exempel kunskap om den katolska prästen Skarbek, som före andra världskriget hade en nära relation till judarna i staden, något som innebar att staden beskrevs av sin samtid som en stad med goda relationer mellan judar och kristna. När tyskarna anföll och ockuperade, och inrättade koncentrationslägret Auschwitz, började han därför med hjälpsändningar till de inspärrade judarna. Han tycks även ha hjälp några att fly. Hans engagemang ledde till att han själv fängslades av Gestapo. Efter andra världskriget återvände han till Oświęcim och medverkade med hjälp till de som överlevt och befriats från Auschwitz. Skarbek hade kontakt med flera överlevare fram till sin död 1951.

    Intill synagogan ligger ett litet charmerande hus, som idag rymmer kaféet Bergson. Före Förintelsen bodde här familjen Kluger med sina nio barn. Blott tre av barnen överlevde Förintelsen, och en av dem, Szymon Kluger, bodde i flera år i Sverige, innan han återvände till Oświęcim där han bodde till sin bortgång 2002. Szymon Kluger, Oświęcims sista jude, ligger begravd på stadens judiska begravningsplats.

    Vägen till järnvägsstationen leder över floden Soła, som om några kilometer, efter att ha slingrat sig genom det vackra polska landskapet, ska förena sig med Wisłas starka strömmar. Inte långt från platsen där jag passerar över floden, hällde man under Förintelsen ut askan från de som mördats i koncentrationslägret. Det är ju inte samma vatten, men platsen är den samma. Och precis som på många andra platser finns berättelserna om Förintelsen ständigt närvarande i Oświęcims stadsbild. Det är svårt att tro att de som lever här inte skulle ha ett levande minne av vad Förintelsen har inneburit för platsen, allt det lidande som skett här, och man lär sig troligen att hantera minnet och integrera det i sin vardag. Något vi alla borde göra, enär detta är en outplånlig del av Europas historia.

    Några källor

    https://oshpitzin.pl/en/

    https://pl.m.wikipedia.org/wiki/Leon_Sch%C3%B6nker

    Guide to Jewish History of Oświęcim, 2014, Auschwitz Jewish center.