viewpoint-east.org

Litografen är vaken

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

24 december 2020
Dagens polska affisch
Zakład Art. Litograf. A. Pruszyński (kalendarz)
Karol Frycz
1905

Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast litografen är vaken. Ja, så var det nog många gånger när affischerna skulle bli färdiga i tid. Konstnärer är ju som folk är mest, och de skjuter väl också upp allt till sista minuten. Därför fick de anställda på Aureliusz Pruszyńskis litografiska verkstad låta flitens lampa lysa hela natten, så som Karol Frycz skickligt återgett. Men det var nog sällan de som fick mottaga lovord över verkets förträfflighet, de föll oftast i glömska när konstnärerna sög i sig allt beröm.

Det är väl också därför som det endast går att finna mycket lite information om Aureliusz Pruszyński. Verkstaden tycks i alla fall ha öppnat 1873, och de har jobbat med de allra största, så som Stanisław Wyspiański, Józef Mehoffer med flera. Flera av affischerna som återfinns i årets adventskalender har kommit i tryck hos Aureliusz Pruszyński, däribland Abdera. Det var också hos Aureliusz Pruszyński som bland annat Krakóws konstnärsförening tryckte sin katalog.

Aureliusz Pruszyński gick ur tiden någon gång runt 1905, och då tog hans son, Zenon Pruszyński, vid. Zenon gjorde sig snabbt känd hos den mondäna eliten i Kraków. På internet kan man finna att denne Zenon hade en stor samling av ekivoka exlibris (alltså, bokägarmärken). Något som han kanske snappade upp när de med fet plånbok kom för att få sina saker tryckta hos honom.

Zenon Pruszyński samarbetade också gärna med bohemerna och konstnärerna inom Młoda Polska (Unga Polen). Han var nämligen knuten till Den gröna ballongenJama Michalika, och det lär vara hans litografiska verkstad som tryckte första programmet när deras kabaré hade premiär. Den innehöll också satiriska teckningar från tidskriften Liberum veto. En tidskrift som även Kazimierz Sichulski, gårdagens affischkonstnär, var knuten till.

1941 gick Zenon Pruszyński bort, men elva år tidigare hade han av någon anledning stängt sitt tryckeri. Orsaken till det vill inte internet avslöja, men troligen fick han konkurrens av modernare tryckerier.

Aureliusz Pruszyński litografiska verkstad låg på Pijarska 17, en adress i gamla stan i Kraków, ett stenkast från Jama Michalika. Den har inte nämnvärt ändrat karaktär genom åren. Nå, det var väl en sanning med modifikation. Till det yttre är sig allt likt (som ni kan se här), men idag rymmer lokalen en restaurang. Restauranger har för övrigt varit ett tema under året, då de praktiskt taget varit stängda för besökare.

Nu återstår det bara att tacka för ert tålamod med allt pladdrande som undertecknad har åstadkommit. Ni tillönskas därmed en from jul och ett särdeles gott nytt år.


En drake med lejonhjärta

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, hutsuls, Kåseri, Konst, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

23 december 2020
Dagens polska affisch
Powszechna Polska wystawa architektury rzeźby malarstwa Lwów 1910
Kazimierz Sichulski
1910

Kazimierz Sichulski var en riktig lvivian. Han föddes i lejonstaden Lviv/Lwów/Lemberg/Lemberik (1879) och slutade också sina dagar där (1942), men på sitt sätt är han också starkt förknippad med Kraków. Kanske tyckte han också om, så som undertecknad gör, att resa på en väst-östlig axel mellan de två kronjuvelerna Kraków och Lviv. Hans far var järnvägsingenjör, och det kan ju satt sina spår. Nåväl, nu ska vi inte försöka vara så vitsiga, utan rätt och slätt fördjupa oss i Kazimierz Sichulski.

Efter ett misslyckat försök att avlägga juristexamen på Lembergs universitet, begav han sig till Kraków och började studera på Krakóws akademiska konsthögskola. Där höll han till i åtta år, och hans lärare tillhörde de främsta inom samtida måleri. Bland annat undervisades han av Stanisław Wyspiański.

I Kraków umgicks Kazimierz med andra konstnärer och bohemer inom Unga Polen (Młoda Polska), och han associeras med kretsen kring Jama Michalika. Det var också (bland annat) tack vare Kazimierz Sichulski som kabarén Den gröna ballongen uppstod 1905. Han medverkade även i den satiriska tidskriften Liberum veto.

Det var också under detta år som han första gången bekantade sig med huzulerna, och kärleken till detta folk var omedelbar. Hans fascination för ett av Karpaternas bergsfolk (det finns ju flera) skulle följa honom livet ut, vilket även resulterade i att han bidragit till att sprida kunskap om huzulernas särskilda uttryck och levnadssätt. Men hans alster bidrog möjligen även till att en förskönande uppfattning om huzulerna fick fäste hos både polacker och ukrainare, en uppfattning som frodas än idag. Om det var kärleken till huzulerna som fick Kazimierz Sichulski att efter avslutad utbildning på Akademiska konsthögskolan i Kraków flytta tillbaka till Lwów lär vi aldrig få veta, men staden ligger ju mycket närmare de områden där de bor.

När första världskriget bröt ut blev han inkallad och det skulle dröja flera år innan han kunde återvända till Lwów. Efter kriget började han producera målningar som föreställde stora slag i Polens historia. Kanske var det hans upplevelser under kriget som bidrog till det, eller så var det en följd av att det nya självständiga Polen ville skriva sin historia.

Under mellankrigstiden rönte han också sin största framgång, både nationellt och internationellt. Han tilldelades flera priser, och ansågs vara en av sin tids största konstnärer. Det innebar att han både blev professor på sin gamla läroanstalt, Krakóws akademiska konsthögskola, samt på Lwóws motsvarighet, uppkallad efter den store ukrainske konstnären Ivan Trush.

Den första september 1939 anföll Tyskland Polen västerifrån, och några veckor därpå anföll Sovjetunionen från öster. Lvov hamnade i Sovjetunionen. Det tycks som om Kazimierz Sichulski lyckades navigera genom det nya kommunistiska styret, men när Tyskland bröt Molotov-Ribbentrop-pakten, fick han problem. Han förlorade sin ställning på konsthögskolan, och 1942 avled han efter en hjärtinfarkt.

I dagens polska affisch kan vi tydligt skönja Kazimierz Sichulskis läromästare, den store Stanisław Wyspiański, samt Młoda Polskas vurm för det dekadanta. Affischen skapades för en arkitekt- och konstnärsmässa i Lwów, men skulle lika gärna kunna vara en affisch för någon av Den gröna ballongens uppsättningar. Så luta dig nu tillbaka, och låt dina tankar dröja dig kvar vid hur det månde var på Jama Michalika under denna tid. En stunds välbehövlig verklighetsflykt är nog något vi behöver efter detta år.


På språng

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

4 december 2020
Dagens polska affisch
“Abdera” Dwutycodnik artystyczno satyryczny
Henryk Kunzek
1911

Nej, nu har vi varit alltför dystra, och behöver muntrar upp oss lite grann. Vad sägs om en uppsluppen åsna? Det borde pigga upp, eller hur? Dagens polska affisch är egentligen ett omslag till en satirisk tidskrift vid namn Abdera. Tidskriften var verksam mellan 1908-1918. Konstnären som skapat omslaget hette Henryk Kunzek, och var en konstälskande läkare.

Kunzek föddes 1871 i staden Sambor. Idag heter staden Sambir, och ligger i västra Ukraina. Den första gången som Sambir omnämndes i skrift var på 1100-talet, men bara hundra år senare totalförstördes den av de stridslystna tatarerna. Staden byggdes upp, men råkade ut för liknande öde vid flera tillfällen under historiens gång. Kanske berodde det på att Sambir hade, och fortfarande har, ett mycket gynnsamt läge. Staden ligger mellan två floder, och en av dessa, floden Dnistr, har sedan 1200-talet varit en mycket handelsväg till Svarta havet.

Men det här upptog nog inte Kunzeks tankar. Som ung flyttade han till Kraków för att studera medicin på Jagellonska universitetet, och återvände aldrig till sin födelsestad. Efter avklarad examen verkade han under några år som läkare i Lviv. Men Kunzek brann ju även för konsten, och i början av 1900-talet började han studera konst.

1905 flyttade Kunzek till Kraków, och inledde sina studier som på Krakóws akademiska konsthögskola. Snart blev han en efterfrågad konstnär, och han gjorde bland annat dockorna till kabarén Den gröna ballongen på Jama Michalika. Kunzek var nämligen också skulptör.

Under första världskriget gick han över till sin ursprungliga profession som läkare, men efter kriget tog han upp sin konstnärliga bana igen. Han avled 1928.

På omslaget till tidskriften ser vi alltså en åsna som galopperar över Kraków. Till vänster kan vi se Mariakyrkans tornspira sticka upp. Det är troligen en mycket belevad åsna, ty den har en lagerkrans om manken. Vad den ska få oss att tänka på, är dock för undertecknad höljt i dunkel. Men låt oss anta att man 1911 fann den utomordentligt rolig.


En bestämd Rachela

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, Litteratur, poland, Teater
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Nå, låt oss återvända till Stanisław Wyspiańskis Bröllopet, pjäsen som närmast kan beskrivas som ett polskt nationalepos för teaterscenen. Och det passar ju bra, då det i dagarna är 120 år sedan bröllopet ägde rum (20 november 1900). Bland de många karaktärerna, återfinns en ung judisk flicka vid namn Rachela. Hon hade, som de flesta andra karaktärerna, en verklig förebild.

Rachela hette på riktigt Perel Singer. Hennes far hette Hirsz Singer, och figurerar också i pjäsen. Han ägde ett välbesökt gästgiveri i Bronowice, där bröllopet (både den verkliga händelsen och pjäsen) tog sin tilldragelse. På bröllopet var det han som skötte utskänkningen sv alkohol. Under den här tiden var det ofta de av judisk börd som fick tillåtelse att handla med alkohol. Perel Singer, eller Rachela, beskrivs i Bröllopet som en ung kvinna med vigt intellekt och stor kunskap om litteratur och konst.

Men det var några som ifrågasatte hennes livliga intellekt. En av de mest tongivande i ett sådant ifrågasättande var litteratur- och teaterkritikern Tadeusz Boy-Żeleński. Han påstod att Stanisław Wyspiański hade överdrivit Perel Singers interkulturella förmåga, och att hon efter pjäsens premiär och stora framgång, sedermera levde i skuggan av karaktären Rachela. Den verkliga Rachela var en grå mus, utan djup kunskap om litteratur och konst, menade han. Så här i efterhand är det ju svårt att disputera kring sanningshalten i Boy-Żeleńskis uttalande, men mycket talar för att han helt enkelt inte ville acceptera att en ung kvinna kunde ha stor kunskap om något som han värderade högt. Hon var ju bara en ung kvinna, judinna till på köpet, och hade inte avlagt någon akademisk examen, tyckte han troligen.

Trots att Boy-Żeleński nog inte skulle vilja kännas vid det, så var Perel Singer en viktig person i Krakóws kulturliv. Hon lär ha haft tillgång till de innersta av kulturkretsar i staden, och om henne sägs att hon rökte cigaretter (ganska ovanligt för en kvinna vid denna tid), läste dagstidningar, diskuterade högljutt och var inte alls var rädd för att hamna i vilda dispyter.

Perel Singer föddes den 19 september 1881 i Bronowice. Hennes far ägde som nämnts ovan ett gästgiveri, och hennes mor hette Debora. Äktenskapet var olyckligt, och fadern övergav senare familjen. Rachela gick först i skolan i Bronowice innan hon började studera på en handelsskola i Kraków. Redan på 1890-talet, alltså när hon var i tio års åldern, började hon intresserad sig för poeterna inom grupperingen Młoda Polska (Det Unga Polen), som bland annat Stanisław Wyspiański ingick i. Hon blev också nära vän med flera av dem. Det var således inte en slump att hon blev inbjuden till det kända bröllopet 1900.

Under tidigt 1900-tal övertalades hon att utbilda sig inom sjukvården, och 1914 tog hon examen, vilket ledde till att hon arbetade som sjuksköterska på ett militärsjukhus under första världskriget. Efter kriget blev hon anställd av Krakóws stad som lärare på en sjuksköterskesutbildning. Något år därefter startade hon sin egen praktik. Under den här tiden bodde hon på Floriańska i gamla stan i Kraków. På samma gata ligger Jama Michalika, och det är lätt att föreställa sig att hon nog gick dit för att fukta strupen, röka ett par cigaretter och hamna i en het dispyt.

Perel Singer var en polsk patriot, som så många andra inom det Młoda Polska (Det Unga Polen), och hon svor på att alltid vara Polen troget. Det här ledde till att hon konverterade till katolicismen 1919 strax efter Polens självständighet. Hon fick därmed ett annat tilltalsnamn, Józefa. Kanske var det denna handling som gjorde att hon överlevde Förintelsen.

Ty när nazisterna ockuperade Polen 1939, kunde hon dölja sin judiska bakgrund (vilken hon dock aldrig lär ha skämts över). Józefa vägrade att flytta till det judiska gettot som nazisterna tvingade judarna till. Hon bar inte heller Davidsstjärnan, bodde kvar inne i stan, och levde som tidigare. Men hennes vänner oroade sig, och efter en tid gick hon med på att flytta till Bronowice, där man tänkte att det var lättare att dölja hennes bakgrund. Men efter en tid blev även Bronowice farligt för henne, och hon flyttade till Warszawa. Inledningsvis gick bra en tid att gömma sig bland folkmassorna, men en szmalcownik (utpressare) nosade upp henne och utsatte henne för utpressningsförsök. Józefa var en kvinna med huvudet på skaft, och kunde köpa sig fri från utpressaren. Hon lyckades därmed överleva kriget, och kunde återvända till sitt kära Kraków, där hon levde fram till sin död 1955.

Det finns oerhört få fotografier av Józefa, eller Perel, Singer. Det enda som går att hitta på internet är ett kornigt porträtt där hon med beslutsam blick tittar ut till vänster ut bild. Hennes mun är strängt stängd och under den syns hennes bestämda haka. En målmedveten ung kvinna helt enkelt. Inte konstigt att Stanisław Wyspiański ville gestalta henne, och inte heller konstigt att andra män provocerades av henne.


Perel, Józefa, Singer.


Helena Sulima, den första att gestalta Rachela.


Vid bardisken

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Han ser på oss genom sina hornbågade glasögon. I sin hand håller han elegant en cigarett. Likaså hans bordsdam röker. Hon ser på honom, kanske uppfodrande, men om det vet vi inget, ty hennes ögon är vända från oss. Bakom mannen med de hornbågade glasögonen står en servitris, och tittar ner mot bardiskens raka stomme. En skäggig man betraktar henne. Kanske befinner de sig i ett meningsutbyte om påfyllning i glaset. Men det vet vi inte heller. Vi vet helt enkelt inte riktigt vilka de är, vad som utspelar sig mellan de fyra, eller om det ens utspelar sig någonting överhuvudtaget. Men vad vi vet är att det sker i baren på Jama Michalika. Ty det är där som den återgivna målningen hänger, och det är den plats den avspeglar.

Även tidpunkten är för oss okänd, men torde vara senare än 1960, enär det var då legendariska Jama Michalika, som grundades år 1896, slog upp portarna till dess nya bar. (Läs om Jama Michalikas historia här.)

Vad vi däremot vet med bestämdhet är att det vi ser på är en målning av Eugeniusz Waniek (1906-2009), konstnär, scenograf och lärare.

Eugeniusz Waniek föddes i Ustrzyki Dolne, en liten bergsstad som idag balanserar på gränsen mellan Polen och Ukraina. Historiskt sett har det här varit en stad som hyst ukrainare, judar och polacker. Vid andra världskrigets utbrott var dessutom judarna den största folkgruppen i staden. 1939 bodde 550 ukrainare, 1150 polacker och 2600 judar i Ustrzyki Dolne, men efter kriget hade alla av judisk börd mördats, och ukrainarna tvångsförflyttats österut. Den här dystra framtiden visste däremot Eugeniusz Waniek ingenting om som liten påg. Han var intresserad av bildkonst, och fick möjligheten att studera på gymnasiet i den närmsta störsra stad, som var Lviv, eller då Lwów. 1926 bar det, efter avslutad examen, av mot Kraków, och den anrika Krakóws akademiska konsthögskola.

Eugeniusz Waniek kom till Kraków när Kraków-gruppen gjorde som störst avtryck, och det var därför inte så underligt att han beslöt sig att göra gemensam sak med dem. Hans verk uppskattades av flera framstående konstkritiker, och han förutspåddes en lysande karriär. Bland annat fick han flera uppdrag att utsmycka kyrkor. Men andra världskriget kom emellan. Ni som troget läser den här bloggen vet att Kraków-gruppens medlemmar skingardes under kriget, och Eugeniusz Waniek valde att lämna Kraków, och bege sig till sin födelsestad Ustrzyki Dolne.

Kriget lär ha påverkat Eugeniusz Waniek på ett sätt som det möjligen är svårt att föreställa sig för en person som undertecknad, som tydligen kommer från en, för att använda Elisabeth Åsbrinks ord, fredsskadad kultur. De flesta som hamnar i en våldsam situation, söker nog skydd och säkerhet. Endast ett fåtal vågar utsätta sig själva för risker som exempelvis ett motstånd innebär. Att Eugeniusz Waniek valde att gå med i den underjordiska motståndsrörelsen Hemarmén, Armia krajowa, ska därför inte ses som en självklarhet. Det visar på ett mod, som de flesta av oss inte besitter. I Hemarmén fick han det udda täcknamnet Baśka, vilket enligt diverse ordböcker betyder pastej. Hans upplevelser under krigsåren resulterade i flera målningar där han skildrades hur polacker deporterades till Kazakstan, morden på stadens judar, samt våldsdåd utförda av ukrainska befrielsearmén, UPA.

Efter kriget återvände han till Kraków och började undervisa på Krakóws akademiska konsthögskola. Och det var väl då någon gång, som han gick till Jama Michalika, och avbildade scenen jag beskrev inledningsvis. En målning som idag finns på nämnda inrättning.

När man betraktar personerna på målningen kan man inte riktigt låta bli att fantisera kring hur deras Kraków såg ut. Hur gatan Floriańska, som Jama Michalika ligger på, såg ut. Vilka butiker rymdes i lokalerna på den fashionabla gatan? Inte var det som nu, sedan gentrifieringens bulldozer gått fram. Men några korn av dåtidens tillvaro har ändå efterlämnats åt oss, så som målningen vi just betraktat, när vi nu sitter på Jama Michalika och dricker en kopp kaffe.


En tidsresa med Jama Michalika

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ibland är avståndet mellan Lviv och Kraków synnerligen kort, så som exempelvis när vi går till historien. De två städerna låg ju under tiden för delningen av Polen (mellan 1795-1918), samt under mellankrigstiden i samma rike. Så det är kanske inte så märkligt att en av de mest anrika kaféerna i Kraków grundades av en äkta lvivian.

1895 slog nämligen lvivanen Jan Apolinary Michalik upp portarna till sitt kafé i Kraków, som passande nog fick heta Cukiernia Lwowska (Lvivianska konditoriet). Han började i liten skala, och det första kaféet hade inte några fönster mot gatan. Och det är egentligen inte särskilt underligt. Ty gatan Floriańska i gamla stan var en fashionabel adress redan då.

Kaféet blev snabbt populärt bland Krakóws konststuderande. Konstnärliga akademin låg nämligen bara ett stenkast från Michaliks kafé. Men inte bara konstnärer trivdes på kaféet. Många författare och politiker höll gärna till där. Gemensamt för dem alla var deras opposition mot det Habsburgska styret.

Kaféet hade som sagt inledningsvis inga fönster. Ganska snart övergavs Michaliks namn på kaféet. Istället kallades det av stamgästerna för Jama Michalika, vilket betyder Michaliks håla. Ett namn som följt med stället in i nutiden.

1905 hade kabarén Zielony Balonik, Den gröna ballongen, urpremiär på Jama Michalika. Kabarén blev känd för sin hätska satir av det Habsburgska styret. Man inledde varje kabaré med dockteater, vilket var ett bra sätt att undkomma censuren, som vid tid var onådig.

Kabarén blev omåttligt populär, och det gav möjlighet att öppna ytterligare ett rum. Hela kaféet fick då även ny interiör, och färgen som dominerar är varmt grön. Vid denna tid fick kaféet sitt särpräglade utseende som finns kvar än idag. Väggfasta soffor i grönt, ackompanjerade av robusta stolar och bord i mörkt trä. Väggarna målades, lika så sattes vackra glasmålningar in i nischerna. Förutom glasmålningar och väggmålningar finns även karikatyrer av kända krakowiter som befolkade staden vid förra sekelskiftet. Hela kaféet andas jugendstil, eller secesja som man säger här.

Någon som tilltalades av kaféets utseende var Krakóws stolthet, konstnären och teatermannen Stanisław Wyspiański. Det är lätt att förstå, enär hans skisser och konstverk har något Jama Michalikiansk över sig. Och många andra författare och konstnärer som tillhörde Młoda Polska, Unga Polen, gick hit. Młoda Polska var en rörelse inom bildkonst, litteratur och musik som var starkt kritiska mot positivismen, som tidigare dominerat den kulturella sfären. Man förordade istället jugendstil, symbolism och impressionism.

Många av stadens invånare tyckte dock att Jama Michalika var ett riktigt otyg. Besökarna strömmade ut från lokalerna på morgonkvisten, och man befarade att det förekom orgier i kaféet. Dekadens, ropade man, vilket säkert tilltalade männen och kvinnorna inom Młoda Polska, eftersom de tyckte att världen behövde lite mer av just det sistnämnda.

1918 lämnade Michalik Kraków, och flyttade till Poznań. Innan han packade sitt bohag, överlämnade han sitt framgångsrika kafé i servitörernas ägor. Det gick sig till 1935, då lönsamhet avtog, och stället gick i konkurs. Mycket av inredningen gick då tyvärr på auktion.

Under andra världskriget kunde Jama Michalika hålla öppet trots de kärva tiderna, men efter kriget nationaliserades kaféet i vanlig kommunistisk ordning. Under 1950-talet genomgick lokalerna en renovering, som mer var mer till skada än till nytta. 1960 öppnade kaféet igen, och nu med en bar som vette ut mot Floriańska. Under denna tid återkom även kabarén.

Men säg den lycka som varar för evigt. 1991 fick de slå igen portarna för nya reparationer. Denna gång genomfördes renoveringen, och restaureringen, av husets ägare. Resultatet är det vi har idag. Inredningen känns så äkta, att man faktiskt luras att tro att möblerna är från kaféets guldålder, alltså förra sekelskiftet. Idag har också kabarén, Den gröna ballongen, regelbundet föreställningar. Utöver det arrangerar man ofta författarkvällar, paneldebatter och poesiaftnar. Både Czesław Miłosz och Wisława Szymborska har för övrigt läst sina alster inför publik på Jama Michalika.

Tidens tand har trots alla renoveringar och ägarbyten varit skonsam mot Jama Michalika. Att gå dit för en kaffe, ett glas likör, eller för en riktig brakmiddag, innebär något av en tidsresa. En tidsresa som är få förunnat. I Lviv finns inga motsvarande kaféer kvar, som fått ha sin själ i behåll.

Vid mitt besök var stället nästan tomt. Det var jag och G som tillsammans med några polska och tyska pensionärer njöt av en stunds vila från samtidens galenskaper. Och på något vis är jag oerhört tacksam över att gamla stan i Kraków är översållad av pizzerior, steakhouse, MacDonalds, ty de skräniga brittiska turisterna håller sig helst där. Men om sanningen ska fram tror jag inte att de hyser någon längtan efter ställen som Jama Michalika. Till min innerliga hugnad.