Tag: Polen

  • Dagens anteckning – 11 november 2026

    Dagens anteckning – 11 november 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    Det är först när jag beställt in mitt kaffe som jag noterar att det är TV Republika som är påslagen på det lite obskyra hak jag ibland tar min tillflykt till, undan de turistanpassade syltorna inne i stan. Man kan tydligt se att det är mannen bakom bardisken som valt kanal. Han tittar stint in skärmen. Men de flesta som sitter på haket förstår nog inte ett ord av vad som sägs, eftersom majoriteten trots allt är turister. De försöker väl också fly turismen.

    Besökarna på haket vet därför kanske inte att TV Republika är en kanal som beskrivs av sina kritiker som en megafon för högerradikal propaganda, och för en utomstående, som jag är, förefaller det som att de gör allt för att piska upp aggressivitet mot regeringen och spä på konspirationsteorier i det polska samhället.

    TV Republika saxar över till bilder från den stora marsch som varje år arrangeras av på självständighetsdagen i Warszawa. Ett hav i rött och vitt, med bengaliska eldar i flammade rött, syns på skärmen. Marschen, som arrangeras av högerradikala grupper i Polen, har på något decennium gått från att vara en liten demonstration på drygt hundra deltagare på yttersta högerkanten, till att ha blivit en styrkemanifestaton av praktiskt taget alla organisationer och partier till höger om mitten, såsom presidentens parti Lag och rättvisa. I år lär marschen också ha varit större än något år tidigare.

    Bilderna flimrar vidare och nu befinner vi hos presidenten igen. Med förundran tittar jag på skärmen som visar kretsen kring presidenten. De står med bistra miner och följer den militärparad som sker varje år på självständighetsdagen. Man tycker ju att självständighetsdagen borde vara en glädjens dag, men det är inget som de båda sällskapen, presidentens och självständighetsmarschen, tycks vilja ge uttryck för. Och samtidigt når mig nyheten att presidenten i sitt tal hade slagit an en kärv ton, och har gått till offensiven mot regeringspartiet, Donald Tusks Medborgarplattformen.

    Från Gdansk, där just Donald Tusk bor och firar dagen, delar en vän bilder med en helt annat slags firande av självständighetdagen. Glada ansikten, lite skojfriska parader med äldre bilar och till och med människor som passar på att ta sig ett dopp i havet, med flagga och allt. En folkfest i dess rätta bemärkelse.

    Jag lämnar det obskyra haket, fast besluten om att avvakta med nya utflykter till detta ställe, och går mot Rynek główny, stora torget. Det är första gången sedan lördagens terrordåd som jag tar mig dit. Jag har helt enkelt inte orkat besöka gamla stan sedan dess.

    Stämningen på torget är dämpad, men ändå inte tryckt. Sorlet, som annars brukar vara av det mer bullriga slaget, är nu nedtonat. De flesta stannar vid några av alla platser där gravljusen markerar att någon blivit skjuten. Ung som gammal, och av olika nationaliteter, står vi tillsammans. Som i en tyst manifestation mot våld. Mot hat. Mot aggressivitet.

    Jag köper ett ljus av en av blomsterförsäljarna. Hon ler vänligt när hon hjälper mig att tända ljuset. Ett av alla korta möten av medmänsklighet som jag har mött under dessa dagar.

    Och det är då som en avgrund öppnar sig i mitt inre, mellan det Polen som presidenten företräder och det Polen jag känner och lärt mig tycka om. Som om det vore två olika solsystem som rör sig i helt skilda universum. Och så här på självständighetsdagen är det oerhört svårt att se hur dessa två mycket olika världsbilder ska klara att samexistera.

  • Dagens anteckning – 2 september 2026

    Dagens anteckning – 2 september 2026

    Läsningstid: 2 minuterI tanken hinner jag ibland upp mig själv. Vi står och tittar på varandra. Lite oförstående. Eftersom det inte alltid är så angenämt att träffa sitt jag. Men det finns tidpunkter där mötet ändå är berikande, som när jag plötsligt fångar mig själv på en åker utanför Lund. Eller rättare sagt på tåget mot Kastrup där åkrarna stressat flimrar förbi som om de vore på väg mot ett viktigt möte. Plötsligt minns jag någon dag i min barndom då jag bodde i dessa krokar. Jag ser mig själv på cykeln, ilande iväg mot en åker. Jag har nämligen fått syn på ett väldigt berg skapat av en av alla bönder häromkring. När jag närmar mig ser jag att berget bonden skapat består av stora betor. Och plötsligt, innan jag vet ordet av, dyker bonden upp. Kanske sa vi något till varandra, men det är inte något jag minns. Vad mitt minne vill påstå är bonden tog en av betorna i sina händer och med en kniv av något slag skar han ett stycke. Sedan verkar det som om han bjuder mig att smaka, och att jag tar en tugga. Det var förvånansvärt sött och jag tittade förbryllat på honom. “Sockerbetor”, har jag för mig att han sa. Ja, det var minnet som plötsligt hann i fatt mig. Fast om sanningen ska fram var minnet aldrig förlorat, utan en bild jag återkommer till varje gång jag passerar Lund. Kanske för att minnet är så mycket Skåne.

    Och av någon anledning hålls denna tanke kvar ända till det att jag flyger in över den polska landskapet, och jag möts av dess lapptäcke av åkerbitar, som av någon anledning tycks vara det som håller landet samman.

  • Dagens anteckning – 20 juni 2026

    Dagens anteckning – 20 juni 2026

    Läsningstid: 3 minuterPå båda sidor om den polsk-ukrainska gränsen kokar det. Fast det är inte den högtrycksbetonade väderleken jag syftar på, utan ett sorgligt exempel på historiebruk. Bakgrunden är att den ukrainska presidenten nyligen namngav ett förband i den ukrainska armén efter en militär gruppering som ses som hjältar i Ukraina, men samtidigt anklagas för, och gjorde sig skyldiga till, att ha mördat civila polacker i Volynien under andra världskrigets slutskede. Svaret från den polske presidenten blev att frånta den ukrainske kollegan den polska order han tilldelades för något år sedan. Jag kallar alltså detta för historiebruk, ty båda presidenterna har valt att göra politik av något som egentligen borde studeras och avgöras, om det går, av historiker, arkeologer och så vidare.

    Tonläget har genom presidenternas försorg sålunda blivit extremt uppskruvat på båda sidor, och många verkar tro att situationen hart när har gjort varje ansats till resonlig dialog omöjlig.

    Fast det är givetvis bara en förenklad bild av sakernas tillstånd, ty i både Ukraina och Polen pågår just nu en engagerad, och på många sätt vital, debatt om hur man ska förhålla sig till den sits länderna har försatts i. I Ukraina tycks det som om det stora flertalet uttrycker besvikelse över att Polen har valt att blanda sig i en, som de ser det, inrikespolitik fråga. Men jag har även sett kritiska kommentarer. Som exempel kan ges den förre presidenten, Petro Porosjenko, som menade att under rådande omständigheter är det inte lämpligt att föra upp historiska tvister på agendan. Han pekar alltså på både den ukrainske och den polske presidenten.

    I Polen förefaller debatten vara än mer infekterad och polariserad än den är i Ukraina. Och kanske beror det på att de avskyr den sittande presidenten har fått vatten på sin kvarn. Presidenten gjorde nämligen det som många av hans motståndare har varnat för, och det finns de som menar att han går Putins ärenden. (Den förre ryske presidenten Medvedev gratulerade också Nawrocki till beslutet att frånta Zelenskiy ordern.) Nawrockis drag kan dessutom ses ur ett inrikespolitisk perspektiv. När president Nawrocki skrev på dekretet om att frånta Zelenskiy den polska ordern, var hans förhoppning att sätta premiärministern Donald Tusk i knipa. Dekretet behövde nämligen Tusks underskrift för att få laga kraft. Detta hade inneburit ett riktigt dilemma för Tusk, ty hur han än hade gjort hade hans koalitionsregering fått stora bekymmer och i förlängningen skulle den kunna ha fallit.

    Men idag lyckades Zelenskiy sätta käppar i hjulet för Nawrocki och hans rävspel, genom att helt sonika returnera ordern till Polen. Med andra ord räddade Zelenskiy premiärminister Tusk ur en förrädisk fälla. Om man vore optimist skulle man nästan kunna få för sig att både Polen och Ukraina nu kan dra ett streck över detta, och istället låta historikerna utreda händelserna i Volynien. Men eftersom jag inte är lagd åt det optimistiska hållet ser jag orosmoln i horisonten, då de hårda ordalagen länderna emellan kan ha orsakat än djupare sår än de som var där sedan tidigare. Dessa sår som aldrig verkar vilja läka, enär det finns en oförmåga i båda länderna att acceptera att just detta mynt har två sidor.

    —

    Bilden har ingenting med texten att göra

  • Dagens anteckning – 10 juni 2026

    Dagens anteckning – 10 juni 2026

    Läsningstid: 3 minuter“Polen? Det är väl att jäkla skitland”, fick jag till svar en gång av en äldre herre, hemmahörande i Skåne, när jag berättade var jag bodde. Eftersom jag i själ och hjärta är mycket svensk – ja, i alla fall i samtal med flyktigt bekanta – försökte jag genast hitta en lämplig replik utan att för den sakens skull ge utrymme för att fler grodor skulle hoppa ur mannen mun. Jag minns inte exakt hur samtalet utvecklade sig, men efter en stund förstod jag att han baserade sin slutsats på uppgifter från 1970-talet. I hans värld hade inte Polen rört sig ur fläcken sedan dess.

    Jag har tänkt mycket på den där grodan under de senaste åren, och faktum är att jag tänkt på det så ofta att jag kanske även nämnt det tidigare i någon av alla mina evinnerliga dagens anteckningar. Senast jag tänkte på den äldre herrens groda var faktiskt så sent som i morse, när jag läste en artikel i Svenska Dagbladet om det växande antalet miljardärer i Polen, ty ingen annanstans i Europa växer detta antal så fort. Jag vet inte om jag skulle vilja framhålla det ökande antalet miljardärer som ett enbart gott tecken på den raketfart som Polens ekonomiska tillväxt gjort under de senaste åren. Men sakförhållanden är ändå så beskaffade att Polen håller på att överta positionen som Europas ekonomiska motor från exempelvis Tyskland. Vilket också kan illustreras med att Polen idag har en BNP som kan jämföras med den svenska, som Thomas Rosén skrev i tidningen Curie häromdagen.

    Men av någon anledning verkar denna utveckling nästan helt gå Sverige förbi. Jag vill tro inte att den äldre mannen från Skåne är särskilt representativ, men från min horisont kan jag inte skönja några tecken på att svenskarnas attityd till Polen har förändrats nämnvärt under de senaste åren. De svenska medierna nämner bara undantagsvis Polen och dess halsbrytande utveckling. Och många verkar fortfarande tro att de polacker som besöker Sverige är fattiga byggnadsarbetare, trots att många polacker ratar Sverige idag för att lönerna är för låga, och de flesta polacker som besöker Sverige är turister. Och likaså märks den svenska okunskapen hos flera (men inte alla) svenska turister som besöker exempelvis Kraków. Man verkar fortfarande leva i föreställningsvärlden att man besöker ett eftersatt lågprisland, där befolkningen (helst underdånigt) ska uttrycka sin förtjusning över att framgångsrika svenskar besöker en polsk avkrok.

    Det som dock är mest fascinerande i denna polska framgångssaga är ändå att polackerna själva inte heller verkar ha hängt med i den utvecklingen som deras land har gjort. Jag får titt som tätt höra att jag kommer från ett land, som till skillnad mot Polen, är ett modernt land. Men sanningen att säga tror jag främst att det handlar om att det svenska samhället kan sägas vara mer HBTQi-vänligt genom sin lagstiftning, samt att religion inte sätter lika stort avtryck i det svenska samhället.

    Man kan nu med viss rätt fråga sig om det inte finns några risker med att Polen gör en så snabb ekonomisk utveckling, och svaret på den frågan är givetvis att det finns det alldeles bestämt. Det är alltid så att snabba förändringar gör att några åsidosätts, och deras perspektiv belyses tyvärr oftast först när det är försent. Att försöka överbrygga klyftorna mellan dem som tjänar på den ekonomiska tillväxten och de som förlorar på den, tillhör Polens allra största utmaningar just nu. Dessvärre ser jag bara en svag politisk vilja till att försöka minska de skador den ekonomiska utvecklingen ändå leder till för vissa.

    Men oavsett vilka utmaningar som Polen står inför vore det oklokt av svenskar i gemen att inte revidera sin bild av Polen. De är ju trots allt ett grannland. Och till sist kan jag ju tillägga att Polen inte är (och har aldrig riktigt varit) något skitland, utan är helt likvärdigt, och på vissa sätt faktiskt överlägset Sverige.

  • Dagens anteckning – 23 november 2025

    Dagens anteckning – 23 november 2025

    Läsningstid: 3 minuterUnder natten fick gårdagskvällens snöflingor sällskap av flera efterföljande släktingar. Beslutsamt singlade de ner över staden och tillsammans bildande de ett vitt men aningen fuktigt täcke, som resolut skylde varje rest av den gångna sommaren. Inte ens höstens dova färger lyckades tränga genom det vita täcket, förutom de som valt att dröja sig kvar på grenarna, likt lindens frukter och små bladvingar, iklädda mjukt gråbruna toner, som om de bar någon slags sorgflor över sommarens varma dagar.

    Det är väl egentligen inte särskilt mycket snö som fallit, men hos en skånsk tösabit (även om jag är en ganska stor sådan bit nuförtiden) förorsakar snö alltid en känsla av att apokalypsen står nära. De flesta krakowiter verkar dock inte känna någon oro inför snö, och till min stora förvåning verkar allt fungerar precis som om staden vore helt snöfri. Kanske beror det på att de inte anser att nattens snöfall var särskilt illavarslande, vilket givetvis är korrekt ty de stackars små flingor som föll kan inte likställas med något oväder.

    För polackerna verkar det bara finnas en typ av vinteroväder som är värt namnet och det är “Zima stulecia”, som kan översättas med “Århundradets vinter”. Det är möjligt att det är det enda som polackerna verkligen drömmer mardrömmar om. Ja, det är vad jag fått för mig, ty när begreppet nämns ackompanjeras det alltid av uppspärrade ögon och lätt darr på överläppen.

    Nu kan man ju fråga sig vilken typ av väder kan då kvalificera för att bli Århundradets vinter? Jo, det visar sig att vädret måste vara mycket extremt, ja, så pass extremt att en skåning faktiskt har svårt att föreställa sig ett liv under så svåra omständigheter. Begreppet kan användas om en extremt kall men snöfri vinter, eller en vinter med extrema mängder snö. Enligt diverse källor har ingen Århundradets vinter inträffat ännu under innevarande århundrade, men väl under 1900-talet. Den som många polacker nämner när begreppet kommer upp är vintrarna 1978 och 1979, samt 1986 och 1987. Natten mellan 29 och 30 december 1978 föll plötsligt temperaturerna olycksbådande snabbt, vilket innebar att ösregnet övergick till extremt ymnigt snöfall. För att försvåra situationen ytterligare beslöt sig Kung Bure för att addera starka vindar, vilket resulterade i att stora delar av Polen blev lamslaget. Vintern 1986 till 1987 har däremot tilldelats titeln Århundradets vinter då den var extremt kall, med en medeltemperatur tio grader lägre än brukligt.

    Båda dessa båda exempel förefaller mycket frånstötande, och det är sannerligen inte något jag trängtar efter att få uppleva. Och det är dessutom så typiskt vintern att vara motbjudande när den försöker göra sig till. Tacka vet jag små nätta snöflingor som ensamt singlar till marken och sedan upplöstes i en vattenpöl. Det är sådana vintrar jag förstår mig på.