viewpoint-east.org

… om detta må alla som kan berätta…

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Det är nog fyra stycken här. Minst. Kanske några vi inte ser. Som ligger upp och nervända eller bland bråtet där borta“, sa Marla Raucher Osborn och sveper ut med handen. Vi står på platsen för Gestapos gamla högkvarter i Rohatyn. Ägaren till marken har rivit det gamla huset, och judiska gravstenar har åter trätt fram i dagens ljus och blir en påminnelse om alla de människor som mördats. Gestapo gjorde gärna så. Tog gravstenar från judiska begravningsplatsen och använde dem som byggmaterial. Den ultimata förnedringen. En livlig diskussion tar vid. Meningarna är delade om vi ska flytta gravstenarna till den gamla judiska begravningsplatsen nu, eller vänta tills man fått prata med ägaren till marken. Slutligen vinner det senare alternativet.

Det är egentligen inte för dessa gravstenars skull vi är i Rohatyn. Vi har kommit för att hålla en hågkomst för de judar som mördades vid norra massgraven i Rohatyn. Minneshögtiden är arrangerad av Marla Raucher Osborns och Jay Osborns organisation Rohatyn Jewish Heritage. Vid den norra massgraven mördades judar från intill liggande byar och städer. Den sjätte juni 1943 påbörjades den slutgiltiga likvideringen av Rohatyns getto. Flertalet av Rohatyns judar hade redan mördats ett år tidigare. Deras liv ryktes ifrån dem vid den södra massgraven. Däribland Marlas egna släktingar. Från mars 1942 till juni 1943 mördade man nästan alla judar i Rohatyn och i de omkring liggande byarna och städerna. I år är det alltså 76 år sedan nazisterna påbörjade likvideringen av Rohatyns getto.

Varje år, i mars och i juni, arrangerar Marla Raucher Osborn och Jay Osborn hågkomster för de mördade. Jag var med första gången förra året. Då som nu slås jag av hur oerhört viktigt Marla Raucher Osborns och Jay Osborns arbete är.

Det finns de som anser att vi har fokuserat för mycket på Förintelsen, eller Shoa. Till dem vill jag hälsa att det är uppenbart att vi inte är färdiga med att bearbeta, tala, och skriva om Förintelsen. Ty om vi hade lyckats att bearbeta detta, Europas värsta trauma, så hade till exempel norra massgraven i Rohatyn haft en månghövdad skara av invånare i Rohatyn som varit där vid hågkomsten – för att visa sitt inkännande, sin empati och att bryr sig om minnet av de mördade.

På hågkomsten fanns egentligen bara en Rohatyn-bo närvarande, den heroiska och beundransvärda Mychailo Vorobets. Under 25 års tid skötte han de två massgravarna. Han planterade blommor, klippte gräset, och lät inte de mördades minne blekna bort.

När Mychailo Vorobets var sju år gammal, tog hans far honom till den södra massgraven. Mördandet hade pågått där några dagar tidigare. Massgravarna var fortfarande öppna, och den unge pojken kunde se rakt ner på de mördade. “Där ser du den rena ondskans handling“, lär hans far ha sagt till honom. Det här satte givetvis mycket djupa spår i den unge Michailo Vorobets.

Under 25 år skötte alltså Michailo Vorobets platserna för massgravarna på frivillig basis, men för några år sedan orkade inte längre hans kropp med den tunga sysslan. Idag har han endast möjligt att visa sitt inkännande och engagemang genom att bland annat närvara vid de hågkomster som Marla Raucher Osborn och Jay Osborn arrangerar. Och även en sådan insats behövs – för att bevara minnet av de mördade. Och jag känner faktiskt ett sting av sorg över att ingen annan Rohatyn-bo än Vorobets kom till torsdagens hågkomst. Situationen var densamma förra året. Och Rohatyn är inte unik när det kommer till avsaknad av engagemang för minnet av förintelsens offer. Så här ser det ut på flera platser runt om i Galizien. (En representant från stadens museum deltog i hågkomsten vid södra massgraven 2017, men sedan dess har Rohatyns stadshus inte deltagit i de hågkomster som Rohatyn Jewish Heritage arrangerat.)

Jag försöker förstå vad det beror på. Den där avsaknaden av engagemang. Tycker man att man inte behöver sörja de judar som mördades i förintelsen? Jag försöker tänka något snällt, inte arga tankar. Men det är svårt, ty jag ser det enorma resurser som Marla Raucher Osborn, Jay Osborn, och Michailo Vorobets, plöjer ner i att försöka bevara minnet av de judar som mördades. Det är en gåva de ger till Rohatyn. Till stadens historia, samtid och framtid. Någon från stadshuset borde varit där vid hågkomsten, för att visa sin uppriktiga uppskattning. Det är nämligen inte alla platser i Galizien som begåvats med sådant engagemang. Ett engagemang som staden dessutom inte behöver betala en enda kopek för.

Och när vi står på platsen där Gestapos gamla högkvarter låg, frågar jag mig vad som hade hänt med gravstenarna om inte Marla och Jay uppmärksammat att något var på gång på platsen. Hade någon annan brytt sig om gravstenarna? Eller hade de bara forslats bort som ett stycke stenskrot?

Det blir för mig då mycket uppenbart att vi inte har bearbetat, talat, skrivit om förintelsen tillräcklig, ty engagemanget hade annars varit självklart. Och jag tänker: om detta må vi, ni, alla som är kunniga och vill förmedla, berätta…


Till höger om Marla Raucher Osborn står Jay Osborn. På hennes vänstra sida ser ni Michailo Vorobets, och till vänster om honom Alex Denysenko (som arbetar som guide och har hjälpt många att finna sina rötter i Ukraina).


Vid Gestapos gamla högkvarter. Vasyl Juzysjyn (tolk, ovärderlig stöttepelare och chaufför) Jay Osborn och Marla Raucher Osborn.


En av gravstenarna vid Gestapos gamla högkvarter. Markens ägare har hört av sig till Marla och Jay, och de får komma och hämta gravstenarna nästa vecka.


Du kan stödja Rohatyn Jewish Heritages viktiga arbete. Läs mer om hur du gör här!

Läs mer på Rohatyn Jewish Heritages om norra massgraven.

Jag vill också understryka att Rohatyn visat intresse för stadens judiska historia genom en avdelning på stadens museum. Ett stort steg i rätt riktning. Läs mer här.

Share

Hanna Kralls “Hinna före Herren Gud”

Category: antisemitism, bokrecension, by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jews, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Klockan slår snart tolv, och då är vi inne i en ny månad. Till min förskräckelse ser jag att jag endast skrivit sju ynka blogginlägg denna månad. Här är det någon som legat på latsidan. Nå, tro inte att det beror på att jag inte skrivit under månaden. Tvärtom faktiskt. Men inte material som hamnat här på bloggen. Under våren har jag läst väldigt mycket, och för en tid sedan skrev jag ner mina tankar om Hanna Kralls Hinna före Herren Gud.

——

Hinna före Herren Gud/Zdążyć przed Panem Bogiem (1977)
Av: Hanna Krall
Översättning: Lennart Ilke (1982)
Ersatz förslag 2017

Vems röst är det som jag läser? frågar jag mig stundtals när jag läser Hinna före Herren Gud av Hanna Krall. Hanna Krall eller Marek Edelman? Hinna före herren Gud utkom 1977, efter det att Hanna Krall intervjuat Marek Edelman om hans medverkan i Warszawa gettots uppror 1943. Man kan tycka att det inte är så underligt att Hanna Krall intresserar sig för detta ämne. Krall föddes 1935 i Warszawa. Hennes föräldrar var assimilerade judar. När Nazityskland ockuperade den delen av Polen som hon bodde i, valde hennes föräldrar att gömma Hanna hos polacker. Hanna Krall uppger själv att hon ska ha räddats av flera olika familjer. Men Hannas föräldrar räddades inte. De mördades i Majdanek. Det ska ändå inte vara enkom därför som Hanna Kralls författarskap domineras av reportage om Förintelsen. Enligt henne själv var det när hon läste Martin Bubers Chassidiska berättelser som en vilja uppstod att söka efter resterna av de polsk-judiska samhällena, som tyskarna utraderade under Förintelsen.

Efter avslutade journaliststudier började Krall arbeta på Życie Warszawy. Några år senare började hon arbeta på den välkända tidskriften Polityka, och det var under denna tid som hon debuterade med en reportagebok om sin tid som korrespondent i Moskva. Hinna före Herren Gud blev Hanna Kralls första kommersiella framgång. Den sålde stort i Polen, och blev snabbt översatt. Kanske inte så underligt, eftersom hon i den lyfter ett ämne på ett sådant vis som väldigt få före henne gjort. Ryszard Kapuściński lär också ha sagt om henne, att hon tidigt visade en unik begåvning för att beskriva skeenden som ingen annan tidigare lyckats skildra. Kapuściński lär för övrigt ha varit hennes bästa vän, och han läste ofta hennes texter, vilket kan förklara deras litterära släktskap (även om jag inte upplever att de försöker efterlikna varandra).

Hinna före Herren Gud baseras på intervjuer som Hanna Krall gjorde med Marek Edelman under 1970-talets första år. Hon träffade Edelman av en slump. Hon skulle åka till Łódź för att skriva om en fabrik. Väl där insåg hon att det var ett värdelöst reportage, men i den lokala tidningen hittade hon en blänkare om en lyckad hjärtoperation. Hon intervjuade professorn som utfört operationen. När de var klara hänvisade han henne till en kollega som kunde läsa hennes reportage och se om där fanns några fel. Kollegan hette Marek Edelman, och var en av de få upprorsmän i Warszawas getto som överlevande upproret.

Hinna före Herren Gud är alltså en reportagebok inom genren det litterära reportaget, och texten andas verkligen både litterär gestaltning och reportage. Det är inga krassa återgivningar av skeenden vi kan läsa. De är målande, nästan vackra trots det otäcka de handlar om. Jag upplever att Krall med omsorg valt orden, och jag är ganska förvissad om att hon också har putsat Edelmans formuleringar. Språket är rikt och fylligt, utan att för den delen bli överlastat. Temat är förintelsen och upproret i Warszawas getto. Reportaget fokuserar på Hanna Kralls intervju med Marek Edelman och de tar sitt avstamp från tiden för upproret i Warszawas getto. Edelman var en av de centrala ledarna i upprorsgruppen ŻOB (Żydowska Organizacja Bojowa/Judiska kamporganisationen) efter det att deras mytomspunne ledare (Mordechai Anielewicz) dött. Det finns ibland en ettrigt ton. Det är nästan som om Edelman och Krall kivas, som om Edelman inte alltid vill, eller förmår, ge henne hela bilden. Kanske minns han inte. Och ibland går det så långt att Edelman försöker tolka vilken typ av berättelse Krall vill ha: “Gillar du det här med strålkastare? Jag vet att det är lite stilfullare än att dö i en källare. […]/ – Jo, faktiskt./- Då ska jag berätta något mer i den stilen. […]” Hanna Krall är snabb och kontrar med att Edelman tycks hellre vilja berätta om dessa dramatiska händelser: “– Jag har fått intrycket att du själv tycker väldigt om sådana historier – om snabba, energiska steg, och om att skjuta mot strålkastare. Att du föredrar sådant framför källarhålor./ – Nej då. / – Jag tror det i alla fall.” Och hon fortsätter med att betvivla att det finns någon tråd i deras återgivning av upproret i gettot. Hon säger att “Det är ju inte historia vi skriver. Vi skriver om att minnas.” Enligt min tolkning finner vi i den meningen något av kärnan i Hinna före Herren Gud. Att den inte är en skildring av ett historiskt skeende, utan ett försök till att minnas. Och det är uppenbart att det är mycket svårt att minnas olika skeenden på exakt samma vis. Ett exempel på det är när Krall försöker få Edelman att minnas om man i gettot hade hängt upp röda och vita flaggor, som skulle ha synts utifrån gettot. Edelman envisas med att de inte hade hängt upp några röda och vita flaggor, eftersom det inte fanns något tyg att tillgå i gettot. Men alla andra såg dem ju, flikar Krall in. Om alla andra såg dem så fanns de väl, säger Marek Edelman med en axelryckning. För honom är det tydligen inte viktigt. Och kanske är det så att inte ens Hanna Krall är intresserad av att plocka fram en sann berättelse av vad som hände i gettot i Warszawa. Hon vill återge människors känslor, deras bevekelsegrunder, vad som fick dem att göra valet att ta vapen i sin hand.

Hinna före Herren Gud är ingen bok man läser om man är intresserad av att få en ordningsam och tydlig återgivning av vad som hände i gettot. Det är kaotiskt, och vi hoppar mellan olika tidpunkter, mellan upproret i gettot, till hans yrke efter kriget då han arbetade som hjärtspecialist. Krall lyfter också fram små vardagliga ting, vilka förstärker bilden av autentisitet. Ibland väljer Krall att rada upp olika exempel på skeenden efter varandra, som när Edelman spekulerar i hur han kunde överleva och fly ut ur gettot. Vi hör olika röster, och ibland tappar jag som sagt bort mig och undrar vems röst det är jag läser. Är det Edelman eller Krall som noggrant redogör för upprorsstyrkornas storlek och vapen? Det är ju Krall, men av någon anledning känns det som om Edelman sitter där mitt emot henne, och kanske fyller i när hon genar lite för snabbt genom informationen. Boken är skriven under den kommunistiska tiden, men jag kan inte utläsa någon kritik av den polska regimen, eller den antisemitism som uppkom efter sexdagarskriget. Inte med ett ord nämner Edelman de trakasserier som han enligt Wikipedia-sidan ska ha utsatts för. Det hade också varit omöjligt att beskriva, eftersom boken då sannolikt hade stoppats.

Hinna före Herren Gud är en oerhört gripande bok. Genom sin kaotiska karaktär får man något av en inblick i den desperation som judarna i gettot tvingades genomleva. Men det är inte någon vittneslitteratur. Här behandlas minnet. Vad vi minns och hur. Ibland kolliderar Edelmans och Kralls starka viljor i berättelsen, och kanske är det därför som Hinna före Herren Gud ibland tycks drar åt olika håll. Men jag tror att den känslan, att man tappar fotfästet i berättandet, är Hanna Kralls litterära grepp. Hon vill få oss att känna med dem vi läser om. Vi ska inte heller känna oss trygga. Således är det enkelt att förstå varför Hinna före Herren Gud upphöjs till ett av mästerverken inom genren det polska litterära reportaget.

Share

Om att äta upp ett krossat storhetsvansinne

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, EU, Historia, Jews, Kåseri, krönika, ryssland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det måste ha varit grått ute. Sådär östeuropagrått som det bara kan bli här i krokarna, och ungefär så långt som till Berlin. Ty den här berättelsen tilldrar sig till den tid då jag fortfarande var en av alla dessa svenskar som smått maniskt reser till Tysklands huvudstad.

Jag gick väl på någon av Berlins alla trottoarer, djupt försjunken i tankar på någon av dem jag hade intervjuat. Mitt helt galna projekt för resan var att försöka förstå just dragningskraften med Berlin. Varför flyttade och åkte så många kulturarbetare till Berlin, var min egentligen helt hopplösa fråga (även om jag nog tycker att jag lyckades besvara den förhållandevis väl).

Nå, när jag nu gick där med näsan pekande ner i trottoarens stenbelagda rutor, tänkte jag nog ändå inte så mycket på mina skriverier. Jag var, om jag inte minns helt fel, mycket hungrig. Och lycksalig som jag var hade min vän David hotat med att tillreda mig någon typ av anrättning.

Tyvärr fick jag avsluta huvudrätten fortfarande hungrig. Jag hade tydligen glömt att berätta för honom att jag inte åt/äter kött. Fisken åt jag visserligen med god aptit, men det var skralt med firre och den hade dessutom inlindats in i bacon.

När därför efterrätten kom på bordet hade jag föresatt mig att äta mig mätt på den. Det var en tårta han kallade Napoleon. Innan vi fick äta skulle han gagga en massa om hur svårt det varit att tillreda den, och att han hade fått receptet från sin mamma. Hon i sin tur hade fått den från hans moster. Och receptförfattaren ska ha varit hans mormor.

Det här var ett stort ögonblick för min vän David. Det var hans första egna Napoleon. En efterrätt som hans mamma gjort vid särskilt viktiga högtider. Hon hade gjort den i avsaknad av släkt och vänner i Ryssland, sa han. David och hans familj tillhörde de judar som förvisades från Sovjetunionen efter sexdagarskriget. (Några av hans släktingar fick stanna, så som hans moster och mormor.) Tårtan Napoleon hade ätits i hans hem som en protest mot den där hemska dagen då de utvisades, och i ett fåfängt försök att försöka återuppleva smakerna från det forna hemlandet. David själv mindes inget av det eftersom han då låg i mammas mage. Men Napoleon tillhörde ändå en favoritefterrätt.

Det dröjde inte länge innan Davids första egna Napoleon istället låg i våra magar. Den var helt enkelt fantastiskt god.

Nu för tiden, när jag bor i en stad där Napoleon serveras på varje kafé med självaktning, tänker jag ofta på den där berlinska kvällen, när jag äntligen förstod tjusningen med Napoleon. Kanske var det så att Davids inramning av förtärandet även gjorde sitt till. Jag fick en inblick både i vilka vedermödor hans familj fått erfara (fördrivningen och dömda till utanförskap), och en detaljerad beskrivning av hur svårt det faktiskt är att göra Napoleon. Ty det är extremt svårt, och kräver både uthållighet och precision. Tårtan är gjord av flera lager av millimetertunna tårtbottnar som varvas med smarrig kräm. Det tar i alla fall upp till ett dygn innan man kan sätta tårtspaden i den efter allt bökande i köket. Men resultatet är häpnadsväckande. Man tröttnar helt enkelt aldrig på en Napoleon.

Tårtan Napoleon kom till Ryssland någon gång under 1800-talet, och blev särskilt populär efter 1812 då man besegrat Napoleons trupper. På hundraårsjubileet av segern framtogs det recept som än idag är den förhärskande Napoleon-normen i Ryssland och i de länder som tillhörde Sovjetunionen. De många lagren anspelar av någon anledning på Napoleons armé, och det fina strössel ovanpå är en hyllning till den ryska snön (som slutligen knäcktes Napoleons strävan efter att lägga vantarna på Moskvas godsaker).

Och om ni nu känner er upplagda för ett rejält fältslag med köksredskapen, så finner ni receptet här (om än inte Davids mormors recept). Själv har jag förmånen att bo i Rysslands intressesfär, vilket egentligen bara för med sig ett gott ting, och det är att Napoleons krossade storhetsvansinne går att äta upp nästan lite varstans häromkring. Och inte har den Napoleon vi äter här särskilt mycket med den svenska bakelsen. Även om också den har sina förtjänster.

Share

Vid Zuzannas port igen

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, literature, poetry, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Nå, det finns kanske de av er som tror att min kärlek till dem som tidigare befolkade Lvivs gator, då staden hette Lwów eller Lemberg, betyder att jag inte känner någon kärlek till dem som befolkar staden idag. Det är faktiskt en helt felaktig slutsats. Ty mitt hjärta klappar lika starkt för dem som bodde här tidigare, och dem som är här nu.

Men det är ändå så att det är minnet som intresserar mig. Hur vi minns och vilka vi minns. Och jag är särskilt intresserad av dem som inte syns. De som glömts, och således finns gömda bakom fasaderna. De, vars själar, ännu ändå på något vis finns här.

Och jag är inte ensam om att känna denna nyfikenhet. Denna iver att gräva fram alla de berättelser som döljs för den omedvetna lvivivanen eller den tillfällige besökaren.

Jag skulle nu kunna sammanställa en lång lista över alla de grupper, organisationer och personer som drivs av samma kall som jag. Men jag har lärt mig den hårda vägen att allt jag skriver här är utrustat med vingar av dun (för att parafrasera Zuzanna Ginczanka) som lätt svingar iväg och hamnar hos någon annan mer etablerad, som liksom av en händelse glömmer att nämna mitt namn. Därför sitter jag på en hel uppsjö av kunskaper, som inte delas här. Dessa kunskaper får helt sonika får nöja sig med att vandra tillsammans med mig, tills det att jag beslutat vad jag ska göra med dem.

Men låt oss återgå till minnet. Var än jag går finner jag det. Inte behöver det finnas någon speciell person knuten till varje plats för att man ska känna vilka som varit där, vad de tyckte om, och det är nästan så att jag ibland kan ta på deras drömmar och förhoppningar. Ett vant öga kan se det där. Se dem. Kanske är det lite lättare för mig än för många som är födda och uppvuxna i lejonstaden. Jag kommer liksom fri från sentimentalitet. Fri från egna minnen. Men med en hel skottkärra (eller rullebör, som jag hellre kallar den) av omättlig nyfikenhet, lust att förkovra mig och… det viktigaste… ödmjukhet. Ty jag känner både ödmjukhet för dem jag träffar och som bor här nu, och inför minnet av dem som bodde här tidigare. De är för mig ändå ett och samma. Förbundna genom denna förtrollade plats.

Jag ska inte sticka under stol med att jag ibland misstycker med hur man förvaltar historien här. Trots att det finns många som intresserar sig för att bära historien vidare, så finns det tyvärr de som inte tycks bekymra sig märkbart om den. Det senare förhållningssättet bygger nästan uteslutande på avsaknad av kunskap eller bristande ekonomi. De som medvetet demolerar är en liten grupp som bara har pengar för ögonen. Och de är ofta redan rika och befinner sig i ett ekonomiskt skugglandskap, som i och med kampen mot korruptionen, ändå lever på lånad tid och är förhållandevis snart ett minne blott.

Det finns ändå vissa platser i staden som jag skulle önska att de som bodde där förr blev synliga för de som bor här nu. Zuzanna Ginczanka är en sådan person. En plakett utanför porten där hon bodde skulle antagligen bara väcka förtjusning och nyfikenhet. Ett annat exempel är Stanisław Lem. Han hade en plakett, men den togs ner av husägarna. En plakett över honom skulle antagligen också bidra till förtjusning hos inte bara dagens lvivianer, utan även hos alla de polska turister, som dagarna i ända vandrar runt i Lviv och söker Stanisław.

Idag vill jag dock främst slå ett slag för Zuzanna Ginczanka. Ty här finns en svensk koppling. DNs chefredaktör Peter Wolodarskis mormor var nämligen god vän till Zuzanna. Hon hette Lusia Stauber och gick ur tiden förra året. Sverige har alltså en koppling till Zuzanna Ginczanka, och till dagens Lviv. Vi har ju givetvis många andra kopplingar, men visst är det lite kittlande att få känna samhörighet med en av Polens mest kända poeter? En poet som dessutom är på modet just nu. Dessutom skulle vi vara med och berika Lvivs nutid, något som alla här älskar. Och varför ska Lviv vara sämre än Kraków och Rivne? De har satt upp plaketter. Zuzanna bodde ändå tre år i samma hus i Lviv.

De av er som orkat harva er ner genom min oändliga textmassa (den blev ju lite längre än en tweet), kanske undrar om det finns någon slags uppmaning i min text. Ja, låt så vara, det kanske finns det. Om ni känner er kallade, skriv en rad till mig. Kanske faller det du skriver mig i smaken.

(Här kan du läsa tidigare inlägg på temat Zuzanna Ginczanka. Skrolla nedåt, eftersom detta blogginlägg ligger först.)


Minnesplakett på huset i Kraków där Zuzanna bodde sin sista tid i livet.


En minnesplakett på huset i Rivne, där Zuzanna bodde med sin mormor.

Bilder från Wikipedia.

Share

Pogromen i Proskurov 15 februari 1919

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Den 15 februari 1919 red en trupp soldater in staden Proskurov. Soldaterna tillhörde ukrainska folkets armé, och leddes av Ivan Samosenko. Under några timmar mördade man kvinnor, barn, gamla, yngre och äldre män. Någonstans mellan 1300-1700 personer mördades. Och gemensamt för dem alla var att de var judar.

Pogrom kallas det för, när en massaker görs mot judar. Ordet kommer från ryskan, och betyder att “tygla någon”, “utsätta för våld”. Och våld var det invånarna i Proskurov utsattes för.

Man har i efterhand sökt vem som bär skulden för detta brott, och en del ägnar hela sin vakna tid åt försöka lägga skulden på Symon Petljura. Andra ägnar hela sin vakna tid åt att försöka rentvå honom. (Själv är jag för okunnig i frågan för att uttala mig om hur det förhåller sig.) Petljura var en nationalistisk journalist, författare, politiker och publicist, som vid tidpunkten för pogromen i Proskurov var krigsminister i den ukrainska folkrepubliken. Detta första försök att bilda en egen ukrainsk nation var kort, 1918-1921, och färgades av ett blodigt krig mellan Sovjetryssland, Polen och den ukrainska folkrepubliken. Nationen hade aldrig någon chans att bli en trygg plats för sina invånare. Trots att Petljura faktiskt var noga med att även belysa att judarna behövde skydd. I den kortlivade folkrepubliken hade faktiskt judarna en folkrättslig position. Men det hjälpte inte. Ty det fanns de med förryckta idéer om judarna. En av dem var alltså Ivan Samosenko, som faktiskt senare avrättades för sina brott och mord på judar.

Idag är det alltså 100 år sedan hans trupp äntrade staden Proskurov och skanderade “Död åt judarna, och rädda Ukraina”. När det blev känt vad som skett beordrade Petljura att Samosenko skulle arresteras.

Det är många som försökt att skildra lidandet som judarna utsattes för under pogromen i Proskurov, men mitt val föll på Issachar Ber Ryback. Ryback föddes i staden Kropyvnytskyj, som då kallades för Jelizavetgrad, år 1897. Han visade tidigt ett intresse för konst, och var särskilt intresserad av att skildra judarnas liv. Han skildrade livet i shetls, de judiska städer som fanns i östra Europa fram till Förintelsen. Hans stil var expressionistisk, och man jämför honom ofta med hans mycket mer kända kollega Marc Chagall. 1917 begav han sig till Moskva, där han deltog i utställningar med konstnärer inom avantgardismen.

Ryback försökte verka i Sovjetunionen, men som judisk konstnär, med judisk tematik blev det allt svårare för honom att vara kvar. 1926 emigrerade han slutligen till Paris, där han 1928 hade en uppmärksammad separatutställning.

Rybacks far mördades i en pogrom. Det här måste ha satt djupa spår. Ångesten och maktlösheten måste alltid ha jagat honom. Jag tycker att det tydligt syns i målningen nedan. I förgrunden ser vi hur två män, den ena troligen rabbin, rusar fram i panik. I sina famnar bär de helgedomar från synagogan. Jag tror att rabbinen håller torarullen i sin famn. Insvept i tyg. Bortom de två männen som rusar fram ser vi en stor grupp människor, med skrämda ansiktsuttryck. Målningen heter Pogrom 1919. Kanske föreställer den pogromen i Proskurov.


Issachar Ber Ryback. “Pogrom 1919”.

Share

Janina Hescheles – en röst från förintelsen

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, Litteratur, översättningar, poetry, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Idag är det Förintelsens minnesdag. Det har förhoppningsvis inte undgått någon av er som brukar hitta hit till viewpoint-east. Under de senaste åren har jag varje år skrivit något på denna dag, men för varje år blir det svårare. Det som tidigare var något dunkelt, avlägset och otäckt, har med tiden blivit förfärande verkligt. Idag kan jag inte hålla Förintelsen på en armlängds avstånd.

Man skulle kunna säga att jag har mig själv att skylla. Detta för att jag läst hyllmeter, skrivit okänt hur många tecken, och för att jag frivilligt ger mig i kast med att försöka hjälpa till med att bevara minnet av de miljoner mördade. Ingenting tvingar mig. Jag är inte judinna, och har ingen familjeanknytning till alla de mördade. Men trots det tycker jag att det ingår i mitt ansvar att minnas. Att vara där och bistå i kampen mot att förintelsen göms undan. I kampen mot antisemitismen. Jag gör det för att det är mitt ansvar, som europé. Ty vi bär alla ett ansvar, hela Europa bär ett ansvar, som den polske historikern Jan Błoński skriver i En stackars kristen ser på ghettot.

Det är så många jag mött på min resa genom vittneslitteraturen. Jag skulle vilja kunna nämna alla och envar. Ty alla dessa behöver åter få möjligheten att möta de levande. Varje vittnesmål rymmer dessutom många andras berättelser. Och för varje gång deras redogörelser återberättas, eller läses, når deras lidande ut, likt ringar på vattenytan, till varje del av den ocean vi kallar mänskligheten, och som vi alla delar.

Idag när jag står vid monumentet över Förintelsens offer i Lviv, tänker jag på Janina Hescheles. Nej, jag tänker inte enbart på henne, men jag tänker just på henne. Hennes knivskarpa iakttagelser från staden där jag bor, har ätit sig in i mitt medvetande. Det går nästan inte en dag utan att jag inte tänker på henne.

Janina föddes 1931 i Lwów (idag som känt Lviv). Hennes mor var sjuksköterska och arbetade både före och efter krigets utbrott inom detta skrå. Hennes far var den förhållandevis kända journalisten Henryk Hescheles. Han var bland annat ansvarig utgivare för den sionistiska tidskriften Chwila, som hade sin bas i Lwów.

När nazisterna intog Lwów i juni 1941, var Janina 10 år. Hennes far blev mördad i de pogromer som skedde i Lwów under de första dagarna efter sovjeterna övergett staden. Janina och hennes mor blev internerade till gettot, men de blev senare förflyttade till koncentrationslägret Janowska. Janina skildrar det hon ser som om hon vore en skolad författare. Språket är rikt och målande, och du kan med enkelhet känna den fasa, skräcken att vara utelämnad till mänsklighetens absoluta grotesk.

Janina diskuterat frågan om det är värt att leva vidare, om de som mördas kan ses som hjältar, och hon bråkar med sin mor om att Janina måste försöka fly. “Du måste gå! Du måste hämnas mig och pappa!“, ber hennes mor. Janina brottas ändå med tanken på om hon vill leva. Efter lång tvekan kommer hon till beslutet att hon måste leva, men ändå tvivlar hon på att den polska underjordiska organisationen Żegota ska hjälpa henne. “Människorna är ju stora egoister och vem skulle riskera eget liv för en Janina Hescheles, som hade det bra före kriget?” frågar hon sig.

Men hon räddades faktiskt. Och lever än idag. I höstas besökte hon Lviv. Hon tog sig till platsen för Janowska, och besåg åter de gator, där hennes familj mördades.

Delar av Janinas vittnesmål återfinns i antologin Och skuggorna blir längre – en antologi från krigets Polen (Caverfors 1972). Man kan även läsa en analys av Janina Hescheles dagbok och dikter i Kazimierza Ingdahls utmärkta bok Icke helt och hållet skall jag dö (Författaren och Carlssons förlag 2012).

Nedan kan får ni läsa dikten Bełżec författad av den tolvåriga Janina Hescheles. Översättningen är av Mira Teeman (1972).

Vilken fasansfull blick:
En vagn full av människor
I ett hörn några lik,
alla står nakna.
Klagan överröstas av hjulens dunkande –
Den dömde förstår bara
Vad hjulen har att säga:
till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
Till döden! Till döden! Till döden!
Till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
att dö, att dö, att dö.
Om du vill leva
så hoppa! så flyg! så skynda dig!
men tänk dig för
barnvakten väntar även på dig.
Han viskar till den käre dödsdömde:
Din mor får du aldrig se mer
Förgäves du gråter, förgäves du snyftar
Din far får du aldrig se,
Ty hjulet till Belzec dig för –
till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
till döden! Till döden! Till döden!
Till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
att dö, att dö, att dö.
Tåget saktar av, tåget stannar.
Ur tusen bröst en klagan sig sliter.
Tåget är vid sitt slut mål.
Och loket visslar:
Det är Belzec! Det är Belzec! Det är Belzec!

På bilderna ser ni Janina Hescheles med sin mor och far i Lwów. I en tid före mördandet började.

Bilderna kommer från Center for Urban History in East Central Europe bildarkiv.

Share

Bertha Kalich – en judisk Sarah Bernhardt från Lemberg

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jiddisch, Kåseri, krönika, Teater
Tags: , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Det är inte så att jag inte vill skriva om kvinnor ur den lvivianska historien. De är bara så förfärligt svåra att skrämma fram dem från historiens dunkel, dit de tagit sin tillflykt i brist på uppmärksamhet och ovationer. Men det finns de som ändå inte räds att träda fram för att nagelfaras av en nyfiken själ som jag. En av dessa kvinnor är Bertha Kalich.

Den sjuttonde maj 1874 såg hon dagens ljus för första gången. Och hon gjorde det alltså i vår lejonstad, som då lystrade till namnet Lemberg. Hennes far var borsttillverkare, men trots att Lembergs gator nog behövde sopas en del, så var han fattig. Han var även hängiven violinist, men endast som amatör. Hennes mor var frilansande sömmerska, vilket betydde att hon mestadels arbetade hemifrån.

Moderns trognaste kundkrets var teatersällskapen i staden, och den teater- och operaälskande modern tog ofta med sig lilla Bertha för att åse spektaklet på scenen. Dottern lärde sig därför tidigt att älska teatern. Så det var kanske ingen som höjde ögonbrynen i förvåning när Bertha som 13-åring blev medlem i en kör på en polsk teater. Senare blev hon också antagen till polska operateaterns kör, där hon medverkade i just kören under uppsättningen av Verdis opera La Traviata.

Bertha Kalich var nog något utöver det vanliga, ty en annan skådespelare fick upp ögonen för Bertha i kören. Han hette Max Gimpel och hade precis startat den jiddischspråkiga teatern Yankev Ber Gimpel i Lemberg. Han erbjöd henne snart att bli hans primadonna. Hon hade tidigare aldrig talat jiddisch från scenen, utan det hade varit polska, ryska och tyska som hon haft som scenspråk. Men det var tydligen inga problem för henne att fästa ännu ett språk till sin teaterskrud. Ty efter några öronbedövande succéer blev hon tillfrågad om hon ville bli del av Avrom Goldfadens legendariska jiddischspråkiga teatersällskap i Budapest. (Avrom Goldfaden skapade världens första jiddischspråkiga teater.)

Det tog henne bara några månader att lära sig rumänska, och hon lyckades med konststycket att även trollbinda publiken i Budapest. Det sägs att hon var så formidabelt duktig att till och med antisemiterna tog av sina hattar och bockade djupt för det unga teaterlejonet från Lemberg.

Men ingen framgång är smärtfri, och det fanns även de som var så avundsjuka på hennes framgångar att de planerade att mörda henne. Hon var ju inte ens fyllda 20, men hade redan framträtt i tre länder på minst fyra språk. Och med flera succéer i bagaget.

Därför fanns det de som uppmanade henne att lämna Europa och bege sig till USA, vilket hon efter viss tvekan valde att följa. När hon kom till New York fick hon genast uppdrag på en av stadens mest legendariska teatrar, Thalia teatern. Här hade hon flera bejublade roller i jiddischspråkiga föreställningar.

Det alltid den jiddischspråkiga teatern som fick hennes hjärta att slå. Därför beslöt hon sig för att försöka ge denna teater ett bättre rykte. De antisemitiska stämningarna i USA hade nämligen lyckats inbilla folk att judarna inte ägde någon egen originalitet. Hon började därför slipa både sina musikaliska och gestaltande begåvningar, och med den kunskapen var hon en av dem som la grunden för en livaktig och unik jiddischspråkig teaterscen i USA. Bertha Kalich blev så framgångsrik att hon till och med konkurrerade ut sina manliga kolleger, och fick till exempel rollen som Hamlet när den uppfördes på jiddisch på Thalia teatern. Bertha Kalich tyckte annars om att spela starka kvinnor, och bland hennes favoriter hörde Leo Tolstojs Kreutzersonaten.

Det var också vid denna tid som Bertha fick sitt smeknamn, en judisk Sarah Bernhardt. Nu strömmade anbuden in, och Bertha var med i flera mycket framgångsrika jiddischspråkiga uppsättningar, som mot alla odds lyckades ta sig hela vägen till att sättas upp på Broadway.

Trots att hon måste ses ett språkligt underbarn, så lärde hon sig aldrig att tala engelska utan brytning. Det här skapade vissa begränsningar, och gjorde att hon aldrig hade någon riktigt stor framgång gång på de engelskspråkiga teatrarna, även om hon ändå rönte viss framgång. Men viktigt är att hon var den första jiddischspråkiga skådespelerskan som lyckades etablera sig på den engelskspråkiga teaterscenen. Hon medverkade även i några filmer, som blev väl mottagna, utan att för den delen bli några exceptionella succéer.

Men nu blev det plötsligt svårt för henne att hitta lämpliga roller. Orsaken var att man under 1910-talet hade fått nya ideal för hur skådespelarna skulle agera, och hennes melodramatiska stil var inte lika eftertraktad.

Under 1920-talet drabbades hon dessutom av en okänd ögonsjukdom, och det blev helt enkelt mycket svårt för henne att befinna sig på scenen. 1931 gick hon slutligen i pension, oförmögen att utföra det skrå hon älskade så högt. Åtta år senare gick hon bort. Endast 1500 personer följde henne till hennes sista vila. Bertha Kalich från Lemberg hade ju varit en riktig super primadonna, drivkraften till att skapa en jiddischspråkig teaterscen i USA, så visst hade man förväntat sig några tusen sörjande. Vad det berodde på träter kanske de lärda om ännu, men troligtvis berodde det på att hon hade varit oaktiv flera år. Men hon hade dessutom haft en förkärlek för vissa divalater, vilket gett henne oförtjänt många fiender.

Om man går runt på gatorna i dagens Lviv, Berthas födelsestad, så finner man inga spår av henne. Det finns inga plaketter som säger att “Här framträdde den stora stjärnan Bertha Kalich, den judiska Sarah Bernhardt“. Jag har aldrig hört någon guide nämna henne, eller läst om henne i någon guidebok om stadens historia. Det är underligt, ty Bertha Kalich var en unik skådespelerska, med en fenomenal begåvning. Hon spelade runt 125 roller på sju olika språk. Det är få skådespelare som kan stoltsera med en sådan CV, och Lviv skulle kunna ha mycket glädje av att lyfta fram en sådan unik pärla som Bertha Kalich.

Källa: Jewish Women’s Archive.

Share

%d bloggers like this: