viewpoint-east.org

En viljestark Maria

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det tycks som om det finns en gata vid namn Konopnickiej i varje polsk stad med lite självaktning. Med en enkel sökning återfinns ett sådant gatunamn i Bydgoszcz, Białystok, Szczecin, Gdańsk, Przemyśl, Warszawa och givetvis i Polens kulturella huvudstad Kraków. Men vad är det då tänkt att gatunamnet ska föra tankarna till? Den som är bevandrad i polsk litteraturhistoria kan med säker stämma förtälja att det är författaren, Maria Konopnicka som vi bör rikta vår uppmärksamhet mot när vi passerar över ett övergångsställe på en gata som bär hennes namn.

Maria Konopnicka liv och produktion är inte lätt att kortfattat skildra. Hon var nämligen inte “enkom” författare, utan bör även tituleras journalist, översättare, kritiker, poet, barnboksförfattare, aktivist, feminist, en förkämpe för Polens självständighet, samt att hon brann för de polska judarnas ofta utsatta situation. Hennes liv bör dessutom beskrivas som förhållandevis turbulent, och om man en gång korsat hennes livsöde, lär man inte gå oberörd förbi. Något att betänka nästa gång du har möjlighet att korsa en gata uppkallad efter henne.

Maria Konopnicka såg dagens ljus för första gången i småstaden Suwałki, i maj 1842. Hon kom från ett borgerligt hem, med en far som var advokat. När Maria var sju flyttade familjen till Kalisz. Fem år senare gick hennes mor dessvärre bort. Hennes far antog därför rollen som uppfostrare, och Maria och hennes syskon uppfostrades i strikt och kristen tradition. I hemmet rådde en sann patriotisk atmosfär, och det var här hon la grunden till sin starka övertygelse om Polens självständighet, något hon dock aldrig fick uppleva. I skolan blev hon bekant med en flicka vid namn Eliza Pawłowska, som sedermera skulle bli en mycket känd författare fast med efternamnet Orzeszkowa, och som vi lär återkomma till.

När Maria var 20 år ingick hon äktenskap med den 12 år äldre Jarosław Konopnicki. Under tio år fick de två tillsammans sex barn. Äktenskapet var djupt olyckligt, då Jarosław aldrig accepterade Marias litterära ambitioner. Trots detta debuterade hon åtta år efter att de gift sig. Men Jarosław obstruerade och ville istället prompt att hon skulle sköta hemmet, något som inte gav henne särskilt mycket tillfredsställelse. Maria lämnade därför sin man 1877, och flyttade till Warszawa. Med tog hon alla sina sex barn. Några av hennes barn skulle dock sedermera åsamka henne en del bekymmer, så som självmordsförsök och stölder.

Efter att Maria Konopnicka lämnat sin man, tog hennes karriär fart, och hennes författarskap skulle prisas av Henryk Sienkiewicz, som sedemera tilldelades Nobelpriset i litteratur (1905). Hon verkade som journalist, redaktör, och publicerade under denna tid flera verk som provocerade konservativa krafter, och såldes även kyrkan. Det fanns de inom kyrkan beskrev henne som en hedning. Trots det var hon inte rädd för sitt fortsatta engagera för de särskilt utsatta, de fattiga och de åtsidosatta, i samhället. Hennes engagemang för kvinnors fri- och rättigheter var särskilt provocerande för kyrkan och de konservativa.

Det är värt att hålla i minnet att under Maria Konopnickas livstid var Polen delat mellan Tsarryssland, Habsburgska riket och Preussen. Hon var särskilt bekymrad över förtyskningen av de delar av Polen som återfanns i Preussen, och hon skrev flera pamfletter kring ämnet, vilket gjorde att hon ådrog sig ytterligare fiender. Vidare engagerade hon sig mot förtrycket och diskrimineringen av de polska judarna, vilket ledde till att hon idag beskrivs som filosemit (alltså en person som har ett starkt intresse för och positiv inställning till judisk religion och kultur). Men Maria Konopnicka författargärning var också starkt patriotisk, och här även sentimentala anslag med inslag av folksagor och folksånger.

Maria Konopnicka inspirerade många, och däribland dem återfinns den ukrainska författarinnan, dramatikern, poeten och skribenten Lesja Ukrajinka, som även översatte Maria Konopnicka till ukrainska. (Lesja Ukrajinka kommer för övrigt att uppmärksammas lite extra här på bloggen i år, då det är 150 sedan hon föddes. Ni kan bland annat följa inläggen under taggen Kretsen kring Lesja Ukrajinka.) Även Lesja Ukrajinka använde ukrainska folksagor, sägner och sånger (Ukraina var tillka införlivat i Tsarryssland) för att ingjuta patriotiska känslor hos läsaren. Därtill hade både Maria Konopnicka och Lesja Ukrajinka en förkärlek för att sätta viljestarka kvinnor i centrala positioner i sina berättelser, något som kan tillskrivas deras gemensamma intresse för kvinnors rättigheter.

Det är inte helt känt när Maria Konopnicka mötte konstnären och kvinnosakskvinnan Maria Dulębianka. Men många daterar deras första möte till år 1886. Det finns de som vill göra gällande att de två var ett kärlekspar, men andra gör istället sitt bästa för att motsätta sig detta. Vad vi vet är att de två var oskiljaktiga fram till Maria Konopnickas död.

1903 valde Maria Konopnicka och Maria Dulębianka att flytta till den mer toleranta delen av det delade Polen, och det kan kanske förvåna några av er att det var Galizien i det Habsburgska riket som ansågs som mer överseende med bland annat polsk patriotism. De bosatte sig tillsammans på en gård i Żarnowiec, Nedre Karpaternas vojvodskap.

Maria Konopnicka slöt sina ögon för sista gången år 1910 i Lviv. Vid hennes begravning närvarade över 50 000 sörjande, vilket ger en tydlig bild av vilken berömmelse hon åstadkommit under sin livstid. Men kyrkans män närvarade inte, då ärkebiskopen hade utfärdat ett förbud mot prästerskapet att närvara vid begravningen. Maria Konopnicka vilar på Lychakiv-kyrkogården i Lviv (Личаківський цвинтар), men hennes liv och gärning har inte fallit i glömska, ty genom många städer i Polen pulserar gator till erinran om Maria Konopnicka.


Det här är faktiskt andra blogginlägget om Maria Konopnicka, men det beror inte på glömska som hon tas upp igen, utan för att hon var en särdeles intressant kvinna, från vars liv löper flera trådar. Ni finner alltså här både gammal skåpmat, och lite nya godbitar.


En hemvändare

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Blicken är avvaktande, nästan tveksam, och möjligen osäker. Men den slutna munnen är ändå bestämt formad. Det här är en orubblig yngling vi ser på, någon som vet målet för sin resa. Så som unga människor ofta ser på sin tillvaro, innan åldrandets alla besvikelser skymmer sikten. Målningen vi ser på heter Självporträtt i en polsk adelsdräkt och konstnären som avbildar sig själv är Maurycy Gottlieb. Han visste också vad han ville, och osäkerheten vi kan skönjas i självporträttet är bara skenbart.

Maurycy Gottlieb föddes 1856 i Drohobycz (idag Drohobytj, som ligger i västra Ukraina), en stad som de flesta med ett intresse för polsk litteratur känner till. Det var nämligen i Drohobycz som författaren och konstnären Bruno Schulz föddes, verkade och senare mördades, men hans tid kom ju långt efter Maurycy Gottliebs tid i staden, och likheterna mellan de två slutar här.

Maurycy föddes i en framgångsrik judisk-polsk familj, i en syskonskara som skulle bli elvahövdad, men Maurycy tillhörde ett av de första barnen, och några av sina syskon skulle han aldrig möta. I mycket unga år visade det sig att Maurycy hade en konstnärlig begåvning. Efter att ha undervisats i sin hemstad, sändes han således till Lemberg (Lwów, Lviv) för att studera vidare på gymnasiet där. Men han blev relegerad efter att ha ritat en karikatyr av en av sina lärare. Det här skulle ju kunna ha inneburit slutet för Gottliebs konstnärliga bana, men så blev det inte, troligen till den humorbefriade lärarens förtret. Maurycy begav sig nämligen bort från provinsen, som Lemberg var, och antogs, blott 15 år, till Wiens akademiska konsthögskola.

I Wien började han intresserad sig för historiskt måleriet, och det polska språket. Det här intresset kan väl förklara varför han föll huvudstupa för Jan Matejkos måleri. Maurycy Gottlieb beslöt sig därför för att flytta till Kraków, för att på så vis kunna studera för mästaren själv. Under den här tiden i Kraków arbetade Maurycy Gottlieb i nära samarbete med Jan Matejko, och förfinade sin skicklighet inom historiskt måleri. Om vi ska tro Matejko var Gottlieb mästarens bästa elev!

Bland verken som gjordes under denna tid återfinns målningen som beskrevs inledningsvis – självporträttet där han avbildar sig själv som polsk adelsman. Denna målning har haft ett sällsamt öde. Målningen kom till 1874, och fanns i privata samlingar i Wien fram till 1936. Någon gång under andra världskriget förflyttades den över till New York, och försvann. Den var som uppslukad av jorden fram till 2009, då den plötsligt dök upp på en auktion i New York.Museet för de polska judarnas historia (kallat POLIN) i Warszawa började genast arbeta för att få målningen till sin permanenta samling. Och i förra veckan blev det verkligen, då en anonym givare donerade verket till museet.

På självporträttet har alltså Maurycy Gottlieb avbildat sig som polsk adelsman, och enligt Renata Piątkowska, kurator på POLIN, var det ett uttryck för att Maurycy Gottlieb ville visa att han, som polsk jude, tillhörde den polska nationen.

Men åter till Maurycy Gottliebs tid på Akademiska konsthögskolan i Kraków. Av någon anledning fick han något otalt med sina studiekamrater i Kraków. Flera källor gör gällande att det handlade om antisemitism riktat mot Maurycy, och det kan inte hållas för otroligt. Gottlieb återvände därför till Wien, men det förefaller som om han inte riktigt trivdes där, då han några månader senare flyttade till München, och fortsatte sina studier på stadens akademiska konsthögskola.

1877 åkte Maurycy Gottlieb på en studieresa till Italien, och han träffade åter sin stora förebild – Jan Matejko. Mästaren övertalade Maurycy att återvända tillsammans med honom till Kraków, och det var ju ett erbjudande som Maurycy inte kunde motstå. Under sex intensiva månader arbetade Maurycy Gottlieb tillsammans med Jan Matejko. Men den 17 juli 1876, blott 23 år, gick Maurycy Gottlieb oväntat bort i sviterna av en helt vanlig förkylning. Detta var ett öde som faktiskt har drabbat många inom hans skrå. Konsthistorien är full av unga begåvade konstnärer som gått bort alldeles för tidigt. En orsak kan ju ha varit deras hårda liv, och att de ofta arbetade och bodde i samma lokaler, och som regel var de dragiga och kalla. Om det var skälet till Maurycy Gottliebs för tidiga bortgång lär vi aldrig få någon klarhet i. Vad vi vet är dock att Jan Matejko aldrig riktigt kom över sin favoritelevs bortgång.

Maurycy Gottlieb ligger begravd på judiska begravningsplatsen, Miodowa, i Kraków, och hans gravsten är formad som en ståtlig obelisk. Den skvallrar om hans berömmelsen under hans samtid, men också om hur han såg på sig själv, enär skriften på stenen enkom är på polska (och inte på hebreiska som är brukligt på judiska gravstenar på Miodowa).


Maurycy Gottlieb Självporträtt i en polsk adelsdräkt (1874)


En drake med lejonhjärta

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, hutsuls, Kåseri, Konst, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

23 december 2020
Dagens polska affisch
Powszechna Polska wystawa architektury rzeźby malarstwa Lwów 1910
Kazimierz Sichulski
1910

Kazimierz Sichulski var en riktig lvivian. Han föddes i lejonstaden Lviv/Lwów/Lemberg/Lemberik (1879) och slutade också sina dagar där (1942), men på sitt sätt är han också starkt förknippad med Kraków. Kanske tyckte han också om, så som undertecknad gör, att resa på en väst-östlig axel mellan de två kronjuvelerna Kraków och Lviv. Hans far var järnvägsingenjör, och det kan ju satt sina spår. Nåväl, nu ska vi inte försöka vara så vitsiga, utan rätt och slätt fördjupa oss i Kazimierz Sichulski.

Efter ett misslyckat försök att avlägga juristexamen på Lembergs universitet, begav han sig till Kraków och började studera på Krakóws akademiska konsthögskola. Där höll han till i åtta år, och hans lärare tillhörde de främsta inom samtida måleri. Bland annat undervisades han av Stanisław Wyspiański.

I Kraków umgicks Kazimierz med andra konstnärer och bohemer inom Unga Polen (Młoda Polska), och han associeras med kretsen kring Jama Michalika. Det var också (bland annat) tack vare Kazimierz Sichulski som kabarén Den gröna ballongen uppstod 1905. Han medverkade även i den satiriska tidskriften Liberum veto.

Det var också under detta år som han första gången bekantade sig med huzulerna, och kärleken till detta folk var omedelbar. Hans fascination för ett av Karpaternas bergsfolk (det finns ju flera) skulle följa honom livet ut, vilket även resulterade i att han bidragit till att sprida kunskap om huzulernas särskilda uttryck och levnadssätt. Men hans alster bidrog möjligen även till att en förskönande uppfattning om huzulerna fick fäste hos både polacker och ukrainare, en uppfattning som frodas än idag. Om det var kärleken till huzulerna som fick Kazimierz Sichulski att efter avslutad utbildning på Akademiska konsthögskolan i Kraków flytta tillbaka till Lwów lär vi aldrig få veta, men staden ligger ju mycket närmare de områden där de bor.

När första världskriget bröt ut blev han inkallad och det skulle dröja flera år innan han kunde återvända till Lwów. Efter kriget började han producera målningar som föreställde stora slag i Polens historia. Kanske var det hans upplevelser under kriget som bidrog till det, eller så var det en följd av att det nya självständiga Polen ville skriva sin historia.

Under mellankrigstiden rönte han också sin största framgång, både nationellt och internationellt. Han tilldelades flera priser, och ansågs vara en av sin tids största konstnärer. Det innebar att han både blev professor på sin gamla läroanstalt, Krakóws akademiska konsthögskola, samt på Lwóws motsvarighet, uppkallad efter den store ukrainske konstnären Ivan Trush.

Den första september 1939 anföll Tyskland Polen västerifrån, och några veckor därpå anföll Sovjetunionen från öster. Lvov hamnade i Sovjetunionen. Det tycks som om Kazimierz Sichulski lyckades navigera genom det nya kommunistiska styret, men när Tyskland bröt Molotov-Ribbentrop-pakten, fick han problem. Han förlorade sin ställning på konsthögskolan, och 1942 avled han efter en hjärtinfarkt.

I dagens polska affisch kan vi tydligt skönja Kazimierz Sichulskis läromästare, den store Stanisław Wyspiański, samt Młoda Polskas vurm för det dekadanta. Affischen skapades för en arkitekt- och konstnärsmässa i Lwów, men skulle lika gärna kunna vara en affisch för någon av Den gröna ballongens uppsättningar. Så luta dig nu tillbaka, och låt dina tankar dröja dig kvar vid hur det månde var på Jama Michalika under denna tid. En stunds välbehövlig verklighetsflykt är nog något vi behöver efter detta år.


Får det lov att vara lite fågelmjölk?

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

22 december 2020
Dagens polska affisch
Kakao i czekolada E. Wedel
Kazimierz Sichulski
1904

Det har ju varit förskräckligt lite mat i årets adventskalender, så nu är vi väl sugna på ett riktigt skrovmål. Men låt oss först ta en bit konfektyr, och är man i Polen är det inte dumt att börja med E. Wedels choklad.

E. Wedel grundades redan 1851 av Karl (eller Karol på polska) Ernst Wedel i Warszawa. Deras läckerheter nådde snart stor ryktbarhet i Central- och Östeuropa. Under första världskriget klarade sig företaget tursamt nog förhållandevis helskinnat, och under den stora depressionen på 1930-talet kunde de till och med expandera. Folk var visserligen håglösa och fattiga, men choklad ville man nödvändigtvis ha. Något som antagligen bidrog till deras popularitet var också att de gjorde det lätt för konsumenterna att finna deras godsaker genom att ställa ut automater fyllda med deras konfektyr.

Under den här tiden gjorde sig Wedel också känd som ett företag som månade sina anställda. De anställda hade goda löner, Wedel inrättade ett eget dagis, ett badhus och eget sjukhus. Utöver det fick de anställda förmånliga lån till att köpa bostad. Wedel var också alltid engagerade för de mindre bemedlade.

När Tyskland anföll Polen fortsatte E. Wedel oförtrutet att producera choklad till befolkningen, men det var inte helt enkelt. Familjen Wedel var visserligen av tysk börd, men de ville inte samarbeta med tyskarna. De hade goda möjligheter att få bli kategoriserade som folktyskar, vilket var en kategori som nazisterna hade för de tyskspråkiga som var födda utanför Tysklands gränser, och som gav speciella privilegier. Istället för att försöka alliera sig med de nya härskarna la Wedel om verksamheten och började baka bröd till det svältande folket i Warszawa, samt erbjöd utbildning till folket. Det senare var givetvis illegalt, och de fick enorma problem med tyskarna. Under Warszawaupproret totalförstördes slutligen deras fabrik.

Vid krigsslutet försökte Wedel åter bygga upp verksamheten, men den nationaliserades snabbt av kommunisterna. Och när kommunismen föll på eget grepp, blev Wedel åter privatiserat, och förhoppningen var att det skulle stanna i polsk ägo, men tyvärr köptes det upp av en av våra globala jättar. Konfektyren finns att njuta av än idag, och man har nog aldrig riktigt varit i Polen om man inte ätit Ptasie mleczko, vilket förvirrande nog översätts till “fågelmjölk”… Ingen förstår vad det är, men alla håller med om att de är utsökt goda så som fågelmjölk antagligen förväntas smaka.

Dagens stiliga polska affisch är signerad Kazimierz Sichulski. Affischen är ett konststycke i sig själv. Det är, vid en första anblick, lätt att tro att det snarare rör sig om en skiss, eller en teckning av Bruno Schulz (som var verksam långt senare). Men Kazimierz Sichulskis ovanliga grepp har sina förklaringar, vilka vi får beröra i nästa lucka, för nu stänger undertecknad den här. Någon gång måste man ju få äta choklad ifred.


Berömd Halka

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, music, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

10 december 2020
Dagens polska affisch
Gdybym rannym słonkiem. Halka
Okänd
1895

Låt oss stanna kvar i musikens värld. Som nämndes i gårdagens lucka, hade Stanisław Moniuszkos opera Halka premiär 1848, närmare bestämt den första januari i Vilnius. Fast det är egentligen inte riktigt sant, ty det var ett konsertant framförande (alltså, den framfördes som en konsert). Det skulle dröja ytterligare tio år innan den sattes upp som opera i Warszawa.

Halka tillhör ett av de viktigaste verken av Stanisław Moniuszko, och är kanske en av de viktigaste bland polska operor. Det beror på flera ting, men en viktig aspekt var att operan provocerade de styrande i Tsarryssland. Operan tillkom ju under den tid som Polen var delat i tre delar, och det var även en tid då det polska upproret mot olika härskare tilltog. Librettot skrevs av poeten Włodzimierz Wolski. Han beskrivs som radikal och deltog långt senare i januariupproret (1863-1864) mot den ryska överhögheten.

Operan genomsyras av polska särdrag. Både den polska adeln (szlachta) och goralerna skildras. Här finns element från polsk folkmusik, om än något romantiserat och förfinat. Operan stärkte polackernas självkänsla och blev omedelbart mycket populär.

Handling utgår från en kärlekshistoria mellan den unga Halka, som är goral, och adelsmannen Janusz. Han väljer ändå slutligen att trolova sig med en av sina egna, och lämnar Halka i bedrövelse. Först planerar hon att mörda Janusz och hans trolovade när de ska gifta sig, men hon överrumplas av vankelmod och kastar sig i floden istället. Därmed går hon samma öde till mötes som många andra kvinnliga karaktärer i operor.

En av de mest kända och vackraste ariorna i Halka är “Gdybym rannym słonkiem“, vilket undertecknad helst vill översätta med “om jag vore vid gryningen”, men det är möjligen helt fel. Dagens polska affisch är från 1895, och är egentligen omslaget till noterna till ovannämnda aria. Kvinnan ni ser på omslaget är sopranen Janina Korolewicz, som förövrigt inledde sin karriär i Lviv i rollen som Hanna i Straszny dwór (Den hemsökta herrgården), en annan mycket känd opera av Stanisław Moniuszko.

Men hur ljuder då Halka? Jo, här kan ni lyssna till en uppsättning från Wien. Men bry er inte om vad P2 skriver om när operan först uppfördes, ty det är alldeles uppåt väggarna.


Hälsosam bergsluft

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

8 december 2020
Sanatoryum dla chorych piersiowych Pod kierunkiem
Piotr Stachiewicz
1902

Låt oss dröja kvar en stund bland bergstopparna i Tatrabergen, och insupa lite av den friska luft som dväljas där. Det var också något som doktor Kazimierz Dłuski visste, ty det är hans sanatorium som dagens affisch gör reklam för. Kazimierz Dłuski var läkare och övertygad socialist.

Född 1855 i dåvarande Habsburgska väldet, inledde han tidigt sina studier inom medicin, och det var under studietiden som han la grunden till sin socialistiska övertygelse. Hans engagemang ledde även till att han fick fly till det mycket friare Schweiz. Här träffade han andra polacker med socialistisk visshet, och Dłuski medverkade även i en socialistisk tidskrift. Men det utbröt snart osämja mellan honom och de andra, då de uppfattade honom som alltför revolutionär. Ja, de gick så långt att de kallade honom för anarkist.

På 1880-talet försökte Dłuski få ett möte med den då mycket sjuke Karl Marx i Paris, men den senare var alltför tärd för att möta den polske läkaren. Dłuski stannade i alla fall kvar i Paris, och studerade statsvetenskap. Någon gång under 1880-talets senare del träffade han sin blivande fru, Bronisława Skłodowska. Den vakna läsaren reagerar nog på efternamnet, och javisst, det är nobelpristagaren Marie Skłodowska-Curies syster. Bronisława Skłodowska var en övertygad kvinnosaksanhängare, som under en stor del av sitt liv kämpade för kvinnors lika värde. Hon var även läkare, så som sin blivande man, och hon hade på nära håll sett hur tuberkulos kan pina en människa, då hennes egen mor gick bort i den sjukdomen 1878.

Kanske var det därför som de båda makarna 1902 startade sanatoriet för lungsjuka i Zakopane. Pengarna till sanatoriet fick de från Bronisławas syster, Marie Skłodowska-Curie, som precis tilldelats sitt första Nobelpris. Så man kan säga att deras sanatorium delvis finansierades av Sverige.

På dagens affisch ser vi en fager man med tjusig mustasch som håller sanatoriet i sina händer. Vi får utgå från att det inte är Kazimierz Dłuski som avbildas, utan en av ortens lokala charmörer. Mannen på bilden är nämligen goral, det syns tydligt på hans klädesplagg. Den käcka kapen, hatten med den modiga fjädern, och byxorna med sina vackra broderier, allt som kännetecknar en goral. Goralerna är en folkgrupp som återfinns i södra Polen, norra Slovakien, samt i Tjeckien. De har en mycket säregen dialekt, som har många element från urslaviskan. Hos dessa skulle vi kunna stanna länge, men låt oss återvända till Kazimierz och Bronisława.

De flyttade efter några år till Warszawa, där de fortsatte sitt arbete för lungsjuka. De var båda mycket betydelsefulla personer när Polen blev självständigt, men för att göra en lång historia kort, kan man sammanfatta deras verksamhet med att de ömmade särskilt för de mindre bemedlade. Deras fokus låg också på att försöka hämma uppkomsten av tuberkulos, och att stärka folkhälsan. De verkade i Warszawa till Kazimierz gick ur tiden 1930. Bronisława avled nio år därpå.


En konfektyrens mästare

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

5 december 2020
Dagens polska affisch
Jan Fruzinski czekolada cukry
Tadeusz Gronowski
1930

Det är lördag, och efter en hel vecka med virtuella möten och webbinarier behöver vi få gotta oss riktigt ordentligt. Och visst blir vi sugna när vi ser den här aptitretande affischen. Tadeusz Gronowski har dessutom på ett fiffigt sätt lyckats med att få in sin signatur i affisch. Ni ser den till höger om damens lillfinger.

Det är ingen överdrift att påstå att Tadeusz Gronowski är en gigant bland polska affischkonstnärer. Det var han som skapade loggan till flygbolaget LOT. En logga de använder än idag, men med viss modernisering och modifikation, vill säga. Det är därför inte så underligt att han redan förekommit på denna blogg. Det finns en tjusig enkelhet och finess över hans alster. De färgfält han skapade är robusta, men samtidigt är de skira. Det här ger en extra spänst och volym till bilden, något som många försökt kopiera. Och trots att vi inte har en aning om hur konfektyren på affischen smakar, så vattnas det nog i munnen på oss.

Och det är mycket troligt att just Jan Fruzinskis konfektyr var utsökt, ty han visste nog sitt skrå. 22 år gammal startade han sitt första företag, som med listig reklam lyckades locka till sig eleganta kunder. Jan Fruzinski hade huvudet på skaft även ekonomiskt, och han visste hur en slipsten skulle dras. Snart var hans konfektyrfirma en av de ledande i regionen, och man sålde stort inte bara i Warszawa utan även i Tsarrysslands huvudstad Moskva. Allt skulle kunna ha varit frid, men 54 år gammal gick Jan Fruzinski helt oväntat ur tiden. Efter sig lämnade han ett litet konfektyrimperium, som hans son kunde driva vidare. Men så kom andra världskriget, och pulvriserade hela företaget. Sonen försökte dock starta upp verksamheten igen efter kriget, men företaget nationaliserades av det kommunistiska partiet.

Idag kan vi därför bara njuta av affischernas sötma, men det är väl inte någon usel konfekt.


%d bloggers like this: