viewpoint-east.org

“Det är bättre med ryska” – om språkliga krumbukter i Lviv

Category: by sophie engström, Galizien, krönika
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Låt oss hellre prata på ryska”, sa den vänliga damen idag på marknaden. Jag har precis valt en skrikig lila och svart plastmatta med zebraränder till mitt kök. Jag är lika förvånad över mitt eget val av matta, som jag är att höra henne yttra det. För det är nämligen inte första gången. Jo, att jag väljer en så djärv och punkig köksmatta. Det är verkligen första gången. Nej, jag syftar på att hon ber mig tala på ryska.

Här förleden fick jag höra en nästan identisk fras yttras. Det var när jag köpte ärtor på tråd av en liten vänlig kvinna som tandlöst satt och sålde små skott av denne suckulent. “Det är bättre om vi talar ryska”, förkunnade hon. “Men jag talar bättre på ukrainska än på ryska”, svarade jag snabbt. “Fast jag tycker inte om ukrainska. För mig är det bättre med ryska”, förtydligade hon. Hennes kollega, som stod och sålde tulpaner, biföll henne och menade att ryska är mycket bättre, ja, kanske inte generellt, men just vid det här tillfället. Som kund kände jag att det var bättre att följa hennes uppsatta önskemål. Annars skulle jag kanske inte få köpa de där ärtorna på tråd, som jag så hett eftertraktade.

De här två händelserna säger givetvis ingenting om skeendenas förhållande i Lviv. Det är med största sannolikhet bara en slump att jag mötts av detta två gånger på mycket kort tid. Vid båda tillfällena har det rått trevlig och familjär atmosfär, som det ofta gör när man handlar av damer som dessa på marknaden. Jag kunde inte urskilja någon aggressivitet, eller ilska. De båda fraserna uttryckes som om det vore det mesta självklara i världen. Nå, i alla fall i Lviv.

När jag idag vandrade hem med min punkiga plastmatta under armen, så blev jag tvungen att spekulera över varför jag hört ovanstående önskemål yttras två gånger på kort tid. Jag funderade på om någon annan sagt till dem att de borde tala ukrainska, så som jag har hört andra ryskspråkiga ukrainare vittna om. Alla som vittnat om det för mig har dock alltid påpekat att de aldrig upplevt något hot. De som påpekat har snarare sagt att det är bättre att tala ukrainska.

Min slutsats, som jag kom fram till ungefär samtidigt som jag satte nyckeln i dörren till min lägenhet, var att de antagligen sa så till mig eftersom jag är utlänning. Utlänningar kan ändå ganska ofta ryska. Jag har dock mycket svårt att föreställa mig att de skulle ha samma replikväxling med någon ukrainskspråkig ukrainare. Men jag är utlänning och är därför mer flexibel.

De båda damerna funderar givetvis inte över att jag under mina år här verkligen kämpat för att sudda ut alla ryska rester som jag bunkrat. Jag skulle säga att jag varit förhållandevis framgångsrik, då de båda damerna satte mig ordentligt på pottan. Jag kan helt enkelt inte tala ryska. (Faktum är att jag antagligen aldrig riktigt haft förmågan att uttrycka väsentligheter på ryska. I min mun har språket förvandlats till något gutturalt, och har knappast haft likheter med ryska.)

Nu, när jag sitter här och lyssnar till Händels “Orlando” (HWV 31) så känner jag ändå att jag måste ifrågasätta de båda damernas önskemål. Vad är det som säger att jag kan ryska bara för att jag talar ukrainska? Jag känner faktiskt flera utlänningar som är duktiga på ukrainska, utan att ha några kunskaper i ryska! Och nu känner jag att jag nästan blir arg. Tänk er själva, om någon i Stockholm hade yttrat att det är mycket bättre med danska, och utgått från att du kan snacka på den rotvälskan helt obehindrat! Fast det där med rotvälska är jag inte så säker på. Danska är fint, men jag skulle bli lite förbryllad om någon antog att jag behärskade det, enkom av den anledningen att jag talar svenska!

Men vid närmare eftertanke så är jag inte alls arg. Det går nämligen inte att bli arg på dessa damer på marknaden. De är så bedårande familjära, och ömmande. “Håll upp mattan så att den inte hamnar på det smutsiga golvet”, sa damen när hon skulle rulla ihop plastmattan idag. Och ni skulle höra den tandlösa kvinnans förmaningar om hur jag skulle sköta ärtorna på tråd. Det var både ett tal till mig, och en öm avskedsrit till det lilla skottet.


I min trappuppgång finns denna brevlåda med det ryska ordet för “post” präntat. Men handtaget är borta, och dörren går inte längre att öppna. Ungefär så är det för mig och ryska språket.

Share

Svart katt, vit katt – om när media struntar i att ge hela bilden

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Jews, krönika, NGO, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

På min gård finns en svart katt och en vit katt. Ja, det finns andra också, men just de här två är så intrikata, på något sätt. Som yin och yang hänger de ut från vars en balkong, oförmögna att mötas.

Det märkliga är att man egentligen inte ser dem när bara en av dem sitter på balkongräcket. Det är i deras gemensamma dualitet de blir intressanta och magnifika. Den vita blir inte bara vit, utan också en motsats till den svarta. Den svarta blir plötsligt djupare. Den svarta pälsen glänser och tycks nästan korrespondera med den vita. Ensamma är de nästan uttryckslösa. Färgen blir oväsentlig, och man noterar dem just som en katt. Inget mer. Det var kanske inte en tillfällighet att Emir Kusturica använde just den bilden i sin film “Svart katt, vit katt“. De båda rör upp massor av tankar i vårt grumliga tankedjup.

När jag idag stod och betraktade detta skådespel av kattmotsättningar, förvandlades de till en symbol för bilden av Ukraina, eller för den delen hela Centraleuropa, som ges i svensk media. Det är som om man envisas med att bara hänga ut den ena katten på balkongen. Men utan den andra, blir denne ensamma krake just mycket ensam och även fullkomligt ointressant. Nå, nu ska ingen skugga falla på all rapportering från min avkrok. Det finns faktiskt de som försöker hänga ut både den ena och andra katten, samtidigt!

Men på ett område misslyckas man fundamentalt. Tyvärr är det tillika det område som intresserar mig mest här i regionen. Ja, ni förstår nog var jag syftar på. Just det, antisemitismen.

Ganska ofta, nej, förresten, det var en underdrift, påtagligt ofta förmedlas bilden av de antisemitiska strömningar som finns i denna region, där judar före förintelsen var en av de större folkgrupperna. Det är inte tu tal om att antisemitism inte skulle existera här. Självklart finns den här, men bilden som svensk media förmedlar är att den är ett stort inslag i regionen. Enligt min mening är det en missvisande bild. Om man med samma iver rapporterat om alla de projekt som sker för att motverka antisemitism, som man rapporterar om de oftast små grupperingar med sjuklig fixering vid att hata judar, så hade jag inte klagat. Det hade betytt att man hängde ut den vita och svarta katten samtidigt, så att den svenska mediekonsumenten fick en möjlighet att skapa sig en rimligare uppfattning om vad som verkligen sker här i regionen. Det är nämligen direkt missvisande att rapportera om exempelvis hyllningskörer för SS Galizien, utan att nämna den stora majoritet som faktiskt är mycket upprörd över att det finns de som ägnar sig åt att hylla en så kritiserad bataljon.

Antisemitismen existerar, som sagt, och är ett problem som väldigt många arbetar för att motverka. Bara i Lviv finns det flera organisationer som på olika vis arbetar med det här. Dagligen! De flesta i de här organisationerna är inte av judisk börd. För många av dessa har det dessutom blivit en livsuppgift. Ännu så länge är det svårt att avgöra hur mycket betydelse deras vedermödor har, men Ukraina har bara varit självständigt i drygt 20 år, och de har mycket att ta igen, då antisemitism var en icke-fråga i Sovjetunionen. Med menar jag inte att antisemitismen inte fanns då, utan att det var en sovjetisk praktik att osynliggöra att den faktiskt existerade.

Det finns även undersökningar som visar på att antisemitismen i Ukraina kan vara mycket mindre utbredd än den är i till exempel Sverige. Dessa undersökningar ifrågasatts ibland av vissa, men är ändå inte tagna helt ur luften. Precis som andra undersökningar har de brister, men för den delen behöver de inte vara helt felaktiga.

Jag skulle önska att både den vita och den svarta katten fick vara ute när man rapporterar om hur det förhåller sig med antisemitism i regionen. För frågan jag ställer mig är om det möjligtvis är så att väldigt många i Sverige inte ens hört talas om den andra katten. Genom svensk media ges de bara rätten att bekanta sig med den ena. Ty bilden som ges är att den här regionen är ett groteskt och oregerligt monster, som i huvudsak grundar sin identitet i antisemitism. Och det är en djupt orättvis och direkt felaktig skildring.

white cat

black cat
Var och en för sig är de ganska intetsägande. Men tillsammans…

PS. Jag är väl medveten om att jag upprepar mig, att jag postat liknande inlägg tidigare, men det är tydligt att det inte kan sägas tillräckligt många gånger.

Share

Kvinnors röster i krig

Category: by sophie engström, gender, krönika, music, poetry, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“I krig lider kvinnor mest”, säger Richard Moriarty med eftertryck från scenen i Orgelsalen. Det råder en spänd atmosfär efter hans ord. I Ukraina känner man väl till de civilas lidande, men det är oftast soldaternas offensiver, och död, som skapar de stora hyllningskörerna. Kvinnornas lidande möts ofta med en stum tystnad. Vi vet att de finns, att deras lidande är verkligt, men det delas inte ut några tapperhetsmedaljer i civilt lidande.

Richard Moriartys verk “We That Wait”, som ikväll uppfördes första gången i Ukraina, består av sju sånger, baserade på i huvudsak kvinnors röster. En tonsatt cykel, där krigets grymhet gestaltas i en skicklig orkestering. Orden faller ut i pukslagarnas bombardemangskaskad. Ett fält om våren, där blommor skulle blomma, har bytts ut mot en lerig sörja av våld. Det låter kanske groteskt, men stundtals är det smäktande vackert. Skönheten och livet försöker bryta upp, bort och förbi våldet. De reser sig upp mot skyn, men tvingas ner av de fasor som följer med kriget. Emily Dickinson tillhör de mest välkända poeterna som Moriarty har valt, men det är tonsättningen av Ella Wrens dikt “We Have Parted”, som griper tag i mig. Den rymmer både sentimentalitet, och en ilska över det som förlorats.

Jag har ingen kunskap om hur vanligt det är med tonsättningar som hyllar kvinnors lidande i krig, men en snabb genomgång i mitt inre kartotek leder inte till några resultat. Det betyder inte att de inte finns, men det är ändå talande att jag inte känner till en endaste liknande tonsättning.

Efter pausen tar Richard Moriarty tag i ett annat känsligt ämne. Kvinnors rätt till prästerskap i den katolska kyrkan. “Adsum!”, som betyder “Jag är här” på latin, är en symfoni i nio satser för orkester, kör samt två sångare, en sopran och en tenor. Stycket är till sin karaktär inte lika lättillgängligt som ovannämnda “We That Wait”. Här finns en återhållen vrede, som lyser fram genom tonerna. Varje sats, ja, praktiskt taget varje ton, hamrar in i oss åhörare att rätten att få leda en gudstjänst ska ges till alla som känner sig kallade. Vreden slungas ut i det rum, som även tjänar som just katolsk kyrka. Den slår mot kyrkans väggar, och plötsligt släpps ljuset in, när de två sångarna förenas och sjunger simultant. För mitt inre förvandlats kvällens konsert därför till en revansch. Kanske är det Moriartys personliga revansch, men vi alla görs ändock delaktiga.

Det är oerhört vackert och även mycket intressant att denne tonsättare tycks brinna för kvinnors rätt att göra sina röster hörda. För lika mycket som styckena handlar om krig och rätt till att vara präst, handlar de om kvinnor, i sammanhang där de oftast är osynliga.

Kvällens dirigent är den mycket uppskattade Theodore Kuchar, och jag tror mig ana att han ligger bakom att Richard Moriarty låter uppföra sina två mest kända verk här. Det är en ynnest att Orgelsalen har fått ett ledarskap som gör att den här typen av konserter vanligare i Lviv. Och som så ofta på just Orgelsalen så är medelåldern i publiken låg. Det bådar ju gott för framtiden. En ny scen har inte heller lett till att publiken sinar på andra håll (det kan jag själv intyga), utan har endast inneburit att nya människor får smak på konstmusik.

Och i en bättre värld hade vi skapat och lyssnat till mer musik, istället för att slakta varandra på våldets blodtörstiga och tillika omättliga altare.

Share

Vårens nya tonspråk

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det finns några saker som jag uppriktigt uppskattar i mitt liv. Förutom min lilla familj, så är det att få gå till jobbet varje dag väl medveten om att jag kommer få lära mig så mycket nytt från mina studenter och att jag får vara med och hjälpa dem att hitta rätt i svenskan. Sedan finns det inget som jag uppskattar mer än att gå på konsert, att få möjligheten att få lyssna till duktiga och engagerade musiker. Att rådhusklockan på Plotsja rynok håller reda på min tid, är något annat som jag håller av.

Och därefter kommer våren, som i denna region, är den styvaste i hela världen. Om det är jag fast förvissad. Jag tror mig också veta det bättre än andra här. För till skillnad mot de flesta andra lvivianer går jag överallt. Jag tar aldrig någon bil, och kollektivtrafik nyttjar jag sällsynt. Våren spanar man nämligen bäst till fots.

Det händer att jag tänker på Simone de Beauvoir, när mina fötter envetet maler mot den galiziska marken. Hon ska enligt egen utsago varit en ihärdig vandrare. I bastskor (vilket vansinne) lär hon ha farit som en uppsluppen ekorre bland alperna.

Själv håller jag helst till på asfalt, och bastskor är för mig en okänd fotbeklädnad. Jag ser mig inte heller som någon vandrare. Jag är flanör, eller rättare sagt flanöressa, för att låna ord från Lauren Elkins ypperliga bok “Flâneuse: Women Walk the City in Paris, New York, Tokyo, Venice and London“.

Det finns praktiskt taget ingenting som undkommer min falkblick när jag flanerar. Stadens alla känslouttryck sugs upp av mitt inre och sprids sedan i kaskader över mina texter, i samtal och givetvis i undervisningen.

Tyvärr är detta ett för mig nytt förhållningssätt till omvärlden. Tidigare använde jag främst benen om jag ville komma fram någonstans, eller om jag ville tappa bort några kilo på vägen. Lyckligtvis har jag helt förändrat min inställning till hur man bäst använder benen. Nu flanerar jag, utan annan avsikt än att flanera. Det låter enkelt, men jag kan lova er att det är en särskilt delikat konst.

Nå, låt oss återvända till våren. Den syns inte från bilen, spårvagnen och inte heller cykeln. Våren stannar bara till och bekantar sig med oss om vi går. Och helst ska man flanera. Ju mer planlöst man rör sig runt omkring, ju mer nyfiken blir den, och desto vanligare är det att den stannar till och säger “hej”.

Det var vid en sådan vårlig bekantskaps-flanering som jag plötsligt insåg att tonspråket på min vår har förändrats. Tidigare var det koltrastar och sjöfåglar som signalerade vår. Nu är det nya namn som seglat upp på min vårkuliss. Det finns nämligen ingenting som är mer vår än när en svart rödstjärt sitter och knastrar på en av alla TV-antenner som likt vildvuxna träd spretar upp från taken på vår gård. Eller när vassångaren surrar i buskagen. Och när halsbandsflugsnapparen slår sin drill, ja, då vet jag att det är vår. Den underbart sköna, prunkande och magnifika galiziska våren.

Och just det, ja, det kan bara upplevas till fots. Med fotsulorna tryggt nedsatta mot den galiziska jordens barm.

swans at Stryskiy park
Inte ovannämnda fjäderfän, men ändock vidunerligt vackra.

Share

Staden som (inte) överlevde – ett projekt för framtiden

Category: antisemitism, art, by sophie engström, Galizien, Jews, jiddish, krönika, Litteratur, music, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Det är viktigt med balans, oavsett vad man rapporterar om. Rapporteringen från Ukraina kan dock sällan kallas för balanserad. Det är ett överdrivet fokus på problemen som finns här, och inslagen om positiva händelser eller engagemang är nästan helt obefintliga. Ibland sticker vissa ut. Som när Maria Persson Löfgren var här i Lviv i vintras. Under sina få dagar i regionen, hann hon med att göra flera viktiga reportage om människor som vill göra skillnad. Sådana som försöker stärka landet, eller bara skapa sig en bättre tillvaro. Sådana inslag i nyhetsförmedlingen är viktiga.

Ett exempel, på snedvriden rapportering, har i dagarna återigen aktualiserats. Igår invigdes en skärmutställning i Lviv om SS Galizien. Den här utställningen har mötts av vrede från många håll. Det är egentligen inte så märkligt att den blir uppmärksammad. SS Galizien var en ukrainsk bataljon som stred tillsammans med SS, och många anklagar dem för att ha deltagit i mördandet av judarna i regionen.

Idag gick jag förbi utställningen. Det är fem skärmar 70×100 cm. Utställningen saknar information om de brott som bataljonen anklagas för. Men det som är viktigt att betona är att den ser hopplöst ynklig och oinspirerande ut. Om avsikten är att locka tusentals lvivianer att stanna upp och dras med i någon form av okritisk vördnad för denna bataljon, så kan jag avslöja att de knappast kommer lyckas. De som stannade till, var äldre som främst tycktes vilja vila benen och hämta andan i den torra aprilvärmen.

Något som de kritiker av Lviv lyckats undvika att rapportera om är att man idag officiellt öppnade projektet Staden som (inte) överlevde (Місто, яке (не) пережило). Jag skriver “projektet”, för det är inte en utställning, likt den ovannämnda. Det är massor av utställningar, konserter, föreläsningar, poesiuppläsningar och mycket mer. Staden som (inte) överlevde är ett projekt som pågår under hela 2018, och fokus är att sprida kunskap om likvideringen av Lvivs koncentrationsläger Janovska samt gettot.

Men Staden som (inte) överlevde är också så mycket mer.

Genom att utgå från Janovska och Lvivs getto kommer man även belysa det Lviv som fanns före 1943 och likvideringen av Janovska och gettot, och hur det raderades av nazisterna och den efterföljande sovjetiska diktaturen. Man kommer att göra så genom konst, musik, litteratur och föreläsningar. Under 2018 kommer det inte finnas en endaste dag som inte ger oss möjlighet att få skapa bekantskap med Lviv före den stora tragedi som krossade stadens multietniska atmosfär.

För mig, som bor i Lviv, är Staden som (inte) överlevde ett långt mer angeläget och långtgående projekt, än fem missvisande skärmar om SS Galizien. Den här typen av stora satsningar får praktiskt taget aldrig någon uppmärksamhet av de som annars påpekar att de ivrar för att Ukraina ska göra upp med sin historia. Staden som (inte) överlevde är just ett sådant projekt, som dessa annars borde vurma för.

Under dagens presskonferens för det offentliga öppnandet var det givetvis endast ett fåtal journalister som samlats. Presidentens besök i Lviv upptog antagligen hela deras medvetande. Skulden till att så få bevis på positiva engagemang kommer ut från Ukraina, ligger således inte enbart hos internationell press, utan den väger lika tungt på den inhemska.

Staden som (inte) överlevde koordineras av museet Terrorns territorium, samt av Centrum för urban historia, med stöd av Lvivs stadsfullmäktige. Båda dessa kommer att ha utställningar och föreläsningar på temat. Under presskonferensen delgavs åhörarna projektets ambitioner, men det fanns även plats för stundtals hetsig debatt om orsaken till motsättningarna mellan judar och ukrainare under andra världskriget. Sofia Djak, chef för Centrum för urban historia, är med sin orädda hållning en bra indikator på att Staden som (inte) överlevde inte kommer att nedlåta sig till historieförfalskning.

Andra deltagare i Staden som (inte) överlevde är Orgelsalen, som kommer att arrangera flera konserter, tidskriften Krytyka kommer ha flera föreläsningar, tidningen Zachid kommer att ha både föreläsningar och rapportera. Ja, det här är bara ett axplock av allt som kommer att ske under året.

Jag är förhållandevis övertygad om att Lviv inte kommer att vara sig riktigt lik efter 2018 slut. Många fler av invånarna kommer att få tillgång till ny kunskap, och andra projekt lär komma i kölvattnet på Staden som (inte) överlevde. Det kommer kanske att vara smärtsamt periodvis, men framtiden är redan innerligt tacksam. Och kanske kommer inte, i projektets titel, att suddas ut en aning.


Foldern för “Staden som (inte) överlevde”


På Terrorns territorium.


På presskonferensen.


Terrorns territorium.

Share

Orgelsalens nya ledarskap hotas

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, music, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ett steg framåt, och två tillbaka. Så känns det ibland när jag följer vad som sker i Ukraina. Jag skulle här kunna rada upp flera exempel, men för de som följer utvecklingen här, skulle det bara bli gammal skåpmat, och som traditionell media följer upp mycket bättre än jag gör. Nej, det jag tänker ta upp ikväll är inget förstasidesstoff för svensk media. Det handlar nämligen om Orgelsalen i Lviv. Men är ändock en fråga om liv och död.

För några år sedan fick Lviv ett välbehövligt tillskott till musikscenen. Det var när Collegium Musicum satte sitt avtryck i staden. Plötsligt fick vi ett nytt och enegirikt alternativ. De unga killarna Taras Demko och Ivan Ostapovitj satte av med fräs, och konserter framfördes runt omkring i Lviv. Lvivs musikliv gick från sjudande till en riktig kokpunkt.

I vintras tillkännagavs att Ivan Ostapovitj vunnit tävlingen om vem som skulle vara musikalisk ledare för Orgelsalen. Tillsammans med Taras Demko har han lyft Orgelsalen till tidigare oväntad höjd. De anordnar konserter med mycket hög kvalité flera gånger i veckan! Ingen annan musikscen i Lviv kan stoltsera med det.

Ikväll fick jag reda på att deras ledarskap hotas! Den före detta ledaren för Orgelsalen hotar nu deras fortsatta verksamhet, då denne menar att rekryteringen gick till på ett felaktigt vis. Imorgon är det domstolsförhandlingar, och risken finns att Ivan Ostapovitj petas som musikalisk ledare för Orgelsalen. Om så sker tar Lvivs musikliv minst två steg tillbaka. Det här skulle betyda två steg rakt in i mörkret.

Orgelsalen var ett sömnigt tillhåll tidigare. Samma konserter upprepades om och om igen. Där fanns inget nytänkande. Inga ambitioner eller utvecklingsarbete.

Jag kan inte annat än hoppas att morgondagens domstolsförhandlingar leder till att man ger Ivan Ostapovitj fortsatt stöd. Det är viktigt inte bara för Orgelsalens framtid, utan även för Lvivs musikliv i sin helhet.

you beautiful
Orgelsalens torn.

Share

Olga, Martin, jag och du

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, literature, Litteratur
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nå, det är svårt att med säkerhet fastställa varför jag tilltalas så av Olga Tokarczuks författande. Det är som om jag blir alldeles varm inombords när jag läser hennes texter. Som om det fanns ett märkligt släktband mellan våra tankesfärer. Mina tankar flätas in i hennes texter och jag följer ledigt med. Jag känner innerlig eufori över att jag äntligen hittat en skriftställare som aldrig tycks kunna göra mig besviken.

Det märkliga är att jag känner mig både hemma och borta på samma gång.

Jag är hemma i hennes ordval och banor de löper i. Samtidigt är det som jag är borta på besök hos någon jag känner ganska bra. Denna någon har inrett sitt hem som jag skulle göra, men med små och uppfriskande detaljer som skiljer. De är tillräckligt stora för att märka av deras existens, men samtidigt så små att de inte kan skönjas med blotta ögat. Dessa små detaljer gör att jag ofta blir förvånad på ett hemtamt vis. En motsägelse kanske, men ändock ett faktum när jag läser Olga. Det är lite som när jag skriver själv, och blir överraskad över hur jag väljer att teckna ett skeende. Hur det uppkom, och varför det blev som det blev kan jag inte svara på, samtidigt som det är väldigt självklart att det blev så, då det var det jag som skrev det och det därför är fullkomligt logiskt.

Det är, som jag skrev ovan, faktiskt första gången det händer mig. Att jag mött en sådan författare. Det är klart att andra skriftställare har tilltalat mitt intellekt, men det har alltid funnits en distans mellan mig och den andra. En osynlig mur, omöjlig att tillintetgöra.

Kanske finns det ett särskilt uttryck i hennes författarskap, eller så finns det bara en koppling till hur jag förväntar mig att förhållandet mellan läsaren (jag) och författaren (du) ska te sig. Jag lutar mitt öra mot Martin Buber och hans tankar om jag och du. (Tankar som förövrigt slog rot hos Buber bara ett kvarter från den plats jag sitter och skriver det här.)

Nu när jag tänker på det, så det kanske så att jag i detta fallet är du, emedan hon är jag. I alla fall så länge hon skriver och det är jag som läser. Nu skriver jag ju om hennes författarskap, så då är jag antagligen jag, och hon är således du. Även om du också finns här (och det är ju mer troligt att just du läser detta än att Olga gör det). Du läser om oss. Ja, faktiskt om oss alla tre. (Om man nu ska tänka som Buber, och det är faktiskt att riktigt fördelaktigt.)

Men ingenting av det här förklarar varför jag känner ett så starkt (och möjligen, inbillat) band till Olga Tokarczuks författande. Det är tänkbart att även om jag skulle nå en förklaringsmodell till varför, så skulle jag förkasta den lika fort som den formerade sig. En av de många tjusningarna (ty de är väldigt många) framstår så här i skrivande stund, att jag aldrig kommer sätta fingret på varför min böjelse för hennes författarskap är förskaffat som det är. Det är väl lite som de där detaljerna i det hemtama rummet jag beskrev ovan. De både finns där, och gäckar mig med sin förvillande välkändhet.

Varför jag skriver det här just nu kan inte heller fastställas med säkerhet. Det bara kom sig så, att nu var det tydligen dags att skriva om Olga Tokarczuk, igen. (Och lite om Buber.)


Två Olgor som följer mig just nu.

Share

%d bloggers like this: