viewpoint-east.org

Begravningsplatsen på saltberget

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

När man tar sig ut från Wieliczka så går det uppför, och nerför, precis som de galiziska kullarna har bestämt. De har också bestämt att sädesärlor, lärkor, tornseglare och ladusvalor ska ackompanjera dem som tar sig ut från Wieleczka längs med den förhöjning som gömmer fyndigheterna av salt. Utsikten är ögonbedövande vacker. I norr ser man hur Kraków trevar fram över horisonten. I söder tittar Tatrabergen lite blygt fram.

Det tar en stund att leta sig fram till begravningsplatsen. Den ligger på sluttningen ner mot den dal där Kraków härskar. Men om sanningen ska fram var det också så att Wieliczka med sin saktmodiga småstadskänsla lätt suger tag i en stressad storstadsindivid. Där råder ett trivsamt och lite sömnigt lugn, som Kraków inte har möjligheten att erbjuda. Kanske var det därför det tog ett tag innan vi lyckades ta oss ut ur dess små gator och prång. (Här finner du föregående inlägg om Wieliczkas judiska historia.)

Men nu står vi alltså vid Wieliczkas begravningsplats. Den ligger mellan Wieleczka och byn Grabówki. I närheten ligger även Siercza. Det var bland annat i dessa byar som judarna bosatte sig när de inte fick tillstånd att bo i Wieliczka.

Begravningsplatsen började användas redan på 1700-talet, och den omfattar en stor yta. Före kriget var den 1,92 hektar, men efter krigets slut har den minskat och idag utgör den 1,78 hektar. De delar som inte längre är begravningsplats är idag åkermark. Den sista begravningen på platsen var 1942, alltså mitt under den tyska ockupationen. Det bodde 4000 judar 1939 när nazisterna anlädde till Wieliczka. Nazisterna instiftade snart ett getto, och judarna från de omkringliggande byarna tvingades flytta dit. Sommaren 1940 till våren 1941 bodde det ungefär 8000 judar i det minimala gettot i Wieliczka. Det stora flertalet mördades i koncentrationslägret Płaszów eller i förintelselägret Bełżec. Endast några få överlevde, och efter Förintelsen upprättade de här på Wieliczkas begravningsplats ett minnesmärke över de mördade.

Många av gravstenarna vandaliserades av nazisterna under kriget, med sin djävulska nit gjorde de ett försök att förstöra hela begravningsplatsen. Till vår samtids tröst misslyckades de. Flera gravstenar lyckats överleva, däribland finns ett femtiotal gravstenar från 1700-talet. De är av granit och det är ju rimligt att utgå från att nazisterna helt enkelt inte rådde på dessa.

Efter andra världskriget tog naturen sitt grepp om begravningsplatsen, och tillståndet var ganska bedrövligt. Några lokala entusiaster gjorde några tappra försök, men området är ju som påtalades tidigare stort, och de verktyg som krävs är inte lätta att komma över. Att rensa upp på en begravningsplats är inte som att slå en äng. Det är vanskligt att inte skada gravstenar, och stundtals farligt, ty stenarna gömmer sig ofta under grästuvor och trädens rötter. Deras försök att rädda begravningsplatsen räckte därmed inte till. Och det var först 2005 när Polsk-israeliska vänskapsföreningen kom på visit som dess eftersatta tillstånd fick uppmärksamhet. Polsk-israeliska vänskapsföreningen uppvaktade Wieliczkas borgmästare, som erbjöd sig att hjälpa till med att anlägga en väg fram till begravningsplatsen. Men tidigt blev det klart att staden inte hade några resurser att sköta underhållet av den. Lösningen blev att överföra ansvaret för underhållet till Krakóws judiska församlingen, men om sanningen ska fram har inte de medel att hålla efter detta område i någon större utsträckning. Judiska församlingen i Kraków har många platser att se efter, och deras resurser är ytterst begränsade. De är faktiskt så begränsade att de omöjligt kan hålla efter alla de områden och byggnader som de redan ombeds att sköta.

Ett år senare, alltså 2006, anlände 150 studenter från militärhögskolan i Tel Aviv. Under några intensiva veckor gjorde de vad de kunde för att ta begravningsplatsen ur sin bedrövliga belägenhet. Deras arbete var så lyckat att en grupp konststuderande från konstnärliga akademin i Kraków åtog sig att restaurera minnesmärket på platsen. De klippte även gräs och tog bort buskage.

Och när jag nu står här ser jag tydligt hur begravningsplatsen hålls efter. Gräset är visserligen högt så här på försommaren, men det skulle bara ta något år för den att växa igen helt, om ingen kontinuerligt sköttes om den.

Det är alltid med blandade känslor som jag bevistar de galiziska begravningsplatserna. Ibland känns det som om jag inte riktigt har rätt att vara där. Men den här känslan är nog inte av ondo. Den är nämligen skälet till att jag nu skriver det här, mitt bidrag till att vi aldrig ska glömma de galiziska judarna, det de har bidragit till i den här regionen, och det fasansfullt brott som begicks mot dem.


Synagogan på saltberget

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Om man cyklar uppför backen som gömmer sig bortom Rynek główny i Wieliczka, nå, nu kan man ju också gå eller ta bilen, men just vid det här återberättade tillfället var det en cykel som leddes uppför backen mot synagogan i Wieliczka. Vägen ringlar sig upp för backen, med husen jämsides. Den är nog lätt att missa, synagogan, om man inte vet vad man söker. Halvvägs in på den gropiga vägen står den, lite vid sidan av de andra husen, men med en magnifik utsikt ner mot dalen. Där borta i horisonten skymtar Kraków fram.

Synagogan i Wieliczka är tyvärr i ett bedrövligt skick. Flera halvmåneformade fönster är igenmurade. Ett provision stängsel gör det omöjligt att komma den nära, men inne i den ska det finnas några få fresker besvarade samt delar av kvinnornas läktare. Man vet faktiskt inte exakt när synagogan byggdes, men troligen 1700-talets senare hälft. Under andra världskriget förstördes den, och därefter har synagogan fått verka som lagerlokal. Trots att den ser så dyster och eftersatt ut, har den faktiskt fått äran att bli minnesmärkt. Men ägarna till den har inga medel till att renovera synagogan. Därav att den står där i sin bortglömda sorglighet.

De första judarna kom till Wieliczka redan på 1400-talet. De var tidigt engagerade i saltgruvorna, som staden fortfarande är känd för. Men det fanns motsättningar mellan judarna och invånarna i Wieleczka. De senare menade att judarna var inkräktare och inte borde få möjlighet att bosätta sig på platsen, ett krav som också hörsammades 1525 av kung Zygmunt August. Trots att man vid tre olika tillfällen skrev dekret som skulle hålla judarna från staden hittade de vägar att idka handel med stadens invånare. De bosatte sig helt enkelt i närbelägna byar, och hade dagligen handel och kontakt med invånarna i Wieliczka. Det var också enkelt att hitta kryphål i restriktionerna som gällde för judarna. De kunde faktiskt ta del av den lönsamma gruvnäringen, trots att de var förbjudna att göra så.

Det samma gällde den mycket lönsamma handeln och tillverkningen av alkohol. Wieliczkas invånare ville själva ta alla förtjänster, och konflikten eskalerade 1701. Det ledde senare till att kung Stanisław August skrev ett dekret där judarna förbjöds att handla eller tillverka alkohol. Om de bröt mot reglerna skulle deras produktion och intäkter konfiskeras.

Men situationen förändrades till judarnas fördel när Polen delades mellan Tsarryssland, Preussen och det Habsburgska riket. När de senare tog över makten över regionen fick judarna möjlighet att bosätta sig i Wieliczka, äga andelar inom saltgruvorna, samt tillverka och sälja alkohol. Och det var vid denna tid som synagogan, vars förfallna rester jag nu står och tittar på, uppfördes.

Under den habsburgska tiden växte den judiska församlingen i Wieliczka. De grundade flera prominenta rörelser. Som exempel kan nämnas Perlbergers vodkafabrik, samt familjen Friedman som byggde upp en tegelfabrik. Flera betydelsefulla judiska affärsmän la också grunden till en kurort. Samtidigt växte den judiska befolkningen i de omkringliggande byarna. Även här destillerade man alkohol, här fanns dessutom bryggerier, bagerier, samt att man tappade och sålde kurvatten. Man idkade också handel med bland annat textilier och salt. Vidare skapades en judisk intelligentia och man var politiskt aktiv. Den judiska befolkningen växte stadigt, och vid första världskrigets slut utgjorde de ungefär 15% av invånarantalet.

Mellankrigstiden, och Polens självständighet, betydde också ett enormt uppsving för judisk aktivitet i Wieliczka. Flera av de vackraste byggnaderna i staden ägdes och byggdes av judar. Runt Rynek główny fanns till exempel den mest framgångsrika tandläkaren som var av judisk börd och hette Weinberger. Han var tillika stadsrådgivare. Och juristen Maurycy Horowitz var vice borgmästare. Men det var inte alltid som den starka judiska församlingen drog jämt med de övriga invånarna. Under mellankrigstiden förekom det flera antisemitiska kampanjer och attacker. Trots det frodades och växte den judiska närvaron i Wieliczka. Man bildade sportklubbar, kulturföreningar, och det fanns flera olika judiska politiska partier. När andra världskriget bröt ut bodde det 4000 judar i Wieliczka, vilket innebar hälften av stadens invånare.

På Rynek główny i dagens Wieliczka finns dock inte många tecken kvar att Wieliczka en gång också hade en livskraftig judisk befolkning före andra världskriget.

Några kilometer från Rynek główny finns Wieliczkas judiska begravningsplats. När vi kommer dit ska jag förtälja vad som hände under andra världskriget och därefter. Men låt oss först sitta ner en stund här på Rynek główny och njuta av småstadslivet, och hålla kvar tanken om en stad där judar och polacker levde sida vid sida. Kanske äter vi en glass innan vi trampar vidare på våra cyklar mot begravningsplatsen.


De branta backar upp mot synagogan i Wieliczka.


Synagogan i Wieliczka.


Försummade med blinda ögon.


Charmiga Rynek główny i Wieliczka.


När man väljer sitt språk

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jiddisch, Kåseri, krönika, Litteratur, poetry, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 7 minuter)

De flesta som väljer författarskapet som sin bana gör så med hjälp av sitt modersmål. Få väljer att skriva på ett annat språk. I Sverige har vi några författare som valt att skriva på svenska istället för sina modersmål. Som exempel kan ges Theodor Kallifatides, eller Maciej Zaremba. Det är oerhört intressant med författare som väljer sitt skriftställarspråk. Det här blogginlägget ska handla om en person som valde polska som språk för sitt författarskap.

Sara Ginzberg föddes i Kyjiv den 22 mars 1917 (9 mars enligt julianska kalendern). Hennes föräldrar var av judisk börd, och i hemmet talades det ryska. När inbördeskriget bröt ut flydde familjen till Równe (idag Rivne). De slog sig ner i den judiska delen av staden, där man i staden talade ryska, jiddisch och polska parallellt, men i Saras hem talade man ryska. Efter inbördeskriget blev Równe polskt, och Sara Ginzberg gick i polsk skola, då började hon tala polska med sina vänner.

Sara Ginzbergs föräldrar skilde sig, hennes far slog sig ner med ny fru i Berlin, emedan hennes mor flyttade till Spanien. Kvar i Równe blev Sara, där hon bodde med sin mormor. Hennes mormor hade ett apotek, som låg i stadens hjärta. Apoteket låg på nedervåningen, och de bodde på våningen ovanför. Sara Ginzberg kallades för Sana av sina vänner. Kanske var det därifrån som hon tog sin pseudonym, som hon sedermera skulle bli känd under.

Det var nog under denna tid som Sana på allvar började intressera sig för det polska språket. Hemma talades det ju ryska, men med sina vänner talade hon polska. Jiddisch, det språk som de flesta judar hade kunskap om vid denna tid, kunde hon inte alls.

Sana började tidigt visa talang för att skriva. Hennes första alster ska hon enligt hennes mor åstadkommit redan som fyraåring. När hon var åtta skrev hon sin första poetiska ballad. Det är dock oklart vilket språk dessa skrevs på, polska eller ryska.

När hon var i tonåren gick hon på gymnasiet i Równe. Under denna tid fick hon sitt första alster publicerat i en skoltidning. Och redan 1933 fick hon sin första nationella debut. Detta skedde i tidningen Ilustrowany Kuryer Codzienny, som var den största tidningen i Polen vid tiden. Sana var då blott sexton år, men dikten bär på visdom hos en äldre kvinna. Det är dock oklart om hon vid detta tillfälle använde den pseudonym som hon senare skulle bli känd genom. När och hur Zuzanna Ginczanka föddes återges inte i någon av källorna nedan.

Nu börjar man få upp ögonen för den unga, och mycket begåvade, Zuzanna Ginczanka. Och det är poeten Julian Tuwim (1894-1953) som först såg hennes unika begåvningar. Tuwin uppmuntrade henne att delta i dåtidens mest prestigefyllda poesitävling för unga begåvade poeter, Turniej Młodych Poetów. Med sin dikt Gramatyka (Grammatik) tilldelades hon ett hedersomnämnande. Zuzanna Ginczanka var den yngsta deltagaren i tävlingen. Dikten publicerades senare, och lär vara en intressant och egensinnig lek med den polska grammatiken. Att Zuzanna Ginczanka vid så unga år kunde skriva en egensinnig dikt, som enligt källor utmärkte sig bland de andra, kan ha att göra med att hon skrev på ett språk som inte var hennes eget.

Julian Tuwim var vid denna tid en omtalad poet. 1918 hade han grundat gruppen Skamander. Deras mål var att skapa en experimentell poesi som bröt med tendenserna från kretsen Unga Polen (Młoda Polska). Det var en krets som dominerat det konstnärliga uttrycket under lång tid, och deras verk var enormt populära i mellankrigstidens Polen, trots att det var flera decennier sedan många av deras skapare gått ur tiden. Man skulle kunna säga att Skamander försökte utmana Unga Polens hegemoni, och därför var de en grupp som inte var omtyckta i alla kretsar. Zuzanna Ginczanka var nog en ganska modig ung kvinna, ty hennes stora förebilder var just poeterna i denna Skamander. Hon drömde om att flytta till huvudstaden Warszawa och få ingå i denna bohemiska konstnärliga krets.

Som artonåring flyttade hon därför till Warszawa och började studera pedagogik vid universitetet. Samtidigt var hon redan känd för dem som intresserade sig för experimentell poesi, och hon ingick snabbt i de bohemiska och konstnärliga kretsar som under denna tid fanns i huvudstaden.

Trots att hon publicerade alster i tidskriften Szpilki, en poetisk satirtidskrift, ville Zuzanna Ginczanka ändå behålla sin autonomitet från dessa litterära kretsar. Det finns många uppgifter om de caféer (kawiarnia) som poeterna besökte vid denna tid. Varje grupp hade sin egen kawiarnia. Zuzanna Ginczanka lär dock tydligt ha understrukit sin självständighet, och visade sig med dem som hon för tillfället ville associeras med.

Det är oundvikligt att inte omnämna Zuzanna Ginczankas omtalade skönhet. Det förefaller som om nästan varje minnesanteckning om henne också berör hennes mycket ovanliga utseende. Många verkar vilja påskina att hon hade en österländsk skönhet, och det finns de som associerar hennes anletsdrag med hennes poesi. Ginczanka använde ofta österländsk mystisism i sin diktning. Hennes poetiska uttryck ska också innefatta konnotationer till den kvinnliga sexualiteten. Tyvärr finns mycket få dikter av Ginczanka översatta till svenska.

1936 kom O centaurach (Om centaurer) ut. Det var den enda diktsamling av Zuzanna Ginczanka som utkom under hennes livstid. Diktsamlingen blev genast vida känd. Hennes språk och bildvärld var helt unik. Centaurer är en mystisk figur, en hästkropp med ett manshuvud.

Zuzanna Ginczanka skrev inte bara poesi, utan även några pjäser för radioteater. 1937 spelade Polski radio upp hennes pjäs Pod dachami Warszawy (Under Warszawas tak). Zuzanna Ginczanka var dessutom översättare, och översatte från ryska till polska.

Det är möjligt att Zuzanna Ginczanka förutsåg andra världskrigets utbrott. Redan i maj 1939 skrev hon en dikt som kan tolkas som att hon faktiskt förstod vad som höll på att ske. Men i juni 1939 åkte ändå hon som vanligt till Równe för att bo hos sin mormor över sommaren. När Nazityskland och Sovjetunionen anföll Polen, hamnade Zuzanna Ginczanka i den sovjetiska delen.

Sovjeterna började genast att attackera “borgerliga element”, och Zuzanna Ginczankas mormor fick sitt apotek beslagtaget. Dessutom flyttade det in andra hyresgäster i deras lägenhet, och Zuzanna och hennes mormor fick bara ett litet rum för sig själva. Zuzanna Ginczanka flyttade därför till Lvov (Lwów på polska, idag Lviv). Hennes mormor lät packa ner många av familjens dyrgripar, vilket hon gjorde i en förhoppning att ge Zuzanna en bra framtid.

Mellan åren 1939-42 bodde och verkade Zuzanna Ginczanka i Lvov. Hon skrev till och med flera revolutionära dikter. Under den här tiden gifte sig Zuzanna Ginczanka med en äldre man. Många har ställt sig frågan om hon gjorde det i en förhoppning att undkomma nazisterna. Kanske hade hon en föraning om att de skulle invadera Lviv.

I juni 1941 invaderade de Lviv, men Zuzanna Ginczanka lyckades övertyga andra om att hon inte var av judisk börd. Det var först 1942 som en av hennes grannar angav henne. Ryktet säger att Gestapo fick jaga efter Zuzanna en hel dag innan de lyckades fånga in henne. Men blott några timmar senare var hon på fri fot. Det råder dock olika meningar om hur Zuzanna Ginczanka lyckades fly från fångenskapen, men många källor gör gällande att hon själv eller någon i hennes närhet, lyckades muta Gestapo.

En av de mest kända dikterna av Zuzanna Ginczanka skrevs av henne i vredesmod efter det att hon arresterats. Dikten heter Non omnis moriar, vilket är latin och betyder “Icke helt och hållet ska jag dö”. I dikten beskriver Zuzanna Ginczanka hur hon föreställer sig hur hennes angivare vältrar sig i Zuzannas ägodelar, gåvor från hennes mormor. I varje liten ägodel finns också en bit av Zuzanna Ginczanka. Dikten är möjligen den mest kända av Zuzanna Ginczanka, och finns också översatt till svenska.

Zuzanna Ginczanka och hennes man flydde till Kraków. Zuzanna Ginczanka fick falska papper som sa att hon var armeniska, men hennes mycket utmärkande utseende gjorde de svårt för henne att röra sig i Kraków.

När det endast var några veckor kvar av den nazistiska ockupationen av Kraków, tillfångatogs Zuzanna Ginczankas man. Det här innebar att hon snart också skulle kunna gripas. I början av januari 1945 ska hon ha avslöjats av nazisterna och kastades i fängelse. Det finns olika teorier om hur hon slutade sina dagar, men tyvärr finns inga konkreta vittnesmål som kan befästa dessa.

Vad vi vet är dock att i januari 1945 mördades en poet som i större utsträckning skulle kunna ha bidragit till den polska poesin, om hon fått leva.

Zuzanna Ginczanka, eller Sara Ginzberg, blev 27 år.

Efter kriget glömdes många av hennes verk bort. Och det var först senare som hennes gärning uppmärksammades. På senare tid har det utkommit biografier och samlade verk över hennes författarskap, och hennes författargärning har funnit en ny läsekrets. Det har dessutom satts upp pjäser om hennes liv. Kanske är det Zuzanna Ginczankas kärlek till det polska språket som lockar dessa nya läsare, den typen av specifika kärlek till ett språk man får när man lär sig det på egen hand.


Den här texten har undertecknad skrivit till en uppgift inom ramen för kursen Polska II på Uppsala universitet.


Tankar om EU på Europadagen 2020

Category: by sophie engström, EU, Euromajdan, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

TV-tornet i Podgórze i Kraków lyser klart i blått och gult ikväll, ty idag är det Europadagen.

Den nionde maj varje år, firas denna dag över hela EU. På vissa platser mer än på andra platser. I Lviv firades den ivrigt för några år sedan, med start 2014 efter revolutionen Euromajdan. Men med tiden antog firandet en mer pliktskyldig form, än den initiala ivern. Kanske hade det med att göra att man insåg hur lång tid det kunde dröja till ett eventuellt inträde i den heliga gemenskapen. Tålamod är kanske inte ukrainarnas starkaste gren…

Här i Kraków ser jag inga starka uttryck för den påstådda polska glädjen över att vara med i unionen. Visserligen flaggade lokaltrafiken med små EU-flaggor på varje buss och spårvagn. Och visst är det så att TV-tornets lyster är en markering. Men det tycks också vara de enda som har flaggat idag för EU i Kraków.

Däremot var det många som fortfarande flaggade med den röd-vita polska flaggan. Möjligen hängde den kvar sedan igår, då man hade en hågkomst för andra världskrigets slut. Folket visar således väldigt litet engagemang för EU. Så är det väl överallt inom unionen. Även i Sverige. Man tar den för givet, och förväntat sig att man inte behöver göra något för att den ska bestå.

Men visst intresse för den här dagen just idag skulle man ändå kunna förvänta sig, för idag är det inte vilken vilken Europadag som helst. Det är nämligen 70 år sedan Robert Schuman la grunden till det som skulle bli dagens union. Robert Schuman var vid denna tid utrikesminister i Frankrike. Genom ett tal, som kallas för Schumandeklarationen, la han upp en plan för hur man skulle upprätta en kol- och stålgemenskap mellan hans eget land och Tyskland. Det var dock långt senare som man beslöt att göra dagen Robert Schuman höll sitt tal till Europadagen. I juni 1985 bestämde man att nionde maj skulle bli Europadagen. Det var också då som man bestämde utseendet till Europeiska flaggan.

I år är det alltså 70 år sedan Robert Schuman höll sitt tal, och sedan dess har gemenskapen förändrats och utvecklats. Man kan inte låta bli att fråga sig vad Robert Schuman hade tyckt om vår gemenskap. Och vad hade tyckt om att så få i dagens EU verkar brinna för projektet EU?

Jag är själv en sann vän av EU. Projektet har, precis som alla andra projekt, sina brister. Men det har ju i sanningens namn även nationalstaterna. De är också projekt som verkligen skulle behöva fräschas upp en hel del. I en jämförande mellan idén nationalstaten och idén EU, är den senare synnerligen ungdomlig och obefläckad. Mycket få brott mot mänskligheten har begåtts i EUs namn. Även om katastrofala misstag har begåtts i EUs namn, så är de inte tillnärmelsevis så grova överträdelser mot människors rättigheter som det som våra nationalstater gjort sig skyldiga till.

I dagsläget ser det dessutom inte särskilt ljust ut för EU. Under coronavirusets härjningar (och då tänker jag inte på viruset i sig själv, utan på de märkliga tilltag som nationalstaterna gjort för att bekämpa viruset) har EU fått klä skott för invånarnas irritation. Men faktum är att det mesta av kritiken svingar rakt ut i luften utan att träffa målet särskilt väl. Exempelvis har man bland annat hävdat att EU är satt ur spel eftersom nationerna i unionen inledningsvis inte var villiga att hjälpa varandra. Men just det argumentet faller på att det snarare var just nationalstaterna som inte var villiga att hjälpa till. EU uppmanade faktiskt länderna att vara solidariska och hjälpa varandra.

Invånarna i EU verkar inte heller bry sig särskilt mycket om att deras fria rörlighet har tagits ifrån dem. En rörlighet som inte lär återkomma inom en snar framtid. Det verkar inte finnas någon stark vilja hos varken invånare eller politiker att öppna gränserna. Invånarna vill vara instängda, eftersom man tror att det skyddar dem. Politikerna i nationalstaterna har alltid varit lite tveksamma till just den fria rörligheten. Den är inte något som gynnar dem. Socialdemokraterna i Sverige har varit lite tveksamma till den fria rörligheten, eftersom det kan hota sådant som kollektivavtal och diverse andra fackliga verktyg som styr svensk arbetsmarknad.

Ylva Johansson är just nu den som basar för frågan om att EU-länderna ska återgå till den fria rörligheten. Eftersom hon är socialdemokrat kan man ju oroa sig för hur hon kommer att handskas med uppgiften. Men man behöver förhoppningsvis inte oroa sig, ty om Ylva Johansson fortfarande är sig lik så tillhör hon de socialdemokratiska politiker som är mest EU-positiva. Hon lar grunden till nätverket Vänster för Europa 2004, vars mål var att knyta EU-länderna närmare varandra. Motivationen var att det är med en federal EU-modell som man kan få bukt på de sämsta konsekvenserna av globaliseringen. Så kanske finns där ändå ett frö av hopp. Kanske kommer EU en dag att bli sig likt. Och en dag som denna vill man ju helst tro så.

Och när jag från mitt fönster skådar TV-tornet i Podgórze, så fylls mitt hjärta av värme. Ty i mitt hjärta är jag först och främst europé. Och jag hyser en förhoppning om att jag inte är ensam.


En äldre man med en EU-flagga 2013 i Lviv under Euromajdan.


Med kompass i riktning mot Skawina

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

I Isaac Bashevis Singers romaner om Polen före andra världskriget kryllar det av liv. Ett judiskt liv som inte längre finns. Städer som Kraków försöker lyfta fram det judiska folkets närvaro, till glädje för vissa, till förtret för andra. Men utanför stadskärnorna är den judiska historien ofta inte lika synlig. Den finns där, men man måste ha lite större tålamod för att kunna finna platserna där judar en gång levde, arbetade och bad. Och det är glädjande nog ofta så att minnet av deras närvaro inte är helt utsuddat.

Ett nöje som undertecknad har är att söka judisk historia i Galizien. Man skulle kunna kalla det för en något annorlunda geocaching, som många finner ett nöje i att sysselsätta sig med. För den oinvigde kan man beskriva geocaching som en slags skattjakt med hjälp av GPS och internet. Tyvärr är det ett ganska komplicerat system, och det tycks förhålla sig så att man bör vara utrustad med tålamod och teknisk kunskap för att kunna delta. Dessutom måste man uppskatta de små skatterna som ska uppsökas, vilket inte alls är säkert att man gör om man har en lite annorlunda syn på vad som är en skatt.

Men det finns andra sätt att utforska sina omgivningar, som inte kräver samma typ av omfångsrika kunskap om internet och GPS. Man kan göra som undertecknad, packa cykelkorgen med en karta, och en liten intellektuell eller inre kompass. En kompass som blott sitter i sinnet och är sammansatt av genomläsning av hyllmeter av böcker om judisk historia i Galizien, samt timmar av samtal med sådana som läst många fler hyllmeter än jag hitintills hunnit med.

Den här kompassen gör att man ganska enkelt kan hitta det man söker. Man liksom glider fram på en osynlig våg, och plötsligt materialiseras det som eftersöktes.

Så var det också på en färd på cykel ut ur Kraków som jag företog mig härför leden. Målet var synagogan i Skawina. Eller rättare sagt, målet var Skawina. Det var först senare som jag kom ihåg att det också fanns en synagoga kvar i staden.

Skawina fick magdeburgrätt år 1364 av Kazimierz den store. Några år där efter fick staden en kyrka, och man hade även skyddsvallar mot angrepp från fiender. 1509 blev staden totalförstörd i en brand, men byggdes upp under Polens guldålder, också kallad Polens renässans, som varade från 1400-talets slut till slutet av 1500-talet. När Karl X Gustavs polska krig nådde Skawina, gick svenskarna hårt åt staden. 50% av invånarna flydde eller mördades av den svenska armén. Några årtionden senare delades Polen mellan Tsarryssland, Preussen och Österrike, Skawina hamnade under den senares förvaltning. Så var det enda till Polen blev självständigt efter första världskriget.

Judarna kom ganska sent till Skawina. Först 1860 fick judar tillåtelse att bo i staden, men det finns dokumenterat att det bodde judar i Skawina redan 1801. Dessa var dock få, och det var först när de gavs tillåtelse att bo i staden som församlingen växte. 1921 bodde det 282 judar i Skawina, vilket innebar ungefär 11% av stadens befolkning. 1939 bodde ungefär 500 judar i staden. Med andra ord, en fördubbling på 18 år! Den judiska befolkningen ökade dock ytterligare i och med att nazisterna tågade in i Polen 1939. Nazisterna tvingade nämligen judar från de intilliggande byarna och städerna att flytta till Skawina. I augusti 1942 deporterades alla judar från Skawina. De flesta mördades i förintelseläger. Några fåtal överlevde och kunde senare berätta om vilka fasansfulla öden människorna från Skawina gick till mötes.

Skawina ser fortfarande ut ungefär som många andra små städer i Galizien. Med slingrande vägar som söker sig trevande in mot ett torg, rynek. Här finns ett vackert rådhus och det tilldragande torg. Husen kurar ihop sig tätt intill varandra. Håller varandra om ryggen, så som goda vänner gör. Det är inte särskilt svårt att finna synagogan, enär jag är utrustad med den där intellektuella kompassen. En förbipasserande, och tillika vänlig man berättar för mig det jag redan visste, att byggnaden jag fotograferar en gång var en synagoga, men att den idag huserar en konstnärsbutik och en språkskola.

Synagogan byggdes år 1894, men förstördes av nazisterna. Efter kriget byggdes den upp igen, men det enda som finns bevarats är dess exteriör, med de karakteristiska halvcirkelformade fönstren. Även om det är svårt kan jag för en stund föreställande mig det judiska liv som en gång fanns här. Utan Isaac Bashevis Singers romaner hade jag nog aldrig riktigt haft den förmågan.

När jag cyklar ut från Skawina beslutar jag ögonblicklig för att återvända igen vid ett annat tillfälle. Om inte annat för att smyga mig fram till herrgården Korabniki som den kände konstnären och dramatikern Stanisław Wyspiański ofta besökte. Men då får jag nog fråga mig fram, för någon intellektuell kompass för polska herrgårdar jag har ännu inte förvärvat.


Synagogan.


Rådhustornet i Skawina.