viewpoint-east.org

Zuzannas liv före förintelsen

Category: antisemitism, art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, literature, poetry, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ett olycksbådande ljud fyller rummet. Ljudet har en spiralformad karaktär, som söker sig mot en oändlighet med bottenlös smärta och sorg. Det är svårt att tänka förbi det. Ljudet upptar hela lokalen och det är påträngande och påfallande. Ljudalstraren är en videoloop på utställningen Zuzanna Ginczanka. True Life Is Only About Happiness på Center for Urban History of East Central Europe i Lviv.

Bilderna i videokonstverket är egentligen mindre intressant, ty det är ljudet som är dess bärare av en förestående katastrof. Och katastrofen är förintelsen.

Utställningen handlar således om Zuzanna Ginczanka, Zuza som hon kallades av sina vänner. Denna poet som tycks tagit för vana att följa mig i alla de judiska spår jag följer här. Trots att jag inte själv söker henne, verkar det som om hon trivs i mitt sällskap. Jag har sedan en tid upphört att värja mig. Hon tillåts helt enkelt att ta över.

Det är en vacker utställning, i all sin enkelhet. Man har valt att ställa upp smala bord som skildrar varje del av hennes vuxna liv. Genom bilder, handskrivna dikter, hennes tryckta diktsamlingar, tidningar hon arbetade på, ögonvittnesskildringar, och vänners minnen får man följa Zuzanna Ginczanka.

Det är tiden i Lwów (Lviv) som borde intressera mig. Det var här som hon angavs till Gestapo av sin granne, och det var då hon kanske skrev sin bäst ihågkomna dikt, Non omnis moriar (Icke helt och hållet ska jag dö). Men ändå är det tiden i Równe (Rivne) som tilldrar sig min största uppmärksamhet.

I Równe bodde hon med sin mormor som var apotekare. I deras hem ska det ha legat en tung doft av örter. I synnerhet i Zuzannas rum, som låg rakt ovanför apoteket. Apoteket hade inga priser, de sattes efter åtgång och tillgång. Där jobbade även en assistent som särskilt tyckte om att offentliggöra kundernas önskemål av mer intim karaktär. “Whenever a customer came and asked for condoms, for instance, the assistant would shout: ‘Condoms big size!’ Zuza’s granny quoted a price: 4.50!”, läser jag att vännen Lusia Stauber minns. Lusia var en nära vän till Zuzanna, och det finns en svensk koppling. Lusia Stauber var nämligen Dagens nyheters chefredaktör och ansvarig utgivare Peter Wolodarskis mormor, och det var bland annat med Lusias hjälp som några av Zuzannas handskrivna, och ännu inte publicerade verk, skonades ödet är förintas.

På bilderna från Równe ser jag en solbränd och lycklig Zuzanna Ginczanka, tillsammans med vänner, och ofta med hennes följeslagerska Blumka Fradis. På bilderna råder lycka och liv. Titeln för utställningen lever just i de där lyckliga ögonblicken fångade på bilderna från hennes tid i Równe.

Bland bilderna från Równe finns också en bild från en antisemitisk demonstration 1937. En väldig folkmassa fyller huvudgatan i den polska staden. I Polen under den tiden fanns det flera antisemitiska tendenser, något som Zuzanna Ginczanka måste ha uppmärksammat. Det finns ingenting som tyder på, bland de efterlämnade vittnesmålen, att hon skulle ha underskattat antisemitismens kraft. Men ändock stannade hon kvar, kanske du tänker. Hon stannade troligtvis beroende på sin åldrande mormor och att hon hade ett Nansenpass som begränsade hennes möjligheter att fly. Och som assimilerad jude uppfattade hon möjligen antisemitismen i Polen som något mindre oroväckande för hennes bekommande. Vad som senare skulle komma, Nazitysklands ockupation av Polen och förintelsen av praktiskt taget alla judar i området, känns ändå avlägset i 1930-talets Równe.

Bland bilderna från Równe finns nybyggda hus i polsk funktionalism. Det känns vågat. Modernt. Och Zuzanna Ginczanka i sin baddräkt med vänner och glada skratt. I förhållande till de antisemitiska strömningar som samtidigt pågick i Europa står de som ett vibrerande utropstecken. Att föreställa sig att hon snart ska gå mot en fasansfull död är svårt. Och ohyggligt smärtsamt.

Utställningen lyckas därför att ge inblick i den tidens motsägelser. Å ena sidan, de strömningar som skulle förinta och krossa det Europa som man kände då, och å andra sidan kvinnornas första trevande steg mot större frihet. De går inte ihop de där två bilderna, därför blir utställningen så sann. Verklig och skrämmande. Förintelsen känns nämligen aldrig långt borta när man, som jag, bor i Lviv.


Zuzanna med sin vän Blumka Fradis.


Non omnis moriar som handskrift.

Share

Skönheten som skymmer ett författarskap – Zuzanna Ginczanka

Category: antisemitism, art, avantgarde, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, literature, poetry, poland
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Ikväll hade jag föresatt mig själv att skriva en text om Zuzanna Ginczanka. Fylld av sprudlande motivation och skrivarglädje äntrade jag således hennes wiki-sida. Jag hade bara läst några stycken tills modet sjönk. Nej, jag kommer inte skriva någon text om Zuzanna Ginczanka, tänkte jag bistert. Jag kommer att skriva en text om texten om henne.

Det är väl sådant som händer när man plötsligt känner en fundamental alienering gentemot texterna om någon. De där orden lämnar en helt utan ett uns incitament till vilja att författa. Ni undrar givetvis varför, och det gör även jag. Ty hur jag än vänder och vrider på mitt kikarsikte tycks jag förlora fokus.

Genom textraderna gluttar endast fram en liten gubbsjuk blick. Hennes författarskap omnämns givetvis i stora och bombastiska ordalag. Men fram tittar hela tiden en bild av hennes skönhet. Märk väl att jag lyckas undvika att skriva “påstådda skönhet”, ty man bör vara inbilsk eller gemen om man inte vågar tillskriva henne detta epitet. Ja, hon var vacker. Men varför måste en wiki-sida om henne innehålla en kilometer lång bladdrande text om alla okändingar som ville slå läger vid hennes barm?

Om vi föreställer oss en liknande text om en hårfager man som tyvärr inte fick leva sitt liv till ålderns höst, hade vi då fått läsa om alla dessa okända fjällor som kom i hans väg? Nej, det hade kanske varit en kort passage, men inte textens själ.

Nu ruskar jag på mitt huvud, som knappast kommer till gå till eftervärlden som en skönhet, och försöker skriva något om Zuzanna Ginczanka som inte handlar om hennes skönhet.

Men jag misslyckas.

Det går inte. Kanske beror det på att jag läst den där wiki-sidan, eller för att jag egentligen är en ogin person som helst också vill vara så där skön, men inte är det. Eller så beror det på att jag nyligen bevistade en utställning på Galleri Dzyga i Lviv av den polska konstnären Krystyna Piotrowska där Zuzanna Ginczankas skönhet stirrade envist på mig.

Någonstans tror jag att det är en kombination.

Krystyna Piotrowska verk “War or Love” består i huvudsak av Zuzanna Ginczankas sköna ansikte som tittar mot oss. Hennes huvud omges av olika ting. Parafraserna går till kvinnlighet, judendom, Galizien och ta-da hennes skönhet. Trots att jag tror att Piotrowskas ambition är att lyfta fram Ginczankas författarskap, ser jag endast hennes skönhet. Med det sagt så är det inte det inte sagt att det är något fel på Piotrowskas verk, det kan lika gärna vara fel på mitt huvud. Jag har tydligen nått en plats i livet där kvinnors skönhet känns oändligt… slitet. Utnött. Tuggat till att ämnet blivit helt utmärglat.

Jag vill förstå vem Zuzanna Ginczanka var. Hur hon blev den som skrev det hon skrev. Inte hur hon såg ut. Är det för mycket begärt?

Kanske är det bara så att jag har svårt att relatera till skönhet. Tacka vet jag päron.

Kanske tycker du att det inte finns något samband mellan päron och skönhet, men i min tankevärld, relativt likt lustiga huset, finns det ett samband. Jag tänker nämligen på Stanisław Lem.

I sin barndomsskildring “Höga slottet” beskriver Lem sin egen barndoms fysionomi som päronformad. Jag har mycket lättare att relatera till det. Av förklarliga skäl. Således skulle jag få mer ut av en utställning som försökte göra Lem till den där päronformade kroppen (det hade kanske gett en helt annan dimension till hans författarskap), än att framhäva en vacker kvinnas ansikte som just vackert.

Kanske är det även så jag inte alls förstår Zuzanna Ginczankas diktning. Jag har en fabläss för skandinavisk diktning. Den är ofta tunn och skir, med invanda ord som exploderar i en kristall av tolkningar. Tunn. Men oändligt drabbande. Den centraleuropeiska diktningen är, i enlighet med det jag bekantat mig med, ofta svårgenomtränglig, tung, tjock som en päls, med lager av svårtolkade begrepp som för mitt inre endast flyter ut en en gröt. En slags centraleuropeisk rotvälska som bara återfinns i poesin.

Nå, det finns ingen anledning att bli upprörd! Jag är sannerligen ingen kännare av centraleuropeisk poesi, utan refererar endast till det lilla brottstycke jag orkat crawla mig igenom.

Det är med bakgrund av detta, och allt annat, som jag inte lyckas skriva någon text om Zuzanna Ginczanka. Det finns andra som lyckats så mycket bättre än jag att förstå hennes texter. De är värda att lyftas. Mitt bidrag gör inte anspråk på att ha förstått eller lyckats belysa någonting över huvud taget. Utom möjligen den att wiki-sidan om Zuzanna Ginczanka är en sida som lämnar några av oss med en känsla av att kvinnors eftermäle bäst beskrivs genom deras leenden och skönhet. Och deras helt okända friare.

Jag hade istället önskat att få läsa en text om varför Zuzanna Ginczankas författarskap ansågs som så banbrytande. Jag hade önskat att jag hade fått någon förståelse för hur hon formades till en så egensinnig poet. Vad var det som ledde henne dit? Var det för att hon lämnades av både sin far och mor? Var det för att hon växte upp hos en mormor som önskade och verkade för den unga Zuzannas orubbliga karaktär? Var det för att hon levde som ung vuxen i ett Polen som hade tydliga antisemitiska tendenser? Eller formades hon till författaren hon blev av en egen kraft? Vad läste hon? Vilka var hennes förebilder? Om detta finner jag intet. Ty hennes omtalat vackra ansikte står som en mur mellan mig och en djupare förståelse av hennes författarskap.


Zuzanna Ginczanka som Galizien. Egentligen vill jag inte alls ha med den här bilden från Krystyna Piotrowskas utställning, ty Ginczankas skönhet är ju redan omvittnad. Men jag undrar om det inte underlättar för er läsare, om ni nu inte redan har tröttnat och slutat läsa.

Share

Olga, Martin, jag och du

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, literature, Litteratur
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nå, det är svårt att med säkerhet fastställa varför jag tilltalas så av Olga Tokarczuks författande. Det är som om jag blir alldeles varm inombords när jag läser hennes texter. Som om det fanns ett märkligt släktband mellan våra tankesfärer. Mina tankar flätas in i hennes texter och jag följer ledigt med. Jag känner innerlig eufori över att jag äntligen hittat en skriftställare som aldrig tycks kunna göra mig besviken.

Det märkliga är att jag känner mig både hemma och borta på samma gång.

Jag är hemma i hennes ordval och banor de löper i. Samtidigt är det som jag är borta på besök hos någon jag känner ganska bra. Denna någon har inrett sitt hem som jag skulle göra, men med små och uppfriskande detaljer som skiljer. De är tillräckligt stora för att märka av deras existens, men samtidigt så små att de inte kan skönjas med blotta ögat. Dessa små detaljer gör att jag ofta blir förvånad på ett hemtamt vis. En motsägelse kanske, men ändock ett faktum när jag läser Olga. Det är lite som när jag skriver själv, och blir överraskad över hur jag väljer att teckna ett skeende. Hur det uppkom, och varför det blev som det blev kan jag inte svara på, samtidigt som det är väldigt självklart att det blev så, då det var det jag som skrev det och det därför är fullkomligt logiskt.

Det är, som jag skrev ovan, faktiskt första gången det händer mig. Att jag mött en sådan författare. Det är klart att andra skriftställare har tilltalat mitt intellekt, men det har alltid funnits en distans mellan mig och den andra. En osynlig mur, omöjlig att tillintetgöra.

Kanske finns det ett särskilt uttryck i hennes författarskap, eller så finns det bara en koppling till hur jag förväntar mig att förhållandet mellan läsaren (jag) och författaren (du) ska te sig. Jag lutar mitt öra mot Martin Buber och hans tankar om jag och du. (Tankar som förövrigt slog rot hos Buber bara ett kvarter från den plats jag sitter och skriver det här.)

Nu när jag tänker på det, så det kanske så att jag i detta fallet är du, emedan hon är jag. I alla fall så länge hon skriver och det är jag som läser. Nu skriver jag ju om hennes författarskap, så då är jag antagligen jag, och hon är således du. Även om du också finns här (och det är ju mer troligt att just du läser detta än att Olga gör det). Du läser om oss. Ja, faktiskt om oss alla tre. (Om man nu ska tänka som Buber, och det är faktiskt att riktigt fördelaktigt.)

Men ingenting av det här förklarar varför jag känner ett så starkt (och möjligen, inbillat) band till Olga Tokarczuks författande. Det är tänkbart att även om jag skulle nå en förklaringsmodell till varför, så skulle jag förkasta den lika fort som den formerade sig. En av de många tjusningarna (ty de är väldigt många) framstår så här i skrivande stund, att jag aldrig kommer sätta fingret på varför min böjelse för hennes författarskap är förskaffat som det är. Det är väl lite som de där detaljerna i det hemtama rummet jag beskrev ovan. De både finns där, och gäckar mig med sin förvillande välkändhet.

Varför jag skriver det här just nu kan inte heller fastställas med säkerhet. Det bara kom sig så, att nu var det tydligen dags att skriva om Olga Tokarczuk, igen. (Och lite om Buber.)


Två Olgor som följer mig just nu.

Share

Kanske en bortglömd kulturpersonlighet

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, literature, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

På en av de få kvarvarande gatorna i Lvivs innerstad som ännu inte kännetecknas av en trögflytande flod av turister, ligger ett litet kafé man lätt hastar förbi. Kawiarnia Skarbek heter det. Där kan man avnjuta ljuvligt god strudel serverad med vaniljglass. Så gott som det bara blir i Lviv.

Jag har varit där flera gånger utan att egentligen funderar särskilt mycket på denne Skarbek som lånat ut sitt namn till kaféet. Men efter att ha besökt utställningen #portret_mista (porträtt av staden) på nationalmuseet i stan fick jag upp ögonen för denne man, greve Stanisław Skarbek.

Stanisław Skarbek föddes till polsk grevson år 1780 i Obertyn, en stad strax norr om Kolomyja i västra Ukraina. När den lille Stanisław var en vecka gammal dog hans mor. Och vid fyra års ålder blev han också faderslös. Den lille pojken fick flytta till sin moster i Bursjtyn, även det i västra Ukraina. Det måste ha präglat honom, att förlora sina föräldrar vid så unga år, och vi återkommer till det om en liten stund.

Efter sina studier, i bland annat Zholochiv och Lviv, började han driva sin farfars ägor och blev snabbt mycket framgångsrik. Men Napoleonkriget kom emellan. Han stred aldrig, utan fick istället tillstånd att driva saltgruvor. När kriget var till ända fortsatte han sin inslagna bana och gjorde sig enorma förmögenheter.

Stanisław Skarbek har nu kommit till Lviv, och här förälskar han sig i den 15-åriga flickan Sofia Jabłonowska. De gifter sig, men skilsmässan är snart ett faktum. Den stackars Stanisław blev med det en bruten man, hans hälsa blev allt sämre. Men det var under tiden efter äktenskapet som han gjorde sina riktiga stordåd.

År 1834 grundar han en stiftelse för föräldralösa barn. Hundratals barn fick genom hans försorg ett hem på ett av hans enorma gods. Där fick de skolgång och annan viktig omsorg. Alla barn var välkomna, men de polska barnen gavs företräde. Undervisningen hade dessutom särskilt fokus på katolsk uppfostran. Det är lätt att se att det var Stanisławs sätt att försöka hjälpa andra föräldralösa och vilsna barn.

Året efter han grundade stiftelsen för föräldralösa barn fick han tillstånd av Lvivs stad att bygga en teater i stan. Skarbek var mycket intresserad av allt inom konstlivet. En intressant slump är att Stanisław Skarbeks och Franz Xaver Wolfgang Mozarts, den kände Mozarts yngste son, kanske möttes i staden Bursjtyn. Mozart arbetade där nåra år efter att Stanisław flyttat från sin moster, men det är ju ganska troligt att Stanisław hörde talas om denne kände tonsättare när Stanisław var på besök. Kanske hörde han Mozart spela, och de kanske till och med samtalade lite grann. Stanisław talade tyska obehindrat.

När Skarbeks teaterbygge stod klart hade ungefär 16000 ekstokar skövlats. På dem vilar teatern än idag. Teatern ansågs vara Europas största vid tiden, och innehöll inte bara en teater utan även hotell, butiker, kaféer. När teatern satte upp sin första föreställning, hade den nya maken till Stanisławs exfru huvudrollen. Stanisław måste ha avgudat Sofia.

Men Stanisław Skarbek blev som sagt aldrig riktigt lycklig efter skilsmässan, och han hade gjort sig även ovän med nästan alla i hans närhet. När han slutligen dog år 1848, i ett av hotellrummen i hans teater, var det i total ensamhet. Han begravdes på Lychakivkyrkogården i Lviv, men 1885 flyttades hans kvarlevor till godset där han föddes.

När jag går runt på utställningen #portret_mista på nationalmuseet i Lviv dyker plötsligt hans porträtt upp, omgiven av porträtt med den tidens stora skådespelare och tonsättare. Däribland Franz Liszt, som 1847 gjorde sin bejublade Ukraina-turné och säkerligen träffade Stanisław. Och brevid honom hänger Franz Xaver Wolfgang Mozarts porträtt, och många, många andra.

Jag undrar om det inte var så som han ville bli ihågkommen, den gode Stanisław Skarbek, som en viktig kulturpersonlighet i staden. Och även om många idag glömt bort vem han var, så har han med sin teater satt ett markant avtryck i staden. Fast teatern bär tyvärr inte längre bär hans namn. Idag heter den Maria Zankovetska-teatern. Men det är ju en helt annan historia.


Fotografen (=jag) är lite knasig. Skarbek syns på vänsterkanten, så att säga.


Nå, han var nog inte så hårfager, den gode Stanisław Skarbek.


Teatern är sig lik än idag. Fast det här är en målning från 1900.

Share

Om Eva Frankos “Utresetillstånd”

Category: 1989, bokrecension, by sophie engström, eastern europe, krönika, literature
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det händer något med oss när vi är med om stora samhällsförändringar. Ofta beskriver vi det som om samhället förändrades, och vi står vid sidan om och ser på. När jag läser Eva Frankos Utresetillstånd blir jag varse hur fel den perceptionen är. Vi står inte utanför, oavsett var vi befinner oss. När samhället gungar, förskjuts vår identitet. Vår själsliga kropp ändrar form.

I Utresetillstånd färdas vi genom Katarina Levitskys liv, från hennes tillvaro i Stockholm till barndomens Slovakien, då del av Tjeckoslovakien. Vi får genom den unga Katarinas ögon läsa hur det kommunistiska samhället fungerar. Gradvis förstår hon att hon lever i ett förtryck, att det finns andra bortom hennes tillvaro som har en större frihet. Genom kvinnorna hon ser omkring sig ser hon också hur samhället fungerar, det är deras ansikten som tar oss fram till en tid då muren raseras. En mur som finns både fysiskt i tillvaron, men också i den vuxna Katarinas inre.

Hon befinner sig i Stockholm och ser på håll hur folket ger sig ut på gatorna i Prag i det som skulle kallas Sammetsrevolutionen 1989. En revolution som ledde till att diktaturen störtas. Det här ledde sedermera till att Katarinas hemstad blev en del av det nya självständigare Slovakien.

Samtidigt som jag färdas genom Utresetillstånd, läser jag Stefan Zwiegs Världen av igår. Det är två mycket olika böcker, men det finns ändå beröringspunkter. Båda skriver om en svunnen tid, andra epoker som de av olika anledningar måste brottas med. För mig är de epoker jag inte känner genom mitt inre utan just via andras berättelser. Jag tror att jag fångas upp mer av Eva Frankos berättelse då hon låter oss färdas genom kvinnorna. Det är dessutom namn jag kan relatera till. Zwiegs värld består för mig av ansikts- och ordlösa män. De flesta av de namn Zwieg nämner känner jag inte till. Det får mig att känna mig obildad och dum. Franko fyller sin berättelse med namn jag känner till, och med kvinnor. Det får mig att känna mig delaktig och (märkligt nog) sedd.

Jag har själv levt genom en revolution, och jag kan därför identifiera mig med Katarina Levitskys resa och transformation. Man förändras på så många vis. Man förändras i hur man ser på andra, på myndigheter, på allt som omger oss. Den här förändringen speglar sig i hur man ser på sig själv. Om man lever i en omgivning som inte förstår vad det innebär att genomströmmas av en revolution, blir det lätt så att man värjer sig från kontakt. Det kan vara svårt att beskriva vad man genomgår. Det här hände mig när jag kom till Sverige efter Euromajdan. Jag uppfattade de jag mötte som ointresserade och ibland arroganta. Jag hade ju upplevt något som jag aldrig trodde jag skulle uppleva, och aldrig hade jag varit så rädd. Allt i mitt liv sattes ur spel under de där månaderna. Det var därför svårt att acceptera att många inte intresserade sig för mina upplevelser. Kanske var det därför som jag kände mig så lycklig när jag återvände till Ukraina, efter sommaren i Sverige. Och det är här jag känner den verkliga beröringspunkten med Eva Frankos berättelse, och jag känner mig tacksam över att få läsa om någon som också känt den där typen av speciella utanförskap.

Share

Clara’s War – När tilltron till mänsklighetens godhet förgörs … nästan

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Jews, jiddish, krönika, literature, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag har precis läst de sista raderna i “Clara’s war” av Clara Kramer, men hennes ord kommer för evigt eka i mitt inre. Det är nog den första bok jag läser där jag får kämpa mot tårarna. Mina händer är våta av svett och ångest. Hjärtat bankar hårt i min bröstkorg. Kanske är det även den första boken som gjort att det värker i mig på riktigt. Varje rad, varje sida gör så obeskrivligt ont. Alla Claras döda släktingar och vänner stirrar upp mot mig från sidorna. Det besinningslösa våldet vrålar mot mig. För att lindra smärtan försökte jag varva med andra böcker, men det gick inte. Claras röst trängde bort allt annat.

Claras ord gräva sig in i ditt medvetande. Det som berättas är så groteskt att det inte är möjligt att förbli oberörd. Orden äter sig in i dig. Gröper ur varje liten uns av tilltro till mänskligheten. Hur är det möjligt att vi kan förvandlas till sådana gräsliga mördarmaskiner? Vad är det för fel på oss?

“Clara’s War” är Claras berättelse från Zjovkva, eller Zołkiem som hon kallar det. En stad ett stenkast från Lviv. När Clara föddes var det en stad där judar, ukrainare, polacker och även tyskar, levde sida vid sida i relativ fred. Antisemitismen fanns där under ytan, men hölls mirakulöst i schack. Men andra världskriget förändrade allt. För att överleva måste Clara och hennes familj gömma sig. En av stadens tyskar, en ökänd antisemit, tar familjen i sitt beskydd och gömmer hela familjen samt några familjer till, i en bunker under huset. Sammanlagt gömde denne man och hans familj 18 judar l i över ett år.

Jag har varit i Zjovkva många gånger, men kommer aldrig igen kunna återse platsen utan att bära med mig Claras berättelse. Zjovkva kommer hädanefter att vara en plats av död. Kvalfull död. Där barn dödas och lemlästas. Där så många oskyldiga mördades för att en sjuk ideologi spridit sig som ett gift genom samhället. Där vanliga människor plötsligt förvandlas till mördare. Där unga män skryter om hur många judar de mördat med sina bara händer. Där man rättfärdigar sitt mördande med bland annat kyrkobesök. Söndags förmiddagarna är för övrigt de dagar som är säkrast för alla judar. Då är mördarna i kyrkan. Men mördarna är inte bara långväga gäster. De är också dina grannar. Sådana du delat sorger och glädjeämnen med.

Det är värst det här med barnen. Jag är sannerligen ingen barnälskande tant, men att läsa hur det besinningslösa våldet gick ut över barnen gör att varje hörn av min kropp vrålar. Varför mördar man barn på det bestialiska viset? Hur mycket jag än försöker förstå vad det är som sätter igång en sådan vilja, att mörda, så är det inte möjligt att acceptera. Det går inte att acceptera att någon kan hitta ett sätt att rättfärdiga det. Och det mest avskyvärda är att det är vi! Vi människor som utför det!

När tyskarna lämnade Zjovkva hade endast 50 av de runt 5000 judarna överlevt enligt Clara. Det betyder att endast 0.01% av stadens judar överlevde. Det så makabert. Och som Clara skriver: “When I think of the Holocaust, I think of 6 million lost, I think of the 50 million who never had the chance to be born“.

Vissa punkter i livet markerar stora förändringar för oss. För mig var det när jag läste Phillippe Sands “East West Street”. Jag har tidigare berättat om hur den boken drabbade mig. Det är ingenting i jämförelse med “Clara’s war”. Man kan säkert fråga sig varför jag fortsätter att läsa något som är så fasansfullt och som gör så ont i mig. Det finns inget enkelt eller entydigt svar på det, men jag tror det är för att jag på något luddigt sätt ser det som mitt ansvar. För jag vill minnas att de fanns här. Jag vill vara delaktig i att minnet av dem består. Några kanske menar att det som hände då tillhör historien, men jag vidhåller att det enda sättet att förstå vår samtid och skapa en dräglig framtid är att minnet och kunskapen om att de var en del av den här platsen bevaras. Det är ett arbete som aldrig tar slut eller fullbordas.

Ty däri ligger vårt ansvar. Att aldrig glömma.

Share

När ragnaröken lägrar sig över Warszawa finns det en liten strimma av ljus i Lviv

Category: antisemitism, by sophie engström, Jews, krönika, literature, music, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag sitter på Lvivs filharmoni och lyssnar på Johann Sebastian Bachs “Erbarme dich, mein Gott” och känner en vrede välla fram genom mitt blodomlopp. En fullkomligt egoistisk och irrationell vrede. Det sker under framförandet av Phillippe Sands bok “East West Street“. En föreställning som heter “East West Street – A song of good and evil”.

Min egocentriska vrede väller fram när Hans Frank inväntar sin dom vid Nürnbergrättegångarna. Jag vet att det är ovidkommande, för vad spelar det för roll om Hans Frank stjäl Bach från mig? Men plötsligt ser jag allt helt tydligt. Den vrede, och mitt uppsåt att återta Bach, är helt logisk. Den destruktion som Frank åstadkom måste bekämpas, även om det är med så små medel som att återta tjusningen i att lyssna till Matteuspassionen av Bach. Min vrede är berättigad. Varje millimeter av antisemitismen måste bekämpas. Det var viktigt då, och är förskräckligt nog så än idag.

Jag skriver det här när mitt flöde på Facebook och Twitter fylls av nyheten om att en groteskt stor nationalistisk marsch precis avslutats i Warszawa. Alla de som paraderade i Warszawa ikväll var inte fascister, och det är just det som gör det så ofantligt skrämmande. De gick gladeligen bakom antisemitiska banderoller med nazistiska symboler. Bakom banderoller som kungjorde en önskan om ett vitt Europa. Ett Europa utan judar och muslimer. Det är för mig fullkomligt obegripligt hur någon som påstår sig inte skriva under på det, kan vandra bakom sådana uttryck bara för att de vill hylla sin nations självständighet! Och hur har de tänkt att vi, som ständigt försöker förfäkta att antisemitismen är en del av det polska samhället eller den östeuropeiska tankestilen, ska kunna återgå till våra positioner imorgon?

Är jag arg? Ja, jag är rasande! För det känns helt absurt att efter ha bevistat den lysande uppsättningen “East West Street – A song of good and evil”, behöva läsa om hur galet det stod till på Warszawas gator idag. Det är en skymf mot allt det arbete som gjort för att försöka riva ner föreställningar om det antisemitiska Polen. Och saken blir inte bättre av att marschen hade förstärkts av fascister från bland annat Ungern och Ukraina. Det gör egentligen bara saken än värre.

Ikväll känns det tungt. Det hade varit fint att få skriva något om det uppnådda arbetet efter andra världskriget. Om den vackra föreställningen och vilket hopp den gav oss i publiken. Men de två konstraterna, föreställningen inspirerad av Phillippe Sands bok, och marchen i Warszawa står bara och skriker mot varandra. Allt arbete kan när som helst bara pulveriseras. Om det inte redan har skett.

Jag försöker döva smärtan med Matteuspassionen, men i skrivande stund har den svårt att överrösta ragnaröken mitt inre spelar upp. Men det finns ändå en strimma av ljus som försöker leta sig in, och det är att kvällens föreställning på Lvivs filharmoni var fylld till sista plats. Var och en av oss som gick därifrån hade med oss en liten bit av det goda. Och det är viktigt, och tillika vackert, att det skedde just i Lviv.

Share

%d bloggers like this: