viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 30 april 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Valborg och jag har aldrig riktigt kommit överens. Varje år känns firandet av henne lika egendomligt. Varför förväntas vi elda eller antas dricka oss kalas bara för hennes skull? Eller varför verkar det vara tvingande att sjunga om sköna maj i parti och minut. Och ännu mindre går det att begripa att vi har firat detta helgon på liknade sätt sedan medeltiden. Orsaken till att jag inte förstår allt detta med valborgsfirandet går givetvis att härleda till att jag aldrig har bott i Uppsala.

Denna afton kommer sålunda rinna förbi helt i avsaknad av förståelse för firandet av den uppsalienska dignitären valborg. Istället kommer jag att lyssna till svarthättans visa utanför fönstret, och glädjas åt den blommande på balkongen, och njuta av hur grönsakstårtan smakade. Men det hindrar mig ju inte från att, trots denna polemiska inställning, önska alla en ordentligt Glad valborg!


Dagens anteckning – 29 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På vägen hem cyklar jag förbi en liten flicka och hennes mamma. Mamman håller flickan i ett stadigt grepp och i flickans andra hand håller hon en teckning som fladdrar hit och dit. Hon stutsar fram på trottoaren och ropar med sin lilla späda flickröst “bigos, bigos, bigos”. Mamman ser lite trött ut. Och det är inte att undra på att mamman ser lite ansträngd ut, ty bigos är en polsk nationalrätt som tar drösvis av timmar att tillreda. Jag tvivlar därför starkt på att de båda är på väg hem för att laga den från grunden. Kanske är det rester från helgen som de planerar att inmundiga.

Denna uråldriga polska maträtt består av olika sorters kål, ganska ofta har man fermenterad kål, alltså surkål, korvar, eller annat kött, ibland citron, samt kryddor. Ingen verkar vara beredd på att svära på när rätten tillreddes för första gången. Ett århundrade som ofta anges i sammanhanget är dock 1500-talet, men detta är ändå omtvistat. Eftersom den har en så lång historia har det också uppstått flera olika varianter av bigos. För att bara nämna några varianter kan man ange gammal polsk bigos, galizisk bigos, litauisk bigos, ungersk bigos, jägarbigos och vegetarisk bigos. Själv har jag bara kalasat på en variant av den sistnämnda och det var en upplevelse må jag säga, så vi lämnar maträtten och mina smakupplevelser åt dess öde och funderar istället en stund över ordet “bigos”.

Ordets historia är, på klassisk polsk manér, höljt i lika mycket dunkel som rättens tillkomst. Kanske kan ordet kommer från att hugga eller hacka, och andra vill härleda ordet till ett tyskt ord för sås. Komplicerat som så ofta när man försöker reda ut äldre polska förehavanden. Det finns också flera polska författare som har beskrivit bigos, så som självaste Adam Mickiewicz, men priset för mest innovativ användning av ordet måste ändå gå till författaren, och tillika nobelpristagaren, Henryk Sienkiewicz (1846-1916) som i romanen “Familjen Połaniecki” (Rodzina Połanieckich) från 1894, ska ha gjort ett adjektiv av ordet bigos för att beskriva kvinnors karaktär som ett pappersark där både djävulen och ängeln skriver samtidigt. Med andra ord är kvinnorna, enligt Sienkiewicz romankaraktär, röriga och kaotiska. Själv vill jag mena att hela resonemanget ter sig både rörigt och syrligt, en bigoisk företeelse med andra ord.

Jag har ingen bigos på bild, så ni får istället beskåda min egen lilla oas.

PS. Jag har valt att varken skriva om dödsskjutningen i Uppsala eller den läkare som knivmördades här i Kraków idag. Mina ord orkade helt enkelt inte med att förmedla något om dessa två tragiska händelser


Dagens anteckning – 28 april 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Den laxrosa himlen syns genom trädens bladverk i Planty, och lämnar efter sig ett skimrande sken i människornas ansikten. Annars har dunklet tagit kommandot över tillvaron i Planty. Ur dunklet lösgör sig plötsligt en trött figur, som med en väldigt suck kastar sig ner på en ledig parkbänk. Det visar sig vara kärleken, som nu på våren har bråda dagar att genomborra villiga med sina kärleksfrö. Kärleken tar upp en cigarett ut rocken, tänder den och drar ett girigt bloss. Ja, kärleken röker, fast bara på våren. Genom sin mun blåser kärleken ut hjärtformade rökringar som långsamt flyger mellan träden. Men plötsligt störs friden. Det är tydligen vårdslösheten som har satt sina klor i en grupp överförfriskade pensionärer som skänar på sin väg mot nästa bar. Vårdslösheten hoppar glatt omkring, och visar sitt mest oartiga grin. Men snart hörs bara deras avlägsna rop om mera fest.

Det blir åter lugnt i Planty och efter en stund slumrar Kärleken till, men avbryts av en ung kvinna som kastar sig ner på kärlekens bänk. Hon tar av sig ryggsäcken och börjar snyfta. “Jasså, hon nu igen”, tänker kärleken. “Med vissa är det tydligen svårt att hitta rätt.” På andra sidan gången sitter ett nyförälskat par, som inte tycks kunna ta varken ögon eller händer från varandra. “Och ibland lyckas man lite för bra”, mumlar kärleken, som är av den meningen att inte heller kärleken är perfekt.


Dagens anteckning – 27 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Maskrosorna har redan släppt sina gula kragar och låter istället deras vita, sfäriska klot kröna deras stjälkar. De små vita fröna väntar ivrigt på en vindpust som ska ta dem till en lämplig plats att gro på. Gärna i någon lukad rabatt. Snabbt som en iller växer den också.

Men varför heter den då maskros på svenska? Vad är det som är så maskigt med den? Jo, man tror att det syftar på de små maskar eller larver som bor i de gula maskrosorna. Det visar sig också vara ett ganska nytt namn på svenska. Tidigare hade varje trakt sitt eget namn på de små otygen, och flera av dessa namn är långt mycket mer fängslande än maskros. Smaka bara på namn som kopiss (eller ja, kankse inte just smaka), lejontand eller skallnacke. I Dalsland ska man ha kallat dem för munkhuvud. För att få en förklaring till det sistnämnda namnet tar man sig enklast till polska språket där den kallas för mniszek och namnet syftar till munkarnas rakade huvuden. Ja, det är ju så maskrosen ser ut när fröna blåst iväg.

På ukrainska kallas maskros för Кульбаба (kulbaba) och som ni nog förstår åsyftas här dess runda form. I Litauen anspelar namnet istället den klibbiga mjölk som strömmar ur stjälken om man pressar den. Sålunda kallas maskros för kiaulpienė, efter pienė som tydligen betyder mjölk. Jag vet inte om det gamla svenska ordet kopiss har något med detta att göra, men jag skulle tro att det inte är helt osannolikt. Även namnet lejontand kan hittas utanför svenska språket. På tyska kallas de nämligen samma sak, nämligen löwenzahn. Men varför maskrosen kallas för pitypang på ungerska vet jag inte. Någon källa menar att det beror på att det är så det låter när man blåser bort de vita små fröna.

Nå, jag tror vi kan hålla på i oändlighet med att grubbla över maskrosens olika namn, ty trots att den inte verkar särskilt omtyckt så sätter den tydligen vår fantasi i rörelse. Vi kan istället övergå till att utreda vad man kan använda maskrosor till. Det finns de som använder dess blad i sallader och på våren är bladen rika på c-vitamin. Man kan även koka rötterna. Roten ska enligt källor vara rik på kolhydrater, något som dock många av oss försöker undvika. En del gör te på deras blommor och själv har jag en gång blivit bjuden på maskrosvin, men det var då verkligen inte gott och jag avråder å det bestämdaste från att dricka det om du skulle bli bjuden på det någon gång.

Även om maskrosor sprider sig lätt och börjar gro på en massa oönskade platser, så är de svåra att fånga på bild. Därför bjuder jag även på några smultron (möjligen backsmultron att döma av bladen) och ett nyväckt bokträd (möjligen blodbok).


Dagens anteckning – 26 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Solen letar sig in bland trädens kronor, och sprider sig genom bladen, vars kroppar vänder sig mot ljuset för att girigt suga upp varje stråle som sökt sig till deras hägn. Jag för mina fingrar över bladens yta, känner varje skiftning i dess yta, betraktar deras små vävnader, följer deras ådrar med fingertopparna, och tänker att så sprirade även bladen i Prypjat den 26 april 1986, då när kärnkraftet Tjornobyl började brinna. En katastrof som skulle skörda många liv, och fortfarande kräver sina offer.

Jag bodde på svenska västkusten när olyckan hände, och mina upplevelser handlade mest om en tyst minut i skolan och berättelser om att svamp och bär var oätbara i norra Sverige, och så var det något om nödslakten av tusentals renar. Vad som hände bakom järnridån hade jag en mycket vag bild av. Allt kändes avlägset och nådde inte riktigt till min sinnevärld.

Men allt förändrades när jag kom till Kyjiv våren 2005. Alla jag träffade hade egna upplevelser från tiden för katastrofen. Även om en del av dem var mycket små när det skedde, hade de tydliga minnen av den panik som spred sig i samhället när kunskapen om effekterna av olyckan nådde dem. De sovjetiska myndigheterna hade självfallet gjort allt för att skyla över omfattningen av katastrofen, men berättelserna från de evakuerade gick som en löpeld genom landet. Alla visste snart att myndigheterna hade underlåtit att informera om faran med att vistas ute, eller att äta mat som kunde ha blivit kontaminerad. Människorna hade i den stekande solen gått i första maj-paraderna, helt ovetande om vad som hade skett. Och myndigheternas flagranta arrogans inför medborgarnas väl och ve lyste som kristallklara utropstecken.

Den där våren i Kyjiv fick jag höra mina ukrainska vänner berätta om hur de hade sett sina upprörda föräldrar bränna upp maten på gården utanför husen, eller hur de mitt i natten hade satts på tåg eller i bilar som körs så långt bort från Kyjiv som möjligt. De berättade för mig om hur de flera år efter katastrofen var rädda för att vinden skulle föra med sig den osynliga döden för Tjornobyl, och de berättade om deras vänner som hade blivit sjuka i cancer och hur vissa av vännerna hade gått bort redan som barn. Jag fick lära mig vokabulär som “діти Чорнобиля” (dity Chornobylja) vilket betyder Tjornobylbarn. Att vara ett Tjernobylbarn innebär att man som barn bodde i de drabbade områdena eller föddes månaderna efter katastrofen.

Det var uppskattningsvis ungefär 8-9% av Ukrainas yta som blev kontaminerat efter Tjornobylkatastrofen, men man ska dock komma ihåg att det är en mycket mindre del av Ukraina som måste vara avstängt sedan katastrofen. Ingen vet exakt hur många som har dött som en konsekvens av katastrofen, men många har drabbats av cancer eller fått andra sjukdomar som kan associeras med radioaktivt nedfall. I dagens Ukraina försöker inte myndigheter maskera katastrofens konsekvenser, och det pågår ständigt ett arbete med att upplysa och att medvetandegöra nya generationer om Tjornobylkatastrofen.

Men i grannlandet Belarus är situationen en helt annan. Staten där präglas fortfarande av det människoförakt som kännetecknade Sovjetunionen. Det var runt 33-23% av Belarus yta som drabbades av radioaktivt nedfall, och idag menar vissa forskare att hela 12% av Belarus fortfarande är kontaminerat. Tanken svindlar.

Det prasslar till bland bladen, där jag står, när en vindpust far fram, och jag känner en tacksamhet över att jag inte behöver vara rädd för vad vinden för med sig.


Dagens anteckning – 25 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Regnet har dragit in över staden och färgar nu alla träden, gräset och buskar i dess grönaste skrud. Och bladens blänk tycks vilja kasta en lyster över vår tillvaro. Men människorna ger intrycket av att inte riktigt uppskatta regnets och bladens försök att förföra, upptagna av sina vardagliga göromål som människorna är. De tittar inte åt de frestande bladen utan rusar blint fram under sina paraplyer. I Park krakowski försöker en fontänen duellera med regnet, men fontänens strålar är nog likafullt mer beundransvärda.

Här i Park krakowski hade den avantgardiska konstnären Maria Jarema planerat att hennes skulptur och tillika fontän “Chopins piano” skulle stå. Skissen till skulpturen skapades 1948-49 och var hennes bidrag i en konsttävling som utlystes till minne av 100-årsdagen av Fryderyk Chopins död. Hon hade planerat allt in i minsta detalj. Precis var den skulle stå och hur den skulle förhålla sig till omgivningen och ljuset.

Maria Jarema föddes 1908 i Staryj Sambir som ligger i dagens Ukraina (på ukrainska Старий Самбір). Hennes pappa var advokat, men med musikalisk utbildning, och konsten fanns alltid närvarande i hemmet. På 1920-talet gick hon på skulpturlinjen på Akademiska konsthögskolan i Kraków, och hon visade snart prov på stor originalitet. Hon var en av grundarna till den avantgardiska konstgruppen Krakówgruppen samt samarbete med den experimentella teatergruppen Cricot, där hon skapade både kostym och dekor. Under efterkrigstiden fortsatte hon sitt att arbeta inom teatervärlden, men nu med den legendariska regissören, målaren och scenografen Tadeusz Kantor. 1958 gick hon bort i sviterna av blodcancer, men hennes eftermäle lever kvar än idag, då hon med sin unika syn på konst tillhör en av de viktigaste polska konstnärerna under 1900-talet.

Maria Jaremas bidrag till tävlingen för att hylla Fryderyk Chopin valdes ut av juryn 1949, men det skulle dröja ända till 2006 innan skissen förverklades. Den hamnade dock inte i Park krakowski som Maria hade planerat, utan istället nära Krakóws konserthus i Planty. Dess väldiga dämmare, som hammaren kallas som slår mot strängarna i pianot, sprutar vatten med våldsam intensitet, vilket gör att det bildas ånga som far ut över parken. Man skulle nästan önska att det fanns strängar som vattenkaskaderna kunde möta. Tänk vilket härligt öronbedövande dån som skulle kunna uppbådas.


Park krakowski.


Maria Jaremas skulptur”Chopins piano” från 1948-49.


Dagens anteckning – 24 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Hästkastanjernas träd har vecklat ut sina långa fingriga blad. Nyfiket sveper de genom luften när en lätt vindpust drar fram. Det förefaller som om de vill känna på allt som rör sig kring dem. Och nu har även deras blommor knutit upp sina blomrosetter. Ståtligt pekar de upp mot himlen likt utropstecken. Och kanske vill träden göra oss uppmärksamma på nattens ryska bombanfall mot Kyjiv, där över tio civila miste livet och nästan 100 skadades. Hästkastanjerna är nämligen en av Kyjivs symboler.

Hästkastanjen är ett gammalt träd och fanns på flera platser redan före den senaste istiden, men efter att de stora inlandsisarna hade dragit fram fanns de bara kvar på Balkan. Därefter har de spridits norrut, och finns nu över hela Europa, men dagens hästkastanjer härstammar alltså allihop från de överlevande träden på Balkan. I Kyjiv planterades de första hästkastanjerna antagligen redan på 1600-talet, århundradet därpå hade man även en vacker allé av hästkastanj vid Sjevtsjenko boulevarden. Men när den ryske tsaren Nikolaj I skulle besöka Kyjiv 1842 beordrade han att träden skulle huggas ner för att istället ge plats åt popplar. Boulevarden kantas alltjämt av poppel. Det är tydligen något med popplar och ryska härskare. Men Kyjiv fortsatte att älska sina hästkastanjer, och sedan 1990-talet är hästkastanjen alltså en symbol för staden.

Här i Polen förknippar man hästkastanjernas blomning med Matura, vilket är det nationella prov som flertalet sistaårselever på gymnasiet avlägger under de första veckorna i maj. Ordet Matura kommer från latin och betyder just “mognad” eller “mogen”, och provet är kanske ett första trevande steg in i vuxenlivet. Eleverna som gör Matura har nämligen för avsikt att studera vid universitetet. De får därför göra både muntliga och skriftliga prov inom kärnämnena, alltså polska, engelska, något främmande språk, biologi, kemi, fysik, matematik och självfallet historia.

Men i år har alltså hästkastanjerna börjat blomma före provtillfället (som i år infaller mellan 5-24 maj). Detta har lett till en hel del uppståndelse. Vissa tycks till om med mena att naturen är alltför upprorisk mot människornas scheman på olika provtider. Själv tror jag att hästkastanjerna inte vill något illa med att blomma någon vecka för tidigt. De vill, som ovan nämnts, nog bara leda våra tankar mot Kyjiv, ty när man lever i ett land med fred är det lätt att glömma de sorger och lidanden som sker 86 mil rakt österut.