viewpoint-east.org

Oceaner av färg

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, Konst, krönika
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Höger arm ligger utsträckt längs med bänkens ryggstöd, emedan vänster hand håller ett solparasol som vilar mot axeln. Solens strålar silar genom trädens grenar, och i horisonten syns en kulle stiga upp, med små vita hus strödda över dess ås. Här råder en förförisk doft av sommar och ro, och vi kan nog nästan höra cikadornas sång. Men det var inte det som intresserade kvinnan som höll i penslarna. Dorota Seydenmanowa (född Berlinerblau) som hon hette, intresserade sig inte för motivet. Hon intresserade sig för ljusets samspel med färgerna. Och färgerna spelar ett märkligt lustspel för betraktaren. Skuggorna under träden är inte enfaldigt svarta, utan svävar i oceanernas blå färg.

Dorota Seydenmanowa tillhörde konstnärsgruppen kapisterna, eller KPisterna. Gruppen uppkom på 1920-30-talet då polska konststuderande via ett stipendieprogram fick möjlighet att studera måleri i Frankrike. Namnet på gruppen är sprunget ur initialerna till stipendieprogramnet Pariskommitten, (Hjälp till studenter som studerar konst i Frankrike) (På polska Komitet Paryskiej Pomocy dla Wyjeżdżających Studentów na Studia Malarskie do Francji). Kapisterna ville frigöra sig från den rådande konstnärliga inriktningen i Polen, som vurmade för symbolism ofta med inslag av historisistskt måleri. De undvek därför att ha några symboler, eller att göra parafraser till litteratur samt historiska händelser. Kapisterna menade vidare att konstverket har ett eget liv, och de ville skapa ett konstverk som motsvarade deras upplevelse av naturen, snarare än att återge naturen som den möjligen kunde te sig för en betraktare. Kapisterna är kanske främst kända för sitt landskapsmåleri.

De verk som finns bevarade av Dorota Seydenmanowa utgör prov på kapisternas filosofi. Men hennes konstnärliga bana började före denna inriktning korsade hennes spår. Dorota föddes år 1898 i Warszawa i ett assimilerat judiskt hem. Två av hennes bröder blev arkitekter, och hennes syster blev sedermera en mycket omtalad advokat. Dorota avlade examen vid Krakóws akademiska konsthögskola 1927, och under 1925 fick hon möjlighet att åka till Frankrike inom ramen för ovannämnda stipendieprogram. Hon lär ha gripits av ljuset i Frankrike, och det var här hon utformade sin egen färgskala med mycket intensiva toner.

Det finns ytterst sparsamt med uppgifter om Dorota Seydenmanowas verksamhet efter att hon återvände till Polen. Vad som framgår är dock att hon medverkade i flera samlingsutställningar, bland annat i Geneve, Poznań, Kraków och Lviv, då Lwów. Det går tyvärr inte heller att finna hur hennes alster mottogs. Då hennes namn ändå omnämns vid sidan av många andra namnkunniga konstnärer från denna tid, är det rimligt att tro att hon tillhörde en av de bästa i sin generation. När Tyskland anföll Polen 1939, blev Dorota Seydenmanowa, med sitt judiska ursprung, tvungen att införskaffa falska identitetshandlingar. Hon gömdes av en av sina bästa vänner, konstnärinnan Hanna Rudzka-Cybis, men då denna förlorade sitt hyreskontrakt, valde Dorota att lämna sin vän för att inte utsätta Hanna Rudzka-Cybis för risken att bli avslöjad med att gömma judar. Att gömma judar innebar ofta att man mördades. Dorota begav sig till sin kusin som bodde i Rabka-Zdrój. Av skäl som inte går att finna svaret till, valde Dorota att flytta från sin kusin. Hennes position måste ha varit ytterst sårbar då hon nu var helt ensam. Och mycket riktigt, en skomakare i den lilla staden Dobra ska i slutet av 1942 ha angivit henne och hon skickades till fängelse i Nowy Sącz. Det finns inga säkra källor om när, och var, hon mördades, men de flesta anger att hon mördades runt nyåret 1942-43.

Kvinnan på målningen vi ser på, tittar rakt på oss. Dorota Seydenmanowa var kanske inte intresserad av motivet, men det finns något kärleksfullt i linjerna som omsluter kvinnan på bänken. Kanske var det Hanna Rudzka-Cybis som satt modell till Dorota Seydenmanowas målning, och senare stod de kanske tillsammans och diskuterade hur färgerna spelade sin egen harmoni över duken. Emedan cikadorna spelade sin sång.


Solnedgång i parken (årtal okänt)


Dorota Seydenmanowa-Berlinerblau


Ett besök hos Thorns

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

När man tittar på fotografier av människor som levde under den tid vi kallar “förr i tiden” är det lätt att man börjar spinna en väv av frågor till dessa, för oss ofta namnlösa, individer. Ja, när man tittar exempelvis på Amalia Kriegers fotografi av en stolt, eller möjligen förvånad, pilot, kan man ju undra vad han åt till lunch innan han kom till Kriegers fotoateljé.

I Kraków fanns det under förra sekelskiftet flera inrättningar, förstås, och de fanns för nästan varje tjocklek på plånboken. Men bland alla restauranger och kawiarnia (kafé) fanns en restaurang som stack ut lite extra bland de andra, Restauracja Thorna (Thorns restaurang).

Restaurangen slog upp portarna är 1899 på ulica krakowska nummer 13. Ägare till restaurangen var Hirsch Thorn. Han var en djupt troende judisk man, som följde alla regler som kommer med judendomen. I Thorns kök följde man koshermatreglerna, vilket innebär att mejeriprodukter och kött inte får sammanblandas i köket. Köttet var säkert också kocherslakat, där man tömmer djuret på allt blod. Nu tror du säkert där utav, att de mest frekventa matgästerna på Restauracja Thorna var av judisk börd, men så förhöll det sig inte alls. Hirsch Thorns restaurang var mycket uppskattad bland Krakóws akademiska, intellektuella och konstnärliga kretsar. Bland de trognaste gästerna återfanns därför många professorer, och det fanns nästan inte en författare av rang som inte besökt Thorns inrättning minst en gång.

Om vi nu för en stund förställer oss att vi är på Restauracja Thorna, vad är det då vi får smaka? Om vi lyckas göra oss hörda genom det ivriga sorlet från bordet där borta vid fönstret, så kan vi kanske få språka med någon av kyparna, som lär vara Hirsch Thorns söner. Det är svårt att veta vem av dem vi nu äntligen fått tag på, Mojżesz, Michał eller Izaak, men på fråga om vad som erbjuds säger han att dagens specialitet är som så många andra dagar, alltså gåshals fylld med gädda. Till det föreslår kyparen plommonvin, för till kött serveras inte mjölk, och det är vi helt klart kosher med. När vi väl ätit oss mätta på den stackars gåsen och gäddan, ber vi om efterrätt. Även här förslår kyparen Izaak – som vi nu blivit väldigt förtrogna med och skulle väl nästan dua om vi inte vore i Kraków där man inte duar varandra – strudel. Det blir fint, säger vi. Och lite mer plommonvin, om vi får be. Gästerna vid bordet vid fönstret är inte alls högljudda längre, ty med dem skålar vi glatt och utbyter lite skvaller om det som man pratar om vid denna tid, som fortfarande är förr i tiden.

Nu är det nog ändå dags att ge sig ut på stan, och vi ber om notan. Men här skakar den tidigare så tjänstvilliga Izaak på sitt huvud. Det är sabbat, förklarar han. Vi tar inte emot pengar då, men kom tillbaka oss imorgon söndag, så ska vi kunna göra upp om notan.

Ute på krakowska blåser det lite kallt. Förbi oss kör en spårvagn och en hybridbil glider tyst förbi. På krakowska nummer 13 finns ju inte Restauracja Thorna kvar. Här finns idag en teater och bostadslägenheter. När nazisterna ockuperade Polen 1939 försvinner spåren av familjen Thorn och deras restaurang nästan helt. Ingen vet vad som hände Hirsch, Michał och Mojżesz, men allt talar ju för att de mördades i Förintelsen. Vår kypare Izaak lyckades ta sig till Sovjetunionen, men där mördades han av sovjeterna, ett öde han delar med många som trodde sig fly till friheten i öster.

Det är ju ovisst om Amalia Kriegers pilot någonsin åt något mål på Restauracja Thorna, men det är ju lätt att fantasin skenar iväg när man ser ett fotografi av en man med så uppslukande blick.


Restauracja Thorna när det begav sig.


Entrén idag.


Amalia Kriegers pilot.


Förintelsens minnesdag 2021

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Förintelsens minnesdag.

För varje år blir det svårare att nedteckna några tankar till den här dagen. Det beror inte på att det inte finns något att skriva, ty det finns det nog alltid. Nej, tveksamheten som infinner sig beror på att ord ibland har en tendens att väga lätt, eller till och med bidra till att trivialisera, det lidande miljoner utsattes för. Under det senaste året har vi sett hur livet har släkts ut hos många av de som bär på det direkta minnet av Förintelsen. Därför är det idag än mer angeläget att vi som lever här i nuet, bär deras minne vidare till de generationer som kommer efter.

Som ung vill man kanske helst blicka framåt, och efter det här året, med så mycket död och förlust, är det kanske lätt att hänfalla åt att vilja vända historien ryggen. Några kanske tror att minnas de mördade i Förintelsen görs enkom av respekt för de mördade eller för de överlevande. Men så förhåller det sig inte. Vår gemensamma åminnelse är en handling för framtiden. Man skulle kunna se det som en gåva till framtidens människor – ett sätt att eftersträva att något liknande inte sker igen. Vi minns, och för minnet av de mördade vidare in i framtiden, och genom det låter vi minnet av dem leva.

____

Några snöflingor singlar försiktigt ner, och lägger sig som ett vitt dun över marken. En spårvagn gungar förbi innan den hastar vidare längs med Limanowskiego. Under Förintelsen låg här i Podgórze ett barnhem för föräldralösa judiska barn. Minst 200 barn levde här, till den tjugoåttonde oktober 1942. Det var då som nazisterna kom, och föste samman dem, och sände dem in i döden. Gräset som växer på platsen symboliserar alla de barn vars liv togs ifrån dem, och alla dem som försökte rädda barnen.

I vår kommer det här gräset att klippas ner, och till sommaren kommer det åter att växa sig starkt och tåligt. Nästa år sker samma procedur. I varje strå, i varje grästuva, växer ett minne av de barn som inte fick leva. Det minnet växer nu i oss. Att vi minns idag, är en gåva till framtiden. Att minnas är inte att blicka bakåt. Det är ett sätt att ge framtiden en riktning och vägledning.


Ljusets fest

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, Konst, krönika
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

18 december 2020
Dagens polska affisch
Wystawa sztuki żydowskiej w sali kało Miłośników sztuki we Lwowie
Zygmunt Sperber
1919

Idag är alla ljusen tända i hanukka-ljustaken. Den judiska högtiden Hanukka är ljusets fest och firas till åminnelse av att Jerusalems tempel år 164 f.Kr. befriades från de seleukidiska härskarna. Enligt Talmud ska det under denna tid bara ha funnits olja för en dag till templets lampor, men Gud gjorde helt enkelt underverk och fick oljan att räcka i åtta dagar, vilket var tillräckligt för att få ny olja till templet. Därför tänder de judiska familjerna ett ljus varje dag under hannuka.

En hanukka-ljustake har nio armar. Åtta ljus för de åtta dagarna, och ett ljus som man använder för att tända de övriga med. Så dagens affisch visar ingen hanukka-ljustake. Den är istället en affisch för en mycket unik utställning.

Mellan 1910 till 1925 verkade det en livaktig förening i Lviv (då Lemberg/Lwów). Föreningen ville synliggöra judisk konst i Galizien. Deras slutgiltiga mål var att få ett judiskt konstmuseum i staden. (Här kan ni läsa mer om museet.) 1919 var det dock dags för föreningens första utställning. Den kom till med hjälp av bland annat dagens affischkonstnär, Zygmunt Sperber. Utställningen hade ett stort axplock av judisk konst från regionen, och därtill hade man föreläsningar och diskussioner med de mest namnkunniga inom området. Zygmunt Sperber bidrog inte bara med affischen, utan även teckningar av Lvivs äldsta synagoga, Gyllene Rosen (även kallad Nachmanowicz-synagogan).

Zygmunt Sperber föddes 1886 i Stanislau, idag Ivano-Frankivsk i västra Ukraina. Han skulle 1915 utexamineras från Lvivs tekniska högskola, och han må ha varit något av en föreningsmänniska, ty han var både verksam i ovanstående förening om judisk konst, samt i den tekniska högskolans förening. Den senare var mycket inflytelserik, och lyckades med sin verksamhet knyta de flesta ingenjörer i regionen till sig fram till andra världskriget.

Till yrket var dock Zygmunt Sperber arkitekt, och flera av hans skapelser finns kvar än idag i Lviv. Till deras yttre doftar de alla gott av funktionalism och modernism, och ligger längs med de fashionabla gatorna i Lviv. Kanske träffade han även Diana Reiter, den arkitekt som återges i Steven Spielbergs film Schindler’s list. (Ni kan läsa mer om henne här.) Hon skulle nämligen utexamineras från Lvivs tekniska högskola ungefär då Zygmunt Sperber engagerade sig i dess förening.

Vad som hände med Zygmunt Sperber under andra världskriget och Förintelsen är tyvärr oklart. Några källor gör gällande att hans död kan dateras till 1944. Andra hävdar att det inte finns några säkra bevis för vad som hände med honom. Och det är ett öde som han tyvärr delar med så många andra som mördades i Förintelsen.


När Eryk mötte Zuzanna

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poetry, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

14 december 2020
Dagens polska affisch(er)
Witaj słoniu!
Eryk Lipiński
1952

samt

Zuzanna Ginczanka. Only Happiness is Real Life
Aleksander Modzelewski (?)
2018

Låt oss stanna en stund vid Zuzanna Ginczanka. När hon mördades i Kraków, troligen januari 1945, skulle minnet av henne kunna ha bleknat bort. Så hade det varit om det inte vore för Eryk Lipiński. De hänger därför sida vid sida, på väggen i vid signatärens matbord, för att skapa en påminnelse om att kärlek och altruism på sitt sätt alltid kan besegra uselhet och ondska.

Eryk Lipiński tycks nämligen ha ägt en fenomenal förmåga att agera bortom sin egennytta. Under andra världskriget fungerade hans hem som fristad och gömställe för flera judar. Han tillverkade identitetshandlingar till dem, och såg till att de kunde undgå att deporteras till koncentrationsläger eller förintelseläger.

Efter en tid blev han själv arresterad och skickad till det ökända fängelset Mokotów i Warszawa, innan han skickades vidare till Auschwitz, där han befann sig vid befrielsen.

Det är troligen inte känt exakt när Eryk Lipiński träffade Zuzanna Ginczanka, men det bör ha varit någon gång under 1937, när hon publicerade alster i den satiriska tidskriften Szpilki, som han grundade. Dikten Zuzanna Ginczanka publicerade i Szpilki var ett statistiskt porträtt av hennes första möte med den store poeten Witold Gombrowicz på kaféet Mała Ziemiańska i Warszawa.

Eryk Lipińskis möte med Zuzanna Ginczanka måste ha satt djupa spår i honom, ty han skulle spela en avgörande roll för att bevara hennes dikter för eftervärlden. Om det inte vore för honom skulle hon kanske inte fått möjlighet att på senare tid möta nya läsare. Idag råder det nästan en kult kring Zuzanna Ginczanka. Teaterpjäser om och av henne uppförs. Hennes dikter kommer ut i nytryck, och det skrivs biografier, samt görs utställningar. En av dagens affischer kommer från en utställning som handlade om hennes liv och verk. Utställningen har visats i både Polen och Ukraina.

Men Eryk Lipińskis tillgivenhet och beundran för Zuzanna Ginczanka skulle inte sluta vid att han bevarade hennes dikter. Han döpte även sin dotter efter henne. Zuzanna Lipińska föddes ett år efter att hennes namne mördades, och hon verkar idag som… ja, du gissade rätt, affischkonstnär. Vi kommer kanske återvända till Zuzanna Lipińska senare.

Det finns en härlig friskhet i Eryk Lipińskis affischer. Jämför bara Eryks affisch till vänster här nedan, med originalet till den italienska filmen som ni ser här. Eryk Lipińskis stilrena linjer, och enkla uttryck är helt enkelt geniala. Så som det så ofta förhåller sig med polsk affischkonst.


Dans med Zuzanna

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poetry, poland
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

13 december 2020
Dagens polska affisch
Adria Café Dancing
Alicja Frenkel-Eberowa
1929

Efter så mycket öl är det väl dags för lite dans. Och visst gör man det bäst på 1930-talet och på dansklubben, restaurangen och baren Adria i Warszawa.

Arbetet med att bygga upp Adria påbörjades 1928, och man slog upp portarna 1931. Initiativtagare var paret Edward Eber och hans fru Alicja Eber. Båda var av judisk börd, men de tillhörde den gruppen av assimilerade judar som blivit allt vanligare under 1900-talets början. Det var Edward som stod för arkitekturen, och Alicja för logotyp och grafik. Det är alltså hon som gjort dagens affisch. Affischen gjordes 1929, och är troligen ett förslag till hur deras logotyp skulle kunna te sig, men de måste ha ratat många förslag innan de bestämde sig, och alstret till dagens affisch tillhör de förslag som tydligen inte fick godkänt.

Adria var ett tillhåll för eliten under mellankrigstidens Warszawa. Hit kom de intellektuella, de politiska högdjuren och de med feta plånböcker. Det fanns ett dansgolv på en snurrande skiva, samt ett ordinärt dansgolv för de som föredrog att snurra runt själva. De hade dessutom en vinterträdgård, med exotiska fåglar, en amerikansk bardisk (som var en nymodighet på denna tid), samt restaurang.

Edward Eber och hans fru Alicja Eber tvingades att fly när tyskarna anföll Polen 1939. De tog sig till Trieste i Italien, och upplevde en fasansfull tid där, förföljda av nazisterna. Trots att det var nära ögat många gånger, lyckades de överleva Förintelsen, med hjälp av den italienska motståndsrörelsen.

I Warszawa hade Adria samtidigt blivit ett tillhåll för nazisterna. Den 22 maj 1944 utförde en ensam man en attack på nazisterna som satt och roade sig på Adria. Han lyckades mörda tre Gestapo-män, innan han själv blev skjuten. Mannen hette Jan Kyst, och tillhörde den polska motståndsrörelsen, kallad Hemarmén. Några månader senare hade det polska motståndet växt till sig, och Warszawa reste sig till uppror. Warszawaupproret höll på från augusti till oktober 1944. Under denna tid var Adria en samlingspunkt för motståndsmännen. I köket lagade man mat till de ofta helt uttröttade upprorsmakarna. Det var därför inte förvånansvärt att en tysk bomb sköts mot Adria den 18 augusti 1944. Den briserade inte, men borrade sig genom husets alla våningar, och hamnade slutligen i källaren. Motståndsmännen lyckades på något mirakulöst sätt att desarmera bomben, och kunde senare använda sprängämnet till granater som de kastade tillbaka på tyskarna.

Efter kriget rymde Adria ett försäkringsbolag, men 2017 kunde Adria åter öppna. Om det är ett tillhåll för dagens elit i Warszawa får någon vän av nattliv förtälja.

Det spelades in flera filmer på Adria under 1930-talet, men en av dessa filmer har ett alldeles särskilt värde. På filmen syns nämligen poeten Zuzanna Ginczanka skymta förbi. 0.38 sekunder in i filmen syns hon. Med håret i en tidsenlig stram knut, med ett leende på sina läppar, och blicken fixerad vid linsen glider hon förbi kameran. Några år efter att hennes glada ansikte fångades på film, skulle hon vara död. Mördad, som så obegripligt många andra, av tyskarna under Förintelsen. Undertecknad har återkommit många gånger till henne, och detta lär ju knappast vara den sista.


Söndagsmorgon

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

6 december 2020
Dagens polska affisch
Niedzielny poranek
Eryk Lipiński
1955

Söndagsmorgon. Kanske snöar det där du är. Eller så tittar en sol försiktigt fram på den vinterhimmel som vilar över din hjässa. Oavsett så är det morgon och söndag. Förr i tiden var det en vilodag, men nuförtiden är den dagen nästan som vilken annan dag. Invävd i kommers och köpmännens tingeltangel. Men försök att strunta i det just idag, och luta dig tillbaka och se en utomordentligt trevlig liten kortfilm från ett Warszawa klädd i 1950-tals skrud.

(Här kan ni se filmen.)

Andrzej Munks film Söndagsmorgon (Niedzielny poranek) är en semidokumentär film om återuppbyggnaden av Warszawa. Det vilar en positivism och nyfikenhet över denna film, och bilderna ramar vackert in rekonstruktionen av den sargade staden. Här syns framtiden i bild, trots att världskrigets skugga ändå vilar över staden.

Och Andrzej Munk mindes nog kriget med förskräcklig tydlighet. Han föddes 1921 i Kraków i en assimilerad judisk familj. När kriget bröt ut fick de bryta upp, och leva under falsk identitet, och Andrzej Munk bytte namn till Andrzej Wnuk. Men trots att hans tillvaro ständigt var hotad, valde han att delta i motståndet mot nazisterna, och deltog bland annat i Warszawaupproret, i oktober 1944.

Efter krigsslutet inledde han studier både på tekniska högskolan i Warszawa och vid juridiska fakulteten. Han avlade examen, men sökte sig ändå vidare till filmhögskolan i Łódź. Resten är, skulle man kunna säga, historia. Ty Andrzej Munk är den man som man ofta brukar ange som skapare av “den nya polska filmskolan”. Inriktningen, som var aktiv mellan 1956-1963, la grunden till det nya filmspråk som skulle vara tongivande i Polen under flera decennier, och deras influenser var den italienska neorealismen. Något som man nog också kan ana i filmen om en helt vanlig söndagsmorgon i Warszawa på 1950-talet.

Andrzej Munk gick bort 1961, tärd av tuberkulos som han ådrog sig under andra världskriget.

Dagens affischkonstnär, Eryk Lipiński, var också en man med mod och egensinne. Om honom har vi dock redan fått läsa, i adventskalendern 2019.


%d bloggers like this: