viewpoint-east.org

En dans vid Donau mitt i Lviv

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Strumpor. Tillverkade i Kina eller möjligtvis Turkiet, tilldrar sig ett enormt intresse och aktivitet. Den lilla trottoarbiten som bilisterna snällt lånat oss fotgängare räcker inte till. Vi som inte traktar efter strumpor i alla tänkbara storlekar, färger och mönster, får försöka pressa oss förbi den ivriga skaran. Husets fasad skrapar lätt, men ändå vänligt, våra sommartunna klädesplagg. Trots att det redan är oktober leker väderleken sommartemperaturer.

Lite längre fram på gatan finns det andra strumpförsäljare, dock tydligen inte lika lyckosamma som konkurrenten några tiotals meter bort.

Längs med gatan säljs det förutom strumpor också husgeråd, parfymer, tvättmedel från Polen, kaffe från Polen, vinterskor och sommarjackor. Allt är till salu här. Kanske även den där kattungen som damen kommer med där, men nej, den är nog trots allt inte till salu, ty de banar snabbt väg genom det myllrande folkhavet.

Även i alla butikerna pågår kommersen. Här säljs det också strumpor, och husgeråd, och kaffe och tvättmedel. Och tv-apparater, och, se där, en butik som bara tycks sälja knivar.

För att överrösta och tränga undan gatuförsäljningen på trottoaren använder butikerna det urgamla knepet “dålig musik”. Högtalarna spottar ur sig all möjlig dynga till knasiga harmonier. En liten flicka, som används som projektil genom folkhavet av sin stressade mor, sjunger glatt med i den öronbedövande dåliga musiken. Den tycks falla henne i smaken. Men hennes mor har inte tid att stanna, så den unga sångsvanen skyfflas vidare bort. Och hennes röst sväljs snart bland alla ljud och människokroppar.

Jag befinner mig i det som var det judiska kvarteren i Lviv, eller Lemberg som det kallades då. Det är egentligen inte mycket här som övertygar mitt medvetande om att hålla kvar den tanken i huvudet. Men trots det kan jag inte låta bli att tvinga mig kvar vid den tanken. Här bodde Sholem Aleichem under några månader 1905. Strax före hans första försök att lyckas i det stora landet i väster, Amerika och New York. Det gick åt pipan med det försöket, så han åkte tillbaka igen till old stinking Europe… Nå, nu tror jag visserligen att New York också stank en del på den tiden. Jag tänker på Jacob Riis fotografier från sekelskiftets New York. Man är ju väldigt tacksam för att de inte är luktbilder. Kanske stinker New York än idag. Vad vet jag, jag är inte så insatt. Andra gången gillt gick det bättre för den gode Sholem Aleichem, men den gången tror att jag inte att han tog vägen via detta kvarter.

Och trots att det inte finns många markörer som pekar på att det här tidigare varit ett kvarter där jiddisch samsades med polska, ukrainska, tyska, ryska, så har området behållit sin kaotiska karaktär. För den som känner till kvarterets historia är det kanske lätt att tänka sig hur det en gång lät…

Om det inte vore för det där oljudet som högtalarna kräks upp.

Men så plötsligt bryts hela ljudbilden. En vacker och skir ton från ett knappdragspel tar över och fyller hela gatan. Med lätta handrörelser spelar en blind man An der Schönen Blauen Donau. Allt byts ut. Kläderna på de som passerar blir modet från förra sekelskiftet, bilarna blir till dragkärror och hästekipage. Jag låter mig slungas ut i mina fantasivirvlar, och dansar inombords lätt på gatan.

Men så bryts allt igen, ty jag krockar nästan med en man som åter en hot dog med hela ansiktet.

Trots det abrupta avbrotten från min fantasivärld, känner jag mig ändå lite lättare till sinnes, och jag bugar mig lätt för den blinde mannen och tackar för att jag fick dansa i mitt inre vid Donau mitt i Lviv, innan jag hastar vidare och slukas av alla ljud och andra människokroppar.

lets play!
En bild från gatan i berättelsen ovan, men vid just det tillfället för fotograferingen hade den skrudat sig med kortspelade ynglingar.

Share

Skönheten som skymmer ett författarskap – Zuzanna Ginczanka

Category: antisemitism, art, avantgarde, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, literature, poetry, poland
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Ikväll hade jag föresatt mig själv att skriva en text om Zuzanna Ginczanka. Fylld av sprudlande motivation och skrivarglädje äntrade jag således hennes wiki-sida. Jag hade bara läst några stycken tills modet sjönk. Nej, jag kommer inte skriva någon text om Zuzanna Ginczanka, tänkte jag bistert. Jag kommer att skriva en text om texten om henne.

