viewpoint-east.org

Låt 2018 låta mer som Haydn

Category: by sophie engström, krönika, music, sociala medier
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ibland så händer det att någon vänlig själ kommenterar att jag skriver en del på min blogg. Det är alltid väldigt uppfriskande att höra att det faktiskt finns de där ute som läser. Självkritisk som jag är, och med negativistisk livssyn, tror jag oftast att jag talar ut i tomma intet. Men det är när någon säger att jag skriver mycket eller är produktiv, som jag börjar tänka på Haydn. Ja, alltså, Joseph Haydn.

Under sin livstid skrev han troligen (ja, troligen!) 108 symfonier och 68 stråkkvartetter. Han vispade ihop 13 pianokonserter och 3-7 violinkonserter. Nej, det är inte allt! Han skrev även en fasligt massa pianosonater, och pianotrior och mycket mycket mer. I jämförelse med den mannen kan man man ju inte annat än känna sig lite smålat. Så där 10-15 bloggpostningar i månaden är ju verkligen ingenting annat än lite spott i skyn jämfört med hans hagelstorm av kreativitet.

Om jag nu skulle bestämma mig för att lyssna på Haydns alla verk under 2018, så skulle jag bli tvungen (jag får det att låta som ett straff, men så är det ju inte) att lyssna till något varje dag! Det skulle egentligen bara vara ungefär 49 dagar då jag inte skulle lyssna på Haydn! Jag funderar på om det är ett bra nyårslöfte… Att lyssna på allt av Haydn, alltså. Nå, jag är inte säker på att jag kan lova att jag kommer vara lika produktiv som Haydn, men jag kan i alla fall lova (och hota med) att jag under 2018 ska vara tjatig, hispig, vimsig, och understundom kanske till och med genial. Sedan kanske jag skriver lite på den där boken som jag inte skriver på. Precis som 2017, alltså.

Med detta sagt slår jag ihop klackarna och lyfter min inre plommonstop till en salut för det gångna året. Må du vila i frid, och se nu till att 2018 bringar fred, kärlek och frihet till alla våra inlåsta kreativiteter. Låt oss alla bli lite mer som Haydn.

Och här skulle jag kunna lova att detta blir årets sista postning, men eftersom jag är både disträ och pratsjuk, avstår jag från att avlägga sådana löften. Vem vet, imorgon kanske visar sig vara extra osagd.


Bilden kommer härifrån.


Helst dåliga nyheter från Ukraina, eller?…

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det förekommer en paradox som jag har mycket svårt att förklara om än mindre förstå. När jag för många år sedan sjösatte viewpoint-east var orsaken att mina artiklar om Ukraina ofta fick nobben av redaktörer. Mina alster höll inte tillräckligt hög kvalité, de hade inget nyhetsvärde eller så menade man att mina artiklar inte var trovärdiga. Det sistnämnda epitetet tilldelades de artiklar som hade ett positivt anslag. Jag försökte i dessa berätta diverse positiva händelser, utan att för den delen förneka de problem som jag kunde ta del av när jag skrev dessa positiva artiklar. Så för att de inte skulle dö bort beslöt jag mig för att starta viewpoint-east.

Jag var av den meningen då att det publicerades alldeles för lite material om de positiva förändringar som förekom i exempelvis Ukraina. Och så tycker jag fortfarande. Det är inte helt ovanligt att jag får medhåll av andra Östeuropa-entusiaster. De vill också läsa mer positiva nyheter, understryker de.

Något som dock aldrig upphör att förvåna mig är att det endast tycks vara en tankefigur som fungerar i teorin. När jag publicerar ett material på min blogg som på något vis berättar en positiv nyhet, når den klart färre än när jag skriver något negativt. Rubriken är också avgörande. En positiv rubrik lockar färre än en negativ dito.

Så slutsatsen är att redaktörerna har rätt. Folk vill inte ha glada nyheter från Ukraina. De vill läsa om den misär som finns här. Men det är inte en helt rättvis bild av Ukraina som man ger då. Landet har problem, men det hjälps inte av att vi blundar för de glädjeämnen som ändå finns här. Därför kommer jag inte sluta att publicera glada tillrop, även om de läses av endast några få. Att streta i uppförsbacke gör jag av gammal vana. Det är inte för att jag vill göra det, utan jag gör det eftersom jag blivit van att tänka självständigt, och om människor inte vill läsa några glada nyheter, får väl jag lära dem att ändra sig. Det är nämligen sådant uppförsbacke-vana leder till. En envisheten som inte ens botas med oändliga rader av platta fall.

Och det där med kvalitén och det ringa nyhetsvärdet får jag väl rätta till. Eller så vänjer sig kanske folk vid det också.


En god nyhet är alla fina pepparkakshus i skyltfönstren. Men du kanske hellre vill se ett utbombat hus från östra Ukraina?


Ny helgdag i Ukraina firas omsorgsfullt

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, Sverige, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

När jag först hörde att Ukraina skulle få en ny helgdag, den 25 december, tänkte jag att det var väl ett fånigt tilltag av presidenten. Som om han trodde att en liten helgdag skulle få Ukraina att närma sig Europa. Men nu går denna första helgdag mot sitt slut, och jag vet att jag hade fel. Det är svårt för mig att sia om hur det var i resten av landet, men här i Lviv svalde befolkningen denna nya julhelg med hull och hår. Hela stan var verkligen i julfrid.

Efter flera år i Ukraina har jag vant mig vid att när jag vill vara ledig, så jobbar alla omkring mig. När sedan ukrainarna tagit julledigt har Sverige rivit igång det nya året. Det har lett till att jag aldrig känt mig helt ledig. Nyårsafton har varit den enda egentliga julledigheten. Jag har vant mig vid att det ska vara de här två dagarna som är min årliga vinterledighet. Det har ändå funnits några fördelar med att fira jul vid annat tidpunkt än alla andra runt omkring mig. Jag har fått känna på hur utanförskap känns. Många är de nya svenskar, eller de som inte firar den kristna julen, som står vid sidan av vårt firande. Ungefär som jag gör varje år vid ukrainarnas firande. Det spelar nog mindre roll om man blir introducerad till firandet. Man blir lätt en observatör snarare än en deltagare. Vissa beteenden går djupt ner i våra socialt inlärda mönster. Julen är väl en sådan sak. Kan man inte relatera till sina barndomsminnen, är det svårt att fästa julen i någon speciell känsla. (Kanske skulle några SDare testa på det där utanförskapet. Det är väl troligt att det skulle leda till lite mer ödmjukhet till hur svårt det faktiskt är att integreras.)

Men nu har jag, och alla andra som envisas med att fira jul efter den gregorianska kalendern i Ukraina, fått en extra ledig dag i samband med vår jul. Och det tackar jag herr president för! Dessutom hjälper det här att stärka Ukrainas mångkulturella identitet, vilket är viktigt, men som synes även trevligt.

När jag gick upp i morse, tänkte jag att det nog inte var så många tog den här nya helgdagen på allvar. Men en liten fingervisning hade jag ändå fått om att ukrainarna faktiskt tog det hela mycket seriöst. Under gårdagen och idag har det strömmat in julhälsningar från julglada ukrainare. Det är helt nytt. Förr om åren fick jag kanske en eller två hälsningar från mina nuvarande landsmän.

Kanske är det så att en så liten åtgärd, som att införa en ny helgdag, faktiskt kan föra landet närmare Europa. Nu är ukrainarna med i den europeiska julfesten. Och man har det dessutom extra förspänt, för att den ukrainska julen lurar ju runt om knuten.

Egentligen tror jag att allt handlar om att ukrainarna älskar att festa. Nej, inte på det där svenska “gå ut på stan och supa”-viset. Man älskar familjefest-festandet. Och inte heller det är som det svenska. Familjefesten betyder ofta att man är ute tillsammans och promenerar runt. Tar en kaffe här. En glintwein där. Och så lite sockervadd till barnen. Idag strövade tusentals jullediga ukrainska familjer omkring på stan. Alla med ett saligt julleende på läpparna.

Själv firade jag den nya helgdagen med att gå på julkonsert på orgelsalen. Killarna bakom Collegium Musicum har tagit över ledarskapet för konsertsalen, och det betyder att programmet är fullt av konserter. (Deras energi och entusiasm är beundransvärt.) Och när tonerna av Händels “Halleluja” ljöd genom lokalen, fylldes jag av en flera års efterlängtad julfrid. Halleluja!


Från dagens julkonsert i orgelsalen.


Om när halva stan förintas

Category: antisemitism, by sophie engström, Estern Europe, Galizien, Jews, jiddish, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

(Det här är första artikeln i en serie.)

David och Jonas Horn. Två bröder med namn som inte klingar helt okänt för oss svenskar. De skulle därför kunna bo i Stockholm. Kanske på Mariatorget, eller varför inte på Hornsgatan. De skulle kunna ha varit surdegsbagare eller krögare på söder. Det skulle kunna förhålla sig så, men icke. För de båda bröderna bodde i Rohatyn, en mellanstor stad i det Centraleuropa Galizien. Två judiska bröder, som bodde där när andra världskriget bröt ut.

Men helt galna är inte mina fantasifrön. David Horn var nämligen bagare, och Jonas Horn var krögare. Deras verksamheter låg på torget (Rynok) som fortfarande är hjärtat i Rohatyn. Nu står jag här med Marla Raucher Osborn och hennes man Jay Osborn och hör på deras berättelser om bröderna David och Jonas, tillika Marlas farmors farbröder.

Rohatyn var en ganska ordinär stad i dåvarande Galizien. Befolkningen bestod av ukrainare, judar och polacker. Vid andra världskrigets utbrott var fördelningen mellan folkgrupperna 40%, 40% respektive 20%. Ukrainarna och judarna låg hela tiden i luven på varandra. Det kan förklaras med att polackerna hade den administrativa och ekonomiska makten i stan, men det var judarna som ukrainarna till exempel behövde handla av, och därför fick de klä skott för uppdämda känslor av förtryck som präglade ukrainarnas tillvaro vid denna tidpunkt. Före 1940-talet ägdes således en stor majoritet av verksamheterna av judar. Ukrainarna var hänvisade till att bo i stans utkanter, emedan polackerna hade tagit de bästa områdena i besittning.

Bröderna Horn var framgångsrika. Jonas, som ägde restaurangen, var den enda i stan som fick servera Piwo Lwowskie (idag heter den Lvivskij och ägs av Carlsberg). Han hade öppet på lördagarna, vilket berodde på att de var sekulariserade judar. I hemmet lär de ha talat tyska. Davids bageri var vida känt i trakten för sina fina bakverk, som tog sin inspiration från bagerierna i Wien.

När nazisterna äntrade staden tvingade de alla judar att flytta till gettot. Davids bageri fick baka bröd till gettots invånare, och Jonas tvingades att bli medlem av Judenrat, den judiska poliskår som nazisterna använde för att kontrollera judarna i gettot.

Gettot, som var ohyggligt litet, låg alldeles bakom torget och den ukrainska kyrkan. Där trängdes uppemot 3500 individer. Kanske fler. Davids liv ändade när han försökte skydda sin systers son. Hans fru, Bronia, och deras barn flydde till skogen för att ansluta sig till partisanerna, men köld och hunger gjorde att de återvända till Rohatyn. Där höll de sig gömda, men lurades fram av ett falskt löfte från nazisterna om att allt skulle bli frid och fröjd. Men det var en bluff och de mördades.

Jonas, som tillhörde Judenrat, mötte samma öde som de andra inom den poliskåren. De sköts ihjäl av nazisterna när deras arbete inte längre behövdes. Vad som hände med Jonas fru och barn är däremot okänt, men det är inte omöjligt att de mördades med resten av gettots judar den 20 mars 1942.

Vi står på den plats utanför Rohatyn där gettots invånare mödades, den där kalla dagen i mars 1942. Det är också kallt idag. Vindarna rycker tag i oss och kylan äter sig in under kläderna. Det finns några få vittnesmål om vad som hände den dagen då de alla mördades. Bland annat såg en ung ukrainsk pojke allt från ett takfönster i en närliggande lada. Berättelserna om vad som hände är så fasansfulla att jag inte förmår att återge dem. Och det finns väl ingen mening med att göra så. Alla och envar som läst om förintelsen vet med vilken nitisk iver nazisterna och deras medhjälpare mördade. Barn förskonades inte. I synnerhet inte barnen.

Dagen efter tvingade man Rohatyns ukrainska befolkning att gräva ner de mördade judarna. Det hade varit kallt under natten, så kropparna hade frusit fast i varandra…

Att Marla står här livs levande framför oss beror på att hennes farfar emigerade till USA på 1910-talet. Och genom henne lever nu minnet kvar av de judar som utplånades från den galiziska staden Rohatyn. Hon och hennes man Jay försöker nu föra vidare minnet av judarnas liv på platsen. De vill ge invånarna i Rohatyn en möjlighet att åter lära känna dessa människor. Arbetet de gör via Rohatyn Jewish Heritage innebär bland annat att bistå med material om stadens judiska liv. Med bilder och filmer kommer Rohatyns judar åter till stadens nuvarande invånare. Men de har även andra projekt som jag återkommer till inom kort. Marla och Jay hoppas att stans museum, som ska öppna inom kort, ska bli en viktig hörnsten i att bygga upp kunskapen igen. För hos många, särskilt hos de yngre, är det judiska Rohatyn ett tomt blad. Men det här bladet ska åter fyllas, och med det skriver de också en ny sida i Rohatyns historia, men tillika också dess framtid.

När jag står här med Marla och Jay blir det så tydligt, att historien också är en del av vår nutid och vår framtid. Varje berättelse de berättar väver in ett möte de gjort med dagens invånare i staden. Allt är sammanflätat, men för att det ska skapas en ordning bland alla berättelser behövs någon som bygger broar mellan då och nu in i framtiden. Och det är sådana Marla och Jay är. De är broarna som hjälper historien ut ur glömskan in i dagens invånare i Rohatyn, hjälper oss att förstå att de som mördades då, var som vem som helst. Som bagaren du köper ditt bröd från, eller krögaren du besöker när du fått lön.

Eller så är det du som är bagaren…


Bronia och David Horn. Kanske deras bröllpsbild.


Det finns inga bilder på Jonas Horn, eller på hans fru. På bilden ser ni en av hans söner, Izio Horn. Vad flickan hette vet vi inte.


Marla Raucher Osborn och Jay Osborn i Rohatyn.


En samvetsfråga: Vad gör du för de ukrainare som älskar Sverige?

Category: by sophie engström, krönika
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Igår var jag på Ukrainian Scandinavian Centers julfest i Lviv. En lokal fylld till bredden av Skandinavien-fantaster. Tänk, vilka fans vi har. Människor, som utan att önska något i gengäld, bara älskar våra länder. En del har besökt våra breddgrader, andra hoppas på att få råd att göra så i framtiden. Några kan något av våra språk, andra hoppas att få möjlighet eller tid att göra så i framtiden. Men gemensamt har de att de formligen dyrkar våra länder.

Det är mycket rörande, på något vis som är svårt att beskriva. De pratar till exempek om vårt julfirande som om det är något exotiskt, något som för mig är så fullkomligt normalt och snudd på tråkigt.

Men ibland undrar vad jag vad vi gör med alla dessa som runt om i världen älskar vårt hörn på jordklotet. Det finns organisationer som gör sitt bästa för att få dessa människor att känna sig önskade. Här tänker jag exempelvis på Svenska institutet, som ägnar mycket energi och medel åt att ge de som är Sverige-fantaster uppmärksamhet. De kan söka stipendier eller få ta del av det gedigna material som handlar om Sverige. Nej, det är inte sådana organisationer jag tänker på när jag frågar mig vad vi gör med all deras kärlek.

Jag tänker på hur Sverige möter dessa människor när de väl kommer till oss. Under senare tid har jag ofta blivit kontaktad av desperata ukrainare som hamnat i olika Kafkaianska situarioner när de kommit till Sverige. Det handlar om bärblockare som blivit snuvade på alla pengar de tjänat. Det handlar om IT-folk som blir utslängda från Sverige eftersom deras svenska arbetsgivare gjort olika (oftast) försmädliga fel. Det handlar om läkare, som trots att de fått licens att arbeta i Sverige, blir utkastade från landet för att det tagit några extra veckor att avsluta kurserna i svenska.

Och trots att flera av dem fått sina drömmar och förhoppningar krossade, blivit halvt om halvt rånade, så har de det gemensamt att de ändå… älskar Sverige. Jag är faktiskt främst chockad över det. Att de trots att de blivit behandlade som ohyra ändå vill vara i Sverige, för att de tycker om Sverige!

Det är annat än de självutnämnda Sverige-vänner, och tillika svenska medborgare, som lägger all sin energi på att hata landet. Något får mig att tro att Sverige eventuellt skulle bli ett fasligt mycket trevligare land om det fanns fler ukrainare där.

Men myntet har ju två sidor, som ni vet. Den ena sidan av mig vill att alla dessa stackare, som blivit utslängda, lurade eller förnedrade, ska få återvända till Sverige. Men samtidigt är jag rädd för att Ukraina håller på att dräneras på de företagsamma själarna. De behövs nämligen även här.

Fast nu håller jag, som vanligt, på att halka iväg mot ett annat ämne. Frågan var vad vi gör för dessa människor? Jag vet vad jag gör, och även om det inte är mycket så är det viktigt för dem. Men vad gör du? (Om du nu överhuvudtaget bryr dig.)


Quiz om Skandinavien på Ukrainian Scandinavian Centers julfest igår.


Vi hjälper inte Ukraina med att ljuga

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag bor i Ukraina. Det kommer ju inte som en nyhet för dig som ofta läser min blogg. Att bo i Ukraina betyder att jag dagligen måste konfronteras med saker som, om de återges i text, inte ger en vidare positiv bild av Ukraina. Det handlar om allt från många människors usla livssituation, till påstådd korruption eller bara hemska berättelserna om vad som händer i det här landet.

När jag då försöker återge det jag ser är det inte helt ovanligt att några tar det som kritisk av landet. Men det är en helt felaktig slutsats. Min kärlek till Ukraina är innerlig och orubblig. Jag kommer alltid att hysa största respekt för det folk jag delar landområde med. Alla och envar av de jag möter respekterar jag, även om den inte alltid är ömsesidig. Jag har en tilltro till att det kan bli bättre här, trots att jag ser att så många är allt annat än nöjda. De kan till och med karaktäriseras som missnöjda. Eller förbannade.

När jag lyfter frågor med de problem som finns här, är inte min avsikt att misskreditera ukrainarna eller ukraina. Min avsikt är helt den motsatta. Jag vill att andra ska få möjlighet att förstå. Genon insikt kan de hjälpa. Genom att förstå Ukraina blir man viktig kontaktyta mellan våra länder.

Men ibland är det mycket svårt att få svenskar att förstå. Det är främst de gånger då jag möter sådana som vill framhålla Sverige som ett mardrömslikt land som står inför någon slags apokalyptisk undergång. Och det är när de försöker framhålla Ukraina som något slags föredöme, som jag reagerar. Senast jag hamnade i en sådan diskussion var när någon retat upp sig på skribenten Margit Richert. I en intervju i Expressen påpekade hon att det var befängt att tala om systemkollaps i Sverige. Jämförelsen hon gjorde var med Ukraina. I Ukraina är det långt värre, tolkar jag hennes uttalande. Ingenting i hennes uttalande pekade på att hon tyckte Ukraina var ett dåligt land, med dåliga människor. Jag tror att hon istället påpekade att situationen i Sverige ändå är under kontroll, emedan Ukraina har ett krig i de östra delarna och en mycket svår situation för många av dess invånare. Ord som systemkollaps i Sverige är således våldsamt överdrivna. Och samtidigt en skymf mot dem som verkligen har det svårt.

Jag tänker dagligen på alla de barn som lever i en ohygglig misär. Barnens hopp i södra Ukraina gör ett viktigt arbete för att belysa deras situation, samt att hjälpa de i yttersta nöd. Det går inte heller många timmar i Lviv utan att jag ser en arm pensionär som be om allmosor. Det är den verklighet de tvingas leva i. Jag vore en synnerligen egoistisk person om jag inte led med dem. Min förhoppning är att jag genom min närvaro kan bidra med att skapa kunskap om Ukraina, samtidigt som jag genom min yrkesroll kan bidra till att ge kunskap om hur Sverige fungerar.

Därför blir jag så ursinnigt förbaskad, när någon i den svenska folkhemsidyllen sitter och gnyr om att Sverige är ett uselt land, och att Ukraina är så vansinnigt mycket bättre. Det är ett direkt slag i ansiktet på dem som har det riktigt hemskt. Dessa människor blir inte gladare, mättare, får tak över huvudet eller får en säkrare tillvaro av att någon ljuger för dem.

Jag älskar Ukraina, och tycker att dess folk förtjänar ett mycket bättre öde, än att omhuldas av bortskämda gnällspikar som aldrig fått känna vad det betyder att leva utan trygghet.

Vi, som på ett oegoistiskt vis älskar Ukraina, kan se att det finns mycket gott i folket, men vi gör dem en otjänst om vi tror att vi hjälper dem med att låtsas som om allt är frid och fröjd. Vi hjälper dem med att ge dem framtidsutsikter. Vi hjälper dem att få kraft att arbeta sig genom alla de stora hinder som finns för att skapa ett tryggare land. Det är det som är vår uppgift.

building high
Det byggs nytt i Ukraina. En svår process, men där vi kan hjälpa med att stödja.


Lviv – lejonstaden delas med herr Uggla

Category: by sophie engström, krönika
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Lejonstaden, så kallas ofta Lviv. Vi har ju många lejonskulpturer här. Men det är faktiskt så att det finns de som försöker utmana den pälsfagre vännen, och det är herr Uggla. Nej, nu menar jag inte Martin Uggla, Östgruppens kunnige ordförande. Det här har ingenting med honom att göra. (Även om jag bara genom att nämna hans namn vill lyfta min hatt för hans och Östgruppens fantastiska arbete.)

Nej, jag syftar på den uggleherre som ofta dyker upp i olika skepnader på husfasader i Lviv. Vad han ska symbolisera vet jag inte, men jag tror att han ska få oss att tänka till och förstå att huset är bevakat av ett mycket klokt fjäderfä. Vem vet vad dennes blick fångar upp.

Ugglan som symbol har ju i historien för övrigt ofta setts som ett illavarslande tecken. Något ont och kanske våldsamt kan förestå.

När jag vandrar på Lvivs gator ser jag inte helt sällan hur herr Uggla dessutom dyker upp som mönster på ryggsäckar, som broschyrer, som örhängen etc. Han är väldigt populär, och det är väl en förfärlig tur att man inte är så vidskeplig som man faktiskt ändå är. För annars skulle jag ju kunna tro att något riktigt gruvligt väntar runt om knuten. Eller rättare sagt, det vet jag ju att det gör, för det är väl det knutar är till för. Att stå där och vänta in en så att man slutligen är med om det där, som ugglan planerat. Och det är väl därför jag vet det där om hur man såg på ugglan förr i världen. Mitt vidskepliga jag har helt enkelt kollat upp det.

Nå, nu är det i alla fall lite tur att mitt sekulariserade och mindre vidskepliga jag har förmågan att ändå vända blicken upp mot husfasaderna och faktiskt tillåta mig att tycka att den där herr Uggla ändå är en mycket trevlig husprydnad. Och i hans bo fann jag även denna eminenta trappuppgång.

Inte undra på att han försöker jaga bort obehöriga. Vem vet om de är illasinnade eller inte.