viewpoint-east.org

Inget nattsudd i Kraków

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, russia, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Hur är det att bo i Kraków, undrar du kanske. Faktum är att jag inte riktigt kan besvara den frågan. Jag har haft så mycket bestyr med vardagliga göromål, att jag egentligen skulle kunna befinna sig på vilken plats som helst i världen. Att jag bor i Kraków seglar ganska obemärkt förbi, faktiskt.

Men en sak har dock förändrats i grunden. Och det är mina sömnvanor. Klockan är just nu 21.07, och jag tänker redan på sängen. Om jag ska vara uppriktig har jag sneglat på den sedan någon timme, ömsint trånande efter denna horisontella och himmelskt ljuvliga uppfinning.

Borta ur min tillvaro är det lvivianska nattsuddandet. Det var inte ovanligt att jag på vardagarna gick till sängs först kl 2. Och jag var sannerligen inte ensam nattsuddare. Flera av mina grannar var lika förtjusta i att suga i sig så mycket nattmörker som det bara var möjligt.

Jag måste tillstå att jag tyckte om det lvivianska nattsuddandet, och jag som aldrig föredragit de tidiga morgnarna, befann mig plötsligt i ett land med många själsfränder.

Annat är det i Kraków. Här släcker de flesta lampan långt innan tolvslaget, och det är knäpptyst i vårt lyhörda hus redan vid kl 22. Och kl 6 på morgonen börjar man skramla med kastruller i köket.

Det är uppenbart att jag nu bor i ett land som inte högaktar nattsuddandet lika mycket som lvivianerna gör. Eller så gör man det, men alla klockor är inställda på en annan dygnsrytm. En klocka som löper från kl 6 till kl 22.

Så varför förhåller det sig så, kan man nu undra. När jag frågade en vän, som känner Polen bättre än de flesta, svarade denne att polackerna är uppe med tuppen eftersom det vilar på äldre anor. Enligt denne skulle polackerna blivit morgonpigga i och med att Frans Josef I tillträdde som kejsare i det habsburgska väldet. Han lär nämligen ha varit extremt morgonpigg, och dessutom krävt att alla undersåtar skulle pinna runt i mörkret för att ordna med alla bestyr inför att kejsaren steg ur bädden.

Nå, det må vara att han var morgonpigg, men varför lyckades han då inte tvinga lvivianerna till att utföra denna hans förskräckliga böjelse? Och alla andra polacker då? De som inte styrdes av Franz Josef, utan av tsaren i Ryssland? Eller de som Preussen styrde över? Nej, jag har svårt att köpa den teorin.

Jag har själv haft en liten egenhändigt tillverkad teori. Jag tänkte mig att det skulle kunna ha att göra med att polackerna länge har haft en mycket stark bondekultur. Alla vet ju att bönder går upp i ottan för att pyssla med sina saker i lagården. (Jag är en riktig asfaltsblomma, och är därför inte så värst insatt i vad bönderna pysslar med, frånsett att jag har förstått att det de gör är fullkomligt livsviktigt för alla och envar.)

Fast vid närmare eftertanke förkastade jag min teori. Ty även lvivianerna har en mycket stark bondekultur, men de är både nattsuddare och sjusovare.

Kanske är det så enkelt att det har att göra med att Polen befinner sig förhållandevis långt österut på tidszonen, och man försöker krama ut så mycket dagsljus som möjligt ur dagen. Och Lviv ligger ju väldigt långt västerut på sin tidszon, och man behöver inte oroa sig lika mycket inför mörkrers inträde.

Hur det än förhåller sig så är i alla fall en sak säkert, och det är att imorgon kl 06.30 börjar kyrkklockan utanför vårt hus ringa som en besatt. Och då är det dags att försöka åla sig ut ur den himmelskt ljuvliga uppfinning som kallas säng.

Med det sagt är det bara för mig att säga God natt! Dobranoc! (Och till ukrainarna säger jag också) Добраніч! (trots att jag vet att det kommer att dröja några timmar tills det att ni nattsuddat färdigt).


Solen kämpar förtvivlat med att hålla sig över horisonten. I förgrunden floden Wisła, som flyter fram, dag som natt.


Ett russin på Kalwaryjskagatan

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det skulle kunna finnas ett ordspråk i Kraków som ljuder så här: “Liksom en wiensk ostkaka döljer Krakow många russin.” (Kraków niczym sernik wiedeński kryje w sobie wiele rodzynków.) Efter lite mer än en vecka som krakowit kan jag intyga att det stämmer alldeles förträffligt. Här hittar man russin i snart sagt varje hörn. Ja, ävu på min gata hittar man en hel del russin.

Nå, nu är det ju egentligen inte min gata jag syftar på, utan på den gata som löper parallellt med min. Den är mycket ståtligare, längre, bredare än min, och dessutom alldeles ypperligt stökig. Det passar mig helt utmärkt, ty jag har sedan 2010 bott på en av Lvivs stökigaste gator. Så att flytta till en dito i Kraków får mig att trivas som fisken i vattnet, för att nu använda ett svenskt ordspråk.

Gatan som löper parallellt med min hemvist heter Kalwaryjskagatan (ulica Kalwaryjska). Varför den heter så har jag inte riktigt lyckats utröna. Efter en stunds googlande landade jag i två (extremt) hemsnickrade teorier. Den första teorin är att namnet har något med Golgata att göra. Ni vet den där platsen där Jesus korsfästes. Golgata kallas ju även Kalvarieberget. Men när jag grubblat en stund över detta förkastade jag den teorin då den helt enkelt inte alls föll mig på läppen.

Den andra teorin kändes mindre blodig och tyngd av kristlig begrundan. Jag landade nämligen i slutsatsen att Kalwaryjskagatan syftar på den lilla staden Kalwaria Zebrzydowska, som ligger sydväst om Kraków. När Kalwaryjskagatan anlades i slutet av 1700-talet var den vägen mellan Lviv, då Lemberg, och Wien. Och söder om Kraków, på vägen mot Wien, finner man just Kalwaria Zebrzydowska.

Nåväl, jag skulle tro att båda mina teorier är fullkomligt felaktiga, men de gav mig i alla fall en stunds avkoppling.

Kalwaryjskagatan löper inte bara parallellt med min lilla gata, utan löper även rakt igenom stadsdelen Podgórze, som fram till 1809 faktiskt var en alldeles egen stad. Och det finns faktiskt något mycket eget med Podgórze, och i synnerhet Kalwaryjskagatan. Det är inte alls svårt att föreställa sig att detta har varit en livgivande artär i en alldeles egen stad. Jag tycker att den är alldeles förtjusande. Tyvärr får jag inte medhåll av många krakowiter. För en tid sedan utnämndes nämligen Kalwaryjskagatan till Krakóws fulaste gata. Helt obegripliga för mig, som tycker att den är den finaste jag sett i Kraków. (Som ni märker har jag väldigt lätt för att drabbas av lokalpatriotism. Jag antar att det beror på att jag är skåning. I den sydligaste delen av kungariket Sverige frodas nämligen lokalpatriotismen, och det sociala mönstret spiller över lite här och var där jag bosätter mig.)

Frånsett att Kalwaryjskagatan är den mest hemtrevliga av alla gator i Kraków, så finner man här även väldigt många russin. Jag kan av utrymmesskäl inte nämna alla och envar, utan får helt enkelt lov att lova att återkomma till alla de andra. Ikväll tänkte jag dröja kvar vid det finaste av alla russin jag träffat på längs med Kalwaryjskagatan, och det är mannen i affären ni ser på bilden nedan. Under den fantasieggande skylten art-metalowe.AGD finner du nämligen porten till prylnördarnas himmelrike. Nej, inte sådana där dyra prylar man försöker tjusa sin omgivning med. Utan prylar av allehanda slag som behövs i hemmet.

Första gången jag kom in i butiken, och träffade Podgórzes trevligaste russin, fick jag klart för mig att den här killen nog kunde hjälpa oss med i princip allt. Ja, så länge det rör saker till hemmet. “Jag har allt”, sa han på sin egensinniga, men mycket fina, engelska. “Och det som jag inte har inne idag, tar jag in till er imorgon”. Och visst kan man finna allt hos honom (eller så har han det givetvis i butiken imorgon). Här finner du alla tänkbara verktyg, köksredskap, småspik och stora spikar, skruvar och muttrar, byttor och kärl och kastruller, och till och med en mycket intressant samling väggklockor, där Katten Gustaf-klockan med ögon som gungar i takt med tiden tar första priset. Efter bara en vecka och några dagar har detta russin längs med Kalwaryjskagatan varit min räddare i nöden ett dussintal gånger.

Men han är som sagt inte ensamt russin här omkring. På min gata finner vi dessutom en elbutik, som ser ut som elbutiker borde göra. Hos Elemar kan du få delar till alla möjliga upptänklig elektriska installationer. Men det är ju ett helt annat russin, eller möjligen en räv, som jag kanske kommer att berätta om någon annan gång.


Tankar från ett grönkålsrike

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Grönkål, tänker jag när jag ser en grannbalkong i huset snett emot mitt. Javisst är det grönkål mannen med glasögon och lördagsruffig frilla står och vattnar i sina balkonglådor. Det är när jag ser grannens grönkål som jag huvudstupa blir förälskad i Kraków. Återigen, borde jag tillägga, för den här kärlekshistorien tycks gå på repeat. Ungefär som min kärlek till Lviv.

Men de två kärlekarna är mycket olika till sin karaktär, och eftersom jag inte vill trötta mina tålmodiga läsare med vimsigt snömos om dessa två kärlekars likheter och olikheter, kommer jag att i huvudsak fokusera på grönkål.

När jag bodde i Lviv hade jag ett återkommande problem, något som upptog mycket av mina olika huvudbry; jag kunde nämligen inte hitta grönkål. Om jag oväntat hittade grönkål, på någon av stadens alla basarer, drabbades ofta försäljaren av fantomsmärtor. “Ska du verkligen köpa all min grönkål”, frågade denne med darr på stämman. Mitt jakande svar resulterade ofta i ett fasligt ståhej. “Hon köper all min grönkål”, förkunnades det ut i basaren. Men hennes separationsångest ledde sällan till några höjda ögonbryn. Faktum är att de andra försäljarna nog inte riktigt förstod vad som avhandlades, ty så sällsynt är grönkål i Lviv att väldigt få ens vet vad det är! Nu kommer jag säkert få en massa protester från lvivianer som menar att man kan hitta grönkål i snart sagt varje skrymsle, men eftersom jag verkligen älskar grönkål, så kan jag intyga att denna gröna juvel inte är lätt att hitta i Lejonstaden.

Annat är det i drakstaden! (Jag syftar alltså på Kraków, inte Sundsvall!) Drakstaden kan nämligen erbjuda väldigt mycket grönkål för grönkålsnördar. Det tycks som om det inte enbart är min hipster-granne som odlar grönkål i sina balkonglådor. Idag på Biedronka (en affärskedja som finns i nästan varje kvarter) erfor jag samma eufori som jag erfor när jag skådade min grannes balkonglådor. En av de första varorna jag såg när jag äntrade lokalen var… tada… G R Ö N K Å L! Jag behöver alltså inte snylta på grannens grönkål för att få mitt begär tillgodosett!

Det är för övrigt mycket lätt för mig att drabbas av akut kärlek när jag går runt i polska matbutiker. Det är som om polackerna har förkärlek för samma matvaror som jag. (Minus korvarna då.) Nu tänker jag inte göra en tradig lista över mat som jag gillar. Nej, jag tänker inte plåga er med det. Men jag behöver inte gå hungrig. Här finns allt jag vill ha, och till och med grönkål! Jag har alltså hamnat i mitt paradis. Ett grönkålsrike!

Nå, om jag nu skulle försöka vara allvarlig för en stund, så kan jag tillägga att det inte är mycket som jag känner mig besviken på så här långt i min nya hemstad. Jag har faktiskt redan fått beröm för min fina polska. Okej, okej. Jag inser att de bara försöker vara snälla och vill uppmuntra mig, men som språklärare vet jag hur viktigt det är få positiv respons på sina halsstarriga försök att uttala något på ett ovant språk. (Tänk på det nästa gång du träffar någon som talar svenska med brytning! Utgå inte ifrån att de vill tala engelska. Faktum är det kan vara exakt det som de vill undvika!) Polska är ju inget nytt språk för mig. Jag har en ganska god läsförståelse. Men min tunga och hjärna är inte helt överens om hur språket verkligen ska låta när det kommer ur min mun. Det som kommer ut är inte alls det jag tänkte att jag skulle säga. Därför blir jag så oerhört glad när någon berömmer mig för mina ytterst bristfälliga kunskaper i polska.

Innan jag kom hem till Kraków (ty det är ju nu sedan några dagar mitt hem), så hade jag en föreställning om att polackerna var fasligt mycket mer kärva än lvivianerna. Jag kan ju inte tala för hela landet, men de flesta krakowiter tycks tycka lika mycket om ett leende som lvivianerna gör. Med ett leende kommer man långt, och det är inte ovanligt att både den ena och den andra dörren öppnas för en om man bara ler. Under mina år i Lviv upptäckte jag att min svenska uppsyn – ni vet det där lite försmådda ansiktsuttrycket – inte fungerade särskilt väl. Folk blev irriterade, eller helt enkelt ointresserade av vad jag ville. När det här hade hänt tillräckligt många gånger, beslutade jag mig för att ändra strategi, och istället le alldeles förskräckligt mycket. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att min vardag med ett leende blev extremt mycket enklare än de tidigare vardagarna utan ett leende. Och dessutom blev det trevligare. Mitt leende tycks alltså även göra min vardag trevlig i Kraków.

Men än trevligare blir det ju om man finner grönkål så där in på knuten. Vare sig det är i affären eller i hipster-grannens balkonglådor. På den punkten blir det 1-0 till Kraków.


Infångad grönkål.


Betraktelser tecknade mot den ogenomskådliga komplexitet vi kallar verkligheten

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, poland, Sverige, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Du har ju bott väldigt många år utomlands”, sa härförleden en person, som jag högaktar mycket, till mig. Det är ju helt riktigt, och inget som jag bestred utan bara snällt höll med. Upprinnelsen till att personen i fråga fällde ett sådant yttrande var vårt samtalsämne. Det cirklade nämligen runt någon trivial svensk företeelse. Dock hade min okunskap om det som avhandlades nog inte avhjälpts av att jag hade bott en längre tid i Sverige. Ty som så ofta, var jag fullkomligt ovetande om de nyck som förekommer i det som andra tycks beteckna som “den svenska verkligheten”. Jag har nog alltid levt lite i min egen metasfär.

Nå, det korta meningsutbytet fick mig ändå att fundera över på vilket sätt jag eventuellt skulle kunna ha förändrats sedan jag flyttade från mitt fädernesland. Jag lyckades inte hitta några egentliga punkter där jag skulle kunna beteckna mig som mer eljest än jag alltid varit. Kanske beror det på att jag trots allt är en ganska tveksam utlandssvensk. Jag befinner mig ju i Sverige flera månader varje år, samt arbetar med Sverige och svenska språket dagligen, så jag har nog bevarat väldigt mycket av Sverige i mig. Men det var ändå en förändring som jag tyckte mig kunna urskilja från det allmänna bruset av känslor och upplevelser.

Och det var kroppsspråket. Ja, det språk som vi uttalar med våra lekamen, är kanske ett av de uttryck där vi kulturbärare avslöjar mest om vilka vi är. Jag märker till exempel att jag ofta blir förvånad över hur mina landsmän rör sig i rummet. Det är inte ovanligt att jag upplever det som att svenskarna smyger runt. Jag blir dessutom ofta överraskad av det enorma utrymme som vi svenskar kräver omkring oss. Ett utrymme som ska vara tömt på andra, och där man kan glida fram i ensamt majestät. Efter flera år i Lviv har jag absolut inget som helst emot att andra, helt okända människor, vistas mycket nära mig. Jag tycker till om med att det är ganska trevligt. Det här har lett till att jag under sommaren vid flertalet tillfällen ofrivilligt inkräktat på andra människors (läs = svenskars) territorium.

Något annat som jag faktiskt märkt att jag inte längre helt förstår, är hur mina landsmän tittar på varandra. Man ser inte rakt på varandra, utan lite snett från sidan. Som om man inte alls var nyfiken, vilket man givetvis är, det är ju därför man över huvud taget tittar på andra. Det här roar mig något enormt, och min nya favoritsysselsättning är att le alldeles förskräckligt mycket åt sådana som blegar lite i smyg. Oftast möts jag av total förvirring, det är ju faktiskt inte meningen att det ska avslöjas att man tittar på varandra, fast att man lika fullt och fast gör så.

Det här låter ju väldigt oförargligt, och något som inte alls borde göra någon upprörd. Men för en tid sedan fick jag föraning om hur det kan uppfattas av en utomstående. Jag fick till och med ett namn på det där sättet att titta på varandra. Det var en ung polska som hade uppmärksammat detta, och hon var inte alls lika förtjust som många skulle kunna tro. Hon kallade det för “passiv aggressivitet”, vilket innebar att hon faktiskt helt hade missförstått vårt sätt att se på varandra, och hon hade dessutom blandat ihop det med vårt behov av seperat och oinskränkt utrymme. Ty trots att jag ofta retar mig på mina länsmän, så tror jag inte att det där sättet att blega på varandra enkom är spefullt. Men det är lätt att missförstå, det måste man tillstå. Jag själv förstår precis hur allt ligger till, men efter några år utomlands känner jag också förståelse för hur lätt det kan vara att missförstå.

Men det finns även andra saker som jag märker har hänt med mig. En sådan uppenbarelse fick jag på en parkeringsplats i Landskrona. Mellan bilarna kryssade fyra chokladbruna män. De banade fröjdsamt väg mot Systembolaget. Och det var något i deras kroppsspråk som fick mig att omedelbart känna mig väldigt hemma. Och männen, ja, de kom givetvis från Polen, och med största sannolikhet arbetade de på ett närliggande jordbruk. Det var där de dragit på sig den där beundransvärda solbrännan. De tillhörde det otackade släkte som dagligen livräddar det svenska samhället från svältdöden. (De skulle för övrigt lika gärna kunna vara bördiga från västra Ukraina. Så långt färdas nämligen inte kroppsspråket, och ganska ofta struntar det dessutom högaktningsfullt i nationsgränser.) Jag har inget vokabulär för att beskriva hur de rörde sig, men deras kroppsspråk kunde jag läsa, och i det kände jag mig fullkomligt trygg och säker. Det är inte troligt att jag skulle känt så utan att ha bott förfärligt många år i den europeiska avkrok som dessa män kom ifrån.

Summa kardemumma, ja, det är så att jag har bott många år utomlands, och visst är det så att vissa bitar av det svenska samhället har jag fått ett nytt förhållningssätt till, även om det faktiskt inte är mig helt främmande. På samma gång har den galiziska verkligheten också blivit ett med mig. Man skulle därför kunna säga att mitt sinne blivit fördubblat, och min själ har därför minst dubbelt medborgarskap (trots att det senare inte alls är tillåtet i Ukraina).

Nå, det finns egentligen ingen vettig knorr på det här inlägget. Inte heller någon sensmoral. Som så ofta från min hörna av tillvaron är det bara mina betraktelser tecknade mot den ogenomskådliga komplexitet vi kallar verkligheten.


En åker kanske plöjd av någon av våra livräddare.