viewpoint-east.org

L’chaimo! (Eller skålmo, om du så vill.)

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

En av de första gångerna som jag besökte Ukraina fick jag höra en historia. Den handlade om några svenska affärsmän som kom till någon av alla mindre städer i Ukraina i början av 1990-talet. Som brukligt ställdes det till med fest. På ukrainskt vis beslöt man sig för att festa så där som bara ukrainare kan. Under kvällens lopp myntades det, enligt denna enormt vederhäftiga historia, ett nytt begrepp, skålmo. Begreppet är en sammansättning av skål på svenska och bud’mo (будьмо) på ukrainska. Bud’mo betyder alltså ungefär “skål”.

När jag hörde det här blev jag oerhört glad. Nästan löjligt glad faktiskt. Det fanns alltså ett vedertaget begrepp för oss svenskar att utbringa en skål tillsammans med ukrainare. Fantastiskt!

Jag fått använding för det här broderliga och systerliga begreppet dussintals gånger. Och det har visat sig vara mycket unikt, ty jag har vid varje tillfälle varit den enda som hört talas om det. Vilket nästan alltid har resulterat i att de som jag har svängt en bägare med har upplevt mig som enormt uppfinningsrik.

Men, som så ofta, har det nu visat sig att uppfattningen om den svenska särställningen i Ukraina är kraftigt överskattad. Idag, när jag bevistade en ny utställning om de ukrainsk-judiska relationerna, arrangerat av Ukrainian Jewish Encounter, fick jag höra att det finns ett ukrainsk-judiskt begrepp för att utbringa en skål. L’chaimo.

Det enda jag med säkerhet kan säga efter att detta plagiat har uppdagats, är att ukrainarna tycks vara ett snillrikt folk som vet exakt hur man ska bygga pålitliga och hållbara broar mellan olika kulturer. Genom att skåla. Jag skulle tro att det har att göra med att ukrainarna under många århundraden har varit uppdelade mellan olika härskare och levt med många andra religioner och kulturer. Det är dessutom fullkomligt snillrikt att sätta sitt eget ord sist, som ett suffix till alla andra. Med visar man att man är anpassningsbar, förhandlingsbenägen och kompromissvillig. Man skriver också in sig i den andra kulturen. Och ändå lyckas man liksom få sista ordet, även om det egentligen är så att man faktiskt får sista delen av ordet.

Nå, egentligen hade jag tänkt att skriva om utställningen som jag nämnde ovan, ty den är också ett utslag av den här säregna kompromissvilligheten som finns här. Det är en enkel skärmutställning, där varje skärm visar ukrainsk och judisk historia, och hur de sammanstrålar. Utställningen, som finns på Italienska gården vid Plotjsja rynok, är ett mycket bra exempel på den här kompromissvilligheten, som jag anser unik för den här regionen. Judiska storheter, som Sholem Aleichem, hamnar sida vid sida med Ukrainas storheter som Ivan Franko och Lesja Ukrainka. Judiska och ukrainska konstnärer ställs sida vid sida. Utbildningar och arméer likaså. Det finns ett brödraskap, eller systraskap, i den här utställningen som känns både befriande och samtidigt väldigt riktigt. Ty man har ju levt sida vid sida under många århundraden, och båda har genomlidit många tragedier och svårigheter, vilket har lett till att de blivit duktigare på att hitta en gemenskap med varandra. Just nu pågår det även en rörelse här, där det judar och ukrainarna kommer allt närmare varandra. Eftersom jag bott här sedan 2010 kan jag säga att jag ser en avsevärd skillnad mot hur det såg ut när jag kom till Ukraina första gången.

En bidragande orsak till att det förhåller sig så, är att många internationella aktörer hjälpt till att finansiera projekt och samarbeten där ukrainare och judar möts. Dagens utställning är till exempel finansierades av Kanadas ambassadör. Jag tror visserligen är liknande projekt slutligen hade uppstått, utan exempelvis Kanadas hjälp, men med dylika initiativ skyndas processen på.

Det enda smolket i glädjebägaren är väl egentligen bara den att det är oerhört svårt att nå ut med positiva nyheter som dessa i dagens klickomaniska verklighet. Det är tiotusentals gånger lättare att nå ut med nyheter om olika antisemitiska dåd, än glädjande nyheter som denna tilldragelse. Ty den är i alla sin enkelhet ett av många lysande exempel på när ukrainare och judar i Ukraina låter sin historia och samtid förenas. Något som bådar oerhört gott för framtiden. Och för att det här arbetet inte ska tyna bort i de oklickades dalgång, krävs det också lite hjälp från dem som glädjs åt arrangemang som dessa. Från sådana som du och jag. Och låt oss svinga våra bägare för det! L’chaimo! (Eller skålmo, om du så föredrar.)


En ukrainsk-judisk orkester. Året är 1895.


Utställningen på Italienska gården. Den visades i Kanada för några år sedan. Dagens utställning i Lviv är en del av den.

Share

“Det första villkoret för odödlighet är döden” – om aforismernas mästare Stanisław Lec

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, literature, poetry, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Det är egentligen bara några husväggar mellan oss, mellan Stanisław Lec och mig. Och några decennier. Ty det var 110 år sedan i år som han föddes här, i staden som då kallades Lemberg. Men minnet av honom består, eller kanske snarare har återuppstått.

För några månader sedan upptäckte jag en plakett vid den port till det hus han växte upp i på Slovjanskagatan, bara runt om knuten från mig. Jag läste lite slött om mannen med den intressanta näsan, och förbannade att det på nytt sattes upp en plakett över en man. “Nog skulle det inte skada med en kvinna lite emellanåt”, gnisslade jag olycksbådande.

Jag kan nog fortfarande tycka att det är förfärligt svårt att hitta kvinnor att lyfta fram i Lviv. Jag tycker till och med att jag själv är riktigt usel på att lyfta kvinnor ur historiens dunkel. Men de är tyvärr inte alltid lätta att fånga in. Visst finns de där, men det är mödosamt arbete att gräva fram dem, och som enkel bloggare utan något kapital blir det svårt att motivera ett tidsödande arbete. Snålt kan tyckas, men även jag måste hushålla med min kraft. I synnerhet om det är ett oavlönat jobb.

Men det här var en lång parantes, som egentligen inte har med saken att göra (men eftersom jag gör det här bara för att jag själv vill kan jag ju tillåta mig att vara hur pladdrande och kaotisk som jag själv behagar).

När jag ändå kommit över att Stanisław Lec inte var en kvinna, började jag ändå tycka att han var förhållandevis intressant. Eller snarare, jag började tycka att det var förhållandevis intressant att just han lyfts fram just nu.

Stanisław Lec föddes alltså för 110 år sedan. Han föddes i en buren och adlig judisk familj. Hans far var baronen och tillika bankdirektören Benon de Tusch-Letz, och hans mor hette Adela Safrin. När första världskriget bröt ut flyttade familjen till Wien, men återvände när Lemberg som blivit Lwów och befann sig i Den andra polska republiken, den som inleddes när Polen äntligen blivit självständigt efter mer än 100 års delning mellan Preussen, Habsburgska imperiet och Tsarryssland.

Under mellankrigstiden började Stanisław att intressera sig allt mer för socialism och kommunism. Efter att han hade debuterat som poet umgicks han i kretsar med författare och poeter på yttersta vänsterkanten. Han flyttade från Lwów till Warszawa och medverkade i flera vänsterradikala tidskrifter. Det gick till och med så långt att han under en tid flydde till Rumänien av rädsla för att bli arresterad i Polen för sin vänsteraktivism. Men även satiren löpte som en röd tråd genom hans lyrik.

När Nazityskland anföll Polen första september 1939 flydde han till sin gamla hemstad, som nu kallades för Lvov av de sovjetiska härskarna. Han lierade sig med dem och blev en buren poet i Sovjetunionen under denna tid. Det var till och med så att han skrev flera hyllningar till Sovjetunionen. Och han nöjde sig inte med det, utan skrev även en hyllningsdikt till självaste Stalin. Just det här har lett till att Stanisław Lec har karaktäriserats som medlöpare till Sovjetunionen och många vill därför kalla honom för förrädare. Andra, däribland historikern Adam Michnik, menar dock att Lec brott ändå måste anses som ringa, enär de verk han författade som hyllade Sovjetunionen och Stalin, måste anses tillhöra Stanisław Lecs sämsta alster.

När nazisterna inledde Barbarossa, anföll Sovjetunionen och intog stora delar av den sovjetiska republiken Ukraina, tillfångatogs Stanisław Lec. Han skickades till ett fångläger i Ternopil. Men han lyckas mirakulöst fly från lägret. Hans flykt var spektakulär och är omdiskuterad. Enligt egen utsago ska han vid flykttilfället ha tvingats gräva sin egen grav, men lyckades överrumpla den nazistiska vakten, mörda densamme och iklädd dennes nazistiska uniform fly ut ur lägret till de polska partisanerna som gömde sig i skogen. Han skulle strida i den polska armén mot nazisterna enda till krigets slutskede. Den här handlingen gjorde att han blev utnämnd till polsk diplomat.

Här skulle historien kunna sluta, men Stanisław Lec var inte en man med lugnt sinne. Ganska snart började han opponera sig mot det kommunistiska styret, och han kritiserade Stalin, den ledare han några år tidigare skrivit en hyllningsdikt till. 1950 flyttade han tillsammans med fru och dotter till Israel. Men inte heller här slutar Stanisławs rastlöshet, ty Israel var inte hans melodi. Han saknade Polen och återvände ensam hem.

Det kan inte ha varit lätt att återvända. Han fick inte publicera några av sina alster, eftersom den kommunistiska regimen förbjöd det. Så han hankade sig fram som översättare. Men i slutet av 1950-talet, när stryptaget på det polska samhället släppte efter något, fick hans texter återigen löpa genom tryckpressarna. Det blev en omedelbar succé. Hans träffande och stramt satiriska aforismer passade tiden och folket perfekt. När Stanisław Lec dog 1966, fick han en begravning värd en statsman.

Över sitt skrivbord i Warszawa hade han alltid ett vykort fäst på väggen. Vykortet föreställde Lemberg, Lwów, Lvov, Lviv, och motivet var huvudbyggnaden till universitetet i staden där han avlade sin examen. Universitetet hette då Jan Kazimierz-universitetet. (Idag heter det Ivan Franko-unversitetet och är min högt älskade arbetsplats.) Dåtidens huvudbyggnad är inte densamma som idag, men fortfarande har universitetet verksamhet i den byggnaden han studerade i. Trots att han varje dag tittade på sitt gamla universitet i hans gamla hemstad, lär han aldrig ha pratat om staden, eller sin saknad, med någon. Det var antagligen mycket smärtsamma att ha tvingats lämna staden han älskade så innerligt. Kanske var även förvisningen från hans födelsestad en av orsakerna till att han några år efter kriget så ihärdigt kritiserat Sovjetunionen och kommunismen. Det är svårt, för inte säga nästintill omöjligt, för mig att föreställa mig vad det innebär att tvingas bort från en plats man älskar. Men jag tror att det gräver djupa sår i själen, och skapar en bitterhet, som inte liknar någon annan besvikelse. Jag tror att det var så han kände, men om det var så lär vi aldrig få veta.

Nå, nu har han i alla fall återvänt. Bara några husväggar från mig. Hans ansikte finns åter i gatubilden, där han sitter inramad i sin plakett. I Ivan Franko-parken pågår just nu en liten utomhusutställning om hans liv. I helgen var det dessutom en konferens till hans ära, där flera kännare deltog. Lite oväntat är ändå all denna uppmärksamhet. Att just han fått den äran. I flera decennier har han bara beskrivits som en sovjetisk kollaboratör. Större delen av sitt liv var han ju en vänsterman. Inte nog med det, han var även en polsk patriot, så att han blivit förlåten är ju förvånande, men likafullt glädjande.

Om det skänker honom någon glädje, vet jag inte, vem vet var poeter hamnar efter döden inträtt, tänker jag, och låter kanske lite som en aforism av mästaren på aforismer, Stanisław Lec. Eller för att citatera mästaren själv Det första villkoret för odödlighet är döden.

Några bilder från utställningen i Ivan Franko-parken.

Stanisław Lec med sin far.


Stanisław Lec med Zuzanna Ginczanka. Jag har tidigare skrivit om Zuzanna.

Här kan ni läsa några av hans aforismer.

Share

Vid Zuzannas port igen

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, literature, poetry, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Nå, det finns kanske de av er som tror att min kärlek till dem som tidigare befolkade Lvivs gator, då staden hette Lwów eller Lemberg, betyder att jag inte känner någon kärlek till dem som befolkar staden idag. Det är faktiskt en helt felaktig slutsats. Ty mitt hjärta klappar lika starkt för dem som bodde här tidigare, och dem som är här nu.

Men det är ändå så att det är minnet som intresserar mig. Hur vi minns och vilka vi minns. Och jag är särskilt intresserad av dem som inte syns. De som glömts, och således finns gömda bakom fasaderna. De, vars själar, ännu ändå på något vis finns här.

Och jag är inte ensam om att känna denna nyfikenhet. Denna iver att gräva fram alla de berättelser som döljs för den omedvetna lvivivanen eller den tillfällige besökaren.

Jag skulle nu kunna sammanställa en lång lista över alla de grupper, organisationer och personer som drivs av samma kall som jag. Men jag har lärt mig den hårda vägen att allt jag skriver här är utrustat med vingar av dun (för att parafrasera Zuzanna Ginczanka) som lätt svingar iväg och hamnar hos någon annan mer etablerad, som liksom av en händelse glömmer att nämna mitt namn. Därför sitter jag på en hel uppsjö av kunskaper, som inte delas här. Dessa kunskaper får helt sonika får nöja sig med att vandra tillsammans med mig, tills det att jag beslutat vad jag ska göra med dem.

Men låt oss återgå till minnet. Var än jag går finner jag det. Inte behöver det finnas någon speciell person knuten till varje plats för att man ska känna vilka som varit där, vad de tyckte om, och det är nästan så att jag ibland kan ta på deras drömmar och förhoppningar. Ett vant öga kan se det där. Se dem. Kanske är det lite lättare för mig än för många som är födda och uppvuxna i lejonstaden. Jag kommer liksom fri från sentimentalitet. Fri från egna minnen. Men med en hel skottkärra (eller rullebör, som jag hellre kallar den) av omättlig nyfikenhet, lust att förkovra mig och… det viktigaste… ödmjukhet. Ty jag känner både ödmjukhet för dem jag träffar och som bor här nu, och inför minnet av dem som bodde här tidigare. De är för mig ändå ett och samma. Förbundna genom denna förtrollade plats.

Jag ska inte sticka under stol med att jag ibland misstycker med hur man förvaltar historien här. Trots att det finns många som intresserar sig för att bära historien vidare, så finns det tyvärr de som inte tycks bekymra sig märkbart om den. Det senare förhållningssättet bygger nästan uteslutande på avsaknad av kunskap eller bristande ekonomi. De som medvetet demolerar är en liten grupp som bara har pengar för ögonen. Och de är ofta redan rika och befinner sig i ett ekonomiskt skugglandskap, som i och med kampen mot korruptionen, ändå lever på lånad tid och är förhållandevis snart ett minne blott.

Det finns ändå vissa platser i staden som jag skulle önska att de som bodde där förr blev synliga för de som bor här nu. Zuzanna Ginczanka är en sådan person. En plakett utanför porten där hon bodde skulle antagligen bara väcka förtjusning och nyfikenhet. Ett annat exempel är Stanisław Lem. Han hade en plakett, men den togs ner av husägarna. En plakett över honom skulle antagligen också bidra till förtjusning hos inte bara dagens lvivianer, utan även hos alla de polska turister, som dagarna i ända vandrar runt i Lviv och söker Stanisław.

Idag vill jag dock främst slå ett slag för Zuzanna Ginczanka. Ty här finns en svensk koppling. DNs chefredaktör Peter Wolodarskis mormor var nämligen god vän till Zuzanna. Hon hette Lusia Stauber och gick ur tiden förra året. Sverige har alltså en koppling till Zuzanna Ginczanka, och till dagens Lviv. Vi har ju givetvis många andra kopplingar, men visst är det lite kittlande att få känna samhörighet med en av Polens mest kända poeter? En poet som dessutom är på modet just nu. Dessutom skulle vi vara med och berika Lvivs nutid, något som alla här älskar. Och varför ska Lviv vara sämre än Kraków och Rivne? De har satt upp plaketter. Zuzanna bodde ändå tre år i samma hus i Lviv.

De av er som orkat harva er ner genom min oändliga textmassa (den blev ju lite längre än en tweet), kanske undrar om det finns någon slags uppmaning i min text. Ja, låt så vara, det kanske finns det. Om ni känner er kallade, skriv en rad till mig. Kanske faller det du skriver mig i smaken.

(Här kan du läsa tidigare inlägg på temat Zuzanna Ginczanka. Skrolla nedåt, eftersom detta blogginlägg ligger först.)


Minnesplakett på huset i Kraków där Zuzanna bodde sin sista tid i livet.


En minnesplakett på huset i Rivne, där Zuzanna bodde med sin mormor.

Bilder från Wikipedia.

Share

Janina Hescheles – en röst från förintelsen

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, Litteratur, översättningar, poetry, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Idag är det Förintelsens minnesdag. Det har förhoppningsvis inte undgått någon av er som brukar hitta hit till viewpoint-east. Under de senaste åren har jag varje år skrivit något på denna dag, men för varje år blir det svårare. Det som tidigare var något dunkelt, avlägset och otäckt, har med tiden blivit förfärande verkligt. Idag kan jag inte hålla Förintelsen på en armlängds avstånd.

Man skulle kunna säga att jag har mig själv att skylla. Detta för att jag läst hyllmeter, skrivit okänt hur många tecken, och för att jag frivilligt ger mig i kast med att försöka hjälpa till med att bevara minnet av de miljoner mördade. Ingenting tvingar mig. Jag är inte judinna, och har ingen familjeanknytning till alla de mördade. Men trots det tycker jag att det ingår i mitt ansvar att minnas. Att vara där och bistå i kampen mot att förintelsen göms undan. I kampen mot antisemitismen. Jag gör det för att det är mitt ansvar, som europé. Ty vi bär alla ett ansvar, hela Europa bär ett ansvar, som den polske historikern Jan Błoński skriver i En stackars kristen ser på ghettot.

Det är så många jag mött på min resa genom vittneslitteraturen. Jag skulle vilja kunna nämna alla och envar. Ty alla dessa behöver åter få möjligheten att möta de levande. Varje vittnesmål rymmer dessutom många andras berättelser. Och för varje gång deras redogörelser återberättas, eller läses, når deras lidande ut, likt ringar på vattenytan, till varje del av den ocean vi kallar mänskligheten, och som vi alla delar.

Idag när jag står vid monumentet över Förintelsens offer i Lviv, tänker jag på Janina Hescheles. Nej, jag tänker inte enbart på henne, men jag tänker just på henne. Hennes knivskarpa iakttagelser från staden där jag bor, har ätit sig in i mitt medvetande. Det går nästan inte en dag utan att jag inte tänker på henne.

Janina föddes 1931 i Lwów (idag som känt Lviv). Hennes mor var sjuksköterska och arbetade både före och efter krigets utbrott inom detta skrå. Hennes far var den förhållandevis kända journalisten Henryk Hescheles. Han var bland annat ansvarig utgivare för den sionistiska tidskriften Chwila, som hade sin bas i Lwów.

När nazisterna intog Lwów i juni 1941, var Janina 10 år. Hennes far blev mördad i de pogromer som skedde i Lwów under de första dagarna efter sovjeterna övergett staden. Janina och hennes mor blev internerade till gettot, men de blev senare förflyttade till koncentrationslägret Janowska. Janina skildrar det hon ser som om hon vore en skolad författare. Språket är rikt och målande, och du kan med enkelhet känna den fasa, skräcken att vara utelämnad till mänsklighetens absoluta grotesk.

Janina diskuterat frågan om det är värt att leva vidare, om de som mördas kan ses som hjältar, och hon bråkar med sin mor om att Janina måste försöka fly. “Du måste gå! Du måste hämnas mig och pappa!“, ber hennes mor. Janina brottas ändå med tanken på om hon vill leva. Efter lång tvekan kommer hon till beslutet att hon måste leva, men ändå tvivlar hon på att den polska underjordiska organisationen Żegota ska hjälpa henne. “Människorna är ju stora egoister och vem skulle riskera eget liv för en Janina Hescheles, som hade det bra före kriget?” frågar hon sig.

Men hon räddades faktiskt. Och lever än idag. I höstas besökte hon Lviv. Hon tog sig till platsen för Janowska, och besåg åter de gator, där hennes familj mördades.

Delar av Janinas vittnesmål återfinns i antologin Och skuggorna blir längre – en antologi från krigets Polen (Caverfors 1972). Man kan även läsa en analys av Janina Hescheles dagbok och dikter i Kazimierza Ingdahls utmärkta bok Icke helt och hållet skall jag dö (Författaren och Carlssons förlag 2012).

Nedan kan får ni läsa dikten Bełżec författad av den tolvåriga Janina Hescheles. Översättningen är av Mira Teeman (1972).

Vilken fasansfull blick:
En vagn full av människor
I ett hörn några lik,
alla står nakna.
Klagan överröstas av hjulens dunkande –
Den dömde förstår bara
Vad hjulen har att säga:
till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
Till döden! Till döden! Till döden!
Till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
att dö, att dö, att dö.
Om du vill leva
så hoppa! så flyg! så skynda dig!
men tänk dig för
barnvakten väntar även på dig.
Han viskar till den käre dödsdömde:
Din mor får du aldrig se mer
Förgäves du gråter, förgäves du snyftar
Din far får du aldrig se,
Ty hjulet till Belzec dig för –
till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
till döden! Till döden! Till döden!
Till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
att dö, att dö, att dö.
Tåget saktar av, tåget stannar.
Ur tusen bröst en klagan sig sliter.
Tåget är vid sitt slut mål.
Och loket visslar:
Det är Belzec! Det är Belzec! Det är Belzec!

På bilderna ser ni Janina Hescheles med sin mor och far i Lwów. I en tid före mördandet började.

Bilderna kommer från Center for Urban History in East Central Europe bildarkiv.

Share

Bertha Kalich – en judisk Sarah Bernhardt från Lemberg

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jiddisch, Kåseri, krönika, Teater
Tags: , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Det är inte så att jag inte vill skriva om kvinnor ur den lvivianska historien. De är bara så förfärligt svåra att skrämma fram dem från historiens dunkel, dit de tagit sin tillflykt i brist på uppmärksamhet och ovationer. Men det finns de som ändå inte räds att träda fram för att nagelfaras av en nyfiken själ som jag. En av dessa kvinnor är Bertha Kalich.

Den sjuttonde maj 1874 såg hon dagens ljus för första gången. Och hon gjorde det alltså i vår lejonstad, som då lystrade till namnet Lemberg. Hennes far var borsttillverkare, men trots att Lembergs gator nog behövde sopas en del, så var han fattig. Han var även hängiven violinist, men endast som amatör. Hennes mor var frilansande sömmerska, vilket betydde att hon mestadels arbetade hemifrån.

Moderns trognaste kundkrets var teatersällskapen i staden, och den teater- och operaälskande modern tog ofta med sig lilla Bertha för att åse spektaklet på scenen. Dottern lärde sig därför tidigt att älska teatern. Så det var kanske ingen som höjde ögonbrynen i förvåning när Bertha som 13-åring blev medlem i en kör på en polsk teater. Senare blev hon också antagen till polska operateaterns kör, där hon medverkade i just kören under uppsättningen av Verdis opera La Traviata.

Bertha Kalich var nog något utöver det vanliga, ty en annan skådespelare fick upp ögonen för Bertha i kören. Han hette Max Gimpel och hade precis startat den jiddischspråkiga teatern Yankev Ber Gimpel i Lemberg. Han erbjöd henne snart att bli hans primadonna. Hon hade tidigare aldrig talat jiddisch från scenen, utan det hade varit polska, ryska och tyska som hon haft som scenspråk. Men det var tydligen inga problem för henne att fästa ännu ett språk till sin teaterskrud. Ty efter några öronbedövande succéer blev hon tillfrågad om hon ville bli del av Avrom Goldfadens legendariska jiddischspråkiga teatersällskap i Budapest. (Avrom Goldfaden skapade världens första jiddischspråkiga teater.)

Det tog henne bara några månader att lära sig rumänska, och hon lyckades med konststycket att även trollbinda publiken i Budapest. Det sägs att hon var så formidabelt duktig att till och med antisemiterna tog av sina hattar och bockade djupt för det unga teaterlejonet från Lemberg.

Men ingen framgång är smärtfri, och det fanns även de som var så avundsjuka på hennes framgångar att de planerade att mörda henne. Hon var ju inte ens fyllda 20, men hade redan framträtt i tre länder på minst fyra språk. Och med flera succéer i bagaget.

Därför fanns det de som uppmanade henne att lämna Europa och bege sig till USA, vilket hon efter viss tvekan valde att följa. När hon kom till New York fick hon genast uppdrag på en av stadens mest legendariska teatrar, Thalia teatern. Här hade hon flera bejublade roller i jiddischspråkiga föreställningar.

Det alltid den jiddischspråkiga teatern som fick hennes hjärta att slå. Därför beslöt hon sig för att försöka ge denna teater ett bättre rykte. De antisemitiska stämningarna i USA hade nämligen lyckats inbilla folk att judarna inte ägde någon egen originalitet. Hon började därför slipa både sina musikaliska och gestaltande begåvningar, och med den kunskapen var hon en av dem som la grunden för en livaktig och unik jiddischspråkig teaterscen i USA. Bertha Kalich blev så framgångsrik att hon till och med konkurrerade ut sina manliga kolleger, och fick till exempel rollen som Hamlet när den uppfördes på jiddisch på Thalia teatern. Bertha Kalich tyckte annars om att spela starka kvinnor, och bland hennes favoriter hörde Leo Tolstojs Kreutzersonaten.

Det var också vid denna tid som Bertha fick sitt smeknamn, en judisk Sarah Bernhardt. Nu strömmade anbuden in, och Bertha var med i flera mycket framgångsrika jiddischspråkiga uppsättningar, som mot alla odds lyckades ta sig hela vägen till att sättas upp på Broadway.

Trots att hon måste ses ett språkligt underbarn, så lärde hon sig aldrig att tala engelska utan brytning. Det här skapade vissa begränsningar, och gjorde att hon aldrig hade någon riktigt stor framgång gång på de engelskspråkiga teatrarna, även om hon ändå rönte viss framgång. Men viktigt är att hon var den första jiddischspråkiga skådespelerskan som lyckades etablera sig på den engelskspråkiga teaterscenen. Hon medverkade även i några filmer, som blev väl mottagna, utan att för den delen bli några exceptionella succéer.

Men nu blev det plötsligt svårt för henne att hitta lämpliga roller. Orsaken var att man under 1910-talet hade fått nya ideal för hur skådespelarna skulle agera, och hennes melodramatiska stil var inte lika eftertraktad.

Under 1920-talet drabbades hon dessutom av en okänd ögonsjukdom, och det blev helt enkelt mycket svårt för henne att befinna sig på scenen. 1931 gick hon slutligen i pension, oförmögen att utföra det skrå hon älskade så högt. Åtta år senare gick hon bort. Endast 1500 personer följde henne till hennes sista vila. Bertha Kalich från Lemberg hade ju varit en riktig super primadonna, drivkraften till att skapa en jiddischspråkig teaterscen i USA, så visst hade man förväntat sig några tusen sörjande. Vad det berodde på träter kanske de lärda om ännu, men troligtvis berodde det på att hon hade varit oaktiv flera år. Men hon hade dessutom haft en förkärlek för vissa divalater, vilket gett henne oförtjänt många fiender.

Om man går runt på gatorna i dagens Lviv, Berthas födelsestad, så finner man inga spår av henne. Det finns inga plaketter som säger att “Här framträdde den stora stjärnan Bertha Kalich, den judiska Sarah Bernhardt“. Jag har aldrig hört någon guide nämna henne, eller läst om henne i någon guidebok om stadens historia. Det är underligt, ty Bertha Kalich var en unik skådespelerska, med en fenomenal begåvning. Hon spelade runt 125 roller på sju olika språk. Det är få skådespelare som kan stoltsera med en sådan CV, och Lviv skulle kunna ha mycket glädje av att lyfta fram en sådan unik pärla som Bertha Kalich.

Källa: Jewish Women’s Archive.

Share

Alter Kacyzne – en fotografisk välgärning

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, photography, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Lublin, 1924. Några skolpojkar tittar stint in i kameran. Vem som fixerar vem är svårt att säga. Är det mannen bakom kameran, Alter Kacyzne, eller de små pojkarna, som tycks ha stupat över läroböckerna, som skapar närvaron? Bilden är från en cheder-skola i Lublin, en skolform för judiska barn där det studeras hebreiska och judendom. Språket som fladdrade över skolpojkarnas annars rörliga läppar var nog jiddisch.

Det här utsnittet ur en judisk vardag, med det folk som Europa berövats, tillhör en av få fotografiska dokumentationer som finns bevarade. Och det har vi Alter Kacyzne att tacka för. Han kände nog igen sig i de små pojkarna. Även han hade tidigare stumnat över de hebreiska böckerna som liten pojke. Men han gjorde så i Vilna (Vilnius) där han föddes 1885.

Han kom från en mycket enkel familj. Hans far var murare och modern var sömmerska. Hemma talade man jiddisch. Men den lille Alter var vetgirig, och han lärde sig själv ryska, franska, polska och tyska. När han var 14 år gick hans far ur tiden och Alter blev tvungen att bidra till familjens hushållskassa. Men han följde inte sin far i spåren, utan fick anställning hos sin farbrors fotoateljé i staden Jekaterinoslav, som ligger i dagens Ukraina och kallas nuförtiden Dnipro.

Vid den här tiden började han även att intressera sig för det skrivna ordet. (Det här var nämligen en tid när folk fortfarande läste böcker.) Han började skriva noveller på ryska, och skickade dem till och med till sin favoritförfattare An-sky (Shloyme Zanvl Rappoport). An-sky var en av de viktigaste och mest framgångsrika jiddischspråkiga författarna under sin tid. Alter Kacyzne var också mycket förtjust i en annan jiddischspråkig författare, Isaac Leib Peretz. Peretz blev mycket betydelsefull för Alter Kacyzne, och var hans litterära läromästare.

Runt 1910 flyttade Alter Kacyzne, tillsammans med sin nyblivna hustru, till Warszawa och öppnade en egen fotoateljé. På 1920-talet började han att arbeta som fotojournalist för tidskriften Forverts, som var baserad i New York. Alter Kacyzne reste runt i hela Europa och även norra Afrika, för att dokumentera judarnas liv.

1921 tog nämligen hans yrkesliv en ny vändning. Den amerikanska organisationen HIAS (Hebrew Immigrant Aid Society) bad honom att dokumentera judarnas liv i Galizien och Volynien, och det är inom ramen för det uppdraget de små skolpojkarna på cheder-skolan i Lublin tittar in i Alter Kacyznes lins. Han tog tusentals fotografier från regionen. Ingen vet exakt hur många. Ett digert material som skulle kunna ha varit till stor hjälp idag för dem som försöker rekonstruera judarnas liv i regionen. Men mellan oss och Alter Kacyznes gärning står förintelsen.

När nazisterna tågade in i Polen 1939 flydde han tillsammans med fru och dotter till Lviv. Men deras frihet blev kortvarig, ty 1941 anföll nazisterna Sovjetunionen. Alter Kacyzne och hans familj tog till flykten igen. De trodde att de skulle vara säkra i Ternopil. Men där hade nazisterna redan slagit ner sina bopålar. Alter Kacyzne mördades där den 7 juli 1941. Han blev 56 år gammal. Hans fru mördades inte på plats. Hon skickades till förintelselägret Bełżec. Men hans dotter överlevde, då hon kunde hållas gömd hos en familj i Polen.

Alter Kacyzne var en enastående kreatör. Han kombinerade skickligt sin fotografiska gärning med sitt skriftställande, och han var en bred publicist. Han skrev satiriska verk, rena reportage, och även pamfletter där han engagerade sig för de mest utsatta i samhället. Av hans digra material finns inte mycket kvar. Blott 700 fotografier finns bevarade. Även mycket av hans skrivna ord har vandaliserats eller förstörts av nazisterna.

Men den spillra som finns kvar är av stor betydelse. Den kan ge en unik möjlighet att vrida klockan tillbaka, om än bara för ett ögonblick. När jag bläddrar igenom de fotografier som finns bevarade är det lätt att drabbas av sorg. Men istället ska vi fyllas av en ursinnig kraft som gör att den judiska historien på denna plats aldrig faller i glömska. En kraft som aldrig låter förintelsen bli ett dovt minne. Ty det är Europas historia, Europas skuld, och vi här som bär ansvaret att de aldrig glöms. Och Alter Kacyznes fotografier är en viktig del av den processen. En process utan målgång.

Här kan ni se de bevarade fotografierna. Bilden på skolpojkarna i Lublin är hämtad därifrån.

Share

Efraim Moses från Drohobytj

Category: antisemitism, art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 1 minut)

9 december
Dagens polska affisch
Affisch till en utställning med Efraim Moses Liliens grafisk
Av Efraim Moses Lilien
År 1914

Det är en späd man med en väldig lie lutad mot axeln som syns på affischen. Klumpiga stövlar banar väg genom en äng med bångstyrigt högt gräs. Kanske är det svårt för er att ana i denna affisch, men Efraim Moses Lilien beskrivs som en av jugendstilens viktigaste företrädare. Född i Drohobytj i Galizien 1874 åkte han som ung man till Kraków för att studera under den store mästaren Jan Matejko.

Lilien var inte bara konstnär. Bara och bara, förresten. Som om det inte vore stort nog. Nå, han brann även för sionismen, och kallas därför ofta för den första sionistiska konstnären. Under sin levnad medverkade han till att grunda en konstskola i Jerusalem, samt att han grundade det första judisk-sionistiska förlaget i Europa.

Utställningen som affischen härrör från var bland annat initierad av Maximilian Goldstein, som var eldsjälen bakom det kortlivade judiska museet i Lemberg, Lwów, Lviv, eller vad du kallar vår älskade lejonstad. Goldstein och hela hans familj mördades i förintelsen. Lilien dog dock långt tidigare. Han gick ur tiden 1925, 51 år gammal.

Share

%d bloggers like this: