viewpoint-east.org

Polsk musikskatt återfunnen – Antoni Kątski

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, music, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Under myllan i ukrainska Ivanytji, som idag alldeles säkert skiftar i all världens sommarprakt, vilar Antoni Kątski. Ingen vet riktigt var, och det är nog inte många i dagens Ivanytji som känner till att han vilar här. Faktum är att väldigt få som ens känner till att det funnits en man som lystrade till namnet Antoni Kątski. Och det är egentligen förfärligt tragiskt, enär han ändå var en man som tordes vara ihågkommen.

Antoni föddes i 1816 i Kraków. Hans far Grzegorz var en hängiven musikälskare och tillika amatörviolinist, som ägnade hela sitt liv åt att dana sina barns musikaliska skolning. Antoni och hans fyra syskon, skulle därav välja musikens väg. Faderns ansträngningar gav frukt, och Antoni hade sitt första publika framträdande redan som femåring. Det sägs också att Antoni erhöll ett medlemskap i Krakóws musiksällskap året därpå (1822). Men självfallet var det inte enbart fadern som skolade Antoni och hans syskon. Det finns flera namnkunniga personer bland deras lärare, såsom exempelvis Ludwig van Beethoven.

Familjen var som ett teatersällskap, som turnerade runt omkring Europa, och där underbarnen Kątski fick visa upp sin briljans. De slog aldrig riktigt ner sina bopålar, och Antoni och hans syskon skulle leva ett kringflackande, men säkerligen ytterst händelserikt och stimulerande liv. På 1830-talet slog sig familjen trots allt ner i Paris, och här tog också Antonis karriär fart. Han rönte nämligen stor framgång som pianist, samt blev en anlitad och mycket omtyckt pianolärare i den parisiska kulturella societeten. Dessa framgångar ledde till att han blev rekryterad som lärare till anrika Conservatoire de Paris.

I Paris fanns under denna tid många polska tonsättare, musiker, författare och adelsmän som flytt undan Tsarryska styret över det delade Polen. (Polen var delat från 1772 och 123 år framåt mellan dåtidens stormakter Tsarryssland, Habsburgska riket och Preussen.) De landsflyktiga polackerna hade flera mötesplatser i Paris, och den kanske mest kända av dem var adelsfamiljen Czartovskis salong. Här möttes man och diskuterade politik, poesi, konst och givetvis spelade och lyssnade på musik. Det finns uppgifter som säger att Antoni ska ha spelat tillsammans med den store Frédéric Chopin just i denna salong, och den uppgiften finns det ingen anledning att bestrida.

På 1850-talet bodde Antoni några år i Berlin, där han erbjöds en tjänst vid det preussiska hovet, men han avböjde för att istället flytta till Sankt Petersburg, där han stannade i över tio år. Från den ryska huvudstaden flyttade han vidare till London, och här levde och verkade han under 16 år.

Man skulle nu kunna tro att Antoni Kątski vid det laget kände att han åstadkommit tillräckligt i sitt liv. Han hade uppnått en aktningsvärd ålder, och var en ansedd musiker och tonsättare. Men så var nu inte fallet, ty vid en ålder av sextiosju vårar flyttade han till USA för att börja arbeta vid ett universitet i Michigan. Antoni nöjde sig inte med det, utan gav sig som 81-åring ut på en världsomspännande turné. Han besökte Kina, Australien, Indonesien, Ryssland och givetvis Polen. Man skulle ju kunna tro att en sådan kraftmätning skulle innebära slutet för en åldrad man, men han levde ända fram till 1899, då han hastigt och oväntat (!) avled på besök hos sin hustrus syster i samhället Ivanytji.

Inte många verk av Antoni Kątski har överlevt till våra dagar, hans verk återfinns inte på konserthusens repertoarer och nästan inga inspelningar har gjorts. Kątski skulle kunna förbli en bortglömd musikskatt om det inte vore för att Filharmonin i Kraków somi dagarna släppt en CD med två kompositioner av honom. (Se länk nedan.) En utomordentligt fin inspelning, helt unik i sitt slag. CD:n inleds med hans pianosextett, op 220 (1862). Stycket, som egentligen skrevs som en symfoni, var tillägnat tsar Alexander den andre, och skrevs av Antoni i förhoppningen att han med det verket skulle tilldelas tjänsten som solist vid det tsarryska hovet. Så blev dock inte fallet, enär det var hans bror som fick den äran. Enligt den mycket informativa texten som återfinns i konvolutet till CD:n, finns det ingen kännedom om symfonin någonsin sattes upp. Under 1800-talets mitt fanns det inga symfoniorkestrar i det delade Polen, och därmed ingen efterfrågan. Det här innebär att man kan utgå från att detta kanske är en av de första polska symfonierna, eller kanske möjligen även den äldsta. Det är ett mycket melodiöst och nästan sångbart stycke, som det står i konvolutet, och med en indelning som kastar lyssnaren rakt in i en virvlande dans, ty det finns en schattering av folkmusik. På CD:n finns även en pianotrio, op 201 (1853), som troligen skrevs under Antonis tid i Berlin. Detta är likaledes ett charmerande stycke, med snillrika kontraster. Och inte lär det komma som en överraskning att man i båda styckena kan skönja att Antoni hade låtit sig inspireras av Chopin.


Här syns och hörs den ensemble som också återfinns på CD:n. Musikerna är Paweł Wajrak (violin), Justyna Dybek-Boczek (violin), Anna Migdal Chojecka (viola), Franciszek Pall (cello), Duszan Korczakowski (kontrabas) och Ewelina Panocha (piano).

Källor
https://filharmoniakrakow.pl/public/program/wielcy-z-malopolski–antoni-katski
https://culture.pl/pl/tworca/antoni-katski
https://pl.wikipedia.org/wiki/Antoni_K%C4%85tski


En dans med Juliusz

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, Konst, krönika, music, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

9 december 2020
Dagens polska affisch
Warsaw quintet
Juliusz Zarębski Piano quintet in G minor op 34

Okänd
Möjligen 1963

Låt oss stanna bland de olyckliga som drabbats av tuberkulos. Dagens polska affisch är tillägnad en sådan person, och egentligen är det inte alls en affisch, utan ett skivomslag till en inspelning av Juliusz Zarębskis fantastiska pianokvintett i g-moll (op 34).

Juliusz Zarębski borde tillhöra de mest kända av Polens tonsättare. Hans namn borde nämnas i samband med Fryderyk Chopin, eller i samma veva som någon nämner Stanisław Moniuszko. Ty det är något som den gode Juliusz Zarębski förtjänar.

Juliusz Zarębski föddes 1854 i Żytomierz, som idag kallas Zjytomyr och ligger i nordvästra Ukraina. 44 år efter att Chopin gått bort i (trolig) tuberkulos, och ungefär fyra år efter att Stanisław Moniuszko hade premiär på sin opera Halka. Juliusz föddes i en adlig släkt. Hans mor verkade som pianolärare, så det var inte särskilt märkvärdigt att sonen började studera piano tillsammans med henne.

16 år gammal blev han antagen till musikaliska konservatoriet i Wien där han visade prov på en exceptionell begåvning och avslutade sin utbildning efter bara två år. Juliusz erhöll flera priser och medaljer för sin talang, men nöjde sig inte med det, utan begav sig till St Petersburg för att studera vidare. Det musikaliska klimatet i Tsarrysslands huvudstad skulle dock inte passa Juliusz, så han åkte till Franz Liszt i Rom, och började studera för honom. Liszt blev mycket förtjust i den unge tonsättaren och pianisten.

1875 började Juliusz Zarębski undervisa i piano, precis som sin mor. Det var så han träffade sin blivande fru, Johanna Wenzel, pianist och tillika elev till Franz Liszt. Fyra år senare tog Juliusz Zarębskis karriär fart. Han blev anställd på Brussels konservatorium, och hade flera omtalade konserter med egna verk. Franz Liszt ska enligt musikvetaren Marek Wieroński ha skrivit om Zarębskis tonsättningar, att de tillhörde de mest underbara och värdefulla verk bland 1880-tals musik.

Juliusz Zarębskis pianokvintett i g-moll op 34 kan räknas till hans finaste verk. Det är också modigt för sin tid, med heltonsskalor som för tankarna till impressionisterna Maurice Ravel eller Claude Debussy (vilka ännu var väldigt unga då Zarębski skrev kvintetten). Kvintetten består av fyra satser. I Allegro, II Adagio, III Scherzo. Presto och slutligen IV Finale. Presto. Redan i första satsen hör man tydligt element från folkmusik. Den är nästan dansant till sin karaktär, men bedarrar och tycks sorgset fråga oss hur man kan uppbringa glädje och ork för dans. Nästa sekund byter satsen skepnad och brister ut i förryckt dans innan den avslutas. Det andra satsen korrespondens med första, men är mer eftertänksam och trevande. Det råder en förstämning över satsen. En oro. En sorg. Något som håller tillbaka oss. Men här finns också en rastlöshet som leder oss in i tredje satsen. Nu tar vi fart igen ut på dansgolvet. Vi har kraft, mod, och till och med lite humor. Vi glider fram tillsammans med Juliusz Zarębski. Sista satsen börjar där den tredje slutade. Satsen är ljus, men här finner vi ändå skärvor av den oro och förstämning vi fann i andra satsen, samt den förryckta dansen vi fann i den första. Slutligen dansar vi ut med Juliusz Zarębski, och gör en storslagen sorti.

Pianokvintett var det sista Juliusz Zarębski skrev innan tuberkulosen besegrade honom. Han dog 1885 i sin födelsestad, blott 31 år gammal. Kvintetten glömdes bort, och uruppfördes först 1931. Kanske kan det förklara varför den, och Juliusz Zarębski, aldrig fått sin rättmätiga plats inom den polska musikhistorien. Men om man en gång hört pianokvintetten lär man aldrig glömma den. I alla fall lär det bli så för undertecknad, som hyser djup tacksamhet till Polish music experience som framförde detta stycke för en tid sedan. Ett framförande ni kan se och höra här. (Konserten innehåller även två andra stycken, ett nyskrivet av Andrzej Karałów, samt ett stycke av Alexander Tansman.) Mitt liv kommer nog aldrig bli sig riktigt likt efter att ha mött Juliusz Zarębski. Och i synnerhet hans pianokvintett i g-moll, op 34.


En festival tillägnad en av de största

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

14 december 2019
Dagens polska affisch
Chopin w barwach jesieni – festiwal (Chopin i höstens färger – festival)
Av Stasys Eidrigevicius
År 1999

Var femte år är det dags för Chopin-festivalen i Warszawa. Festivalen är egentligen en pianotävling där unga, begåvade pianister tävlar om att vara den som framför Chopin med mest bravur och finess. Första tävlingen gick av stapeln 1927. Under andra världskriget gjorde tävlingen ett uppehåll på 12 år, och 1955 fick tävling flyttas fram några månader eftersom ombyggnationen av Warszawas filharmoni hade dragit ut på tiden.

Flera fina pianister har debuterat här. Som exempelvis Polens egen stolthet Krystian Zimerman, som vann tävlingen 1975, blott 20 år. Några år äldre var undertecknads favoritpianist, Martha Argerich, när hon vann första priset tio år tidigare.

Två år har juryn inte valt någon första pristagare. 1990 och 1995.

Vår affisch hör till 2000 års festival. Då vann den kinesiska pianisten Li Yundi. Han var sedemera jurymedlem i senaste upplagan av Chopin-festivalen, år 2015.

Och 2020 är det dags igen. Vi väntar med spänning och undertecknad hoppas även på att få att komma till Warszawa och lyssna till några av pianisterna som deltar i tävlingarna.


Ära vare Lvivs musikliv

Category: by sophie engström, krönika, music
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Vilken helg! Ibland undrar jag vad jag pysslade med på min lediga tid när jag bodde i Sverige. Vad gjorde jag om helgerna? Någon utställning här och där. Någon gång om året gick jag på konsert (oftast på Helsingborgs konserthus, eftersom pappa satt i orkestern). Men för övrigt? Jag måste ha läst mycket. Kanske sovit mycket. Promenerade mycket gjorde jag. I skogen.

Jag tänker på det efter den här helgen. En på många vis ordinär helg i mitt liv i Lviv. Men ändå. Vilken helg!

Den inleddes i fredags med en ljuvlig konsert på Orgelsalen, Haydns första och andra cellokonsert. Extra roligt för mig att det spelas så mycket Haydn i Orgelsalen, då jag föresatt mig att lyssna på alla hans verk i år. Cellokonserterns framfördes ypperligt av solisten Oksana Lytvynenko under ledning av Ivan Ostapovitj. Denne unge dirigent håller på att utvecklas till ett riktigt stjärnämne! För varje gång blir hans sätt att leda orkestern allt mer säkert och fulländat. Det är en glädje att få ta del av hans utveckling.

Igår var det dags för en helkväll med Richard Strauss på filharmonin. Jag måste medge att jag varit tveksam till honom och att han inte tillhör mina husgudar. Jag brukar tänka om honom att han är “den gamle nazisten som spelade för Hitler”. Men efter att ha läst Stefan Zwiegs “Värden av igår” har jag delvis omvärderat honom. Han spelade visserligen för nazisterna, men politiskt var han lika tänkt som ett barn på tre år. Denna intressanta artikel belyser just motstrigheterna i Strauss samröre med nazisterna.

Igår spelades tre stycken av Strauss. Valthornkonserten (nr. 1 op. 11) var en briljant uppvisning av rutinerade Bill Bernatis från USA. Men det var Don Quixote som var kvällens höjdpunkt. Den unge cellisten Denis Lytvenenko spelade som alltid med stor inlevelse. Han har ett mycket personligt och vackert uttryck som kom till sin fulla rätt igår. Chefsdirigenten Taras Krysa uppvisade återigen prov på sin trollbindande kraft, när han inledde konserten med att gestalta de olika karaktärerna i Don Quixote. Sedan vävdes vi in i musiken och berättelsen. För första gången förstår jag Don Quixote, trots att jag tror att berättelsen som mitt inre spelade upp inte helt överensstämde med originalet. Jag kan nämligen erkänna att jag inte minns den ursprungliga berättelsen, men vad gör det, när musiken hjälper mig att skapa en ny och egen saga. Den fyrtio minuter långa konserten rasslade iväg snabbt, och innan jag visste ordet av var föreställningen tyvärr över.

Jag hade tänkt att inleda söndagen med en lunchkonsert på Orgelsalen, men den blev dessvärre inställd. Men sorgen byttes snart ut mot förväntan, när jag kom på att pianisten Etella Tjuprik skulle spela Chopin och Mykola Lysenko på filharmonin. Lysenko är nog tyvärr ganska okänd för den svenska publiken, men denne ukrainske tonsättare förtjänar större uppmärksamhet. Bland hans mest kända verk finns de ukrainska folksånger han tonsatt för kör. Man kan säga att han var den första riktiga kännaren av ukrainsk musik. Han lär också ha varit mycket förtjust i Chopin och deras musikaliska själar möts verkligen under kvällens konsert. Tjuprik var för mig fram till ikväll ett okänt namn, men det betyder egentligen inte mycket. Jag har alltid haft ett slukhål i huvudet när det handlar om tilltalsnamn på solister. Tjuprik visade sig vara en inkännande och omsorgsfull pianist. Hon lindade in mig i varje ton, och Lysenko fick för första gången liv i mitt inre. Det är nog dock så att hennes hjärta finns hos Chopin. Inte för att hon framförde Lysenko med mindre emfas, men det var i Chopin hennes spel fick riktigt hjärta och tonerna hon skapade brand av engagemang.

Ja, jag säger då det. Vilken helg! Ära vare Lviv!


Gårdagens konsert på filharmonin.


Fredagen i Orgelsalen.


Denis Zjdanov – En mästerlig pianist besöker Lviv

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, music
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Missa inte chansen att lyssna till en av Ukrainas bästa pianister, hade Orgelsalen arrangörer skrivit om kvällens konsert. Ja, sannerligen, tänker jag när jag äntrar konsertlokalen några minuter försenad. 29-årige Denis Zjdanov är i högsta grad en pianist man inte ska missa. En pianist i världsklass.

Normalt sett brukar det ta mig några minuter före jag sitter som förtrollad, men inte ikväll. Jag hann inte ens sätta mig till rätta innan jag kunde erfara hur unik kvällens konsert verkligen var.

Det hörs direkt. Tonen, nedslaget, och det finns något i kroppsspråket som bara en äkta konsertpianist har. Där tonerna gungar fram med hans eller hennes rörelser. Det är något speciellt med rymden i tonerna. Det finns luft, utan att vara tomt. Det är kompakt utan att bli grötigt.

Jag vänder mig om i lokaken och ser flera av de riktiga musikälskarna på plats. Men ändå blir jag förvånad över att så få tagit sig till Orgelsalen i kväll. Jag kan inte tänka mig att något annat i stan som skulle kunna konkurrera med det här. Men av någon anledning har många valt att stanna hemma. Kanske beror det på att Zjdanov, efter sitt genombrott med en CD på Naxos, främst befunnit sig i utlandet. (Vi har ju alla en tendens att döma de som överger hemlandet extra hårt.) Är det därför så få kommit? Kanske har hans namn inte tillräckligt många gånger syns på konserthusens affischer i Ukraina? Folket här borde annars vara extra stolta över honom, eftersom han är bördig från regionen. Man borde helt enkelt gå man ur huse.

Denis Zjdanov började spela ganska sent i livet. Det var som nioåring som han började spela piano vid musikskolan i Tjernivtsi. Sedan gick det undan. Man insåg tidigt att han var en musikalisk begåvning. 2013 kom hans debut på Naxos, men det förvånar mig lite att det inte kommit fler inspelningar sedan dess. Men kanske har annat kommit emellan. Jag är dock övertygad om att han i framtiden kommer få fler av sina toner bevarade.

Ikväll spelade hsn Brahms variationer på Paganini (om det är så den heter på svenska) som en skruvad dans med tangenter. Underbart lekfullt, fulländat och varsamt ömt på samma gång. Chopins första pianokonsert framfördes tillsammans med fem musiker, violin, viola, kontrabas och cello. Eftersom jag verkligen kan stycket in i minsta detalj, hörde jag för mitt inre hur träblåset ljöd, trots att de inte fanns i rummet utan bara i mitt minne. Det var dock ingen nackdel. Det var som att bevista en konsert med sex solister istället för en. Det rådde en fullkomlig koncentration, vilket förstärkte en känsla av närvaro på gränsen till intimitet.

Denis Zjdanov är någon jag hoppas få möta på fler konserter. Jag erfar just nu den där välbekanta känslan av genuin upprymdhet, kombinerat med lite vemod och saknad. Precis så som det ska kännas efter en fantastisk konsert. Man ska helst enkelt vara lycklig över det man fått höra, men ändå en önskar att klangerna aldrig tystnar. Vilket de visserligen inte heller helt gör. För riktiga konsertpianister har en förmåga att leva kvar i ens musikaliska minne så länge man önskar.


Det finns en Chopin i dig

Category: by sophie engström, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

När jag var yngre tyckte jag att det var väldigt frustrerande att äldre människor upprepade sig gång efter annan. Nu är jag äldre utan att egentligen vara gammal, men börjar förstå det här med tjusningen i att upprepa sig. Det är vant. Varmt. Mjukt och skönt, för jag vet liksom var jag tror jag ska landa.

Tyvärr är det dock så att mina upprepningar inte riktigt har raffinerat så som det exempelvis var för min mormor. Själv landar jag ofta på något oväntat och taggigt. Visserligen är det väldigt uppiggande, så jag klagar väl inte. Nej, det är inte därför jag nu funderar på upprepningar. Ofta vet jag nämligen inte om jag upprepar mig (där har jag vissa likheter med min mormor), vilket är mycket invecklat än att upprepa sig. Om man upprepar sig vet man ju vad man gör, emedan jag inte riktigt blir klok på vad jag pysslar med. Det här är inte helt lyckat. Är det jag som upprepar mig, eller bara min inre dialog som mal på i samma banor?

Nu är det möjligtvis så att jag kanske upprepar mig, men det var inte för utan att jag började tänka på Skrjabin just ikväll. Det var när jag lyssnade till Chopins 24 Preludier (Opus 28) som det plötsligt inträffade. Bakom mina slutna ögon uppstod det färger. De höga tonerna var ljust blå, sedan ljust gula, vidare mot orange och mittenregistert dominerades av rött och grönt. De låga tonerna hade mörka, dova färger. Blodrött, brunt, svart.

Skrjabin hade nog skakat på huvudet om han läst det här. “Falskt!” hade han kanske förkunnat. Jag har nämligen aldrig fattat ett smack av hans färglära, som ni kan läsa om här (jajamensan, jag upprepar mig).

Det är ändå väldigt märkligt att Skrjabibs färgtänk dyker upp i Chopin! Visserligen är det inte helt långsökt, men egentligen vill jag höra mer av George Sand. Då hon går förbi Chopins nitiska komponerande, när de vistades på Mallorca. (Mallåkra, på skånska.) Djupt försjunken i sitt författande.

Jag undrar plötsligt hur hon var klädd. Hade hon kanske tagit på sig Chopins kläder? Eller vandrade hon runt i någon ihop snörande klänning? Hon är en författare som lockar, men som jag aldrig lyckats uppskatta. Lite tråkigt, eftersom jag tror hon skrev alldeles utmärkt.

Trots att jag då inte lärt mig att uppskatta hennes författarskap, så har hennes koppling till Chopin gjort den sistnämnde mer levande och ömsint. För det är något alldeles speciellt med män som vågar leva med starka och självständiga kvinnor.

Det kan du man, som lever med en stark kvinna, tänka på när du någon dag funderar på varför du alltid gör det så svårt för dig själv. För i dig finns också en Chopin.

Nå, nu har det här när allt kommer omkring ingenting med min uppenbarelse ikväll att göra. Faktiskt ingenting.


George Sand


Palatset i Łańcut ger perspektiv

Category: by sophie engström, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag sitter och tittar på bilderna från Łańcut palats och söker efter en god infallsvinkel. Ibland är det svårt att finna den. Kanske beror det på att jag vid sådana tillfällen känner mig lite överväldigad. Det är nämligen inte svårt att bli hänförd av palatset i Łańcut.

Efter en stunds sökande i mitt inre har jag kommit fram till att jag inte ska skriva en tröttsam och faktaspäckad postning om palatsets historia. Ni som söker efter en sådan beskrivning kan läsa den alldeles lysande artikeln på Wikipedia. Jag kommer istället berätta om vad som fångade mitt intresse.

Det tog några salar innan jag insåg att jag borde fotografera. Så pass hänförd var jag. Det som främst grep mig var känslan av autenticitet. De flesta palats av dylikt omfång har något ödsligt och ogästvänligt över sig. Det gäller dock inte palatset i Łańcut. Det är nästan som om man tror att ägarna bara tagit en liten promenad i vårsolen. Grammofonen står öppen. Dynerna i fåtöljerna ser nästan nyligen nersuttna ut. I stallet (som verkligen rekommenderas) hör du nästan hästarnas hovar. Du känner nästan doften av te som serverats i den kinesiska salongen. Det är som om den sista ägaren, Alfred Antoni Pototcki, bara tagit en sväng ut och du är den tidigt anlända besökaren.

En bidragande orsak till att jag fick den känslan kan vara att jag besökte palatset tidigt på förmiddagen och bortom alla högsäsonger. Om någon vecka lär salarna vara överfulla av besökare. Palatset är en av de riktiga klenoderna i det polska kulturarvet. Det är faktiskt märkligt att jag aldrig hört talas om det. Vi svenskar har faktiskt varit där, men turligt nog avstod vi från att kanonera denna vackra byggnad. 

I palatset finner du bland annat en härlig kinesisk salong, och en närmast kitchig hall, där man försökt återskapa en grekisk antik miljö. Med några fiffiga penseldrag har man skapat artificiella skuggor från solen. De är så skickligt gjorda att du kommer få svårt att skilja verkligt solljus från de målade härmaporna. Det är också underligt att vandra mellan alla de olika stilarna. Ett av rummen är till och med i orginal rokoko, inspirerat av franske kungen Louis XV. Annat som förundrar är en vagn som Chopin antagligen färdats i. Och orangeriet, med växter, fåglar och sköldpaddor, det ska du inte missa.

När man vandrar runt i det här väldiga palatset förstår man plötsligt vilken enorm rikedom familjerna satt på. De var abnormt rika. Varför någon behöver så mycket pengar är faktiskt svårt att fatta. Efter att ha lämnat palatset känner jag en stor tacksamhet att det här har lämnats för eftervärlden. Det blir lite lättare att begripa hur extremt rika ett litet fåtal är i vår egen tid. Det här är inte en livsstil som skapar en bättre värld. Mycket vill ha mer, som mormor sa. Med så mycket pengar är det antagligen också svårt att inse vilka vedermödor och våndor vi andra har. Vi som inte har rum målade i guld, eller oändliga föremål att äga. På något underligt vis känner jag mig faktiskt riktigt fri! Och jag är djupt tacksam över att ha getts möjlighet att titta in det här livet. Det har gett perspektiv.


Visst är palatset ståtligt?


Här har någon prinsessa sovit…


Vacker sal, men ett underligt instrument. Ett byråklaver?


Teatern.


Den kinesiska salongen. Visst vill du ta en kopp te här?


En av alla långa, vackra och fantasieggande gångar.


En något trött besökare pustar ut i orangeriet.