viewpoint-east.org

I stadsdelen Wilson park i Helsingborg ligger små, gulliga gatuhus sida vid sida med pampiga och något för stolta villor. De förfaller nästan vara varandas motsatser, men de är ändå fjättrade tillsammans på samma plats. Deras uppsyn utgör således en intressant smältdegel mellan borgar- och arbetarklass.

Men det var möjligen inte riktigt så som områdets upphovsman, byggmästare Anders Jönsson Wilson, hade tänkt sig stadsdelen när han år 1895 tog initiativet till att bygga upp en ny fashionabel stadsdel sydost om Helsingborgs stadskärna.

Inspiration till området hade han fått på en resa till USA, där han med stor förtjusning hade betraktat deras nya villaförstäder. Väl hemma i Helsingborg inledde han med att bygga en villa, kallad Villa Nyhem, åt sig själv. (Huset finns tyvärr inte kvar idag.) Tanken var sedan att locka till sig förmögna helsingborgare till området, men blott några få av dessa valde att bygga sina pampiga villor i Wilsons nya stadsdel. De flesta rika valde istället redan etablerade stadsdelar som Tågaborg i staden norra delar. Hans plan gick med andra ord om intet.

Wilson fick således tänka om, och han valde därför att stycka upp tomterna till mindre enheter. På det sättet kunde han istället rikta in sig på en välbeställd arbetarklassen. Många av dessa led av trångboddhet i stadens södra delar. I Wilson park kunde de bygga större bostadshus än de som arbetarklassen normalt sett erbjöds. Wilson lockade även med att de kunde anlägga köksträdgårdar vid bostadshusen. Därav har alla dessa hus än idag prunkande trädgårdar, som dessvärre sällan är synliga från gatan.

Trots att husens ägare hade olika ekonomiska förutsättningar är ändå husen förhållandevis lika varandra. Vare sig de är stora eller små, en- eller flerfamiljshus, tycks deras byggmästare ha haft de praktfulla patriciervillorna, som var i ropet vid förra sekelskiftet, som förebild.

Wilsons list skulle visa sig vara vägen till framgång, och snart växte den nya stadsdelen fram, och blev, som jag skrev ovan, en slags smältdegel mellan fattig och rik. Och frågan är om inte Wilson park är unik i sitt slag just av detta skäl.

I trädgården till Paul Jönska gården i Viken återfinns en liten oansenlig skylt. “Varning! Vidrör ej Moses brinnande buske. Kan ge brännskador.” förkunnar skylten så där torrt och lakoniskt som varningsskyltar gärna uttrycker sig. Vid skylten syns dock ingen Moses brinnande buske, utan något som skulle kunna vara någon slags näva – men eftersom som det släktet består av 750 arter uppdelade på 14 släkten avstår jag från att bestämma vilken. Fast bland alla vackra blad av nävor sticker några spetsigare fysionomier fram och det är kanske de som är den brännande Moses brinnande buske.

Egentligen är det faktiskt inte Moses brinnande buske i sig som bränns, utan den olja som förångas när det är varmt väder. Idag är väderleken något sensommarhöstligt, så någon värme är det inte att tala om. Men om denna förångning skulle ske, alltså en varm dag, uppstår tydligen en rök som ska vara synlig för blotta ögat. Huruvida det är ångan, oljan eller själva växten som bränns förtäljer inte den lilla oansenliga skylten med sitt skräckinjagande budskap.

Jag är tveksam till om Moses brinnande buske är vanligt förekommande i dagens trädgårdar, men när trädgården till Paul Jönska gården anlades på 1880-talet var den månne i ropet. När trädgården restaurerades hundra år efter dess tillkomst lät man sig inspireras av hur trädgårdar såg ut på den tiden den grundlades, så det är möjligt att Moses brinnande buske fanns i trädgården även på sjökapten Paul Jönssons tid. De enda säkra källorna om trädgårdens utseende vid den tiden säger att den hade ett lusthus och bestod av slingrande gångar som avgränsades med buxbom, samt att det var en köksträdgård och en plats för rekreation på en och samma gång.

Därför växer det idag i nästan varje rabatt olika örter och nyttoväxter tillsammans med rena prydnadsväxter såsom exempelvis rosor. Rabatterna avskiljs med buxbom och på gångarna däremellan ligger det ett vackert grus, varvat med den typen av stenläggning som är bruklig för skånska gårdar. Och det känns faktiskt nästan som om tiden har stått stilla här i trädgården.

Paul Jönska gården har också ett boningshus från tiden, inrett likt ett hem för en rik sjökapten med familj. Men eftersom huset inte var öppet idag, får jag återkomma till det vid senare tillfälle.

I Krapperups park sitter en nykomling på en sten i guldfiskdammen och torkar sina vingar. Med sin blanka, svarta fjäderdräkt liknar skarven nästan en urtida drake som landat för att få sig ett litet skrovmål. Besökarna stannar förundrat upp för att betrakta den dunkla gestalen på stenen, och det förefaller nästan som om den är lite förlägen över sitt besök. Nervöst ser den sig om för att försäkra sig om att ingen av oss har tänkt sig att vada ut i dammen för att skrämma skarven på flykt.

När parken fick sitt nuvarande utseende på 1800-talet var skarvar med största sannolikhet inte tilltänkta som dammens invånare. Parken anlades då efter engelsk förlaga, med inspiration från bland annat Sofiero slott, och dess lummiga karaktär hade troligen änder eller svanar som tilltänkta i dammen. Men under de senaste åren verkar övergödningen satt sina tydliga spår, och dammen har en hart när ilsket grön beklädnad, något som kanske inte tilltalar änder, eller svanar för den delen.

Innan parken blev engelsk var den anlagd enligt barockstil och det var en av de första svenska ägarna, Maria Sofia De la Gardie, som på 1600-talet som såg till att den fick sin eleganta franska form. Men bara hundra år senare var praktiskt taget hela parken inrättad som en nyttopark, med äppelträd, örter, grönsaker och allt som ett hushåll av det slag som Krapperup kunde önska. Om detta berättade Carl von Linné i sin skrift “Skånska resan” från 1749.

Det är dock mer oklart hur parken såg ut under den danska tiden. Man vet förvisso att den första byggnaden på platsen tillkom redan på 1200-talet, samt att det första delen av slottet ägdes av en Stig Pedersen Krognos. Men den mest iögonfallande berättelsen från den tiden handlar inte om trädgården, utan om en arvstvist. När sonen till nämnde Krognos gick bort gick bort 1426 efterlämnade han en hustru samt barn från ett tidigare äktenskap. Hustrun hävdade bestämt att slottet borde tillfalla henne, enär hon enligt egen utsago skulle ha fött ett barn som dött som spädbarn. Barnet skulle enligt henne vara begravd på kyrkogården i Brunnby. Men när man grävde upp graven fann man att kistan blott innehöll en sandsäck. För denna lögn blev hon åtalad och dömd till döden.

Men man kan förvisso uppehålla sig vid mer angenäma företeelser när man vandrar omkring i Krapperups vackra park. Såsom alla rosor, örter, och alla förtjusande träd; de äkta kastanjerna, den japanska magnolian eller kaskadpilen vid dammen, som med sina långa grenar närmast liknar ett utsläppt hår.

Den här kustremsan har obemärkt nästlat i sig i mitt inre. Med sina släta linjer som byts ut mot bulliga och stundtals vresiga sluttningar har den präglat ett mönster på mina ögonlocks insida. På sitt sätt lever den där oaktat sitt eget liv. Format partier som bara finns i mitt inre. Byggt sina egna klippor och sandstränder, men trots det har den lika fullt en märklig överensstämmelse med de verkliga förhållandena.

Alltemellanåt dyker denna kustlinje också upp om i min sömn, särskilt då jag befinner mig på behörigt avstånd. Det händer att den kallar på mig, och genom sömnens landskap leder den ut mig längs med sina gracila former. Förföriskt lockar den på mig, ja, nästan som Näcken sägs göra. Den är sålunda, i drömmarnas rike, inte alltid vänlig till sinnes, utan kan lura på faror jag inte visste fanns. Gömda berättelser som inte borde vidröras. Sagor från gamla tider späds ut med mina minnesbilder, skapar oroliga förvecklingar som vävs in i kustremsans mönster.

Kanske kommer sig dessa oroliga drömmar av att Kullaberg kan sägas bära på ett nyckfullt kynne även i sinnevärlden, något som inte bara präglar dess natur utan också i mångt och mycket hur livet levs här. Ett slags naturens avtryck i människornas sinnen. Så är det måhända ock på många platser, men ingen av dessa andra är beskaffad som Kullaberg.

I finrummet på hembygdsgården Hustofta utanför Höganäs står en klivia, eller mönjelilja för den som hellre vill det, från 1903. Ja, du läste rätt. Växten är med andra ord 123 år, och ska enligt uppgift ha stått på samma plats under alla dessa år. Klivior, om de nu heter så i plural, härstammar dock inte från Höganäs och inte heller från Hustofta, utan kommer ursprungligen från Afrika, men hur nämnda växt har hamnat i finrummet på hembygdsgården Hustofta finns det tyvärr inga källor som anger.

Vad som det däremot finns kunskap om är vad som hände det år, alltså 1903, då växten hamnade på gården. Det var nämligen året då Margaret Ann Neve gick ur tiden. Hon var den sista personen som hade fötts på 1700-talet och hon blev faktiskt hela 110 år, men alltså inte lika gammal som klivian på hembygdsgården i Hustofta är idag.

Andra intressanta händelser från år 1903 att betänka är att Wilhelm Peterson-Bergers första opera, kallad “Ran”, hade premiär på Operan i Stockholm, samt att den internationellt bejublade svenska operasångerskan Kristina Nilsson besökte samma stad och hyllades av enorma folkmassor. Detta år arrangerades också den första upplagan av Tour de France.

Därtill skulle bröderna Wright för första gången bemästra ett flygplan som skulle ta dem på en 37 meter lång flygtur.

Lingvistiken Gerda Östberg skulle detta år vara den första gifta kvinnan att disputera på ett svenskt universitet, och hon skulle sedemera bli den första kvinnliga doktorn i romanska språk.

Och bland alla dessa stora händelser återfinns också små händelser, som den om en klivia som kom till gården Hustofta strax utanför Höganäs.