viewpoint-east.org

‘De’ i huset bredvid

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, Teater
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

9 december 2019
Dagens polska affisch
Oni (De)
Av: Franciszek Starowieyski
År: 1978

När jag började intressera mig för polska affischer var det egentligen inte den typen av affischer jag har publicerat hitintills i denna adventskalender, eller som jag gjorde i förra årets dito. De som först tilldrog min uppmärksamhet var de ganska… hur ska jag uttrycka det… ekivoka affischer. De kan väl närmast sammanfattas med att de ofta har någon förvrängd naken kropp, eller groteskt ansikte, i förgrunden. Jag kan inte påstå att jag tyckte om dem, men de hade det goda med sig att jag började intressera mig för polsk affischkonst. Jag kan givetvis inte lova något, men jag tror att den här affischen är det mest ekivoka jag kommer att publicera i årets adventskalender. Men vi får se. Jag vill aldrig ge ett löfte, som jag senare bryter.

Nåväl, vad är det nu för märkligt du tittar på? Jo, det är en affisch till Witkacys pjäs Oni, De på svenska.

Att sammanfatta vem Witkacy var är inte en lätt uppgift. Men vi kan börja med hans egentliga namn, Stanisław Ignacy Witkiewicz. Ignacy såg dagens ljus första gången 1885, och hans föräldrar var bördiga från Litauen. Men själv växte han upp i Zakopane, idag ett välkänt turistmål i polska Karpaterna. Hans far ville inte att den unge Ignacy skulle gå i ordinär skola, så barnet utbildades i hemmet. Mot faderns vilja lyckades i alla fall Ignacy bli antagen till konsthögskolan i Kraków.

Ignacy Witkiewicz var nära vän med en annan konstnär som förknippas med Zakopane, tonsättaren Karol Szymanowski. Han var under en tid även mycket nära vän till bildkonstnären Bronisław Malinowski. Om deras vänskap har Agneta Pleijel skrivit romanen Lord Nevermore.

Ignacy Witkiewicz var inte enkom (?) bildkonstnär. Han var även författare, skribent och arkitekt. Som författare skrev han flera verk som på olika sätt tangerade ämnet totalitära ideologier. Han närde en innerlig avsky mot alla ideologier som försökte inskränka yttrandefriheten. Det är möjligt att han tog den positionen efter att ha bevittnat ryska revolutionen 1917. Ignacys skräck för det totalitära samhället ledde bland annat till att han 1920 skrev pjäsen Oni, som antagligen skrevs som en reaktion på nämnda revolution.

Oni handlar om ett par som lever på en herrgård. Mannen på herrgården heter Bałandaszek. Han är förtjust i att samla konst. Han har en älskarinna som heter Spika, men deras relation är problematisk. Spika tycker inte att Bałandaszek ger henne tillräckligt med uppmärksamhet. Han försöker blidka henne med att tillfredsställa henne sexuellt. Men till Bałandaszeks förtret är det inte tillräckligt för Spika. Hon vill ha något mer.

En dag börjar hon tala om De (Oni) i en annan herrgård. Det uppdagas snart att De är en sekt, som lever efter ett totalitärt motto.

Affischen skildrar handlingen i pjäsen med att väcka äckel, men kanske också nyfiken, hos oss betraktare. Två nakna kvinnokroppar, brydda med dödskallar som huvuden, lutar sig smeksamt mot ett groteskt huvud som bara består av stirrande ögon. Hos mig väcker affischen oro. Jag känner mig iakttagen, kontrollerad, och utelämnad. Jag skulle tro att det också är avsikten, och att både Ignacy Witkiewicz och affischkonstnären Franciszek Starowieyski skulle vara väldigt nöjda om de fick höra att deras uppsåt hade lyckats.

Hela pjäsen slutar förfärligt sorgligt, men jag tänker inte avslöja mer, eftersom det vore tråkigt att ta från er möjligheten att bli chockade, om ni nu någon gång får möjligheten att se pjäsen.

1925 tar Ignacy Witkiewicz ett alias, Witkacy. Under denna tid börjar han producera bildkonstverk som visar sig vara mer lönsamma än hans skriverier. “Kunden måste alltid bli tillfredsställd” var hans motto under denna tid. Men redan under det sena 1920-talet återgick han alltmer till att skriva sina mindre lönsamma romaner. En av hans mest kända romaner skrevs just under denna tid, Nienasycenie (Omättlighet).

När nazisterna invaderade Polen 1939 flydde Ignacy Witkiewicz österut. Som ni vet av historien, anföll Sovjetunionen senare från öster. Det blev för mycket för Witkacy. Han avskydde som sagt alla totalitära regimer. Den 18 september 1939 tog han sitt liv. 54 år gammal.

När Ignacy Witkiewicz tog sitt liv hade han endast ringa inflytande över sin samtid. Men efter kriget kom hans namn åter i ropet. Först utanför det kommunistiska Polens gränser, men efter tövädret 1956 sattes bland annat hans pjäser upp av den legendariska teatermannen Tadeusz Kantor.

Idag är det nog ingen som ifrågasätter Ignacy Witkiewiczs enorma betydelse för den modernistiska litteraturen, och hans namn nämns parallellt med författare som Witold Gombrowicz, Bruno Schulz (som Ignacy lyfte fram innan denne var känd) och Czesław Miłosz.

Share

Ja, se det snöar…

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, movies, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

8 december 2019
Dagens polska affisch
Trzej państwie na śniegu (Tre män i snön)
Av Jerzy Flisak
År 1954

På många sätt är nog december årets kortaste månad. Dagarna är kortare än de borde vara (enligt undertecknad, som gillar solljus), och snön stannar alltid kortare tid än man tror att den ska göra, när man ser hur den singlar ner i sin egen snöiga och obegripliga bana.

Å andra sidan är december precis lika lång och uthållig som andra månader som har 31 dagar. Men här i viewpoint-easts adventskalender räknar vi faktiskt bara till 24. (Bara och bara. Jag är inte ens kommen halvvägs och har redan lite svårt med uppslagen, som ni nog märker.)

Jerzy Flisak, som skapat denna trevliga affisch för den österrikiska filmen Drei Männer im Schnee, var en affischernas gigant. Hans produktion är omfattande, och flera av affischerna är legendariska. De är snillrika, och hans alster från 1950-1970-talet är riktiga galjionsfigurer för den tidens estetiska ideal. Bjärta färger, som ofta bärs av lite klumpiga figurerna. En riktig snygging är den här, som faktiskt står i lågor. Eller den här fiffiga Jacques Tatis film “Playtime“.

Egentligen är just denna affisch inte min egen favorit av Jerzy Flisak, men jag tyckte att det ändå var dags för lite snö.

Share

Om en listig affisch, och så lite om Olga

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

6 december 2019
Dagens polska affisch
Hunting in Poland
Av Wiktor Górka
År 1961

1961 kände de polska myndigheterna att det var dags att söka upp lite turister. Jag antar att man hade många olika verktyg för att nå ut till dem som var benägna att resa till det då kommunistiska landet, men ett av deras verktyg var i alla fall att ge i uppdrag till de polska affischkonstnärerna att skapa lockande affischer.

Valet föll bland annat på Wiktor Górkas dubbelbottnade affisch Hunting in Poland. Jag kan inte låta bli att småle lite när jag försöker föreställa mig hur snacket gick när de landade i beslutet att välja den här affischen. Vilka turister tänkte de attrahera med Górkas sarkastiska affisch? På den tiden växte ju inte veganer eller djurrättsaktivister på träden, så att säga. Eller hade dåtidens jägare en alldeles speciell sorts självironi?

Ty jägare lär Polen ha lockat under denna tid. Undertecknad har vid flertalet tillfällen träffat äldre svenska herrar, som med salig blick berättat om sina jaktupplevelser i det kommunistiska Polen.

Själv har jag lite svårt att förstå hur man vill skjuta på något så vackert som hjortar, rådjur, eller andra djur som har sin fulla rätt att få leva så länge de vill. Inte ens vildsvin tycker jag förtjänar att behöva dö jaktdöden. Därför ser jag på denna affisch helt humorbefriat. För mig är det en rättvis revansch, som tyvärr händer allt för sällan.

Nåväl, jag föreställer mig ibland att Nobelpristagaren Olga Tokarczuk fick ett uppslag till sin lysande roman Styr din plog över de dödas ben (Ariel förlag) från nämnda affisch. Man skulle nämligen kunna säga att den handlar just om de vilda djurens revansch. Men eftersom det är Olga Tokarczuk vi talar om, finns här en skruv på berättelsen.

Om du nu inte har läst rommanen ännu rekommenderar jag den varmt. En roman som på en och samma gång både är tankeväckande och en ren avkoppling. Det är ju bara Olga som kan lyckas med en sådan bedrift.

Men om det förhåller sig så att du tröttnat på att läsa, så kan jag också rekommendera Sveriges radios uppläsning av romanen. Kanske får du dig också ett skratt, och jag skulle inte hålla för helt otroligt att du någonstans under din läsning/lyssning börjar tänka på Wiktor Górkas listiga affisch.

Share

En centraleuropeisk väv

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

4 december 2019
Dagens polska affisch
Requiem dla 500 tysięcy (Requiem för 500 000)
Av Leszek Hołdanowicz
År 1963

Dokumentärfilmen Requiem för 500 000 handlar om Warszawas getto, och upprinnelsen till upproret i gettot som ägde rum mellan den 19 april till 16 maj 1943. Det är en smärtsam film, som utan omskrivningar beskriver det obegripliga våld som skedde mot judarna i gettot. På suddiga och korniga klipp rusar förskräckta människor fram, skyfflas runt, mördas, allt ackompanjerat av Mozarts och Händels tonsättningar. Ni kanske tror att det genom musiken blir mindre outhärdligt att se på, men faktum är att det är precis tvärtom. Musiken förstärker känslan, eller snarare kunskapen, om övergreppen.

Jag har tyvärr inte hittat någon engelsk textning av filmen, men här finner ni ett klipp med undertext.

Jerzy Bossak hette regissören som gjorde filmen Requiem dla 500 tysięcy 1963. Han hade något år tidigare fått en särskild utmärkelse för en annan film vid festivalen i Cannes. Flera av hans filmer handlar om övergreppen under andra världskriget.

Före kriget bodde och verkade han en tid i Lviv, där han jobbade på tidskriften Sygnały. En legendarisk tidskrift som hade en tydlig vänsterorientering.

Även affischens upphovsman, Leszek Hołdanowicz, har koppling till Lviv. Han föddes 1937 i den lilla staden Dmytrów. Staden ligger idag i Ukraina, i Lvivs oblast (region). Här föddes förresten även Józef Wittlin, en av de främsta skildrarna av livet i Lviv när det hette Lwów. Men det är en annan historia, så den tråden släpper vi (i alla fall för tillfället).

Nå, Leszek Hołdanowicz utbildade sig i Warszawa, och hans läromästare var ingen mindre än Józef Mroszczak, som för övrigt också fick äran att inleda årets adventskalender. Se där, hur vi vävde en centraleuropeisk väv.

Share

Bokhandeln på Rynek 23

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, literature, Litteratur, poetry, poland
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“Söker Pani något särskilt”, säger den trevlige försäljaren. Men jag skakar bara på huvudet som svar. Nej, inte är det väl så att man kan få tillräckligt med böcker, men jag har ändå lärt mig att hämma min samlarglädje när det kommer till just böcker. Nå, det är väl egentligen inte helt sant, men jag försöker i alla fall ha en restriktiv hållning gentemot ett alldeles överdrivet boksamlande. Så nej, jag söker inget, och ska inte ha fler böcker. Det senare säger jag visserligen inte till försäljaren på bokhandeln på Rynok 23, men det är vad som pågår i min skalle.

Egentligen ville jag bara hit för att få komma till en av de första platserna i Europa där man sålde böcker. 1610 slog Franciszek Jakub Mercenich upp portarna till det som skulle bli den första bokhandeln i Kraków. (Några hävdar till och med att det skulle ha varit den första bokhandeln i hela Europa!) Det blev antagligen en omedelbar succé, det utgår jag i alla fall från. Men tyvärr blev hans lysande affärsidé ingen lysande affär för honom. Tre år senare låg han nämligen död och begraven.

Detta hindrade inte andra entusiaster från att ta vid där Franciszek Jakub Mercenich stupade. Men inte heller de var särskilt lyckosamma. Av, för mig, oklara omständigheter fick en efter en kasta in handduken.

Någon gång i 1600-talets slutskede övergav man tanken om bokförsäljning på Rynek 23, och det skulle dröja hela 200 år till någon ny bokentusiast vågade öppna en bokhandel på platsen. År 1872 köpte Władysław Jaworski huset vid Rynek 23, och öppnade således en bokhandel. Här sålde han billiga böcker och hade dessutom en litterär salong. Verksamheten såldes dock efter några år till Gebethner i Wolff (Gebethner och Wolff), som bedrev bokhandel i lokalen från 1875 till 1940. Det var under denna tid som bokhandeln blev en viktig punkt i Krakóws litterära kretsar. Många möten mellan författare och hetlevrade diskussioner har väggarna på Rynek 23 bevittnat.

Under den nazistiska ockupationen av Polen tog Deutsche Buchhandlung över, och de hade bokhandeln där till 1945. När nazisterna slutligen besegrades fick
Gebethner i Wolff åter tillbaka verksamheten, och kunde verka ända till 1950, då företaget tyvärr likviderades av de kommunistiska myndigheterna.

Men det betydde ändå inte slutet för bokhandeln på Rynok 23. De kommunistiska myndigheterna lät öppna Dom Księga (Bokhuset), och de bedrev bokhandel från 1950 till 1998.

1998 var det alltså åter dags för nya ägare. Bokkedjan Matras drev en mycket älskad bokhandel fram till 2017, då hela kedjan faktiskt gick omkull. Under deras tid levde den litterära debatten upp, och de hade flera prominenta författare på besök. Bland de internationellt kända återfinns bland annat Norman Davies och Michael Houellebecq. Många polska författare, så som Michał Heller, Ryszard Kapuściński, Sławomir Mrożek, Jerzy Pilch, Andrzej Stasiuk med flera, bjöds också in till samtal och presentationer.

Idag är det en ny bokkedja som tagit vid där Matras slutade. Empik heter den. Eller rättare sagt, de tar inte vid där Matras slutade utan vill skapa en ny plats. Man har totalrenoverat bokhandeln efter senaste modet. Från det stora rummet vid entrén leds man via en gång, med väggmålningar, in till det allra heligaste. Där finner man två rum tillägnade Krakóws två nobelpristagare i litteratur, Czesław Miłosz och Wisława Szymborska. Man har här regelbundet författarträffar, och samtal kring litteratur.

Men redan nu kraxar olyckskorparna. Några menar att Empik inte kommer att kunna ha kvar verksamheten, då de inte är tillräckligt publikfriande. De har inte hyllmeter med engelskspråkig litteratur, och de har inte ens ett kafé. Istället försöker de satsa på litteraturens dragningskraft, och något inom mig hoppas ändå att de kommer att lyckas. Ty behöver verkligen Krakóws stora torg, Rynek główny, ännu en butik som satsar på krimskrams istället för böcker och samtal kring litteratur? Det är nämligen ibland svårt att förstå, när man står på Rynek główny, att Kraków faktiskt är klassat som litteraturstad av UNESCO.

Men när jag står där i Wisława Szymborskas och Czesław Miłosz båda rum på Rynek 23, känner jag i alla fall hur litteraturens vingslag fläktar genom rummen. Även om den våldsamma turismen gör allt för att urholka det som är unikt med Kraków, så finns det ändå några som bjuder på lite motstånd.

Jag vänder min näsa mot utgången, och är fast besluten om att jag inte ska införskaffa ännu en bok. Men som av någon outgrundlig anledning misslyckas jag med mitt uppsåt. Till kassan kommer jag nämligen inte tomhänt, utan jag har tydligen plockat på mig en liten bok om Józef Mroszczaks affischkonst. Den trevlige försäljaren ler glatt och försöker rikta min uppmärksamhet mot en bok av Nobelpristagaren Olga Tokarczuk.

Men jag skakar nekande på huvudet, ty den boken har jag redan…


Mellan bokraderna skymtar en svunnen tid.


Vy från Wisława Szymborskas rum.


Hos Czesław Miłosz.


Den förargliga lilla boken om Józef Mroszczaks affischkonst.


Man skyltar med böcker av nobelpristagarna Czesław Miłosz, Wisława Szymborska och Olga Tokarczuk.

Share

En polsk missuppfattning

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Hon ser lite ut som kommen ur en 1970-tals film, med grått permanentat hår, och lite för många lager smink. Lägg därtill ett frimodigt sätt, och en glatt pladdrande mun. Ja, då har du vår närmaste försäljare av zapiekanka.

Nå, vad är nu en zapiekanka, undrar du. Jag skulle närmast vilja beskriva den som en polsk missuppfattning av italiensk pizza. Men trots att den är en möjlig missuppfattning, så har den sina förtjänster.

Zapiekana består av ett vitt bröd, med tomat, svamp, och kanske skinka. Ovanpå detta lägger man ett ordentligt tjockt lager av ost. Sedan in i en het grill eller ugn. När den är tillräckligt varm för att bränna tungan, så att alla smaklökar fullkomligt kan utraderas, ringlar man däruppå ketchup eller majonnäs. Det frasar gott mellan tänderna, och trots att tungan blivit rejält bränd, tror jag mig kunna skönja någon form av smak. I vilket fall som helst, jag utbrister alltid “Mums!” när jag sätter tänderna i en zapiekanka.

Det låter kanske torftigt, men trots det är zapiekanka oförskämt god snabbmat. I mitt tycke har falafel eller vegoburgare oerhört svårt att konkurrera. Jag föreställer mig att det beror på dess enkelhet. Inga krusiduller. Bröd, tomat, svamp och ost.

Ordet zapiekanka skulle kanske kunna översättas med “sammanbakad”, men eftersom det ordet inte används i svenskan om mat, skippar vi helt enkelt att fördjupa oss i det polska språkets fulländade obegriplighet.

Nåväl, hur uppstod detta lyckade polska missförstånd? Zapiekanka lär ha uppkommit under 1970-talet. Kommunistregimen tillät plötsligt privat företagandet inom matindustrin. Draget ledde till att det snabbt uppstod mängder av familjeägda matutskällningar, där zapiekankan blev ett av de mest populära inslagen.

Zapiekankan var under hela 1980-talet omåttligt populär snabbmat, tills det att kommunismen föll och andra mer resursstarka snabbmatsföretag äntrade den polska marknaden.

Idag har dock zapiekanka seglat upp som en riktig kulträtt. Här i Kraków kan man gå till Plac Nowy i Kazimierz. I en byggnad med tolvhörn (dodekagon, på geometri-språk) går det att finna alla möjliga upptänkliga former av pålägg på zapiekankorna. Varje hipster på besök i stan kan därför hitta sin egen favorit. Tyvärr känner väldigt få av dessa zapiekanka-smaskande besökare till att huset före andra världskriget och förintelsen hyste slaktare som sålde kocher.

Själv föredrar jag ändå min närmaste försäljare av zapiekanka. Här råder inga nya påhitt om pålägg, inga krusiduller. Det som bjuds är en tvättäkta polsk missuppfattning. I en 1970-tals tappning, till råga på allt.

Share

En ålderstigen herre (eller dam) som skenat rakt in i framtiden

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ovanför min hjässa susar strandskator fram över hustaken. Med sina genomträngande pip förkunnar de att jag nu är i Sverige, långt borta från mitt älskade Galizien. Men det hindrar inte mina tankar får att dröja mig kvar i regionen.

Första gången jag var i Polen var våren 1997. Jag åkte med en brokig skara studenter från Göteborgs universitet. Vi hade föresatt oss att förstå det vi kallade Östeuropa. Ty vi studerade östeuropakunskap, och trodde därför att vi besatt någon slags unik expertis.

Det var mitt första möte med Polen. Genom ett dammigt tågfönster såg jag hur ett nytt land travade förbi. Det gick långsamt, det är det jag minns starkast. Tåget tuffade på i en slags östeuropeisk sävlighet som inte kändes helt bekant. Och själva vagnarna hade också något sävligt och långsamt, ungefär som en ålderstigen dam eller herre, som taktfast letar sig fram genom en välkänd terräng. Till och med konduktören hade något långsamt och ålderstiget över sig. Det var som om både denne, tåget och till och med landskapet reste sig ur en annan tid.

Det händer ibland att jag kommer på mig själv med att fortfarande nära denna bild av Polen, som en ålderstigen dam eller herre, hopplöst efter sin samtid.

Men det är 22 år mellan det Polen och dagens Polen.

Och det enda som är ålderstiget idag är min föreställning om Polen.

Det blev jag återigen påmind om när jag tog snabbtåget mellan Kraków och Warszawa här förleden. Med en hastighet, som utklassar de svenska kusinerna, skar vårt snabbtåg genom det polska landskapet. Punktligt anlände vi huvudstaden efter drygt två timmar.

Några dagar tidigare hade jag fått en liknande påminnelse, då jag hade susat fram på en av de nya polska motorvägarna. Avståndet mellan den asfalterade pulsådern och de schweizerost-vägarna jag mötte vid mitt första besök kan endast beräknas i ljusår.

Jag kan inte tala för någon annan, men jag inbillar mig att jag inte är unik. Bilden av det eftersatta och ålderstigna Östeuropa närs nog av flera av mina landsmän. Och det är ju föga smickrande. För oss.

Men trots det kände jag något av en sorg, och nästan saknad, där jag satt på tåget. Visst är det praktiskt med det effektiva och slimmade Polen, men tyvärr inte riktigt lika spännande, tänkte jag.

Plötsligt var det något i mitt inre som slog mig på fingrarna. Jag erfor hur förmätet det var, att drömma om ett opraktiskt, smutsigt och föråldrat Polen bara för att jag vill ha lite spänning. Och när jag satt där på tåget fick jag en förnimmelse av att det är därför som många färdas till länder som Polen, och hur de upplever en besvikelse över att de inte får möta det som en gång var. En önskan om att möta något exotiskt. Opraktiskt och som från en annan tid.

Nå, nu är det kanske drygt av mig att mästra, även om jag faktiskt inte alls gör det. Jag går bara till mig själv, och minns otal gånger jag drabbats av någon typ av diffus känsla av exotism när jag sett något från den kommunistiska tiden i Ryssland, Ukraina eller Polen. Bilarna har varit gulliga, tågen klassiska och vägarna… Nå, dem har jag inte sällan haft något trevligt att säga om. Men ändå, jag har trots det kommit på mig själv att jag har burit med mig en önskan om att i vardagen få uppleva något som bäst passar på museer.

Och även min romantiserade och groteskt förvridna bild av livet i det kommunistiska Polen borde förpassas till ett museum. Namnet på museet skulle kunna vara “Museet för de inom vänstern som romantiserade kommunistisk design och på så vis berättigade förtrycket av folket i de kommunistiska länderna”. Jag är dock rädd att alltför få skulle vilja erkänna sin indirekta medverkan och därmed skuld i diktaturens djävulska styre.

Men nu är det inte bara förvirrade gamla vänstertanter och dito farbröder som har en förkärlek för att romatisera den kommunistiska tiden. I Polen är det till och med trendigt att gilla prylar från den kommunistiska tiden. Kanske sker det som en kombination mellan nostalgi och en saknad av en regim som kanske inte var trevlig, men ändock skenbart stabil. I backspegeln ter sig nämligen det mesta ganska inramat, enkelt och tecknar sig förhållandevis tydligt.

Och det är kanske även så för oss vänsterspöken. Det är enklare att föreställa sig (det vi envisas med att kalla för) Östeuropa som ett grått, långsamt, sävligt och ålderstiget vacuum. Det förefaller svårare för oss att begripa att delar av den regionen faktiskt susar fram mot framtiden i en faslig fart. Ja, ungefär likt snabbtåget mellan Kraków och Warszawa.


Framtiden på räls.

Share

%d bloggers like this: