viewpoint-east.org

En ljuspunkt i Kraków

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Vi stånkar fram på våra stålhästar. Över Wisłas broar, genom Kazimierz och mot gamla stan i Kraków. För första gången är det inte ens svårt att ta sig fram. Inga horder av turister. Inga fulla britter som väsnas på gatorna. Inga israeliska ungdomsgrupper som vandrar genom staden. Det är nästan så att man saknar dem något. Nå, bortsett från de brittiska fyllevanorna.

Kraków är inte sig själv. Lite vilsen tycks den mig, när ingen nu är här och beundrar dess skönhet. Men samtidigt känns det som om staden putsar ut, och nästan sätter sig lite till ro. I Planty hörs fågelsången tydligare än någonsin. De få bilar som kör förbi har den goda smaken att hålla låg hastighet.

Vi svänger in på Groszka mot hjärtat i gamla stan, Rynek Główny. Framför oss seglar en och annan cyklist fram. Inga hästekipage. Inga sjövilda turister som hänsynslöst sicksackar mellan trottoarer och rakt över cykelbanor. Det är faktiskt första gången jag tar mig fram här utan att uppleva att jag bryter mot någon slags oskriven regel som säger att det är härdiskt, eller nästan kriminellt, att vilja ta sig från A till B.

Vi stannar upp vid flera fasader. Aldrig har jag fått uppleva dem så. Århundradena strömmar genom mitt huvud. Jag får nästan en förnimmelse av hur det faktiskt kan ha varit här en gång.

När vi svänger in på Rynek Główny blir vi åter hänförda. All skönhet och prakt strömmar mot oss. Helt ostört. En liten labradorvalp jagar förtjust några vimsiga duvor. Det är rogivande, och jag erfar en känsla av att vara privilegierad att få uppleva Krakóws skönhet så här avskalad på turismens industri.

Och kanske är det nu som känslan av panik lägger sig något. Paniken att mina nära och kära ska bli sjuka. Att jag själv ska bli sjuk. Och paniken att jag inte ska orka vara ett ljus i mörkret för de unga människor jag har förmånen att undervisa. Jag önskar att fler politiker kunde hålla tillbaka lusten att slå på dystopiernas trumma. De ska ju ge oss vår framtid. Inte smula sönder den i kortsiktiga och illa genomtänkta beslut.

Men trots att mitt ljusa sinne grumlas något av att jag tänker på reseförbudet som råder i stora delar av Europa, så känner jag ändock en inre frid. Och innerlig glädje, att få vara med om en tid där Kraków inte översköljs av turister. Vi krakowiter har äntligen förmånen att få bli så där betagna av och nyförälskade i vår egen stad. Och det senare hör ju helt enkelt våren till. Det hör jag helt tydligt hur koltrastarna förkunnar när de slår an sina toner.

Share

Inställt på grund av corona

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Euromajdan, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Emellanåt får jag telefonsamtal från personer som söker någon annan än mig på mitt polska nummer. Det var faktiskt så att ett av de första samtalen jag fick i höstas på mitt polska nummer var en ledsen och vilsen röst som undrade varför jag inte visste var Bodgan var. Det spelade tyvärr mindre roll för den tröstlösa rösten att jag försäkrade att jag inte kände till någon Bogdan i Polen som hade någon anknytning till mig. Efter flera upprepade telefonsamtal från samma tröstlösa röst blev jag tvungen att blockera numret.

Det var väl kanske därför som jag inte svarade igår när ett och samma nummer ringde mig om och om igen. Men när jag väl svarade visade det sig vara biljettkontoret för Krakóws filharmoniska orkester. Den unge mannen berättade att kvällens konsert var inställd. Likaså var konserten på lördag inställd. Det var mitt första möte med coronaviruset.

Därefter gick det mycket snabbt. Efter en lång rad mejl kom slutligen beskedet från min dekan på Jagellonska universitetet, all undervisning på plats är inställd. Genast började jag brottas med universitetets distansstudieverktyg. Jag har fortfarande en oplockad gås med det där verktyget. Men kanske lyckas jag till slut få den att dansa efter min pipa.

Coronaviruset har alltså kommit till Polen. I dagsläget är det runt 30 personer som testats positiva, men siffran lär stiga. Därför tar regeringspartiet Lag och rättvisa det säkra före det osäkra. Man vill ju helst visa sig handlingskraftig. Dessutom är det presidentval i maj, och att framstå som handlingsförlamad vore något av en katastrof för partiet. Man har således beslutat att alla skolor ska hållas stängda i minst två veckor. Likaså universiteten. Alla konserter och större evenemang ska också ställas in.

Inledningsvis var det osäkert vem som skulle ta hand om barnen som entledigades från undervisningen. Mor- och farföräldrar kan ju knappast komma i fråga, då de tillhör riskgruppen. Regeringen visste genast råd på detta, och föräldrar får därför ett bidrag för de två veckor som de får inkomstbortfall. Vi får väl se om regeringen har spenderbyxorna på om skolorna tvingas vara stängda ytterligare några veckor.

För kulturarbetarna i Polen (och alla andra länder som drabbats) är det givetvis något av en katastrof. Många är frilansande och deras endaste inkomst är de få framträdande de har. De lär inte få några bidrag från några regeringar. Därför tar jag tillfället i akt och förordar att du sänder ett ekonomiskt bidrag till de musiker, skådespelare osv som du håller av. Ja, jag menar allvar! De är en grupp som kommer att drabbas väldigt hårt av den här pandemin.

Men samtidigt som jag skriver det här ser jag framför mig hur väldigt få kommer att följa mitt råd. Ty det förefaller som vi mest har anlag för egoism. Ett utslag av detta fula anlag ser man idag i matvarubutikerna. Hyllorna gapar tomma eftersom många av tagit beslutet att hamstra för egen räkning. Själv har jag inte gjort något sådant, och lär väl därför gå en synnerligen hungrig framtid till mötes. Men vad gör det? Jag har ju musiken! Fast det är klart, hur vackert violinisten Valeriy Sokolov än framför Bela Bartoks andra violinkonsert lär den inte mätta min mage.

Inte heller kommer det där distansverktyget att mätta min mage. Hungrig och utsvulten på både mat och levande musik kommer jag att grilla mina studenter med omöjliga och förvirrande uppgifter.

Nå, skämt åsido. Det här är nog en av de mest skrämmande situationer jag upplevt. Det går nog bara att jämföra med de sista dagarna under Euromajdan 2014, och när Ryssland annekterade Krym. Då, när jag satt mitt i dessa händelser (måhända i en periferi, men man är liksom alltid i centrum av sitt eget liv) så var jag ofta oerhört rädd, och kände mig maktlös och väldigt vilsen. Idag känner jag mig väl maktlös på ett annat sätt. Och det är väl bara det där distansverktyget som ännu så länge gjort mig vilsen. Men det är nog ändock lika skrämmande, ty framtiden är så otroligt oviss.

De enda i de polska samhället som inte tycks drabbas av panik är kyrkan. De kommer att fortsätta, och till och med utöka, sina tjänster. Ja, alltså gudstjänster. De tycks dessutom känna till något som vi andra inte känner till, ty de menar att coronaviruset inte är något annat än en vanlig influensa. De framhärdar dessutom att människor behöver själavård i tider som dessa. Det senare kan jag förvisso hålla med om. Men då borde ju jag få kunna få gå på mina konserter. Om kyrkan inte har lust att bidra till att sprida ett virus som är ett hot främst mot de äldre, de som oftast besöker deras gudstjänster, bör de tänka om. Och om nu de har så starka krafter att de kan få coronaviruset på fall, kan de väl be på distans för sin församling, eller hur?

Och om det inte känns rätt för prästerna kan jag tipsa om ett förträffligt distansstudieverktyg som kräver nära på gudomligt tålamod. Annars går det lika bra att använda telefon. Så länge man vet vart man ringer. Och vem vet, de kanske hittar den där borttappade Bogdan!


Några krokusar och en gran framför Sankt Josefkyrkan i Podgórze.

Uppdateringar: Krakóws borgmästare har precis beslutat att en stor gudstjänst som var planerad att hållas den 19/3 kommer att ställas in.

Share

En kamp mot klockan

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Vi stretar på en skogsväg som slingrar sig upp för en av alla undersköna galiziska kullar. Det galiziska landskapet upphör aldrig att förtjusa mig. De böjande kullarna som sluter in i mjukt gungande slätter. Men vårt ärende till denna skog lyser inte i rosenrött. Vi är på väg att besöka en massgrav strax utanför Kraków.

Skogen vi färdas genom heter Lasy Tynieckie (Tyniec-skogen), och ligger mellan Tyniec och Skawina.

I juli 1942 beordrade nazisterna att alla kvarvarande judar i detta område skulle tvingas från sina hem till gettot i byn Skawina. De flesta judar hade redan tidigare deporterats till gettot i Kraków. De judar som hade fått bo kvar i sina hem, var sådana som hade jordbruk. Men i juli 1942 var det slut på särbehandlingen av dessa.

Den sjunde juli samlades alla judar från Piekary, som ligger på andra sidan Wisła. De togs med båt över floden till Tyniec. Väl på andra sidan jagades de upp på hästkärror, och färden mot närbelägna Skawina tog sin början.

Men på halva vägen stoppades ekipagen av tyska soldater. 150 personer, som betecknades som icke arbetsföra plockades ut och forslades in i Lasy Tynieckie. De fördes in i skogen till en dalgång där tyskarna hade förberett massgravar. Alla de 150 personer som valts ut mördades här.

Nu står vi på platsen för massmordet, och tittar på de två minnesmärken som finns på platsen. Fram till 2005 var denna plats omärkt. Det fanns inget tecken på att ett avskyvärt brott hade begåtts här. Men idag finner man två minnesmonument, med några namn på dem som mördades här. Men det stora flertalet av de mördade ligger här under oss som namnlösa offer. Man vet helt enkelt inte vilka de var.

Runt om i Galizien finns liknande platser. I den östra delen, det som idag är Ukraina, har ännu fler platser som dessa. Ty där skedde en stor del av mördandet i nära anslutning till byarna och städerna. Men många av dessa massgravar är ännu idag omarkerade. Marla Raucher Osborn och Jay Osborn, initiativtagare till Rohatyn Jewish Heritage, genomför just nu en inventering i östra Galizien. Ofta finns det ett minne bland befolkningen, men inga fysiska minnesmärken. Dessa platser gapar tomma, eller så har man till och med låtit bygga något på platsen. Och med en sådan situation är det lätt att minnet av nazisternas bestialiska brott går förlorade i och med att generationen som kan minnas nu går ur tiden.

Det finns andra organisationer som arbetar med samma mål, att dokumentera och markera alla plaster för förintelsens brott. Yahad in Unum är ett exempel på en annan organisation som har dokumenterat och sett till att det har uppförts minnesmonument på tusentals platser runt om i Europa. Jewish Heritage Europe är en annan organisation som arbetar med samma sak, och med särskilt fokus på att sammanställa data om platser för förintelsen. Och de för som sagt en kamp mot klockan. På många håll är det nämligen svårt att hitta den exakta platsen för massgraven, och kvarvarande vittnen är av största vikt.

Det är svårt att acceptera att inte alla de mördade inte redan fått en erkänd grav, en markering som visar att här begicks ännu ett av alla brott som Nazityskland gjorde sig skyldig till. Det är ett arbete som inte är avslutat förrän varje plats hittats och markerats.

Men Europas sår efter förintelsen lär, och ska även i framtiden, fortsatt blöda. Ty den typen av arbete har inget avslut, utan är bara en början på en ny fas av minnesarbetet.

Vid minnesmonumentet i Lasy Tynieckie sträcker sig träden upp mot den galiziska skyn. Det förefaller som om de sträcker ut sina armar av bark. Det är nästan helt tyst, enär på suset när vinden för sin hand genom de bladlösa grenarna. Träden och vinden minns. Det är bara vi människor som har särdeles lätt att förtränga.

Share

Ibland är det bra om det bara blir pannkaka av alltihop

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Буде добре!” (Det blir bra) hör jag ett skratt klinga. Det är G som har beställt pannkakor med äpplen som orsakar munterheten hos personalen på Jadłodajnia u kolejarzy (Matstället hos järnvägsmännen). Ja, du läste rätt. De svarade honom på ukrainska. Och det är inte så konstigt, efter många år i Lviv har ju vårt språk färgats en del av det sjungande språket i östra Galizien. Och oftast möts vi just så där här i Kraków, när några ukrainska stavelser dansar ut ur våra munnar. Vi möts av glada skratt, eller vänliga leenden.

Flera ukrainska ord är nära besläktade med deras polska motsvarighet. Det polska och det ukrainska ordet för äpple är, till sin skriftliga uppenbarelse, förvillande lika varandra. Men när de ska föras över läpparna trilskas givetvis det polska äpplet mer än det ukrainska. Jabłko på polska uttalas nästan så här “jabwko”. (Om man utgår från att W här låter som ett engelskt W, och inte som ett svenskt.) Emedan det ukrainska äpplet (яблуко) lystrar till tilltalet “jabluko”. Pannkakor med äpplen heter naleśniki z jabłkami på polska, och налисники з яблуками (nalesniki z jablukami) på ukrainska. Snarlika med andra ord, men på polska finns det alltså ett litet försmädligt ljud mellan b och k, som inte låter som ett L. Ett ljud som ukrainskan inte hyser. Därav kunde personalen på Jadłodajnia u kolejarzy skönja att G råkade tala ukrainska istället för polska.

Det här sitter jag och grunnar på när G kommer tillbaka med två tallrikar med ljuvligt goda pannkakor fyllda med äpplen som stekts i kanel.

Men när jag inmundigar min efterrätt – ty tidigare har jag ätit (eller nästan förätit mig på) sellerisoppa, stekt potatis och tre sorters sallad – tänker jag på varför jag hamnade just här. På min stålhäst hade jag färdats hela vägen från Podgórze till Kleparz och enträget sökt efter ett lämpligt ställe att inta en enkel lunch. Men då jag idag var på ett synnerligen uselt humör, ratade jag nästan varje plats som stackars G föreslog. Jag hade helt enkelt fått nog av alla hipsterställen som serverar vegoburgare, falafel, surdegsmackor etc. Jag längtade hem. Och trots att jag älskar Kraków innerligt, är en del av mitt hjärta fortfarande i Lviv. Jag saknar ofta Nadija. Ett ställe runt om hörnet där jag bodde i Lviv. Hos Nadija fick jag vällagad mat, som serverades helt chosefritt.

Det är förhållandevis svårt att finna sådana enkla tillhåll i Kraków. Och de för dessutom en tynande tillvaro. Höga hyror, turister och trendiga hipsters är väl det största hotet mot deras existens. Jadłodajnia u kolejarzy i Kleparz är ett av dessa ställen som klarat av att stå emot den del av det föränderliga i tidevarvet som enkom är förkastligt. Kanske beror det på att Jadłodajnia u kolejarzy huserar i ett kulturhus, men vem vet hur länge denna lycka varar?

Ty Jadłodajnia u kolejarzy ligger farligt nära strömmarna av turister. Och ett stenkast bort ligger stans trendigaste surdegsbageri, Handelek. Ett bageri som visserligen har ett trevligt uppsåt, de vill återföra en tysk brödtradition till staden. En tradition som försvann i och med andra världskriget, då tyskarna som bott i hundratals år i Kraków, tvingades bort. Och nu finns det risk att Handelek själv kommer att ingå i en rörelse som tränger bort uråldriga ställen som Jadłodajnia u kolejarzy.

Men om den möjligen dystra framtid vet jag ingenting nu, när jag sitter här och äter mina pannkakor med äpplen, lyssnar till hårdrocksbandet som repar i kulturhuset, och tittar ut genom fönstret på det gemytliga stadslivet i Kraków. Jag skulle vilja stanna klockan, sitta här och äta pannkakor för evigt. Och understundom muntra upp personalen med lite ukrainska felsägningar.


Efterrätten först…


… sedan huvudrätten.

Share

Batalj på två hjul

Category: by sophie engström, Centraleuropa, EU, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Alltsedan jag flyttade till Kraków har jag intresserat mig för cyklisterna. Deras förfarande har förefallit mycket besynnerligt. Snabbt har de ilat fram, och gärna på trottoarerna. Det här retade tidigare gallfeber på mig, och jag har otaliga gånger utgjutit verbala hämndaktioner på dessa cyklister. Huruvida det överensstämde med rådande polsk lagstiftning påverkade inte min hållning. Ur det avseendet är jag mycket svensk. Vart än vi kommer verkar vi ha en uppsjö av förslag på hur ordningen på den utländska plats vi befinner oss skulle kunna vara bättre instiftad. “Varför gör de si?” “Varför gör de så då?” “Hade det inte varit bättre om de gjorde så här istället?” säger vi, och har Sverige som förlaga för hur saker och ting ska samverka.

Nå, nu är jag ju med cykel, och det har gjort att jag har förändrat förhållningssätt något. Jag har insett att det här med att cykla på trottoaren faktiskt inte enkom är av ondo. I synnerhet inte om man visar respekt för de fotgängare som också vistas på trottoarerna.

Det förhåller sig också så att den polska biltrafiken sägs vara ganska, låt oss säga, lynnig. Folk kör som vettvillingar, och statistiken talar dessutom sitt tydliga språk. Polackerna tillhör de sämsta chaufförerna i EU. Ja, om man ska tro statistiken, alltså. Själv har jag ännu inte mött på så många lynniga bilister. Jag kan till och med tillstå att jag är ganska positivt överraskad. De bilister jag möter på min väg här i Kraków, tar det väldigt varsamt med cyklister. De stressar oss inte vid korsningarna. De försöker inte heller smita förbi oss i trånga passager. Jag skulle vilja säga att de bilister jag har mött, när jag farit fram på min stålhäst, faktiskt har visat mer hänsyn än deras svenska kollegor. Märkligt, ty det är en respekt som jag faktiskt var helt oförberedd på att få erfara.

Det finns också andra saker som är förbryllande för en svensk. I Kraków får man cykla mot enkelriktat. Ja, nästan överallt, vill säga. Vid sådana vägar återfinns oftast en skylt som förkunnar följande “Nie dotyczy”. Det betyder ungefär “cykla här, men det är inte vidare praktiskt”. Man ska med andra ord vara ganska kaxig och fräck för att ta upp kampen med bilisterna om det skrala utrymme som finns mellan de parkerade bilarna och de som susar fram i motsatt riktning. Själv är jag inte så kaxig, utan cyklar helt sonika upp på trottoaren, vilket är mycket mer praktiskt. (Det borde förresten stå på en annan skylt.)

Fotgängarna är dessutom medgörliga. Inga sura miner (om de inte är svenska turister, vill säga), och det är en ganska god samarbetsvilja på trottoarerna.

Nej, det är inte mycket jag kan beklaga mig över… Om det inte vore för de andra cyklisterna. Något cykelvett har de flesta inte. Man räcker till exempel sällan ut armen när man ska svänga. Själv praktiserar jag Köpenhamns cykelregler. Jag sträcker ut armen när jag svänger, samt markerar när jag bromsar in genom att lyfta upp handen (ungefär som indianerna hälsade på varandra i vilda västern-filmerna) och jag pekar framåt när jag ska ta mig rakt genom en korsning. Det här har jag fått lära mig den hårda vägen i Danmarks huvudstad. Med andra ord, ungefär så här: “Hvad læver du? Dit forpulede fjols!” (Det där får du själv översätta.)

Det kommer dock dröja ett tag innan jag har lyckats förmå Krakóws tusenhövdade cykelkår att anta samma danska logik som jag när. (Jag syftade alltså på det där med armen, och inte på svordomarna.) Men jag vill ändå hysa hopp om bättring, ty det börjar bli tröttsamt att genom mina tänder sila vokabeln shmuck till mina tvåhjuliga medresenärer. (Det där får du googla på, om du inte vet vad det betyder.) Så något är ändock sig likt sedan tiden före jag införskaffade cykel. Jag avser alltså min inställning till (andra) cyklister.


Varning för cyklister, säger den knappt synbara skylten.

Share

Om en trofast vän

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Vid slottet Wawel finns en staty, som många kanske missar när de strövar förbi. Men faktum är att de borde stanna upp en stund, ty den som står staty är någon som uppvisade enorm tillit och trofasthet. Något som vår tid annars inte premierar särdeles mycket.

Statyn heter Pies Dżok (hunden Dżok). Ja, du läste rätt, det är en staty över en hund. Dżok var en särdeles otursam jycke. 1990 förolyckades Dżoks husse vid rondellen Grunwaldzki. Under ett helt år vankade den trogne vännen runt på platsen där husse gått bort. Han lär ha blivit något av ett samtalsämne i staden. Först efter ett år lät han en annan människa komma honom in på livet. Dżoks nya marmor hette Maria Müller, och de två levde lyckliga tillsammans i hela sju år.

Men så var det åter dags för Dżok att bli lämnad. Maria gick bort, och Dżok rymde. De sista åren tillbringade han kring centralstationen i Kraków, där han lär ha blivit överkörd av ett tåg.

Historien om Dżok är på en och samma gång både oerhört ledsam och vacker. Ledsam för att Dżok förlorade två ägare. Vacker eftersom den är en påminnelse om djurs kärlek och känslor till sina ägare. Därför är det särskilt fint att det finns ett monument över denna trofasta jycke.

Men monumentet lever inte säkert. Sedan flera år har Kraków stad diskuterat var man ska bygga ett stort monumentet över Hemmarmén. Hemarmén (på polska Armia Krajowa) var den motståndsrörelse som bekämpade nazisternas ockupation av Polen under andra världskriget. Ett förslag är att platsen för ett sådant monument ska vara precis där Dżok står staty. Det här något som retar många krakowiter. Dessa tycker att det redan finns ett monument över hemarmén (som ligger på andra sidan Wawel), och det behövs inte ett till. Andra anser att platsen där Dżok står staty är en idealisk plats. Diskussionen lär fortsätta.

Det har skrivits böcker om Dżok, som har blivit en riktig legend, och 1991 gjordes en dokumentärfilm om honom. På filmen ser vi hur Dżok oroligt vankar runt. Ständigt sökande efter sin husse. Han tycks inte särskilt bekymrad över allt stök som pågår runt omkring. Filmen är inte bara en fin hyllning till en trofast vän, utan också ett fantastiskt tidsdokument. Det Kraków som syns på filmen känns mycket fjärran. Spårvagnar skramlar förbi. Bilar som spyr ut svarta moln av avgaser. Människan med nötta kläder, trötta ansikten och tidslösa frisyrer. Och mitt bland dem finns Dżok, som förefaller vara helt upptagen med sitt eget sökande och andra hundbestyr.

Idag vankar han inte längre runt på platsen, utan står staty. Med sina ledsna ögon ser han ut över mänskligheten. Människans bästa vän… Och hans metalliska fysionomi påminner oss om våra sällskapsdjurs utsatthet. Något som vi faktiskt behöver påminnas om lite oftare. Monument över krigens hjältar har vi nog faktiskt så att det räcker, och blir över.


Filmen om Dżok.

Share

Historien bakom ett slott

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Kollektivtrafik i all ära, men nu har jag införskaffat cykel och jag måste tillstå att jag föredrar att vara ute i friska luften (när vädret tillåter).

Idag satte jag mig därför på min nyinköpta cykel och trampade iväg. Det visade sig dock snart att väderprognosen jag tittat på var en riktig lögnhals. Trots att den hade lovat att det inte skulle regna, fick jag nog skula minst två gånger. Vinden var dessutom enveten och hade lagt ut en bana rakt in i mitt ansikte.

Den utvalda banan gick västerut, längs med Wisła. Jag har visserligen promenerat och åkt kollektivtrafik åt detta håll, men nu ville jag testa på cykelvägen som leder ut mot Tyniec (som jag skrivit om tidigare). Det är en vacker tur, där man kan ta sig fram nästan helt utan att komma i närkontakt med några bilar.

På min högra sida ringlar sig Wisła, och bortom den tornar ett berg upp. Det finns två landmärken på detta berg. Det enda är spirorna till en kyrka med tillhörande kloster. Men mellan kyrkan och mig skymtar ett slott vars utseende ger mig något av kalla kårar.

Slottet heter idag Zamek w Przegorzałach (slottet i Przegorzały) och är det enda exemplet på nationalsocialistisk arkitektur i Kraków. 1928-29 byggde den polske arkitekten Adolf Szyszko-Bohusz en villa på platsen. Adolf Szyszko-Bohusz var inspirerad av modernism inom arkitekturen, men palatset han byggde på platsen liknar mer ett torn, med brant och toppigt tak. Det står fortfarande kvar, men skyms av ett mycket större åbäke.

När nazisterna intog Kraków 1939 blev Otto Wächter guvernör i distriktet Krakau (Kraków). Han fick då möjlighet att välja sitt eget boende, och som sommarresidens valde han Adolf Szyszko-Bohuszs villa. Denne vägrade dock, vilket resulterade i att Adolf Szyszko-Bohusz kastades i fängelse 1941.

Ett år senare beordrade Otto Wächter att man skulle bygga ett nytt intilliggande palats. Det var dock så att Wächter inte var helt ärlig. Under förevändning att palatset skulle byggas som sanatorium för SS-män lät han tredje riket bekosta byggnationen, som han hade tänkt att ha som sitt eget palats.

Palatset, som nu skymmer Adolf Szyszko-Bohuszs villa, fick namnet Schloss Wartenberg (vakttornsslottet). Slottet skulle byggas i en romantisk stil, och arkitekterna var inspirerade av slotten kring Rhendalen i Tyskland.

När Otto Wächter förflyttades till Lemberg (Lviv), där han blev guvernör i distriktet Galizien, övergavs bygget, men återupptogs ett år senare när Himmler kom på besök. Man planerade bland annat att det skulle finnas en linbana upp till slottet, men planerna på ytterligare utbyggnader gick om intet när sovjetiska trupper intog Kraków 1945.

När jag cyklar förbi slottet känner jag ett starkt obehag. Slottets hela fysionomi andas nazistisk ideologi. Redan innan jag förstod vad det var för slott, kunde jag nosa till mig att det rörde sig om ett nazistiskt skrytbygge. Jag frågar mig vilka det var som byggde slottet. Det är ju inte omöjligt att man använde tvångsarbete – politiskt oliktänkande polacker och judar – till att bygga upp det, och jag tycker mig nästan känna deras närvaro. Det måste ha varit ett farligt arbete, ty slottet står längst ut på klippan som stupar brant. Otto Wächter var för övrigt den som låg bakom förintelsen av de galiziska judarna. Och ett verk från hans sinne måste föraktas.

Det är nästan lite underligt att det har fått stå kvar. Att ingen har kommit på tanken att rasera det. Men det är samtidigt förståeligt att det står kvar, då polackerna efter kriget hade annat att tänka på än ett slott på en klippvägg.

Idag är det Jagellonska universitetet som äger slottet, och Centrum för europastudier har delar av sin verksamhet här. Tidigare fanns även centret för förintelsestudier i slottet, men de har flyttat till ulica Romana Ingardena, som ligger vid Jagellonska universitetsbiblioteket. Det finns också en restaurang i Zamek w Przegorzałach. Restaurangens specialitet är… hör och häpna, rätter från det kurdiska köket. Man får ju hoppas att Otto Wächter vrider sig riktigt ordentligt i sin grav. Om han nu har någon grav, vilket jag ändå innerligt hoppas att han inte har.

Jag cyklar bort från detta gruvliga slott, och efter en stund skymtar jag ett vackrare dito. Ett slott som alltid ger mig glädje, nämligen Wawel.


Med Wisła.


Slottet längst upp till vänster, och bakom det skymtar Adolf Szyszko-Bohuszs villa fram. Med sitt toppiga tak.

Share

%d bloggers like this: