viewpoint-east.org

Poltva liksom Pełtew – ett tvivelaktigt vatten

Category: Alice Habsburg, by sophie engström, Galizien, krönika
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Den första tiden kände jag en intensiv saknad. Mitt öga sökte ständigt den inlärda och förväntade vyn, men den infann sig inte. Jag upplevde att jag höll på att tappa greppet om tillvaron. Hur min inre kompass snurrade vilt runt, runt i ett meningslöst försök att finna det som nu inte längre fanns med mig. Norr och söder, väster och öster fanns inte längre. Plötsligt befann jag mig inte längre i brytpunkten mellan dem. Jag visste aldrig var jag var i förhållande till väderstrecken. De hade övergivit mig, och därmed var min fixpunkt borta. Det gick inte en dag utan att jag sökte efter det som tidigare hållit samman min tillvaro. Vattnet.

I Lviv finns inget vatten. Nå, alltså det finns, men inte sådant jag lärt mig att kalla för vatten. Med vatten menar jag något som skapar av linje, som en horisont, eller som öppnar den för en delning mellan några enheter.

Vattnet i Lviv har alltid gäckat mig. Redan tidigt fick jag lära mig att vattnet, det som skulle dela staden, var nergrävt. Gömt under lager av jord och kullersten. Men det hindrade mig ändå inte från att söka efter detta vatten.

Jag minns en vår för några år sedan, då jag gjorde ett helhjärtat försök att ta reda på vattnet. Jag tog en buss, ut till en plats där kartan påstod att vattnet skulle stiga upp till allmän beskådan. Trots att jag sökte, fann jag inga bevis på dess existens. Några lummiga lundar visade sig gömma allt annat än vatten. Något dike skvallrade om att någon typ av tillrinning förekommit, men det jag såg var en tom rynka i markens ansikte.

Poltva, floden som Lviv gömts under sin kroppshydda, ville inte visa sig för mig. Ett sådant tvivelaktigt vatten. Ja, nog är det tvivelaktigt, denne Poltva, eller Pełtew, som det kallar sig på polska.

Orsaken till att man grävde ner Poltva, eller Pełtew, sägs ofta vara att den sinade. Men det tycks faktiskt finnas andra förklaringar, så som det ofta förhåller sig med företeelser. Det var nämligen så att Pełtew, eller Poltva, var en synnerligen elakartad invånare i staden. Den inte bara sinade, den spred även sjukdomar och andra mer tarvliga inslag. Myggor, till exempel. Ja, det låter givetvis inte så farligt, men ett stort problem var att dessa myggor spred malaria. Den spred även andra otäcka sjukdomar.

Pełtew och Poltva nöjde sig inte med det. Den stank, och fick invånarna att skämmas över sin annars så vackra stad. Att gräva ner eländet tycktes till slut vara det enda riktiga tilltaget. Man stiger inte ner i samma flod två gånger, heter det ju. I Pełtew, eller Poltva, ska man idag inte alls stiga ner i, för den är tydligen en riktigt ohälsosam, på gränsen till giftig, flod. Ja, i alla fall om man ska tro på Wikipedia.

Idag lär den alltså vara i tryggt förvar under staden. Där glider den fram i all sin stinkande ömklighet. Nå, det där sista omdömet jag skrev var kanske lite orättvist. Vi ska ändå inte glömma att Poltva, eller Pełtew, hade en storhetstid. Då bar den varjager (alltså vikingar) genom Europa.

Idag kan man tydligen faktiskt fortfarande möta Poltvas avkommor i Lviv. Ibland tror jag till exempel att vårt päronträd på gården frodas just på grund av Pełtew, som lömskt glider fram under staden några stenkast från vår gård. Den lilla dammen i Stryskiy park lär ha orsakats av Pełtew. Det finns även andra små vattensjuka hål i marken som ska vara Poltvas verk. Men inga av dessa vatten är idag Poltva. Deras fysionomi har antagligen mer regnvatten än Pełtew i sig. Även om dessa är fina vattenspeglingar, i en annars torrlagd stad, så är de knappast några man kan använda som kompass. I synnerhet inte om man är van vid en rak strandlinje som speglar sig mot en välvillig horisont.

Det var först när jag kom till Busk som vi möttes på riktigt, jag och Poltva, eller Pełtew. Men då hade vattnet sedan länge slutat fascinera, och jag fångades istället av hur svanarna gled på dess yta, och jag funderade på hur den såg ut på Alice Habsburgs tid. Att jag äntligen mött Poltva, eller Pełtew, upptog alltså inte alls min tankesfär.


Pełtew, eller Poltva, i Busk januari 2017.

Share

Må vi aldrig glömma – Förintelsens minnesdag 2018

Category: antisemitism, by sophie engström, Estern Europe, Galizien, Jews, jiddish, krönika, ukraina, yiddish
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

I min lägenhet bodde tidigare en judisk man. Det vet jag, eftersom min granne Anja berättat det för mig. Hon har berättat om hur han varje påsk kom till henne för att bjuda henne och hennes man på matza. Ni vet det där osyrade och osaltade judiska brödet. Jag tänker nu på honom, just hemkommen från min årliga promenad till monumentet över förintelsen och gettot i Lviv. Och jag tänker på hur oerhört viktigt det är att minnet av honom, och alla de som bodde här före förintelsen, finns kvar. Att vi aldrig tillåts glömma.

I dagarna har jag läst många utmärkta artiklar om förintelsens minnesdag, om vad vi kan göra för att inte tillåta att det upprepas. Och det enda vapen jag ser att vi har, i en tid av ökande antisemitism, är att kämpa för att minnet finns kvar. Det finns hyllmeter författade om förintelsen, men jag har svårt att läsa mer om den bestialiska ondska som härskade i Europa då. Jag klarar inte av fler ingående beskrivningar av avrättningsmetoder eller dödsmarscher. För mig har det därför blivit mycket viktigare att försöka finna ett sätt för att förhindra en urholkning av vårt kollektiva minne.

När jag stod vid monumentet över förintelsen och gettot i Lviv idag kände jag hur en rädsla blommade upp inom mig. Där var så vansinnigt få ljus tända. Bara en handfull. På andra sidan gatan stod ljusen tätt vid monumentet över kommunismens offer, trots att det inte varit någon speciell hågkomst nyligen. Men här vid monumentet över förintelsen var det väldigt glest bland ljus som tänts i eftertanke över de mördade. Samtidigt är ju förklaring till varför det förhåller sig så lätt att ge. Väldigt få här har som Anja begåvats med ett minne av en judisk man i huset. Allt handlar till syvende och sist om att man kan sätta sådana här händelser i förbindelse till ett minne eller till en relation. I synnerhet om man lever i ett samhälle som ägnat decennier åt att inte minnas. Den glömska vi ser här är inte baserad på något hat eller antisemitism. Den har planterades och närdes av det sovjetiska systemet. Därför vore det enkelt för dagens makthavare att lyfta den här frågan. Synliggöra den. Så som Göran Persson gjorde när han hörde att många unga tvivlade på att förintelsen verkligen skett. Ukraina borde ha ett …om detta må ni berätta… Och det är uppenbart att Sverige också behöver ett nytt sådant initiativ. Tjugo år efter det förra. Det är tydligen så, att just händelser som förintelsen, tycks lätta att förtränga.

I Ukraina finns ändå många som arbetar med den här frågan, och ju mer insatt jag blir, ju mer förstår jag hur viktigt det arbetet är. Jag har tidigare skrivit om Rohatyn Jewish Heritage, men de är inte ensamma. (Del 1 och Del 2.) Många arbeten görs, och det finns en kunskapstörst. Lärare har till exempel bett Rohatyn Jewish Heritage att översätta alla texter de skriver till ukrainska. De historieböcker de annars är hänvisade till är föråldrade och hopplöst usla på att beskriva vad som verkligen skedde på ukrainsk mark.

Från Busk nås jag av bilder från Bogdan Lytvyn, aktivist och multimediaansvarig på biblioteket, där ett ljus fladdrar i vinden vid monumentet över förintelsen. Det är rörande och känns så oerhört betydelsefullt. På det sättet minns vi tillsammans.

Folket här hatar inte judar. Det tillhörde den sovjetiska propagandan att framställa ukrainarna som antisemiter. Det var ett effektivt sätt att skapa splittring och hat. Ingen har getts chansen att läka. Och det krävs för att tillsammans kunna bygga ett samhälle där minnet av dem som mördades finns synligt i gatubilden. Människorna är borta, men minnet av deras plats här kan vi bevara, och i många fall, återta.

Nedan ser du bland annat bilder på före detta judiska sjukhuset vars tak äntligen renoverats. Nazisterna förstörde utsmyckningarna, och det stod i det skicket under hela sovjettiden. Först nu har man återställt det. Monumentet över förintelsen och gettot i Lviv uppfördes 1992, alltså efter Sovjetunionens fall.


Överallt i stan skrapas minnet av dem fram. Det här är bara en av alla väggmålningar som återigen ser dagens ljus.

Share

“I Ukraina har vi många monument över död”

Category: antisemitism, by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Vad söker ni?”, frågar han när han kommer mot oss uppför sluttningen. “Ingenting särskilt. Vi bara tittar runt”, säger vi och nickar mot sluttningen som innehåller lämningarna efter den judiska begravningsplatsen i Busk.

Vi börjar gå tillsammans nerför gatan. Lämnar begravningsplatsen och det öppna fältet som sträcker sig mellan den och staden Busk bakom oss. “Det var hemskt”, tar han vid. “Ja, jag var inte med. Det är min bror som berättat för mig. Dödandet pågick i dagar. Tusentals ligger där nere.” Vi går en stund under tystnad, innan han säger: “Marken skakade i dagar efteråt”.

Sedan viker han av, och lämnar oss lika fort som han dök upp.

Massakern i Busk är ett minne staden lever med ännu. Trots att det egentligen är länge sedan, så har man inte glömt. Och det finns uppenbarligen behov av att prata om det med de få främlingar som dyker upp.

I juli 1941 tågade den tyska armén in i Busk. I staden bodde ungefär 1700 judar. I november 1942 inrättade tyskarna ett getto, dit man skickade även judar från byarna runt omkring Busk. Under vintern och våren började en grupp i gettot samla vapen. Under ledning av Jacob Eisenberg hoppades man att man skulle kunna bryta sig ut ur gettot och bege sig till skogen som angränsar till Busk.

Men det blev aldrig något uppror i Busk. I maj 1943 likviderades gettot. Det är inte känt hur många som ligger i massgravarna nedanför begravningsplatsen, men en utgrävning som gjordes för några år sedan visar att det var tusentals. De flesta som mördades var kvinnor, barn och äldre. I gravarna hittade man kropparna av kvinnor som höll sina spädbarn i famnen…

Det är outhärdligt att läsa om det, men så otroligt viktigt, att trots att det knyter sig i magen faktiskt göra det. När man står vid begravningsplatsen i Busk, eller när man kommer in i synagogan (som mirakulöst står kvar) är det svårt att förstå att den här staden faktiskt hade en så stor andel judiska invånare. De få tecken som finns kvar, blir till plågsamma påminnelser om vilken grymhet vi är kapabla till. För även om du och jag kanske aldrig skulle kunna pressa fingret på avtryckaren, så finns det likväl de i vårt släkte som faktiskt kan.

Som poeten, musikern och förläggaren Juriy Zavadovskij sa en gång till mig: i Ukraina har vi många monument över död.

Begravningsplatsen i Busk.

Synagogan i Busk. Idag är det ett bostadshus.

Share

En försvunnen dam

Category: Alice Habsburg, by sophie engström, Galizien, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 1 minut)

När jag var i Busk första gången, och besökte Palats Badeni, fick jag möjligheten att träffa slottets sista invånare… En fantastiskt vacker skulptur som i sitt majestät blickade från en ganska undanskymd plats på fasadens sydvästra sida.

Igår upptäckte jag till min förskräckelse att någon har tagit henne. Det ser dessutom ut att vara dåligt gjort. Delar av hennes fötter finns kvar på sockeln.

Jag gråter inombords…

This is all that is left of the beautiful sculpture at Palace Badeni's fasade... Stolen. See link below with my phone from January 2017

Och så här såg hon ut…

there are still traces of beauty in Palace Badeni

Share

IKEA i Ukraina

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

IKEA söker just nu underleverantörer i Ukraina. En sådan nyhet får givetvis fantasin att skena. Ska IKEA starta upp i Ukraina? Eller är tanken att de ska tillverka möbler som senare exporteras till andra länder, som till exempel Polen och Ryssland?

Hur det än ligger till med den saken så är det i alla fall roligt att man söker möbeltillverkare i Ukraina, och drömmen om IKEA är stark här. Så stark att man har startat sina egna IKEA. Man åker till Polen och köper varor på IKEA. De går som smör i sola i Ukraina, trots att de säljer de tidigare så billiga varorna​ relativt dyrt!

Den här nyheten om IKEA får i alla fall mig att tänka på mina vänner i Busk.

Busk hade tidigare flera möbeltillverkare. Enligt en källa i stan var Busk en riktig möbelhuvudstad i Galicien. Det mesta gick på export, främst till Ryssland. Men en annan stor inköpare var Krym. Men efter den ryska annekteringen av halvön kan Busk inte tillverka möbler för den marknaden. Idag har man tre eller möjligtvis fem möbeltillverkare i Busk.

Jag vill därför slå ett slag för Busk. De har ett exemplariskt bra läge, nära motorvägen mellan Lviv och Kyjiv. Lägg er tillverkning där, IKEA. Och ni får inte bara en bra placering, utan också möjligheten att ha att ha att göra med Galiciens trevliga invånare, samt lätt hitta kunniga tillverkare som utan svårigheter kan sätta sig in i er verksamhet.

Share

Ett arbete som berör – Rohatyn Jewish Heritage 

Category: by sophie engström, Galizien, poland, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

​Rohatyn? tänker jag när jag träffar Marla Raucher Osborn och Jay Osborn från Rohatyn Jewish Heritage. Är det inte där som Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk inleds? Eller minns jag fel? Hmmm, det får jag kolla upp det när jag kommer hem.

Marla och Jay är två mycket inspirerande personer. Det är inte alltid man får så mycket energi av att bara prata med någon. Men i fallet med dem är det just så. De driver tillsammans Rohatyn Jewish Heritage med egna medel, och med hjälp av donationer. Arbetet utförs av volontärer.

Att det är just Rohatyn är ingen tillfällighet. Marlas familj härstammar från staden. Rohatyn hade en stor judisk församling, liksom att det bodde flertalet polacker i stan. Båda grupperna har helt försvunnit ur stadsbilden. Det gör Rohatyn till en ganska genomsnittlig stad i Galizien, säger Marla. Var man än vänder sig ser man samma förödande folkrensning, och i judarnas fall, folkmord. Liknande historier får jag höra i mitt älskade Busk.

I princip ingenting av det rika judiska livet​, församlingen och deras byggnader finns kvar i dagens Rohatyn. Bara några få spår av det rika livet lyckades överleva andra världskriget. Människor förintades. Byggnader och begravningsplatsen förstördes. Marla berättar att två avlägsna släktingar mirakulöst lyckades överleva, men de tillhörde en mycket liten grupp överlevare.

Rohatyn Jewish Heritage arbetar just nu med att återföra gravstenar till den ursprungliga begravningsplatsen. Men även den kräver omvårdnad. Målet är att ge platsen upprättelse. I sommar kommer man dessutom att utföra en utgrävning vid massgravarna där många av Rohatyns judiska befolkning mördades, och organisationen är i stort behov av ekonomiskt stöd.

Det har också visat sig att dagens befolkning i Rohatyn suktar efter mer kunskap om judarnas liv i staden. De båda blir ofta tillfrågade om de vill undervisa lärare i stan, så att de i sin tur kan sprida vidare kunskapen till sina elever.

Att samtala med Marla och Jay ger massor av nya uppslag och kunskap om den region jag bor i. Jag visste till exempel inte att mellankrigstidens Lwów utbildade häpnadsväckande många kvinnor vid universiteten. Runt 50% av studenterna var kvinnor. Det är till och med högt med dagens mått mätt! Allt faller på plats när jag talar med dem. Marla Raucher Osborn har tidigare arbetat på Foundation for the Preservation of Jewish Heritage in Poland, och det är de som ligger bakom återuppbyggandet synagogan i Łańcut, som jag tidigare skrivit om. Och Jay Osborn har svenskt påbrå. Hans släktingar utvandrade till Amerika från lilla Omnäs i Ångermanland.

Det är tydligt att jag måste träffa de här två igen, tänker jag när vi skiljs åt. Att följa deras arbete är inte bara intressant, utan också väldigt viktigt. 
PS. Jakobsböckerna inleds just med orden: 1752. Rohatyn. Det var i slutet av oktober, tidig morgon. Dekanusen står på prästgårdens veranda och väntar på vagnen. Han har för vana att…”


“Låt se. Var är vi nu?”


“Här är vi!”

Share

Presenterna från Busk

Category: Busk, by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Det händer ganska ofta på senare tid att jag blir ledsen. Kanske är det ett utslag av att jag ägnar för mycket tid åt att läsa om oroligheter i världen. Det hårda debattklimatet på sociala medier kan vara en annan möjlig förklaring. Den hopplösa situationen i Syrien, Jemen, Mosul (för att bara nämna några) bidrar givetvis. Ofta är det saker jag inte kan råda på. Det gör mig ännu mer ledsen. För att skingra tankarna har jag två knep. 

För det första tänker jag på de fina studenter jag har förmånen att få undervisa. Det finns faktiskt inte någonting som kan göra mig så glad som få umgås med dem under några timmar. 

Sedan tänker jag på Busk. På människorna jag haft förmånen att få träffa där. Och på platsen, som är så vacker. Då blir jag lätt om hjärtat, som mormor så ofta sa.

När jag tänker på Busk, så tänker jag genast också på de gåvor jag fått när jag besökt stan.

Vid mitt första besök fick jag en bok om Busk och en fin vykortssamling med bilder från gamla Busk, som Myhailo Zozul satt samman. Jag fick också äpplen från borgmästarens trädgård. Kanske de godaste äpplen jag någonsin ätit.

När jag kom till Busk andra gången förväntade jag mig verkligen inga gåvor. När då fick jag en hästsko från andra världskriget, samt en tegelsten från Busks gamla tegelfabrik grät jag nästan.

När jag besökte dem i förra veckan blev jag alldeles paff när jag dels fick en bok om galizisk humor, och ett fotografi som tagits under mellankrigstiden i deras lanthandel. På bästa plats på fotografiet stoltserar en affisch som visar att Busk hade en separator (eller generator) från Alfa-Laval. Som grädde på moset fick jag dessutom en tekopp av kulturchefen i Busk, Ljubov Tjychotjka. Koppen är en Lichte porzellan.

Jag är barnsligt glad över de här presenterna. Nu har jag mitt eget lilla Busk museum här hemma. Det kanske förklarar varför jag ständigt längtar dit.

Share

%d bloggers like this: