viewpoint-east.org

Egentligen är det märkligt att vi kallar trädgårdar för just trädgårdar, ty ganska ofta förhåller det sig som så att trädgårdar inte äger ett endast träd. Vi borde kanske kalla trädgårdar för gräsgårdar, men det låter ju månne inte riktigt lika fashionabelt eller elegant.

Nåväl, i dagarna två har jag besökt just trädgårdar på den återkommande trädgårdsrunda som arrangeras här i nordvästra Skåne. Det är något särskilt högtidligt att på detta vis få betrakta resultatet av en vanlig lekmans odlarglädje, och det är svårt att inte dras med i deras entusiasm. Varför skulle man nu inte skulle låta sig dras med av något så beskedligt, kan man undra. Gemensamt för alla de trädgårdar jag besökt är att det just finns en hel del träd, av alla de slag.

Bland de, ur mitt tycke, mest minnesvärda trädgårdarna återfinns Plockskogen utanför Raus. I den har två själsfränder skapat en slags trädgårdens performance-föreställning i en tidigare fruktodling för självplock som stått och vuxit igen under några decennier. Eller som den omhuldade trädgården i Görarp, med sin fantastiska brödgran från Chile och rabatterna med änglatrumpter.

På Citadellets koloniområde i Landskrona behöver man dock inte bjudas in genom grindarna för att få njuta av den odlarglädje som samlas på samma plats, något som faktiskt pågått sedan 1700-talet, även om koloniområdet i sin nuvarande form inte grundlades förrän på 1800-talets senare hälft. Det gör också Citadellets koloniområde till den äldsta, och likaledes till Sveriges vackraste. Bland alla entusiaster finns en livaktig fruktträdgård som sedan 1909 har varit i samma familj, och vars stolthet var det 70 år gamla päronträdet.

Men den trädgård som kanske grep ett särdeles hårt tag om mitt hjärta var den med sina vackra runda rabatter fyllda med blommande dahlior i alla tänkbara färger. Denna trädgården var en så gripande upplevelse att jag helt glömde bort att fotografera. Ni får sålunda helt enkelt tro mig på orden.

Det torde finnas många ting och företeelser vilka betraktas som genuint skånska, såsom exempelvis dialekten, slätterna, pilträden vid vägarna eller varför inte spettekaka. Men gemensamt för dessa olika omständigheter är ändå att de även går att finna på andra platser. Det gäller dock inte kaffegrottorna. Källor anger nämligen att dessa är något som praktiskt taget blott återfinns i Skåne, och då särskilt i den östra delen av landskapet. Deras storhetstid anses vara under senare hälften av 1800-talet, men långt in på 1900-talet var de i ropet.

Med vad är då en kaffegrotta? Jo, det är ett runt bersåliknande tingest som har byggts upp av stenar. Grottorna är ofta nedsänkta i marken, med murar som kan sträcka ungefär en meter upp över marknivån. De finare kaffegrottorna var ofta omsorgsfullt konstruerade och de som utformade dem sökte gärna reda på de vackraste stenarna de kunde hitta i trakten. De som anlade dessa stenlagda bersåer var främst bemedlade bönder på Österlen, men kaffegrottorna fanns givetvis även på andra platser.

Såsom exempelvis vid stationshuset Skälderhus i utkanten av Munka Ljungby, där pyttebanan en gång i tiden löpte mellan Ängelholm och Klippan, alltså på behörigt avstånd från Österlen. Under några år vid förra seklets första decennier arbetade min mormors far, Jakob Steén, som stationsföreståndare på Skälderhus. Han inte bara arbetade på stationen utan bodde även i huset tillsammans med hustrun Augusta. Och i det som en gång var trädgården finns än idag en riktig kaffegrotta, nedsänkt i marken som sig bör och med ytterst intressanta stenar. Det är dock oklart om grottan tillkom före eller under Jakobs och Augustas tid. Men något som jag vet är att den användes flitigt av familjen och har sålunda fått en hart när mytologisk betydelse i vår familjs berättelse.

“Vad säger ni om temperaturen?” frågar jag den äldre kvinnan och den unga flickan som står i Laxtrappan med vatten upp till bröstet. “Tolv-tretton grader sådär”, säger kvinnan på den omisskännliga dialekt som talas här i Munka Ljungby. Flickan sätter på sig sina rosa simglasögon och tar en skutt ner mot botten i trappan. Forsen öronbedövande dån dränker det mesta, men släpper ändå fram flickans förtjusta skratt när hon åter kommer upp till ytan.

Jag ryser till, och drar snabbt slutsatsen att vissa bad kan man faktiskt ångra. Men det är sant, de två i trappbassängen ser ändå lite ut som två glada laxar. Och månne är de också de enda laxar som plaskar i trapporna, ty några andra med fenor och gälar syns inte till.

På platsen för laxtrapporna byggdes år 1767 en mölla, kallad Nya Möllan. Möllan brann ner ungefär 100 år senare, men snart byggdes den upp igen och såldes till en viss C.L. Berglund. Han är egentligen mest känd för ett kanalbygge, som dessvärre aldrig kom i bruk. Kanalen kallades förresten Rysskanalen i folkmun, vilket torde ha refererat till att Berglund var bördig från Riga, som då låg i Tsarryssland. I början av 1900-talet köptes Nya Möllan upp av ägaren till en annan mölla och fram till mitten av 1900-talet var här både en mjölkvarn samt ett sågverk i bruk.

Landskapet här omkring präglas av jordbruk, men runt omkring Laxtrappan fanns det tidigare ljunghedar. Det är i alla fall vad namnet Ljungby säger oss. Själva Munka i Munka Ljungby kommer sig faktiskt av att munkar från Herrevadskloster slog sig ned på platsen på 1100-talet, och det var just forsen med tillhörande fall som lockade dem dit. Munkarna byggde ut ett av fallen samt anlade den första möllan en bit från Laxtrappan. De skulle också bygga en stenkyrka i byn, som man tror kan ha ersatt en mindre träkyrka. Kyrkan i Munka Ljungby står kvar än idag, och på dess kyrkogård ligger min mormors föräldrar, Jakob och Augusta Steén, samt hennes mormor Petronella begravda.

(Kyrkan syns i bakgrunden till dagens höjdpunkt, nämligen en fika på Centrum konditoriet i Munka Ljungby.)

Längst ut på piren i Mölle står hamninloppets fyr och kastar gröna och röda skuggor med sin fyrlykta. Nattetid ledsagar den sjöfarare in i hamnen, eller från att komma för nära land. Men dagtid kan den alltså förnöjt leka med olika färgspel på pirens stenläggning.

Mölle fyr är inte särskilt omtalad i trakten, då dess gigantiska större släkting på Kullens topp helt stjäl all uppmärksamhet. Men trots det har Mölle fyr en aktningsvärd ålder. Den placerades nämligen här redan 1881, men det är väl rimligt att anta att det sedan tidigare hade funnits någon slags fyr på platsen. Ty fyrar har sedan urminnes tider gått vid vår sida.

Redan under forntiden tände vi eldar för att vägleda sjöfarare på de mörka haven. Tekniken utvecklades och under medeltiden skulle man konstruera ställningar på vilka man fäste metallkorgar som man kunde elda i. En av de första av detta slag i Skåne lär ha placerats på Falsterbo på 1230-talet, men då ingick Skåne som bekant i det danska kungariket. Under 1600-talet kom så de stenbyggda fyrarna och bland de första var den som står uppe på Kullaberg.

Det är inte bara Skånes första fyr som har danskt påbrå, utan även självaste Mölle beskrevs för första gången av danska källor. 1491 kallades samhället Myllæ och ungefär hundra år senare dyker den upp med namnet Mölle leye. Av namnet kan man anta att här kan det ha funnits både en mölla, eller kvarn, samt att det var ett fiskeläge. Man har dock inte lyckats få någon reda i om vilket slags kvarn det kan ha rört sig om, men det är inte otänkbart att det kan ha rört sig om en vattenkvarn som låg i den bäck som tidigare rann genom Mölle.

Själva hamnen tillkom under 1750-talet och det var traktens bönder och fiskare som byggde den. Kanske var hamnens tillblivelse också en av orsakerna till att samhället växte under 1800-talet och strax efter att fyren invigdes var det 120 hushåll i Mölle. 1890 skulle dock en förödande brand ödelägga hela byn, och när man byggde upp Mölle igen beslöt man att bygga mer brandsäkra hus av sten samt anlägga bredare gator för att förhindra att en brand skulle kunna sluka hela byn.

Men då hade Mölle redan blivit en beryktad badort som lockade badgäster från både när och fjärran. Samhällets skepnad skulle med det helt förändras. Vilket är, som ni nog också förstår, en helt annan historia.

I stadsdelen Wilson park i Helsingborg ligger små, gulliga gatuhus sida vid sida med pampiga och något för stolta villor. De förfaller nästan vara varandas motsatser, men de är ändå fjättrade tillsammans på samma plats. Deras uppsyn utgör således en intressant smältdegel mellan borgar- och arbetarklass.

Men det var möjligen inte riktigt så som områdets upphovsman, byggmästare Anders Jönsson Wilson, hade tänkt sig stadsdelen när han år 1895 tog initiativet till att bygga upp en ny fashionabel stadsdel sydost om Helsingborgs stadskärna.

Inspiration till området hade han fått på en resa till USA, där han med stor förtjusning hade betraktat deras nya villaförstäder. Väl hemma i Helsingborg inledde han med att bygga en villa, kallad Villa Nyhem, åt sig själv. (Huset finns tyvärr inte kvar idag.) Tanken var sedan att locka till sig förmögna helsingborgare till området, men blott några få av dessa valde att bygga sina pampiga villor i Wilsons nya stadsdel. De flesta rika valde istället redan etablerade stadsdelar som Tågaborg i staden norra delar. Hans plan gick med andra ord om intet.

Wilson fick således tänka om, och han valde därför att stycka upp tomterna till mindre enheter. På det sättet kunde han istället rikta in sig på en välbeställd arbetarklassen. Många av dessa led av trångboddhet i stadens södra delar. I Wilson park kunde de bygga större bostadshus än de som arbetarklassen normalt sett erbjöds. Wilson lockade även med att de kunde anlägga köksträdgårdar vid bostadshusen. Därav har alla dessa hus än idag prunkande trädgårdar, som dessvärre sällan är synliga från gatan.

Trots att husens ägare hade olika ekonomiska förutsättningar är ändå husen förhållandevis lika varandra. Vare sig de är stora eller små, en- eller flerfamiljshus, tycks deras byggmästare ha haft de praktfulla patriciervillorna, som var i ropet vid förra sekelskiftet, som förebild.

Wilsons list skulle visa sig vara vägen till framgång, och snart växte den nya stadsdelen fram, och blev, som jag skrev ovan, en slags smältdegel mellan fattig och rik. Och frågan är om inte Wilson park är unik i sitt slag just av detta skäl.

I trädgården till Paul Jönska gården i Viken återfinns en liten oansenlig skylt. “Varning! Vidrör ej Moses brinnande buske. Kan ge brännskador.” förkunnar skylten så där torrt och lakoniskt som varningsskyltar gärna uttrycker sig. Vid skylten syns dock ingen Moses brinnande buske, utan något som skulle kunna vara någon slags näva – men eftersom som det släktet består av 750 arter uppdelade på 14 släkten avstår jag från att bestämma vilken. Fast bland alla vackra blad av nävor sticker några spetsigare fysionomier fram och det är kanske de som är den brännande Moses brinnande buske.

Egentligen är det faktiskt inte Moses brinnande buske i sig som bränns, utan den olja som förångas när det är varmt väder. Idag är väderleken något sensommarhöstligt, så någon värme är det inte att tala om. Men om denna förångning skulle ske, alltså en varm dag, uppstår tydligen en rök som ska vara synlig för blotta ögat. Huruvida det är ångan, oljan eller själva växten som bränns förtäljer inte den lilla oansenliga skylten med sitt skräckinjagande budskap.

Jag är tveksam till om Moses brinnande buske är vanligt förekommande i dagens trädgårdar, men när trädgården till Paul Jönska gården anlades på 1880-talet var den månne i ropet. När trädgården restaurerades hundra år efter dess tillkomst lät man sig inspireras av hur trädgårdar såg ut på den tiden den grundlades, så det är möjligt att Moses brinnande buske fanns i trädgården även på sjökapten Paul Jönssons tid. De enda säkra källorna om trädgårdens utseende vid den tiden säger att den hade ett lusthus och bestod av slingrande gångar som avgränsades med buxbom, samt att det var en köksträdgård och en plats för rekreation på en och samma gång.

Därför växer det idag i nästan varje rabatt olika örter och nyttoväxter tillsammans med rena prydnadsväxter såsom exempelvis rosor. Rabatterna avskiljs med buxbom och på gångarna däremellan ligger det ett vackert grus, varvat med den typen av stenläggning som är bruklig för skånska gårdar. Och det känns faktiskt nästan som om tiden har stått stilla här i trädgården.

Paul Jönska gården har också ett boningshus från tiden, inrett likt ett hem för en rik sjökapten med familj. Men eftersom huset inte var öppet idag, får jag återkomma till det vid senare tillfälle.

I Krapperups park sitter en nykomling på en sten i guldfiskdammen och torkar sina vingar. Med sin blanka, svarta fjäderdräkt liknar skarven nästan en urtida drake som landat för att få sig ett litet skrovmål. Besökarna stannar förundrat upp för att betrakta den dunkla gestalen på stenen, och det förefaller nästan som om den är lite förlägen över sitt besök. Nervöst ser den sig om för att försäkra sig om att ingen av oss har tänkt sig att vada ut i dammen för att skrämma skarven på flykt.

När parken fick sitt nuvarande utseende på 1800-talet var skarvar med största sannolikhet inte tilltänkta som dammens invånare. Parken anlades då efter engelsk förlaga, med inspiration från bland annat Sofiero slott, och dess lummiga karaktär hade troligen änder eller svanar som tilltänkta i dammen. Men under de senaste åren verkar övergödningen satt sina tydliga spår, och dammen har en hart när ilsket grön beklädnad, något som kanske inte tilltalar änder, eller svanar för den delen.

Innan parken blev engelsk var den anlagd enligt barockstil och det var en av de första svenska ägarna, Maria Sofia De la Gardie, som på 1600-talet som såg till att den fick sin eleganta franska form. Men bara hundra år senare var praktiskt taget hela parken inrättad som en nyttopark, med äppelträd, örter, grönsaker och allt som ett hushåll av det slag som Krapperup kunde önska. Om detta berättade Carl von Linné i sin skrift “Skånska resan” från 1749.

Det är dock mer oklart hur parken såg ut under den danska tiden. Man vet förvisso att den första byggnaden på platsen tillkom redan på 1200-talet, samt att det första delen av slottet ägdes av en Stig Pedersen Krognos. Men den mest iögonfallande berättelsen från den tiden handlar inte om trädgården, utan om en arvstvist. När sonen till nämnde Krognos gick bort gick bort 1426 efterlämnade han en hustru samt barn från ett tidigare äktenskap. Hustrun hävdade bestämt att slottet borde tillfalla henne, enär hon enligt egen utsago skulle ha fött ett barn som dött som spädbarn. Barnet skulle enligt henne vara begravd på kyrkogården i Brunnby. Men när man grävde upp graven fann man att kistan blott innehöll en sandsäck. För denna lögn blev hon åtalad och dömd till döden.

Men man kan förvisso uppehålla sig vid mer angenäma företeelser när man vandrar omkring i Krapperups vackra park. Såsom alla rosor, örter, och alla förtjusande träd; de äkta kastanjerna, den japanska magnolian eller kaskadpilen vid dammen, som med sina långa grenar närmast liknar ett utsläppt hår.