viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 25 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Så länge som jag kan minnas har det i mitt hem funnits en tjockbladig växt som jag felaktigt kallat för “penningblomma”. Det finns ingen växt som heter så, och kanske är det helt rätt och riktigt eftersom den just inte blommar. En del kallar den för penningväxt, men inte liknar den pengar precis och det är kanske därför som de flesta kallar växten för paradisträd eller krassula. Nå, jag har alltså alltid haft en sådan växt som jag felaktigt kallar för penningblomma i mitt hem, och sålunda har en sådan delat boning med mig även i Kraków.

Men under vintern och våren har mitt exemplar av den felaktigt kallade växten sett alldeles förskräckligt deprimerad ut. Ja, den har sett så pass ledsen ut att den faktiskt smittat av sig med sin depression. Slutligen blev jag tvungen att ta saken i egna händer och klippa ner den och försöka få skotten att forma små rötter så jag kan återplantera skotten.

Nu är detta med att övertyga skott om att skapa rötter, alltid en knivig uppgift och i morse kände jag att jag trots allt inte kunde vänta. Därför satte jag mig på cykeln för att köpa en ny penningblomma, som de inte kallas. Till min stora förtjusning hittade jag ett praktfullt exemplar med orange kant på bladen. Efter att jag hade kommit hem gjorde jag en bildsökning och det visade sig att AI föreslog att den kunde bära namnet “Hummel’s sunset”. Då jag älskar tonsättaren Johann Nepomuk Hummel blev jag mäkta stolt över att jag hade gjort ett så ypperligt val.

Johann Nepomuk Hummel föddes år 1778 i Bratislava, som då kallades för Pressburg och låg i kungariket Ungern. Han var det enda barnet, vilket var mycket ovanligt för hans samtid. Snart visade den unge pojken att han hade ett utmärkt gehör och spelade piano med förvånansvärd skicklighet. Därför flyttade familjen till Wien och hans far sökte upp Wolfgang Amadeus Mozart och frågade honom om han ville undervisa den unge Johann Nepomuk, vilket Mozart ville då han lär ha varit väldigt imponerad av den unge musikanten.

När Johann Nepomuk hade fyllt 12 år åkte far och son ut på en lång turné genom Europa. De återvände till Wien tre år senare och då inledde Johann Nepomuk sina studier hos bland annat Joseph Haydn och Antonio Salieri. Det var också under denna period som han träffade Ludwig van Beethoven och de båda skulle bli vänner för livet. Intressant nog var Johann Nepomuk Hummel även mycket god vän med Franz Schubert, trots att det skilde tjugo år mellan de båda.

Tack vare Joseph Haydn fick Johann Nepomuk Hummel en anställning som konsertmästare i prins Nikolaus Esterhazys hov. Här skulle han stanna i nästan tio år. Därefter gifte han sig med den burna operasångerskan Elisabeth Röckel, och han skulle bland annat följa med henne på hennes turnéer i Tsarryssland. Under 1810-talet arbetade han i Weimar och skulle snart bli bekant med Johann Wolfgang von Goethe. De båda skulle dessutom vara en av de största turistattraktionerna i staden.

När Johann Nepomuk Hummel gick ur tiden år 1837 var han en känd tonsättare, men hans tonsättningar föll ganska snart i glömska. Den troligaste förklaringen till det stavas Franz Liszt och senare Richard Wagner, med sin nya syn på musiken och Hummels sätt att tonsätta ansågs vara föråldrat. Det är först under de senaste decennierna som man åter fört in Hummel till reportoaren, och jag kan med eftertryck rekommendera praktiskt taget allt han skrev, men hans septet i d-moll, op 74, är underbar.

Nu är det dock inte så att min Hummel’s sunset är uppkallad efter tonsättaren Hummel. Tydligen är det någon Ed Hummel som gett den namnet, men det är en annan historia.


Dagens anteckning – 26 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är säkert inte många av er som har lyckats undgå att det är Wolfgang Amadeus Mozarts tvåhundrasextionionde födelsedag imorgon. Han kan ju dessvärre inte vara med och fira själv, men det hindrade inte oss andra från att festa om en smula till hans ära en dag i förväg. Själv gick jag på födelsedagskalas hos Fortepiano atelier för att hedra denna gigant bland tonsättare. Pianisten Natalia Kurcab och mezzosopranen Viktoria Lerche-Kurpas hade satt samman ett fint program bestående av sånger av Fryderyk Chopin, hans lärare Józef Elsner samt Maria Szymborska, bland annat med Grande valse i F-dur från 1819. Avslutade gjorde de med två sånger av Mozart, som återspeglar vår samtida uppfattning om honom som en sexfixerad lustigkurre.

Jag tror att alla har ett Mozart-ögonblick, ett tillfälle då Mozarts musik har skänkt någon extra krydda åt tillvaron. Mitt Mozart-ögonblick borde ha varit när pappa framförde Mozarts klsrinettkonsert tillsammans med Helsingborgs symfoniorkester, men jag var inte där eftersom jag gick i skolan på annan ort. Istället får jag dra mig till minnes det senaste tillfället när Mozarts musik gjorde starkt intryck på mig, och det var förra hösten när Krakóws filharmoniska orkester och kör framförde hans Mässa No.16 i C-moll (K.427), tonsatt troligen 1782-83. Jag minns särskilt kören, som jag också tror att jag förälskade mig i under den konserten. Deras framförande av “Qui tollis” gjorde mig fullkomligt hänförd. Ett förtjusande Mozart-ögonblick, med andra ord.

Vilket är ditt Mozart-ögonblick?


Dagens anteckning – 11 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Dörren till trappuppgången skramlar till och flyger upp. En tjej med en synlig tatuering i ansiktet och färgsprakande hår kommer ut genom dörren. Hon ler lite som en hälsning mot mig, kikar in i sitt postfack, och innan jag vet ordet av har hon försvunnit ut ur porten. Något säger mig att vi inte är här av samma anledning. Mitt ärende hit är att besöka Franz Schuberts sista bostad. Jag är ganska säker på att tjejen med sin tatuering inte besökte Schubert, utan att hon bor här i huset i stadsdelen Wieden i Wien, som ligger mycket centralt.

Tjejen som just lämnat sitt hem är inte ovanlig på något vis. De flesta i Wien bor i lägenhet, och cirka 80% av wienarna hyr sina lägenheter, och det till ett rimligt pris. Det här skapar en känsla av liv. Wiens innerstad har därför en mycket annorlunda karaktär jämfört med min egen hemstad Kraków, då det är inte bara turister som befolkar gatorna. Vid varje hus syns cyklar och balkongerna är använda. Det ser ofta ompysslat ut, utan att för den delen kännas tillrättalagt. Det lyster hemtrevligt från de flesta fönster om kvällarna, det syns blommor eller andra lämningar som ett stadigvarande boende alstrar, och i trapphuset till Schuberts sista bostad har någon låtit en gullranka slingra sig runt sin ytterdörren.

På gården till en av Ludwig van Beethovens bostäder i Wiens gamla stan möter mig en liknande påminnelse om stadens bostadspolitik. Mellan ett inner- och ytterfönstret ligger några frukter och grönsaker prydligt upplagda. Här, mitt i det hetaste av turiststråken, bor helt vanliga dödliga wienare. Och ser man på, där är det någon som samlat andra frukter och grönsaker i sitt fönster, för visst är det Richard Wagner och Wolfgang Amadeus Mozart som tittar ut från fönstret där uppe? Det känns passande i denna musikens stad, även om Richard Wagner inte bodde i Wien mer än ett år. Han bodde på Hadikgasse 72, långt från gamla stan i närheten av Schönbrunn. Men det är oklart om han hyrde den ståtliga villa som idag blott erbjuder en plakett som minne av hans tid i Wien. Mozart hade flera olika adresser i Wien, även under hans tid var det brukligt, för någon med en låg eller genomsnittlig inkomst att hyra sina bostäder.

Summan av kardemumman är alltså att Wien är sig likt, om det inte vore för det där med tatueringen i ansiktet. Tror jag i alla fall.

Några källor
https://www.grazwiki.at/Hadikgasse_72_(Wien)
https://www.svd.se/a/6zmOLe/har-ar-europas-bostadsparadis
https://www.dagenssamhalle.se/opinion/debatt/wien-visar-vagen-till-halften-sa-dyra-bostader/