Det är väl sådant som händer när man plötsligt känner en fundamental alienering gentemot texterna om någon. De där orden lämnar en helt utan ett uns incitament till vilja att författa. Ni undrar givetvis varför, och det gör även jag. Ty hur jag än vänder och vrider på mitt kikarsikte tycks jag förlora fokus.

Genom textraderna gluttar endast fram en liten gubbsjuk blick. Hennes författarskap omnämns givetvis i stora och bombastiska ordalag. Men fram tittar hela tiden en bild av hennes skönhet. Märk väl att jag lyckas undvika att skriva “påstådda skönhet”, ty man bör vara inbilsk eller gemen om man inte vågar tillskriva henne detta epitet. Ja, hon var vacker. Men varför måste en wiki-sida om henne innehålla en kilometer lång bladdrande text om alla okändingar som ville slå läger vid hennes barm?

Om vi föreställer oss en liknande text om en hårfager man som tyvärr inte fick leva sitt liv till ålderns höst, hade vi då fått läsa om alla dessa okända fjällor som kom i hans väg? Nej, det hade kanske varit en kort passage, men inte textens själ.

Nu ruskar jag på mitt huvud, som knappast kommer till gå till eftervärlden som en skönhet, och försöker skriva något om Zuzanna Ginczanka som inte handlar om hennes skönhet.

Men jag misslyckas.

Det går inte. Kanske beror det på att jag läst den där wiki-sidan, eller för att jag egentligen är en ogin person som helst också vill vara så där skön, men inte är det. Eller så beror det på att jag nyligen bevistade en utställning på Galleri Dzyga i Lviv av den polska konstnären Krystyna Piotrowska där Zuzanna Ginczankas skönhet stirrade envist på mig.

Någonstans tror jag att det är en kombination.

Krystyna Piotrowska verk “War or Love” består i huvudsak av Zuzanna Ginczankas sköna ansikte som tittar mot oss. Hennes huvud omges av olika ting. Parafraserna går till kvinnlighet, judendom, Galizien och ta-da hennes skönhet. Trots att jag tror att Piotrowskas ambition är att lyfta fram Ginczankas författarskap, ser jag endast hennes skönhet. Med det sagt så är det inte det inte sagt att det är något fel på Piotrowskas verk, det kan lika gärna vara fel på mitt huvud. Jag har tydligen nått en plats i livet där kvinnors skönhet känns oändligt… slitet. Utnött. Tuggat till att ämnet blivit helt utmärglat.

Jag vill förstå vem Zuzanna Ginczanka var. Hur hon blev den som skrev det hon skrev. Inte hur hon såg ut. Är det för mycket begärt?

Kanske är det bara så att jag har svårt att relatera till skönhet. Tacka vet jag päron.

Kanske tycker du att det inte finns något samband mellan päron och skönhet, men i min tankevärld, relativt likt lustiga huset, finns det ett samband. Jag tänker nämligen på Stanisław Lem.

I sin barndomsskildring “Höga slottet” beskriver Lem sin egen barndoms fysionomi som päronformad. Jag har mycket lättare att relatera till det. Av förklarliga skäl. Således skulle jag få mer ut av en utställning som försökte göra Lem till den där päronformade kroppen (det hade kanske gett en helt annan dimension till hans författarskap), än att framhäva en vacker kvinnas ansikte som just vackert.

Kanske är det även så jag inte alls förstår Zuzanna Ginczankas diktning. Jag har en fabläss för skandinavisk diktning. Den är ofta tunn och skir, med invanda ord som exploderar i en kristall av tolkningar. Tunn. Men oändligt drabbande. Den centraleuropeiska diktningen är, i enlighet med det jag bekantat mig med, ofta svårgenomtränglig, tung, tjock som en päls, med lager av svårtolkade begrepp som för mitt inre endast flyter ut en en gröt. En slags centraleuropeisk rotvälska som bara återfinns i poesin.

Nå, det finns ingen anledning att bli upprörd! Jag är sannerligen ingen kännare av centraleuropeisk poesi, utan refererar endast till det lilla brottstycke jag orkat crawla mig igenom.

Det är med bakgrund av detta, och allt annat, som jag inte lyckas skriva någon text om Zuzanna Ginczanka. Det finns andra som lyckats så mycket bättre än jag att förstå hennes texter. De är värda att lyftas. Mitt bidrag gör inte anspråk på att ha förstått eller lyckats belysa någonting över huvud taget. Utom möjligen den att wiki-sidan om Zuzanna Ginczanka är en sida som lämnar några av oss med en känsla av att kvinnors eftermäle bäst beskrivs genom deras leenden och skönhet. Och deras helt okända friare.

Jag hade istället önskat att få läsa en text om varför Zuzanna Ginczankas författarskap ansågs som så banbrytande. Jag hade önskat att jag hade fått någon förståelse för hur hon formades till en så egensinnig poet. Vad var det som ledde henne dit? Var det för att hon lämnades av både sin far och mor? Var det för att hon växte upp hos en mormor som önskade och verkade för den unga Zuzannas orubbliga karaktär? Var det för att hon levde som ung vuxen i ett Polen som hade tydliga antisemitiska tendenser? Eller formades hon till författaren hon blev av en egen kraft? Vad läste hon? Vilka var hennes förebilder? Om detta finner jag intet. Ty hennes omtalat vackra ansikte står som en mur mellan mig och en djupare förståelse av hennes författarskap.


Zuzanna Ginczanka som Galizien. Egentligen vill jag inte alls ha med den här bilden från Krystyna Piotrowskas utställning, ty Ginczankas skönhet är ju redan omvittnad. Men jag undrar om det inte underlättar för er läsare, om ni nu inte redan har tröttnat och slutat läsa.

Share

Shakshouka – En matens fredsduva

Category: by sophie engström, Jews, Kåseri, krönika
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Finns det någonting annat än mat som reser så obehindrat över gränser, genom kulturer och kan kamouflera sig så att de vi smaskare tror att de tillhör något specifikt och unikt? Kanske musik kan hota matens position som obesegrad gränsprovikatör. Men trots att musik har mycket förspänt, med sina förföriska klanger och uttryck, så är nog mat den riktiga anarkisten.

Vissa rätter gör som exempelvis potatispannkakorna, de byter namn och simulerar en nations tillhörighet. Men andra är fullkomligt hänsynslösa. De färdas till och med över gränser där folket tycks lida av en ohälsosam misstänksamhet mot varandra utan att byta namn eller förklä sig.

Ett exempel på en sådan rätt är Shakshouka.

Denna rätt är något av en gränshuligan. Många gör nämligen anspråk på att den är deras, samtidigt som samma folk tycks tycka att det är lysande att den äts på andra håll. Var rätten kommer ifrån leder dessutom till en del ordgafflande (istället för att sätta gaffeln i maten och bara låta maten tysta mun). Några menar att den vandrade från ottomanska imperiet västerut mot Spanien och sydöst ut mot Mellanöstern. Andra börjar otåligt skrapa med gaffeln i tallriken när de hör denna teori. De är nämligen av den åsikten att Shakshouka föddes i Marocko, därmed basta. Åt detta fnyser förespråkare för den tredje teorin. Shakshouka kommer från Jemen, menar de bestämt.

Det enda man kan säga med bestämdhet är, enligt min mening, att det inte går att säga något med bestämdhet så här i efterhand. Vi får helt enkelt vara oerhört tacksamma för att Shakshoukan beslöt sig för att födas och vara precis så anarkistisk som den är. För inte nog med att det finns många teorier var den kom ifrån, det tycks även råda delade meningar om hur exakt den ska uppenbara sig. I Jemen vill de ha kryddgrönt till, i Israel kan äggen både vara uppvisade eller inte uppvisade. Det tycks även som om om vissa vill förstöra rätten genom att tillsätta kött.

Etymologiskt, då? Vad betyder Shakshouka? Ja, mix, eller till och med samnanklumpad mix. Lite som vi människor, alltså.

Nå, själv har jag tagit Shakshoukan till mitt hjärta. Ännu har jag inte något gjutjärn som klarar ugnens hetta, men det går lika bra ändå. Och eftersom jag är en enveten recept-anarkist, lagar jag den lite som jag själv vill. (Om ni vill följa den judiska principen för hur Shakshoukan ska tillredas ska ni klicka på länken jag gav ovan).

Så här kommer Shakshouka enligt mig:

Börja med att starta ugnen. Det är lätt att glömma. Temperaturen är någonstans mellan 225 och 200. Beror lite på humör och ingredienser.

Tomterna! De är faktiskt väldigt viktiga, men börja istället med att hacka en eller två lökar. Hacka sedan vitlök och massor av chili. Shakshoukan vill ha det hett som f-n så det är nog bäst du tar lite till på den där chilin.

Släng ner löken, vitlöken och chilin i en smord ugnsfast form. Om du har ett gjutjärn är det ju toppen!

Nu är det dags att improvisera. Har du paprika hemma? Okej, det är ingen katastrof. Vad har du annars. Se där, en morot. Kan också funka. Den ger också sötma. Riv moroten fint. Nästa gång du gör Shakshouka kan du ju se till att ha en paprika hemma. Då hackar du den i lagom stora bitar. Ja, du vet säkert vad jag menar.

NU ska vi ta oss an tomaterna. Om du har burktomat funkar det finfint. Ta då två burkar. (Ja, om du inte tänkt att vara ensam kring Shakshoukan, förstås.) Hacka de färska tomaterna ganska så noggrant. Vänta, bäst är nog om du skållar och flår de stackars tomaterna först. De ger mer smak utan skal. Ja, så tycker jag i alla fall. Andra tycker nog att det är riktigt nys.

Rör nu ner tomaterna med de andra ingredienserna. Blanda noggrant, men se till att inte kladda så där!

Så, nu är det dags att krydda lite. Salt? Absolut! Peppar? Javisst! En liten klick tomatpuré är aldrig fel. Kanske lite av någon annan krydda också… Javisst, men, nej, nej, skippa curryn. Blir inte bra, seru.

Så, då ska vi fråga ugnen om den värmt klart. Tycks så. In med formen. Nu får vi vänta ett tag. Ja, det går bra att ta ett litet glas vin, men den där boken ska du nog strunta i att börja läsa. Vi vill ju inte att Shakshoukan torkar ihop helt. Låt oss säga att vi sitter här och rullar tummarna i femton, eller, nej, låt oss säga tjugo minuter.

Det ser ut som om den behöver tjugofem minuter.

Så, nu kommer själva höjdpunkten. Att kläcka äggen över Shakshoukan. Ja, vi tar ur den ur ugnen först. Två per person är väl rimligt, eller hur? Nu ska den in igen och vi ska vänta tills äggen stelnat. Jag minns inte exakt hur lång tid det där brukar ta. Vi kan ju kan ju hacka lite persilja så länge.

Stopp! Inte mer persilja nu! Det räcker med någon matsked.

Då är äggen förstelnade. Strö över persiljan. Dags att äta. Och samtidigt kan vi ju fundera på matens fullkomligt unika förmåga att spränga gränser. Visst känns det på smaken, att Shakshoukan lever sitt eget liv? Och att den faktiskt kan färdas hur långt som helst! En matens fredsduva, helt enkelt. Vad gör det att vi är lite oense om varifrån du kära Shakshouka kommer, eller ska te dig, när du smakar så gott?


När den är färdig kan den se ut så här.


Så här brukar det se ut när man kläckt äggen över grytan.

Share

Stadens svarta kuber – i åminnelse av likvideringen av Lvivs getto

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Under en bråkdel av en sekund. Våra blickar möts, och vi ställer oss nog samma fråga, “vad tänker du när du ser det här?”. Vi får ju inga svar. Blickar kan inte tala på det sättet. Våra tankebanor tvingas därför ut för att söka den andres reaktioner. Emotioner. Men allt är bara spekulationer, ty vi vet ju alldeles för lite om varandra för att ge det svaret.

Våra blickar möts alltså. Mina och några av de främlingar jag möter framför de där stora svarta kuberna. Kuberna är del av projektet Staden som (inte) överlevde. Ett projekt med många uddar. Med konserter, utställningar, föreläsningar, seminarier och diskussioner synliggör man hågkomsten av likvideringen av gettot i Lviv, då Lemberg, för 75 år sedan.* Avsikten med projektet är att bidra till att skapa större kunskap om förintelsen och den stad som faktiskt inte överlevde den.

Och bland alla initiativ finns dessa svarta kuber. De ser anspråkslösa ut vid första anblicken. Nästan lite slarviga. Men deras inverkan på förbipasserande tycks stor. Man stannar. Läser. Samtalar kanske med någon man har med sig. Eller ser på någon av de andra som står där vid och läser. Det är då det sker. Den där korta kontakten. När vi nästan rör vid varandras sinnen.

Varje sida av kuberna berättar en del av förintelsen. Här möter du mördare, de som försökte rädda eller så möter du någon av de hundratals som mördades här i staden, i Bełżec eller i någon av alla raviner runt omkring staden. Sida mot sida står de där riktade från varandra, men ändå sammanlänkade. Och genom att du möter både förövare och offer blir brottet så mycket mer oacceptabelt. Förvånansvärt ofta noterar jag att förövarna bytt sida under kriget. De har gått från nazister till kommunister. Eller omvänt. Ofta helt smärtfritt. Det är som om de där två ideologierna utan svårigheter kunde samarbeta. I synnerhet när det gällde att mörda.

Det här projektet, att sätta ut svarta kuber i Lviv, är enligt min mening ett av de mer lyckade inslagen i projektet Staden som (inte) överlevde. Det förefaller nämligen som om väldigt många förbipasserande har ett enormt sug efter kunskap. Det har hänt att kuberna stått ensamma mitt i ett folkhav, men så snart jag ställt mig för att läsa, har jag snabbt fått ett dussin kompanjoner. Det har hänt att jag hört någon dra efter andan när denne har läst något som gripit tag. Men aldrig har jag hört en suck av leda. Nej, intresset tycks stort, och okunskapen verkar i vissa fall vara ofattbar. “Hände det här?”, hörde jag en kvinna fråga sin man när jag tillsammans med dem läste på en av kuberna uppe på Citadellet (som var läger för i synnerhet krigsfångar).

I Lviv finner man egentligen inte många rester av det folk som fanns i staden före förintelsen. Med smärta går jag genom det som en gång var gettot utan att se en enda markering som pekar på att detta var platsen för gettot. I Warszawa finns en linje som markerar var gränsen för gettot låg. Något liknande skulle Lviv behöva. En tydlig linje som gjorde att de som passar förstår vidden av brotten som banade väg för förintelsen. Det finns ett monument tillägnat stadens mördade judar. Det står vid den plats som var gettots port. Trots att det är beläget vid en av Lvivs mest trafikerade platser, så är det lätt att missa monumentet. Det flyter liksom in i både omgivningarna och förbi de förbipasserandes medvetande. Man har vant sig vid att monumentet finns. Detta talar visserligen emot en linje i gatan som skulle markera var gettot låg. Men jag tror ändå att det behövs flera markörer. Det räcker inte med ett monument över en så gruvlig händelse som förintelsen. Det behövs många, för att hjälpa oss att minnas.

Därför är som dessa svarta kuber, som under sommaren funnits runt om i Lviv, är så viktiga. Det får folk att återknyta till förintelsen och andra världskrigets fasor. De väcker nya tankar, gör förintelsen verklig, tar den bort från glömskans förmak, in i nutiden.

Kanske borde stan satsa på att anordna liknande utställningar, som flyttar sig runt i staden. Ty då hade man gett folket i Lviv rätten till att åter få tillgång till deras historia. För även om judarna idag blott består av runt tusen själar, så är förintelsen något som rör alla som bor i staden. Det är Lvivs historia. Inte judarnas allena.

Nu är kuberna samlade vid ingången till Museet för terrorns territorium. Här leder de till nya möten. Tankar. Eftertankar. Och hågkomster.

* Minst 120.000 judar i boende Lviv mördades. Endast 823 överlevde.


Kuberna står nu utanför Museet för terrorns territorium. OBS! Att det är så få som står och läser vid bildtillfället är inte representativt för hur det annars sett ut.

Share

Om “Huset med de två tornen” av Maciej Zaremba

Category: antisemitism, bokrecension, by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ja, nog är det så att alla författare närmar sina läsare på olika vis. Nu tänker jag inte på hur de närmar sig läsarna rent fysiskt (som på en bokmässa), utan snarare hur de skriver in läsarna i sina texter.

En del gör det genom att släppa in läsarna likt en stråle solljus på berättelsens bilder. Man får fladdrar runt i berättelsen som en fjäril, under strängt övervakande av författaren. Men det är just genom att läsaren får se, och upplysa, som gör att berättelsen finns överhuvudtaget. Utan läsaren hade berättelsen inte talat. Rummet varit mörkt och dammigt. Och berättelsens alla bilder hade varit ofödda.

Andra författare berättar genom att sätta sig själv i första rummet. Man lär sig lika mycket om författaren som om berättelsen. Ibland är författarna nästan mer synliga än själva berättelsen, så som den polska författaren Andrzej Stasiuks berättelser. Han står ganska oävent rakt i berättelsens mitt. Skymmer gladeligen sikten när han i exempelvis “Östern” berättar om Kinas vidder sedda från Ryssland. Fläktar med armarna och gör det fullkomligt omöjligt att se vad han menar syns. Han gapar på i bilen som han färdas i, med den kidnappade läsaren stumt gapande. Stumt gapande av hänförelse. För vi vill i hans sällskap inte nödvändigtvis se Kinas vidder, och bilresan hade dessutom varit fullkomligt ändlöst tråkigt utan hans ståhej.

Ty det är själva berättelsen berättad av honom som är berättelsen. Och det är ju också därför man läser Stasiuk.

Men den här texten ska inte handla om Stasiuk. Den ska handla om den där typen av författare som släpper in läsaren som en solstråle. Den ska handla om Maciej Zarembas “Huset med de två tornen”.

Det här är en mycket gripande bok. Inte på det där sättet du nu tänkte. Nej, den är inte gripande för att den behandlar några sorgliga människoöden i 1900-talets Polen. Den är gripande ty den tar sig an det smått vansinniga projektet är beskriva hur några människor formats, överlevt men samtidigt på något vis krossats av 1900-talets mest groteska mänskliga avkomma, antisemitismen.

Zaremba tar utgångspunkt från sina föräldrar. Som läsare märker man att han många gånger försökt, eller haft som uppsåt att skriva den här boken. Men hans mod har tidigare svikit honom. Och det är lätt att förstå. Berättelsen kan inte skrivas och berättas utan att tangera det sorgliga ämnet antisemitism i Polens mellankrigstid, i det kommunistiska Polen och möjligen även i dagens Polen. (Zaremba tycks dock inte kunna bestämma sig riktigt för hur det är med den saken i dagens Polen. Han lämnar den frågan öppen, för oss läsare att sätta ljus på.)

Det skulle kunna vara en klaustrofobisk berättelse. En berättelse som håller läsaren fångad i familjens hem. Men så är inte fallet. Zaremba lyckas med vackra penseldrag låta oss resa med i 100 år. Vi får både vandra genom domstolar tillsammans med hans gåtfulla morfar, färdas kors och tvärs på flykt undan nazisternas gaskammare. Vi får känna avsmak inför hans far, för att nästa sekund känna en innerlig empati. Hans mor är både en vildsint skönhet, klok mor och ett riktigt rivjärn till krutkärring.

Som läsare är vi dock inte i Zarembas våld. Han låter ofta själva nysta upp de ihopsnodda trådarna han lägger fram. Som när han trevar fram i något arkiv på jakt efter, för honom, gåtor som präglat hans liv, släpper han plötsligt ledigt ut en hand och pekar mot en vänlig arkivarie. En vänlig arkivarie, som genom sin handling också på många sätt ifrågasätter hans egna erfarenheter av en notoriskt ointresserad och missunnsamma polsk byråkrati.

Det är lätt att bli förälskad i “Huset med de två tornen”, enär det är en vacker berättelse om judarnas grymma öde och fullkomliga utsatthet i Polen. Och Zaremba lyckas med konststycket att både älska och hata Polens 1900-tals historia. Och han lyckas även med att både älska och hata sina föräldrar och alla släktingar och till och med Sverige. Därför är “Huset med de två tornen” en medmänsklig bok. En bok som vi alla är lite till mans. Vi är fula och vackra, hatiska och empatiska, förestående och alienerade på samma gång. Och genom att föra oss in i berättelsen, göra oss delaktiga, lyckas Zaremba visa oss vilka vi är. Hur oändligt mångtydiga vi är, hur farliga vi är. Men ibland också så uppfriskande modiga.

Modigast av alla är nog ändå Maciej Zaremba.

Share

Två organisationer som bygger broar mellan folk

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, NGO, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Tanken och förhoppningen är att detta ska bli en plats för alla i Rohatyn”, säger Rohatyn Jewish Heritages Marla Raucher Osborn och sveper med sin öppna hand ut över den gamla judiska begravningsplatsen i Rohatyn. Vi står här tillsammans med styrelsen för Svensk-polska föreningen i Skåne.

Det är två väldigt olika organisationer som möts, men på många sätt har de fler beröringspunkter än olikheter. Ty det två organisationerna drivs av viljan att bygga broar mellan folk, idag och genom historien. Svensk-polska föreningen vill skapa kontaktytor mellan svenskar och polacker. Rohatyn Jewish Heritage vill öppna dörrar till den ofta glömda, eller förträngda, judiska närvaron i Galizien. På det sättet påminner de om varandra, utan att för den delen vara varandras avbilder.

Och det finns mer som förenar dem, nu när de står tillsammans i Rohatyn. De båda söker efter folk som inte längre finns kvar på platsen. Polackerna var en stor folkgrupp i Rohatyn förre kriget, men idag finns inte mycket kvar som visar att de överhuvudtaget fanns där. Det enda som vittnar om deras tidigare närvaro är några väggmålningar, ghost signs, som skrapats fram ur historiens glömska.

När det kommer till judarnas berättelse är det än dystrare. Inga synagogor finns kvar. Inga synliga tecken på judiskt liv överhuvudtaget. Det som markerar judarnas liv på platsen är några dystra sovjetiska monument, som förkunnar att här mördades tio tusentals judar. Som svarta kuber, står de och vilar på platser dit få söker sig.

Men Rohatyn Jewish Heritage vill ändra på det. Genom att göra den gamla judiska begravningsplatsen till en plats för alla, hoppas de få människor i trakten att minnas.

Två diktaturer försökte sopa bort spåren av dessa folkgrupper. De lyckades såtillvida att de människor som då bodde på platsen förintades eller fördrevs. Men de misslyckades eftersom styrelsen för Svensk-polska föreningen i Skåne och Rohatyn Jewish Heritage faktiskt står tillsammans på den plats där dessa två folkgrupper en gång levde.

I den här regionen är det ofta svårt att se var judarnas historia börjar, och var den polska tar vid. Likaså är det inte enkelt att lösgöra ukrainarnas historia från de andra två. De flyter ihop. Är på många sätt helt sammanflätade, men har genom vår tids nationalstats-tänkande separerats. Man levde här tillsammans. Inte alltid friktionsfritt, men ändock tillsammans. Men idag vurmar våra ledare för att skilja ut, klippa bort, saxa vilt, allt för att slippa ta i frågan om att vår historia inte är ett Exel-dokument där man kan placera judar, polacker och ukrainare i prydliga kolumner. Tydligt separerade.

Och det är då som organisationerna nämnda ovan blir så oerhört väsentliga för vår samtid och framtid. De kan, med sitt ofta ideella arbete, förändra och problematisera den förenklade bild våra politiska ledare tenderar att ge näring åt.

Jag tänker på det här när jag står med dessa två organisationer, och känner att jag blir riktigt rörd. Rörd över deras arbete som de gör för att komma oss till del, utan att egentligen kräva något mer tillbaka än en vänligt uppmuntrande fras. Vi är nog lite till mans dåliga på att se och uppskatta deras betydelse. Det är lätt att glömma att de människor som finns bakom alla de där organisationerna också gör något för oss. De har inte bara roligt tillsammans. De plöjer också ofta ny mark, som vi sedan ledigt kan rulta oss fram genom.

Själv bidrar jag väl till båda dessa organisationer så gott jag kan. Som hyfsat nytillkommen medlem i Svensk-polska föreningen i Skåne, och som ivrig påhejare av Rohatyn Jewish Heritage. Och med tiden har jag förstått att den typen av engagemang är långt mer betydelsefullt än olika politiska utspel. Organisationer som dessa är kontinuiteten i en verklighet där åsikter fladdrar likt dagsländor i en till synes oändlig ström.

Vi lämnar tillsammans den gamla judiska begravningsplatsen i Rohatyn, men kvar finns ett frö i oss alla. Ett frö till ökad förståelse, kunskap och insikt. Ty varje gång man möts på detta sätt, träder nya uppslag fram. Som fördjupar och förstärker.

Share

Gator som bär sår – del 4. Hoppets ljus bryter in

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“Det här är också er historia”. Orden som är Marla Raucher Osborns, har jag hört och läst henne yttra otal gånger de senaste dagarna. Och så rätt och riktigt formulerat det är. Ty de judiska gravstenar som Lviv Volunteer Center nu gräver fram ur glömskans dunkel, är och förblir Ukrainas historia.

När jag idag svänger in på gatan där jag och andra de senaste dagarna understundom känt hopplösheten bryta fram, möts jag av en helt annan syn. Unga skolflickor bär bitar av asfalt. En grupp starka män lyfter gravstenarna som om de vore gjorda av papper. Det skottas grus, asfalt och skopas bort regnvatten i en faslig fart. Plötsligt är vi inte en liten grupp tröstlösa. Nu bryter istället hoppets ljus in.

De som samlats idag kommer från olika organisationer. De yngsta i gruppen kommer från “Tillsammans bygger vi Ukraina“. Den katolska organisationen “Levande eld” bidrar med några av sina starkaste män. Rohatyn Jewish Heritages Marla Raucher Osborn och Jay Osborn är givetvis också där. Så som Sasha Nazars tappra gäng från Lviv Volunteer Center. Och sedan alla dessa andra. De som läst om projektet på Facebook eller på någon nyhetsportal, och kommer för att hjälpa till. Några kommer för att ta bilder och sprida i sina sociala nätverk. Och därtill ser jag säkert tre olika team med journalister. Borta är mina dystra tankar om att detta inte skulle beröra folket i Lviv. Jag har lyckligtvis överbevisats. Jag hade fel.

Ibland har jag ändock känt det som om jag håller på att förlora min humor. Mina mungiporna pekar ofta neråt. Det är svårt att inte tänka på de som tvingades lägga gravstenarna här. Och det är svårt att inte tänka på alla dessa miljontals människor som satts i arbetsläger världen över. Som förintelsen. Som Gulag. Ett fenomenalt effektivt sätt att bryta ner människor på.

Men så blixtrar det till. Ett skämt leder till uppsluppna skatt. När en muskulös man passerar oss, ropar någon på honom att han ska komma och hjälpa till. Tyvärr besatt han tydligen inte humorns kraft, och lommade surmulet vidare. Vi är inte här av tvång. Vi är här för att vi vill. För att hedra de stackare som tvingades lägga ner stenarna för 75 år sedan, och för att rätta till i alla fall en felaktighet historian lämnat till oss. Och för att ge tillbaka en bit av Lvivs historia till dess invånare. Allt ser så mycket ljusare ut, så här sista dagen för sommaren som jag kan medverka i projektet på Barvinok-gatan. (Jag tror dock att jag kommer att ha anledning att återvända hit även till hösten. Projektet är oändligt, och utan hjälp från Lvivs stad lär det ta månader, för att inte säga år, att ta upp gravstenarna.)

Och framtiden. Den ser plötsligt så ljus ut. När jag ser dessa ungdomar arbeta för att plocka fram deras historia. Ty det är en del av den gemensamma historien, och det står nu klart att den unga generationen inte har samma inställning som många äldre. Under veckan som gått har jag hört återberättas hur vissa anställda på kommunens närkontor har menat att man måste ge judarna tid att plocka upp sina gravstenar. Som om dessa gravstenar inte vore en del av Lviv. Nu tror jag visserligen att detta var ofrivilligt klumpigt uttryckt, men det vittnar ändå om ett irriterande ointresse för alla lvivianers väl och ve. Det illustrar kanske också väl hur vissa äldre ser på saken. Ukrainare på ena sidan och de andra på den andra sidan.

För de yngre som idag slöt upp med oss finns inte en sådan distinktion. “Vi och dom” existerar inte. Det här är gemensamt. Något som rör alla. Oavsett religion och bakgrund. Ukraina har förändrats och det är troligt att många äldre inte förstår hur mycket landet har förändrats de har senaste fyra åren. De unga är dessutom medvetena om att landet är pluralistiskt, en självklarhet för dem. Och om man vill ha en bättre framtid och nutid måste man arbeta för det. Det är ingen annan som bygger Ukraina till dem. Det vet dessa ungdomar.

Det gruffas lite i gruppen. Tydligen är det lite knepigt att hitta en ny tid för nästa arbetsdag. Judarna föreslår söndag som genast röstas ner av katolikerna och ukrainarna, som i sin tur föreslår lördag vilket judarna ruskar på sina huvuden åt. Man bestämmer ändå att man ska fortsätta. Tillsammans. Gemensamt. Precis så som det ska vara.

När jag bryter upp för att lämna det projekt och de människor som jag blivit så fäst vid, känner jag sorg, men också tacksamhet. Så som jag gjorde när jag var med Rohatyn Jewish Heritage på deras hågkomst för likvideringen av Rohatyns getto. Det en märklig känsla. Något som inte riktigt kan beskrivas i ord. Jag är tacksam för att få vara delaktig, och att jag får uppleva detta engagemang. Det är inte alla förunnat att få uppleva det vi gått genom tillsammans. Det är unikt, och trots att anledningen är fasansfull, så håller det långsamt på att förbytas till någon oerhört vackert.

Share

%d bloggers like this: