viewpoint-east.org

Och några minnen

Category: by sophie engström, photography
Tags:

(Läsningstid: < 1 minut)

… från sommaren i Skåne, 2015. En sommar som betydde många farväl. En känsla av uppbrott. Men också lugn och frid.

Nu forsätter min resa. Platslös. Men inte rotlös.

(PS. Det är bildspel. Klicka på bilden och du kan se alla bilderna i de fyra bildspelen.)

Summer 2015 No. 1

Summer 2015 no. 2

Summer 2015 no.3

Summer 2015 no. 4


Kulturhuvudstaden Wrocław

Category: by sophie engström, poland
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I år är den västpolska staden Wrocław kulturhuvudstad och huvudstadsåret invigdes häromdagen. Wrocław har valt att skapa 12 höjdpunkter för året. Enligt Polska institutet i Stockholm ska man ha:

12 kulturhelger för både invånare och turister, 12 unika möjligheter att uppleva och glädjas åt kultur och konst, 12 sätt att få en ny syn på Europas, Polens och Wrocławs kulturella identitet. 12 olika möjligheter att medskapa och uppleva kultur. Programmet för varje helg är tänkt att fungera för hela familjer eller grupper av vänner och bekanta. Var och en kan planera sitt eget unika detaljprogram som åskådare eller deltagare.

Wrocław i Nürnbergkrönikan 1493

Wrocław i Nürnbergkrönikan 1493

Wrocław är en stad med en lång historia och den har präglats av mångkultur och ofta samförstånd. Men sedan andra världskriget är staden nästan helt etniskt polsk, och det här är något som staden själv lyfter fram som en viktig del av arbetet fram till att bli europeisk kulturhuvudstad. Man skriver att:

A story which is unusual, tragic and intriguing. After years of prosperity and development, there had been disaster at an unimaginable scale. The Second World War left the city utterly ruined – both physically and spiritually. It lost citizens who had been creating its greatness for many generations. Then new citizens arrived. Frightened, uncertain of the future, alienated. Brought together from many regions of the post-war country, for years they built their identity, creating their own culture. It took a long time before we accepted German, Jewish and Polish heritage lived here as one. Ours. It took a long time, but we did that. Today, we can proudly say, not neglecting the achievements of our forbearers, that we have built a new city. With all respect due to them, to otherness and multiculturalism and to history, we have created an open Wrocław, with unusually interesting culture and aspirations, contemporary and intriguing. It’s time to show it to the world, to show what we consider worth sharing and what constitutes an enormous contribution to the development of Europe. We want to talk about our past and our present. About how life can grow from ruins and human tragedies. We’ll be telling this story throughout 2016, without complexes, aware of our worth. We’re certain our story will be interesting. And we hope it will become an inspiration for those who’ll be open and listen to it.

Själv har jag inte bestämt vad jag ska satsa på i det gedigna programmet, men självklart kommer jag att försöka undersöka den del av programmet som ingår i Wrocław-Lviv. Programpunkten inleddes redan under jazzfestivalen Jazz Bez, som jag skrivit om tidigare.

plakat-1448370239

Städerna har ett mycket specifikt samband. Efter andra världskriget inledde Sovjetunionen folkomflyttningar. Den polska befolkningen Lviv, eller Lwów, fördrevs. En av dem var Stanisław Lem, den världsberömda sci-fi författaren. Många av de polacker som fördrevs hamnade i Wrocław. En stad som i sin tur fått se sin tyska befolkning fördriven till Tyskland. För oss i samtiden. är det nog ofta svårt att förstå, att Centraleuropas etniska karta, såg mycket annorlunda ut jämfört med dagens. Det är både roligt och hoppingivande att Wrocław satsar på att belysa denna historia.


Beata Szydłos flyktingspöke

Category: by sophie engström, poland
Tags: ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Det var inte bara jag, som häromdagen uppmärksammade att Beata Szydło faktiskt ljög om hur många ukrainska flyktingar som Polen har tagit emot. Enligt hennes utsago ska Polen ha tagit emot en miljon flyktingar. Så är inte fallet. Polen har erkänt… hela tre (!) personer som flyktingar. Ytterligare 200 har en speciellt skyddad status, men har inte erkänts som flyktingar.

Det här kan tyckas häpnadsväckande, att en politiker, och till och med statsminister ljuger om något som så enkelt kan kollas. Statistik är ju verkligen inte svårt att få fram. Men som vi vet så ljuger politiker ofta. Detta en vardag. Det är bara det att just den här lögnen är lite för korkad.

För egen del ledde det till att jag totalt förlorade tilltron till partiet Lag och rättvisas statsminister, och till hela partiet. För om man ljuger om något så dumt, jag då ljuger men troligen om allt annat också.


Polen till debatt i EU-parlamentet

Category: by sophie engström, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Efter att ha lyssnat till debatten om utvecklingen i Polen i EU-parlamentet har jag några reflektioner. Det första som slår mig är den totala oviljan att förstå varandras argument. Är det så att premiärminister Beata Szydło inte vill svara på frågan om Polen kommer följa ett eventuellt negativt utslag i Venedig domstolen om författningsdomstolen, eller är det så att hennes kritiker, Guy Verhofstadt, inte vill förstå hennes svar? Själv hade jag mycket svårt att tolka hennes svar. Det enda som riktigt fastande var hennes tioafaldiga upprepning om hur glad hon var att vara inbjuden och hur bra det var att debattera. Men att å andra sidan hade ingen i EU med att göra vad som händer “i familjen Polen”.

Men det som främst grep mig var hur Rebecca Harms, ordförande i den gröna gruppen, påpekade vilka som Beata Szydlo applåderade, och vilka som applåderade henne och hennes sympatisörer (ex. Korwin-Mikke), och det är Putins lakejer. De på yttersta höger- och vänsterkanten. Föga lugnande om Putin får mer inflytande i Europa. Och illavarslande att den nya regeringen i Polen inte kan se den problematiken. Jag tror nämligen inte att Korwin-Mikke och hans gelikar går att tämja.

Men det mest upprörande var hur Beata Szydlo använde Ukraina för att betona att man tar sitt europeiska ansvar. Hon hävdade att man tagit emot en miljon ukrainska flyktingar (!) och gett dem beskydd. Den siffran är ren lögn. Vi i Ukraina har cirka en miljon internflyktingar och det totala antalet som flytt Ukraina är 800 000. Ungefär 650 000 av dem har flytt till Ryssland och 81 000 har flytt till Belarus. Återstår gör 60 000. Det är fint om Polen förbarmat sig över dem, men inte är de en miljon!

Fast egentligen spelar det mindre roll om det är sant eller inte. Det som gör mig förbannad är hur Ukrainas inbördeskrig om och om igen  används av andra länders makthavare, men inte för att man vill hjälpa Ukraina, utan eftersom man vill rättfärdiga sig själv.

Det är ännu värre om man rättfärdigar sig med en lögn! Jag är om möjligt ännu mer förvirrad och orolig än jag var före debatten. Beata Szydlo framstod som okunnig, lynnig och ovillig att besvara en enda fråga. Det enda som var förkovrande med debatten var att jag nu har full insikt i hur hopplöst låst situationen är. Polen har fått en skyttegravspolitik. Vedergällningens politik. The winner takes it all-politik, och det lovar inte gott för det polska folkets framtid.

a planet's new way of being
Teckning av Gustav Söderström “a planet’s new way of being” (2012)


Zamość – en stad jag minns

Category: by sophie engström, poland
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

När jag fortfarande var student, studerade Österuropakunskap och fortfarande trodde jag skulle tillhöra sådana som förändrade synen på det många envisas för att kalla Östeuropa, så hamnade jag på en resa i Zamość. (Ja, jag studerade just Östeuropakunskap för att jag ville bistå med att sudda ut benämningen Östeuropa ur våra medvetanden. Det lyckades jag ju inte med. Lika lite som jag lyckades med andra av de förhoppningar jag närde då. Nåväl, det här var en parentes i sin fulla bemärkelse.)

På en resa mellan Lublin och Kraków hamnade jag alltså i Zamość. Jag hade ringa kunskap om staden, frånsett att jag hade hört att Rosa Luxemburg fötts i denna stad. Ganska snabbt, efter det att mina fötter landat på den gyttjiga bussterminalen för långfärdsbussar, beslutade jag mig för att detta inte var en stad, utan en håla.

Jag minns ännu det lilla hotellet vi beställt rum på. Det luktade starkt av nystrukna lakan. Strukna! Inte manglade! I allrummet, som skiljde hotellrummen från trapphuset, sov en man. Jag såg bara hans ryggtavla och hörde hans tunga andetag. Noterade att han antagligen var vänligt sinnad. Det grundade jag på att han tagit av sig skorna innan han lagt sig på den buckliga soffan.

Rummet vi fått var fint. Fönstren vette mot en basar. Utanför fönstret skyndade konsumenter förbi. Min enda invändning var att det var för varmt i rummet. Alldeles på tok för varmt. Centralvärmens heliga förbannelse.

Jag minns hur jag stod i fönstret och tittade på de där förbiskyndande kvinnorna och männen, och jag undrade vem jag skulle vara om jag fötts här. I Zamość. Hur hade jag tänkt? funderade jag lite senare, när mitt resesällskap skyndade mot en restaurang.

– Inte hade jag valt att bli vegetarian, i alla fall, beslutade jag när jag tittade i menyn på den utvalda restaurangen. Utbudet för sådana som mig var skralt.

Jag satt där, på den där restaurangen, blickade ut över Zamość vackra renässanstorg, och önskade att jag skulle kunna få möta mitt andra jag, om jag vore född här. Där. I Zamość.

Men mitt resesällskap ville annat. En natt på det fina hotellet var otänkbart för dem. De ville jaga vidare. Bort från Zamośćs enkelhet. Skönhet. Stillhet.

När vi jagade genom staden (för då hade jag övergått till att faktiskt se Zamość som en stad), såg jag en björn springa längs med det långa, långa stängslet till djurparken.

Och då föll det sig så, att jag kände en stark samhörighet med denna Zamośćbjörn. En så stark samhörighet, att jag alltför ofta kommer på mig själv med att tänka på denne som en frände.

När tåget sedan knirkade sig ut från Zamośćs tågstation, tänkte jag, att om jag någon gång kommer tillbaka, så ska jag stanna lite längre. Så att jag kanske finner den där, min andre. Så att den inte för alltid måste vara en björn. På en djurpark.

Lite visste jag då om att jag senare skulle bosätta mig bara runt hörnet. Och att jag ändå har funnit ett andra jag. Jag har till och med funnit många andra jag.

…den självvalt landsförvisades välsignelse.

“Ormianska1” by MaKa – Own work. Licensed under GFDL 1.2 via Commons – https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Ormianska1.JPG#/media/File:Ormianska1.JPG


Istället för Karpaternas parisiskor

Category: by sophie engström, hutsuls, photo by prallin
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Äntligen har jag fått höra dem blåsa i sina lurar. Känna hur marken vibrerar av de ljudvågor de åstadkommer. Och det var exakt så fascinerande som jag trodde. Vad talar jag om? Jo, huzuler, förstås.

Nationella museet i Lviv hade bjudit in en grupp huzuler som framförde traditionella sånger från karpaterna. Jag har aldrig haft möjlighet att just se dem handskas med deras horn, och det var faktiskt lika överväldigande som jag jade trott att det skulle vara.

Huzulinspirerat konstverk utanför Dzyga

Huzulinspirerat konstverk utanför Dzyga

Egentligen är det märkligt att jag intresserar mig för denna folkgrupp, som har mycket patriarkala traditioner. Men det kanske är de piprökande damerna som lockar. På wiki kan man läsa om dessa att De huzulska kvinnorna var omtalade för sin skönhet. Detta gällde särskilt de piprökande huzulskorna från staden Zabie. Under den österrikiska tiden kallades de för Karpaternas parisiskor. Vid festliga tillfällen prydde de sig med ett pannsmycke av silverdaler, koraller och färgade glaspärlor, diadem av påfågelsfjädrar, korallhalsband, broderade blusar och mjuka röda saffianskinnstövlar. Låter otroligt exotiskt, men synd då att de aldrig syns på dess tillställningar.


Fading colors

Category: by sophie engström, photography
Tags:

(Läsningstid: < 1 minut)

Some pictures from Lviv • Lwów • Leopolis • Lemberg

Autumn 2015

Shot by me and with my Olympus OM-1
Film: Film for film cameras Kodak 250D

Autumn Lviv 2015