svart rödstjärt – viewpoint-east.org

(Läsningstid: 2 minuter)

Trots sin spröda sång bryter den ganska lätt genom stadens brus. Månne beror det på att sången ligger på en annan frekvens, på samma som tornseglarna låter sina tjut färdas på. Men svart rödstjärt ger inte från sig något tjut, utan här talar vi om eminenta drillar. Nå, i alla fall inledningsvis, ty sången avslutas alltid i ett krispigt frass, som FM-radion lät när man desperat letade mellan olika kanalerna. Om det är det där frassandet som gör att svart rödstjärt gärna sitter längst upp på gamla TV-antenner låter jag däremot vara osagt. Och egentligen är de inte så nogräknade, ty de sitter gärna på skorstenar eller andra attiraljer som sticker upp ur huskropparnas tak.

I begynnelsen, när nu det kan ha varit i röd svartstjärtens varande, befann den sig helst på mycket höga höjder, men i och med industrialiseringen började svart rödstjärt flytta med oss människor. Den visade sig nämligen trivas alldeles förträffligt i våra urbana miljöer, och kanske är det också en av förklaringarna till varför den inte är lika vanlig i till exempel Sverige som den är här i Centraleuropa. Sverige har ju inte urbana miljöer i samma utsträckning, utan våra städer tordes väl snarare kallas för urbaniserad landsbygd. Så det är av den orsaken man kan höra hur svart rödstjärt låter sin knastrande och lite diskreta stämma ljuda mellan huskropparnas stenväggar.

Svart rödstjärt är dessvärre ganska svårt att få syn på, men det beror inte på att den är skygg eller försöker göra sig osynlig. Hannen är påfallande fager, med sin svarta mantel och orangeröda bröst. Så det är inte fjäderdräkten som gör att man lätt missar honom, utan det är för att han är så förfärligt liten och tunn. Honan har inte hannens markanta färger, utan klär sig helst i brunt. Både hannen och honan mäter på längden ungefär 14 centimeter, vilket i och för sig inte är så oansenligt i fåglarnas värld, men dess vikt är häpnadsväckande, med sina blott 14 till 20 gram.

På polska heter svart rödstjärt givetvis inte svart rödstjärt, utan kallas för kopciuszek, vilket betyder “askungen”. Jag anar att orsaken till att man kallar den så går att finna i att den har en förkärlek för skorstenar. Det ukrainska namnet är dock mycket svårare att hitta en förklaring till då den där kallas för “Горихвістка чорна” (horychvictka tjorna) vilket kanske skulle kunna översättas med “svart valnötssångare”.

Nå, så kan tankebanorna gå, men de kan lika gärna låta sig upptas av ett konsertant framförande av Józef Michał Poniatowskis tre timmar långa opera “Pierre de Médicis” från 1860. Och i sanningens namn kan jag medge att jag hunnit ägna mig åt både svart rödstjärt och Pierre de Médicis.

(Läsningstid: 3 minuter)

Det finns några saker som jag uppriktigt uppskattar i mitt liv. Förutom min lilla familj, så är det att få gå till jobbet varje dag väl medveten om att jag kommer få lära mig så mycket nytt från mina studenter och att jag får vara med och hjälpa dem att hitta rätt i svenskan. Sedan finns det inget som jag uppskattar mer än att gå på konsert, att få möjligheten att få lyssna till duktiga och engagerade musiker. Att rådhusklockan på Plotsja rynok håller reda på min tid, är något annat som jag håller av.

Och därefter kommer våren, som i denna region, är den styvaste i hela världen. Om det är jag fast förvissad. Jag tror mig också veta det bättre än andra här. För till skillnad mot de flesta andra lvivianer går jag överallt. Jag tar aldrig någon bil, och kollektivtrafik nyttjar jag sällsynt. Våren spanar man nämligen bäst till fots.

Det händer att jag tänker på Simone de Beauvoir, när mina fötter envetet maler mot den galiziska marken. Hon ska enligt egen utsago varit en ihärdig vandrare. I bastskor (vilket vansinne) lär hon ha farit som en uppsluppen ekorre bland alperna.

Själv håller jag helst till på asfalt, och bastskor är för mig en okänd fotbeklädnad. Jag ser mig inte heller som någon vandrare. Jag är flanör, eller rättare sagt flanöressa, för att låna ord från Lauren Elkins ypperliga bok “Flâneuse: Women Walk the City in Paris, New York, Tokyo, Venice and London“.

Det finns praktiskt taget ingenting som undkommer min falkblick när jag flanerar. Stadens alla känslouttryck sugs upp av mitt inre och sprids sedan i kaskader över mina texter, i samtal och givetvis i undervisningen.

Tyvärr är detta ett för mig nytt förhållningssätt till omvärlden. Tidigare använde jag främst benen om jag ville komma fram någonstans, eller om jag ville tappa bort några kilo på vägen. Lyckligtvis har jag helt förändrat min inställning till hur man bäst använder benen. Nu flanerar jag, utan annan avsikt än att flanera. Det låter enkelt, men jag kan lova er att det är en särskilt delikat konst.

Nå, låt oss återvända till våren. Den syns inte från bilen, spårvagnen och inte heller cykeln. Våren stannar bara till och bekantar sig med oss om vi går. Och helst ska man flanera. Ju mer planlöst man rör sig runt omkring, ju mer nyfiken blir den, och desto vanligare är det att den stannar till och säger “hej”.

Det var vid en sådan vårlig bekantskaps-flanering som jag plötsligt insåg att tonspråket på min vår har förändrats. Tidigare var det koltrastar och sjöfåglar som signalerade vår. Nu är det nya namn som seglat upp på min vårkuliss. Det finns nämligen ingenting som är mer vår än när en svart rödstjärt sitter och knastrar på en av alla TV-antenner som likt vildvuxna träd spretar upp från taken på vår gård. Eller när vassångaren surrar i buskagen. Och när halsbandsflugsnapparen slår sin drill, ja, då vet jag att det är vår. Den underbart sköna, prunkande och magnifika galiziska våren.

Och just det, ja, det kan bara upplevas till fots. Med fotsulorna tryggt nedsatta mot den galiziska jordens barm.

Inte ovannämnda fjäderfän, men ändock vidunerligt vackra.

viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 4 juli 2025

Vårens nya tonspråk