viewpoint-east.org

Gorbatjovs förenklade sanning

Category: by sophie engström, Estern Europe, krönika, russia, ryssland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Vi har blivit svikna av väst”, var ett mantra jag ofta hörde till leda under alla mina resor till Ryssland. Inte sällan med en tilläggd konstpaus och samtidigt som man spände ögonen i mig för att se till att det verkligen sjönk in i mitt medvetande. Påståendet innehöll dessutom ofta en inneboende punkt. Slut på diskussion. Punkten sa “ni svek oss”. Det fanns till och med tillfällen då jag upplevde det som om min samtalspartner ruvade på den här klibbiga klumpen under hela samtalets gång, och bara väntade på rätt tillfälle att få sitta sin punkt.

Jag visste aldrig vad jag skulle göra med det där påståendet. Ofta kändes det som en klibbig och elak klump mellan mig och den som yttrat det. Trots att vi bytte samtalsämne fanns den kvar. Omöjlig att fräta bort med skatt. Efter en tid skapade den en ovilja till kommunikation, främst från min sida. För även om jag eventuellt skulle hålla med om påståendet, så fanns det lite som jag kunde göra åt det. Min fysionomi och själ kan inte bära hela västvärldens skuld.

Jag tänker på det där förhållningssättet när jag ser dokumentären “Gorbatjovs sista varning”, som fanns att se på SVT play fram till igår. Om du inte sett den, känn ingen sorg. Den var inte dålig i egentlig mening. Det var bara det att den där frasen låg som klibbig klump över hela dokumentären och skymde sikten för adekvat analys.

I nämnda dokumentär upprepar Gorbatjov denna fras “ni svek oss”, i flera olika former. När det inte uttrycks rätt ut, ligger den och lurar bakom hans åldersstigna uppsyn. Den flämtar till bakom hans ögon. Och slutsatsen basuneras ut i dokumentären. Det var väst som svek, och fortfarande sviker Ryssland. Och nu får väst betala priset.

Gorbatjovs tankestil, att väst svek Ryssland, har nu fått fäste i medvetandet. Det var den tanken jag mötte under mina resor till Ryssland. Att vifta med armarna och peka mot den diffusa gruppen “de” gör man det lätt för sig. Den är omöjlig att fixera, kritisera, bemöta. För i samma stund som man svarar flyter “de” bort och lämnar bara en krusning på ytan bakom sig, som lika snabbt upplöses, som om den egentligen aldrig funnits där. Och det är så jag uppfattar populismen. Så fort man försöker sätta fingret på deras “de”, “de andra”, som enligt populisterna utgör hotet, flyttar det på sig. Flyter iväg. Eller tar en annan bana. Kanske är det just det Gorbatjov är. En populists, med enkla faktiska sanningar. Lätta att repetera till slutgiltig fördumning.

Gorbatjov lämnar oss i ovisshet om hur detta svek såg, och ser, ut. Skulle verkligen Kreml acceptera någon slags Marshallhjälp? Skulle inte det inneburit att man då skulle erkänna sig besegrat? Nej, inte troligt. Det som verkligen tycks ha skadat Gorbatjov mest var att “de skrattade i smyg”. Vilka “de” var framgår inte. Folket skattade inte i smyg, men man kände glädje med alla de som slapp leva i diktaturens skugga. Det är inte samma sak som att “skatta åt” någon. Eller såg inte Gorbatjov denna glädje? Hade han kanske bara ögon för makteliten? Något säger mig att vi måste upphöra med att tillskriva denne man äran för att ha rivit muren. Det var folket som rev ner den. Före de enkla förklaringarna grumlade deras synfält.

I Viktor Pelevins “Insekternas liv” finns en berättelse om en amerikansk mygga som förvillat sig till någon rysk badort. Först är den amerikanska myggan lite mallig och verkar mena att han förstår allt bäst, men efter en tid uppstår en förståelse mellan den amerikanska myggan och hans nyfunna ryska myggvänner. Skrämselpropagandan, som båda sidors ledare har ägnat sig åt, var bara papperstigrar utan någon verklig förankring. Den förenande punkten är populärmusik och populärkultur. Muren kunde inte hindra populärkulturen från att ta sig in genom sprickorna. Flickmyggorna dånar av förtjusning när de träffas denne amerikanska mygga från populärkulturens vagga. De ryska mansmyggorna klirar sig förvirrat i antennerna och undrar hur de ska kunna charma myggtjejerna, dock utan att uppvisa någon bitterhet mot vännen från väst. Men när han dricker lite blod från de ryska badgästerna faller han död till marken. Spritförgiftning!

Romanen utkom 1993, före ledarnas malingta beskrivning av den andre slagit rot. Bland gräsrötterna fanns istället en idé om förståelse, men den viljan har med tiden urholkats när eliter viftat yvigt och pekat ut några diffusa “de” som finns utom räckhåll.

Den tanken från Gorbatjov har verkligen slagit rot, och är kanske hans egentliga arv till mänskligheten. Den förenklade sanningen.

"there is a crack in the wall"
Sprickorna i muren skapades av folket. Inte av Gorbatjov.

Share

Och när fred skapas

Category: by sophie engström, literature, photo by prallin, russia, ukraine
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag tror jag var med om ett historiskt ögonblick igår. Verkligen! På riktigt! Men det är väl visserligen vad alla tror. Att de är där när något historiskt avgörs. Hmmmm, får mig osökt att tänka på Linn Hanséns senaste diktsamling “Gå till historien“, men nu var det inte det jag skulle skriva om. Nej, den där känslan av något historiskt som skapades, var något så odramatiskt som en tandemläsning mellan den ukrainske poeten Serhij Zjadan och hans ryske kollega Lev Rubenstein. Det kan ju låta som något odramatiskt och ointressant. Något torrt och sömning. Ja, ett sådant där ögonblick som dör bort… Suddas ut ur minnet. Men inte gårdagens tillställning. Mitt under ett krig i östra Ukraina, inte långt får Zjadans egen hemstad Charkiv, skapade de båda herrarna en stund av fred. En stund av normalitet, även om vi alla i lokalen var väl medvetna om att ett liknande möte aldrig skulle kunna ske i Moskva. I Lviv igår skapades en stund av gemenskap och eftertanke. Ömsesidig respekt och omtanke. Ett möte i fredens tecken.

Att Lev Rubenstein är en ödmjuk och rättrådig människa vet jag sedan tidigare. Jag träffade honom kort 2005 och blev betagen av hans ödmjukhet och lyhördhet. Egenskaper han fortsätter att odla. Hos sig själv, och hos dem han möter. Han är dessutom en av de drivande krafterna bakom fredsrörelsen i Ryssland. Zjadan, å sin sida, verkar för att ryskan och ukrainskan ska kunna samexistera i östra Ukraina. Han har enträget öppnat dörrar mellan låsta positioner. Dörrar vi tidigare trodde vara hermeneutiskt tillslutna. Så egentligen förvånar inte mötet nämnvärt. Men den magi som uppstod var ändå oväntad. Jag trodde helt enkelt inte att samspelet dem emellan skulle drabba mig så. Jag trodde helt enkelt inte att publikens vördnadsfulla ansikten skulle nå mig. Jag trodde nog aldrig att man faktiskt kunde skapa fred genom ordets kraft. (Jag har väl tidigare hoppats att så har varit fallet, men det är väl först när man verkligen erfar något som man kan… förstå.)

Men nu vet jag bättre. Vi KAN skapa fred. Och vi kommer att segra. Vår drivkraft kommer alltid vara starkare.

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES

Share

New video by Cops on Fire

Category: by sophie engström, music, russia
Tags: , ,

(Läsningstid: 1 minut)

Enjoy the new video from Cops on Fire, “Sofie”. And read the Cops on Fire-story by Sasha Pas, that was previously published at viewpoint-east.org.

Cops On Fire – Sofie from Januk Latushka ACIDBURN on Vimeo.

Share

viewpoint-east.org recommends: Taras 3000

Category: by sophie engström, music, russia
Tags: ,

(Läsningstid: 1 minut)

August heat still covers most parts of Russia, Ukraine, Belarus (such as the rain pours down at the Swedish West coast), but as far as I have heard the rain and chill is on it’s way during this week (but a storm has already hit Northwestern Russia). I think, however, it’s time for a new hot recommendation: Taras 3000.

Taras 3000 is the alter-ego for Dmitri Yaponets, DJ, performer and producer from Moscow. I have never liked to label music so I refrain and let you decide for yourself what you think and feel.

05 Bi2 – Muza by Taras3000

Check also this recording from SONAR09. Here is the program and link to Sonar10.

Share

Moscow April 2008

Category: by sophie engström, russia

(Läsningstid: 1 minut)

These photos from Moscow in April 2008 are perhaps my own favourites. Possibly because this was the first time I used Ilford b/w 3200 and I was very stunned by the grain and the mystery the pictures got through using that film.

Share

Moscow May 2010

Category: by sophie engström, russia

(Läsningstid: 1 minut)

This is photos I took during my last stay in Moscow, in May. To take photos is only a hobby, and I try to avoid to have any clear ambitions, or goals with them. There are no hidden signs. Enjoy. Or of you don’t, just don’t enjoy 🙂

Share

When left wing criticisms supports Stalinism

Category: by sophie engström, movies, russia
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

When I was in Kyiv in January and February I meet several that said they had identified one very important lack in the Ukrainian domestic debate and that is the lack of left wing intellectuals. I must say I agreed fully since we do need a criticisms of liberal values, capitalism as a guarantee of democracy, the concepts like democracy etc. I can’t value wheather it is the recipe on a “good debate climate” but at least I can see the world (Western, Eastern, Northern, Southern, in actually all directions) has been living in a sort of liberal “dictatorship” for far too long. It is possible that I have a very simplistic understanding of what Ukraine needs, but at least I can see that the country need something to make the debate more vivid and productive. Furthermore, when I was in Moscow a couple of months later I heard the same point of view, what Russia need is left wing intellectuals that stands in contrast towards Kremlin and the political establishment.

But it was not until the other week, when somebody wrote on my chat that Ukraine need left wing intellectuals like you have in Europe I started to feel that something was nagging me, because I answered Yeah, yeah. But this is Scandinavia, and tried to forget about it. But I couldn’t since I stumbled over my irritation over and over again. It was not until this morning, when I read a review of Burnt by the sun 2 by Nikita Mikhalkov in the independent, but rather left wing, weekly newspaper Fria Tidning that I understood how I was irritated. The newspaper is not said to be left wing, but most of the articles printed there have a rather left wing approach towards different issues. I think that is a good thing, even though the political consensus in it really can make me feel sick some times.

Back to the review. I must begin with giving the author, Per Leander, credits for making the effort to write a review that is not pointing in the same direction as all other previous reviews of the movie. Mikhalkov has gone from being the Western Europe’s favourite director (by Burnt by the sun in 1994), to become one of the least popular such during the last couple of years. Most critics uses the same kind of words about his latest work, such as a patriot and nationalistic director with simplistic rhetoric that uses the Kremlin to authorize his expensive and vulgar movies. The two first remarks is perhaps indisputable, which is perhaps the reason why it is not mentioned in the review. However, to criticize a Russian director, that was formally exalted hero, can provoke Swedish left wing because he is, yes, Russian and from the Former Soviet Union. The review in Fria Tidning is a very good example on just that.

There has been a debate in Sweden during the last year if we can regard the crimes of Stalin as brutal as those of Hitler. Many on the left wing has said that we can not, all of those on the right wing have said “yes we can”. And of course you can see the traces from this debate in the review about “Burnt by the sun 2” when the author writes that “[…]in the sequel [from ‘Brunt be the sun’], he [Mikhalkov] wants to give the image of the Nazi terror that hit Russia, after all, much worse [than the Stalins terror did]” (my translation). My first remark is actually that he writes “Russia” not “the People of Soviet Union” or something more appropriate. Secondly, we have not yet been able to identify the full scale of the Stalinist terror. We do not even know the figures of those dead. I also suspect it depends a bit on where you stand, if you think the second world war was worse than the Stalinist terror or not. If you are from in example Ukraine you might say that this picture is not entirely true, and it is not easy to tell if some of the sacrifices the people in Ukraine did there during the WW2 was because of, or connected to, Stalin decisions. (The famine, called Holodomor, is like an open wound in Ukraine’s history). I dislike how easy he make it for himself by sweeping away the victims of Stalin’s terror with words that the WW2 was worse. It was horrifying, but it does not make the Stalinist terror less worse! This is the kind of left wing rhetoric’s you often see in Sweden. (Stalin was bad yes, but look at Hitler, he was worse and see what the Americans do in…. etc etc)

weirdoutdated
Old Soviet style furniture thrown away in Moscow, May 2010.
This things we should keep, though. It is old nomenclature we should get rid of

An other point is that the author criticizes the Western movie critics because they are not able to understand everything in Russian culture history and cannot understand the all paraphrases. It is interesting to see once again that a Swedish left wing movie critics actually uses the exact way of mechanism to exclusion such as Russian nationalists do. “You will never understand this because you are not Russian”. But in what sense does this make it a better movie? In my mind many references does not make a movie better, that’s all. It could actually be very contra-productive!

The last point is perhaps a stupid remark form my side, but I just can’t let it be. It is about Nikita Mikhalkov’s “great knowledge in music”. The author bases on the fact that he is the son of Sergey Mikhalkov that wrote the Soviet Anthem (Eh, I feel lost already). Mikhalkov JR reveals this great knowledge in music in using the titel of a very popular tune from the 1930s, a Polish tango. That is like saying that I have a lot of knowledge in the 1960s because I can sing “She loves me, yeah, yeah”!

This review is merely an example that i wanted to take to illustrate what I find problematic with the stand point that many Swedish left wing intellectuals have. My point is that a left wing intellectual movement or group is perhaps needed, but if it embraces Soviet Union and Stalinism (which is shown in the above mentioned review), just to be on contrast toward liberalism and capitalism, well, then you have a problem. I think it is rather fair to criticizes Mikhalkov and his movies. He is using his power in the Russian Cinematographers’ Union as much as possible, by giving himself money and excluding others. This is not mentioned even by one word in the review, which is very odd since there were a big crisis in April 2010 when many directors and filmmakers left the union in protest against Mikhalkov’s way of ruling the union!

In some odd way many leftist intellectuals in Sweden have found it important to defend old power structures in Russia and countries in the former Soviet Union. I understand it is a way of criticizing liberalism, but from my point of view it is the wrong way!

I would like to conclude by saying that I am pretty sure that Swedish left wing intellectuals will change and stop trying to defend old nomenclatura, when they meet the newly born such movements in Ukraine and Russia. And I do hope this moment will come as soon as possible.

Share

%d bloggers like this: