viewpoint-east.org

Kulturens pelare

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Euromajdan, Galizien, Kåseri, krönika, photo by prallin, poland, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Våren 2013 gjorde jag något som jag faktiskt lovat mig själv att inte göra. Jag köpte en smartfån. Ganska snart upptäckte jag att nästan ingenting med denna pryl var smart. I synnerhet blev jag själv ganska osmart. Plötsligt satt jag i timmar på bland annat Facebook och gillade bilder på söta katter.

Men sedan kom Euromajdan, och mobilen blev min livlina. Det var genom den jag snabbt fick viktig information från vänner och bekanta som befann sig i stridens hetta, så att säga. Faktum är att smartfånen var ganska smart under denna tid. Med den i handen kunde jag följa allt som hände i Ukraina. Jag slapp känna mig rädd och maktlös.

Men efter revolutionen blev den lika korkad igen. Den har väl blixtrat till ibland, visat sig vara något annat än ett tidsätande monster, men dessa tillfällen har ändå varit ovanliga och slumpartade händelser som genast bytts ut mot gulliga kattbilder som ätit min tid.

Inte nog med det, fånen har en mörkare sida. Den är inte bara dum, utan till och med ganska ondskefull. Den håller reda på vad jag är, och olika appar i den håller reda på vad jag gillar och när. I förhållande till det blir jag maktlös på riktigt. Det ironiska är att jag faktiskt inte förstod det under Euromajdan 2013-14. Jag trodde då att fånen var ett verktyg för att befria.

När nu fånen bara blivit en kattbildsproducent, och allmänt tidsslukande, kan man ju undra varför jag har den kvar…

På senare tid har jag därför allt oftare erfarit att den där fåntratten till mobil kanske inte behövs. (Nåväl, nu skriver jag visserligen de flesta blogginlägg på just detta tidsätande tingest, men de skulle lätt kunna författas på datorn, eller – håll i hatten – till och med på papper!) Ty varför ska man vara anträffbar under alla omständigheter? Och varför använder jag mobilen, och särskilt Facebook, för att ta reda på vad jag ska ta mig till i Kraków. Här behövs faktiskt inget/n fån. Jag skulle klara mig ändå, eftersom jag lätt skulle kunna få reda på vad som sker i stan utan att använda olika sociala medier eller verktyg på min fån.

Jag konstaterade just exakt det, när jag häromdagen stod vid en av alla de affischpelare som pryder Krakóws gatubild. Med sin majestätiska uppsyn blir man andaktsfull bara genom att skåda dem. Här råder ingen oreda, utan polsk ordning och reda. Dessutom är de särdeles vackert prydda. Polsk affischkonst är ju, som ni säkert redan vet, i särklass bäst, mest personlig och dessutom smartast. Ingen smartfån med massor av appar klår dem.

Det finns dessutom något mycket rituellt, sensuellt och givetvis väldigt kulturellt, att snurra runt dessa totempålars lekamen. Och eftersom min rörelse runt dem är befriad från olika appars klåfingriga nyfikenheten, uppstår även en känsla av att vara obunden och självständig. Fri från sociala mediers bojor.

Sedan jag flyttat till Kraków har jag fått kännedom om de flesta konserter, operor, utställningarna, föredrag etc via dessa kulturens bärare. Jag har dessutom ibland fått kontakt med andra kulturtörstande krakowiter, när jag snurrat runt dessa affischpelare. Appar och Facebook göre sig inte besvär. Affischpelarna är de som har lyckats ordna reda i den djungel av utbud som Kraków bistår med.

När man ensam, eller tillsammans med någon känd eller okänd, snurrar runt Krakóws affischpelare, medsols eller motsols, inser man därför hur överskattade, och till och med odugliga, alla appar med events är. Ty när du sitter där med pekfingret och susar genom cyberrymden, för att fånga det perfekta evenemanget för din lediga stund, har du ett avgrundsdjupt avstånd mellan dig och eventet. Ofta är både titeln på eventet, och den stackars minimala bilden som ska försöka representera det samma, fullkomligt intetsägande. När du däremot snurrar runt en affischpelare, får du en rent fysisk relation till det evenemang du vill besöka.

Nå, nu förstår till och med jag att vissa händelser i vår tillvaro inte kan nå sina själsfränder genom en affisch. De behöver sociala medier för att gräva sig ur de bortglömdas dal. Och lite är det väl så vi använder våra smartfåns, som ett sätt att ta oss ut från de bortglömdas gömmor. Varje ledig stund tar vi därför fram den, smeker skärmen med våra fingrar. Men frågan är om vi inte lyckats krama lite mer essens ur våra liv, om vi övergav våra skärmar, och istället riktade dem någon av alla affischpelare… Där vi kan dessutom kanske kan mötas på riktigt.


Kulturens pelare.

Share

En polsk mazurka med svensk hjälp

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Polens självständighetsdag har firats idag, och en och annan har nog sjungit nationalsången “Dąbrowskis mazurka“. En lite märklig sång då man sjunger om marscher, men snarare tycks skutta fram i dans. Nå, nu är det inte egentligen en marsch, utan en mazurka, så skuttandet må vara förlåtet.

Sången skrevs i slutet av 1700-talet, när en polsk legion stred tillsammans med Napoleon. De polska soldaterna sjöng sången för att ingjuta mod inför striderna. Med tiden blev sången populär, och sjöngs senare av allt fler.

Polen var vid den tiden uppdelat mellan Tsarryssland, Habsburgska imperiet och Preussen, och sången försökte övertyga polackerna att vara stolta över sitt språk, kultur och historia trots att de var splittrade och förtryckta. Valet av melodi var inte en lustig tillfällighet, utan skulle väcka tycke hos polackerna, ty det finns nog nästan ingenting mer polskt än just en mazurka.

I näst sista versen nämns till och med den Sveriges ockupation av Polen. Jajamensan, Sveriges och svenskarnas skövling av Polen under 1600-talet var kanske en av orsakerna till att landet delades mellan de tre jättarna Tsarryssland, Habsburgska imperiet och Preussen. Man hade helt enkelt ingenting att sätta emot när de ville hacka upp landet.

Nåväl, inget ont som inte för något gott med sig. Man lyckades ju i alla fall knåpa ihop en mycket fin nationalsång just eftersom man blivit delad och ockuperad, eller vad säger ni? (Hoppas min ironi går fram.)

Här kan ni höra nationalsången.

Dąbrowskis mazurka
Än är Polen ej förlorat
Medan vi ännu lever
Det främmande makt oss rövat
Ska vi ta tillbaka med sabeln

Marsch, marsch, Dąbrowski
Från Italien till Polen
Under din ledning
Ska vi ansluta oss till fosterlandet
Vi ska korsa Wisła, vi ska korsa Warta
Vi ska bli polacker
Bonaparte gav exempel
Hur segra vi ska

Marsch, marsch…
Som Czarniecki till Poznań
Efter den svenska ockupationen,
För fosterlandets räddning
Ska vi återvända över havet

Marsch, marsch…
Fadern, i tårar
Säger till sin Basia
Hör, det låter som att de våra
Slår trummorna (till strid)

Och på polska:
Jeszcze Polska nie zginęła,
Kiedy my żyjemy.
Co nam obca przemoc wzięła,
Szablą odbierzemy.

Marsz, marsz, Dąbrowski,
Z ziemi włoskiej do Polski,
Za twoim przewodem
Złączym się z narodem.

Przejdziem Wisłę, przejdziem Wartę,
Będziem Polakami,
Dał nam przykład Bonaparte,
Jak zwyciężać mamy.

Marsz, marsz, Dąbrowski…

Jak Czarniecki do Poznania
Po szwedzkim zaborze,
Dla ojczyzny ratowania
Wrócim się przez morze.

Marsz, marsz, Dąbrowski…

Już tam ojciec do swej Basi
Mówi zapłakany:
“Słuchaj jeno, pono nasi
Biją w tarabany.”

Marsz, marsz, Dąbrowski…


Den polska flaggan jämsides med flaggan för Krakóws stad.

Share

En dag att minnas

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är idag den första november, och således också Alla helgons dag. En dag som tidigare passerat förbi mig utan att göra något väsen av sig. Alla helgons dag har för mig förefallit vara en synnerligen tråkig dag, fylld med bara död och andra dysterheter som kommer med att man förlorar någon man håller av. Dagen har helt enkelt varit en dag jag inte gärna högtidlighållit. Döden vill man ju inte gärna tänka på.

Men nu bor jag i Polen, och här är Alla helgons dag en stor högtid. Polackerna vallfärdas en dag som denna till kyrkogårdar och minnesmonument. Jag vill ju inte vara sämre, och beslöt mig därför för att göra det samma. Mitt val av kyrkogård föll på den anrika kyrkogården Rakowickikyrkogården (Cmentarz Rakowicki) som grundlades under 1800-talets första hälft.

Eftersom jag var lite osäker på vägen tog jag rygg på en grupp präster. Något sa mig att de visste var de skulle. Men vi var sannerligen inte ensamma på vår vandring. Runt omkring oss körde bilar med chaufförer som förtvivlat letade efter lediga parkeringsplatser. Spårvagnarna åt båda hållen var proppfulla, och det skapades dessutom en enorm kroki (trafikstockning), vilket gjorde att ingen på hjul kom vare sig hit eller dit.

Väl framme vid kyrkogården var det ett myller av folk. Jag har nog aldrig varit på en kyrkogård med så mycket liv och rörelse. Några visste precis vilka de skulle besöka, och gick med bestämda kliv i riktning mot den grav de ville besöka. Andra vimsade runt bland gravstenarna, och hade väldiga bestyr med att hitta till den plats där någon de ville minnas låg. Ur några högtalare vid ett kapell mässade en monoton röst något, för mig, helt främmande. Från någon annan högtalare hördes en soundcheck. Det vankades tydligen någon slags konsert. Mellan gravarna stod man och pratade, någon stämde upp i en bön, eller sång. Det rådde en febril aktivitet överallt på kyrkogården, som lystes upp av ett hav av lyktor och blommor.

Och när jag stod där i detta myller av människor, drabbades jag av djup sinnesrörelse. Det slog mig nämligen att Alla helgons dag inte alls handlar om döden. Den handlar om de levandes minne. Det är inte döden som högtidlighållit, utan livet. Se där hur det är för sådana som, likt mig, vandrar i de okunnigas dalgång.

Efter en stunds letande hittade jag i alla fall poeten, och tillika nobelpristagaren, Wisława Szymborskas grav. Väl framme vid hennes blygsamma grav kände jag mig dock lite skamsen över att jag inte hade med mig vare sig lykta eller blommor. Och inte heller hade jag med mig några cigaretter, till den inbitna rökaren Szymborska. Men jag fick snabbt sinnesro, då jag upptäckte att någon annan faktiskt hade varit förutseende och lagt cigaretter på hennes gravsten.

Vid konstnären Jan Matejkos grav, som egentligen inte är en grav utan ett helt mausoleum, grubblade jag åter över att det var synd att jag inte tagit med mig någon lykta. Den första november är ju till råga på allt hans dödsdag. Han gick ur tiden denna dag år 1893.

Jag strosade vidare, men det var inte lätt i den täta dimman. Plötsligt krockade man med någon. Å andra sidan gjorde det ingen skada, ty idag alla är idag lite extra empatiska.

Så ser jag en äldre man, som trots den kyliga eftermiddagen inte har något på huvudet. Han gnuggar sina frusna händer mot varandra, och med krokig rygg snubblar han huvudstupa fram mellan gravarna. Han söker någon, eller kanske några. Hans blick fladdrar över gravstenarna i ett försök att finna deras namn. Namnen på dem han söker. Jag får ett intryck av att han är fullständigt ensam. Ja, inte bara här på kyrkogården, utan även i livet. Men just idag är han inte ensam om att minnas, och inte andra dagar heller för den delen. Ty i Polen är åminnelse en kollektiv rörelse, som sträcker sig långt bortom Alla helgons dag.


Monumentet till minnet av andra världskrigets offer.


Monumentet över kommunismens offer.


Wisława Szymborskas grav. Lägg märke till cigarrerna till höger i bild.


Ett enkelt ljus vid en nästan bortglömd grav.


Någon för mig okänd, men ändock mycket vacker grav.


Ljushav vid Jan Matejkos grav.

Share

Om det där med luft…

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Man talar inte om politik i dag i Polen, sa professor Dorota Tubielewicz Mattson i senaste upplagan av Polenpodden. Och på många sätt har hon rätt. Nu är det ju inte omöjligt att få en polack att prata om politik, men det är inte lika lätt som i exempelvis Ukraina. Man skruvar lite på sig, och ger ändå med sig (efter förhållandevis små) påtryckningar. Sedan följer en ganska het debatt, som oftast inte gör mig det minsta klokare. Nej, polsk politik, kommer jag aldrig att riktigt förstå.

Betydligt lättare är det att få folk att prata om luft. Luft tycks vara något som intresserar varje polack, och det tycks till och med ett väldigt kärt samtalsämne. Det första jag hörde när jag kom till Kraków var att staden är bedårande, men att luften är under all kritik. Och det framlades av en riktig krakowit!

Det är till och med så att det gamla beprövade knepet att bryta isen med lite vädersnack, inte lika effektivt kan elda på (eller upp) ett samtal. Så fort luften kommer på tal blir det eld och lågor.

Kraków är ju en stad som faktiskt har väldigt dålig luft. Det här är inte något jag märker av, men olika mätstationer talar sitt tydliga språk. Luften i Kraków är usel. På min väg till jobbet finns i alla fall en mätstation. Nästan dagligen visar den att luften inte är… vad ska man säga… tjänlig. Stationen är placerad vid en av Krakóws mest trafikerade korsningar, så man är ju inte förvånad att luften är kass. Ändå knatar jag och en massa krakowiter och turister runt i det här.

Att tala om luften i Kraków är inget nytt påfund. Man har haft det här samtalsämnet i decennier nu. Jag skulle till och med vilja säga att detta samtalsämne har blivit en del av krakowiternas självuppfattning. Man är sin luft. Om man skulle sammanfatta krakowiternas syn på sin stad, så kan man säga att staden består av Rynek główny (det stora torget mitt i stan), Wawel (det stora slottet i stan), Jagellonska universitetet och… luft. Ja, det är i alla fall det som krakowiterna tycks vilja framhålla för mig. Kanske är det för att jag är svensk, och de utgår från att jag är bortskämd med bra luft. Eller så är det ett resultat av många års debatt.

Debatten, och oron, över den dåliga luften har resulterat i att staden sedan en månad tillbaka har nya regler för koleldning. Bryter du mot de nya reglerna kan du få böta upp till 5000 złoty (ungefär 12600 SEK). Många hoppas på att det här kommer att leda till att man får en bättre luft i Kraków, men vägen dit är lång. Från mitt fönster i Podgórze ser jag varje morgon hur den tunga kolröken bolmar ut ur flera skorstenar.

Jag har ändå ofta svårt att smälta att luften är så oacceptabelt dålig i Kraków. Kanske har det är göra med att jag bott i Lviv i många år. I Lviv har det nästan aldrig förekommit någon diskussion eller debatt om dålig luft. När jag lyfte ämnet med vänner och bekanta har man nästan uteslutande beklagat sig över böndernas ovana att använda sig av svedjebruk (vilket förekommer under några veckor varje höst och vår). När jag påtalade att biltrafiken ökade lavinartat under de år jag bodde i Lviv, samt det faktum att många även har installerat kaminer för att elda med ved och kol (för att slippa höga gasräkningar), har man viftat bort samtalsämnet. Det hände även att man sa att luften i Lviv ändå var bättre än den i Kraków. Lvivianerna vill alltså helst inte beblanda sig med luft. I synnerhet inte sin egen.

För några månader sedan sattes det ändå upp två mätstationer i Lviv. En finns i en park. Den andra utanför staden. Trots deras ganska skyddade läge visar stationerna ofta på ohälsosam luft. Det händer till och med att Lviv har sämre luft än jumbon Kraków. Men oftast är det ändå Kraków som får ta hem segern och den föga ärovördiga pokalen för sämst luft.

Kraków utmärker sig dessutom. Staden hamnar på plats nio på listan över de städer med sämst luft i Polen. De städer som har ännu sämre luft är alla småstäder, vilket innebär att Kraków egentligen är den enda stora staden i landet som har verkliga problem med luftkvaliteten.

Trots att det här är något som jag egentligen inte riktigt vill tänka på, så får jag ofta en liten påminnelse om hur det förhåller sig. Och ibland inser jag även att jag förstår krakowiternas förhållande till luft lika illa som jag förstår polsk politik. Som häromdagen, när jag på min promenad till universitetet, mötte en man som bar en ansiktsmask som skydd mot den dåliga luften. Våra blickar möttes flyktigt, innan hans svängde om och låste upp dörren till sin bil. Väl inne i det metalliska monstret tog han av sig sin mask, innan han tryckte på gasen och släppte ut en liten avgasfanfar rakt i riktning mot mig.


Wawel i dimma.

Share

Bokhandeln på Rynek 23

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, literature, Litteratur, poetry, poland
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“Söker Pani något särskilt”, säger den trevlige försäljaren. Men jag skakar bara på huvudet som svar. Nej, inte är det väl så att man kan få tillräckligt med böcker, men jag har ändå lärt mig att hämma min samlarglädje när det kommer till just böcker. Nå, det är väl egentligen inte helt sant, men jag försöker i alla fall ha en restriktiv hållning gentemot ett alldeles överdrivet boksamlande. Så nej, jag söker inget, och ska inte ha fler böcker. Det senare säger jag visserligen inte till försäljaren på bokhandeln på Rynok 23, men det är vad som pågår i min skalle.

Egentligen ville jag bara hit för att få komma till en av de första platserna i Europa där man sålde böcker. 1610 slog Franciszek Jakub Mercenich upp portarna till det som skulle bli den första bokhandeln i Kraków. (Några hävdar till och med att det skulle ha varit den första bokhandeln i hela Europa!) Det blev antagligen en omedelbar succé, det utgår jag i alla fall från. Men tyvärr blev hans lysande affärsidé ingen lysande affär för honom. Tre år senare låg han nämligen död och begraven.

Detta hindrade inte andra entusiaster från att ta vid där Franciszek Jakub Mercenich stupade. Men inte heller de var särskilt lyckosamma. Av, för mig, oklara omständigheter fick en efter en kasta in handduken.

Någon gång i 1600-talets slutskede övergav man tanken om bokförsäljning på Rynek 23, och det skulle dröja hela 200 år till någon ny bokentusiast vågade öppna en bokhandel på platsen. År 1872 köpte Władysław Jaworski huset vid Rynek 23, och öppnade således en bokhandel. Här sålde han billiga böcker och hade dessutom en litterär salong. Verksamheten såldes dock efter några år till Gebethner i Wolff (Gebethner och Wolff), som bedrev bokhandel i lokalen från 1875 till 1940. Det var under denna tid som bokhandeln blev en viktig punkt i Krakóws litterära kretsar. Många möten mellan författare och hetlevrade diskussioner har väggarna på Rynek 23 bevittnat.

Under den nazistiska ockupationen av Polen tog Deutsche Buchhandlung över, och de hade bokhandeln där till 1945. När nazisterna slutligen besegrades fick
Gebethner i Wolff åter tillbaka verksamheten, och kunde verka ända till 1950, då företaget tyvärr likviderades av de kommunistiska myndigheterna.

Men det betydde ändå inte slutet för bokhandeln på Rynok 23. De kommunistiska myndigheterna lät öppna Dom Księga (Bokhuset), och de bedrev bokhandel från 1950 till 1998.

1998 var det alltså åter dags för nya ägare. Bokkedjan Matras drev en mycket älskad bokhandel fram till 2017, då hela kedjan faktiskt gick omkull. Under deras tid levde den litterära debatten upp, och de hade flera prominenta författare på besök. Bland de internationellt kända återfinns bland annat Norman Davies och Michael Houellebecq. Många polska författare, så som Michał Heller, Ryszard Kapuściński, Sławomir Mrożek, Jerzy Pilch, Andrzej Stasiuk med flera, bjöds också in till samtal och presentationer.

Idag är det en ny bokkedja som tagit vid där Matras slutade. Empik heter den. Eller rättare sagt, de tar inte vid där Matras slutade utan vill skapa en ny plats. Man har totalrenoverat bokhandeln efter senaste modet. Från det stora rummet vid entrén leds man via en gång, med väggmålningar, in till det allra heligaste. Där finner man två rum tillägnade Krakóws två nobelpristagare i litteratur, Czesław Miłosz och Wisława Szymborska. Man har här regelbundet författarträffar, och samtal kring litteratur.

Men redan nu kraxar olyckskorparna. Några menar att Empik inte kommer att kunna ha kvar verksamheten, då de inte är tillräckligt publikfriande. De har inte hyllmeter med engelskspråkig litteratur, och de har inte ens ett kafé. Istället försöker de satsa på litteraturens dragningskraft, och något inom mig hoppas ändå att de kommer att lyckas. Ty behöver verkligen Krakóws stora torg, Rynek główny, ännu en butik som satsar på krimskrams istället för böcker och samtal kring litteratur? Det är nämligen ibland svårt att förstå, när man står på Rynek główny, att Kraków faktiskt är klassat som litteraturstad av UNESCO.

Men när jag står där i Wisława Szymborskas och Czesław Miłosz båda rum på Rynek 23, känner jag i alla fall hur litteraturens vingslag fläktar genom rummen. Även om den våldsamma turismen gör allt för att urholka det som är unikt med Kraków, så finns det ändå några som bjuder på lite motstånd.

Jag vänder min näsa mot utgången, och är fast besluten om att jag inte ska införskaffa ännu en bok. Men som av någon outgrundlig anledning misslyckas jag med mitt uppsåt. Till kassan kommer jag nämligen inte tomhänt, utan jag har tydligen plockat på mig en liten bok om Józef Mroszczaks affischkonst. Den trevlige försäljaren ler glatt och försöker rikta min uppmärksamhet mot en bok av Nobelpristagaren Olga Tokarczuk.

Men jag skakar nekande på huvudet, ty den boken har jag redan…


Mellan bokraderna skymtar en svunnen tid.


Vy från Wisława Szymborskas rum.


Hos Czesław Miłosz.


Den förargliga lilla boken om Józef Mroszczaks affischkonst.


Man skyltar med böcker av nobelpristagarna Czesław Miłosz, Wisława Szymborska och Olga Tokarczuk.

Share

Gåvan vid Wisła

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poetry, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En vän till mig, som tillika är en oförtröttligt förkämpe för poesin, skrev efter Nobelkommittén hade tillkännagett Nobelpriset i litteratur, att intresset för poesin tydligen har falnat. Han må ha rätt. Ty det är inte ofta jag läser eller hör fanfarer till denna ypperliga konstform. Och det är mycket sällsynt att jag själv ägnar mig åt dylika bifall.

Ikväll vill jag ändå sona för att jag så sällan lyfter fram poesin. Och jag gör det genom att publicera en dikt av av de bästa polska poeterna – och därtill nobelpristagare – Czesław Miłosz. Dikten Gåvan skrevs 1971 i Berkeley.

Miłosz föddes i Litauen 1911, och åsåg både första och andra världskriget. Han överlevde andra världskriget genom att fly till en liten by utanför Kraków. Efter kriget verkade han som polsk diplomat, men hoppades av och flyttade sedemera till USA. Men hans kärlek till hemlandet och hans modersmål levde alltid starkt med honom. Under 1990-talet återvände han till Polen, och slog sig ner i Kraków, där han gick ur tiden 2004.

Hans poesi äger ett enkelt språk, nästan vardagligt. Det förefaller ibland som om hans strofer bara är något som sagts i förbifarten. Och kanske är det därför som de ofta känns så träffande. Som om det var något sagt eller nedtecknat av en själv.

För några dagar sedan avtäcktes en hyllning till honom i Kraków. På en trappa, som leder ner till den alltid så glittrande floden Wisła, kan man läsa dikten Gåvan.

Gåvan av Czesław Miłosz

En dag så full av lycka.
Arbetade i trädgården, dimman lyfte tidigt.
Kolibrierna stod stilla över kaprifolens blom.
Det fanns på jorden inte en sak som jag ville äga.
Jag visste inte någon värd att avundas.
Vad ont som hänt hade jag glömt.
Skämdes inte för tanken att vara den jag alltid varit.
Kände i kroppen ingen smärta.
När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel.
(I översättning av Nils Åke Nilsson)

Dar
Dzień taki szczęśliwy.
Mgła opadła wcześnie, pracowałem w ogrodzie.
Kolibry przystawały nad kwiatem kaprifolium.
Nie było na ziemi rzeczy, którą chciałbym mieć.
Nie znałem nikogo, komu warto byłoby zazdrościć.
Co przydarzyło się złego, zapomniałem.
Nie wstydziłem się myśleć, że byłem kim jestem.
Nie czułem w ciele żadnego bólu.
Prostując się, widziałem niebieskie morze i żagle.

Share

Tarnów – en galizisk pärla

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, EU, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Sakta knirkar sig tåget fram, och omfamnar Kraków innan det drar vidare österut. Det är egentligen EUs fel det här, att vi måste åka runt hela Kraków, för att komma ut på spåret som leder mot den polska gränsen till Ukraina. EU envisas nämligen med att överskölja Polen med en massa EU-bidrag till infrastruktur. Något som framgår klart och tydligt vid varje station. Här pågår ett infrastrukturprojekt som finansieras med EU-medel, står det på praktiskt taget varje tågstation.

Och det är kanske just därför som ingen gnäller. Alla vet ju att det är till det bättre, trots att vi just nu får en ofrivillig sightseeing runt Krakóws förorter, som pryds av ömsom fabriker och koloniområden.

Vi sitter här på tåget, jag och G, då vi under gårdagens middag gemensamt satte våra pekfingrar på staden Tarnóws plats på kartan. Men inte visste vi då att man just nu håller på med ett väldigt tilltrasslad järnvägsarbete, som gör att tåget tvingas tuffa fram på gamla bortglömd och tilltuffsade rälsar. Nåväl, inget ont som inte för något gott med sig. Nu har jag nämligen skådat bland annat Nowa Huta från en helt ny vinkel. Bakifrån, skulle man kunna säga.

Själva resan var lika mycket en orsak till vår utflykt. Att åka tåg är nämligen en gemensam böjelse, jag och G har. Tur är kanske det, ty resan till Tarnów tog verkligen tid. Vanligtvis ska det väl ta lite mer än en timme att åka mellan Kraków och Tarnów. Idag tog det över två timmar.

Att vi hade valt just Tarnów var ingen tillfällighet. På våra resor mellan Lviv och Kraków har vi nämligen tyckt oss skönja en skönhet där bakom den ståtliga stationsbyggnaden.

Det skulle ganska snart visa sig att vi inte skulle bli besvikna. Det första mötet med Tarnów gick, som så ofta här i Galizien, i vänlighetens tecken. Tarnów-borna (låt oss hädanefter kalla dem tarnowiterna) som inte är lika bortskämda med turisters uppmärksamhet, mötte oss med öppna armar. Vi möttes av hjälpsamma damer, och nyfikna, men vänliga, blickar.

Från tågstationen får man vandra upp för en livlig och gemytlig gata. När bilarna når vägs ände, fortsätter vi förnuftiga tågresenärer och fotfolk uppåt och in i en riktig pärla. En renässansens pärla.

Längst uppe på kullen bildar de trånga gatorna ett vackert ringlande mönster, som går runt, runt stadens kärna, som har ett rådhus i renässansstil, så som de kringliggande byggnaderna.

Här stannar vi upp, helt hänförda, förstås, och väldigt varma. Faktum är att Tarnów är Polens varmaste stad, och det märks. Svetten lackar inte helt fagert i våra pannor.

Det tycks råda lite olika meningar om när Tarnów för första gången nämndes i några dokument. Å ena sidan kan man finna året 1124, men å andra sidan tycks andra mena att staden på riktigt omnämndes för första gången år 1309. Några år senare fick Tarnów i alla fall stadsrättigheter, och blev således en alldeles riktig stad.

Så levde tarnowiterna lyckliga, tills det att vi svenskar dök upp 1655. Vi ödelade inte bara Tarnów, utan praktiskt taget hela den del av Galizien som kallas för Małopolska, på svenska Lillpolen. Av Tarnóws 2000 invånare fanns bara 768 kvar.

Men Tarnów reste sig ur askan och blev återigen en inflytelserik stad. Under den habsburgska tiden var Tarnów ett näste för upprorsmakare, något som man även ägnade sig åt under den nazistiska ockupationen.

Vi snurrar runt stora torget, och kommer till resterna av det som var den äldsta synagogan i Tarnów. När nazisterna tågade in i Tarnów hade staden 40.000 invånare. Hälften av dem var judar. Judarna hade funnits i Tarnów sedan 1400-talet. När andra världskriget var över hade nästan alla av stadens judar mördats. 700 judar återvände efter andra världskriget, men praktiskt taget alla flydde undan antisemitiska attacker. Flertalet bosatte sig sedemera i Israel.

Idag finner vi alltså resterna av den gamla synagogan, men också ett livaktigt judiskt center. I Tarnów finns även en av de största och bäst bevarade judiska begravningsplatserna i södra Polen. På vår väg tillbaka till torget finner vi den plats var ifrån judarna deporterades till Auschwitz eller Bełżec. Varje gång jag möter en sådan plats, där judarna föstes samma för att skickas in i döden, blir jag lika stum. Ord som “förfärligt”, “avskyvärt”, “hemskt” känns bara futtiga och fullkomligt malplacerade. Jag äger helt enkelt inga ord för att beskriva det helvete de tvingades in i. Vi står därför kvar en stund. I tystnad.

När vi kommer in på torget igen, slås vi åter av Tarnóws skönhet. Här skulle man nog lätt kunna slå sig ner.

Men nu är det ändå dags att vända skutan hemåt igen. Hem till Kraków. Den här gången är banarbetarna lite mer inställsamma, och låter oss komma till Kraków, utan att behöva skåda Nowa Hutas väldiga ryggtavla av skorstenar och rökverk. Och vår resväg bjöd även på en bedårande solnedgång.


Rådhuset.


Synagogan Bima, som förstördes av nazisterna.


Begravningsplatsen.


Platsen där judarna föstes samma inför deportationerna till bland annat Auschwitz.


Resan hem till Kraków.

Share

%d bloggers like this: