viewpoint-east.org

En polsk skomakare står pall i Lviv

Category: antisemitism, by sophie engström, Estern Europe, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

För flera år sedan, ungefär vid denna tid, mötte jag Stryskij park för första gången. Träden hade dekorerat parken i allsköns färger. Jag blev betagen av dess skönhet, men lite beklämd över dess förfall. Ty jag tillhör inte den grupp som tycker att följderna av sovjetisk nonchalans är romantiskt. Det är bara sorgligt.

Men mitt första besök var ändå en så starkt positiv upplevelse att jag än idag får ett fånigt leende på mina läppar när jag träder in i parkens förlovade rike.

Det är därför ganska besynnerligt att jag inte tidigare funderat över parkens historia. Att jag ändå slutligen gör så kan vi tacka en polsk skomakare som står staty i parken.

Jan Kiliński föddes 1760 i Trzemeszno. Staden ligger långt ifrån Lemberg, som Lviv då kallades, så man kan ju tycka att det är underligt att han står staty i en park i dagens Ukraina. Men ser ni, det är inte alls konstigt. För att förstå det måste man börja från början. Alltså med Kiliński.

Trots att, eller kanske rent utav, eftersom han var skomakare spelade han en viktig roll i det polska upproret 1794 mot Tsarrysslands styre över Polen och framför allt dess huvudstad, Warszawa. Kiliński hade nämligen en betydande position i Warszawas stadsråd, och när upproret formerade sig bildade han en armé som var mycket framgångsrik. Men tyvärr slogs upproret ner, Kiliński tillfångatogs och fick sitta fängslad i S:t Petersburg. Han frigavs efter några år, och bodde en tid i Vilnius, som då kallades Vilna.

Men den gode Kiliński gav sig tydligen inte. Bara några år senare fängslades han igen, nu anklagad för att ha konspirerat mot Tsarens Ryssland.

Kiliński avslutade dock sina dagar som de inletts, i skomakarens skrå. Han dog 1819. Sedan dess har han fått en nästan fiktiv framtoning i polsk historia. 1843 kom dikten “Historien om skomakaren Jan Kiliński” ut. Skriftställaren hette Wincenty Pol. Verket ska tydligen inte tillhöra Pols främsta, men lär ändå vara känt.

Men hur kommer det sig då att en polsk upprorsmakare och skomakare står staty i Lvivs finaste park? Svaret på det är mycket enkelt. Lviv hade fram till andra världskrigets slut en betydande andel polacker i staden. De var en klar majoritet i staden under lång tid. Det finns inte några riktigt trovärdiga källor till hur stor andel polackerna var före sekelskiftet 1900, men vid sekelskiftet var de runt 50% polskspråkiga i staden. Vid andra världskrigets slut var deras andel 60%, men Sovjetunionen gjorde det svårt för dem att vara kvar. Många ukrainare kände misstro mot polackerna eftersom de hade haft komplicerade relationer under lång tid. (Och båda grupperna misstrodde judarna, vilket är en annan historia som jag inte kan gå in på nu.) Under polsk-ukrainska kriget 1918 kom detta ömsesidiga hat upp till ytan. Så det var inte så konstigt att ukrainarna jublade när sovjeterna stängde skolor, förbjöd språket i vissa sammanhang, och när många polacker kände sig tvingade att lämna staden och flytta till dagens Polen. Sedan 1950-talet är ukrainarna en majoritet, och det är nog första gången i världshistorien som staden är så monokulturell. En av orsakerna till att Kiliński står där han gör är just polackerna stora andel och inflytande före andra världskriget.

När man beslutade att bygga parken under 1800-talets mitt kallades området i folkmun Stryj. Här fanns en gammal kyrkogård, men den hade tagits ur bruk 1823. Man anlade parken i två omgångar. Första spadtagen togs 1879, och det var Stanisław Niemczynowski som ledde arbetet. Den som ritade parkens utseende hette Arnold Röhring. Det var i de nedre delarna av parken, där Kiliński idag står på sin fot av sten, som parken först tog form och invigdes 1887. Man bestämde då att parken skulle heta Kiliński parken, efter skomakaren som revolterade mot ryssen.

Bara några år efter påbörjades arbetet med de övre delarna av parken. Här skulle 1894 en stor utställning äga rum. Utställningen hette Powszechna Wystawa Krajowa we Lwowie (ofta kallad Den galiziska regionalutställningen). Syftet var att visa på de teknologiska och kulturella framsteg som Galizien gjort. Inför denna utställning anlade man spårvagnsspår till parken, som då låg i stadens utkant.

Parken är sig ganska lik än idag, men Sovjetunionen och kaoset under den postsovjetiska eran gjorde sitt bästa att smula ner dess skönhet. Det har lyckligtvis inte lyckats. Kanske beroende på att grunden till parken, själva fundamentet, vilar på geniala kompositionerna där man smart använde sig av rådande miljö. Detta tror jag är orsaken till att den ändå överlevde. Idag har parken något av en ny renässans. Det sjuder av aktiviteter i parken, och man vårdar den idag ömt.

Trots att Kiliński står med fana och svärd riktad mot någon fiende i hans horisont, lär parken aldrig riktigt burit Kilińskis namn. I alla fall inte i folkmun. Parken fick snabbt namnet Stryskij park. Det handlade nog inte om någon aversion mot nämnde skomakare, många av de som besökte parken var ju polacker. Kanske berodde det på att gamla ränder inte så lätt går ur, även om det betyder att en gammal kyrkogård får ge namn åt en park. Eller så berodde det på att Lembergs och Lwóws polacker inte kände riktig samhörighet med polackerna i Warszawa. Ty de som strosade i Stryskij park var ju invånare i det väldiga Habsburgska imperiet.

Några källor:

https://uk.m.wikipedia.org/wiki/Галицька_крайова_виставка

https://city-adm.lviv.ua/portal/catalog/pam-jatniki-parki-ta-sadi/parki-ta-sadi/6394

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Jan_Kiliński

Share

Ludwiks hus i Lwów

Category: by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

UPD: En vaken läsare påpekade att mitt blogginlägg inte tydligt nog påvisar att familjen var judar. Det här är nu korrigerat.

Så där lite på sniskan står det och gömmer sig bakom några väldiga granar. Ja, ni vet sådana där granar som Sovjetunionen planerade för att dölja det som var betydelsefullt. Man finner ofta säkerhetspolisen eller viktiga administrativa byggnader bakom den där barrförsedda armén.

Och om man finner bostadshus bakom de där granarna, vet man att det nog var ett hus där någon sovjet-pamp huserade.

Så är det också med detta hus, som jag nu står och spanar på. Ett elegant hus, i bästa polska funkisstil. Här bodde sovjet-pampen i Lviv, eller Lvov som det då kallades. Under huset fanns det ett garage som pampen, i sin bil av märket ZIL 41045, for ut ur i en hisklig fart med siktet inställt på sovjet-pampens arbetsplats där denne satt och tänkte ut nya sovjetiskheter som folket i staden skulle följa.

Under Euromajdan var det stora, svarta rubriker om detta hus, ty det var tydligen president Janukovitj hus. Han ska aldrig ha varit där, men det hindrade inte att huset fick otäckt över sig. Han skulle ju kunna varit där, om han ville… Och hade han en toalett av guld, som ryktet då sade att han hade i sitt palats i Kyjiv? undrade vi nyfiket.

Huset såldes i alla fall efter revolutionen, och minnet sviker mig när jag frågar det om vem den förmögna köparen var.

Men huset har en mycket längre historia än så, visade det sig efter lite efterforskning. Det kallades tidigare Adolf Finkelsteins hus. Ty det var han som lät uppföra det någon gång under sent 1930-tal.

Adolf Finkelstein var en högt uppsatt militär i polska armén, medlem av Lwóws stadsråd samt en förmögen affärsman och ägde en järnfirma (vad exakt han sysslade med har jag inte lyckats få fram). Sonen Ludwik förväntades ta över firman.

Pappa Adolf byggde huset till sin familj, och det var en raffinerad skapelse, med noga uttänkta funktioner för familjens bästa och tjusiga funktionalistiska detaljer.

Hur länge kunde familjen Finkelstein bo i huset? undrar jag. Det kan endast röra sig om några år. Ty när Nazityskland anföll Polen hamnade Lwów på sovjetiskt territorium. Som polsk militär och en buren affärsman hamnade Adolf Finkelstein i ett sovjetiskt arbetsläger. Många av Finkelsteins vänner mördades av sovjetiska armén i Katyń, men Adolf lyckades överleva tiden i lägret.

Hans fru och son skulle förvisas till Sibirien. Men när Hitler anföll Sovjetunionen förändrades allt för familjen. Pappa Adolf försattes mirakulöst på fri fot, och familjen återförenades efter två år. De lyckades undkomma förintelsen, ty som ni kan läsa av namnet var familjen judisk, och flydde till Mellanöstern, där de levde till krigets slut.

Trots att familjen förlorat allt i kriget, ville man återvända till Polen. Kärleken till landet var särskilt stark hos fadern. Men det fanns ingen plats för dem i det kommunistiska Polen och Adolf avled, kanske av sorg, före det att familjen lyckats finna en ny plats att leva på.

Sonen Ludwik Finkelstein slog sig slutligen ner i London. Han hade ett brinnande intresse för teknologi, ett intresse han grundlagt i Lwów på pappas järnfirma. I London var han en av eldsjälarna på Northampton College of Advanced Technology. Hans arbete och engagemang ledde sedermera till att detta college blev en del av City University London. Ludwik avled i London 2011.

Så nu står jag här framför där Ludwik och hans familj bodde några år. För mig att huset inte någon sovjet-pamps hus, eller Janukovitj hus. Det är Ludwiks hus, helt enkelt. Jag lyfter handen lätt och vinkar lite mot ett mörkt fönster, som Ludwik kanske en gång spanade ut genom.

Källa:
Lwów Nowoczesny. Lwów and modernity. (Międzynarodowe Centrum Kultury, Kraków 2017)

Om Ludwik Finkelstein.

Share

Från en affisch och ett bokomslag via konfektyr för att landa på en restaurang

Category: art, avantgarde, by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, turism, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ibland lägger jag ut polska affischer på Facebook. Det är ett litet nöje jag har, att fungera kring dessa ofta ovanliga kreationer. Som denna, som egentligen inte är någon affisch, utan rätt och slätt ett bokomslag. Ok, nu kör vi!

Dagens polska affisch:
är ett bokomslag till boken “Harce elektronów. Popularny wykład o falach elektrycznych, o radjofonji i telewizji” från 1930. (Ungefärlig – och troligen alldeles bristfällig – översättning: “Lekfulla elektroner. Populärvetenskapliga föreläsningar om elektriska vågor, radio och TV”)

Illustrationerna är signerade Janina Petry-Przybylska (1898-1960). Hon var illustratör och gjorde sig känd som konfektyr-illustratör i Lwów under sina tidiga år. Senare blev hon en uppburen kvinnlig illustratör i Lwów. Konfektyren ska ha omnämnts av den kände författaren Jan Parandowski. Nå, jag vet inte om han omnämnde Janinas vackra förpackning till den eftertraktade konfektyren. Utöver det har jag endast lyckats få fram att hon var verksam i Lviv (fast då var det ju först Lemberg och sedan Lwów) fram till kriget, men att hon senare flyttade till Kraków, och att hon ska ha varit en aktad konstnär när hon bodde här.

Boken då? Jo, den är utgiven på förlaget Atlas (Książnica-Atlas). Ett legendariskt förlag i Lwów, och under mellankrigstiden var förlaget det viktigaste i Polen (skröt man i alla fall själv med). Många viktiga publikationer utkom tydligen på förlaget. Fokus låg på pedagogiska och vetenskapliga verk, och förlaget ansågs vara mycket progressivt. Men främst är Książnica-Atlas idag ihågkommet för sin gedigna produktion av kartor. Om man minns det alls, vill säga. Ty för dagens lvivianer är Atlas en restaurang…

Share

Om vägar som borde leda till en liten shtetl i Galizien

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, music, poland, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det fanns en tid som jag upplevde att jag hade goda kunskaper om Förintelsen. Jag såg mig själv som bevandrad och trodde inte att jag behövde förstå eller inta mer kunskap om den stora ondskefulla katastrof som människor åsamkade Europas judar. Idag vet jag hur okunning jag var. Det var som om det fanns ett stort hål i min uppfattning om vad Europa har varit, och hur det genom Förintelsen skulle förändras för alltid. Kanske beror det på att jag bor i en region som fortfarande lever i en trauma efter andra världskrigets massmord på områdets befolkning. Det tycks mig som om jag ständigt snubblar över Förintelsens grymheter.

Som idag, när jag öppnande YouTube och skulle söka efter något (som jag nu redan glömt vad det var) och hamnade på den vackra sången “Beltz, Mayn Shtetele”. Sången, som sjungs på jiddisch, är en en hyllning till den lilla judiska Shtetl Belz. När jag sökte vidare fann jag att Belz inte ligger särdeles långt från min boning. Faktiskt bara några ynka mil. Jag började genast fantisera om att åka till den stad som gett upphov till denna sång. Men efter att studerat bilderna på Google Maps insåg jag att jag nog inte skulle ha så mycket att hämta där. Det Belz jag sökte är mördat, förintat, utplånat.

Wikipedia visste dock en hel del om den lila staden. Ashkenaziska judar slog sig ner på plasten under 1500-talet, och under 1600-talet fick de rätt att bli bilda församling. Staden blev tidigt ett starkt fäste för chassiderna, den judiska väckelserörelse som var mycket stark i just dessa delar – det östra Galizien. Efter första världskriget hade staden en judisk majoritet, och samsades med ukrainarna och polackerna. Nå, kanske samsades de inte alltid. Under den här tiden rådde det starka antisemitiska stämningar i (inte bara) denna region.

När Nazityskland anföll Polen flydde stora flertalet judar i Belz till Sovjetunionen. Man måste ha känt till något som andra judar inte kände till, ty i liknade byar runt om i Galizien stannade judarna kvar och blev mäkta förskräckta när Nazityskland anföll Sovjetunionen i 1942, i det som nazisterna kallade Operation Barbarossa.

Sången “Beltz, Mayn Shtetele” (Belz, min shtetl), som jag snubblade över idag, kommer kanske från Belz, eller så gör den inte alls det. Kanske skrevs den inte alls om shtetl Belz, utan om Bălți, som ligger i dagens Moldavien/Moldova. Man vet inte med säkerhet. Den handlar i alla fall om livet i barndomens shtetln. Här finns kärlek, glädje, drömmar och värme. Och om jag blundar kan jag nästan se det framför mig…

Men sången har också en otäck historia. När en SS-vakt hörde en liten grabb spela sången i Auschwitz-förintelseläger, tvingande han pojken att spela sången för de tusentals judar som fördes mot gaskamrarna. Det skulle lugna judarna, menade man. Jag tycker det verkar vara ett oerhört grymt påfund, och jag har svårt att tänka mig att någon lugnades av att nazisterna våldförde sig på en vacker liten sång.

När jag nu lyssnar på sången hör jag något helt annat. Jag vill inte längre blunda. Jag stirrar rakt mot den mänskliga ondska som orsakade Förintelsen, och rakt mot alla de vägar i denna region som tycks leda till att min insikt om Förintelsen djupnar…


Synagogan i Belz, som vandaliserades under andra världskriget, men revs först under den sovjetiska eran – 1950-talet.

Share

Om nykomlingar på Lvivs basarer – och om några eftersökta

Category: by sophie engström, Det halytjyska köket, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Chotjete kuljotjik?”, hojtar damen till oss från sitt berg av frukt och grönsaker. Så inleds nästan alltid ett handelsutbyte på någon av Lvivs alla matmarknader, (här de kallas de basar eller rynok). “Vill ni ha en påse?” betyder det.

Efter att man plockat på sig av de ljuvligheter som erbjuds börjar sammanräkningen, vilken går i en rasande fart. Ty det ska gå snabbt. Helst ska man inte söla och fundera. Jag hinner nästan aldrig kontrollera att summan stämmer med vad vågen mäter. Men trots det känner jag mig aldrig lurad. Det räcker med att jag ska se lite tveksam ut, eller förvirrad, för att de ska räkna om allt igen.

Den här proceduren är nog det enda som inte förändrats under de senaste åren i Lviv. Varorna som erbjuds har däremot förändrats. Utbudet har blivit större. Främmande fåglar för den lvivianska matmarknaden har i många fall slagit sig ner och byggt bo bland de varor som tidigare var hemtama för köparna. Tidigare var det till exempel ganska svårt att hitta avokado, chili eller citrusfrukter när det inte var säsong. Idag kan jag hitta avokado nästan året runt, och chili är inte längre en bristvara.

Men det slår mig ganska ofta hur mina inköpsvanor ändrats sedan jag flyttade hit. När jag bodde i Sverige satt jag ofta hemma och tittade i recept för att få inspiration. Sedan plitade jag ner namnen på de varor jag saknade på en lapp. Endast ett fåtal gånger kom jag hem tomhänt eller hade tvingats söka särskilt länge efter det som krävdes för att skapa mina kulinariska alster. Jag mötte inte ens problem om jag skulle laga något mycket exotiskt. Svenska matbutiker erbjuder faktiskt nästan allt mellan himmel och jord.

Nuförtiden gör jag precis tvärtom. Jag går till matmarknaden och handlar det som jag tycker ser gott ut eller blir nyfiken på. Det här har lett till att jag helt enkelt exluderat vissa favoriter från mitt kök. Ett exempel är wok. Det är nästan omöjligt att vid ett och samma tillfälle hitta det som behövs. Jag minns fortfarande den dag jag plötsligt snubblade över en burk kokosmjölk i Lviv. Mitt jubel hördes nog över stora delar av innerstaden. Idag är det visserligen lättare att hitta (svindyr) kokosmjölk, men citrongräset tycks inte trivas på de ukrainska fälten. Och om de växer upp hamnar de antagligen ögonaböj i någon spritdryck. På marknaderna huserar de i alla fall inte.

Det finns även andra grödor som lyser med sin frånvaro. Grönkål till exempel. Varför detta lättodlade kål inte slagit läger på matmarknaderna är för mig ett mysterium. När jag besökt Polen har jag till min förtvivlan sett deras stolta fysionomi breda ut sig bland grönsaksstånden. Men till Ukraina vågar de sig tydligen inte.

Det samma gäller kålroten. Denna ljuvligt lena och smakfulla rot är ett tydligen förvisad på livstid från ukrainsk mark. Mycket besynnerligt, ty jag har sett den i Polen, så det är inte så att den vägrar växa ur galizisk mylla. I Polen har jag förövrigt blivit serverad rotmos i Radio Krakóws matsal. Det var definitivt rotmos, även om jag tyckte att de misshandlat den alldeles förfärligt. Det polska köket är annars mycket trevligt och aptitligt. Men tyvärr ha det stackars folket missförstått hur man handskas med en kålrot. (Å andra sidan är det kanske bättre att missförstå hur man sköter en kålrot, än att inte alls vilja kännas vid den. I den senare kategorin finner du ukrainarna.)

Det är nu en tid sedan jag slutade att leta efter dessa olikartade kål. Jag har anpassat mig, och det har har lett till att jag har släppt in en faslig massa nykomlingar i mitt kök. Problemet är bara att jag just nu inte kan komma på vilka de är, ty jag har tydligen anpassat mig till den grad att jag tycker att de alla är helt bekanta vänner i mitt kylskåp eller i min fruktkorg.

Jag har till och med anpassat mig så mycket att jag nu inte riktigt kan föreställa mig ett liv utan de lvivianska matmarknaderna. De har blivit lika mycket en del av min vardag, som att morötterna inte ska köpas plastförpackade, utan ligger stiligt i buntar ihop tvinnade med sytråd.

Och jag har mycket svårt att föreställa mig en mathandlingstillvaro utan ett litet samtal med någon av alla dessa heroiska damer och herrar som befolkar de lvivianska matmarknaderna. De styr vad som ska hamna i mitt kök, och det är egentligen de som idag skriver mina recept.


Make söker vara på Vynnykivskij rynok.

Share

Gator som bär sår – del 5. To be continued…

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

På en bänk, strax innanför ingången sitter hon. Följer oss med blicken. Följer alla besökare med blicken. Det är svårt att säga varför hon är här. Har hon något särskilt ärende hit? Eller vilar hon bara sina trötta fötter före det att hon banar väg genom staden? Jag försöker le. Hennes blick studsar vid mig, utan att fastna.

Men så tycker hon plötsligt att jag blir intressant. Hennes ansikte förbyts till förvåning. Vad säger hennes leende? Är det sarkastiskt eller inkännande? Det går inte att avgöra vad den äldre kvinnan på bänken tänker. Hennes nyfikenhet på mig föds när jag löper med fingrarna över de travade gravstenarna. De judiska gravstenar som jag bidrog till att lyfta från glömskans förbannelse. Gravstenarna på Hanny Barvinok-gatan. (Nedan hittar ni länkar till tidigare postningar.) Nu står de på Janowskij begravningsplats och väntar på nästa steg. Eller ligger, skulle jag vilja säga. Travade på varandra. Några utan att få se solens ljus. Men ändå är det bättre än tidigare. Då, när de låg pressade under asfalten.

Den äldre damen har redan förlorat intresset för mig. Hennes blick har vandrat iväg någon annanstans. Istället har en liten honkatt förenats med oss. Hon tittar förundrat på oss när vi går runt gravstenarna, och nästan smeker dem ömt. Det är som om hon frågade oss vad som ska hända nu…

Det är en märklig känsla att möta dessa stenar igen. I juni genomlevde jag någon slags euforiskt hämndbegär. Hämnd på mänsklighetens inneboende grymhet. Inte min hämnd, utan de miljontals mördades hämnd. Jag upplevde det som om jag handgripligen tog strid mot – gjorde uppror mot – nazismen och mot alla förtryckare och mördare. Nu när jag återser stenarna, känner jag ett sting av antiklimax. Varför ligger ni här, så där? Varför finns det ingen här och rätar upp er? Ändock vet jag att inget sådant är så enkelt. Alla beslut i den här staden om vad som ska göras med platser med det judiska arvet – där synagogor stod, begravningsplatser fanns och så vidare – har lett till uppslitande bråk. Det finns nästan lika många meningar om hur och vad som ska göras som det finns engagerade och inblandade.

Ty förintelsen är inte ett vanligt brott. Förintelsen har inte många likheter med någon romantiserad och banaliserad film, så som Schindler’s list eller Pianisten. Förintelsen, eller Shoah, går inte att pressa in i filmvärldens mallade och begränsande narrativitet. Just därför är det omöjligt att komma överens. Verklighetens förintelse, eller Shoah, är för komplex och ofattbart grym. Om man satt sig in i förintelsens grymheter, och fasansfulla konsekvenser, förstår man att vår tid inte har någon förståelse för förintelsens konsekvenser. Vi har en softad version. Tillrättalagd. Manipulerad.

Alla de som är inblandade, eller de som är engagerade, i förintelsen har olika förhållningssätt till det mördande som skulle leda till att judarna utplånades från den europeiska kartan. Shoah är ett öppet sår. Det blöder. Vi, de efterlevande, har aldrig bearbetat Shoah. Förstått dess omfång. Vågat förstå. Vi skjuter det ifrån oss. Det var hemskt, må det aldrig hända igen, säger vi. Utan att förstå att det alltid kan hända igen. Ty det hände då. Och vi har egentligen inte gjort mycket för att det inte ska hända igen. Vi står på samma ruta som strax efter förintelsen. (För att parafrasera Sophia Marshman utmärkta analys “Representations of the Holocaust in Popular Culture“.)

För de insatta, de som studerat mer, är verkligheten mer komplex än filmdukens fladdrande sken. Det gör att det är svårt att besluta. Trots att många önskar att gravstenarna ska bli del av ett monument, eller något annat, så känner jag plötsligt att det är angeläget att gravstenarna står där de står. Eller ligger där de ligger. För där ute, runt omkring i Lviv och över hela Galizien, ligger gravstenar under asfalten och väntar på att upptäckas. I väntan på att få lyftas upp, bort från glömskans förbannelse. Och överallt finns överlevarnas berättelser om de mördade miljonerna. Vi måste lyssna till dem. Sluta upp med att banalisera, förenkla, göra jämförelser som inte tjänar annat syfte marginalisera de berättelser som finns.

Vi ska aldrig sluta lyssna. Och vi ska aldrig sluta låta deras röster leva vidare genom oss. Ty det finns inget slut på Shoah. Det går inte att avsluta.

Tidigare blogginlägg om gravstenarna:

Del 1

Del 2

Del 3

Del 4

Share

En likriktningens parad

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Imorgon är det försvararnas dag i Ukraina. Det innebär en faslig aktivitet på själva paraderandet. Man går i långa slingrande ormliknande led. Skuttar i takt till trummor eller står med huvudet i en märklig vinkel som tycks allt annat än bekväm. Allt iförd uniform. Ansikte vid ansikte riktas framåt. Omöjliga att skilja den ena från den andra.

Idag, när jag ofrivilligt, råkade passera självaste generalrepetitionen inför morgondagens höjdpunkt, erfor jag, som så ofta när jag ser uniformer i riklig kvantitet, en lätt rysning av obehag. Uniformer har en särdeles dålig inverkan på mitt humör och av någon oförklarlig anledning känner jag mig alltid skyldig till något märkligt brott som jag inte har begått. Det är därför för mig en gåta varför så många blir gladlynta, när de ser en uniformerad parad. Jag blir inte ens road av att tvingas åse det där omtalade vaktombytet på Slottsbacken i Stockholm. Även när jag bevistar en sådan tillställning känner jag ett litet uns av obehag. (Trots att de egentligen bara ser ganska löjliga ut i sina otidsenliga uniformer och annat krimskrams de behagar bära runt på.)

När jag idag stod och spejade över ändlösa rader av individer med likartade klädesplagg, letade min hjärna plötsligt ut på nya äventyr. Jag började nämligen att tänka på de civila uniformer vi omges av. Jag tänkte särskilt på hipster-uniformen.

När jag första gången besökte Ukraina tilltalades jag av de många personliga uttryck som man tänkt ut bland dem som ville avvika från mainstream. Här fanns en uppsjö av fiffiga lösningar på hur man markerar att man inte ville sorteras in under kategorin “den vanliga ukrainaren”. Det var påhittiga frisyrer, kläder som sytts om, olika oväntade färgkombinationer och så vidare. Kreativiteten hade inga gränser.

Jag kände en stor respekt för dessa människor som tycktes bära en alldeles unik förmåga att bryta normer. Som uppvuxen i ett samhälle där klädkedjorna gjort allt för (och lyckats med) att förlama vår kreativitet, blev jag imponerad. Det händer inte sällan att jag genom enkla ordalag tillbad deras finurligheter.

Så här i efterhand inser jag att jag tillbad deras kreativitet ty den i själva verket var ett stillsamt uppror mot uniformer. De, då unga, människor jag träffade, var skolade i sovjetiskt normtänkande. Deras uppror var lika mycket ett uppror mot klädhegemonin som det var ett uppror mot efterdyningarna av den diktatur de var uppvuxna i.

Idag ser jag alltmer sällan dessa uppfinningsrika utstyrslar. De finns, men den västerländska klädkedje-kulturen övertar allt mer plats i det offentliga rummet. Likformigheten på Lvivs gator är nu mer påtaglig än tidigare. (Även om den inte är lika totalitär som den är i exempelvis Sverige.) Lvivs gator pryds nu allt oftare av hipster-uniformer. Helt urvattnade på personlighet och postsovjetisk kreativitet. För några kanske denna klädstil signalerar nya tider. För mig tutar dock denna signal endast liktonigt. Helt utan klang och fullkomligt tonlöst.

Även bland mainstream ser jag en förändring i dagens Lviv. Det är bara en blygsam skara som idag ser ut så som normerna sa att man skulle pryda sig tidigare. Mångas klädval är förbryllande nära besläktade med svenska garderober.

Ibland tycker jag att denna förändring gått så rasande fort. För bara några månader såg gatubilden helt annorlunda ut. Då var den, för mig mer vanligt, postsovjetisk. Idag är den kanske för-europeisk. Eller helt enkelt bara för europeisk.

När jag idag stod där och tittar på, eller snarare förfasade mig över, de guppande huvudena i paraden, så skönjer jag plötsligt något jag ändå tilltalas av. Den att, trots alla pukors slag och taktpinnar hit och dit, så guppar ändå huvudena hopplöst olika. Ty det spelar ingen roll att vi envisas med att försöka efterapa varandra, en är alltid lika olik som en annan är lik. Även om man träder in i rollen som den perfekta hipstern, hiphoparen eller fasen vet vilken epitet man vill ha. Vi är alla olika. Trots att vi helst vill vara samma lika. Så även om klädkedjor och försvarsmakter med flera jobbar för att likrikta oss, finns det alltid ett embryo till att tänka fritt.

Det svåra är bara just det, att tänka fritt. Ty det är mycket enklare att ikläda sig hipster-uniformen och spela fri. Den rollen kan alla spela. Men att tänka fritt, och pryda oss efter eget huvud är svårt, men ändå större. Och risken är ju att det blir svårare att tänka fritt när alla runt omkring bär samma uniform för att markera en önskad olikhet (som faktiskt idag lätt kan förväxlas med likhet). Det blir en likriktningens parad.

Enär likformigheten ger kanske glädje för stunden, men du glöms snart bort. Så som jag nu har svårt att minnas ett enda av alla de ansikten jag såg guppa förbi dagens generalrepetition inför försvararnas dag.

walk over
En bild från tiden före likriktningens parad.

Share

%d bloggers like this: