viewpoint-east.org

Om “Huset med de två tornen” av Maciej Zaremba

Category: antisemitism, bokrecension, by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ja, nog är det så att alla författare närmar sina läsare på olika vis. Nu tänker jag inte på hur de närmar sig läsarna rent fysiskt (som på en bokmässa), utan snarare hur de skriver in läsarna i sina texter.

En del gör det genom att släppa in läsarna likt en stråle solljus på berättelsens bilder. Man får fladdrar runt i berättelsen som en fjäril, under strängt övervakande av författaren. Men det är just genom att läsaren får se, och upplysa, som gör att berättelsen finns överhuvudtaget. Utan läsaren hade berättelsen inte talat. Rummet varit mörkt och dammigt. Och berättelsens alla bilder hade varit ofödda.

Andra författare berättar genom att sätta sig själv i första rummet. Man lär sig lika mycket om författaren som om berättelsen. Ibland är författarna nästan mer synliga än själva berättelsen, så som den polska författaren Andrzej Stasiuks berättelser. Han står ganska oävent rakt i berättelsens mitt. Skymmer gladeligen sikten när han i exempelvis “Östern” berättar om Kinas vidder sedda från Ryssland. Fläktar med armarna och gör det fullkomligt omöjligt att se vad han menar syns. Han gapar på i bilen som han färdas i, med den kidnappade läsaren stumt gapande. Stumt gapande av hänförelse. För vi vill i hans sällskap inte nödvändigtvis se Kinas vidder, och bilresan hade dessutom varit fullkomligt ändlöst tråkigt utan hans ståhej.

Ty det är själva berättelsen berättad av honom som är berättelsen. Och det är ju också därför man läser Stasiuk.

Men den här texten ska inte handla om Stasiuk. Den ska handla om den där typen av författare som släpper in läsaren som en solstråle. Den ska handla om Maciej Zarembas “Huset med de två tornen”.

Det här är en mycket gripande bok. Inte på det där sättet du nu tänkte. Nej, den är inte gripande för att den behandlar några sorgliga människoöden i 1900-talets Polen. Den är gripande ty den tar sig an det smått vansinniga projektet är beskriva hur några människor formats, överlevt men samtidigt på något vis krossats av 1900-talets mest groteska mänskliga avkomma, antisemitismen.

Zaremba tar utgångspunkt från sina föräldrar. Som läsare märker man att han många gånger försökt, eller haft som uppsåt att skriva den här boken. Men hans mod har tidigare svikit honom. Och det är lätt att förstå. Berättelsen kan inte skrivas och berättas utan att tangera det sorgliga ämnet antisemitism i Polens mellankrigstid, i det kommunistiska Polen och möjligen även i dagens Polen. (Zaremba tycks dock inte kunna bestämma sig riktigt för hur det är med den saken i dagens Polen. Han lämnar den frågan öppen, för oss läsare att sätta ljus på.)

Det skulle kunna vara en klaustrofobisk berättelse. En berättelse som håller läsaren fångad i familjens hem. Men så är inte fallet. Zaremba lyckas med vackra penseldrag låta oss resa med i 100 år. Vi får både vandra genom domstolar tillsammans med hans gåtfulla morfar, färdas kors och tvärs på flykt undan nazisternas gaskammare. Vi får känna avsmak inför hans far, för att nästa sekund känna en innerlig empati. Hans mor är både en vildsint skönhet, klok mor och ett riktigt rivjärn till krutkärring.

Som läsare är vi dock inte i Zarembas våld. Han låter ofta själva nysta upp de ihopsnodda trådarna han lägger fram. Som när han trevar fram i något arkiv på jakt efter, för honom, gåtor som präglat hans liv, släpper han plötsligt ledigt ut en hand och pekar mot en vänlig arkivarie. En vänlig arkivarie, som genom sin handling också på många sätt ifrågasätter hans egna erfarenheter av en notoriskt ointresserad och missunnsamma polsk byråkrati.

Det är lätt att bli förälskad i “Huset med de två tornen”, enär det är en vacker berättelse om judarnas grymma öde och fullkomliga utsatthet i Polen. Och Zaremba lyckas med konststycket att både älska och hata Polens 1900-tals historia. Och han lyckas även med att både älska och hata sina föräldrar och alla släktingar och till och med Sverige. Därför är “Huset med de två tornen” en medmänsklig bok. En bok som vi alla är lite till mans. Vi är fula och vackra, hatiska och empatiska, förestående och alienerade på samma gång. Och genom att föra oss in i berättelsen, göra oss delaktiga, lyckas Zaremba visa oss vilka vi är. Hur oändligt mångtydiga vi är, hur farliga vi är. Men ibland också så uppfriskande modiga.

Modigast av alla är nog ändå Maciej Zaremba.

Share

Till minne av likvideringen av Rohatyns getto – 6 juni 1943

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Den här texten skrevs den 6 juni i år, men publiceras först idag. Vissa texter behöver eftertanke före de möter offentlighetens ljus.

Det finns olika sätt att ha en fin nationaldag. Man kan ligga i hängmattan och läsa en bok. Man kan ha formulerat härliga språkliga krumbukter. Man kan ha varit på jobbet, undervisat i svenska och känt att det man gör har betydelse. Eller så kan man åka till Rohatyn och delta i hågkomsten av likvideringen av gettot i stan. För mig innebar årets nationaldag just det senare.

Det är svårt att beskriva. Sätta ord på känslorna. Det är fint att tillsammans delta i en stund av gemensam hågkomst.

Men samtidigt är det så utomordentligt gräsligt att vi behöver samlas för att minnas ett av de värsta folkmord, eller så gruvligt brott mot mänskligheten, som förintelsen var.

Vi borde inte behöva stå här tillsammans.

Men vi måste.

Ty om man någon gång under sin livstid öppnat dörren till att ge sitt inre en insikt i de fasansfulla dåd som då begicks, och för det omåttliga lidande judarna utsattes för då, så går den dörren aldrig mer att stänga. Den måste stå för evigt vidöppen. Det är vi, som tillåtit att känna den smärtan, evärdigt skyldiga. Vi som har samlats har olika bakgrund. Olika anledningar till att vara här. Men vi förenas i att vi valt att vara här. För att minnas, och för att aldrig låta vår samtid eller framtid att glömma, eller förneka.

Det är därför jag står här idag, den sjätte juni. På dagen 75 år efter att likvideringen av gettot i Rohatyn inleddes. Den 6 juni 1943. (Läs här Rohatyn Jewish Hertige sammanfattning av dagen, samt med namn och titlar på alla som deltog.)

Jag söker i mitt inre för att sätta ord på vad vi tillsammans ägnar oss åt. Ord som “vackert”, eller “stämningsfullt” känns i detta sammanhang så tröttsamt slitna eller direkt opassande. “Värdigt” är det enda ord som känns relevant. Och med tillägget “betydelsefullt”. Och det är den enda gåva till de som mördats som vi kan ge.

Det är Marla Raucher Osborn och Jay Osborn som bjudit in oss. De ligger bakom, eller snarare är, Rohatyn Jewish Heritage. Deras arbete viktiga arbete har jag beskrivit tidigare, och ni får följa länken för att läsa vad jag skrivit tidigare. Utan deras engagemang, kraft och outtröttliga energi, hade vi inte stått här idag. Framför monumentet över de mördade.

Och när jag nu står här, och känner hur tårarna svider i mina ögon under Marlas tal, fylls jag av en enorm tacksamhet. Tacksamhet för att få delta. Det är en underlig, och inte helt lätt känsla att beskriva. Att jag mitt i den ondska som beskrivs faktiskt känner tacksamhet. Det är en tacksamhet som även ger en skyldighet att föra vidare den insikt jag beskrev ovan.

Det finns två monument över de mördade judarna i Rohatyn. Det vi står vid nu är ett monument över de judar som förts till Rohatyn från kringliggande byar. Monumentet är kringgäradat av baracker och garage. Tidigare fanns här även växthus. Grönskan tar nu alltmer över platsen, men trots det känns den inte rofylld. Det vilar något sorgligt och fasansfullt över platsen. Enligt de boende i området kröp skelettdelar från de mördade fram flera decennier efter massmorden. Ja, kanske gör de så även än idag.

Det andra monumentet, som vår grupp sedan besöker, är över Rohatyns judar som mördades i mars 1942. Monumentet ligger på ett öppet fält. Vi ser ut över åkermarken och tänker på stadens judar som ligger under grödorna. Platsen är inte lika fasansfull. Kanske för att vi står på fältet, där en lätt bris sveper över oss. Men det är ändå svårt att hålla tillbaka tårarna när Marla berättar om det grymma öde som väntade stadens judar här. Kvinnor, män och alla dessa små barn.

Vi färdas vidare genom det som var judarnas Rohatyn. Vi besöker nya och gamla begravningsplatsen. Står vid platsen där stadens synagoga en gång stod och försöker föreställa oss hur det var då, när staden fortfarande befolkades av judar. Och en beslutsamhet växer sig starkare inom mig. Att förintelsen aldrig får upprepad, och dess offer ska aldrig falla i glömska. Vi måste bära dem inom oss. Som om de vore våra vänner, familj eller grannar. Det är vi skyldiga dem, och det är vi skyldiga vår framtid. Och som Marla Raucher Osborn ord löd vid minneshögtiden:

By your coming together today to pray, to reflect, and to honor the memory of the Jewish victims, you build bridges and soothe cross-generational pain. By our presence here together, by our solidarity on this date, at this site, we send a message of tolerance and forgiveness, of remembrance and compassion. /…/ May the memory of the victims bind us together.*Baruch Dayan HaEmet.

*Baruch Dayan HaEmet betyder “Välsignad är den riktiga domen”

Marla Raucher Osborn and Jay Osborn = Rohatyn Jewish Heritage
Marla Raucher Osborn och Jay Osborn.

we meet

Let's meet
Vi möts och bekantar oss med varandra.

Before the memorial monument of the liquidation of the Rohatyn Ghetto
Vid monumentet. Kolesnik, rabbin från Ivano-Frankivsk till höger i bild.

To the memory of those murdered at the Ghetto in Rohatyn
Vid minnesstunden. Marla stoppar ner texten i fickan som hon just avslutat. Wito Nadaszkiewicz läser översättningen till ukrainska.

In memory pf those murdered

#weremember

At the Memorial monument of the thousand of murdered Jews in Rohatyn
Monumentet över Rohatyns mörade judar. På fältet vajar säden. Där bakom mördades Kvinnor, män och barn.

At old Jewish Cemetery in Rohatyn
Vi besöker Gamla begravningsplatsen. Några i gruppen kan hebreiska och läser för oss vad gravstenarna säger.

Headstone at old Jewish Cemetery in Rohatyn

A beautiful headstone in the grass at Old Jewish Cemetery in Rohatyn

Marla with Rohatyn map from 1846
“Där borta låg Rohatyns synagoga”, pekar Marla. Hon visar en karta över Rohatyn från 1846.

Share

Det galiziska ljuset, Stanisław och jag

Category: art, by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Snart är det dags, att åka norrut för några veckor i Sverige. Det är alltid mycket givande och trevligt att komma till vårt nordliga tillhåll, och jag beklagar mig egentligen inte. Men jag måste ändå tillstå att varje år är det mödosamt att lämna de galiziska vidderna. Det är något speciellt med marken, luften, folket, ljuset, atmosfären här. Trots att det idag är en ganska monokulturell plats på jorden, kikar historiens myller av kulturer och röster fram i varje spricka som tiden gröper.

Många av människorna är borta. De som befolkade och på många håll byggde upp regionen. Men det betyder inte att platsen är folktom. Snarare tvärtom. Om man tittar på gamla filmklipp från Lviv 1939 före förintelsen, ser folklivet ut nästan som idag. Det är bara attributen, och i vissa fall, språket som förändrats. Kvar finns den galiziska jorden, vars ansikte är riktat mot solen och färgar luften kring oss.

Jag blir alltmer betagen av just ljuset här. På sommaren är ljuset gult som guld, men lägger en behaglig hinna över allt omkring oss. När jag kommer till Kullahalvön blir jag ofta förbluffad över det starka och obarmhärtiga ljuset. Ljuset där är lite kantigt och går till attack snarare än lyser upp. Här i Galizien färgas solens strålar av den gula sanden, lindrar ljusets behov av att avslöja alla våra skavanker.

På hösten vinner Galizien varje år mästerskapet inom grenen “östeuropeiskt grått ljus”. Det låter möjligen tråkigt och avskräcker er kanske. Men ni har faktiskt helt fel. Östeuropa-grått är inte en trist och dyster nyans av ljus. Det är en nyans som lätt som svalans vingslag enkelt bryter upp och blir flera. De olika grå tonerna glider över varandra och skapar en alldeles egen och mångfacetterad symfoni i grått.

Men hösten är givetvis också alla trädens färger. Ljuset lyser genom guld, brunt, gult, grönt som samsas i samma synfält och dess toner leker lätt, men också lite sorgset över vidderna. Sorgset, för det är trots allt en dödsdans vi beskådar.

När vintern tar vid lyfter de grå tonerna mot skyn och ljuset färgsätter allt i djupt blått. Isande blå, ibland faktiskt. Trots att jag inte är någon vinterfantast, så finns det en särskild charm i denna isblå knastrighet.

Våren har ett alldeles eget uttryck. Ljusets färg jag främst tänker på att beige. Eller kanske åt det ljusrosa hållet. Sedan utbyts det mot en grön, vitblommig, gulblommig, rödblommig kackafoni som är helt öronbedövande vacker.

Och invävd, insyltad, bland alla dessa färger lever det galiziska ljuset. Det lever i sin egen tidsordning, omedveten, eller ointresserad av vårt pyssel.

Galiziens färger och ljus upplevs bäst genom ett tågfönster, eller till fots. De som önskar bila får nöja sig med bara några glimtar av denna skönhet. Antingen är vägarna så dåliga att man enkom klarar av att fokusera på just vägen. Eller så har det vuxit upp höga stängsel eller så är sikten skymd av buskage eller höga träd, så som poppel.

Men om man nu inte har för avsikt att ta sig till Galizien för att avnjuta vårt vackra ljus, så finns det i alla fall någon lindring. Man kan till exempel titta på Wyspiańskis målningar.

Stanisław Wyspiański (1869-1907) är kanske okänd för många svenskar. Hans produktion är mycket intressant, främst då den är så eklektisk. Han skrev flertalet dramer och poesi. Samtidigt gjorde han flera betydande glasmålningar, porträtt, självporträtt, illustrationer, grafisk konst samt att han skapade scenografi till teater och därtill inredning och möbler. Han var lite som Carl Larsson, Karin Larsson, August Strindberg och Gustaf Fröding i ett. Vi talar alltså om en äkta allkonstnär.

Wyspiańskis bildkonst svävar enkelt från patriotisk folkloristik, till nästan våghalsig modernism och vidare mot grafisk design. Men det finns en röd tråd, och det är det galiziska ljuset. Det finns där i varje verk, lika central som osynlig. En huvudrollsinnehavare i kulisserna. Hans mångsidiga bildspråk blir lite som Galiziens folk i historien och så de är än idag, extremt mångfaldig utan att för den delen vara pladdrig, vimsig eller oseriös. Den är sprittande, nyfiken, ödmjuk och eftertänksam på samma gång.

När jag färdas genom Galizien, som jag helst gör i öst-västlig, eller väst-östlig axel, tänker jag alltid på Wyspiański och hans särskilda förmåga att återge det vackra galiziska ljuset som speglar sig i hus, människor, växer, djur. Ibland leker jag med tanken att förmågan att se det galiziska ljusets själ är en hemlighet jag delar bara med Stanisław. Trots att jag förstås förstår att vi inte är de enda som funnit dess egenart.

Och åker du hit kommer du kanske också förstå hur man bäst insuper det galiziska ljuset, och dricker lika ivrigt ur dess bägare som jag.


Stanisław Wyspiański, “Planty park i gryningen” (“Planty o świcie”), 1894. Ser ni ljuset, det galiziska ljuset…

Share

Flickan i den gröna tröjan

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, photography, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Vi ses vid Neptunus-statyn”. Det har varit en ofta brukad fras sedan jag flyttade hit till Lviv. Neptunus-statyn är en av de fontäner som flankar varje hörn av Plotstja rynok. Neptunus kollegor är Diana, Amfitrite och Adonis. Men det är Neptunus som passar bäst som mötesplats. På senare tid har dock platsen blivit ett lite väl omtyckt tillhåll för turister. De hänger som övermogna päron kring den stackars mannen.

Men det var i förra veckan som min sinnebild av Neptunus verkligen förändrades. På Center for urban history of East Central Europe pågår just nu en utställning om en av de få historierna om förintelsens överlevare som finns att berätta från Lviv. Utställningen bär namnet “Underworld: Holocaust survival in the sewers of Lviv“. Av Lvivs 160 000 judar överlevde endast 900 själar, och några få av dem överlevde genom att gömma sig i kloakerna i Lviv.

På utställningen får vi följa familjen Chiger och dottern Krystyna samt de som delade deras grymma öde att förföljas och mördas för sin etnicitets skull. Det är Krystynas röst som leder oss genom berättelsen. Genom hela berättelsen är hon iklädd en grön tröja, en tröja som hennes mormor stickat till henne. Hon bär tröjan den dagen hon stiger ner i kloakerna. Och hon har samma gröna tröja på sig när hon arton månader senare åter möter dagsljuset.

Familjen Chiger tillhörde den burna delen av judarna i Lviv. De bodde på Kopernika, en parallellgata till gatan där jag bor, i en stor paradvåning med utsikt mot Pototskijs palats och alla träden. De hade en flygel och en älskad hund vid namn Pusjek. Så framlevde de sina liv fram till den dagen då nazisterna tågade in i staden. De tvingades, liksom alla andra judar, in i Lvivs getto, och skulle ha mött en säker död, om det inte vore för synnerligen lyckosamma omständigheter.

När nazisterna påbörjade likvideringen av Lvivs getto, visste familjen att det krävdes extrema åtgärder för att överleva. Deras far började undersöka möjligheterna att gömma sig i kloakerna. När han en dag utforskade kloakerna, sprang han på en polack som arbetade där. En uppgörelse gjordes, och det bestämdes att en liten grupp judar skulle hållas gömda i kloakerna med hjälp av denne polack. Han hette Leopold Socha. Det känns nästan i ödesmättat att deras modiga beskyddare bar samma förnamn som staden skulle kunna ha burit om det vore en människa. (Leopold kommer från ordet Leo, som betyder lejon. Och Lviv är lejonstaden på flera språk.)

Utställningen på Center for Urban History of East Central Europe har en grym autenticitet. Bilder från platserna där berättelsen utspelar sig är effektfullt nog från nutid. Vi kastas mellan historiens och dagens Lviv med våldsam kraft. Deras arton månader långa vistelse i kloakerna inleddes vid marknaden Dobrobyt, en marknad som jag besöker ofta. Det är bilder från bakgårdar där man skickade ner mat till de gömda judarna. Bakgårdar jag alltför väl känner igen.

Och Neptunus, då? Ja, där fick de sitt färska vatten. När jag idag står vid statyn, och blickar ner i fontänens vatten, kan jag bara tänka på att på denna plats, för 75 år sedan – ett litet stenkast i Lvivs historia – gav Neptunus sitt vatten till Krystyna och hennes familj. Och jag önskar att det i framtiden kan finnas en plakett, som berättar om denna grymma, och på många vis gömda, del av Lvivs historia.

Familjen Chiger överlevde, och likaså deras räddare Leopold Socha. Men ingen av dem kunde stanna i Lviv efter Sovjetunionens maktövertagande. Chiger betraktades som klassfiende, då familjen tidigare varit förmögen. Socha gjorde som många andra polacker, och flyttade över gränsen till Przemysł. Familjen Chiger fortsatte sedermera till USA.

Utställningen baseras främst på självbiografin “The Girl in the Green Sweater: A Life in Holocaust’s Shadow“. Flickan i den gröna tröjan var alltså Krystyna Chiger, dottern i familjen som överlevde. Boken har även filmatiserats av Agnieszka Holland, som också ligger bakom den prisbelönta filmatiseringen av Olga Tokarczuks “Styr din plog över de dödas ben“.

Krystynas gröna tröja finns idag på United states Holocaust Memorial Museum i Washington.

Share

Zjovkva – staden som inte glömmer

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Jews, jiddish, krönika, Litteratur, poland, turism, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 7 minuter)

Den första stad jag besökte utanför Lviv var Zjovkva. Jag minns inte exakt vilket år, men låt oss säga att det var 2011. Vid den tiden hade jag mycket grumlig och otillräcklig uppfattning om hur historien såg ut på den platsen jag bodde. Jag sökte givetvis ständigt efter det förlorade folket, judarna. Var jag än gick sökte jag efter några spår av deras liv, men fann förbryllande lite. Fast det var vad jag sysslade med i Lviv. När jag kom till Zjovkva första gången hade jag inte en tanke på dem. Det var som om de inte hade funnits där.

Väl på plats träffade jag en besynnerlig liten herre iklädd någon slags dräkt från 1600-talet. Den mycket språkkunnige mannen pratade om någon Stanisław Żółkiewski som tydligen grundat staden. Han fortsatte att gå på om en Johan III Sobieski som jag inte alls visste något om. Som svensk blir man ju ofta varse om att andra människor runt omkring i världen är mycket mer historiskt bevandrade. Det här var ett sådant tillfälle, och jag skämdes över min okunnighet.

Nå, efter mitt möte med den märkliga mannen som radat upp polska namn, och även nämnt judarna som levt i staden och någon svensk kung som enligt hans mening hade bott en natt på slottet, beslöt jag mig för att ta en promenad i stan. Tyvärr blev promenaden mycket kort. Jag fann inget av intresse. Orsaken var ju att jag inte hade något intressant att fylla i det jag såg. Det är vad historielöshet gör med oss. Vi vandrar runt i tillvaron, som små flingor och glider runt utan att förstå någonting av vad vi ser.

Idag åkte jag åter till Zjovkva, men nu är det nästan omvänt. Det är faktiskt möjligt att jag ser och förstår mer än vad de som bor där ser. Så blir det när man har för mycket historia i huvudet. Jag tror att det är bra om man hittar något mellanting. Min nuvarande position kan faktiskt bli lite enerverande för de som vill visa sin stad och region.

När jag idag gick genom Zjovkva träffade jag ingen trevlig liten man iförd 1600-tals kläder. Stan har gått från en slumrande småstad, till att snart bli ett turistmekka för alla polacker som kommer genom staden för att besöka Lviv. Det gamla slottet, som var i ett gräsligt skick första gången jag var där, håller nu på att renoveras. Det kommer snart att skina lika vackert som det gjorde i sina fornstora dagar. Lilla Zjovkva håller på att bli en riktig ögonsten i Galizien!

Men mitt besök i Zjovkva idag handlade inte enbart om att se vad som hänt med slottet. Jag ville besöka staden för att få återse judarnas Zjovkva och Clara Kramers födelsestad. Och med det ville jag också se Zjovkva genom förintelsen. Jag tänker inte göra någon presentation av hennes självbiografi “Clara’s war”, utan ni får läsa mitt tidigare inlägg om hennes gripande skildring från tiden för förintelsen.

Det jag sökte idag var, förutom synagogan som jag redan sett, begravningsplatsen samt om jag kunde hitta andra spår av judarnas liv i Zjovkva.

Plötsligt, när jag gick på det stora torget, var det som om något drog mig i kragen på min klänning, och tvingade att vända mig om. Det visade sig att det var skuggan av en mezuza som ville bli sedd. Jag blir alltid så rörd när jag ser dessa. Av någon anledning måste jag alltid, smått tvångsmässigt, ta på det tomrum som var en mezuza. Det känns alltid trevligt att möta dem, men ofta så oändligt sorgligt att de gapar tomma. Som om portarna har djupa sår, eller om det bara är ärr, av det som borde vara där.

Därefter banade mina ben mot begravningsplatsen. Den användes från tidigt 1600-tal, då judarna tillåts att bli invånare i staden, fram till det att nazisterna skövlade den. Gravstenarna användes till vägbyggen i stan under nazisttiden, men det var faktiskt så sent som 1970 man pulveriserade resterna för att göra plats för en marknad. Idag står en luggsliten och sorglig marknad på platsen. När jag går in genom det som tidigare var porten till begravningsplatsen gör det ont i mig. Bokstavligen. Det händer allt oftare att jag drabbas av insikten vad mänsklig ondska, så som förintelsen, kan leda till. Jag vill inte vara utan den förmågan att känna, men det är alltid lika fasansfullt när det kommer till mig.

Det finns inte mycket som överlevt. En bit in på platsen finner jag ett hus som jag antar att chassiderna byggt. Där inne finns en gravsten för tzadiken Yitzhak som dog 1737. (Jag har tyvärr inte någon mer information om honom, då allt var författat på hebreiska på det lilla huset som omger hans gravsten.) Men det finns även två synliga tecken till på att detta varit en magnifik begravningsplats. De är båda sönderslagna, och ingen vet vem som ligger där under. Jag lägger en sten på varje. En liten (om än helt obetydlig) gest att jag aldrig kommer tillhöra dem som glömmer.

Det är med tunga steg jag går från begravningsplatsen. Jag försöker se annat, och Gustav gör sitt bästa för att beskriva skönheten på plasten. Men trots hans försök blir jag allt mer tung till sinnes. Framtiden känns så mörk. Det tycks nämligen som om den inte vill något hellre än att glömma. Förtränga.

Det är några minuter tills tåget ska gå, och vi går till rådhuset, som tycks släppa upp besökare till tornet.

Och där finner jag det som ger förhoppningar inför framtiden. I rådhusets torn har man skapat en originell och smakfull utställning. Man går bokstavligen upp genom Zjovkvas historia. Ingen folkgrupp är glömd. Alla får lika mycket utrymme. Och här finns inte heller någon glorifering av några krigshjältar. Plötsligt står Zjovkvas alla invånare från tiden före andra världskriget sida vid sida. Så som Clara menar att hon tyckte det var före kriget. Och ja, Clara och hennes familj finns också där på utställningen. De är inte glömda. De är inte förträngda. De finns här. Mitt i stadens torn.

Och när jag når toppen av tornet, och blickar ut över denna undersköna stad med dess omgivning, känner jag att det ändå finns så mycket hopp. Så många som inte vill glömma. Nu handlar det bara om att alla – som vill delge nutiden och framtiden en tydligare bild av historien – orkar hålla emot och inte låter ambitionen att sprida kunskap tyna när nationalismen slår på sina trummor.

När tåget långsamt knirkar sig ut från Zjovkva, eller på polska Żółkiew och på jiddisch Zolkiew, mot Lviv, känner jag ändå tillit inför framtiden. Det är många som aldrig kommer glömma, och jag är också del i det nu, då jag skriver dessa rader.


Synagogan byggdes under 1690-talet. Trots ihärdiga försök lyckades nazisterna aldrig förstöra den helt.


En mezuza som ville bli sedd.


En av tre gravstenar som fortfarande kan skönjas.


Från utställningen i rådhustornet. Längst upp till höger finns bilder på Clara Kramer och hennes familj.


Uppe från rådhustornet i Zjovkva går det att blicka ut både mot historien och framtiden.

Share

Staden som (inte) överlevde – ett projekt för framtiden

Category: antisemitism, art, by sophie engström, Galizien, Jews, jiddish, krönika, Litteratur, music, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Det är viktigt med balans, oavsett vad man rapporterar om. Rapporteringen från Ukraina kan dock sällan kallas för balanserad. Det är ett överdrivet fokus på problemen som finns här, och inslagen om positiva händelser eller engagemang är nästan helt obefintliga. Ibland sticker vissa ut. Som när Maria Persson Löfgren var här i Lviv i vintras. Under sina få dagar i regionen, hann hon med att göra flera viktiga reportage om människor som vill göra skillnad. Sådana som försöker stärka landet, eller bara skapa sig en bättre tillvaro. Sådana inslag i nyhetsförmedlingen är viktiga.

Ett exempel, på snedvriden rapportering, har i dagarna återigen aktualiserats. Igår invigdes en skärmutställning i Lviv om SS Galizien. Den här utställningen har mötts av vrede från många håll. Det är egentligen inte så märkligt att den blir uppmärksammad. SS Galizien var en ukrainsk bataljon som stred tillsammans med SS, och många anklagar dem för att ha deltagit i mördandet av judarna i regionen.

Idag gick jag förbi utställningen. Det är fem skärmar 70×100 cm. Utställningen saknar information om de brott som bataljonen anklagas för. Men det som är viktigt att betona är att den ser hopplöst ynklig och oinspirerande ut. Om avsikten är att locka tusentals lvivianer att stanna upp och dras med i någon form av okritisk vördnad för denna bataljon, så kan jag avslöja att de knappast kommer lyckas. De som stannade till, var äldre som främst tycktes vilja vila benen och hämta andan i den torra aprilvärmen.

Något som de kritiker av Lviv lyckats undvika att rapportera om är att man idag officiellt öppnade projektet Staden som (inte) överlevde (Місто, яке (не) пережило). Jag skriver “projektet”, för det är inte en utställning, likt den ovannämnda. Det är massor av utställningar, konserter, föreläsningar, poesiuppläsningar och mycket mer. Staden som (inte) överlevde är ett projekt som pågår under hela 2018, och fokus är att sprida kunskap om likvideringen av Lvivs koncentrationsläger Janovska samt gettot.

Men Staden som (inte) överlevde är också så mycket mer.

Genom att utgå från Janovska och Lvivs getto kommer man även belysa det Lviv som fanns före 1943 och likvideringen av Janovska och gettot, och hur det raderades av nazisterna och den efterföljande sovjetiska diktaturen. Man kommer att göra så genom konst, musik, litteratur och föreläsningar. Under 2018 kommer det inte finnas en endaste dag som inte ger oss möjlighet att få skapa bekantskap med Lviv före den stora tragedi som krossade stadens multietniska atmosfär.

För mig, som bor i Lviv, är Staden som (inte) överlevde ett långt mer angeläget och långtgående projekt, än fem missvisande skärmar om SS Galizien. Den här typen av stora satsningar får praktiskt taget aldrig någon uppmärksamhet av de som annars påpekar att de ivrar för att Ukraina ska göra upp med sin historia. Staden som (inte) överlevde är just ett sådant projekt, som dessa annars borde vurma för.

Under dagens presskonferens för det offentliga öppnandet var det givetvis endast ett fåtal journalister som samlats. Presidentens besök i Lviv upptog antagligen hela deras medvetande. Skulden till att så få bevis på positiva engagemang kommer ut från Ukraina, ligger således inte enbart hos internationell press, utan den väger lika tungt på den inhemska.

Staden som (inte) överlevde koordineras av museet Terrorns territorium, samt av Centrum för urban historia, med stöd av Lvivs stadsfullmäktige. Båda dessa kommer att ha utställningar och föreläsningar på temat. Under presskonferensen delgavs åhörarna projektets ambitioner, men det fanns även plats för stundtals hetsig debatt om orsaken till motsättningarna mellan judar och ukrainare under andra världskriget. Sofia Djak, chef för Centrum för urban historia, är med sin orädda hållning en bra indikator på att Staden som (inte) överlevde inte kommer att nedlåta sig till historieförfalskning.

Andra deltagare i Staden som (inte) överlevde är Orgelsalen, som kommer att arrangera flera konserter, tidskriften Krytyka kommer ha flera föreläsningar, tidningen Zachid kommer att ha både föreläsningar och rapportera. Ja, det här är bara ett axplock av allt som kommer att ske under året.

Jag är förhållandevis övertygad om att Lviv inte kommer att vara sig riktigt lik efter 2018 slut. Många fler av invånarna kommer att få tillgång till ny kunskap, och andra projekt lär komma i kölvattnet på Staden som (inte) överlevde. Det kommer kanske att vara smärtsamt periodvis, men framtiden är redan innerligt tacksam. Och kanske kommer inte, i projektets titel, att suddas ut en aning.


Foldern för “Staden som (inte) överlevde”


På Terrorns territorium.


På presskonferensen.


Terrorns territorium.

Share

Janovska – En minnesplats som glömts bort

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Jews, krönika
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Jag försöker febrilt att stöta bort ljudströmmen av bilar som vrålar förbi oss. För jag vill vara här, inte i ljudet av förbipasserande bilar. Jag vill vara här i tanken, med de tiotusentals människor som mördades på denna plats. Och med de hundratusentals som tvingades till slavarbete.

Platsen jag står på är Janovska i Lvivs utkant. En plats som var ett koncentrationsläger under andra världskriget. Här främst judar mördades och tvingades till slavarbete.

Det är inte lätt att ta sig hit. Trots att det inte ligger så långt från ändhållplatsen för spårvagnen så finns det ingen skylt som visar oss i rätt riktning. Det finns ingen vägvisning. Trottoarer som leder förbi det fängelset som angränsar till Janovska, är smal och bilarna kör oroväckande nära. De kör så nära att jag hellre riskerar livet och tar mig över den trafikerade fyrfiliga vägen. Väl framme vid monumentet saknar jag en skylt som visar att det är här man kan finna monumentet. Det hela är förvillande likt en rastplats eller vändplats.

Trots att jag har sett bilder från Janovska, bilder som de på maskinen som krossade benen på de mördade. Och trots att jag har läst beskrivningar på hur inhumant fångarna behandlades, så är det omöjligt att greppa vidden av lidandet som förekom här.

Någonting stör ut mina försök att skänka min tanke till de hundratusentals som led eller mördades här. Det är inte bara bilarna som förstrött brummar förbi. Det är platsens bortglömda tillstånd som stör. Det här är inte en plats som ger besökaren den stillhet som krävs för att kunna få/ge en stund för eftertanke. Det är en plats som lämnar besökaren med en uppdämd frustration över att den inte ges mer plats i vår nutid.

Det är inte monumentet som ska anklagas för brister. Det en sovjetisk skapelse, men inte bristfällig. Att det är litet är av mindre betydelse. Det är omgivningen som stör. En fallfärdig bänk ska likna en plats där man kan sitta för reflektion. Runt omkring finner jag skräp och sopor. Det hela ser mer ut som en helt vanlig väggren, inte en plats för att hedra tusentals mördade människor. En metallgrind står öppen på trekvart. Den leder oss in i på ett öde fält. Några stubbar skvallrar om att här har det vuxit träd. Delar av fältet har förvandlats till någon slags grustag, antagligen för det bakomliggande fängelset som renoveras. Det hela är en sorglig syn och gör mig mest förbannad.

På andra sidan om monumentet finns odlingslotter. Det är kanske så att vissa tycker det är en vacker tanke, att någon har sina bärbuskar och grönsaksodlingar på platsen där så många mördades och led. Men efter att ha mötts av sopor, fallfärdig bänk för eftertanke och ett spolierat fält blir den enda sammantagna analysen att det handlar om en negligering.

Jag försöker tysta den röst inom mig som säger att det hela handlar om ett medvetet ointresse. De som mördades och tvingades till slavarbete här, finns inte längre kvar i stan. Deras själar vandrar dock oroligt mellan huskropparna, men deras röster har för evigt tystnat. Därför finns det för få som ber oss minnas alla som mördades. Men Sovjetunionen har fallit, och nu är det tid att släppa in ljus över dessa människors själar. Det är vi skyldiga dem.

Bland de som hamnade här finns bara några få överlevande. Bland de mördade finns Debora Vogel (dock inte säkert att hon mördades här), en av sin tids mest lysande begåvningar. Poet, forskare, filosof och fotograf. Simon Wiesenthal lyckades fly från Janovska. Kanske var det därför han överlevde. Han blev sedermera efterkrigstidens främste nazistjägare.

När jag står här på Janovska tänker och funderar på allt som felas, känner jag att det som främst fattas på denna plats är en ingång till att förstå vilka de var som tvingades till slavarbete eller mördades på denna plats.

Det hela är så absurt ansiktslöst.

Tomt.

Och fullkomligt ovärdigt.


Vid minnesstenen.


Någonting som är positivt är att flera skyltar satts upp på platsen för att mana till eftertanke.


Av någon anledning vägrade jag fotografera soporna. Istället fann jag en ensam blomma som växte från en jordklump.


Fältet. Fångat av Alex Den.

Share

%d bloggers like this: