Tag: Ukrainian Festival Orchestra (UFO)

  • Från Żywiec till Kentucky

    Från Żywiec till Kentucky

    Läsningstid: 2 minuter

    Femtonde december
    Dagens musik
    Roman Prydatkevytj
    Symfoni nr 3 West Kentucky

    Vi stannar kvar en bland blommor och blad, och lyssnar till en hyllning till naturen av tonsättaren, musikpedagogen och violinisten Roman Prydatkevytj. Han föddes i Żywiec, inte långt från Kraków, år 1895, och visade snart prov på ypperlig musikalisk begåvning. Hans val av instrument var violin och redan som åttaåring hade han sina första publika framträdanden i bland annat Lviv. Därpå utbildade han sig vid det musikaliska institut som Vasyl Barvinskyj grundade.

    Första världskriget innebar dock att han tvingades ta värvning i armén, men han behövde inte lägga violinen på hyllan, utan han verkade som violinist först i den österrikiska armén och därefter i den ukrainska galizisks armén. Efter krigsslutet fortsatte han sina studier i Wien innan han flyttade till Odesa för att arbeta som musikpedagog. Här stannade han dock blott två år, innan han 1923 lämnade Europa för USA, och han skulle efter en tid slå sig ner i natursköna Kentucky, där han skulle stanna fram till sin död 1980.

    Roman Prydatkevytjs verk skildrar ofta den ukrainska naturen, dess folk och historia, och många av verken bär titlar som anspelar på Ukraina. Den tredje symfonin, som vi ska lyssna på, är dock en hyllning till hans nya hemvist, Kentucky. Det förhindrar likafullt inte att man även kan skönja hans kärlek till Ukraina och dess natur i verket, enär symfonin är en ukrainares hyllning till Kentucky.

    Vi ska nu därför bege oss till Lviv och Orgelsalen för att höra orkestern Ukrainian Festival Orchestra (UFO) under ledning av dirigenten Ivan Ostapovitj framföra den tredje symfonin, i en unik inspelning av denna intressanta och vackra symfoni. Håll till godo!

    Mer om tonsättaren.

    Här kan ni läsa en mer utförlig analys av symfonin.

  • En av de första…

    En av de första…

    Läsningstid: 2 minuter

    Sjunde december
    Dagens musik
    Stephania Turkevytj
    Symfoni nr 1 (1937)

    Idag ska vi bekanta oss med Stephania Turkevytj, som bör tituleras som Ukrainas första professionella kvinnliga tonsättare. Utmärkta Ukrainian Live har redan skrivit en förträfflig biografi över hennes liv, så här snuddar vi bara vid några händelser i hennes liv.

    Stephania Turkevytj föddes i Lviv 1898, och visade tidigt prov på ypperlig musikalisk begåvning. Hon var blott åtta år när hon kom in på det det Högre musikaliska institutet uppkallat efter Mykola Lysenko (Вищий музичний інститут ім. М. В. Лисенка), och en av hennes lärare hette Vasyl Barvinskyj. Honom återkommer vi till.

    Vid första världskrigets utbrott flydde familjen till Wien, där Stephania fortsatte sin skolning i musik. Åter i Lviv efter kriget träffade hon sin första man. Med honom skulle hon flytta till Prag, men redan på 1930-talet var hon tillbaka i Lviv för att undervisa på sitt gamla lärosäte, samt på Lvivs Musikaliska akademi uppkallad efter Mykola Lysenko (Львівська національна музична академія імені Миколи Лисенка).

    Stephania Turkevytj skulle stanna i Lviv fram till det sovjetiska maktövertagandet, då hon flydde till Storbritannien. Hon skulle bo i Cambridge fram till sin död 1977.

    Stephania Turkevytjs musik förbjöds i Sovjetunionen. Orsaken var att hon inte uppfyllde de krav på krav på socialistisk realism som Sovjetunionen krävde av samtidens konstutövare. En stor del av hennes produktion har därför aldrig framförts. Enligt Ukrainian Live bör Stephania Turkevytj betraktas som den allra första av avatgardistiska tonsättaren i Ukraina, och hennes stil kan beräknas som rationell och distanserad från romantiska uttryck.

    Vi ska nu lyssna på världspremiären av Stephania Turkevytjs första symfoni från 1937, i ett framförande från 2020 i hennes födelsestad Lviv. Det är den fenomenale dirigenten Ivan Ostapovitj som leder Ukrainian Festival Orchestra i Orgelsalen.

  • Inget fjäsk på Orgelsalen

    Inget fjäsk på Orgelsalen

    Läsningstid: 3 minuter

    Stämningen är förtätad, koncentrerad, och det förefaller mig som om hela publiken och ensemblen Orgelsalen i Lviv har formats till en enhetlig organism. Förväntansfullt väntande. Om några minuter kommer Svyatoslav Lunyovs (1964) Libera me att fälla ut sina tonala vingar, ut över den stora salen, och ut i etern. Jag bevistar Ukrainian Live, en konsert som sänds direkt online, ett nytt och spirande påfund av Orgelsalens kreativa producenter.

    Ukrainian festival orchestra (UFO) leds skickligt av Ivan Ostapovitj genom ett stycke ukrainsk samtida konstmusik. Här finns inget fjäsk eller inställsamhet mot publiken och de åhörare och tittare som följer konserten online. Det är musik som kräver koncentration och skärpa. Därav den förtätade stämningen. Direktsändningen spelar nog också in, så att säga.

    I det inledande stycket av Lunyov, Libre me, byggs en trevande dialog mellan stråkorkestern upp. Sakta makar de sig varandra till mötes. Trevande. Det finns en sorg i stycket, som ibland skjuts undan så att några strålar kan bryta sig im. Stundtals får stycket mig att tänka på den estniske tonsättaren Arvo Pärt, men här finns en annan tyngd och volym. Libre me pendlar mellan förtvivlan och resignation. Det så vackert att jag faktiskt upplever att jag får lite svårt att andas.

    En av de kanske kändaste ukrainska tonsättarna heter Valentyn Sylvestrov (1937). Hans tonsättningar innehåller också ofta ett vemod, ett ukrainskt vemod. Pianisten Dmitrij Mykytyn framför Kitsch Music No. 1 med just den eftertänksamhet och försiktighet som finns inskrivet i stycket.

    Oleg Bozborodko är en ny bekantskap för mig. Hans Lantern för stråkorkester är rytmiskt, och lekfullt. Med sirliga svängar och ibland retfulla avbrott förs vi fram genom stycket. Det är ett ljust stycke. Förväntansfullt. Kärleksfullt. Ett välförtjänt “bravo” hörs när orkestern möts av applåder.

    Även Gennadij Lyasjenkos (1930-2017) Kontrapunkter för harpa är en oerhört fascinerande stycke. Det är tekniskt, men genom tonerna hörs ibland rent folkloristiska element, ukrainska så som österländska. Jag tycker mig också kunna skönja en ilska, innan stycket abrupt och lite retsamt tar slut.

    Det stycke som var svårast att för mig att finna mig till rätta i var Lubava Sydorenkos (1979) Etyder för den gamla staden. Ett stycke för cello och elektronik. Det är ett intensivt verk, som nästan angränsar till frijazz och ukrainska avantgarde, som nog är okänt för många svenskar. Med kontraster och disharmonier föser cellisten oss allt längre in i en okänd värld, fylld av energi. Det finns en intensitet och koncentration i solistens framförande som gör att jag slutligen följer stycket.

    Konserten avslutas med två stycken av Bohdana Froljak (1968). Orbis Terrarum är ett stycke för stråkorkester och orgel. Orgeln ligger som ett orosmoln, svagt bullrande. Knappt skönjbart. Froljaks tonsättningar är ofta skira, nästan spröda. Men de är också täta, intensiva på ett helt unikt sätt. Jag kan tydligt höra Valentyn Sylvestrovs filosofi, men hon är sin egen. Inte en kopia på någon annan. Utan helt självständig. I konsertens sista stycke, Venus in furs, för flygel och violin, kan vi också höra hennes unika röst.

    Nå, det här var förfärligt många ord. Och kanske borde jag helt enkelt låta musiken tala för sig själv. Men det är svårt att motstå frestelsen att hylla ett så inspirerande och modigt initiativ. Jag försöker att föreställa mig att något liknande skulle ske i Sverige – en fullsatt konsertsal när en lokal orkester framför svensk samtida konstmusik, samt att man på eget bevåg sänder konserten online. Men min inlevelseförmåga räcker inte till. Om ni är begåvade med Facebook kan ni se och höra hela konserten. Då får ni även känna något av vår särpräglade atmosfären i Lviv, och få tillgång till ett axplock av några av de finaste tonsättarna inom ukrainsk samtida konstmusik.

    Konserten skedde i samarbete med Malmö akademiska kör och orkester.

    Här kan ni se bilder från konserten.

  • Musiken är gränslös

    Musiken är gränslös

    Läsningstid: 3 minuter

    Musik är på sätt och vis gränslös. Man behöver inte kunna tala samma språk för att kunna samtala genom musik. Men även i musik finns olikheter. Där finns olika tonskalor. De är kanske lite som vårt talade språks dialekter. Det finns dur- och mollskalor, men också indiska, arabiska och orientaliska skalor. Det finns till och med tonskalor som kännetecknar en ganska kort tidsperiod, till exempel Heltonsskalan som bland annat impressionisterna Claude Debussy och Maurice Ravel utgick från.

    Men trots det är musiken gränslös. Jag tänkte på detta när jag igår hörde svenske dirigenten Daniel Hansson tolka den ukrainske tonsättaren Ljudkevytjs symfoni på Orgelsalen. Det finns säkert de som tror att den bästa uttolkaren av Ljudkevytj torde vara en ukrainare, men jag tror att man då möjligtvis har missförstått musikens kraft. Daniel Hansson lyfter fram något hos denne tonsättare, något nytt som jag tidigare inte hört. Plötsligt är Ljudkevytjs toner mjuka, varma och vänliga. De bombastiska dragen har tonats ner till förmån för de mer lekfulla inslagen i symfonin. För min syn ser jag hur dansande par omslingrar varandra, fält med spannmål som låter vinden leka i sin yviga kalufs. Ljudkevytjs symfoni känns både främmande och väldigt bekant på en och samma gång. Musik är gränslös, ty man kan inte stänga inne den kraften som den har bakom nationella gränser. Det kanske behövs en svensk för att förmedla en ukrainsk tonsättare. Eller varför inte vice versa?

    När Diana Tjubak sätter sig vid flygeln för att särskåda Beethovens pianokonsert nr 3, förflyttas mina tankar från gränslösheten. Det är omöjligt att inte förtjusas av denna fenomenala pianist. I henne finns en riktig världsstjärna. Hennes toner häver sig upp ur flygeln, sprider sig genom Orgelsalens alla vinklar och slutligen omsluter oss. Vi är alla hänförda, enär hennes framförande och skickliga förmåga att skildra konsertens olika tonspråk är häpnadsväckande. Hon tycks vara helt lugn, men tonerna hon skänker oss skälver av känslor.

    Gårdagens konsert avslutades med Mendelssohns skottska symfoni (symfoni nr 3). Återigen drabbas jag av den ton som Daniel Hansson lyckas förmedla. Musikerna följer hans mjuka rörelser, och Ukrainian Festival Orchestra (UFO) får en helt ny framtoning. Stundtals känner jag nästan inte igen den. Orkestern tassar tyst ena sekunden för att i nästa explodera i emotioner. Hansson får orkestern att våga släppa fram muntra inslag, samtidigt som de inte räds de tvära kast och bråddjup som stundtals öppnar sig. De dansar lika mjukt som Hansson gör på podiet. Vi kan alla se och höra hur de ger sitt yttersta, samtidigt som det inte går att ta miste på att de har väldigt roligt tillsammans med den svenske dirigenten.

    Och nog är det ändå så att musiken är gränslös, tänkte jag återigen. När en dirigent från Sverige hjälper till att öppna nya för nya uttryck hos en orkester med oerhört mycket potential. Man kanske inte alltid förstår varandra i det talade språket, men genom musiken kan man faktiskt få till en gemenskap och förståelse. Gårdagens konsert gav prov på just det, musikens gränslöshet. Och genom att vara just sådan förskaffad, tillhör den oss alla.

    Heroic Symphonizm

    Heroic Symphonizm

    Heroic Symphonizm

    Bilder från Collegium Musicums Flickr-konto.

  • Fångenskapens toner

    Fångenskapens toner

    Läsningstid: 3 minuter

    Precis då de sista tonerna klingar ut i Alfred Schnittkes Concerto grosso nr. 1, letar sig ljudet av tornseglarnas tjut in Orgelsalen. En kontrast, som likväl skulle kunna vara tonsatt av självaste Schnittke. Tårar väller upp i mina ögon, halsen snörps åt. Det gör så vansinnigt ont, men är ändå oemotståndligt vackert.

    Schnittkes Concerto grosso nr 1 kräver absolut koncentration från sina åhörare. Det finns lättsamma partier, som han lånade från filmmusik, som han komponerade vid den tiden. Men de mals ner, hackas sönder, pulviseras av desperationens styrka. Hela konserten, slutar som den börjar. Med klangen ett prepareta piano, men det inte som i inledningen, då det var ett nytt oskrivet blad för oss åhörare. Nu hör vi all den klaustrofobiska vrede som konserten innehåller.

    Trots känslan av hopplöshet, glimmar här ett hopp. En önskan om frihet. Det är diktaturens våld mot människorna vi hör. Men Schnittke ville inte låta sig krossas. Han hade alla fall kraft då, 1976, att opponera sig. Han försöker vrida sig och slita sig från de bojor han fjättrats i. Men utmattad störtar han mot marken. De sista tonerna, symboliserar, för mig, de sista desperata försöken att slita sig fri. Som tornseglarna utanför fönstret.

    Det sliter och river i mig. Det gör som sagt så vansinnigt ont. Det finns egentligen bara ett annat stycke som har samma inverkan på mig, och det är Allan Petterssons sjunde symfoni. Han var inte fjättrad av en diktatur, utan av reumatism. En sjukdom som bokstavligen slet hans inre i stycken. Men det var nog inte bara sjukdomen som gjorde ont i honom. Det var nog lika mycket hans fattiga barndom, och känslan av utsatthet som styrde tonerna han skapade.

    Det som förenar dessa båda tonsättningar är hur skönheten försöker bryta sig in, skänka ljus, men den ondskefulla kraften segrar. Det finns säkert de som värjer sig från tonsättningar som de båda ovan. De tycker kanske att musik bara ska vara vackert och smyckande. Men smärtan i musiken talar också till alla de som inte ges möjlighet att fly från sina trauma. Och det inbringar också en känsla av samhörighet, hos alla oss som inte förmår se livet som ett glättig YouTube-klipp.

    Under kvällens konsert omringades Schnittke av Johann Sebastian Bach. Det var ett ypperligt val, då Concerto grosso nr 1 just korresponderar med barockmusiken. Jag har dock fortfarande inte bestämt mig för om jag tyckte om att man valt rätt med att avsluta konserten med BWV 1060R. Kanske fanns det de som räds smärtan i Schnittke, och behövde något som dövar minnet av Concerto grosso nr 1. Men för mig hade det inte behövts. Jag räds inte att se in i andras mörker.

    Det var dessutom en fullkomligt strålande prestation av kvällens båda solister, Midori Goto från Japan och Orest Smovtj. Men ändå är jag kanske mest rörd över orkestern, Ukrainian Festival Orchestra och dirigenten Ivan Ostapovitj framförande. Som en trygg, fast hand lotsar de varsamt solisterna genom de vanskligt partierna. De stående ovationerna var lika mycket till deras ära som till solisternas.

    Och utanför seglar tornseglarna fritt och vigt genom sina glädjebringande tjut.


    Strax före orkestern, dirigenten och solisterna gör entré.