viewpoint-east.org

När inte ödmjukheten står på spel – Valerij Sokolov

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Euromajdan, Galizien, Jews, Kåseri, krönika, music, ryssland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ödmjukhet. Det är inte ofta som det ordet flyger genom mina hjärnvivlar när jag åhör en konsert med en solist på podiet. Men när det gäller Valerij Sokolov (1986) är det precis vad jag tänker, och känner. Ty Sokolov besitter just den egenskapen. Det är en utpräglad ödmjukhet och medkänsla med styckena som utmärker hans fenomenala tolkningar.

Kvällens konsert på festivalen Virtuosy var inte något undantag. Snarare ett gigantiskt utropstecken på den tesen.

Det första stycket som Sokolov framförde vid dagens konsert på Lvivs filharmoni var en komposition av den ryske tonsättaren Vladimir Genin (1958). Genin kommer från en känd rysk-judisk familj. Hans farfar, Jossif Spinel, var scenograf till, bland andra, filmaren Sergej Eisenstein. Genin nådde stor ryktbarhet 2014, då han kraftfullt tog avstånd från den ryska aggressionen mot Ukraina. Det främsta beviset på hans engagemang för Ukraina är att han då skrev ett mycket omtalat stycke som han kallar för Threnody for the victims in Ukraine.

Ikväll fick vi dock ett stycke som är komponerat för Valerij Sokolov. De båda har samarbetat sedan 2015. Pietà heter det, och anspelar på en känd skulptur i Peterskyrkan i Rom skapad av Michelangelo, där jungfru Maria sitter med sin mördade son, Jesus, i famnen.

Pietà är ett verk som domineras av spröda, nästan lidande, toner. Men trots det finns här en enorm viljestyrka, en slags märklig levnadsglädje, som trotsar sorgen, utmanar den, och gör att sorgen ändå inte känns avgrundsdjup utan nästan möjlig att övervinna.

Och det är ungefär mitt i det här stycket som jag erfar ordet ödmjukhet. För mitt inre ser jag hur Sokolov böjer sig fram, och lägger sitt öra mot stycket för att urskilja alla dess nyanser.

Kvällen avslutas med Dmitrij Sjostakovitjs (1906-1975) första violinkonsert (op 77). Konserten skrevs 1947-48 men fick inte framföras förrän 1955. I och med Zjdanovdoktrinen införande föll nämligen Sjostakovitjs kompositioner i onåd 1946. Hans stycken följde väl inte tillräckligt väl den socialistiska realismen. (Det står dock över mitt förstånd hur konstmusik skulle kunna följa socialistiska realismen överhuvudtaget.)

Violinkonsert nr 1 är en konsert som kräver total skärpa och inlevelse av både solist och orkester. Stundtals upplever jag att kvällens orkester inte helt förmår att bemästrar detta intensiva verk.

Men det gäller inte utomordentliga Sokolov. Även här hör jag hans utpräglade ödmjukhet inför stycket. Han vill att vi ska förstå och höra alla nyanser. Verket är intensivt och emellanåt så tätt packat att det inte rymmer mycket utrymme för inblick. Men Sokolov lyckas öppna verket för oss. Han får oss att höra hur Sjostakovitj sträcker ut sin hand för att möta andra verk (som exempel kan man urskilja Stravinskijs Petrusjka i sista satsen). Jag har själv annars svårt för Sjostakovitj, ty jag erfar en väldigt stark känsla av klaustrofobi när jag hör hans tonsättningar. Men med Sokolov som vägvisare genom verket känner jag mig inte instängd. Han gör instängdheten begriplig, dock inte bejakad. Emellanåt tycker jag mig till och med höra en gnutta ljus sippra in.

Och jag undrar om inte Sjostakovitj ikväll log förnöjt från sin plats på andra sidan livets slut, när han hörde hur Sokolov talade till och genom hans tonsättning.


Bilden kommer från Wikipedia.


En musikalisk resa till Georgiens eldiga kärvhet

Category: by sophie engström, Georgien, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag ska inte skriva om musik. Det har jag lovat mig själv så många gånger, men eftersom jag inte är särskilt stringent eller uthållig bryter jag givetvis det löftet. Och det är två män som bär det ansvaret. Giya Kancheli och Roman Jusypej.

Den georgiska tonsättaren Kancheli har en konstig inverkan på mig. Varje gång jag hör hans musik vill jag störta ut från ett stup, flyga rakt in i solen, falla i en melankolisk gråt, och ibland bara le drömskt. Min strupe snörps åt. Jag får svårt att andas, samtidigt som mina lungor är sprängfyllda av luft. Det finns egentligen ingen annan tonsättare som har en sådan inverkan på mig. 

Georgiens landskap, temperament, historia och särpräglade tonbild finns i varje ton av hans musik. Jag har aldrig varit där, men genom hans musik har jag själsligen besökt landet hundratals gånger. Man kan resa på många vis, fysiskt, genom drömmar eller böcker och även genom musik. Kancheli gör det så oerhört lätt för mig att inte köpa en resa dit. Jag har varit där, men på ett annat plan.

Kvällens konsert med INSO-Lviv innehöll flera kompositioner av Kancheli, men jag nöjer mig med att lyfta fram Roman Jusypejs framförande av Kapote. Jusypej tillhör de solister som är ett med sitt instrument, i hans fall bajan. Det förefaller mig som om han lever genom varje ton, varje rörelse. Han är musiken. Han framför den inte bara.

Och här förstår ni säkert varför jag inte kan skriva om musik. Orden räcker inte till. Min strupe snörps ihop. Jag lyfter mina armar, och flyger med Jusypej och Kancheli rakt in i solen.

Kapote finns inte på webben att höra. Men egentligen gör det ingenting. För kvällens magiska stund hade inte någon kamera eller inspelningsmanick klarat av att fånga.

Ni får istället försöka föreställa er hur det skulle kunna vara, genom att höra, och se (!) på hårfagre Giorgi Zagarelis bragd. Att framföra ett stycke som egentligen är skrivet för den unike violinisten Jurij Bashmet, kan inte vara lätt. Särskilt som tonsättaren själv sitter i lokalen. På slutet av videoklippet får ni därför se Kancheli själv. En både kärv och eldig person på en och samma gång.

Kanske precis så som Georgien är. I alla fall när jag reser dit tillsammans med Kancheli och Jusypej.


Från kvällens konsert.


Bach gör världen vackrare

Category: by sophie engström, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Egentligen är jag alldeles för knäsvag för att skriva någonting. Och med största sannolikhet blir det inte heller något vettigt forumerat. Men just eftersom jag är så rörd, måste jag bara skriva några rader.

Ikväll spelade fenomenala INSO-Lviv Matteuspassionen av J.S Bach. Jag undrar om jag vid någon tidigare konsert hört konserten i sin helhet. Om jag nu möjligtvis gjort det tidigare, så har jag då inte förstått hur brilliant det är. Jag har ju givetvis hört inspelningar, men det är en sak att höra en inspelning, men att vara med i samma rum, i samma dimension, som musikerna och sångarna är något helt annat.

Tenoren Martin Lattke var så exakt. Inte en ton svävade osäkert. Varje andetag och ton satt med sådan imponerade precision. Samtidigt lyckades han förmedla berättelsen om Jesus lidande med stor inlevelse. Kvällens Jesus förmedlades av Volodymyr Andrusjtjak. Mycket skicklig, men jag saknade den riktigt djupa mansrösten. Jag antar att det kommer med åren. Mezzosopranen Tetanja Vakhnovska har jag hört tidigare och hon har en underbar röst. Varm, stark och med mycket känsla. Jag brukar dock inte vara förtjust i sopraner, men kvällens solist, Steffi Lehmann, har ett uttryck i rösten jag verkligen uppskattar. Hon lägger mer emfas i känslorna än i de höga tonerna. Det gör att det känns som om hon svävar fram. Dirigent ikväll var Reinhard Seehafer. Jag kan bara buga mig djupt för hans säkra vägvisning genom Bachs tankar.

Men vi ska inte glömma kören, eller körerna. Matteuspassionen ÄR körerna. Det är de som verkligen skapar det där musikaliska rummet. Det är också fantastiskt att se att de unga pojkarna i Lvivs manskör Dudaryk klarar av detta mandomsprov på nästan tre timmar. Utan att tappa koncentrationen. Det är också alltid mycket trevligt när vi gästas av Lublins stolthet, Lutnia Lubelska. Ja, jag utgår ifrån att Lublins​invånare är stolta över en så skicklig kör. Det förefaller som om varje sångare i den kören är en solist!

Men alla dessa deltagare i kvällens konsert hade stått sig slätt utan en så underbar komposition. Vi ska vara tacksamma att mänskligheten inte är helt senil, utan har vett att minnas och bevara J.S Bachs verk. Utan hans musik vore världen en mycket fulare plats.


En stjärna på hemmaplan 

Category: by sophie engström, music
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Oksana Lyniv. Det är möjligt att det namnet inte är känt i stugorna i Sverige, men det är bara en tidsfråga innan ni alla vet vem hon är. Hon är nämligen något så ovanligt som en kvinnlig stjärndirigent.

Oksana Lyniv föddes i Brody, som ligger några mil nordost om Lviv. Hennes far är känd i trakten och leder en mycket uppskattad kör. Så egentligen är det var kanske inte så underligt att hennes yrkesval föll just på dirigentyrket. Och det är tur för oss nu levande att hon tog det beslutet.

Jag ska villigt medge att jag inte hade större förväntningar på kvällens konsert än jag brukar ha. Men redan vid hennes första slag insåg jag hur fel jag hade. Det är nämligen så att man mycket väl kan höra en dirigent. Även trots att orkestern i fråga inte riktigt kan fylla den kostym hon erbjuder. Nu ska ingen skugga falla på kvällens orkester, INSO Lviv. De är en orkester som går från klarhet till klarhet. Men rymden fanns inte riktigt där. Det var som om de var rädda för att följa med Lynivs anslag.

Jag undrar om inte kvällens konsert kommer att gå till historien som en av de mer välbesökta på Lvivs filharmoni. Det fanns inte en enda sittplats kvar till oss abonnenter. Det betydde att vi stod i trippla rader. Packade som på en marshutka. Det här innebar att klangen och ljudet svaldes av våra kroppshyddor. Franz Liszts Faust är ett stycke som kräver ett luftrum. Så att tonerna kan färdas. Det klarade de inte ikväll.

Sedan har jag väl ett och annat att säga om konferencieren, och jag fick en känsla av att Oksana Lyniv skulle kunna falla in i min skepticism. Men jag väljer ändå att inte berör det mer än att säga att var man har sin plats, och bara för att man är helt rätt på den plats, betyder det inte att man funderar på alla.

Men avslutningsvis vill jag poängtera att Oksana Lyniv är en starkt lysande stjärna. Ett exempel på att kvinnor kan. Och det ofta så utomordentligt bra! Ser bara på videon och förundras över hennes slag. En konst i sig!

Oksana Lyniv (vid slottet Pidhirshi, skulle jag tro). 


%d bloggers like this: