viewpoint-east.org

Tarnów – en galizisk pärla

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, EU, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Sakta knirkar sig tåget fram, och omfamnar Kraków innan det drar vidare österut. Det är egentligen EUs fel det här, att vi måste åka runt hela Kraków, för att komma ut på spåret som leder mot den polska gränsen till Ukraina. EU envisas nämligen med att överskölja Polen med en massa EU-bidrag till infrastruktur. Något som framgår klart och tydligt vid varje station. Här pågår ett infrastrukturprojekt som finansieras med EU-medel, står det på praktiskt taget varje tågstation.

Och det är kanske just därför som ingen gnäller. Alla vet ju att det är till det bättre, trots att vi just nu får en ofrivillig sightseeing runt Krakóws förorter, som pryds av ömsom fabriker och koloniområden.

Vi sitter här på tåget, jag och G, då vi under gårdagens middag gemensamt satte våra pekfingrar på staden Tarnóws plats på kartan. Men inte visste vi då att man just nu håller på med ett väldigt tilltrasslad järnvägsarbete, som gör att tåget tvingas tuffa fram på gamla bortglömd och tilltuffsade rälsar. Nåväl, inget ont som inte för något gott med sig. Nu har jag nämligen skådat bland annat Nowa Huta från en helt ny vinkel. Bakifrån, skulle man kunna säga.

Själva resan var lika mycket en orsak till vår utflykt. Att åka tåg är nämligen en gemensam böjelse, jag och G har. Tur är kanske det, ty resan till Tarnów tog verkligen tid. Vanligtvis ska det väl ta lite mer än en timme att åka mellan Kraków och Tarnów. Idag tog det över två timmar.

Att vi hade valt just Tarnów var ingen tillfällighet. På våra resor mellan Lviv och Kraków har vi nämligen tyckt oss skönja en skönhet där bakom den ståtliga stationsbyggnaden.

Det skulle ganska snart visa sig att vi inte skulle bli besvikna. Det första mötet med Tarnów gick, som så ofta här i Galizien, i vänlighetens tecken. Tarnów-borna (låt oss hädanefter kalla dem tarnowiterna) som inte är lika bortskämda med turisters uppmärksamhet, mötte oss med öppna armar. Vi möttes av hjälpsamma damer, och nyfikna, men vänliga, blickar.

Från tågstationen får man vandra upp för en livlig och gemytlig gata. När bilarna når vägs ände, fortsätter vi förnuftiga tågresenärer och fotfolk uppåt och in i en riktig pärla. En renässansens pärla.

Längst uppe på kullen bildar de trånga gatorna ett vackert ringlande mönster, som går runt, runt stadens kärna, som har ett rådhus i renässansstil, så som de kringliggande byggnaderna.

Här stannar vi upp, helt hänförda, förstås, och väldigt varma. Faktum är att Tarnów är Polens varmaste stad, och det märks. Svetten lackar inte helt fagert i våra pannor.

Det tycks råda lite olika meningar om när Tarnów för första gången nämndes i några dokument. Å ena sidan kan man finna året 1124, men å andra sidan tycks andra mena att staden på riktigt omnämndes för första gången år 1309. Några år senare fick Tarnów i alla fall stadsrättigheter, och blev således en alldeles riktig stad.

Så levde tarnowiterna lyckliga, tills det att vi svenskar dök upp 1655. Vi ödelade inte bara Tarnów, utan praktiskt taget hela den del av Galizien som kallas för Małopolska, på svenska Lillpolen. Av Tarnóws 2000 invånare fanns bara 768 kvar.

Men Tarnów reste sig ur askan och blev återigen en inflytelserik stad. Under den habsburgska tiden var Tarnów ett näste för upprorsmakare, något som man även ägnade sig åt under den nazistiska ockupationen.

Vi snurrar runt stora torget, och kommer till resterna av det som var den äldsta synagogan i Tarnów. När nazisterna tågade in i Tarnów hade staden 40.000 invånare. Hälften av dem var judar. Judarna hade funnits i Tarnów sedan 1400-talet. När andra världskriget var över hade nästan alla av stadens judar mördats. 700 judar återvände efter andra världskriget, men praktiskt taget alla flydde undan antisemitiska attacker. Flertalet bosatte sig sedemera i Israel.

Idag finner vi alltså resterna av den gamla synagogan, men också ett livaktigt judiskt center. I Tarnów finns även en av de största och bäst bevarade judiska begravningsplatserna i södra Polen. På vår väg tillbaka till torget finner vi den plats var ifrån judarna deporterades till Auschwitz eller Bełżec. Varje gång jag möter en sådan plats, där judarna föstes samma för att skickas in i döden, blir jag lika stum. Ord som “förfärligt”, “avskyvärt”, “hemskt” känns bara futtiga och fullkomligt malplacerade. Jag äger helt enkelt inga ord för att beskriva det helvete de tvingades in i. Vi står därför kvar en stund. I tystnad.

När vi kommer in på torget igen, slås vi åter av Tarnóws skönhet. Här skulle man nog lätt kunna slå sig ner.

Men nu är det ändå dags att vända skutan hemåt igen. Hem till Kraków. Den här gången är banarbetarna lite mer inställsamma, och låter oss komma till Kraków, utan att behöva skåda Nowa Hutas väldiga ryggtavla av skorstenar och rökverk. Och vår resväg bjöd även på en bedårande solnedgång.


Rådhuset.


Synagogan Bima, som förstördes av nazisterna.


Begravningsplatsen.


Platsen där judarna föstes samma inför deportationerna till bland annat Auschwitz.


Resan hem till Kraków.

Share

Några rader om förintelseturism

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland, turism
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Blev du upprörd?” “Nej, inte särskilt. Kanske när hon pratade om barnen, då kanske. Men nej, det var inte så farligt” Två kvinnor i medelåldern, från någon ort i trakten kring Mälardalen, samtalar om sina upplevelser från ett besök i Auschwitz eller möjligen Schindlersfabriken i Kraków.

Jag hör dem av en tillfällighet, likt en snyltgäst glufsar jag i mig deras replikskifte. Och helst hade jag nog sluppit höra. Ty det är ett föga smickrande drag hos oss, vår oförmåga till inlevelse och empati med andras lidande.

Det är som om de båda kvinnorna försöker tävla i vara oberörda. Och jag tycker mig till och med höra en liten gnutta besvikelse över att de inte blev mer uppskrämda och illa berörda. Kanske är det till och med så att det nästan undkommit deras medvetande att förintelsen är (inte “var”) ett verkligt skeende, där oskyldiga människor mördades, där alla – oavsett om de var barn, vuxna eller äldre – faktiskt var oskyldiga. Jag fick nästan för mig att de uppfattade förintelsen som en skräckfilm, eller thriller, som man kan tillåta sig att bli lite (bara lite) uppskrämd av. Men förintelsen är inte en skräckfilm, eller thriller. Den är inte ens en Steven Spielberg-film. Förintelsen är på riktigt.

Och ja, förintelsen är i allra högsta grad fortfarande, enligt mig. Det besinningslösa mördadet, som förintelsen innebar, ska inte förpassas ut ur samtiden presens till historiens dammiga preteritum.

Det har skrivits spaltmeter om förintelseturism, och jag tänker inte bidra till den debatten, då jag inte har något nytt att tillföra. Men jag kan i alla fall påpeka att jag undrar om det är särskilt hedrande att flåsa runt på platser där tusentals mördades, med mobilen eller kameran i högsta hugg, för att fånga den perfekta instagrambilden. Och tillåta sig att bli lite lagom uppskrämd. Jag kan inte låta bli att undra om man verkligen försöker hedra de mördade när man glatt poserar framför monument över förintelsens offer? Det hela blir bara än mer bestialiskt och grymt. Det är som om oförrätterna mot Europas judar aldrig tar slut.

Jag förstår visserligen att man faktiskt måste göra något om förintelsen för turisterna som översköljder Kraków. Så jag pekar nu inte finger åt alla de krakowiter som arbetar med att visa turisterna platser för förintelsen. Deras arbete hyser jag stor respekt för. Nej, jag pekar finger åt alla de turister som besöker dessa platser. Om man nu nödvändigtvis ska besöka platserna bör man 1) läsa in sig på ämnet 2) vara vördnadsfullt, respektfull och med eftertanke. Ty det är vi alla skyldiga dem som mördades.

Jag ville egentligen bryta in i deras samtal, det där samtalet kvinnorna från Mälardalen höll. Jag ville säga dem allt det här jag nu skrivit, men jag valde att låta dem passa ut ur mitt blickfång, ty jag erfor en väldigt påtaglig känsla av att de nog inte ens riktigt skulle vilja förstå… Förintelsen för dem är nog mest en Steven Spielberg-film. Något som man låter sig skrämmas av, så där lite lagom svenskt.


Från Schindlersfabriken, som jag besökte senast 2017.

Share

… om detta må alla som kan berätta…

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Det är nog fyra stycken här. Minst. Kanske några vi inte ser. Som ligger upp och nervända eller bland bråtet där borta“, sa Marla Raucher Osborn och sveper ut med handen. Vi står på platsen för Gestapos gamla högkvarter i Rohatyn. Ägaren till marken har rivit det gamla huset, och judiska gravstenar har åter trätt fram i dagens ljus och blir en påminnelse om alla de människor som mördats. Gestapo gjorde gärna så. Tog gravstenar från judiska begravningsplatsen och använde dem som byggmaterial. Den ultimata förnedringen. En livlig diskussion tar vid. Meningarna är delade om vi ska flytta gravstenarna till den gamla judiska begravningsplatsen nu, eller vänta tills man fått prata med ägaren till marken. Slutligen vinner det senare alternativet.

Det är egentligen inte för dessa gravstenars skull vi är i Rohatyn. Vi har kommit för att hålla en hågkomst för de judar som mördades vid norra massgraven i Rohatyn. Minneshögtiden är arrangerad av Marla Raucher Osborns och Jay Osborns organisation Rohatyn Jewish Heritage. Vid den norra massgraven mördades judar från intill liggande byar och städer. Den sjätte juni 1943 påbörjades den slutgiltiga likvideringen av Rohatyns getto. Flertalet av Rohatyns judar hade redan mördats ett år tidigare. Deras liv ryktes ifrån dem vid den södra massgraven. Däribland Marlas egna släktingar. Från mars 1942 till juni 1943 mördade man nästan alla judar i Rohatyn och i de omkring liggande byarna och städerna. I år är det alltså 76 år sedan nazisterna påbörjade likvideringen av Rohatyns getto.

Varje år, i mars och i juni, arrangerar Marla Raucher Osborn och Jay Osborn hågkomster för de mördade. Jag var med första gången förra året. Då som nu slås jag av hur oerhört viktigt Marla Raucher Osborns och Jay Osborns arbete är.

Det finns de som anser att vi har fokuserat för mycket på Förintelsen, eller Shoa. Till dem vill jag hälsa att det är uppenbart att vi inte är färdiga med att bearbeta, tala, och skriva om Förintelsen. Ty om vi hade lyckats att bearbeta detta, Europas värsta trauma, så hade till exempel norra massgraven i Rohatyn haft en månghövdad skara av invånare i Rohatyn som varit där vid hågkomsten – för att visa sitt inkännande, sin empati och att bryr sig om minnet av de mördade.

På hågkomsten fanns egentligen bara en Rohatyn-bo närvarande, den heroiska och beundransvärda Mychailo Vorobets. Under 25 års tid skötte han de två massgravarna. Han planterade blommor, klippte gräset, och lät inte de mördades minne blekna bort.

När Mychailo Vorobets var sju år gammal, tog hans far honom till den södra massgraven. Mördandet hade pågått där några dagar tidigare. Massgravarna var fortfarande öppna, och den unge pojken kunde se rakt ner på de mördade. “Där ser du den rena ondskans handling“, lär hans far ha sagt till honom. Det här satte givetvis mycket djupa spår i den unge Michailo Vorobets.

Under 25 år skötte alltså Michailo Vorobets platserna för massgravarna på frivillig basis, men för några år sedan orkade inte längre hans kropp med den tunga sysslan. Idag har han endast möjligt att visa sitt inkännande och engagemang genom att bland annat närvara vid de hågkomster som Marla Raucher Osborn och Jay Osborn arrangerar. Och även en sådan insats behövs – för att bevara minnet av de mördade. Och jag känner faktiskt ett sting av sorg över att ingen annan Rohatyn-bo än Vorobets kom till torsdagens hågkomst. Situationen var densamma förra året. Och Rohatyn är inte unik när det kommer till avsaknad av engagemang för minnet av förintelsens offer. Så här ser det ut på flera platser runt om i Galizien. (En representant från stadens museum deltog i hågkomsten vid södra massgraven 2017, men sedan dess har Rohatyns stadshus inte deltagit i de hågkomster som Rohatyn Jewish Heritage arrangerat.)

Jag försöker förstå vad det beror på. Den där avsaknaden av engagemang. Tycker man att man inte behöver sörja de judar som mördades i förintelsen? Jag försöker tänka något snällt, inte arga tankar. Men det är svårt, ty jag ser det enorma resurser som Marla Raucher Osborn, Jay Osborn, och Michailo Vorobets, plöjer ner i att försöka bevara minnet av de judar som mördades. Det är en gåva de ger till Rohatyn. Till stadens historia, samtid och framtid. Någon från stadshuset borde varit där vid hågkomsten, för att visa sin uppriktiga uppskattning. Det är nämligen inte alla platser i Galizien som begåvats med sådant engagemang. Ett engagemang som staden dessutom inte behöver betala en enda kopek för.

Och när vi står på platsen där Gestapos gamla högkvarter låg, frågar jag mig vad som hade hänt med gravstenarna om inte Marla och Jay uppmärksammat att något var på gång på platsen. Hade någon annan brytt sig om gravstenarna? Eller hade de bara forslats bort som ett stycke stenskrot?

Det blir för mig då mycket uppenbart att vi inte har bearbetat, talat, skrivit om förintelsen tillräcklig, ty engagemanget hade annars varit självklart. Och jag tänker: om detta må vi, ni, alla som är kunniga och vill förmedla, berätta…


Till höger om Marla Raucher Osborn står Jay Osborn. På hennes vänstra sida ser ni Michailo Vorobets, och till vänster om honom Alex Denysenko (som arbetar som guide och har hjälpt många att finna sina rötter i Ukraina).


Vid Gestapos gamla högkvarter. Vasyl Juzysjyn (tolk, ovärderlig stöttepelare och chaufför) Jay Osborn och Marla Raucher Osborn.


En av gravstenarna vid Gestapos gamla högkvarter. Markens ägare har hört av sig till Marla och Jay, och de får komma och hämta gravstenarna nästa vecka.


Du kan stödja Rohatyn Jewish Heritages viktiga arbete. Läs mer om hur du gör här!

Läs mer på Rohatyn Jewish Heritages om norra massgraven.

Jag vill också understryka att Rohatyn visat intresse för stadens judiska historia genom en avdelning på stadens museum. Ett stort steg i rätt riktning. Läs mer här.

Share

Hanna Kralls “Hinna före Herren Gud”

Category: antisemitism, bokrecension, by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jews, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Klockan slår snart tolv, och då är vi inne i en ny månad. Till min förskräckelse ser jag att jag endast skrivit sju ynka blogginlägg denna månad. Här är det någon som legat på latsidan. Nå, tro inte att det beror på att jag inte skrivit under månaden. Tvärtom faktiskt. Men inte material som hamnat här på bloggen. Under våren har jag läst väldigt mycket, och för en tid sedan skrev jag ner mina tankar om Hanna Kralls Hinna före Herren Gud.

——

Hinna före Herren Gud/Zdążyć przed Panem Bogiem (1977)
Av: Hanna Krall
Översättning: Lennart Ilke (1982)
Ersatz förslag 2017

Vems röst är det som jag läser? frågar jag mig stundtals när jag läser Hinna före Herren Gud av Hanna Krall. Hanna Krall eller Marek Edelman? Hinna före herren Gud utkom 1977, efter det att Hanna Krall intervjuat Marek Edelman om hans medverkan i Warszawa gettots uppror 1943. Man kan tycka att det inte är så underligt att Hanna Krall intresserar sig för detta ämne. Krall föddes 1935 i Warszawa. Hennes föräldrar var assimilerade judar. När Nazityskland ockuperade den delen av Polen som hon bodde i, valde hennes föräldrar att gömma Hanna hos polacker. Hanna Krall uppger själv att hon ska ha räddats av flera olika familjer. Men Hannas föräldrar räddades inte. De mördades i Majdanek. Det ska ändå inte vara enkom därför som Hanna Kralls författarskap domineras av reportage om Förintelsen. Enligt henne själv var det när hon läste Martin Bubers Chassidiska berättelser som en vilja uppstod att söka efter resterna av de polsk-judiska samhällena, som tyskarna utraderade under Förintelsen.

Efter avslutade journaliststudier började Krall arbeta på Życie Warszawy. Några år senare började hon arbeta på den välkända tidskriften Polityka, och det var under denna tid som hon debuterade med en reportagebok om sin tid som korrespondent i Moskva. Hinna före Herren Gud blev Hanna Kralls första kommersiella framgång. Den sålde stort i Polen, och blev snabbt översatt. Kanske inte så underligt, eftersom hon i den lyfter ett ämne på ett sådant vis som väldigt få före henne gjort. Ryszard Kapuściński lär också ha sagt om henne, att hon tidigt visade en unik begåvning för att beskriva skeenden som ingen annan tidigare lyckats skildra. Kapuściński lär för övrigt ha varit hennes bästa vän, och han läste ofta hennes texter, vilket kan förklara deras litterära släktskap (även om jag inte upplever att de försöker efterlikna varandra).

Hinna före Herren Gud baseras på intervjuer som Hanna Krall gjorde med Marek Edelman under 1970-talets första år. Hon träffade Edelman av en slump. Hon skulle åka till Łódź för att skriva om en fabrik. Väl där insåg hon att det var ett värdelöst reportage, men i den lokala tidningen hittade hon en blänkare om en lyckad hjärtoperation. Hon intervjuade professorn som utfört operationen. När de var klara hänvisade han henne till en kollega som kunde läsa hennes reportage och se om där fanns några fel. Kollegan hette Marek Edelman, och var en av de få upprorsmän i Warszawas getto som överlevande upproret.

Hinna före Herren Gud är alltså en reportagebok inom genren det litterära reportaget, och texten andas verkligen både litterär gestaltning och reportage. Det är inga krassa återgivningar av skeenden vi kan läsa. De är målande, nästan vackra trots det otäcka de handlar om. Jag upplever att Krall med omsorg valt orden, och jag är ganska förvissad om att hon också har putsat Edelmans formuleringar. Språket är rikt och fylligt, utan att för den delen bli överlastat. Temat är förintelsen och upproret i Warszawas getto. Reportaget fokuserar på Hanna Kralls intervju med Marek Edelman och de tar sitt avstamp från tiden för upproret i Warszawas getto. Edelman var en av de centrala ledarna i upprorsgruppen ŻOB (Żydowska Organizacja Bojowa/Judiska kamporganisationen) efter det att deras mytomspunne ledare (Mordechai Anielewicz) dött. Det finns ibland en ettrigt ton. Det är nästan som om Edelman och Krall kivas, som om Edelman inte alltid vill, eller förmår, ge henne hela bilden. Kanske minns han inte. Och ibland går det så långt att Edelman försöker tolka vilken typ av berättelse Krall vill ha: “Gillar du det här med strålkastare? Jag vet att det är lite stilfullare än att dö i en källare. […]/ – Jo, faktiskt./- Då ska jag berätta något mer i den stilen. […]” Hanna Krall är snabb och kontrar med att Edelman tycks hellre vilja berätta om dessa dramatiska händelser: “– Jag har fått intrycket att du själv tycker väldigt om sådana historier – om snabba, energiska steg, och om att skjuta mot strålkastare. Att du föredrar sådant framför källarhålor./ – Nej då. / – Jag tror det i alla fall.” Och hon fortsätter med att betvivla att det finns någon tråd i deras återgivning av upproret i gettot. Hon säger att “Det är ju inte historia vi skriver. Vi skriver om att minnas.” Enligt min tolkning finner vi i den meningen något av kärnan i Hinna före Herren Gud. Att den inte är en skildring av ett historiskt skeende, utan ett försök till att minnas. Och det är uppenbart att det är mycket svårt att minnas olika skeenden på exakt samma vis. Ett exempel på det är när Krall försöker få Edelman att minnas om man i gettot hade hängt upp röda och vita flaggor, som skulle ha synts utifrån gettot. Edelman envisas med att de inte hade hängt upp några röda och vita flaggor, eftersom det inte fanns något tyg att tillgå i gettot. Men alla andra såg dem ju, flikar Krall in. Om alla andra såg dem så fanns de väl, säger Marek Edelman med en axelryckning. För honom är det tydligen inte viktigt. Och kanske är det så att inte ens Hanna Krall är intresserad av att plocka fram en sann berättelse av vad som hände i gettot i Warszawa. Hon vill återge människors känslor, deras bevekelsegrunder, vad som fick dem att göra valet att ta vapen i sin hand.

Hinna före Herren Gud är ingen bok man läser om man är intresserad av att få en ordningsam och tydlig återgivning av vad som hände i gettot. Det är kaotiskt, och vi hoppar mellan olika tidpunkter, mellan upproret i gettot, till hans yrke efter kriget då han arbetade som hjärtspecialist. Krall lyfter också fram små vardagliga ting, vilka förstärker bilden av autentisitet. Ibland väljer Krall att rada upp olika exempel på skeenden efter varandra, som när Edelman spekulerar i hur han kunde överleva och fly ut ur gettot. Vi hör olika röster, och ibland tappar jag som sagt bort mig och undrar vems röst det är jag läser. Är det Edelman eller Krall som noggrant redogör för upprorsstyrkornas storlek och vapen? Det är ju Krall, men av någon anledning känns det som om Edelman sitter där mitt emot henne, och kanske fyller i när hon genar lite för snabbt genom informationen. Boken är skriven under den kommunistiska tiden, men jag kan inte utläsa någon kritik av den polska regimen, eller den antisemitism som uppkom efter sexdagarskriget. Inte med ett ord nämner Edelman de trakasserier som han enligt Wikipedia-sidan ska ha utsatts för. Det hade också varit omöjligt att beskriva, eftersom boken då sannolikt hade stoppats.

Hinna före Herren Gud är en oerhört gripande bok. Genom sin kaotiska karaktär får man något av en inblick i den desperation som judarna i gettot tvingades genomleva. Men det är inte någon vittneslitteratur. Här behandlas minnet. Vad vi minns och hur. Ibland kolliderar Edelmans och Kralls starka viljor i berättelsen, och kanske är det därför som Hinna före Herren Gud ibland tycks drar åt olika håll. Men jag tror att den känslan, att man tappar fotfästet i berättandet, är Hanna Kralls litterära grepp. Hon vill få oss att känna med dem vi läser om. Vi ska inte heller känna oss trygga. Således är det enkelt att förstå varför Hinna före Herren Gud upphöjs till ett av mästerverken inom genren det polska litterära reportaget.

Share

När inte ödmjukheten står på spel – Valerij Sokolov

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Euromajdan, Galizien, Jews, Kåseri, krönika, music, ryssland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ödmjukhet. Det är inte ofta som det ordet flyger genom mina hjärnvivlar när jag åhör en konsert med en solist på podiet. Men när det gäller Valerij Sokolov (1986) är det precis vad jag tänker, och känner. Ty Sokolov besitter just den egenskapen. Det är en utpräglad ödmjukhet och medkänsla med styckena som utmärker hans fenomenala tolkningar.

Kvällens konsert på festivalen Virtuosy var inte något undantag. Snarare ett gigantiskt utropstecken på den tesen.

Det första stycket som Sokolov framförde vid dagens konsert på Lvivs filharmoni var en komposition av den ryske tonsättaren Vladimir Genin (1958). Genin kommer från en känd rysk-judisk familj. Hans farfar, Jossif Spinel, var scenograf till, bland andra, filmaren Sergej Eisenstein. Genin nådde stor ryktbarhet 2014, då han kraftfullt tog avstånd från den ryska aggressionen mot Ukraina. Det främsta beviset på hans engagemang för Ukraina är att han då skrev ett mycket omtalat stycke som han kallar för Threnody for the victims in Ukraine.

Ikväll fick vi dock ett stycke som är komponerat för Valerij Sokolov. De båda har samarbetat sedan 2015. Pietà heter det, och anspelar på en känd skulptur i Peterskyrkan i Rom skapad av Michelangelo, där jungfru Maria sitter med sin mördade son, Jesus, i famnen.

Pietà är ett verk som domineras av spröda, nästan lidande, toner. Men trots det finns här en enorm viljestyrka, en slags märklig levnadsglädje, som trotsar sorgen, utmanar den, och gör att sorgen ändå inte känns avgrundsdjup utan nästan möjlig att övervinna.

Och det är ungefär mitt i det här stycket som jag erfar ordet ödmjukhet. För mitt inre ser jag hur Sokolov böjer sig fram, och lägger sitt öra mot stycket för att urskilja alla dess nyanser.

Kvällen avslutas med Dmitrij Sjostakovitjs (1906-1975) första violinkonsert (op 77). Konserten skrevs 1947-48 men fick inte framföras förrän 1955. I och med Zjdanovdoktrinen införande föll nämligen Sjostakovitjs kompositioner i onåd 1946. Hans stycken följde väl inte tillräckligt väl den socialistiska realismen. (Det står dock över mitt förstånd hur konstmusik skulle kunna följa socialistiska realismen överhuvudtaget.)

Violinkonsert nr 1 är en konsert som kräver total skärpa och inlevelse av både solist och orkester. Stundtals upplever jag att kvällens orkester inte helt förmår att bemästrar detta intensiva verk.

Men det gäller inte utomordentliga Sokolov. Även här hör jag hans utpräglade ödmjukhet inför stycket. Han vill att vi ska förstå och höra alla nyanser. Verket är intensivt och emellanåt så tätt packat att det inte rymmer mycket utrymme för inblick. Men Sokolov lyckas öppna verket för oss. Han får oss att höra hur Sjostakovitj sträcker ut sin hand för att möta andra verk (som exempel kan man urskilja Stravinskijs Petrusjka i sista satsen). Jag har själv annars svårt för Sjostakovitj, ty jag erfar en väldigt stark känsla av klaustrofobi när jag hör hans tonsättningar. Men med Sokolov som vägvisare genom verket känner jag mig inte instängd. Han gör instängdheten begriplig, dock inte bejakad. Emellanåt tycker jag mig till och med höra en gnutta ljus sippra in.

Och jag undrar om inte Sjostakovitj ikväll log förnöjt från sin plats på andra sidan livets slut, när han hörde hur Sokolov talade till och genom hans tonsättning.


Bilden kommer från Wikipedia.

Share

L’chaimo! (Eller skålmo, om du så vill.)

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

En av de första gångerna som jag besökte Ukraina fick jag höra en historia. Den handlade om några svenska affärsmän som kom till någon av alla mindre städer i Ukraina i början av 1990-talet. Som brukligt ställdes det till med fest. På ukrainskt vis beslöt man sig för att festa så där som bara ukrainare kan. Under kvällens lopp myntades det, enligt denna enormt vederhäftiga historia, ett nytt begrepp, skålmo. Begreppet är en sammansättning av skål på svenska och bud’mo (будьмо) på ukrainska. Bud’mo betyder alltså ungefär “skål”.

När jag hörde det här blev jag oerhört glad. Nästan löjligt glad faktiskt. Det fanns alltså ett vedertaget begrepp för oss svenskar att utbringa en skål tillsammans med ukrainare. Fantastiskt!

Jag fått använding för det här broderliga och systerliga begreppet dussintals gånger. Och det har visat sig vara mycket unikt, ty jag har vid varje tillfälle varit den enda som hört talas om det. Vilket nästan alltid har resulterat i att de som jag har svängt en bägare med har upplevt mig som enormt uppfinningsrik.

Men, som så ofta, har det nu visat sig att uppfattningen om den svenska särställningen i Ukraina är kraftigt överskattad. Idag, när jag bevistade en ny utställning om de ukrainsk-judiska relationerna, arrangerat av Ukrainian Jewish Encounter, fick jag höra att det finns ett ukrainsk-judiskt begrepp för att utbringa en skål. L’chaimo.

Det enda jag med säkerhet kan säga efter att detta plagiat har uppdagats, är att ukrainarna tycks vara ett snillrikt folk som vet exakt hur man ska bygga pålitliga och hållbara broar mellan olika kulturer. Genom att skåla. Jag skulle tro att det har att göra med att ukrainarna under många århundraden har varit uppdelade mellan olika härskare och levt med många andra religioner och kulturer. Det är dessutom fullkomligt snillrikt att sätta sitt eget ord sist, som ett suffix till alla andra. Med visar man att man är anpassningsbar, förhandlingsbenägen och kompromissvillig. Man skriver också in sig i den andra kulturen. Och ändå lyckas man liksom få sista ordet, även om det egentligen är så att man faktiskt får sista delen av ordet.

Nå, egentligen hade jag tänkt att skriva om utställningen som jag nämnde ovan, ty den är också ett utslag av den här säregna kompromissvilligheten som finns här. Det är en enkel skärmutställning, där varje skärm visar ukrainsk och judisk historia, och hur de sammanstrålar. Utställningen, som finns på Italienska gården vid Plotjsja rynok, är ett mycket bra exempel på den här kompromissvilligheten, som jag anser unik för den här regionen. Judiska storheter, som Sholem Aleichem, hamnar sida vid sida med Ukrainas storheter som Ivan Franko och Lesja Ukrainka. Judiska och ukrainska konstnärer ställs sida vid sida. Utbildningar och arméer likaså. Det finns ett brödraskap, eller systraskap, i den här utställningen som känns både befriande och samtidigt väldigt riktigt. Ty man har ju levt sida vid sida under många århundraden, och båda har genomlidit många tragedier och svårigheter, vilket har lett till att de blivit duktigare på att hitta en gemenskap med varandra. Just nu pågår det även en rörelse här, där det judar och ukrainarna kommer allt närmare varandra. Eftersom jag bott här sedan 2010 kan jag säga att jag ser en avsevärd skillnad mot hur det såg ut när jag kom till Ukraina första gången.

En bidragande orsak till att det förhåller sig så, är att många internationella aktörer hjälpt till att finansiera projekt och samarbeten där ukrainare och judar möts. Dagens utställning är till exempel finansierades av Kanadas ambassadör. Jag tror visserligen är liknande projekt slutligen hade uppstått, utan exempelvis Kanadas hjälp, men med dylika initiativ skyndas processen på.

Det enda smolket i glädjebägaren är väl egentligen bara den att det är oerhört svårt att nå ut med positiva nyheter som dessa i dagens klickomaniska verklighet. Det är tiotusentals gånger lättare att nå ut med nyheter om olika antisemitiska dåd, än glädjande nyheter som denna tilldragelse. Ty den är i alla sin enkelhet ett av många lysande exempel på när ukrainare och judar i Ukraina låter sin historia och samtid förenas. Något som bådar oerhört gott för framtiden. Och för att det här arbetet inte ska tyna bort i de oklickades dalgång, krävs det också lite hjälp från dem som glädjs åt arrangemang som dessa. Från sådana som du och jag. Och låt oss svinga våra bägare för det! L’chaimo! (Eller skålmo, om du så föredrar.)


En ukrainsk-judisk orkester. Året är 1895.


Utställningen på Italienska gården. Den visades i Kanada för några år sedan. Dagens utställning i Lviv är en del av den.

Share

Om att äta upp ett krossat storhetsvansinne

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, EU, Historia, Jews, Kåseri, krönika, ryssland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det måste ha varit grått ute. Sådär östeuropagrått som det bara kan bli här i krokarna, och ungefär så långt som till Berlin. Ty den här berättelsen tilldrar sig till den tid då jag fortfarande var en av alla dessa svenskar som smått maniskt reser till Tysklands huvudstad.

Jag gick väl på någon av Berlins alla trottoarer, djupt försjunken i tankar på någon av dem jag hade intervjuat. Mitt helt galna projekt för resan var att försöka förstå just dragningskraften med Berlin. Varför flyttade och åkte så många kulturarbetare till Berlin, var min egentligen helt hopplösa fråga (även om jag nog tycker att jag lyckades besvara den förhållandevis väl).

Nå, när jag nu gick där med näsan pekande ner i trottoarens stenbelagda rutor, tänkte jag nog ändå inte så mycket på mina skriverier. Jag var, om jag inte minns helt fel, mycket hungrig. Och lycksalig som jag var hade min vän David hotat med att tillreda mig någon typ av anrättning.

Tyvärr fick jag avsluta huvudrätten fortfarande hungrig. Jag hade tydligen glömt att berätta för honom att jag inte åt/äter kött. Fisken åt jag visserligen med god aptit, men det var skralt med firre och den hade dessutom inlindats in i bacon.

När därför efterrätten kom på bordet hade jag föresatt mig att äta mig mätt på den. Det var en tårta han kallade Napoleon. Innan vi fick äta skulle han gagga en massa om hur svårt det varit att tillreda den, och att han hade fått receptet från sin mamma. Hon i sin tur hade fått den från hans moster. Och receptförfattaren ska ha varit hans mormor.

Det här var ett stort ögonblick för min vän David. Det var hans första egna Napoleon. En efterrätt som hans mamma gjort vid särskilt viktiga högtider. Hon hade gjort den i avsaknad av släkt och vänner i Ryssland, sa han. David och hans familj tillhörde de judar som förvisades från Sovjetunionen efter sexdagarskriget. (Några av hans släktingar fick stanna, så som hans moster och mormor.) Tårtan Napoleon hade ätits i hans hem som en protest mot den där hemska dagen då de utvisades, och i ett fåfängt försök att försöka återuppleva smakerna från det forna hemlandet. David själv mindes inget av det eftersom han då låg i mammas mage. Men Napoleon tillhörde ändå en favoritefterrätt.

Det dröjde inte länge innan Davids första egna Napoleon istället låg i våra magar. Den var helt enkelt fantastiskt god.

Nu för tiden, när jag bor i en stad där Napoleon serveras på varje kafé med självaktning, tänker jag ofta på den där berlinska kvällen, när jag äntligen förstod tjusningen med Napoleon. Kanske var det så att Davids inramning av förtärandet även gjorde sitt till. Jag fick en inblick både i vilka vedermödor hans familj fått erfara (fördrivningen och dömda till utanförskap), och en detaljerad beskrivning av hur svårt det faktiskt är att göra Napoleon. Ty det är extremt svårt, och kräver både uthållighet och precision. Tårtan är gjord av flera lager av millimetertunna tårtbottnar som varvas med smarrig kräm. Det tar i alla fall upp till ett dygn innan man kan sätta tårtspaden i den efter allt bökande i köket. Men resultatet är häpnadsväckande. Man tröttnar helt enkelt aldrig på en Napoleon.

Tårtan Napoleon kom till Ryssland någon gång under 1800-talet, och blev särskilt populär efter 1812 då man besegrat Napoleons trupper. På hundraårsjubileet av segern framtogs det recept som än idag är den förhärskande Napoleon-normen i Ryssland och i de länder som tillhörde Sovjetunionen. De många lagren anspelar av någon anledning på Napoleons armé, och det fina strössel ovanpå är en hyllning till den ryska snön (som slutligen knäcktes Napoleons strävan efter att lägga vantarna på Moskvas godsaker).

Och om ni nu känner er upplagda för ett rejält fältslag med köksredskapen, så finner ni receptet här (om än inte Davids mormors recept). Själv har jag förmånen att bo i Rysslands intressesfär, vilket egentligen bara för med sig ett gott ting, och det är att Napoleons krossade storhetsvansinne går att äta upp nästan lite varstans häromkring. Och inte har den Napoleon vi äter här särskilt mycket med den svenska bakelsen. Även om också den har sina förtjänster.

Share

%d bloggers like this: