The Russian-Chechen conflict: Factors that triggered the conflict to become an armed conflict in 1994-1996 and then again in 1999 (Part I)

Category: chechnya, guests, russia
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

With help from Anders T Carlsson has the possibility to investigate factors for the Russian-Chechen conflict. Anders T Carlsson is a project manager with a lot of experience from culture exchange projects in Georgia. He has also worked in Russia a few months. At the moment he works as Programme Coordinator for the Göteborgs Dans & Teater Festival.

This text focuses on the Russian-Chechen conflict and suggests what factors that triggered the conflict to become war in 1994-1996 and then again in 1999-2008. An analytical model, by Michael E. Brown, that has gathered a set of underlying and proximate causes of internal conflict has been used as the analytical tool.

This article is divided into two parts and Part II will be publish tomorrow.

Part I

What makes a conflict become an internal war?
You have probably heard the story before as Michael E. Brown tells it: – in a weak state a risk complex is created by irresponsible leaders driven by intensifying elite competition in a context with different ethnic groups with problematic historic relationships and economic problems. In such a context a rapid change in any important field increases the risk that the conflicts in the area escalates into war. What finally start the war, due to Brown and the instrumentalist perception, are decisions taken by political leaders. Sometimes though mass-triggered riots is the triggering cause. But that is much more rare.

In this text we are reading the Russian – Chechen conflict with the two analytic tools provided by Michael E. Brown: they are a list of underlying causes that can turn into triggering (proximate) causes just by the changes being rapid. The factors are structural, political, economic, social and conceptual. Brown also urges us to analyse if the conflict is internally or externally driven and in both cases by whom – the elite or the masses.

Conflicts are extremely complex and when they have emerged into killings they become horrible and extremely hard to solve. As a help to keep the balance and hope it is essential to remember that most internal conflicts do not escalate into war. In Post-Soviet Russia for example the conflicts in Tatarstan and Baskortostan was solved by negotiations. Why that not happen in Chechnya can be understood by reading this text.

How come that people in a conflict area that are pushed into war by their leaders are prepared to participate in and perform the horrors of war? Browns model does not explain the psychological aspects that make internal war possible. The scholar Stuart J. Kaufman investigates and explains this. His work gives us a good complement for our understanding and for what actions that could be taken to prevent war. Even though this text is limited to analyse the Russian-Chechen conflict using Browns analytical model the work of Kaufman is important even though it is not present in this text.

Just a short historical background before we continue. Since Tsarist Russia invaded Chechnya there has been a persistent resistance and almost permanent warfare from 1783 to 1943. In 1943 the Chechens were mass deported to Siberia and Central Asia or killed on the spot if it was to difficult to move them. The Chechens were able to return after the death of Stalin. The experiences and memories of hundreds of years of war and the horrors of the deportation that killed a third of the Chechen population sets the historical and psychological background for the two wars that were fought from December 1994 to august 1996 and then 1999-2006. The two latest wars killed over 100 000 Chechens – about 10% of the population at that time.

Photo from Georgia, near the Chechen border. Thank for photo from cinto2.

Proximate Causes for the Russian – Chechen wars 1994-1996 and 1999-2008

Structural Factors that triggered the conflict to war
Michael E Brown argues that rapid changes transform permissive causes to proximate (triggering) causes. In the case of the Russian-Chechen conflict the collapsing state is the most important structural factor. When the Soviet Union collapsed in 1991 Russia became an independent state. In Chechnya the communist leader Doku Zavgayev was overthrown and Dzhokhar Dudayev won a presidential poll and proclaimed Chechnya independent of Russia. The unilateral proclamation of independence was only recognized by Afghanistan.

The new Russian state was weak. It took over a bankrupt entity with a bad infrastructure tormented by merciless inner strife for power and economical gains. The parliament blocked the possibility for the president to start a war in Chechnya. When Yeltsin had won the struggles for power and was supported by a new constitution with a strong presidential power he choose to invade Chechnya in December 1994.

The Caucasus area has a significant importance in the military agenda of Russia since the 18th century. The collapse of the Soviet Union was a major military-strategic set back for Russia on its southern border against Iran and Turkey. It also created a new threat against the Russian dominance in the area when the military equipment of the Soviet Union was confiscated and used by the Chechens to establish military capacity to protect the contested territory. The three newly independent states in Southern Caucasus and the situation that Chechnya was left to govern itself between 1991 and 1994 changed the intra-state and international military balances drastically in the Caucasus region. The Russian political agenda has been very clear since 1994. Restore dominance. The war in Chechnya was also a result of this agenda.

Another proximate cause that Brown presents is changing demographic patterns. When Chechnya declared independence the vast majority of the Russian population left. The Russians were to a large extent skilled labour like doctors, engineers and teachers. This increased the economical crisis in both a short and long term perspective and was part of the destabilisation process.

Tomorrow you can read Part II of this article. Anders will then continue to highlight Political factors, Economical and Social factors and also Conceptual and Perceptual factors that triggers the conflict of war and his finial conclusions.

S:t Petersburg 1995/2010

Category: art, guests, russia
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter) proudly presents a brand new element – online virtual gallery with a different viewpoint.

First one out is Maria Magnusson.

Maria grow up at a farm at the Swedish country side, in a small village called Norra Björke. She has BA and MA in Photography at The University of Gothenburg, Sweden and a BA of Arts in History and Theory of Art also at The University of Gothenburg.

Maria is working as a photographer and occasionally as DJ and has been engaged on special projects at Stockholm City Museum. In October 2009 she participated in the 12th Annual Antimatter Film Festival, Canada, with the art video Bliss out. She was also a warm-up DJ to Jan St Werner (Mouse on Mars) at Riche, Stockholm, October 2009.

This is Maria’s words about the pictures:

S:t Petersburg 1995/2010

It has been 15 years since I looked at these pictures. They were photographed in spring 1995. It was my first trip to S:t Petersburg, Russia.

I went there with my friend Oleg Bogdanov who is a Sociologist and was
born in the city. He did a work about young people living in S:t Petersburg and I took portraits of the interviewee.

At first glance, it strikes me that these pictures looks contemporary. Like they could have being taken today. The clothes and hairdos are highly in fashion now. Time aspect is playing a trick. The time spinning around like
a lottery wheel and has stopped at 2010, when nostalgia for the 80’s in fashion, music and ideas are at it’s peak.

Looking at these portraits again I see the innocence of youth ready to
make steps through adolescence.

What are they doing today I wonder?

Öst är Öst och Väst är Väst – i alla fall i OS

Category: belarus, eastern europe, guests, russia
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter) kan stolt presentera ett nytt bidrag av Maria Nilsson. Nu om fördomar och rysskräck i bland annat (så dagsaktuella) OS-sammanhang.

Vem har sagt att det är enkelt att vara slavist, eller mindre akademiskt uttryckt rysskramare eller öststatsälskare? Det är aldrig tydligare än när det är dags för OS eller annat stort sportevenemang och framför allt i individuella sporter där svenskarna har, eller i alla fall har haft stora framgångar.

Vem som helst kan i allmänhet uppskatta det vackra rörelsemönstret hos en konståkare som Evgenij Plushenko, utsökta dribblingarna av en Andreij Arshavin eller en Elena Isinbajevas (dessutom har hon ju samma manager som Christian Olsson) förmåga att hela tiden slå nya världsrekord men den längdskidåkare eller skidskytt från forna Öst som skidar förbi en Charlotte Kalla eller skjuter bättre än en Helena Jonsson finner aldrig nåd hos den svenska publiken. Finns det någon gång man kan fråga sig om muren överhuvudtaget fallit är det i längdskidspåret eller i skidskyttetävlingar. Aldrig är väl uppdelning mellan öst och väst dvs. ont och gott så tydlig som i dessa avseende.

Uppkrupen i ett hörn i ett stort sällskap mumlar du förklaringar till varför ryska namn är så konstiga och i allmänhet feluttalade av kommentatorer, försöker glatt dra på munnen när sällskapet skämtar kring att Belarusier och Ryssar inte får komma hem om de gör en dålig tävling eller snarare blir förvisade till Sibirien och framför allt anstränger dig för att inte göra det till ett statsvetenskapligt problem när någon poängterar hur mycket bättre det var när Sovjet fanns och det då fanns fem åkare istället för dagens 35.

I händelse av en ”Öststats” seger ställer sig alla kollektivt upp och skriker epo medan du lite försynt förklarar att enbart för att ryska tävlande blivit ertappade som dopade vid fler tillfällen än de allestädes samvetsgranna svenskarna behöver det inte betyda att alla på andra sidan Donau knaprar piller morgon, middag och kväll. Det kan ju faktiskt vara så att tävlande från det som i det här sammanhanget så gärna benämns som forna Öst faktiskt är bättre tränade, bättre på att toppa formen, bättre på att hålla nervositeten stången osv. än sina svenska motsvarigheter.

Alla som någon gång rest i det forna Öst eller har vänner som kommer därifrån vet om den benhårda disciplin som alla barn grillas i oavsett om det handlar om tämligen oskyldiga fritidssysselsättningar eller prestationsinriktade sporter. Det var en av många paradoxer med landet bakom järnridån, alla skulle vara bäst samtidigt som det kollektiva alltid skulle segra över det individuella. Alla som någon gång har befunnit sig i en träningshall i Öst under vintern vet också om den skoningslösa kylan, avsaknaden av varmvatten i duscharna och möglet i omklädningsrummet vilket antagligen är mer karaktärsdanande än de svenska motsvarigheterna. Till dess att jag blir motbevisad av dopingkontroller kommer jag därför att fortsätta glädjas i smyg i mitt soffhörn vid en ”Öststatsseger”.

Gothenburg’s Film Festival 2010 – without viewpoint-east

Category: armenia, by sophie engström, eastern europe, estonia, georgia, movies, russia, ukraine
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Gothenburg’s International Filmfestival will soon begin, from 29th of january to 9th of February. I will however not be in town since I will visit Kyiv instead to collect material and ideas for new articles for viewpoint-east and hopefully other journals/newspapers.


The annual filmfestival in Gothenburg is however one of the few events I really appreciate, so it could sound strange that I have decided to leave the city right during those days. But it is a matter of priorities and Kyiv won my mind battle this time. (I will however not focus that much on the Presidential election, but rather to take this as an opportunity to highlight other issues.)

Firstly, there are not even ONE Ukrainian movie this year in the programme, which is is a great disappointment. I thought we would at least find one, or to be more precise (and please DO correct me of I am wrong) that Las Meninas would be in the programme. It has never been shown in Sweden or at the festival. That is a movie that at least I would like to see.

Much more pleasing is that the festival has three movies from Georgia and at least five Russian movies. I am especially sad that I miss Russia 88 and Help Gone Mad. Help Gone Mad is probably a wonderful movie. I really enjoyed Boris Khlebnikov other movies (and especially “Free floating”).

There are two movies from Estonia, and among them Disco & Atomic War triggers my interest. That is also the only movie I have among my own resources and will watch as soon as possible.

And last and not the least, I am very sad I miss all four movies from Armenia, and then especially Border, which seems to be a very interesting documentary with a new approach. I do hope I will have the possibility to watch it in a not too distant future.


ps. and don’t forget to check out the blog!

Sholem Aleichem, Kom in från glömskans förmak! Del II

Category: by sophie engström, gender, jiddish, literature, russia, ryssland, ukraina, ukraine, yiddish
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

… fortsättning från gårdagen …

Något som han kritiserade i flera verk var utnyttjandet av fattiga. Han kritiserade till exempel Kyivs judiska plutokratin som hänsynlöst utnyttjade mindre bemedlade i staden. I hans verk Spekulanten (som kommer att recenseras här på troligtvis nästa vecka) framkommer den kritiken med all önskvärd tydlighet.

Men det finns en annan komplexitet i många av Aleichems verk, som även den kommer att beröras i nästa veckas recension, och det är han ofta åskådliggör samhällsförändringar genom kvinnor och mäns relationer. I Classic Yiddish Fiction hävdas att han, i till exempel Tevye berättelserna, framställde det traditionsenliga i judisk kultur genom männens agerande och krafter mot social förändring genom kvinnors agerande. Detta är ett intressant påstående, som jag kommer att återkomma något till.


En annan aspekt av hans författarskap är ironin. Aleichem var mycket inspirerad av författaren Sholem Abramovith (även han en förespråkare för jiddish) samt Gogol. I Aleichems verk återfinner man ofta en typ av självkritiserande ironi som, enligt honom själv, är en viktig del av den judiska humorn. Men hans ironi har en tendens att ändra perspektiv. Understundom vet man inte om romanfiguren är självironisk/självkritisk eller om det är författaren, alltså Aleichem, som ironiserar romanfiguren. Detta är dock ingen osäkerhet som skapar en oangenäm förvirring hos läsaren, utan faktiskt bara en frisk metanivå som ger flera parafraser till egna misstag, dumheter eller förvirringar.

Hans konstnärliga stil är monologisk. Hans verk är ofta brev eller samtal som övergår i monolog – till exempel bekännelser för Rabbin eller till Gud eller en skriftställare som då inte alltför osökt heter just Sholem Aleichem. Hans verk Spekulanten är av sådan karaktär, den består av en brevväxling mellan den synnerligen otursförföljde Menachen Mendl och hans sarkastiska och klagande hustru i hembyn.

Jag ville skriva om Sholem Aleichem här, dels för att jag tycker hans författarskap och författarstil är mycket intressant, men också för att lyfta fram en författare som idag tyvärr befinner sig i glömskans förmak. Jag hoppas få återkomma till honom flera gånger, men att finna bra översättningar av hans verk är inte helt lätt. Att lära mig jiddish framstår kanske inte som ett lockande alternativ i dagsläget, så jag får nog försöka hushålla med de översättningar som finns. Jag hoppas i alla fall att er bekantskap med Sholem Aleichem kommer att bereda er lika mycket glädje som det ger mig.

Sholem Aleichem, Kom in från glömskans förmak! Del I

Category: by sophie engström, gender, jiddish, literature, russia, ryssland, ukraina, ukraine, yiddish
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Sholem Aleichem är en författare som kanske är okänd för många svenskar. Men han har på senare tid upptagit alltmer av min uppmärksamhet. En del kanske känner igen hans namn från musikalen Spelman på taket som hans romanfigur Tevje mjölkutköraren utgjorde förlagan till. Noteras bör att Tevje mjölkutköraren förekommer i flera olika noveller av Aleichem, så grunden till Spelman på taket vilar alltså på flera verk och inte ett som ofta felaktigt påstås.


Sholem Naumovich Rabinovich föddes den 2 mars 1859 i den ukrainska byn Perejaslav, i dåvarande Tsarryssland, i en fattig judisk familj. Han sägs mycket tidigt ha beslutade sig för att ägna sig åt författarskapet, och en av hans tidiga mer häpnadsväckande alster lär vara en judisk tolkning av Robinson Cruse. Sholem Aleichem är en pseudonym som i översättning blir “fred vare med dig”.

Aleichem förde ett ganska kringflackande liv, vilket kan illustrera hur många judar hade det i dåtidens Tsarryssland. Antisemitismen var utbredd och flera judar råkade ut för progromer och fick därför flytta alternativt fly för sina liv. De fick inte heller mantalsskriva sig var de ville. Som exempel fick det inte mantalsskriva sig i Kyjiv, utan bara under vissa förutsättningar, mot rätt betalning samt vid rätt tid. Detta gjorde att Aleichem, och många andra bodde i byar kring Kyjiv. Aleichem bodde bland annat i Bojarka, en liten by sydväst om Kyjiv.

Aleichem yrkesbana var dessutom ganska brokig vilket kanske inte berodde på hans judiska ursprung utan snarare på en del okloka beslut. Han försökte sig bland annat på en karriär som börsmäklare, men han slutade som helt utblottad. Hans hustru, som kom från en förmögen familj, lär ha stått för en del av familjens försörjning. Aleichem försökte även emigrera till USA två gånger. Första gången 1907, men han blev tvungen att kapitulera redan 1908 efter en rad misslyckanden. 1915 emigrerade han en andra gång och han stannade till sin död året därpå. Aleichem var mycket kritisk till den judiska assimileringen i USA och några av hans senare verk kritiserar “amerikaniseringen” av nyanlända judar.

Inledningsvis skrev Sholem Aleichem på ryska samt på hebreiska, men långsamt växte sig beslutet starkt att skriva på jiddisch. Han blev slutligen en mycket stark förespråkare för jiddisch i Europa och han uppmuntrade många yngre författare att skriva på språket, som dessförinnan främst hade varit ett talspråk utan stark Litteraturscen. Aleichems beslut att skriva på jiddisch skulle också göra det lättare för andra att ta vid. Han var en stark förespråkare av zionismen, men man skulle kunna hävda att en för stark betoning av Sholem Aleichems zionistiska verksamhet riskerar att helt förta hans kanske viktigaste arv, konsten att genom ironi synliggöra en frän samhällskritik.

… fortsättning följer i morgon ….

A forgotten masterpiece

Category: avantgarde, by sophie engström, movies, russia, ukraine
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

The movie “The Eve of Ivan Kupala” is perhaps one of the most intrigues movies I have ever seen. The movie is based on Nikolai Gogol’s short story “The Eve of Ivan Kupala” (or “S:t John’s Eve” in translation). I did read the short story by Gogol a couple of years ago, but can’t say my imagination was able to create anything like this movie. The director, Yuri Ilyenko, has made a very independent interpretation of Petro’s pact with the devil, or what is thought to be the devil.

Petro’s meeting with the devil at Bear’s Ravine

The story is, as I told above, based on a short story by Gogol. Gogol has in his turn interpreted and collected Ukrainian folk tales. The story circles about the poor peasant Petro that falls in love with Pidorka. She is much richer than Petro, and her father disagree to their love. Finially her father forbid him to ever see her again, and Petro tries to make everything in his power to see her. He gets so desperate that he makes a pact with a stranger in town, that possibly could be seen as the devil. To make a long story very short, Petro agrees to blood shred in order to get the gold so he can get his Pidorka back. After protests he agrees to kill the child, in order to get the gold. Petro wakes up after two days Petro, unable to reember how he got the money.

Yuri Ilyenko has created a nonlinear masterpiece, with very little dialogue. He has left a lot of space for your own imagination and interpretation. But the fact that it isn’t easy to follow only makes the narration more complex and intrigues.

The movie was made in 1968 but wasn’t released until 1989. I believe it could be because the spoken language is Ukrainian, which was rather controversial to use in Soviet days. If anyone can fill me in why this movie was “forgotten” about for so long, I would be more than thankful. I can’t find much info about the movie, even though I have been looking almost everywhere.

%d bloggers like this: