Man kan ju inte med säkerhet säga vad det är för flöjtist, huruvida det rör sig om en ung kvinna eller ung man, men att flöjtisten sällskapas av två ulliga får skvallrar väl om att det torde vara en herde som underhåller sina skyddslingar med en visa. Kläderna säger oss dessutom att det rör sig om en huzul. Mer än så kan vi dock inte veta.
Men vad vi däremot kan säga med bestämdhet är att vi tittar på ett ypperligt exempel på Kosiv-keramik. Kosiv är ett litet samhälle i regionen Ivano-Frankivsksjtjyna i den västra delen av Ukraina, som skickligt balanserar vid Karpaternas fot. Det är detta område som bergsfolket huzulerna kallar sitt hem. Marken i detta område är rikt på en särskild vit lera, så det är inte att undra på att folket redan för hundratals år sedan började utveckla kunskap om keramik.
Det var först i slutet av 1700-talet som Kosiv-keramiken fick den prägel som vi känner den idag. Man började då skapa ljusstakar, kakelplattor och krus med en särpräglad ornamentik, med stiliserade blommor, djur och växter, människor som utförde olika vardagliga sysslor samt helgon. Ibland återgavs hela berättelser och scener ur legender på keramiken. Idag har kunskapen om vilka som skapade dessa första alster av Kosiv-keramik gått förlorad, men under slutet av 1800-talet skulle flera keramiker göra sig ett namn och de fick ställa ut på hantverksmässor i storstäderna, såsom Lviv.
I lilla Kosiv fanns i mitten av 1800-talet ett tjugotal keramiker som konkurrerade med och ibland stal idéer och uppslag från varandra. Det var sålunda en enormt livaktig och kreativ miljö och ryktet om keramiken skulle därav även nå kejsaren Franz Joseph i Wien, och under ett besök i trakten införskaffade han Kosiv-keramik till en kakelugn i palatset Schönbrunn.
Kosiv-keramikens glansperiod var under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, och det var också då som intresset för allmogekonst och folklig tradition var som starkast över hela Europa. Men när Sovjetunionen tog över makten i området slog de snabbt sönder verksamheten. Man förbjöd helt enkelt keramikerna att ha sina egna verkstäder och etablerade stora keramikfabriker med maskinell tillverkning av föremål med motiv från Kosiv-keramiken.
Det skulle dröja till Sovjetunionens fall innan huzulerna i området åter kunde öppna privata verkstäder, och sedan 2019 finns Kosiv-keramik med på UNESCO:s lista över immateriella kulturarv. Idag har Kosiv-keramiken blivit riktigt i ropet, ja, faktiskt nästan som för 100 år sedan. Och en av dessa skapelser har alltså hamnat i mitt hem, genom en kär väns försorg.
