viewpoint-east.org

Hej på dig!

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, Sverige, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det var för några dagar sedan som jag äntligen (eller kanske återigen) fick klart för mig varför folk inte alltid är så pryvitniy här. Pryvitniy kommer från ordet pryvit (привіт) som betyder hej. Pryvitniy skulle alltså kunna översättas med hej-på-dig-ig. Ja, jag fick alltså äntligen reda på varför alla inte är hej-på-dig-iga här.

När jag fick det förklarat för mig hörde jag med all önskvärd tydlighet hur den skånska slätten susade genom min skalle. I Skåne är man faktiskt väldigt hej-på-dig-ig. Om man möter någon på en promenad utanför de mer trafikerade lederna säger man alltid “hej”. Eller kanske snarare “haj”. Ibland kan det bli ett fasligt “hajande”, i synnerhet om man har tagit sig till en vandringsled dit många skåningar uppehåller sig. “Haj, haj”. “Haj pau daj dau”, vilket betyder “hej på dig, du”. Om den man möter inte “hajar” tillbaka, vet man att den antagligen är en utläning, alltså att den kommer från något annat län än Skåne.

I Göteborg är man inte lika hej-på-dig-ig. Den slutsatsen baserar jag på flera års erfarenhet. Under alla mina år i Göteborg vande jag mig inte riktigt vid att folk blev så uppenbart förvånade, och ibland uppsluppna, om man sa “hej” vid ett möte på någon skogsstig.

Hej-på-dig-gränsen har inte en uppdelning mellan norr och söder. Ty i Ångermanland, där jag brukar ånga fram några veckor varje sommar, är man nästan lika hej-på-dig-ig som i Skåne. Men den skiljer sig något från den skånska, då den oftare innebär ett längre samtal. I Skåne blir mötet sällan längre än “haj” (och ibland med det ovan återgivna suffixet). Kanske beror benägenheten att föra ett längre samtal i Ångermanland på att man inte ofta lyckas suga tag i någon som passerar, så det är helt enkelt bäst att passa på att snacka av sig.

Däremot är min uppfattning den att man inte är lika hej-på-dig-ig i Göteborg eller Stockholm. “Dom tror väl att de är nått”, säger tösabiten i mig. (Ja, så kan jag erkänna att jag tänker så ibland.)

Om jag nu skulle traska runt på den skånska slätten och träffa på någon som föredrog att låta bli att säga “hej”, eller “haj”, och om dennes fysionomi avslöjade att det inte var en utläning från Stockholm eller Göteborg, så skulle jag tolka det som att personen antagligen har en skruv lös, och det är bäst att ila vidare snabbt som sören. Den tösen eller pågen vill man helt enkelt inte ha att göra med.

Nu har jag dock fått lära mig att det också kan vara en ukrainare som har något slags diffust problem, och som inte vill vara hej-på-dig-ig, eller snarare pryvitniy, eftersom de är bekymrade. Det händer ganska ofta att skåningar också är bekymrade, men “haj” säger man trots det. Men de bekymmer man har lämnar man där de är. Man tar inte med dessa till en allmän plats. De är privata.

Det här förfarandet bygger på samma logik som att vi i Sverige fått lära sig att svaret på frågan “hur mår du?” alltid inleds med “bra”. Visst händer det ganska ofta att man fortsätter meningen med “men…”, och så kommer en förklaring till varför man inte mår så bra. Men man svarar aldrig “inte så bra” på frågan “hur mår du?”. Jo, det kan man göra, men då är du själv, eller någon i din närhet, döende eller till och med död. Man svarar inte heller “så där”. Orsaken till det här är enkel. Man vill inte vara till besvär, eller framstå som om man trodde man är förmer än andra. (Så som stockholmare och göteborgare, alltså.) Alla mår bra. Inte “så där”. Inte heller “utmärkt”. Och verkligen inte “toppen”. Man mår “bra”. Inte för mycket, eller för lite. Helt lagom “bra”, helt enkelt.

Jag har ju bott väldigt länge i Lviv, men det skånska hej-på-dig tycks aldrig gå ur mig. Och jag har fortfarande svårt för surmulna ansikten. Det får mig bara att bli förbaskad. (Vem tror du att du är? Tror du att du har det svårare än jag har?) Jag förstår samtidigt hur fel det är. Jag borde verkligen försöka lära mig att förstå de där sura ansiktena. Men den skånska tösen i mig har bitit sig fast. Man säger “haj” och ler. Punkt.

Under mina år här i Lviv har jag dock sått några skånska hej-på-dig-frön. De flesta jag handlar av har blivit väldigt pryvitniy mot mig. Till och med de mest sura grannar har blivit helt pryvitniy. Det tog tid, men den skånska tösen i mig har kämpat på, och nu säger nästan alla i huset “Dobriy den”, alltså goddag, när vi möts i trappen.

Det är ändå märkligt att jag aldrig riktigt lärt mig att handskas med de o-pryvitniy elementen här. Och när jag häromdagen konfronterades med det, insåg jag att den skånska myllan fortfarande frodas i mitt hjärta, och faktiskt fortfarande formar mig till den jag är. “Haj pau daj dau”. Sådan är tydligen jag ännu.

Och med det sagt vill jag bara illustrera hur oerhört svårt det kan vara att assimilera sig. Vissa ränder biter sig tydligen fast. Och trots att de kan verka små och obetydliga, så kan de kasta in en hel del grus i vardagsmaskineriet.


På den här slätten säger man “haj pau daj dau”.

Share

Ökenhetta i Galizien

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ja, det är varmt här i Galizien. I Błędówöknen på den polska sidan av Galizien förväntades idag mycket höga temperaturer. Uppemot sextio plusgrader. Men å andra sidan är det ju bra att det ska bli så stekhett där, ty om temperaturerna varit mer normala hade vi ju inte fått reda på att Błędówöknen är Centraleuropas största sandområde. G har ägnat hela dagen åt att läsa om den där öknen som han tycks anse vara oändligt intressant.

Nå, det här med värme får ju oss människor att reagera ganska olika. En del klär av sig. Men om man är man, och går runt med bar överkropp i Kraków kan man få böter på 1500 zloty (vilket innebär ungefär 3800 SEK). Så det är bäst för de brittiska turisterna att de behåller fotbollströjorna på. Annars ryker hela resans ölkassa!

I Lviv stånkar alla på. I ett evigt och tröstlöst sökande efter vatten att svalka sig i. Tyvärr är badsjön Vynnykiy tömd på vatten. Vynnynkiy är en sovjetisk skapelse. En konstgjord sjö, med reningsverk. Men för några år sedan blev vattenkvaliteten allt sämre. Bäckar med avföring från djur (och antagligen människor också) rann lömskt ner i sjön. Och även en amatör inom det medicinska området kan räkna ut att det inte är något vidare lyckat att bada i ett sådant vatten.

Men alla är dock inte förtjusta i att man nu tagit tag i Vynnynkiy. Många befarar att sjön kommer att bli privat, och att det då kommer att leda till att lvivianerna inte har någonstans att bada. Jag hoppas dock att det bara är ett uttryck för ukrainarnas skeptisism mot makthavare, och oligarker. Ty bakom upprustningen av Vynnynkiy står en av Lvivs oligarker, en byggherre som renoverade Grand hotell, och äger många hus i Lviv. Han håller även på att renovera grannhuset. Det är periodvis ett fasligt stökande där inne. Men så plötsligt blir det tyst. Ibland i flera veckor. Likadant var det med Grand hotell. Renoveringen förekom stötvis, med extrem iver, för att sedan vila. Obegriplig strategi för en metodisk svensk som gillar att få saker och ting gjorda.

Så, vi i Lviv har alltså ingen sjö att bada i. Och flera av de bassänger som fanns förr, ligger torrlagda. Så därför är det lättare för de polska turisterna i Lviv att skylla på det när de visar sina bara överkroppar. Män som kvinnor. Jag vet inte om det existerar någon böter för dem som kastar av sig fotbollströjorna, men 1500 UAH skulle inte spräcka någon polsk ölkassa. Ty det skulle innebära ungefär 540 SEK.

Själv har jag ingen som helst åsikt om bara överkroppar. Däremot tycker jag att det borde vara straffbart att ha strumpor i strandtofflorna. Särskilt om man är man i sina bästa år. Ja, kvinnor också för den delen. Det är enligt min mening väldigt stötande. Jag skulle kunna utfärda en böterslapp på minst fem halvliters öl. I timmen!

Men nu är det visserligen inte de polska turisterna som har detta otyg på fötterna, utan helt vanliga rekorderliga lvivianska män och kvinnor! Och jag vet inte riktigt vilken typ av böter jag ska utfärda… Jo, nu vet jag. En fotvandring med strandtofflorna i Błędówöknen! Det skulle nog ge tillräckligt med obehagliga associationer för att aldrig se åt en strandtofflorna igen. I synnerhet sådana med strumpor i!


Det råder öken även i bassängerna.

Share

Om ett bär som älskas av nästan alla

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

“Detta är väl inte riktigt som i Sverige”, fastslår en vän, om den värmebölja som just nu råder i Lviv med omnejd. Ja, i hela Galizien är det faktiskt stekhett. Nu ser ju inte min vän särskilt oberörd ut heller. Svetten skapar ett vackert pärlband i hans lvivianska panna. Ja, trots att han är född och uppvuxen här, ser han ganska medtagen ut.

Jag har under mina år här varit med om liknande värmeböljor varje sommar. Man borde vara härdad, men varje gång det händer drabbas min skånska fysionomi av förvåning. “Vad fasiken är det här?” säger den bestört, och svullnar upp eller bara är fullkomligt ohanterlig.

Och trots att jag är med om detta varje år, har min hjärna inte heller lyckats tänka ut några knep för att motverka effekten av värmeslag. Givetvis vill kroppen dricka vatten i mängder, men faktum är att det är inte att rekommendera. En annan vän hade en mycket otäck erfarenhet på Kuba. Hon anlände dit mitt i den svenska vintern. Kroppen krävde att hon skulle bälga i sig mängder av vatten. Resultatet lär ha blivit uppblåst, så att säga.

Nå, jag har tursamt nog inte varit med om något liknande. Min kropp tycks inte vilja dricka vatten i den mängden. Däremot ville den häromdagen äta körsbärsglass. Varför den ville det är för mig fortfarande en gåta. Jag hade nämligen ätit körsbär redan till frukost. Slutsatsen blev i alla fall att man bör undvika att äta körsbär till frukost, samt körsbärglass till lunch mitt i en värmebölja. Särskilt om man gillar att ha magen i något sådär balans.

Körsbär är annars ett väldigt uppskattat bär häromkring. Både i Ukraina och i Polen äter man körsbär i fullkomligt absurda mängder. Man nöjer sig inte med det, utan kryddar även spriten med bäret, och pressar ner dess saft i alla möjliga olika produkter. Jag antar att det främst beror på att det är ett lättodlat bär på dessa breddgrader. Jag inbillar mig nämligen att det är svårt att hitta någon annan förklaring. Ja, som ni nog redan förstått så förhåller sig det så att trots att jag bott här väldigt länge så har jag inte blivit vän av körsbäret. Varför jag nu fick för mig att äta ett bär jag egentligen inte uppskattar både till frukost och lunch kan väl bäst förklaras med att min självbevarelsedrift försvagades i den rådande värmeböljan.

Tilläggas bör att det enda körsbär jag verkligen dyrkar är körsbärstomaten. Men jag vet inte riktigt hur den skulle ta sig ut i en glass.

Min svettige vän köper en kvass och sölar vidare i Lvivs värmebölja. Tack och lov att de inte fått för sig att smaksätta den med körsbär… ännu.

Share

… om detta må alla som kan berätta…

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Det är nog fyra stycken här. Minst. Kanske några vi inte ser. Som ligger upp och nervända eller bland bråtet där borta“, sa Marla Raucher Osborn och sveper ut med handen. Vi står på platsen för Gestapos gamla högkvarter i Rohatyn. Ägaren till marken har rivit det gamla huset, och judiska gravstenar har åter trätt fram i dagens ljus och blir en påminnelse om alla de människor som mördats. Gestapo gjorde gärna så. Tog gravstenar från judiska begravningsplatsen och använde dem som byggmaterial. Den ultimata förnedringen. En livlig diskussion tar vid. Meningarna är delade om vi ska flytta gravstenarna till den gamla judiska begravningsplatsen nu, eller vänta tills man fått prata med ägaren till marken. Slutligen vinner det senare alternativet.

Det är egentligen inte för dessa gravstenars skull vi är i Rohatyn. Vi har kommit för att hålla en hågkomst för de judar som mördades vid norra massgraven i Rohatyn. Minneshögtiden är arrangerad av Marla Raucher Osborns och Jay Osborns organisation Rohatyn Jewish Heritage. Vid den norra massgraven mördades judar från intill liggande byar och städer. Den sjätte juni 1943 påbörjades den slutgiltiga likvideringen av Rohatyns getto. Flertalet av Rohatyns judar hade redan mördats ett år tidigare. Deras liv ryktes ifrån dem vid den södra massgraven. Däribland Marlas egna släktingar. Från mars 1942 till juni 1943 mördade man nästan alla judar i Rohatyn och i de omkring liggande byarna och städerna. I år är det alltså 76 år sedan nazisterna påbörjade likvideringen av Rohatyns getto.

Varje år, i mars och i juni, arrangerar Marla Raucher Osborn och Jay Osborn hågkomster för de mördade. Jag var med första gången förra året. Då som nu slås jag av hur oerhört viktigt Marla Raucher Osborns och Jay Osborns arbete är.

Det finns de som anser att vi har fokuserat för mycket på Förintelsen, eller Shoa. Till dem vill jag hälsa att det är uppenbart att vi inte är färdiga med att bearbeta, tala, och skriva om Förintelsen. Ty om vi hade lyckats att bearbeta detta, Europas värsta trauma, så hade till exempel norra massgraven i Rohatyn haft en månghövdad skara av invånare i Rohatyn som varit där vid hågkomsten – för att visa sitt inkännande, sin empati och att bryr sig om minnet av de mördade.

På hågkomsten fanns egentligen bara en Rohatyn-bo närvarande, den heroiska och beundransvärda Mychailo Vorobets. Under 25 års tid skötte han de två massgravarna. Han planterade blommor, klippte gräset, och lät inte de mördades minne blekna bort.

När Mychailo Vorobets var sju år gammal, tog hans far honom till den södra massgraven. Mördandet hade pågått där några dagar tidigare. Massgravarna var fortfarande öppna, och den unge pojken kunde se rakt ner på de mördade. “Där ser du den rena ondskans handling“, lär hans far ha sagt till honom. Det här satte givetvis mycket djupa spår i den unge Michailo Vorobets.

Under 25 år skötte alltså Michailo Vorobets platserna för massgravarna på frivillig basis, men för några år sedan orkade inte längre hans kropp med den tunga sysslan. Idag har han endast möjligt att visa sitt inkännande och engagemang genom att bland annat närvara vid de hågkomster som Marla Raucher Osborn och Jay Osborn arrangerar. Och även en sådan insats behövs – för att bevara minnet av de mördade. Och jag känner faktiskt ett sting av sorg över att ingen annan Rohatyn-bo än Vorobets kom till torsdagens hågkomst. Situationen var densamma förra året. Och Rohatyn är inte unik när det kommer till avsaknad av engagemang för minnet av förintelsens offer. Så här ser det ut på flera platser runt om i Galizien. (En representant från stadens museum deltog i hågkomsten vid södra massgraven 2017, men sedan dess har Rohatyns stadshus inte deltagit i de hågkomster som Rohatyn Jewish Heritage arrangerat.)

Jag försöker förstå vad det beror på. Den där avsaknaden av engagemang. Tycker man att man inte behöver sörja de judar som mördades i förintelsen? Jag försöker tänka något snällt, inte arga tankar. Men det är svårt, ty jag ser det enorma resurser som Marla Raucher Osborn, Jay Osborn, och Michailo Vorobets, plöjer ner i att försöka bevara minnet av de judar som mördades. Det är en gåva de ger till Rohatyn. Till stadens historia, samtid och framtid. Någon från stadshuset borde varit där vid hågkomsten, för att visa sin uppriktiga uppskattning. Det är nämligen inte alla platser i Galizien som begåvats med sådant engagemang. Ett engagemang som staden dessutom inte behöver betala en enda kopek för.

Och när vi står på platsen där Gestapos gamla högkvarter låg, frågar jag mig vad som hade hänt med gravstenarna om inte Marla och Jay uppmärksammat att något var på gång på platsen. Hade någon annan brytt sig om gravstenarna? Eller hade de bara forslats bort som ett stycke stenskrot?

Det blir för mig då mycket uppenbart att vi inte har bearbetat, talat, skrivit om förintelsen tillräcklig, ty engagemanget hade annars varit självklart. Och jag tänker: om detta må vi, ni, alla som är kunniga och vill förmedla, berätta…


Till höger om Marla Raucher Osborn står Jay Osborn. På hennes vänstra sida ser ni Michailo Vorobets, och till vänster om honom Alex Denysenko (som arbetar som guide och har hjälpt många att finna sina rötter i Ukraina).


Vid Gestapos gamla högkvarter. Vasyl Juzysjyn (tolk, ovärderlig stöttepelare och chaufför) Jay Osborn och Marla Raucher Osborn.


En av gravstenarna vid Gestapos gamla högkvarter. Markens ägare har hört av sig till Marla och Jay, och de får komma och hämta gravstenarna nästa vecka.


Du kan stödja Rohatyn Jewish Heritages viktiga arbete. Läs mer om hur du gör här!

Läs mer på Rohatyn Jewish Heritages om norra massgraven.

Jag vill också understryka att Rohatyn visat intresse för stadens judiska historia genom en avdelning på stadens museum. Ett stort steg i rätt riktning. Läs mer här.

Share

Ge ukrainarna en chans

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, Sverige, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Precis då jag svänger ut från vår port på min älskade gata jag under så många år lärt mig att kalla för min gata, genomborras luften av ilskna sirener som skriker sin väg genom stan. På rad nerför Doroshenka kommer en konvoj med ambulanser. Jag vet vilka som finns i ambulanserna. Det är sårade soldater som kommer från kriget. Ett krig som pågår på ukrainsk territorium, men som jag ibland i vardagen skjuter ifrån mig. Det är väl för otäckt för att kännas riktigt verkligt.

Nu står jag i alla fall här och ser efter ambulanserna som i rask takt kör mot militärsjukhuset i stan. Och jag tänker att “så mycket för att kriget bara fanns i Porosjenkos huvud”, som en del hävdade med bestämdhet när de röstade på Zelenskyj. Kriget pågår, och människorna tycks aldrig få sluta lida. Och mitt förtroende för att den nya presidenten ska tillföra något gott är faktiskt ganska litet. Allt han gör just nu tillhör hans valkampanj, så jag väljer att vara skeptisk. (Ja, jag vågar skriva det eftersom han själv påstår att han tacksamt tar emot kritik.) Och många andra med mig är också skeptiska. Här i västra Ukraina har hans charmoffensiv inte tagit fyr.

“Ni måste väl ge honom en chans!” vrålar internationella tyckare. Ja, jag läser faktiskt att det finns de som tycker att man inte ska kritisera Zelenskyj innan man vet vad han går för. Tänk er liknande scenario i Sverige, att oppositionen skulle tystna efter valet för att ge regeringen en chans, och ni inser hur korkat det är att begära av ukrainarna att de ska ta skeden snällt i mun. Och jag vet dessutom att flera av de där tyckarna hejade på demonstranterna som protesterade mot Trump långt innan han visat vilken fähund han är.

Nu hörs inte sirenerna längre. Stadens ljud är detsamma som tidigare, men ändå är ingenting sig riktigt likt. I min hals finns en knuten näve, ett outlöst vrål av smärta. Ty jag delar ukrainarnas sorg och smärta. Och jag delar deras oändliga plågor som tycks hemsöka dem. Det är det enda jag kan göra. Det känns långt ifrån rättvist. Om några borde få en chans så är det ukrainarna. Det är de som behöver det bäst. Inte Zelenskiy. De behöver en chans att få slippa oligarkernas girighet. De borde slippa dåliga politiker, och särskilt sådana som är ett fullkomligt oskrivet kort.

Kom nu inte med att det är ukrainarnas fel att det blivit så här. Det är ju de som röstat fram de här politikerna, kanske du säger. Ja, visserligen är det så. Men det är oligarkerna som bestämmer vilka som ska lyckas med sina politiska karriärer. Genom media bankar de in sina kandidater i skallen på folk. Folket, ja, de ges inte någon chans. De är bara brickor i de maktfullkomligas spel.

Jag vänder på klacken, går bort mot gatan Stefanyka och försöker för ett ögonblick skjuta bort mina dystra tankar och istället njuta av den vackra och varma sommardagen. Men det går inte, ty överallt möter jag dessa ukrainares blickar. Och jag tänker att någon borde väl någon gång har vett att ge detta tappra folk en riktig chans.


Både ljus och mörker syns i horisonten.

Share

När karnevalen var ett vapen

Category: art, avantgarde, by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Kåseri, krönika, music, ryssland, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Жопа (Zjopa), vilket betyder röv, hör jag en kvinnlig stämma ljuda genom det hotande nattmörket som lägrat sig över vår gård. Någon har tydligen abrupt brutit söndagslugnet, och istället beslutat sig för att avsluta helgen med ett riktigt praktgräl.

Det är inte utan att helgens oundvikliga avrättning kan innebära en del frustration. Den kommamde veckans alla måsten hopar sig hotfullt kring oss. Ett litet praktgräl kan kanske därför rensa luften.

Men istället för sönderslaget söndagsmys får okvädingsordet Жопа mig att tänka på albumet med samma namn av den ryska gruppen Aktjyon (АукцЫон). Albumet kom ut 1990, alltså de sista skälvande månaderna av det sovjetiska imperiet. Kanske var det ett förebud, helt enkelt. Ty det dröjde inte länge förrän var man faktiskt vågade säga röv om hela Sovjetunionen.

Det är ett fullkomligt lysande album, nästan omöjlig att karaktärisera. En korsbefruktning mellan avantgardistisk jazz, punk, kryddat med en gnutta kabaré. Låten Любовь (Kärlek) fick den konsekvensen att jag förälskade mig i hela Ryssland, vilket givetvis ledde till att jag nästan omgående kände mig förråd. Det skulle nämligen visa sig att den där absurdistiska och befriande galna Aktjyon-menaliteten var ganska svår att finna i Ryssland. Istället fann jag ett samhälle som styrdes upp av byråkratiska blanketter med pyttesmå svarsrutor, så att det blev omöjligt att svara utan att känna mig troligen skyldig till något brott jag inte hade begått. Ryssland var inte alls lika spontant, avantgardistiskt, och galet som jag hade lurats av Aktjyon att tro.

Men samtidigt är jag oerhört tacksam för att jag blev lurad av Aktjyon och rövplattan, ty det betydde att jag gav mig ut på ett livslångt sökande efter den där mentaliteten, och visst hittade jag den. I Ryssland. I Ukraina. Ofta lite undangömd, men alltid väldigt kärvänlig. Med egensnickrad outfit och humoristiska upptåg gjorde de narr av maktfullkomliga presidenter och oligarker. Det de ägnade sig åt var ett slags karnevalistiskt motstånd, för att låna Michail Bachtins begrepp.

Idag är det mycket svårare att finna resterna av det här upproret. Det tillhör en generation som blivit gråhårig, lite trött, och tyvärr ibland även död. Det finns inget karnevalistiskt motstånd idag. Vi inlemmar oss alla i kapitalismens återvändsgränd, där upproret köps färdigförpackat. Och det personliga och originella skapandet vandrar med nedslagen blick mot ättestupan.

Nå, det tänker jag när röven (alltså Жопа) har tystnat och lugnet åter lägrar sig över vår gård.

Och när rådhusklockan slår tolv har mina tankar redan irrat iväg i annan riktning.


Fulare omslagsbild är svårfunnet, Zjopa av Aktjyon.

Share

%d bloggers like this: