viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 9 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I fönstret på Café Sperl sitter ett äldre par och läser dagens blad. En pust av gången tid sveper genom luften. En lite dammig vindpust, som skulle kunna ha varit angenäm, om det inte vore för det där med Adolf Hitler, som tydligen satt här och gnisslade tänder av vrede efter det att hans ansökan till den intilliggande konsthögskolan blivit avvisad. Allt i vår historia vill man helst inte dröja sig kvar vid, även om man måste.

När jag lämnar Sperl stannar jag till varför några bänkar som är målade i regnbågens färger, en prideflagga. Vår samtid är trots allt inte så dum.

Och det är ofta i de små detaljerna som man finner mening. Som regnbågsfärgade bänkar utanför Café Sperls port, eller som att det i bottenvåningen till Mahlers bostadshus i Wien idag finns en polsk butik. Det saknar givetvis helt relevans, för andra än för mig.


Dagens anteckning – 8 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är mycket man överhuvudtaget inte vet. Så mycket information som svävar runt i världen helt fritt utan att man lyckas fånga den för att katalogisera den i ett lämpligt fack i huvudet. Ja, apropå huvuden förresten. Joseph Haydn berövades tydligen sitt (efter sin död, alltså), och det återfanns först 1954. Huvudtanken med att stjäla Haydns huvud var kanske att undersöka hans kreativitet, eller så var det bara en del av den Haydn-mani som utbröt efter att tonsättaren hade dött. Även Haydns grå papegoja, som han hade införskaffat under sin tid i London, blev en begivenhet efter tonsättarens död, och såldes på auktion under rubriken “konstföremål”.

Sådan livsviktig för kunskap får man sig till livs på museet Haydnhaus i Wien. Här kan man också beundra reproduktioner av originalpartituret till oratoriet “Die Schöpfung” eller “The Creation” (Hob.XXI:2). Verket, som är, enligt min uppfattning, ett av de vackraste författade av Haydn, är unikt av många skäl, men det som kan intressera språknördar är att det är det första tvåspråkiga större verk. Haydn lät nämligen publicera oratoriet på både tyska och engelska, och han skrev detta oratorium i sitt hus i Wien, som idag hyser ovannämnda museum.


Dagens anteckning – 7 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På Staatoper i Wien blir jag varse följande: Benjamin Brittens operor ska ses och höras på en scen. Varken streamade tjänster eller CD:s göre sig besvär. Det har länge varit ett dilemma för mig, att jag förtjusas av Brittens konserter, de andra symfoniska verken, ja, praktiskt taget allt han har skrivit. Men när det kommer till hans operor har jag ofta förskräckt ryggat tillbaka.

Men det slår mig nu att haken har bara varit att jag helt enkelt aldrig har haft förmånen att få se dem agerade på scenen.

Operan Billy Budd, op 50, är, ur mitt perspektiv, inget undantag. De musikaliska uttrycken blir oerhört fängslande just eftersom berättelsen på scenen griper tag. Klangerna som skapas är knappast vackra, men bildar en gripande väv av känslor och som förstärks av de olidligt grymma skeenden som försiggår på scenen. Sången känns ofta lite platt, som om den aldrig kommer ur någon skala, men kanske försöker Britten återge den klaustrofobiska känsla som måste ha förekommit på ett skepp på 1700-talet. Operans handling kan man läsa sig till på wikipedia, men den intressanta frågan är vad Britten och författarna till librettot, E. M. Forster and Eric Crozier, ville ha sagt. Min tolkning är att den försöker behandla temat avundsjuka, svartsjuka (ja, båda), förnekelse, ondska, godhet och sist men inte minst, feghet.

(Endnote: Det sista, alltså feghet, tänker jag att Mahler ändå inte kunde ha lidit av, när han tog tjänsten som chefsdirigenten på nämnda operahus. Fast feg kan man knappast vara om man beslutar sig för att bli dirigent.)


Dagens anteckning – 6 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Allt man märker är att det går som en skälvning genom tåget när loket byts ut, som om det vore en kropp som lite ofrivilligt vaknar upp, att klangen i visselpipan kanske är en annan, och att konduktörens “tack” har en annorlunda slängighet. Ja, det är faktiskt allt man märker av gränsen mellan Polen och Tjeckien. Nästan sömlöst tar man sig från det ena landet till det andra.

Och i båda länderna ser man på ena sidan av tåget godsvagnar fyllda till bredden med kol. På andra sidan syns vindkraftverk i horisonten. Ett slags tvärsnitt genom energiförsörjningen i vår samtidshistoria.

Och på båda sidorna av gränsen byggs vägar, akvedukter, broar, tågräls. Till och med husen på båda sidor om gränsen påminner om varandra. Det enda som skiljer lite är kanske att söder om gränsen är gräset något grönare. Eller så är det alltid så, att gräset är grönare på andra sidan Karpaterna.

Och nu rätas det tjeckiska landskapet ut. Det breder välvilligt ut sig längs med horisonterna, och ett gulaktigt sken lägger sig mellan oss och solen vilket gör tillvaron drömskt vacker.

Och innan man vet ordet av befinner man sig i Österrike. Inte ens tåget skälver till vid denna gränsövergång. Gräset förefaller lika grönt som i Tjeckien, vindkraftverken däremot kanske några fler.

Och i horisonten syns Nedre Karpaternas toppiga kullar.

Väl framme i Wien konstaterar jag att allt handlar om musik. På ett eller annat sätt.


Dagens anteckning – 5 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Upp ur Wisła kryper de sista resterna av sommaren. Med sin vita och tunga slöja sveper den in i varje vrå av Kraków. Sträcker ut sig över fälten. Griper girigt efter bergstopparna, men når väl aldrig riktigt dit. Det är dimman, som med sitt mustiga polska tilltal “mgła”, är ett välkänt fenomen i Kraków. Varje höst väller vattenångan upp från den varmare floden Wisła, och täpper till alla platser för utblick.

Eftersom den är så vanligt förekommande har den också sin egen musik. Ja, det är helt sant. Det finns nämligen ett metalband från Kraków som låtit sig uppkallas efter dimman, alltså mgła. Som väl är har jag aldrig hört detta band.

På ukrainska kallas dimma “туман” (tuman), vilket känns ganska väsensskilt från det polska tilltalet. Om “туман” vore ett band skulle det kanske inte vara ett metalband, utan något med anstrykning av folkmusik. Det är i alla fall så jag föreställer mig det.

Ordet “tuman” på polska anspelar faktiskt också ett moln av tät dimma, men har också har en helt annan innebörd, då det anspelar på en person som är lite trögfattad. Kanske lite dimmig, helt enkel. Jag har tyvärr inte lyckats utröna om det polska ordet “mgła” får ukrainarna på andra tankar än just en polsk dimma. En ukrainare, som inte kan polska, inte tänker inte någonting alls om ordet. Eller så tror hen att den polske samtalspartnern försöker säga “могла”, vilket betyder “(hon) kunde”, vilket antagligen inte skapar mycket mer mening än dessa ovidkommande tankar.

Fotot är fångat av Jacek Piwowarczyk och föreställer Piłsudski-bron, som förbinder Podgórze med Kraków.

Jacek Piwowarczyk

Källor:
Fotots källa
https://sjp.pwn.pl/slowniki/tuman.html
https://pl.m.wikipedia.org/wiki/Mg%C5%82a_(zesp%C3%B3%C5%82_muzyczny)


Dagens anteckning – 4 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Vid Wawels fot strävar ett hästekipage fram. Dess hovar hamrar taktfast, enligt hästars rytm, mot kullerstensgatorna. Ur hästarnas näsborrar ryker deras andedräktar. Stora molnpuffar som nästan hotfullt letar sig upp ut ur deras inre, innan andedräktarna upplöses i den fuktiga höstluften.

För ett ögonblick hörs blott hästarnas hovar, deras frustande andetag och vagnens knirrande hjul.

I min tanke slungas jag flera hundra år tillbaka i tiden. Under bråkdelen av en sekund är jag en piga med en hink i vardera hand. På väg mot ett okänt mål. I ekipaget sitter någon med förmögenheter, på väg mot sin praktfulla tillvaro.

Men så plötsligt bryts min tanke. En Bolt-taxi kommer förbi i ljusets hastighet. Några turister kastar sig förskrämda upp på trottoaren, för att släppa fram nutidens ekipage. Ur taxins bakdel kommer också en rök, men sakförhållanden är då en helt annan och vi kan knappast kalla denna rök för andedräkt.

Jag tar mina två väskor, den med datorn och den undervisningsmaterialet, och färdas vidare, mot ett, för de flesta, okänt mål.

Fotot fångat den 18 maj 1935
Fotografen är okänd
Fotots källa.


Dagens anteckning – 3 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Hon ser lite trött ut, där hon sitter på en röd resväska. Hennes tår pekar inåt och hon lutar sin haka i sina sammanflätade fingrar. Framför henne brusar bilarna fram på den stora farleden uppkallad efter Maria Konopnicka. På hennes vänstra sida står en lika stor resväska som den hon sitter på, samt en lite mindre resväska avsedd för barn. Ni vet en sådan där resväska i glada färger, med gulliga tecknade djur på, som barn ofta föredrar.

Hon sticker ut, med sin lite uppgivna och rufsiga uppsyn, ty bakom henne råder en helt annan atmosfär. Där syns ett pariserhjul, en förtöjd luftballong som kan ta dig upp för att skåda Kraków från ovan, helgalna gungor som kan både vända upp och ner och ut och in på dig, om det vill sig illa. Ja, här finns massor av sattyg som kan skrämma fram ett skratt hos dig.

Bland de mest beskedliga åkdonen återfinns en liten berg- och dalbana för barn. Och nu kör den runt och runt med en pappa och hans lilla dotter. Det är inte långsökt att tro att de hör ihop med den trötta kvinnan på sin röda resväska. I motsats till kvinnan på resväskan ser pappan extremt road ut. Faktum är att han ser nästan mer road ut än barnet, som med sammanbiten min stirrar målmedvetet framför sig mot en punkt där resan på berg- och dalbanan äntligen (?) tar slut.

Var har den lilla familjen varit, undrar man när man ser dem. Var detta resans mål eller dess oundvikliga slut? Hade de egentligen tänkt sig att åka till Polens största nöjespark Energylandia som ligger i närbelägna staden Zator. (Ja, jag vet, ännu en polsk ort vars namn låter som ett hårdrocksband från sent 1990-tal.)

Nå, dessa frågor får vi aldrig svaret på, för undertecknad trampar snabbt förbi på sin cykel, och börjar egentligen inte tänka på denna scen ur Krakóws vardag förrän långt senare.

(Fotot har, som synes, ingenting med någon av de omnämnda nöjesfälten att göra. Istället får ni titta på mitt nöjesfält – Błonie.)