viewpoint-east.org

En drake med lejonhjärta

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, hutsuls, Kåseri, Konst, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

23 december 2020
Dagens polska affisch
Powszechna Polska wystawa architektury rzeźby malarstwa Lwów 1910
Kazimierz Sichulski
1910

Kazimierz Sichulski var en riktig lvivian. Han föddes i lejonstaden Lviv/Lwów/Lemberg/Lemberik (1879) och slutade också sina dagar där (1942), men på sitt sätt är han också starkt förknippad med Kraków. Kanske tyckte han också om, så som undertecknad gör, att resa på en väst-östlig axel mellan de två kronjuvelerna Kraków och Lviv. Hans far var järnvägsingenjör, och det kan ju satt sina spår. Nåväl, nu ska vi inte försöka vara så vitsiga, utan rätt och slätt fördjupa oss i Kazimierz Sichulski.

Efter ett misslyckat försök att avlägga juristexamen på Lembergs universitet, begav han sig till Kraków och började studera på Krakóws akademiska konsthögskola. Där höll han till i åtta år, och hans lärare tillhörde de främsta inom samtida måleri. Bland annat undervisades han av Stanisław Wyspiański.

I Kraków umgicks Kazimierz med andra konstnärer och bohemer inom Unga Polen (Młoda Polska), och han associeras med kretsen kring Jama Michalika. Det var också (bland annat) tack vare Kazimierz Sichulski som kabarén Den gröna ballongen uppstod 1905. Han medverkade även i den satiriska tidskriften Liberum veto.

Det var också under detta år som han första gången bekantade sig med huzulerna, och kärleken till detta folk var omedelbar. Hans fascination för ett av Karpaternas bergsfolk (det finns ju flera) skulle följa honom livet ut, vilket även resulterade i att han bidragit till att sprida kunskap om huzulernas särskilda uttryck och levnadssätt. Men hans alster bidrog möjligen även till att en förskönande uppfattning om huzulerna fick fäste hos både polacker och ukrainare, en uppfattning som frodas än idag. Om det var kärleken till huzulerna som fick Kazimierz Sichulski att efter avslutad utbildning på Akademiska konsthögskolan i Kraków flytta tillbaka till Lwów lär vi aldrig få veta, men staden ligger ju mycket närmare de områden där de bor.

När första världskriget bröt ut blev han inkallad och det skulle dröja flera år innan han kunde återvända till Lwów. Efter kriget började han producera målningar som föreställde stora slag i Polens historia. Kanske var det hans upplevelser under kriget som bidrog till det, eller så var det en följd av att det nya självständiga Polen ville skriva sin historia.

Under mellankrigstiden rönte han också sin största framgång, både nationellt och internationellt. Han tilldelades flera priser, och ansågs vara en av sin tids största konstnärer. Det innebar att han både blev professor på sin gamla läroanstalt, Krakóws akademiska konsthögskola, samt på Lwóws motsvarighet, uppkallad efter den store ukrainske konstnären Ivan Trush.

Den första september 1939 anföll Tyskland Polen västerifrån, och några veckor därpå anföll Sovjetunionen från öster. Lvov hamnade i Sovjetunionen. Det tycks som om Kazimierz Sichulski lyckades navigera genom det nya kommunistiska styret, men när Tyskland bröt Molotov-Ribbentrop-pakten, fick han problem. Han förlorade sin ställning på konsthögskolan, och 1942 avled han efter en hjärtinfarkt.

I dagens polska affisch kan vi tydligt skönja Kazimierz Sichulskis läromästare, den store Stanisław Wyspiański, samt Młoda Polskas vurm för det dekadanta. Affischen skapades för en arkitekt- och konstnärsmässa i Lwów, men skulle lika gärna kunna vara en affisch för någon av Den gröna ballongens uppsättningar. Så luta dig nu tillbaka, och låt dina tankar dröja dig kvar vid hur det månde var på Jama Michalika under denna tid. En stunds välbehövlig verklighetsflykt är nog något vi behöver efter detta år.


Mannen som skapade Lviv – Jan Levynskyj

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, hutsuls, Kåseri, krönika, turism, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

För att vara mannen som skapade Lviv är han förhållandevis osynlig. Det finns överhuvudtaget väldigt få minnesmärken över honom. Egentligen förtjänar han en staty. Men det har han ännu inte fått. Och kanske skulle han inte ens förorda det, om han hade förmågan att tala från de döda. Den smakfulle och innovative Ivan Levynskyj. På polska bär han namnet Iwan Łewynski. Men här i Lviv kallar vi honom däremot Jan Levynskyj.

Varje gång jag hör hans namn ler jag ett litet leende. Jag ler för att jag känner djup tacksamhet mot denne man, som med sin skicklighet såg till att göra Lviv till en av världens vackraste städer. Och jag ler även när jag ser alla hans alster, ty de har spridit glädje till Lvivs invånare och besökare i mer än hundra år.

Och vilka är hans alster då, undrar du nu. Jo, han var arkitekt, byggherre och ägde fabriker som tillverkade tegelstenar och keramik. Flera av de mest beundrade byggnaderna i Lviv byggdes av hans byggfirma. För att ta några exempel, han ritade och byggde Lvivs ståtliga järnvägsstation. Hans byggfirma byggde Lvivs operahus (även om han inte ritade det). Han ritade och byggde Lvivs första och enda riktigt fashionabla passage, Mikolaschapassagen (som tyvärr inte finns kvar idag då det bombades under andra världskriget). Det var även han som fick uppdraget att rita den byggnad som skulle innehålla rutensk kultur och verka för social samverkan mellan rutenerna. (Vid den tiden använde man begreppet rutener för ukrainare.) Och det är kanske hos den byggnaden man tydligast ser hans unika arkitektoniska stil, en inriktning som är en stilig mix av folkloristiska element lånade från huzulerna och Wiensecessionen (Wiens jugend).

Han ser ut att ha varit en liten man till växten, den gode Jan Levynskyj. Men nog var han en stor man till sinnet. Han föddes i 1851 i staden Dolyna, som ligger vid Karpaternas fot. Hans far, som var chef för en skola, dog när Jan var liten grabb. Jan tvingades därför tidigt ut i yrkeslivet. Man upptäckte dock tidigt att pojken hade en konstnärlig ådra. Han hade nämligen en oerhört vacker röst, och anlitades därför ofta som sångare.

Men det var ändå hans fars starka intresse för folkloristisk keramik som visade riktningen för Jans framtida yrkesval. Efter att han utexaminerats från Tekniska högskolan i Lviv, som då hette Lemberg, startade han sin första firma, ett krukmakeri. Det gick snabbt mycket bra för honom och snart expanderade han och lät en ny gren växa ur hans affärsverksamhet, en kakelugnstillverkning. Från sekelskiftet till 1914 hade han ungefär 1000 anställda.

1903 blev han professor i arkitektur vid sitt gamla lärosäte. Det här betydde att många av hans studenter följde i hans arkitektoniska spår. De ritade och hus som andades folkloristiska element och Wiensecession. Vilket i sin tur innebar att de beställde kakel till utsmyckningar på husens fasader, trapphus och entréer från Jans fabrik. Det betyder att det är långt många fler hus som Jans ande svävar över, än de hus han de facto byggde. Hans ande svävar faktiskt över en stor del av det Lviv som byggdes runt förra sekelskiftet.

Efter första världskriget fick dock Jan Levynskyj oväntat problem med de de polska myndigheterna. De vägrade helt sonika att betala Jan för de byggnader som Österrike-Ungern beställt men inte betalat för. Jans företag gick omkull. Det blev ett slag för hårt för honom, och han dog 1919 som en bruten man i en hjärtinfarkt.

När jag går runt i Lviv tänker jag allt som oftast på Jan Levynskyj. Otal är de hus som bär hans skapelser, eller rätt och slätt är hans skapelse. Jag har så många favoriter att jag inte kan utnämna en som den absolut vackraste. Det är också så att föreningen av alla dessa hus med sina utsmyckningar tillsammans skapar det unika arv Jan har överlämnat till oss. Det är därför extra glädjande att det nu finns ett nytt och spirande intresse för hans arkitektoniska eftermäle. Exemplen på det är många, och det kommer därför kanske inte som någon överraskning att det just nu pågår en utställning om hans livsgärning. Etthundra år efter hans död tycks det alltså som om han äntligen ska återfå sin rättmätiga titel som Mannen som skapade Lviv.

Och när jag tänker närmare på det så behöver han faktiskt ingen staty, enär han skapelser redan ståtar i full majestät runt omkring i staden.

Några bilder från utställningen som just nu pågår i Lviv:


Exempel på Jan Levynskyjs vackra utsmyckningar.


Så här vackert målade var ofta taken i trapphusen.


Affischen till utställningen. I bakgrunden ser ni den byggnad som Jan Levynskyj ritade till rutenerna.


Ett omtyckt bergsfolk

Category: art, by sophie engström, Galizien, Historia, hutsuls, Kåseri, krönika, poland, turism, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

6 december
Dagens polska affisch
är på ukrainska
“Виставки домашнього промислу в Коломиї” (ungefär: Husgerådsutställningen i Kolomyja)
Av Zygmunt Rozwadowski
År 1912

1912 arrangerades det en mycket viktig utställning i staden Kolomyja i Galizien. Faktum är att den var viktig för hela Galizien, då som nu. Utställningen gjorde en noggrann sammanställning av husgeråd, allmoge och andra föremål från huzulernas hem. Dessa finns bevarade än idag och har blivit ett viktigt incitament till förståelsen av och synen på den tidens huzuler och kulturen i regionen.

Huzulerna bor i Karpaterna, och det finns många olika teorier om varifrån och hur huzulerna blev de som de är. Men ingen teori kan ensamt säga att den har rätt. Därför lämnar vi det därhän. Intressant är dock ordet huzul, som vissa menar komma från rumänskans hoț, som betyder tjuv och rövare. Men även detta är omtvistat och man kan med enkelhet avfärda det med hjälp av en annan teori. Huzulerna är en mycket omtyckt och respekterad folkgrupp i dagens Ukraina. Alla får nog något lyriskt i blicken när man säger huzul. Och kanske bär deras klädesplagg förklaringen till det. Kläderna är mycket säregna och fascinerar folk från alla håll. De ser lite ut som en slags urtidshippies, eller hur? (Se affischen nedan.)

Konstnären som skapade affischen hette Zygmunt Rozwadowski och han är väl egentligen mest ihågkommen för sina krigsmålningar. Zygmunt Rozwadowski föddes i Lemberg, idag Lviv, år 1870. Men han fick sin konstnärliga skolning i Kraków. Efter utbildningen återvände han till sin födelsestad och blev en betydande person inom stadens konstnärliga elit. När första världskriget bröt ut tog han genast värvning, men han fick hälsoproblem och blev efter en tid hänvisad till reservarmén.

Efter några utflykter till bland annat Ungern, återvände han till sin hemstad 1939. Han tycks ha bott i staden under hela andra världskriget, men efter krigets slut tvingades han på flykt och slog sig ner i Zakopane. Han gick ur tiden 1950.


Kort om orgelmusikens historia i Lviv

Category: by sophie engström, Galizien, hutsuls, krönika, music
Tags: , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

För en tid sedan skrev jag om ukrainsk vokal kyrkomusik som skrivits om för orgel. Jag skrev där att man inte använde orgeln i den östslaviska kyrkan. Nu måste jag korrigera mig, för det stämmer inte helt.

I Sofiakaterdralen i Kyjiv har man funnit fresker med personer som troligtvis spelar på en orgel. Freskerna i katedralen, som byggdes på 1000-talet, visar på ett rikt musikliv med flera instrument. Det här var under Kievriket, som hade sin höjdpunkt under just denna period. Riket föll sedan samman, och det ska enligt min kännedom inte finns några partitur kvar av orgelmusik från den tiden.

Under gårdagens konsert i Orgelsalen fick vi istället höra verk som framförts just i Lviv. Lviv ligger i ett slags gränsland, och det blir man varse när man blickar bakåt i historien. De äldsta verken som framfördes var tonsatta av Marcin Leopolita, vilket fantastiskt betyder “Marcin från Lviv”. Han levde mellan 1537 och (troligtvis) till 1584, och var en polsk tonsättare, skolad i Kraków. Under sin samtid var han den mest betydelsefulla tonsättaren i Polen.

Det finns inte många av hans verk som är intakta idag, frånsett några fåtal, som vi fick ta del av under gårdagens konsert. Särskilt vackert är Missa Paschalis som anses vara den enda polska mässa från 1500-talet som finns kvar idag att anvjuta.

Otäckt nog fanns flera av Marcin Leopolitas verk kvar fram till andra världskriget, men de förstördes under bombningarna av Warszawa. Det är i det närmaste penibelt att inse att det är vår 1900-tals historia som raderade många av hans verk.

I musikens värld kan man ta långa kliv, och det var vad gårdagens organist, Nadija Velytjko, gjorde. Plötsligt befann vi oss i 1900-tals musiken. Även här blir vi påminda om att Lviv var en polsk stad fram till andra världskrigets slut. Tadeusz Machl, Mieczysław Sołtys samt bröderna Stefan och
Mieczysław Surzyński var alla polacker, med födelseort Lviv, eller Lemberg. Jag blev mycket förtjust i Tadeusz Machls Etude nr 5. Ett suggestivt verk, med tydliga och vackra harmonier som bröt genom de modernistiska inslagen.

Det ukrainska bidraget till gårdagens konsert stod Lvivs stolthet Mykola Kolessa för. Han var son till en av Ukrainas främsta etnomusikologer, och faderns intresse för folkmusik formade även sonen. I det stycke som framfördes igår, Passacaglia, kan man tydligt urskilja ukrainska folksånger. Understundom är det nästan svårt att tro att verket skrivit på 1900-talet. Det finns en karaktär av 1800-tal och något rustikt över hans tonsättning. Som om det skrivit i någon stuga som tillhör en huzul. På spisen puttrar en banosj och det doftar gott av osten brynza.

The organ at Lviv Organ Hall
Konserten inleddes för övrigt med en mycket intressant föreläsning om de olika tonsättarna.


Istället för Karpaternas parisiskor

Category: by sophie engström, hutsuls, photo by prallin
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Äntligen har jag fått höra dem blåsa i sina lurar. Känna hur marken vibrerar av de ljudvågor de åstadkommer. Och det var exakt så fascinerande som jag trodde. Vad talar jag om? Jo, huzuler, förstås.

Nationella museet i Lviv hade bjudit in en grupp huzuler som framförde traditionella sånger från karpaterna. Jag har aldrig haft möjlighet att just se dem handskas med deras horn, och det var faktiskt lika överväldigande som jag jade trott att det skulle vara.

Huzulinspirerat konstverk utanför Dzyga

Huzulinspirerat konstverk utanför Dzyga

Egentligen är det märkligt att jag intresserar mig för denna folkgrupp, som har mycket patriarkala traditioner. Men det kanske är de piprökande damerna som lockar. På wiki kan man läsa om dessa att De huzulska kvinnorna var omtalade för sin skönhet. Detta gällde särskilt de piprökande huzulskorna från staden Zabie. Under den österrikiska tiden kallades de för Karpaternas parisiskor. Vid festliga tillfällen prydde de sig med ett pannsmycke av silverdaler, koraller och färgade glaspärlor, diadem av påfågelsfjädrar, korallhalsband, broderade blusar och mjuka röda saffianskinnstövlar. Låter otroligt exotiskt, men synd då att de aldrig syns på dess tillställningar.


Ukrainskt nyår fortsätter på Dzyga

Category: by sophie engström, music
Tags: , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Igår hade vi en fantastisk ukrainsk kväll. På Dzygas Etnoklubb uppträdde skådespelare och musiker från teatern Les’ Kurbas i Lviv som spelade ukrainska jul- och nyårsvisor samt att de visade filmer från Huzuler nyårsfirande i Karpaterna.

Det händer att jag har svårt att njuta av ukrainsk folkmusik, jag finner den något monoton. Men samtidigt är det oerhört fascinerande att leva i en region där så många söker i gammal, kanske glömd, kultur. På det stora hela uppskattar jag därför konserter som dessa.

Så här skriver Etnoklubben om gårdagens konsert:

A few actors of the Les’ Kurbas Theatre have started to explore a song as a drama with its atmosphere, plot and meaning. The next step – experiments with the sound involving vocal improvisations and musical instruments. The main goal of the Project participants is to find methods to reveal the song as a unique substance, a living organism with its own life and drama.

The Project was launched in 2009. The first Raitse pilot album includes: the first part – ritual summer folk songs, wedding songs and ballads; the second part consists of carols, Christmas folk songs and ancient Hutsul legends.

The performance will be accompanied by art-video (Volodymyr Stetskovych, Lviv artist)

Och på myspace.


%d bloggers like this: