viewpoint-east.org

Fundamentalt

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

De finns lite överallt i staden. De forna platserna för tillbedjan av de stora ledarna. Med sina stora fundament, utan tillhörande överkroppar, står de som lämningar över en bortgången ideologi. Vi samtidsmänniskor tildelas inte heller någon information om vem som en gång ansågs vara förtjänt av att hyllas med ett monument. Vi kan endast gissa oss till vilka som en gång stod på pall här. Men deras upphöjda bäddar, de stora betongblocken, står ändå kvar.

I alla de forna kommunistiska länderna finns sådana här betongblock, tomma på skulpturerna som en gång pyntades med blommor och flaggor. Polen var nog förhållandevis snabb på att plocka bort de kommunistiska monumenten, men kvar står alltså ofta deras fundament. I grannlandet Ukraina tog det dock ytterligare några decennier. Det första kommunistiska monumentet som plockades ner lär ha varit Leninstatyn utanför operan i Lviv 1991. Men så klart finns det många berättelser om monument som togs ner redan före lvivianerna tog till hackan och yxan. Det som däremot sägs vara riktigt är att man under Leninstatyn i Lviv hittade rester från den staty över Hitler som lär ha stått där de år Lviv ockuperades av Nazityskland. Det finns även de som påstår att man då även upptäckte att Lenin stod på judiska gravstenar som tyskarna använt för att bygga upp monumentet över Hitler. Idag har man istället byggt ett nytt monument framför operan i Lviv, ett monument över vatten, ty det är en fontän där lyckliga barn leker mellan dess vattenpelarna.

Men över hela Ukraina fanns det statyer över Lenin. Ja, fanns, ty den sista demolerades i januari i år. Den stod i den lilla byn Stariy Trojanjy, i oblasten Odesa. Enligt byborna ska några okända personer smugit dit om natten och farit med yxan mot Lenin till han föll. De lyckades nästan få ner hela Lenin, enär personerna som utförde denna gärning enkom förmådde kapa honom längs med fotknölarna. Nu står således ett par ensamma fötter på en piedestal. Man skulle ju vilja föreslå att skriften på fundamentet ändrades från “Här står den store Lenin” till “Här stod Lenin inte på god fot”. Eller så var det just det han gjorde, då många bybor har uttryckt sorg över att den gamle diktatorn fått vandra vidare.

Det finns något mystiskt och kittlande med dessa betongblock, och de föranleder alltid till en stunds begrundan. Det är lätt att falla i grubblerier över tidernas gång, och möjligen över dess förfall, vilket inte alltid är av ondo. Det är också lätt att låta fantasin skena iväg till hur de en gång kanske såg ut, dessa fundamenternas överkroppar, eller hur de skulle kunna te sig om man valde att sätta dit en ny överkropp.

Ibland hörs det röster att det är fel att avverka dessa monument. De ska stå som en påminnelse om vilka som tidigare satte agendan. Frågan är om det verkligen är tillrådligt, enär monument gärna ses som någon slags bekräftelse på riktighet. Däremot kan det finnas en mening med att lämna själva fundamentet, om man nu till nöds måste ha någon del kvar, som en markering att de som stod här, idag inte är önskvärda. Och diskussionen om hur man ska förhålla sig till dessa monumentet lär de ideologiskt fjättrade fortsatt tvista.

Vid just detta fundamentet i Krakóws utkant, där vi nu står, har däremot naturen beslutat sig för att skapa ett verk, med en liten tunn björnstam som har vuxit ut mellan betongblocken.


Björk på piedestal.


Söndagsmorgon

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

6 december 2020
Dagens polska affisch
Niedzielny poranek
Eryk Lipiński
1955

Söndagsmorgon. Kanske snöar det där du är. Eller så tittar en sol försiktigt fram på den vinterhimmel som vilar över din hjässa. Oavsett så är det morgon och söndag. Förr i tiden var det en vilodag, men nuförtiden är den dagen nästan som vilken annan dag. Invävd i kommers och köpmännens tingeltangel. Men försök att strunta i det just idag, och luta dig tillbaka och se en utomordentligt trevlig liten kortfilm från ett Warszawa klädd i 1950-tals skrud.

(Här kan ni se filmen.)

Andrzej Munks film Söndagsmorgon (Niedzielny poranek) är en semidokumentär film om återuppbyggnaden av Warszawa. Det vilar en positivism och nyfikenhet över denna film, och bilderna ramar vackert in rekonstruktionen av den sargade staden. Här syns framtiden i bild, trots att världskrigets skugga ändå vilar över staden.

Och Andrzej Munk mindes nog kriget med förskräcklig tydlighet. Han föddes 1921 i Kraków i en assimilerad judisk familj. När kriget bröt ut fick de bryta upp, och leva under falsk identitet, och Andrzej Munk bytte namn till Andrzej Wnuk. Men trots att hans tillvaro ständigt var hotad, valde han att delta i motståndet mot nazisterna, och deltog bland annat i Warszawaupproret, i oktober 1944.

Efter krigsslutet inledde han studier både på tekniska högskolan i Warszawa och vid juridiska fakulteten. Han avlade examen, men sökte sig ändå vidare till filmhögskolan i Łódź. Resten är, skulle man kunna säga, historia. Ty Andrzej Munk är den man som man ofta brukar ange som skapare av “den nya polska filmskolan”. Inriktningen, som var aktiv mellan 1956-1963, la grunden till det nya filmspråk som skulle vara tongivande i Polen under flera decennier, och deras influenser var den italienska neorealismen. Något som man nog också kan ana i filmen om en helt vanlig söndagsmorgon i Warszawa på 1950-talet.

Andrzej Munk gick bort 1961, tärd av tuberkulos som han ådrog sig under andra världskriget.

Dagens affischkonstnär, Eryk Lipiński, var också en man med mod och egensinne. Om honom har vi dock redan fått läsa, i adventskalendern 2019.


En giftig sup

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

3 december 2020
Dagens polska affisch
Nie pij denaturatu spirytus
Wanda Telakowska
1930

Under året har vi ju antagligen också förbrukat en hel del handsprit, och i kölvattnet av det har det tyvärr också förekommit en ökning av handspritsförgiftning. I Sverige var det till och med en fördubbling av antalet tillbud med den här typen av förgiftningar.

Men det är kanske inte heller något nytt att människor försöker berusa sig med vätskor som inte är avsedda för berusning. T-sprit, eller teknik sprit, är något som tidigare figurerat i dylika sammanhang, troligen med ett vämjeligt resultat. Ty t-sprit har denatureras, vilket innebär att spriten smakar och luktar oerhört illa.

Tyvärr har dålig lukt och smak ibland inte tillräckligt avskräckande effekt, och man har därför även haft kampanjer för att försöka få människor att avhålla sig från att inta sådana drycker. Dagens polska affisch är ett sådant exempel.

Under den förskräckliga dödskallen, vars oroväckande anlete stiger upp ur tre illröda flaskor, står en uppmaning om att inte dricka denaturerad sprit. Och nog blir man inte så värst sugen på det där i flaskorna.

Wanda Telakowska, som är dagens affischkonstnär, föddes 1905 i Sosnowiec, och hennes största eftermäle är nog att hon grundade Institutet för industridesign i Warszawa (Instytut Wzornictwa Przemyslowego), där hon var direktör till 1968. Hennes motto var att man skulle väva in folkloristiska motiv till en nationell konstnärlig identitet i det nya kommunistiska Polen. Det här har möjligen gjort att några anser att hennes konstnärskap var alltför inspirerat av stalinismen, och hon är inte vida omtalad i dagens Polen.

Men dagens affisch är i alla fall träffsäker, och avskräckte nog några från att ta till teknisk sprit när de ville slå klackarna i taket.


Till vem tillhör rymden?

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, photography, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Den 22 juni 1965 slog Hotell “Cracovia” upp portarna. Hotellet var då det mest moderna i Polen. Inte nog med det, enär det även var det längsta hotellet i landet, med sina 150 meter. I byggnaden rymdes 309 rum och 9 sviter. Bäddarna i byggnaden räknades till 510. Utöver det hade man restaurang, café, konferenssal, kasino samt flera butiker. Granne med hotellet byggde man även biografen Kino Kjiów. Arkitekten till de båda byggnaderna var Witold Cęckiewicz.

Hotellet var i bruk enda till 2001, då byggnaden såldes till ett investmentbolag. I avtalet stod dock att man inte fick hysa någon hotellverksamhet i huset. Det gick några år, och gamla hotell Cracovia såldes till Krakóws nationalmuseum.

Idag när man en plan att inrätta ett centrum för konst och design i det gamla hotellet. Övervåningarna står ännu så länge tomma, men i bottenplan återfinns ett centrum för polsk design, samt ett galleri med fokus på polsk affischkonst.

Det finns också en utställngshall, som hyst flera innovativa utställningar. Just nu (och fram till den 26 juli) pågår en utställning som är inom ramen för Krakóws fotofestival Miesiąc fotografii (Fotomånad). Utställningen på Cracovia bär titeln Do kogo należy kosmos? (Till vem tillhör rymden?) och är med alster av fotografen och filmaren Zygmunt Rytka (1947-2018). Utställningen är den första som arrangeras efter Rytkas bortgång. Den består av tre separata delar. Den som först möter besökaren är Fotowizja. Titeln är en ordlek med de två orden fotografi (fotografia) och teve (telewizja). Zygmunt Rytka fotograferade teven under flera år (1978–1983). Det här var under Polens kommunistiska tid, och Folkrepubliken Polen styrdes av Edward Gierek, som hade föresatt sig att modernisera landet. Han verkställde planen genom att ta stora internationella lån. Man satsade bland annat på industrin, men i och med att västvärlden då befann sig i en kris, misslyckades hans plan.

Zygmunt Rytkas fotografier på tevens korniga bild följer en tidslinje, som inleds med bilder från en dokumentär om faraonernas Egypten, till 1980-talets rymdprogram. Här skymtar även tomma hyllor i matvarubutikerna förbi. Projektet framstår som ett viktigt tidsdokument, där skavankerna i det kommunistiska Polen blottläggs. Men projektet talar även om vår mediastyrda verklighet. Våra liv besannas först när de skildras genom en ruta. Vare sig det är genom teven eller genom sociala medier.

Den andra delen av projektet heter 1981 och är en serie svartvita fotografier som visar tidningsläsare. Men man får inte se vem som läser, utan bara vad de läser. Rubrikerna fladdrar förbi, och delger oss den tidens oro. Det är väl lätt att glömma att man även före vår tid, faktiskt visste oerhört lite om framtiden.

Den sista delen av utställningen är filmer, där den ena bär namnet Retransmisja (Omsändning) och är en film med material från Fotowizja, som Rytka klippte samman och ljudsatte 1988. (Ni kan se filmen här.)

Det är en fascinerande upplevelse att gå genom lokalerna till det som en gång var en stolthet i Folkrepubliken Polen, samtidigt som man betraktar fotografier och filmer som kritiskt granskar och kommentarar den kommunistiska tillvaron. Det är svårt att föreställa sig att dåtidens politiska ledare kunde förutspå en sådan utveckling. Men så vet vi ju väldigt lite om var vår gemensamma tillvaro kommer att leda oss. Ty rymden tillhör inte oss. Den är ju bara oss till låns.


En stad som ger mersmak

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 7 minuter)

För många år sedan, när jag var ute på en ökänd och redan omskriven resa genom Polen tillsammans med mina kurskamrater från östeuropakunskapen på Göteborgs universitet, passerade jag Katowice. Staden utmärkte sig på den tiden med sin dåliga luft. Jag vevade därför ner tågfönstret för att dra in några andetag av den usla katowitiska luften. Till min besvikelse kändes den ganska ren, och luktade inte alls så som jag trodde att dålig luft skulle lukta.

När jag häromdagen satte mig på bussen för att åka till Katowice var det inte luften som lockade. Kanske har det att göra med att den nuförtiden är bättre, och därför inte är lika omtalad. Nej, det var något annat som lockade mig till staden. Ty när man säger Katowice till folk i Kraków flinar de ofta lite spotskt. Katowice, säger de. Där har de en massa problem med luften, och det är en region med många problem. Katowice kommer dessutom ofta upp som exempel när man söker i sitt inre efter en dålig stad i Polen.

Till och med personerna som kommer från Katowice tycks nära ett kärvt förhållningssätt till sin egen stad. Katowice, säger de och ler smått generat när man frågar dem var de kommer ifrån. Sådana fenomen har alltid intresserat mig, och därför ville jag undersöka varför Katowice behandlas så styvmoderligt. Men jag har dock föresatt mig ett ärende i staden. Ett ärende som dessvärre skulle visa sig vara svårare att genomföra än jag trott.

Den hypermoderna bussen från Kraków svänger skickligt in på den minimala busstationen i Katowice, och min utflykt tar sin början. Och på sitt sätt kan man säga att jag befinner mig utomlands. Jag är nämligen inte längre i mitt älskade Galizien, utan är nu i Śląskie, eller Schlesien som man säger på tyska och svenska. Det är väl då ungefär, som jag inser att jag faktiskt inte vet särskilt mycket om Katowice. Jag kände ju till att Polens radiosymfoniker huserar i staden, och att Katowice sedan 2015 ingår i UNESCO Creative Cities Network.

Från busstationen styr jag mina steg bort från de andra bussresenärernas inkörda bana. Det betyder att jag lyckligtvis hamnar på en liten kort stump till gata som Fryderyk Chopin har fått namnge. Här inmundigades en ljuvlig lunch med tofu till tonerna av hemtrevlig jazz. Men jag har huvudbry under min lunch. Vad ska jag företa mig under min dag i Katowice. Jag har ju ett ärende, men det är uträttat på en halvtimme.

Efter lunch stegar jag med bestämda steg mot en gata som tydligen heter Tredje maj-gatan. Och det är här, på denna trevliga gågata, som ackompanjeras av ljudet från spårvagnarna, som jag förstår varför katowiterna ler så där generat när de säger varifrån de kommer. De vill helt enkelt hemlighålla hur vacker staden är, så att de slipper att dränkas i den ström av turister som just nu sköljer som en väldigt tsunami över nästan varje centraleuropeisk stad med lite egen karaktär.

Hus efter hus visar upp praktfulla och alldeles bedårande exempel på historiskt stil, jugendstil (på polska secesja), och stilig funktionalism. Men det är ett hus som bryds av detaljerade reliefer av ekblad och ekollon som först fångar min uppmärksamhet. Och kanske är det för att jag går så nära som jag upptäcker dess prakt. Huset känns därav som om det är lite blygt, och liksom smyger fram sin skönhet.

Min promenad fortsätter upp genom staden, ty den ligger på en kulle. Och husen fortsätter oförtrutet att förbluffa mig sin fägring. Som till exempel ett hus dekorerat med vinblad, druvor och små kinesiska lyktor. En kubisk uggla tittar frågande på mig. Lite längre upp på gatan stirrar några buttra kineser ut från ett balkongräcke. Så här fortsätter det. För varje steg blir jag stärkt i min förvissning om att Katowices dåliga rykte vilar på en oförskämd okunskap.

Nu slinker jag in på gågatan Mariacka. I slutet av den tornar en kyrka upp. Den ser väldig och pompös ut, men det visar sig vara en skickligt genomförd synvilla. Det är bara vinkeln som gör att kyrkan känns väldig. När jag kommer fram till den visar det sig att den till och med mindre än Björnekulla kyrkan i Åstorp.

Kościół Niepokalanego Poczęcia Najświętszej Marii Panny heter kyrkan. På svenska betyder det på ett ungefär Kyrkan till den obefläckade befruktningen av jungfru Maria. Trots att den inte är så väldig är den ändå ganska pompös. Ungefär som det anstår kyrkor från 1800-talets senare hälft. Stilen är nygotisk, och inuti finner jag bland annat målningar av Jan Matejkos svärson.

Fast nu känner jag att det är dags att ta mig till den judiska begravningsplatsen, ty det var det som var mitt ärende. Med resoluta steg går jag under tågspåren för att ta mig till andra sidan av staden. Det är oerhört svårt att skynda på stegen, ty var jag än tittar upptäcker jag något vackert eller förunderligt. Därför beslutar jag mig för att bara titta framåt. Men, vad är det där för staty som står och hänger mot en husvägg på en sidogata?

Väl framme ser jag att det är Stanisław Ignacy Witkiewicz, mer känd som Witkacy. Han står och lutar sig Katowices stadsmuseum. Varför han gör det är dock oklart, enär han mig veterligen inte har någon koppling till staden. Jag måste givetvis gå in, trots att museet inte alls var mitt ärende.

Och det skulle visa sig vara ett mycket gott beslut. Museet har en gedigen avdelning som visar på hur ett borgerligt hem kunde se ut vid förra sekelskiftet. Väl bevarad interiör med informativa texter. Så här såg det kanske ut inuti de hus jag just beundrat. På övervåningen finner jag en påkostad och synnerligen informativ utställning om staden. (All information finns på engelska.) Här får lära mig att platsen tidigt befolkades av bönder, men eftersom området inte var så bördigt var det glesbefolkat. Det var först under 1800-talet som området fick en större grupp bofasta. Och det var tack vare industrialiseringen. Det visade sig nämligen att den näringsfattiga marken gömde en rikedom – malm. Nu gick det undan. Gruvor etablerades. Järnvägen drogs in genom Katowice, eller Kattowiz på tyska, som blev stad först år 1865. Stadens befolkning bestods främst av tyskar (det här var ju Preussen), judar och polacker. Det fanns ständigt motsättningar mellan polackerna och de andra två grupperna. De förra ansåg nämligen att de var först på platsen, där ger historien också dem viss rätt.

Efter första världskriget blev Katowice polskt, men motsättningarna fortsatte. Staden byggdes vidare, och därför finns det flera fina exemplar av polsk funktionalism. Nazisterna stegade in i Polen 1939, och staden intogs med lätthet av dessa då den polska armén dragit sig tillbaka för att försöka försvara Kraków.

Den polska befolkningen, som alltid misstrott tyskarna, försökte bekämpa nazisterna, vilket resulterade i att de deporterades, avrättades eller hamnade i koncentrationsläger. Den judiska befolkningen mördades, och efter kriget var församlingen helt utplånad. Den praktfulla synagogan brändes ned 1939. Idag finns det blott ett monument över synagogan där den en gång stod.

1945 tågade sovjetiska trupper in i staden, och Katowice blev senare åter polskt. Jag får också lära mig att Katowice hette Stalinogród mellan 1953-56. Ett obskyrt tilltag som inte fick befolkningens godkännande.

Men nu är det verkligen dags att gå till begravningsplatsen. När jag väl hittat dit är porten stängd, och ingen svarar när jag ringer på klockan. Besviken står jag och tittar över muren in på gravstenarna. Titta, där är ju en med Cohens händer, säger jag till G.

Något missnöjd vandrar jag tillbaka till stationen för att ta bussen hem till Kraków. Men när jag sitter där på bussen känner jag ingen sorg över att mitt uppdrag att besöka begravningsplatsen gick om intet. Det föranleder ju bara ett nytt besök, inom en snar framtid. Och nästa gång kan jag kanske få höra filharmonikerna eller radiosymfonikerna framföra stycken av stadens söner, tonsättarna Henryk Górecki och Wojciech Kilar.


Huset av ek.


Vinblad och kinesiska lyktor.


Mariacka.


Välbevarad port med intakt glasmålning.


En föregångare till dagens piano. Strängarna ligger på längden, istället för uppåt som de gör på ett piano.


Här skulle man vilja inta en måltid.


Begravningsplatsen… Sedd på håll.


Synagogan i Katowice. Idag ett minne blott.

PS. Jag lär alltså återkomma till Katowice, både rent fysiskt och genom min penna.


En tidsresa med Jama Michalika

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ibland är avståndet mellan Lviv och Kraków synnerligen kort, så som exempelvis när vi går till historien. De två städerna låg ju under tiden för delningen av Polen (mellan 1795-1918), samt under mellankrigstiden i samma rike. Så det är kanske inte så märkligt att en av de mest anrika kaféerna i Kraków grundades av en äkta lvivian.

1895 slog nämligen lvivanen Jan Apolinary Michalik upp portarna till sitt kafé i Kraków, som passande nog fick heta Cukiernia Lwowska (Lvivianska konditoriet). Han började i liten skala, och det första kaféet hade inte några fönster mot gatan. Och det är egentligen inte särskilt underligt. Ty gatan Floriańska i gamla stan var en fashionabel adress redan då.

Kaféet blev snabbt populärt bland Krakóws konststuderande. Konstnärliga akademin låg nämligen bara ett stenkast från Michaliks kafé. Men inte bara konstnärer trivdes på kaféet. Många författare och politiker höll gärna till där. Gemensamt för dem alla var deras opposition mot det Habsburgska styret.

Kaféet hade som sagt inledningsvis inga fönster. Ganska snart övergavs Michaliks namn på kaféet. Istället kallades det av stamgästerna för Jama Michalika, vilket betyder Michaliks håla. Ett namn som följt med stället in i nutiden.

1905 hade kabarén Zielony Balonik, Den gröna ballongen, urpremiär på Jama Michalika. Kabarén blev känd för sin hätska satir av det Habsburgska styret. Man inledde varje kabaré med dockteater, vilket var ett bra sätt att undkomma censuren, som vid tid var onådig.

Kabarén blev omåttligt populär, och det gav möjlighet att öppna ytterligare ett rum. Hela kaféet fick då även ny interiör, och färgen som dominerar är varmt grön. Vid denna tid fick kaféet sitt särpräglade utseende som finns kvar än idag. Väggfasta soffor i grönt, ackompanjerade av robusta stolar och bord i mörkt trä. Väggarna målades, lika så sattes vackra glasmålningar in i nischerna. Förutom glasmålningar och väggmålningar finns även karikatyrer av kända krakowiter som befolkade staden vid förra sekelskiftet. Hela kaféet andas jugendstil, eller secesja som man säger här.

Någon som tilltalades av kaféets utseende var Krakóws stolthet, konstnären och teatermannen Stanisław Wyspiański. Det är lätt att förstå, enär hans skisser och konstverk har något Jama Michalikiansk över sig. Och många andra författare och konstnärer som tillhörde Młoda Polska, Unga Polen, gick hit. Młoda Polska var en rörelse inom bildkonst, litteratur och musik som var starkt kritiska mot positivismen, som tidigare dominerat den kulturella sfären. Man förordade istället jugendstil, symbolism och impressionism.

Många av stadens invånare tyckte dock att Jama Michalika var ett riktigt otyg. Besökarna strömmade ut från lokalerna på morgonkvisten, och man befarade att det förekom orgier i kaféet. Dekadens, ropade man, vilket säkert tilltalade männen och kvinnorna inom Młoda Polska, eftersom de tyckte att världen behövde lite mer av just det sistnämnda.

1918 lämnade Michalik Kraków, och flyttade till Poznań. Innan han packade sitt bohag, överlämnade han sitt framgångsrika kafé i servitörernas ägor. Det gick sig till 1935, då lönsamhet avtog, och stället gick i konkurs. Mycket av inredningen gick då tyvärr på auktion.

Under andra världskriget kunde Jama Michalika hålla öppet trots de kärva tiderna, men efter kriget nationaliserades kaféet i vanlig kommunistisk ordning. Under 1950-talet genomgick lokalerna en renovering, som mer var mer till skada än till nytta. 1960 öppnade kaféet igen, och nu med en bar som vette ut mot Floriańska. Under denna tid återkom även kabarén.

Men säg den lycka som varar för evigt. 1991 fick de slå igen portarna för nya reparationer. Denna gång genomfördes renoveringen, och restaureringen, av husets ägare. Resultatet är det vi har idag. Inredningen känns så äkta, att man faktiskt luras att tro att möblerna är från kaféets guldålder, alltså förra sekelskiftet. Idag har också kabarén, Den gröna ballongen, regelbundet föreställningar. Utöver det arrangerar man ofta författarkvällar, paneldebatter och poesiaftnar. Både Czesław Miłosz och Wisława Szymborska har för övrigt läst sina alster inför publik på Jama Michalika.

Tidens tand har trots alla renoveringar och ägarbyten varit skonsam mot Jama Michalika. Att gå dit för en kaffe, ett glas likör, eller för en riktig brakmiddag, innebär något av en tidsresa. En tidsresa som är få förunnat. I Lviv finns inga motsvarande kaféer kvar, som fått ha sin själ i behåll.

Vid mitt besök var stället nästan tomt. Det var jag och G som tillsammans med några polska och tyska pensionärer njöt av en stunds vila från samtidens galenskaper. Och på något vis är jag oerhört tacksam över att gamla stan i Kraków är översållad av pizzerior, steakhouse, MacDonalds, ty de skräniga brittiska turisterna håller sig helst där. Men om sanningen ska fram tror jag inte att de hyser någon längtan efter ställen som Jama Michalika. Till min innerliga hugnad.


Konst på undantag

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

16 december 2019
Dagens polska affisch
Grudzień 81 (december 81)
Av Piotr Młodożeniec
År 1981

Idag är det den sextonde december, men jag tycker ändå att vi ska ta några steg tillbaka några dagar. Närmare bestämt till den trettonde december år 1981. Det finns nog ingen polack som inte får ett sorgset uttryck i ansiktet när man nämner detta datum. Ty det var då som det kommunistiska Polen drabbades av undantagstillstånd.

Bakgrunden var att fackföreningen Solidaritet, och dess ledare Lech Wałęsa, hade kastat grus i det kommunistiska maskineriet. De bildades 1980, och ganska snart utbröt strejker och motstånd över stora delar av Polen. Det hade varit oroligt ganska länge i Polen – faktum är att polackerna aldrig riktigt accepterade det kommunistiska partiet – men i och med att Solidaritet bildades hotades regimen av ett allt mer organiserat motstånd.

Svaret från regimen var undantagstillstånd i hela Polen. Den nytillträdde förstesekreteraren för kommunistiska partiet hette Wojciech Jaruzelski, och det finns nog några av mina läsare som minns denne man, när hans militäriska uppenbarelse förkunnade undantagstillståndet på TV.

Hela samhället ställdes under militär kontroll. Det innebar att till exempel alla fabriker, all produktion och alla kommunikationsmedel ställdes under deras kontroll. 6000 aktivister internerades, inklusive Lech Wałęsa.

Ganska snart återgick samhället till en skenbar ordning, men resultatet blev att det blev brist på nästan allt. Internationella hjälpaktioner sattes in, men polackerna fick ändå utstå ransonering. Undantagstillståndet varade ända till juni 1984.

När påven Johannes Paulus II besöktes landet 1983, mitt under undantagstillståndet, uppmanade han det kommunistiska partiet att legalisera Solidaritet, och att förhandla med dem. Det skulle dock dröja ända till 1989 att så skulle skedde.

Sverige stöttade på många vis motståndare till det kommunistiska partiet under denna tid. Det som kanske tydligast indikerade detta stöd var Nobelpriset i litteratur till Czesław Miłosz år 1980, och Nobels fredspris till Lech Wałęsa 1983.

Dagens polska affisch skapades just under undantagstillståndets första dagar. Upphovsmannen till affischen heter Piotr Młodożeniec och han brukar tillskrivas äran att vara den första affischkonstnären i Polen som använde sig av datorn som hjälpmedel till sina konstverk. Hans konstverk och affischer påminner ofta om graffiti, men han lär föredra att måla på papper.

Att Piotr Młodożeniec förknippas med Solidaritet är ingen tillfällighet. Under 1980-talet skapades han flera broschyrer, affischer och grafiska trycksaker till den då illegala fackföreningen. Trycksakerna tycktes på hemliga tryckerier, och spreds sedan ut till folket.

Huruvida dagens affisch nådde många polacker låter jag vara osagt, men idag påminner den oss om att det faktiskt inte är så fasligt länge sedan polackerna förtrycktes av en hänsynslös diktatur.


%d bloggers like this: