viewpoint-east.org

Polsk självständighet i Lviv

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, music, poland, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Hur sammanfattar man bäst 100 år av självständighet, måste man frågat sig i Polen under en längre tid. Jag vet inte riktigt vem som kläckte den ypperliga idén att man bäst gör det med samtida konstmusik, men denne någon borde få en medalj i kategorin självständigt tänkande.

Ty de polska 1900-tals tonsättarna tillhör en alldeles egen skola. Här doftar det sällan fränt av svulstig nationalism, eller smäktande brösttoner, som inte heller tycks falla dessa tonskapare i smaken. Man har inte tagit för vana att ihärdigt snegla mot den väldige och dominerande jätten i väst, alltså USA. Nej, den här gruppen tonsättare har en helt egen musikalisk geografi, och genom sin självständighet blir de faktiskt ett alldeles utmärkt signum för Polen.

Nå, en sak är väl att man får för sig att satsa på ett projekt där man synliggör polsk samtida konstmusik. En annan är att besluta sig för att göra det till ett världsomspännande projekt. Och det är här jag skulle vilja säga att idégivaren bör få ett pris för självständigt tänkande. Ikväll, på 100 årsdagen av Polens självständighet, har det nämligen framförts samtida konstmusik i Chicago, Köpenhamn, Frankfurt, London, Melbourne, Milano, New York, Paris, Tokyo, Wien… och så Lviv. Titeln på detta utmärkta projekt är “100 for 100. Musical Decades of Freedom“.

Det är inte helt ologiskt att man beslutade sig för att sätta Lviv på kartan tillsammans med giganter som New York och Tokyo. Lviv har ju en alldeles särskild plats i många polackers hjärtan. Vissa menar att det är ett misstag att staden hamnade i Sovjetunionen efter andra världskriget. På sociala medier finns det många polska grupper och nätverk som enkom ägnar sig åt att lägga ut bilder på en svunnen tid då flertalet av stadens invånare talade polska.

Men jag tror faktiskt inte att det är därför som vi ikväll fick förmånen att avnjuta polsk samtida konstmusik på filharmonin i Lviv. Jag tror att det snarare handlar om grannsämja. Att försöka knyta folken närmare varandra. Samt att ge utrymme för de polsktalande i staden att få fira dagen tillsammans.

Jag försöker att föreställa mig ett liknande projekt sjösatt av svenska Kulturrådet, eller Kulturdepartementet. Men tankeexperimentet lyfter knappt från marken före det brådskande störtar mot marken.

Vid entrén på filharmonin i Lviv får vi ett tjockt programblad, med information om alla de 100 verk som framförs runt om i världen. Texterna är utförliga, med noggranna beskrivningar av verkens habitat, och dess skapare. Tjusigt inramat av snygg polsk layout.

I Lviv fick vi förmånen att lyssna till Witold Lutosławski (1913-1994), Paweł Szymański (1954), Marcin Stańczyk (1977), Paweł Mykietyn (1971) samt Jerzy Kornowicz (1959). Fyra herrar med ett fantastiskt tonspråk.

Kvällen inleddes med Lutosławski, och jag föreslår mina läsare att själv bekantar sig med denne egensinnige tonsättare, för att förstå när jag skriver att han satte tonen för kvällen. Med en sådan inledning kan det bara bli högt i tak, så att säga. Det var tydligt att ingen av tonsättarna under kvällens konsert skulle falla ner på knä för simpelt publikfrieri.

Jag blev själv mycket inspirerad av Paweł Szymańskis “Two Illusory Constructions”, en trio för klarinett, cello och piano. Ett stycke som krävde fullkomlig koncentration och fenomenal taktkänsla. Likaså överraskades jag av Marcin Stańczyks tonsättning “Geysir-Grisey”, som pendlade mellan stram återhållsamhet och explosion. Paweł Mykietyns verk “Eine kleine Herbstmusik” var också en mycket trevlig överraskning. Lätt humoristisk, och stundtals lika virvlande som höstlöv som dansar framför oss på gatorna. Kvällen avslutades med Jerzy Kornowiczs “Drawing Light VI ‘Melos-Ethos'”. Ett stycke som lekte med ljus och mörker. Tunna skira toner, mötte vulkaner av bläckblås.

Kvällens musiker, Ensemble Nostri Temporis, framförde alla stycken med fullkomlig precision. Och de leddes säkert av kvällens dirigent Roman Rewakowisz.

Nu finns det säkert några av er som sedan en stund suttit och smackat ogillande med tungan. Bara män! kanske ni säger. Typiskt bakåtsträvare polacker. Men tyvärr måste jag krossa era förutfattade meningar. Av de 100 tonsättningar som fått ingå i projektet är nio tonsatta av kvinnor. Kanske inte en siffra som imponerar på oss i Sverige, men jag vill ändå påminna er om att dessa kvinnor är med i programmet trots att det kanske inte förekommit ett enda samtal om jämställdhet eller representation. Med det sagt säger jag inte att jag tycker att man inte borde försökt att få med fler kvinnor. Vad jag säger är att Polen antagligen inte är så bakåtsträvare som du tror (om du nu trodde det).

Men jag vill inte att vi låter det här förminska dådet att genomföra ett projekt som detta. Jag vågar mena att det verkligt stora är att man beslutat sig för att celebrera Polens självständighet med att uppföra samtida konstmusik runt omkring i världen. Det är verkligt nytänkande. Sedan får ni andra kraxa vidare era fördomar mot Polen hur mycket ni vill. Men de har inte någon särskild förankring i den bredare verklighet som sällan tycks nå tidningsredaktionerna.

Share

Om vi tystnar imorgon (vilket vi ändå inte lär göra)

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, music, ukraine
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Imorgon kommer kanske tystnaden lägra sig över delar av Ukrainas internet. Ett virus, som hotar att slå ut ettornas och nollornas dans på nätet, ska då aktiveras. Det är i alla fall det många varnar för. Avsändare av detta supervirus är tydligen okänt, men då det tydligen ska rikta in sig på främst Ukraina, tror i alla fall jag mig veta vem det är som ligger bakom. Exakt, farbror Putin i sitt stenslott i Moskva.

Det är inte tu tal om att det inte vore extremt opraktiskt, och till och med förödande, om superviruset slår till som befaras. Hela serverparker kan slås ut. Nå, om vi ska tro domedagsprofeterna. Själv har jag plockat ut lite extra pengar från bankomaten, men frånsett det har jag inte gjort något särskilt. Jo, jag håller just nu på att fylla en balja med vatten. Vatten vore ju eländigt att vara utan. Men å andra sidan undrar jag hur pass datoriserat vårt vattensystem är, från tidigt 1900-tal, som det är.

Men oavsett vad som händer imorgon, så lär det inte bli helt tyst i Ukraina. Jag upphör aldrig att förtjusas över ukrainarnas extrema förmåga att prata om praktiskt taget ingenting, utan att för den delen bli tråkiga eller ens långrandiga. När ett samtalsämne gått i däck, uppstår ett annat, utan vare sig extrem ansträngning eller vedermöda. Samtalsämnet bara matrialiserar sig i luftrummet mellan de språkande, redo att böjas, vridas och bändas till att det är nästan uttömt. Då matrialiserar sig genast nästa samtalsämne och så vidare.

Under en resa till Busk förra året förklarade min dåvarande kollega, Julia Petriv, hur det förhåller sig. Det är ukrainarnas rädsla för tomma ytor. Om man sitter på ett kafé, eller på en buss, kan man tydligt se hennes teori besannas. Man får verkligen leta efter en tom yta utan information. Detsamma gäller kläder, främst hos den äldre generationen. Det är inte mycket på det sättet du nu föreställer dig. Nej, det handlar om hur man fyller ytorna. Jag kan omöjligt bekläda det i ord, men det är fyllt med information utan att för den delen vara tjatigt. Jag är ganska övertygad om att bara ukrainare kan förena mycket information utan bli prålig. Det är en konst som bara behärskas här.

Således beklagar jag mig inte. Jag har lärt mig att älska detta lika mycket som om jag vore en del av det själv. (Och förvisso är jag kanske en del av detta redan, då min skrivklåda tycks handla om att jag inte klarar av att ha någonting osagt trots att jag själv inte riktigt vet vad som sagts. Eller inte sagts. Plötsligt matrialiseras ett omåttligt tvång att skriva detta, eller möjligtvis något annat detta.)

Men det finns tillfällen jag skulle vilja ta den ukrainska rädslan för tomma ytor ordentligt i örat. Det är när man applåderar mellan satserna. Det är ett fullkomligt oförlåtligt uttryck för tomma ytor-fobin. Under kvällens konsert tillät jag mig själv att vilseledas för någon sekund. Trots att jag mycket väl vet att Franz Schuberts nionde symfoni har fyra satser. Till min förskräckelse insåg jag att jag applåderade då jag tyckte att det kändes orättvist mot den tredje satsen. Varför ska det nödvändigtvis vara tyst efter den stackaren? Som är så härligt vågig och slingrig? Tack och lov var jag (givetvis) inte ensam om att slå handflatorna mot varandra, men mitt asketiska svenska jag skrek ett riktigt Edvard Munch-skrik. “Vad tar du dig till, människa? Har du alldeles ukrainifierats?”, skrek mitt svenska jag.

Tydligen har jag det, för bara efter några sekunder hade jag förlåtit mig själv och helt glömt bort denna fadäs. Ty även om man har häftigt humör här, så är saken ganska snart glömd.

Så även om vi tillfälligtvis kommer tystna imorgon, så kan jag lova att vi kommer pladdrande på som ingenting har hänt, eller just för att det hänt.

Men det där med att applådera mellan satserna är en styggelse jag måste vänja mig av med. I synnerhet då det stör musikerna, som ikväll spelade så ljuvligt som linden doftade på vägen hem från filharmonin.

Organ hall in Lviv
Imorgon ska jag praktisera min vägran att assimilera mig. Men då i denna vackra byggnad, Lvivs Orgelsal. Nå, i alla fall då det gäller att applådera mellan satserna.

Share

Möte med minnenas Petrusjka

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, music, ryssland, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

S:t Petersburg, november (eller möjligtvis december) 1997. Nevskij prospekt. Snön virvlar upp och pressar sig möt husens fasader. De omfamnar varandra lätt, innan snöflingorna dansar vidare mot okända mål. En sträv vind drar håglöst förbi, förenas av de illvilliga kusinerna kastvindarna.

Det är nästan tyst runt mig, fast ändå inte. Ty mina hörselgångar fylls med musik. Runt omkring mig lyssnar dåtidens folk på Kino eller kanske Scorpions. Men i mina öron dansar andra toner, och ja, de dansar. De dansar balett.

Det är Igor Stravinskijs Petrusjka som fyller mina öron, letar sig in i varje hjärnvirvel, vidare genom hela mitt nervsystem. Jag är inne i Petrusjka. Jag är Petrusjka.

Ljuden förstärker det jag ser. En linkande man framför mig blir en pumpande cellosektion. Trumpeternas stötar ackompanjerar människor som väller ut ur uppgångar från stadens metro. De överfulla trådbussarna spelar en synnerligen energisk stämma på violin. Pang! Pukslagarnas stötar har just ljudsatt en förbipasserande kvinnas taktfasta steg mot ett hemlighetsfullt mål, jag inte vet någonting om.

Nej, inte har jag missat tvärflöjten. Men jag minns inte vem som bar den stämman. Vem vet, det var kanske rent av jag själv.

Musik har en helt unik förmåga att skaka fram minnen ur mitt inre jag inte trodde lagrats hos mig. När jag ikväll på Lvivs filharmoni återhör detta stycke, efter många års frivillig avhållsamhet, blir jag varse hur enormt det präglade de där månaderna jag pluggade ryska i S:t Petersburg. (Jag tyckte ju förstås att jag var helt normal. Det tycker vi ju alla om oss själva. Förmodligen beroende av medfödd vana. När mina kurskamrater lyssnade på Kino, DDT eller Akvarium, lyssnade jag nästan helt uteslutande på Stravinskij, Prokofjev, Rimskij-Korsakov, Tjajkovskij, Sjostakovitj, Skrjabin med flera. Det var så jag lärde känna Ryssland, via klassisk musik.) Minnen är inte alltid trevliga att möta när de legat bortglömda så där. De kan vara lite tvära och trilskas. Antagligen då de känt sig alltför bortglömda under en för lång tid.

Men att återhöra Petrusjka var inte otrevligt. Inte för att minnena var enkom lyckliga. Min studietid i S:t Petersburg var väl ungefär lika alldagligt slätstruken som det flesta vanliga vardagar. Nej, det som var trevligt att möta igen var Petrusjkas kraft, humor, nyfikenhet. Att få följa med på den snirkliga väg som berättelsen gör.

Plötsligt kommer det över mig ett väldigt starkt minne om att jag under den tiden dagdrömde om att få dirigera Stravinskijs Petrusjka, eller var det möjligen Eldfågeln. För mitt inre såg jag hur jag arbetade med det väldiga och komplicerade partituret. Hur jag vände blad, så där snyggt som bara dirigenter gör. “Stopp där, trumpeterna! Nu är det alldeles för starkt.” “Hallå, du trumpna basklarinett, var inte så blygsam! Fram med det!” Skulle jag kanske sagt.

När jag idag ser på chefsdirigenten Taras Krysas handrörelser inser jag att dirigera Petrusjka är ingen dans. Trots att det är en balett. Maken till tempoväxlingar! Tvärflöjtisten är dock helt fenomenal och parerar de kniviga partierna med bravur. Liksom hela träblåset. Aj aj. Pianisten halkar lite efter, men det avhjälps av de säkra pukslagarna. Har de någonsin kommit in fel, dessa stiliga herrar i högra hörnet. Nej, skulle inte tro det.

Det är alltså ett mycket svårspelat och krävande stycke, men Lvivs akademiska filharmoni är fullkomligt lysande. Några gånger halkar någon iväg, men på det hela taget är det så komplett perfekt som en kräsen åhörare kan önska, så som jag är ikväll.

Och visst är det fascinerande att mitt i allt detta susar plötsligt en överfull trådbuss förbi. Jag är inte längre på filharmonin i Lviv. Ty trots majvädret känner jag kylan i ett vinterkallt S:t Petersburg för tjugo år sedan. Det är musikens egensinniga lag, som tack och lov gör oss till fullkomligt maktlösa snöflingor, för oss fram och tillbaka i tid, och också ganska ofta till platser och tider vi aldrig mött.

PS. Lika lite som ovanstående text är en recension av kvällens konsert, har bilden nedan med texten att göra. DS


Karl Ivanovich Kollmann “Theaterplatz”, St Petersburg c:a 1820.

Share

Metamusik från Sovjetunionens fall

Category: by sophie engström, krönika, music, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag hade en vän. Som alla vänner, öppnade han nya vyer för mig. Det första han gjorde var att övertyga mig om att jag borde åka till Kyjiv. Om inte han vore hade jag kanske inte varit där jag är idag. Sedan introducerade han mig för Valentyn Sylvestrovs musik. Om han inte hade gjort så, hade jag nog inte varit den jag är idag. Tre år efter att jag mött min vän första gången, stod jag framför hans namnlösa grav på en begravningsplats strax utanför Kyjiv. Namnlös, eftersom han hade valt att ända sitt liv. Självmördare får egentligen inte begravas på kristnad mark.

Jag tänker på honom när jag ikväll sitter på filharmonin och omsluts av Sylvestrovs “Metamusic”. Trots att det i år är tio år sedan min väns röst tystnade, och hans levnadsglada uppsyn förintades, söker han ibland upp mig. Särskilt när jag lyssnar till Sylvestrovs musik.

I “Metamusic” letar sig Sylvestrov fram genom toner av kristaller. Klockspel löper in i vibrafonen, vrider sig åter mot klockorna, för att glida genom stråkarna och slutligen flyta ut i flygeln. Puckorna varnar. De ligger som en dov smärta bakom allt. När man minst anar det, reser sig deras smärta hög. Men så drabbas de av tvivel och tystnar oförklarligt.

Kanske är det inbillning, men jag tycker mig kunna urskilja att “Metamusic” färdigställdes 1992. Sovjetunionens fall återspeglar sig i det 50 minuter långa stycket. Här finns både förhoppningar och ovisshet. Den sträcker sig ut för att hitta fasta punkter att klamra sig fast vid, men samtidigt finns det en ovilja i stycket att finna ro. Inte heller finner jag någon eufori. Verkets habitus är sökande. Trevande. Som om det gick på en svag och rutten is om våren. Varje steg tas med största försiktighet – en oro över att isen kan brista, och vi med det, skulle falla ner i ett mörkt och hotfullt okänt.

Vid flygeln ikväll sitter József Örmény, ukrainsk pianist (med ungerska rötter). Hans specialitet är just samtida musik, och om man vill höra Sylvestrovs verk för piano, ska de framföras av Örmény. Han besitter en särskild förmåga att återge Sylvestrovs sprödhet. Klangen är kosmisk. Svävande. Så lätt och tunn på sina ställen att jag nästan tror att det bara är en illusion.

Jag sitter där, lyssnar till ett stycke som är så mycket, och förbannar mig själv för att jag återigen tänker på frågan jag vill ställa min vän, frågan om varför, en fråga som aldrig kommer få något svar. Och liksom den frågans natur löper “Metamusik” över ett helt spektrum av ovisshet, och går oundvikligt mot en tystnad.


I väntan på Sylvestrov.

Share

Med musikens farkost

Category: by sophie engström, krönika, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nej, hon reser inte mycket, tänker du kanske om mig. Så är det helt säkert. Sällan ser mina följare på sociala medier att jag loggar in på flygplatser eller på olika exotiska tillhåll. Så på många plan är jag nog den miljömedvetne läsarens dröm.

Men givetvis är den slutsatsen fullkomligt fel. Jag reser vansinnigt mycket och ideligen. Jag reser över nästan hela jordklotet stup i kvarten, och jag reser i tid. Fram och tillbaka från barocken till nutid. Och min farkost är musiken.

Något bättre transportmedel finns överhuvudtaget inte. Inte behöver man trixa på sig tunga ryggsäckar, eller släpa runt på de där bröliga och uppmärksamhetssjuka rullväskorna. Man kan sitta helt stilla, med ett glas vin eller en kopp kaffe och färdas i en rasande hastighet. Eller så sjunker man ner en fåtölj i en konsertsal, och långsamt låta sin fysionomi och tankebana skjutas ut på en resa i musikens farkost genom geografin.

Med några toner kan man förflytta sig mellan kontinenter, så tänkte kanske också programrådet för Lvivs akademiska filharmoni när de spikade reportoaren för fredagens konsert. Under Taras Krysas ledning reste vi från Lviv till Smetanas Tjeckien, och lyssnade till Vltava, där floden Moldau speglade galopperade jaktlag och svindlande landskap. Sedan lyfte vi och flög över Atlanten och fick följa med Charles Ives, som skickligt utmejslade Tre platser i New England. Ett intressant verk, som uppfördes för första gången i Lviv. Symfonin kan närmast beskrivas som en impressionistisk kraschlandning i modernismen. Harmonier bryter sig loss, men pulveriseras i en tonkaskad. Ives gör det inte lätt för åhörarna. Man måste vara ordentligt fastsurrad i farkosten för att inte åka av, men med Krysas inlevelsefulla introduktion vet vi vad vi ska leta efter, för att inte tappa orienteringen i Ives tonsättning.

När Ives tystnat tar Ottorino Respighis Roms pinjer vid. Det finns de som felaktigt försökt koppla detta verk till diktatorn Mussolini, men det finns egentligen inte mycket som tyder på att Respighi hade något som helst politik libido, trots att han var medlem i ett fascistiskt parti. Något som han tydligen hade svårt att förklara både för sig själv och andra. Verket ska, enligt Respighis hustru, istället skrivits till två litauiska systrar som tonsättaren förälskat sig i under 1910-talet. Respighi inspirerades dessutom mer av äldre tiders musik samt av den ryske tonsättaren Rimskij-Korsakovs berättarteknik, än av sin egen samtid. Enligt många fick Respighi ett oförtjänt dåligt rykte, och hans hustru lyckades aldrig rentvå hans namn, något som hon arbetade med oförtrutet livet ut.

Roms pinjer är ett symfoniskt verk som öppnar upp för de inre bilderna. Varje sats leder oss allt längre in i Roms myllrande gränder. Jag ser framför mig staden, en stad jag fram till fredagens konsert endast haft ett kortvarigt möte med. Den sista satsen, som tycks mig avslutas med stadens uppvaknande, är ett öronbedövande musikaliskt narrativ. Jag hör hur staden, det gamla Rom, motvilligt välter sin kropp ur sängen för att ta sig an en ny dag. Jag hör hur kärrorna med varor till marknaden rullas fram på kullerstenarna, hur fönsterluckorna slås upp för den nya dagen, hur restauranger och caféer drar ut sina bord och stolar. Och jag hör kärleken till staden, till människorna och till deras gemenskap. Trots det starka tonläget är det ömt. Kärleksfullt. Och understundom hör jag ett kittlande fnitter. Kanske är det de två litauiska systrarna…

Så visst är det så att jag reser. Med musiken, genom länder och städer. Över kontinenter och väldiga hav. För det behöver jag inga incheckningar på flygplatser eller dyra hotellrum. Det enda som behövs är den musikaliska farkosten och en gnutta fantasi.

Share

Ära vare Lvivs musikliv

Category: by sophie engström, krönika, music
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Vilken helg! Ibland undrar jag vad jag pysslade med på min lediga tid när jag bodde i Sverige. Vad gjorde jag om helgerna? Någon utställning här och där. Någon gång om året gick jag på konsert (oftast på Helsingborgs konserthus, eftersom pappa satt i orkestern). Men för övrigt? Jag måste ha läst mycket. Kanske sovit mycket. Promenerade mycket gjorde jag. I skogen.

Jag tänker på det efter den här helgen. En på många vis ordinär helg i mitt liv i Lviv. Men ändå. Vilken helg!

Den inleddes i fredags med en ljuvlig konsert på Orgelsalen, Haydns första och andra cellokonsert. Extra roligt för mig att det spelas så mycket Haydn i Orgelsalen, då jag föresatt mig att lyssna på alla hans verk i år. Cellokonserterns framfördes ypperligt av solisten Oksana Lytvynenko under ledning av Ivan Ostapovitj. Denne unge dirigent håller på att utvecklas till ett riktigt stjärnämne! För varje gång blir hans sätt att leda orkestern allt mer säkert och fulländat. Det är en glädje att få ta del av hans utveckling.

Igår var det dags för en helkväll med Richard Strauss på filharmonin. Jag måste medge att jag varit tveksam till honom och att han inte tillhör mina husgudar. Jag brukar tänka om honom att han är “den gamle nazisten som spelade för Hitler”. Men efter att ha läst Stefan Zwiegs “Värden av igår” har jag delvis omvärderat honom. Han spelade visserligen för nazisterna, men politiskt var han lika tänkt som ett barn på tre år. Denna intressanta artikel belyser just motstrigheterna i Strauss samröre med nazisterna.

Igår spelades tre stycken av Strauss. Valthornkonserten (nr. 1 op. 11) var en briljant uppvisning av rutinerade Bill Bernatis från USA. Men det var Don Quixote som var kvällens höjdpunkt. Den unge cellisten Denis Lytvenenko spelade som alltid med stor inlevelse. Han har ett mycket personligt och vackert uttryck som kom till sin fulla rätt igår. Chefsdirigenten Taras Krysa uppvisade återigen prov på sin trollbindande kraft, när han inledde konserten med att gestalta de olika karaktärerna i Don Quixote. Sedan vävdes vi in i musiken och berättelsen. För första gången förstår jag Don Quixote, trots att jag tror att berättelsen som mitt inre spelade upp inte helt överensstämde med originalet. Jag kan nämligen erkänna att jag inte minns den ursprungliga berättelsen, men vad gör det, när musiken hjälper mig att skapa en ny och egen saga. Den fyrtio minuter långa konserten rasslade iväg snabbt, och innan jag visste ordet av var föreställningen tyvärr över.

Jag hade tänkt att inleda söndagen med en lunchkonsert på Orgelsalen, men den blev dessvärre inställd. Men sorgen byttes snart ut mot förväntan, när jag kom på att pianisten Etella Tjuprik skulle spela Chopin och Mykola Lysenko på filharmonin. Lysenko är nog tyvärr ganska okänd för den svenska publiken, men denne ukrainske tonsättare förtjänar större uppmärksamhet. Bland hans mest kända verk finns de ukrainska folksånger han tonsatt för kör. Man kan säga att han var den första riktiga kännaren av ukrainsk musik. Han lär också ha varit mycket förtjust i Chopin och deras musikaliska själar möts verkligen under kvällens konsert. Tjuprik var för mig fram till ikväll ett okänt namn, men det betyder egentligen inte mycket. Jag har alltid haft ett slukhål i huvudet när det handlar om tilltalsnamn på solister. Tjuprik visade sig vara en inkännande och omsorgsfull pianist. Hon lindade in mig i varje ton, och Lysenko fick för första gången liv i mitt inre. Det är nog dock så att hennes hjärta finns hos Chopin. Inte för att hon framförde Lysenko med mindre emfas, men det var i Chopin hennes spel fick riktigt hjärta och tonerna hon skapade brand av engagemang.

Ja, jag säger då det. Vilken helg! Ära vare Lviv!


Gårdagens konsert på filharmonin.


Fredagen i Orgelsalen.

Share

En afton med kammarmusik

Category: by sophie engström, krönika, music
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Goethe lär ha sagt att kammarmusik är när vuxna människor samtalar med varandra genom sina instrument. Ja, det är verkligen ett samtal, ett samarbete, en lyhörd medhörning, som vi i vårt verkliga liv är dåliga på att praktisera.

Kvällens konsert på filharmonin var en excellent uppvisning i att samtala med musik. Temat för kvällen var Mozart, och vår värd, tillika konstnärlig ledare för filharmoniska orkestern, Taras Krysa, ledde oss med säker hand genom samtalet.

Det fanns en tid, då jag föredrog konserter med hela ensemblen. Ju mer det sprakade, ju större och ljudligare det var, ju mer njöt jag. Idag har jag en helt annan uppfattning. Kammarmusik har blivit ett favorituttryck, så att säga. I det samtalet, som utspelar sig mellan musikerna, finner jag en särskild njutning. Det blir aldrig tråkigt i kammarmusik. Så många klanger samsas i tonrummet. Något jag endast efter år av övning lärt mig höra alla nyanser i. Och som Krisa påpekade, i den symfoniska musiken sitter ofta musikerna och väntar på sin stund i stjärnglansen. Det är inte lika vanligt att man lyssnar på de andra stämmorna, men i kammarmusik är det ett måste. Du kan aldrig släppa fokus på de andra musikerna. De är lika viktiga för din insats, som det du själv uttrycker. I mitt huvud är kammarmusik även ett slags koncentrat av symfonisk musik. Allt är förtätat, pregnant och utomordentligt tydligt.

Kammarmusik är i sin form därför ett samspel, och det är egentligen orättvist att lyfta en musikers insats framför de andra, men eftersom jag är en otämjd musikskribent gör jag det ändå. Det, eftersom Maria Bil är en så fantastisk cellist. Jag har många gånger hänförts av hennes enastående ton. Det ser, och hörs, så lekande lätt när hon tar ton. Varmt, inbjudande, medryckande. Men också förträffligt koncentrat. Hon har uppenbarligen roligt när hon spelar. Det går det inte att ta miste på. En annan som har ett alldeles eget uttryck är altviolinisten Ustrum Zjik. Med fullkomlig precision får han sitt instrument att ljuda så där krämigt och varmt som jag vill att altviolinister ska låta.

Ett roligt tilltag från kvällens värd, Taras Krysa, var att bjuda upp publiken att sitta på scenen. Kammarmusik spelades tidigare i privata hem, i musikaliska salonger till exempel. Det är ju svårt att återskapa den känslan, men genom att bjuda upp publiken på scenen kom vi närmare en sådan förnimmelse.

Men jag valde att inte leka statist och satt således kvar på min plats på parkett. Min styrka är mina öron, och jag vill inte att de ska skrämmas av känslan av att andra tittar på mig. Blygsam? Nej, bara en väldigt noggrann och hängiven åhörare.


Maria Bil till höger.


Med publik på scenen.

Share

%d bloggers like this: