viewpoint-east.org

Ömhetsbetygelser till en stad

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Igår, uppe på Wawels kulle, spejandes ut över staden, föll det sig plötsligt helt logiskt att utbrista: “vad jag trivs i denna stad”. Det kan bli så när man tittar över tinnar och torn, och nämner nästan alla dessa vid namn, riktiga eller påhittade, som man dessutom har en personlig koppling till (“det var då som vi…”, “minns du när vi var…”).

Men plötsligt dyker han upp, där han står fastkilad på sitt tak. Enträget tittar han bort, oavsett vinkel man står i. Tydligen lite blyg. Nå, vi har mötts förut, enär han är en riktig krakowit, eller krakuska, som de boende i Kraków lite kärleksfullt och skämtsamt kan kallas av andra polacker. Att han är en riktig krakuska syns på hatten, som faktiskt just kallas krakuska. Röd ska den vara till färgen, och helst försedd med en påfågelfjäder käckt på sida. Precis som vår blyga herre som sitter fastkilad i sin triangel på taket, med utsikt mot Wawel, eller törhända ännu längre bort upp mot bergen i söder eller ut över vidderna i norr.

Förresten, den röda hatten, som ofta associeras med krakuskorna, eller krakowiterna, har nog aldrig varit en huvudbonad som använts till vardags. På 1800-talet, då folkdräkten blev på modet inte bara i Kraków utan i hela Europa, var det inte alls vanligt med denna hatt, frånsett vid stora högtider, såsom bröllop eller andra festligheter. Det var vanligare att man såg en magierka, en slags filtmössa vilken kan liknas vid en tillplattad svamp. Eller så bar männen filthatt. Inte helt ovanligt var det med stråhatt sommartid som skydd mot den starka solen, eller cylinderhatt för den som ville vara lite märkvärdig.

Kvinnorna fick nöja sig med hucklen, om de var gifta, eller blomsterkransar när de stod inför ett bröllop. Deras sjalar kunde dock vara broderade med vackra mönster och färger. Så när det väl kommer till kritan var deras huvudbonad trots allt kanske intressantare än en röd hatt med påfågelfjäder käck på sidan. Men trots det får hon nog inte så ofta stå fastkilad i en triangel på något tak, med utsikt över nejden, bergen i eller vidderna i norr.

Blicken sveper nu bort från vår krakuska och ut över staden, över dess vackra mönster av tinnar och torn. Över takåsarna som är stadens ryggrader eller artärer. Dessa som ackompanjeras av kullarna och bergen i horisonten. En perfekt symbios av skönhet.

Och ur strupen väller ord av ömhetsbetygelser.


Fastkilad i en triangel.


Som en krakuska kunde te sig i färg.

Några källor:
1) https://dziennikpolski24.pl/krakuska-i-sukmana/ar/1971824

2) https://pl.m.wiktionary.org/wiki/krakuska


Med kossa i Svenska parken

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Med slutna ögon sitter den baskerförsedde mannen, och håller sina armar om sina ben. Fast det är nog mest ett olyckligt missöde som gör att han blundar på fotografiet, ty kring honom sitter hans familj. Frun säger något till honom. Det ser lite ut som om de talar i munnen på varandra. Mellan dem sitter deras äldsta dotter. Hon sneglar oroligt ut ur bilden, kanske är det något hon begrundar. Möjligen den lilla giftsvamp, som tycks finnas i den välta lilla korgen vid hennes mammas fötter. Bakom dem står den yngsta dottern. Tilläventyrs på väg någonstans. Månne till den lille pojken iklädd sjömanskostym, som pinnar iväg med bestämda steg. Familjen har sällskap av många andra, men det är nog ändå kossan, som rofyllt står bredvid dem och förefaller vara helt försjunken i en liten grästuva, som ådrar sig ens intresse. Den känns lite tagen ur sitt sammanhang, där den står mitt bland folk, lyftkranarna vid husbyggena, och pariserhjulet.

Men mannen i baskern ser ändå ut att vara rätt man, iklädd rätt huvudbonad, på rätt plats. Ty han liknar väl ändå Ingmar Bergman, där han sitter med sin basker. Han ser måhända nästan lite svensk ut, som det sig bör, alldenstund han sitter i Park Szwedzki, Svenska parken, i Nowa Huta, en väldigt satellitstad till Kraków.

Det är lätt att hoppa i galen tunna, och dra slutsatsen att namnet härrör från några svenskar som var på platsen för hundratals år sedan, eller att vi gjort oss förtjänta av uppmärksammas genom denna park beroende på vår utmärkta förträfflighet. Nej allt handlar om de husbyggnationer som man kan se i bakgrunden.

Det förhåller sig nämligen så, att det var efter en inspirationsresa till Sverige på 1960-talet som Janusz Ingarden (1923-2005), arkitekt och tillika stadsarkitekt i Kraków, ritade ett bostadskvarter vilket därav kallades svenska kvarteret i Nowa Huta. Som man kan höra på det polska namnet – blok szwedzki – är det inte frågan om ett kvarter som består av små röda hus med vita knutar, utan just flerbostadshus i form av block. Det är långa kantiga byggnader som står i givakt längs med gatorna. På ett enkelt sätt kunde man följaktligen klämma in massor av människor på liten yta, möjligen med, men helst utan, kossa. Men det var inte bara inspirationen till husen som kom från Sverige. Även materialet som användes till byggnationen kom från Sverige. Man skulle nämligen använda lättbetong för att konstruera husblocken i Nowa Huta. Lättbetong är ett material som fått utstå kritik och gett upphov till mycket ångest och oro i Sverige, men det är dock oklart om man i Kraków och Nowa Huta haft liknande diskussion om riskerna med lättbetong.

Parken kallades i folkmun således Svenska parken under flera decennier, innan borgmästaren i Kraków föreslog att parken slutligen officiellt skulle erkännas denna titel. Svenska parken ser inte heller alls ut som den gjorde på den tiden då vår baskerförsedde man hade picknick med familjen och kossan. Idag växer här höga träd, och som så ofta i Kraków är träden väl omhändertagna, trots att de är så många och olika till sort. Man kan faktiskt också finna lämningar från tiden före Janusz Ingarden. Ett stenkors uppfört 1932 har fått stå kvar på den plats där landsvägen mellan Czyżyny till Krzesławice låg, som då var samhällen utanför Kraków. Idag har de vävts in bland Krakóws väggrenar och rotverk.

De svenska husen i det svenska kvarteret ser ändå ganska svenska ut, men med en avsevärd skillnad från dem som gav upphov till inspirationen till dessa hus. Husen i Nowa Huta är extremt välskötta, och trots att lättbetong gärna ger vika för tidens tand, har man i Nowa Huta lyckats bevara dess fysionomier. Här syns dessutom förvånansvärt lite klotter. De tycks faktiskt vara älskade, de svenska husen av lättbetong. Så om sanningen ska fram så är det väldigt lite här som påminner om Sverige, om det inte vore för de blåa och gula soptunnorna… Men dessa färger för kanske ändå tankarna främst till Ukraina i dessa dagar.


Svenska parken då (1965).


Svenska parken idag.


Bigos – en oseriös, men välsmakande röra

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På tallriken ser den väl inte mycket ut för världen. En gråaktig röra, hopplöst intrasslad och invecklad i sin egen salighet. Men det är i munnen som den blir fulländad. Så kan det förvisso sägas om många maträtter, men bigos är, precis som mycket annat polskt, oefterliknelig.

Bigos röriga yttre gömmer inte bara en enastående resa genom historien, utan har även flyttat sig över socialgrupper. Och trots att den idag nästan kan sägas ha förändrat sig till oigenkännlighet, så är den märkligt nog ändå mycket beständig. Ty den är trots allt en bigos. Och en bigos är en bigos är en bigos.

Allt började någon gång på 1500-talet, då olika krigshärer tog med sig sina kulinariska egenheter till det Polsk-litauiska samväldet. Mycket tyder på att bigos uppstod när polackerna, litauerna och rutenerna försökte skapa sin tolkning av den tyska sauerkraut, alltså surkål. Men sauerkraut är ju sauerkraut, och den lystrar emellertid inte till betäckningen bigos.

Epitetet låter ju inte alls tyskt dessutom, och inte heller särskilt polskt. Det råder förty inga tvivel om att bigos ändå är en polsk, eller kanske snarare polsk-litauisk, röra. Ordet bigos kan nämligen enligt vissa härstamma från verbet bigosować, vars innebörd är att “hugga i kamp”, eller sabla ner i småbitar. Det var kanske det som de polsk-litauiska kockarna ville göra med de fiender som envisades med att bevista samväldets mark. En annan teori är att bigos betyder “två smaker”. “Bi” ska enligt den här teorin stå för “dubbel” och “gos” ska härstamma från tyskans “smak”. De två smakerna som åsyftas är surkål och kött, alternativt fisk.

I bigos ungdom, alltså på 1600- och 1700-talet, innehöll den ehuru inte surkål. På den tiden bestod rätten av kött som hade smaksatts med citrusfrukter. Det senare var inget som ingick i kokkonsten hemma hos gemene man. Syrad kål var däremot något som nästan varje hushåll förfogade över, och eftersom den är syrlig, fick den tjäna som citron. Så skulle alltså bigos tillblivelse lyda. Betoningen har genom århundradena legat på kött, och det är inte för utan att den har kallats jägarens gryta. Men den har även haft förmånen att få många intressanta avknoppningar. Bland dem återfinns bland annat galizisk bigos, som rymmer potatis och vita bönor, ungersk dito som givetvis innebär stark paprika med grädde, och vegetarisk bigos som är just vegetarisk, med vegokorvar eller kanske svamp.

En sådan skapelse som bigos måste ju tillika besjungas av de sköna konsterna. Bigos omskrivs bland annat av Adam Mickiewicz nationaleposet Pan Tadeusz, likaså av Bolesław Prus. Men bigos har tvivelsutan även kallats för “skurk”. Det skedde år 1844 i en essäsamling med titeln “Bigos hultajski: Bzdurstwa obyczajowe” som eventuellt skulle kunna översättas med “Den skurkaktiga bigosen: Moraliskt nonsens”. Den skurkarktiga bigosen, som den kallas i inledningen till denna essäsamling, är en samling av olika ting, “en rätt om än oseriös, men välsmakande”.

Nåväl, hur tillreder man nu sin egen bigos? Om sanningen ska fram så är det en rätt kräver en tålmodig kock. Vitkål, surkål, korvar, lökar, sidfläsk, vin, svampar, enbär, lagerblad, kryddnejlikor, tomatpuré och mycket annat ska sablas ner, hackas, tillintetgörs, som om de vore fiender som beträdde det polsk-litauiska samväldet, till en sammanhållen, och välsmakande röra. Och om man så föredrar går det an att göra den som en vegetarisk eller vegansk anrättning.


På bilden syns en vegetarisk bigos, smaksatt med plommon (!) och med vegokorvar och tofu som tillbehör. Observera att denna bigos serveras på en ukrainsk tallrik.

Några recept:
https://www.arla.se/recept/bigos/

https://www.koket.se/ulrica_millqvist/soppor_och_grytor/kott/bigos


Gettots tango

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jiddisch, music, översättningar, poland, theatre
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Tonerna är omslingrade. Som om de vore i ett väldigt famntag. Här hörs en tango som släpper ut sin hand mot det judiska tonspråket, de glider ledigt över i romsk musik, och kanske letar de sig vidare ändå fram till några enstaka polska folktoner. Men det är inte spretigt och kaotiskt för den delen. Nej, tonerna skapar en alldeles egen och säregen symmetri. Rund till formen tycks den vara. Lite som en bagel, vars runda och mjuka ram lutar in mot ett litet hålrum, där vår fantasi får blomma ut.

Och inte att undra på att tankarna förs till en bagel, enär skaparen av dessa toner lystrade till tilltalsnamnet Dawid Bajgelman.

Dawid Bajgelman föddes i en judisk familj år 1887 eller 1888 i Ostrowiec, en liten ort i sydöstra Polen. Man skulle kunna hävda att han föddes in i musiken, ty hans far var klarinettist, och skulle sedermera få anställning i Łódź symfoniorkester samt verka som dirigent på den judiska teatern Teatr Scala i Łódź. Det var dock inte enbart pappa Szymon och Dawid som var musiker i familjen. Alla nio syskonbarnen (åtta bröder och en syster) spelade. Dawid och en av hans bröder valde violinen som sina huvudinstrument, vilket likaledes flera av de andra syskonen valde. Men även pianot fick känna på deras spelsugna små fingrar. Några av syskonen beslöt sig dock för att satsa på saxofonen och jazzmusiken.

1912, när Dawid Bajgelman var 25 år, blev han utsedd till dirigent på den judiska teatern kallad Ickok Zandberg i Łódź. Tre år senare fick han även anställning på sin fars arbetsplats, alltså symfoniorkestern i Łódź. Samma år tonsatte han operetter till den andra judiska teatern, Teatr Scala, vilket likaledes var pappa Szymons arbetsplats. Men det skulle dröja innan Dawids karriär skulle fart på allvar. Det stora genombrottet kom 1920 då han fick i uppdrag att tonsätta musiken till den judiska pjäsen “Mellan två världar – Dybbuk“. Pjäsen författades på ryska av Shloyme Zanvl Rappoport, mer känd under pseudonymen S. Ansky. Den översattes senare till jiddisch av densamme. Pjäsen handlar om en ung kvinna vars själ blir besatt av sin bortgångne älskades själ, och karaktären går att finna i judisk folktro. Uppsättningen blev en blev en omedelbar succé. Ensemblen, Trupa Wileńska (Vilniustruppen) fick dädanefter turnera land och rike runt för att framföra detta gåtfulla skådespel. Dawid Bajgelmans tonsättningar, där han låtit sig inspireras av de judiska folkmelodierna, bidrog med största sannolikhet till uppsättningens framgångar. Flera av sångerna skulle bli på så populära att de betraktades som riktiga slagdängor.

Dawid Bajgelman var nu en av de mest uppskattade och tongivande tonsättarna och dirigenterna i mellankrigstidens Polen. Han fick uppdrag vid flera olika judiska teatrar. Bland annat syntes hans namn på affischer i Warszawa, Lwów (idag Lviv), Kraków, Rzeszów och på många fler platser i Polen. Under mitten av 1930-talet åkte han ut i vida världen, och människorna i städer som Paris, London och Bryssel fick lyssna på hans alster och se honom dirigera. Hans tonsättningar spelades även in, och då företrädesvis på det legendariska skivbolaget Syrena Rekord, ett av Polens största skivbolag som var verksamt fram till andra världskriget.

Det finns inte mycket information att finna om Dawid Bajgelmans privatliv, men någon gång under 1910-talet gifte sig Dawid Bajgelman med Anna Foderman. Källorna anger inget annat om henne än att hon var skådespelerska, Dawids hustru och att de gemensamt fick en son, Pinchas (Piniek) Bajgelman, som föddes 1915.

När så andra världskriget bröt ut, och Nazityskland ockuperade Polen och Łódź, sattes Dawid i stadens ökända getto. Med honom fanns även hans hustru, Anna. Sonen Piniek, som då var 24 år, flydde till Sovjetunionen där han överlevde Förintelsen. (Efter krigsslutet tog Piniek sig till USA, där han verkade som musiker, fram till sin död 1981.) I gettot startade Dawid genast en symfoniorkester, som bestod av 44 musiker. Den första konserten gavs den första mars 1941, och på repertoaren återfanns flera av Dawid Bajgelmans sånger. Livet i gettot var dock mycket hårt, och Anna skulle avlida, troligen av tyfus eller undernäring. Trots denna sorg fortsatte Dawid att komponera i gettot. Det var nämligen under denna tid som han skrev sina kanske mest emotionella och starka verk. Flera av sångerna vittnar om det mångkulturella Polen som var ett faktum på Dawid Bajgelmans tid. Fundamentet, det som alla tonerna vilar på, är dock tangon. Men här hörs också romernas klagan i “Tsigayner Lid” (Zigenarsång), där romernas lidande beskrivs med orden “zigenare lider/de lever som ingen”. Bland de sånger han skrev under denna tid, och som särskilt utmärker sig är Makh tsi di eygelekh (Slut dina ögon). Sångens text är på jiddisch (precis som alla texter Bajgelman tonsatte) och den skrevs av poeten och författaren Isaiah Shpigl (även Jeszajahu Szpigel), och här är tangon förklädd till en vaggvisa. Ett litet barn på flykt vaggas till sömn, och genom sången lär vi känna de umbäranden som det judiska folket fick utstå under Förintelsen, där Gud tycks ha övergett världen. Sista versen utspelar sig i getto, där blott världens avgrund återstår. “Nakna och bara/Vi blev jagade från vårt hem/Ut i mörkret,/Drivna ut på fälten;/Och storm, hagel och blåst/Har följt oss, mitt barn/Följt med oss in till/Världens avgrund.” Tillsammans med Dawids sorgsna tango förefaller sången frambringa all samlad smärta. Sången var så drabbande att den censurerades av Chaim Rumkowski, ordförande i Juderådet (Judenrat) i gettot i Łódź. Isaiah Shpigl behandlade särskilt bryskt och han deporterades till Auschwitz, men lyckades mirakulöst överleva.

Dawid Bajgelman deporterades också han slutligen till Auschwitz, i den allra sista vågen av deportationer. Enligt överlevare ska Dawid ha varit förvissad om att han skulle överleva. Han packade sin väska full med partitur, och violinen hade han givetvis med sig. Trots att han var så trosviss om en framtid efter Förintelsen, skulle han inte överleva. Bara några dagar efter han anlänt till lägret, mördades han av en berusad lägervakt. Dawid Bajgelman blev 56 eller 57 år gammal.

Dawid Bajgelmans sånger och rika musikaliska arv föll i glömska efter Förintelsen. Det är först på senare tid som hans alster åter spelas. På en nyutkommen platta, signerad Bester Quartet, kan man nu lyssna till hur Dawid Bajgelmans sånger åter får nytt liv. Kapellmästaren Jacek Bester har gjort en finkänslig tolkning av Bajgelmans alster från dennes tid i gettot. Vi lotsas varsamt genom Bajgelmans gärning till dess Finale – Makh tsi di eygelekh (Slut dina ögon).

Slut dina ögon
(Översättning från engelska/jiddisch Sonia Engström)

Slut dina små ögon,
Små fåglar kommer,
Cirkla runt
Huvudändan av din vagga.
Bagage i våra händer
Vårt hem i aska
Vi ger oss ut, mitt barn
På jakt efter tur.

Gud har stängt av världen
Och natt är överallt
Som väntar på oss,
Full av skräck och rädsla.
Vi två står här
I denna svåra, svåra stund
Att inte veta var
Vägen leder.

Nakna och bara
Vi blev jagade från vårt hem
Ut i mörkret,
Drivna ut på fälten;
Och storm, hagel och blåst
Har följt oss, mitt barn
Följt med oss in
Världens avgrund.

Källor
http://besterquartet.com/releases/bajgelman-get-to-tango/
https://holocaustmusic.ort.org/places/ghettos/lodz/makh-tsi-di-eygelekh/
https://holocaustmusic.ort.org/places/ghettos/lodz/beygelmandavid/
https://en.wikipedia.org/wiki/David_Beigelman
https://en.wikipedia.org/wiki/The_Dybbuk
https://www.antiwarsongs.org/confronta.php?versions=1&ver=11163&id=5445&ver2=-1&lang=en (Slut dina ögon på jiddisch)
https://holocaustmusic.ort.org/places/ghettos/lodz/makh-tsi-di-eygelekh/lyrics/ (Slut dina ögon på engelska)
http://baedekerlodz.blogspot.com/2017/06/dawid-bajgelman-z-muzyka-do-konca.html
m.fl.


Ett nyttjad bok

Category: by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

16 december 2021
Dagens okända
Fotograf okänd
År 1925

På gatan Szpitalna i Gamla stan i Kraków har sedan över 200 år handlats med begagnade böcker. Om detta har det här tidigare förtäljts. (Se länk nedan) Ett av de viktigaste inslagen i denna handel var kommersen med redan nyttjade skolböcker. Ända fram till andra världskrigets utbrott samlades varje höst föräldrar och skolbarn på gatan för att försöka lägga vantarna på de finaste exemplaren av redan använda böcker. Det lär ha varit ett fasligt liv, när böckerna skiftade ägare. Efter kriget återupptogs aldrig verksamheten. En förklaring till att förhöll sig så, var att många av handlarna av de begagnade böckerna hade mördats under Förintelsen. Det var nämligen främst stadens judar, och företrädesvis kvinnorna, som innehade detta skrå.

Hur såg då Kraków ut vid tiden för fotografiet? Jo, som ni kan ana i nedanstående film var det en ganska luggsliten, men stolt stad. (Förslagsvis stänger ni av ljudet till denna film, då musikvalet är illa valt.) Wawel var under mellankrigstiden i dåligt skick, och man sökte kapital för att försöka rädda det gamla eftersatta slottet. Idag är Wawel Krakóws främsta stolthet, och inte undra på det, så vackert som man har lyckats renovera det.

Källa: https://viewpoint-east.org/2021/10/03/pa-bockernas-sidogata/
Women – Residents of Jewish Krakow EMG 2021


Antonis välgörande vatten

Category: by sophie engström, Centraleuropa, checnya, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är kanske tidig vår, eller sen höst. Trädet bär inga löv, och ingen av dem som syns på fotografiet kisar mot en nitisk sol. De är elva till antalet, och tolv om man ska räkna med deras fyrbenta vän. Hunden, som egentligen är den enda som inte vill se in i kamerans öga.

De församlade tillhör familjen Mateczny. Här syns de alla, från de yngsta och mest spensliga, till den äldsta gumman, med sitt huckle och huvud på sned, lätt lutad mot mannen med den tjocka mustaschen. Han som sitter där längst till höger i bild tillsammans med sin hund, som av någon outgrundlig hundanledning väljer att se ut ur bilden, är självaste Antoni Mateczny – familjens överhuvud och tillika den vars namn som stoltserar ovanför entrén till huset. Bakom honom står en kvinna, kanske är det Antonis hustru. Längst till vänster står en parant dam, med vitaste förklädet spänt över magen, samt med handen resolut placerad i höften. Vem kan det vara? Köksan? Inte är hon så fint klädd som damen bredvid henne, men nog bestämd som en köksa kanske torde vara. Bakom de andra, uppe på trappan till huset, skymtar en herre vars ansikte har gömts i en väldig pälsmössa och bakom ett mörkt skägg. Vem han är finns inga källor som vill avslöja, men han månde vara en karl som helst håller sig för själv.

De står alltså församlade framför familjens hus i Podgórze, som då var en egen stad i det Habsburgska kejsardömet. Deras hus som skulle visa sig vara vägen till framgång och förmögenhet, om än efter viss möda.

Antoni Mateczny föddes i en tjeckisk familj, och han kom till Podgórze först på 1880-talet. Som utbildad ingenjör och byggmästare fick han många uppdrag, och han lyckades snabbt spara ett gott kapital som räckte till att köpa en större tomt, samt bygga ett fint hus åt sin familj. Huset han byggde låg i slutet av gatan Kalwaryjska, och det fick bära namnet Modrzewiówka, vilket förtjusande nog betyder “lärkträdet”. Våren 1898 började man således att gräva efter en brunn till Antonis hus. Men det skulle visa sig vara mer problematiskt än vår Antoni hade trott. De grävde och grävde, men inget vatten ville ge sig till känna. Snart började man misströsta. Utan egen brunn vore “lärkträdet” nästan helt värdelöst.

Men så blev familjens oroliga böner hörda. Efter att man grävt sig 36 meter ner i den podgorzska myllan, började vatten äntligen sippra upp. När man avsmakade de hett eftertraktade dropparna, fick kanske några av avsmakarna ett besviket uttryck i sina anleten. Vattnet var nämligen bittert och hade en gulaktig ton. Det smakade inte alls som vatten i en vanlig brunn borde smaka. Men Antoni Mateczny visste bättre. Han förstod omedelbart att det rörde sig om kurvatten, och mycket finare än det man kunde få dricka från någon av de andra brunnarna i Podgórze. Antoni hade vid flera tillfällen besökt kurorten Karlovy Vary, eller Karlsbad, som låg, och fortfarande ligger, i hans gamla hemtrakter Tjeckien.

Vår Antoni Mateczny var en förslagen man, och snabbt skaffade han så man kunde öppna upp för besökare som ville dricka brunn. Under den här tiden var det en oerhört begärlig syssla, så hans brunn blev omedelbart populär. Den låg dessutom på lagom avstånd från Kraków, besökarna behövde således inte färdas under eländiga förhållanden på skumpiga vägar för att ta sig dit, utan det räckte med en kort färd från Krakóws centrum.

Antoni Mateczny inrättade även en park där besökarna kunde strosa runt emedan de syntes sippa på det kurerande dropparna. Därtill byggde han även ett vattenverk samt olika inrättningar för de besökande. Storhetstiden var under mellankrigstiden, något som Antoni även fick uppleva. Han dog 1934, 76 år gammal. Och det var väl ändå kanske väl att han slapp uppleva hur nazisterna gjorde om hans byggnader och kurort till en fabrik som tillverkade uniformer till den nazistiska armén.

Efter kriget kunde familjen förvisso ta tillbaka Antonis livsverk, men lyckan var kort, då alla familjeföretag snart nationaliserades (förstatligades) av kommunisterna. På platsen fick patienter dock fortsätta dricka brunn, och platsen återfick ett uns av sin skepnad från sina glansdagar. Men på 1990-talet stängdes verksamheten ner, området stod och förföll och brunnen tappades inte på sitt välgörande vatten.

Till idag. Ty nu har brunnen ånyo öppnat för besökare. Längs med de anlagda stigarna vandrar återigen besökare med de karaktäristiska kopparna med en pip för att dricka Antonis välgörande vatten.

Men ser ni där bland besökarna? Syns det inte en hund som är på pricken lik Antonis fyrbenta vän på fotografiet? Och vad är det för mustasch som kommer där?


Foto: undertecknad. Kamera: Olympus OM-1. Film: Ilford 3200, exponerad som 1600.


Bildens källa.

Några källor:
https://pl.wikipedia.org/wiki/Antoni_Mateczny
https://dziennikpolski24.pl/nowe-zycie-zakladu-antoniego-matecznego-zaprosi-do-pijalni-na-lecznicza-wode-i-nad-odtworzony-staw/ar/9938238


Bircza – en genomsnittlig galizisk berättelse.

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

På en karta över Galizien från 1900-talets början, som återfinns i nästan varje bokhandel eller souvenirbutik i Kraków med någorlunda självaktning, kan man skönja hur en liten gudsförgäten galizisk håla utmärker sig från de andra. Någon har nämligen dragit ett bestämt, och nästan uppkäftigt streck under orten Bircza. Så här i efterhand kan vi bara spekulera kring varför någon så resolut valt att rita ett streck under Bircza. Kanske tyckte denna någon att byn föreföll ligga i mitten av habsburgarnas Galizien. En annan teori skulle kunna vara att byn på något vis tilltalade understryckaren, eller så var helt enkelt Bircza en drömmars by för vår okända kartfantast, eller möjligen en resas slutgiltiga mål.

Bircza har förvisso inte alltid lystrat till detta tilltalsnamn. Under sin långa historia, som löper från 1100-talet till vår samtid, har den kallats Byrcza, vilket dök upp i skrift 1435. Bara några år senare (1448) kallades den Byercza och 1645 syntes Biercza på pränt. Vad Bircza betyder är inte helt fastställt. Enligt vissa kan namnet härledas till efternamnet Birek. Andra menar däremot att Bircza måste komma från det urslaviska ordet bьrati som betyder “att plocka upp” samt “att samla”. Men spekulationerna tar inte slut härvidlag, enär det finns sådana som även menar att Bircza är ett diminutiv av namnet Bernhard. Hur det förhåller sig med den saken kan vi alltså enkom grunna kring.

Från det att Bircza fästes på kartan, fram till andra världskriget bestod byn av tre folkgrupper: rutener (senare bland annat ukrainare), polacker och judar, och det var rutenerna som dominerade fram till slutet av 1800-talet. Det var alltså tre religioner, åtminstone tre olika sätt seder och bruk, samt i alla fall minst tre språk som samsades mellan husknutarna i Bircza.

Bircza har alltså, som nämndes ovan, mycket gamla anor. Byn omnämns för första gången på 1100-talet, men det skulle dröja ända till 1934 som den upphöjdes till stad. Däremellan var Bircza dock inte helt betydelselös. Som exempel kan nämnas att ägaren till Bircza, en viss Kowalski, under Krakówupproret 1846 (ett polsk uppror mot överhögheten i Wien), lät fånga revolterande bönder i de omkringliggande byarna. Han ska ha planerat en offentlig avrättning av dessa, som de österrikiska trupperna lyckades förhindra, då de slutligen anlände till Bircza.

De första judarna anlände till Bircza på 1500-talet, och redan på 1800-talets mitt utgjorde de hälften av befolkningen. När byn erövrades av Tsarryssland under första världskriget försvårades deras tillvaro, och de utsattes för upprepade pogromer. Det är möjligt att det föranledde att judarna organiserade sig efter kriget, och den sionistiska rörelsen stärktes. Flera betydelsefulla sionistiska ungdomsorganisationer verkade i Bircza, samt i angränsande byar.

När Nazityskland och Sovjetunionen slet Polen mitt itu 1939, hamnade Bircza i den sovjetiska delen. Det innebar att stadens judar skonades i inledningen av Förintelsen. Men 1942 var den strimman av hopp över. Tyskarna invaderade staden, och inrättade ett getto. Praktiskt taget alla judar mördades i två aktioner samma år. De som lyckades undkomma döden vid dessa auktioner tvingades gå till fots till Przemyśl, som ligger tre mil öster om Bircza, som idag balanserar på gränsen mot Ukraina. Där sattes de i stadens getto, innan de senare transporterades till förintelselägret Bełżec. Idag finns blott en enda Förintelseöverlevare från Bircza kvar i livet. Denne bor dock inte i staden, utan i Israel, och inga källor gör gällande att någon endaste jude återvände till staden efter Förintelsen.

I Bircza återfinns även ett palats med anor från 1700-talet, som lär ha byggts för att att bevaka handelsvägen mot Ungern. Här bodde förresten ovan nämnde Kowalski på 1800-talets mitt. Under det polsk-ukrainska kriget 1945 brändes palatset ned, och det dröjde några år innan man beslöt att återuppbygga det. Från 1950 till 1970-talet fick det tjäna som grundskola. Slottet byggdes om ytterligare två gånger, och idag är det svårt att urskilja att det en gång skulle ha varit ett palats, och det är tveksamt om Kowalski skulle ha känt igen sin gamla boning. På kyrkogården återfinns det förövrigt ett ståtligt mausoleum över släkten Kowalski.

Det finns även en judisk begravningsplats i Bircza. Den äldsta gravstenen är från 1808. Var judarna begravde sina anhöriga före denna tid återger inte källorna, men det var inte ovanligt att judar i området inte fick tillstånd att begrava sina döda där de bodde, utan fick vända sig till närbelägna begravningsplatser.

Egentligen är inget av det som förtäljts ovan särdeles ovanligt för denna region. Historierna, som löper in i och om varandra skulle nästan kunna kallas en genomsnittlig galizisk berättelse. Vem vet, kanske var det därför som vår undertryckare gjorde den där understrykningen av Bircza.


%d bloggers like this: