viewpoint-east.org

Kanske något av en schubertiad

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Vår samtida rädsla för åldrandet, drabbar i allra högsta grad även litteraturen. Alldeles för många böcker glöms bort, och förtvinar på glömskans hyllrad. Om man vill gå på tvärs med vår samtid, kan man enkelt revoltera genom att läsa en äldre bok och låta tanken befinna sig långt bortom dagens hets efter det senaste och evig ungdom. Åldrandet, vare sig det rör människor eller böcker, bör ju inte ses som en sjukdom. Det är snarare ett diplom för ett gott liv. För visst är det är sorgligt med dem som aldrig får lämna ungdomsåren.

Franz Schubert (1797-1828) fick aldrig uppleva åldrandet, och om det och mycket mer kan man läsa i Newman Flowers snart 100 år gamla biografi “Franz Schubert, the Man and His Circle” från 1928. I denna bok kan vi tillskansa oss kunskap om Schubert och hans krets (kallad schubertianerna) som kanske gått några förbi. Som exempelvis att hans bäste vän var odågan Franz von Schober, född på Torups slott utanför Malmö, och att han därför kallade sig Torupsonen i olika sammanhang. von Schober försökte sig på många karriärer, bland annat som skådespelare på estraden i Wrocław (då Breslau), men han var nog mest framgångsrik i sängkammaren. Här kan man också läsa om svenske Isak Albert Berg, operasångare och pedagog, som hjälpte Jenny Lind till hennes framgångar. Flower ger också en utförlig beskrivning av Schuberts sjukdomstid och dess fasor. Schubert hade ådragit sig syfilis när han följde med Torupsonen på dennes nattliga eskapader. Vi kan också läsa om Schuberts usla ekonomi, vilken delvis kan förklaras av att han var synnerligen envis och inte vek sig för samtidens ideal.

Här återfinns också en gripande beskrivning av Ludwig van Beethovens sista tid i livet. Vi får möta honom som stendöv på en parkbänk i Wien, där han ihärdigt pratar om sig själv, utan att ta någon notis om någon annan än just sig själv. Åhörarna omkring honom tycks vara förtjusta och lyssnar lika tacksamt som vetgirigt på hans långa monologer. (Vi har med andra ord alltid hänförts av sådana som kan framhäva sig själva.) Schubert var dock på tok för blyg för att närma sig den Store Mästaren, och deras möten blev få och korta.

Newman Flower belyser också hur livet kunde te sig i Wien under 1800-talets första årtionden. Det är en mörk bild som återges, där en slags wienersk Jantelag verkar ha rått, och kejsarens klåfingriga censur slog ner på allt, vilket ledde till att många flydde staden. Som exempel kan man ge konstnären Moritz von Schwind och tillika en av schubertianerna, som efter att ha förnedrats i Wien, flyttade till München och fick stor framgång.

Allt detta lyckas Newman Flower skildra utan att för den delen utgå från sig själv och inleda varje kapitel med ett “jag”. Och trots att boken själv är ålderstigen och säkert viftas bort som passé av vissa, så har den många förtjänster just i det att den inte är författad av en samtida författare. Det ger läsningen ett djup, enär man läser den både genom dåtidens och samtidens syn på Schubert.

Det som Flower till exempel inte förtäljer är att det var Gustav Mahler som lanserade Schuberts symfonier, och då särskilt Symfoni i C-dur (D 944), för eftervärlden. På Mahlers tid ansåg man att Schuberts symfonier var för undermåliga och knappast något virke för en riktig symfoni som kunna grabba tag i åhörarnas känsloliv. Mahler lyckades att övertyga sin samtid om att Schubert var en stor tonsättare. Utan Mahler hade vi kanske inte fått njuta av Schuberts verk för större ensembler. Detta nämner inte Newman Flower av den enkla orsaken att Gustav Mahler var en förhållandevis bortglömd tonsättare och dirigent år 1928. Det skulle dröja några decennier innan Leonard Bernstein lyfte fram Mahler för en bredare publik, och därmed medverkade till att skapa Mahlers ryktbarhet.

Nå, nu kanske ni undrar varför en postning om Schubert och Wien återfinns på denna sida som helst blickar österut. Förklaringen till detta ligger i det faktum att Wien under lång tid agerade huvudstad åt det område som ofta belyses här, alltså sydöstra Polen och västra Ukraina. Och om du vidare tar dig en titt på kartan ser du att Wien definitivt skulle kunna kvalificera som en metropol i det vi ofta slarvigt kallar östra Europa, men egentligen bör kallas Centraleuropa. Wien ligger i sydöstlig riktning i förhållande till Prag och ungefär på samma latitud som Wrocław. Så det är bara för er att vänja er vid tanken att Wien kan komma att figurera i fler postningar.


En schubertiad (alltså en konsert med Franz Schuberts musik) teknad ur minnet år 1868 av Moritz von Schwind. På teckningen ser ni Franz Schubert vid pianot samt Josef von Spaun, Johann Michael Vogl, Franz Lachner, Moritz von Schwind själv, Wilhelm August Rieder, Leopold Kupelwieser, Eduard von Bauernfeld, “Torupsonen” Franz von Schober, Franz Grillparzer samt ett porträtt av grevinnan Karoline Esterházy på väggen.

Utöver ovanstående bok är informationen bland annat hämtad från:
The Eighth: Mahler and the World in 1910, Stephen Johnson, University of Chicago Press (2020)


Musikens mobila form

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Tionde december
Dagens musik
Roman Haubenstock-Ramati
Alone I (1965)

Man kan nästan utgå från att Roman Haubenstock-Ramati var en fritänkande och egensinnig person, som inte var rädd för att gå mot strömmen och utforska tekniker av skiftande karaktär för att uppnå en fulländning i sin skaparkraft. Han föddes i Kraków och det var också där som han inledde sin bana som tonsättare. I slutet av 1930-talet beslöt han sig för att fly till Lviv undan nazisternas maktövertagande i hemlandet Polen.

Väl i Lviv blev han genast inskriven på Lvivs Musikaliska akademi uppkallad efter Mykola Lysenko, och här studerade han komposition och dirigering. Men det skulle visa sig att Lviv inte var säkert för Roman Haubenstock-Ramati, och 1941 arresterades han av de sovjetiska myndigheterna. Han förvisades från Lviv, till Odesa och därifrån till Tomsk i Sibirien. Redan året därpå blev han benådad och tog värvning i Władysław Anders arméorkester, men dessvärre insjuknade han i tyfus. För att göra en lång historia extremt kort innebar detta att Roman Haubenstock-Ramati i slutändan hamnade i det då brittiskt kontrollerade Palestina.

Efter kriget återvände han till Kraków och var under en tid redaktör för musiktidskriften “Ruch Muzyczny” och jobbade på radion. Men han var föga imponerad av de kommunistiska partiet som hade tagit makten över Polen, så han flydde till Tel Aviv, där han bodde fram till 1950-talet, då han återvände till Europa och bosatte sig i Wien. Det var också under denna tid som han hade sin första stora framgång som tonsättare med verket “Recitativo ed aria”/”Konzert für Cembalo und Orchester” (1955). Från 1950- till 70-talet hade han Wien som bas, men han arbetade på musikhögskolor i Tel Aviv, Zurich och Stockholm m.fl.

Det är inte helt lätt att beskriva Roman Haubenstock-Ramatis konstnärskap, eftersom han greppar över många olika former av kompositionstekniker. Han inledde sin bana med att komponera i Arnold Schönbergs tolvtonsteknik, men efter bara några år skulle han ha lämnat den tekniken bakom sig. Hans tid i Palestina skulle innebära att han fick influenser från icke-europeiskmusik, och han lät inslag av hinduisk raga och arabisk makam, bysantinsk och judisk sång ingå i hans kompositioner. Utöver det var han också influerad av Pierre Schaeffers konkret musik (musique concrète).

Roman Haubenstock-Ramati var inte heller rädd att tänja på musiken som form, och lät sig till och med inspirerades av skulptören Alexander Calders skulpturer. (Ett av hans verk, kallat “De fyra elementen”, står utanför Moderna museet i Stockholm.) Tanken var att föra över den mobila formen i skulpturna till musiken. Vi ska nu lyssna på ett stycke från 1965 som heter “Alone 1, konstverk för ospecificerat låginstrument och slagverk ad libitum”. Jag vet inte hur det hörs för er, men jag tycker mig höra hur mobilen svänger genom luften och hur de olika delarna vidrör och skaver mot varandra. Väl bekomme!

(PS. Ni får gärna berätta om ni lyckas följa med i partituret, för jag gör det i alla fall inte…)


Mannen som skapade Lviv – Jan Levynskyj

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, hutsuls, Kåseri, krönika, turism, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

För att vara mannen som skapade Lviv är han förhållandevis osynlig. Det finns överhuvudtaget väldigt få minnesmärken över honom. Egentligen förtjänar han en staty. Men det har han ännu inte fått. Och kanske skulle han inte ens förorda det, om han hade förmågan att tala från de döda. Den smakfulle och innovative Ivan Levynskyj. På polska bär han namnet Iwan Łewynski. Men här i Lviv kallar vi honom däremot Jan Levynskyj.

Varje gång jag hör hans namn ler jag ett litet leende. Jag ler för att jag känner djup tacksamhet mot denne man, som med sin skicklighet såg till att göra Lviv till en av världens vackraste städer. Och jag ler även när jag ser alla hans alster, ty de har spridit glädje till Lvivs invånare och besökare i mer än hundra år.

Och vilka är hans alster då, undrar du nu. Jo, han var arkitekt, byggherre och ägde fabriker som tillverkade tegelstenar och keramik. Flera av de mest beundrade byggnaderna i Lviv byggdes av hans byggfirma. För att ta några exempel, han ritade och byggde Lvivs ståtliga järnvägsstation. Hans byggfirma byggde Lvivs operahus (även om han inte ritade det). Han ritade och byggde Lvivs första och enda riktigt fashionabla passage, Mikolaschapassagen (som tyvärr inte finns kvar idag då det bombades under andra världskriget). Det var även han som fick uppdraget att rita den byggnad som skulle innehålla rutensk kultur och verka för social samverkan mellan rutenerna. (Vid den tiden använde man begreppet rutener för ukrainare.) Och det är kanske hos den byggnaden man tydligast ser hans unika arkitektoniska stil, en inriktning som är en stilig mix av folkloristiska element lånade från huzulerna och Wiensecessionen (Wiens jugend).

Han ser ut att ha varit en liten man till växten, den gode Jan Levynskyj. Men nog var han en stor man till sinnet. Han föddes i 1851 i staden Dolyna, som ligger vid Karpaternas fot. Hans far, som var chef för en skola, dog när Jan var liten grabb. Jan tvingades därför tidigt ut i yrkeslivet. Man upptäckte dock tidigt att pojken hade en konstnärlig ådra. Han hade nämligen en oerhört vacker röst, och anlitades därför ofta som sångare.

Men det var ändå hans fars starka intresse för folkloristisk keramik som visade riktningen för Jans framtida yrkesval. Efter att han utexaminerats från Tekniska högskolan i Lviv, som då hette Lemberg, startade han sin första firma, ett krukmakeri. Det gick snabbt mycket bra för honom och snart expanderade han och lät en ny gren växa ur hans affärsverksamhet, en kakelugnstillverkning. Från sekelskiftet till 1914 hade han ungefär 1000 anställda.

1903 blev han professor i arkitektur vid sitt gamla lärosäte. Det här betydde att många av hans studenter följde i hans arkitektoniska spår. De ritade och hus som andades folkloristiska element och Wiensecession. Vilket i sin tur innebar att de beställde kakel till utsmyckningar på husens fasader, trapphus och entréer från Jans fabrik. Det betyder att det är långt många fler hus som Jans ande svävar över, än de hus han de facto byggde. Hans ande svävar faktiskt över en stor del av det Lviv som byggdes runt förra sekelskiftet.

Efter första världskriget fick dock Jan Levynskyj oväntat problem med de de polska myndigheterna. De vägrade helt sonika att betala Jan för de byggnader som Österrike-Ungern beställt men inte betalat för. Jans företag gick omkull. Det blev ett slag för hårt för honom, och han dog 1919 som en bruten man i en hjärtinfarkt.

När jag går runt i Lviv tänker jag allt som oftast på Jan Levynskyj. Otal är de hus som bär hans skapelser, eller rätt och slätt är hans skapelse. Jag har så många favoriter att jag inte kan utnämna en som den absolut vackraste. Det är också så att föreningen av alla dessa hus med sina utsmyckningar tillsammans skapar det unika arv Jan har överlämnat till oss. Det är därför extra glädjande att det nu finns ett nytt och spirande intresse för hans arkitektoniska eftermäle. Exemplen på det är många, och det kommer därför kanske inte som någon överraskning att det just nu pågår en utställning om hans livsgärning. Etthundra år efter hans död tycks det alltså som om han äntligen ska återfå sin rättmätiga titel som Mannen som skapade Lviv.

Och när jag tänker närmare på det så behöver han faktiskt ingen staty, enär han skapelser redan ståtar i full majestät runt omkring i staden.

Några bilder från utställningen som just nu pågår i Lviv:


Exempel på Jan Levynskyjs vackra utsmyckningar.


Så här vackert målade var ofta taken i trapphusen.


Affischen till utställningen. I bakgrunden ser ni den byggnad som Jan Levynskyj ritade till rutenerna.


Och så tar vi ett glas till…

Category: art, by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

16 december
Dagens polska affisch
Łańcut lukiery i wódki (Łańcuts likörer och vodkor)
Av B.Z (?)
År omkring 1920-talet

Efter allt den där rökningen och ökensanden igår är det dags för lite vätskeintag. Łańcut har inte bara ett underskönt vackert slott, välbevarad och restaurerad synagoga, utan också en gedigen sprithistoria. Bränneriet tillhör en av Polens äldsta, men dock inte det äldsta. (Som ni redan läst i adventskalendern, så vet ni vilken som är äldst.) År 1784 började grevinnan Lubomirska bränna sprit. Inledningsvis brände man i liten skala, och kryddade vodkan med anis och olika söta bär.

Men när greve Alfred Wojciech Potocki tog över 1823 utvecklades verksamheten. Han började med att förfina brännvinet, samt inleda tillverkning av likörer, och många nya smaker och former. Försäljningen var ändå begränsad och skedde på två platser, i Lwów och i Wien. När Alfred Józef Potocki tog över 1889 blev det än mer liv i luckan. Man hyrde tågset för att skeppa ut varorna runt om i Galizien och hela habsburgska imperiet. Tågen mellan Wien och Lwów tog ett extra långt uppehåll i Łańcut, så att man kunde köpa med sig av dryckesvarorna.

Under 1920-talet infördes ett spritmonopol i Polen, men Łańcuts bränneri lyckades hålla den goda kvaliteten och fortsatte att vara en viktig aktör på spritmarknaden. När andra världskriget kom förstördes stora delar av bränneriet, och det skulle dröja innan man kom upp på banan igen. Men tillverkningen kom aldrig att ske i den omfattning som den tog sig vid sin glansdagar.

Om du kommer till Łańcut (vilket varmt rekommenderas) bör du försöka få tillfälle att läppja på ett glas Rosolis, en likör som är smaksatt med rosenblad. Det sägs att receptet har anor från 1700-talet.