viewpoint-east.org

Med Gusta Dawidson Draenger i Planty

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Runt gamla stan i Kraków löper Planty. Med sin gröna fysionomi omfamnar den de gamla byggnaderna, vars kroppar pekar in mot gamla stans centrum, Rynek główny. I Planty återfinns ett lugn, som bara träd och deras tillhörande fåglar kan erbjuda. Längs med Planty står parkbänkar, där trötta fötter kan få välbehövlig vila. Flera av bänkarna är tillägnade prominenta krakowiter, och andra som betytt, eller fortfarande betyder, mycket för staden.

Bland namnen som pryder bänkarna återfinns Jan Matejko, Stanisław Wyspiański, Stanisław Lem, Wisława Szymborska, Czesław Miłosz, för att bara nämna några få bland de mer välkända. Men här finns också sådana som kanske inte är lika kända för en bredare allmänhet. Zuzanna Ginczanka har fått en bänk dit många hemlösa söker sig. Det bjuder emot att tro att hon inte skulle tycka om tanken att hennes bänk är ett härbärge för de mindre lyckligt lottade. Mittemot henne finns Diana Reiter.

De här namnplaketterna på bänkarna är en sann källa till att förkovra sig, ty här återfinns namn på personer som lätt skulle kunna falla i allas vår glömska. En sådan person är Gusta Dawidson Draenger. Utan en bänk tillägnad henne hade jag nog aldrig lyckats söka upp henne.

Gusta Dawidson föddes i Kraków 1917, samma år som Zuzanna Ginczanka föddes i Kyjiv, och femton år efter Diana Reiter. Gustas familj tillhörde den chassidiska dynastin Ger, som uppstod i den polska staden Góra Kalwaria. På jiddisch heter dock staden Ger. Med runt 100 000 anhängare tillhörde de en av de mest inflytelserika chassidiska grupperingarna i Polen före förintelsen.

Redan som ung började Gusta engagera sig politiskt. Hon gick med i den ortodoxa rörelsen Agudas Yisroel, och hon bidrog till undervisningen inom den judiska organisationen Akiva. Hennes politiska engagemang skulle följa henne livet ut.

När nazisterna tågade in i hennes hemstad Kraków, var hon 22 år. Genast anslöt hon sig till en underjordisk judisk motståndsrörelse. Det var här hon träffade Shimshon Draenger, som inte enkom var motståndskämpe, utan även redaktör för en betydelsefull judisk tidskrift. Det dröjde dock inte länge innan Shimshon Draenger arresterades. Dock inte för sin verksamhet som motståndsman, utan just i rollen som redaktör. Hans tidskrift hade nämligen publicerat en anti-nazistisk essä, som nazisterna inte kunde tåla. Straffet blev att skickas till ett koncentrationsläger i närheten av Opava.

Gusta och Shimshon var redan ett par, och hon kunde inte leva med tanken på att vara separerad från sin älskade. Hon angav därför sig själv, och bad om att få bli skickad till samma läger som Shimshon satt i.

I våra dagar skildras ofta Förintelsen som om man en gång hamnat i nazisternas klor, var man fast. Men andra världskriget var långt mer rörig och kaotisk än vad dagens människor tycks vilja förstå. Det var nämligen inte helt ovanligt att man lyckades fly från koncentrationsläger eller fångenskap. Många lyckades även att betala mutor för att komma ut. Zuzanna Ginczanka frigavs på detta sätt, efter att hon fängslats av nazisterna i Lviv. Även Gusta och Shimshon blev frisläppta genom att någon betalade en saftig muta till nazisterna. Man skulle ju kunna tro att det unga paret, i och med att de blivit frisläppta, skulle vara lite mer försiktiga, men frågan är om sådana tankar ens föresvävade paret.

Efter att de frigavs blev de engagerade i på en gård där de utförde arbete, övervakade av Gestapo. Men samtidigt arbete de med att sabotera för nazisterna. Gusta engagerade sig i den judiska stidsorganisationen ŻOB, (Żydowska Organizacja Bojowa). En organisation som Marek Edelman också var engagerad i. Här bidrog Gusta bland annat till att planera strider, hitta gömställen till motståndsmän, och stjäla vapen. Gusta bar i den här organisationen täcknamnet “Justyna”.

Men efter ett attentat mot ett kafé i Kraków där nazisterna ofta satt, greps Shimshon. När de fick reda på att han var gift med Gusta greps även hon i januari 1943. De sattes i det ökända fängelset Montelupich. Två år senare skulle även Zuzanna Ginczanka hamna här. Mycket tyder på att det var just på Montelupich-fängelset Zuzanna slutade sina dagar.

Gusta var däremot mer lyckosam. Både hon och hennes man Shimshon flydde från fängelset efter några månader. Under sin tid i fångenskap skrev Gusta en dagbok som återfanns efter kriget. Den publicerades 1946 med titeln Pamiętnik Justyny (Justynas dagbok) och tillhör en av de viktig källa till kunskap om den terror den judiska befolkningen fick genomlida under Förintelsen.

Gusta och Shimshon flydde till trakterna kring Bochnia. Där fortsatte de sitt modiga gärning att sabotera för nazisterna. Bland annat hjälpte de andra judar att fly. Men i november 1943 blev Shimshon återigen gripen. Denna gång i Wieliczka. De båda hade gjort upp om att om en av dem greps, skulle den andre uppge adressen till det gömställe där den som ännu var på fri fot befann sig. Shimshon uppgavs därför Gustas gömställe och hon greps.

Det är okänt var de mördades, men det är troligt att det skedde ögonblickligen. Det finns därför ingen grav att gå till, men väl en parkbänk i Planty. Jag tror jag ska ta för vana att stanna lite extra hos Gusta Dawidson Draenger, innan jag knatar vidare och hälsar på Zuzanna Ginczanka och Diana Reiter.

Följ länkarna bland taggarna för mer information om Zuzanna Ginczanka, Diana Reiter, Marek Edelman och Wieleczka.

Share

Hanna Kralls “Hinna före Herren Gud”

Category: antisemitism, bokrecension, by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jews, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Klockan slår snart tolv, och då är vi inne i en ny månad. Till min förskräckelse ser jag att jag endast skrivit sju ynka blogginlägg denna månad. Här är det någon som legat på latsidan. Nå, tro inte att det beror på att jag inte skrivit under månaden. Tvärtom faktiskt. Men inte material som hamnat här på bloggen. Under våren har jag läst väldigt mycket, och för en tid sedan skrev jag ner mina tankar om Hanna Kralls Hinna före Herren Gud.

——

Hinna före Herren Gud/Zdążyć przed Panem Bogiem (1977)
Av: Hanna Krall
Översättning: Lennart Ilke (1982)
Ersatz förslag 2017

Vems röst är det som jag läser? frågar jag mig stundtals när jag läser Hinna före Herren Gud av Hanna Krall. Hanna Krall eller Marek Edelman? Hinna före herren Gud utkom 1977, efter det att Hanna Krall intervjuat Marek Edelman om hans medverkan i Warszawa gettots uppror 1943. Man kan tycka att det inte är så underligt att Hanna Krall intresserar sig för detta ämne. Krall föddes 1935 i Warszawa. Hennes föräldrar var assimilerade judar. När Nazityskland ockuperade den delen av Polen som hon bodde i, valde hennes föräldrar att gömma Hanna hos polacker. Hanna Krall uppger själv att hon ska ha räddats av flera olika familjer. Men Hannas föräldrar räddades inte. De mördades i Majdanek. Det ska ändå inte vara enkom därför som Hanna Kralls författarskap domineras av reportage om Förintelsen. Enligt henne själv var det när hon läste Martin Bubers Chassidiska berättelser som en vilja uppstod att söka efter resterna av de polsk-judiska samhällena, som tyskarna utraderade under Förintelsen.

Efter avslutade journaliststudier började Krall arbeta på Życie Warszawy. Några år senare började hon arbeta på den välkända tidskriften Polityka, och det var under denna tid som hon debuterade med en reportagebok om sin tid som korrespondent i Moskva. Hinna före Herren Gud blev Hanna Kralls första kommersiella framgång. Den sålde stort i Polen, och blev snabbt översatt. Kanske inte så underligt, eftersom hon i den lyfter ett ämne på ett sådant vis som väldigt få före henne gjort. Ryszard Kapuściński lär också ha sagt om henne, att hon tidigt visade en unik begåvning för att beskriva skeenden som ingen annan tidigare lyckats skildra. Kapuściński lär för övrigt ha varit hennes bästa vän, och han läste ofta hennes texter, vilket kan förklara deras litterära släktskap (även om jag inte upplever att de försöker efterlikna varandra).

Hinna före Herren Gud baseras på intervjuer som Hanna Krall gjorde med Marek Edelman under 1970-talets första år. Hon träffade Edelman av en slump. Hon skulle åka till Łódź för att skriva om en fabrik. Väl där insåg hon att det var ett värdelöst reportage, men i den lokala tidningen hittade hon en blänkare om en lyckad hjärtoperation. Hon intervjuade professorn som utfört operationen. När de var klara hänvisade han henne till en kollega som kunde läsa hennes reportage och se om där fanns några fel. Kollegan hette Marek Edelman, och var en av de få upprorsmän i Warszawas getto som överlevande upproret.

Hinna före Herren Gud är alltså en reportagebok inom genren det litterära reportaget, och texten andas verkligen både litterär gestaltning och reportage. Det är inga krassa återgivningar av skeenden vi kan läsa. De är målande, nästan vackra trots det otäcka de handlar om. Jag upplever att Krall med omsorg valt orden, och jag är ganska förvissad om att hon också har putsat Edelmans formuleringar. Språket är rikt och fylligt, utan att för den delen bli överlastat. Temat är förintelsen och upproret i Warszawas getto. Reportaget fokuserar på Hanna Kralls intervju med Marek Edelman och de tar sitt avstamp från tiden för upproret i Warszawas getto. Edelman var en av de centrala ledarna i upprorsgruppen ŻOB (Żydowska Organizacja Bojowa/Judiska kamporganisationen) efter det att deras mytomspunne ledare (Mordechai Anielewicz) dött. Det finns ibland en ettrigt ton. Det är nästan som om Edelman och Krall kivas, som om Edelman inte alltid vill, eller förmår, ge henne hela bilden. Kanske minns han inte. Och ibland går det så långt att Edelman försöker tolka vilken typ av berättelse Krall vill ha: “Gillar du det här med strålkastare? Jag vet att det är lite stilfullare än att dö i en källare. […]/ – Jo, faktiskt./- Då ska jag berätta något mer i den stilen. […]” Hanna Krall är snabb och kontrar med att Edelman tycks hellre vilja berätta om dessa dramatiska händelser: “– Jag har fått intrycket att du själv tycker väldigt om sådana historier – om snabba, energiska steg, och om att skjuta mot strålkastare. Att du föredrar sådant framför källarhålor./ – Nej då. / – Jag tror det i alla fall.” Och hon fortsätter med att betvivla att det finns någon tråd i deras återgivning av upproret i gettot. Hon säger att “Det är ju inte historia vi skriver. Vi skriver om att minnas.” Enligt min tolkning finner vi i den meningen något av kärnan i Hinna före Herren Gud. Att den inte är en skildring av ett historiskt skeende, utan ett försök till att minnas. Och det är uppenbart att det är mycket svårt att minnas olika skeenden på exakt samma vis. Ett exempel på det är när Krall försöker få Edelman att minnas om man i gettot hade hängt upp röda och vita flaggor, som skulle ha synts utifrån gettot. Edelman envisas med att de inte hade hängt upp några röda och vita flaggor, eftersom det inte fanns något tyg att tillgå i gettot. Men alla andra såg dem ju, flikar Krall in. Om alla andra såg dem så fanns de väl, säger Marek Edelman med en axelryckning. För honom är det tydligen inte viktigt. Och kanske är det så att inte ens Hanna Krall är intresserad av att plocka fram en sann berättelse av vad som hände i gettot i Warszawa. Hon vill återge människors känslor, deras bevekelsegrunder, vad som fick dem att göra valet att ta vapen i sin hand.

Hinna före Herren Gud är ingen bok man läser om man är intresserad av att få en ordningsam och tydlig återgivning av vad som hände i gettot. Det är kaotiskt, och vi hoppar mellan olika tidpunkter, mellan upproret i gettot, till hans yrke efter kriget då han arbetade som hjärtspecialist. Krall lyfter också fram små vardagliga ting, vilka förstärker bilden av autentisitet. Ibland väljer Krall att rada upp olika exempel på skeenden efter varandra, som när Edelman spekulerar i hur han kunde överleva och fly ut ur gettot. Vi hör olika röster, och ibland tappar jag som sagt bort mig och undrar vems röst det är jag läser. Är det Edelman eller Krall som noggrant redogör för upprorsstyrkornas storlek och vapen? Det är ju Krall, men av någon anledning känns det som om Edelman sitter där mitt emot henne, och kanske fyller i när hon genar lite för snabbt genom informationen. Boken är skriven under den kommunistiska tiden, men jag kan inte utläsa någon kritik av den polska regimen, eller den antisemitism som uppkom efter sexdagarskriget. Inte med ett ord nämner Edelman de trakasserier som han enligt Wikipedia-sidan ska ha utsatts för. Det hade också varit omöjligt att beskriva, eftersom boken då sannolikt hade stoppats.

Hinna före Herren Gud är en oerhört gripande bok. Genom sin kaotiska karaktär får man något av en inblick i den desperation som judarna i gettot tvingades genomleva. Men det är inte någon vittneslitteratur. Här behandlas minnet. Vad vi minns och hur. Ibland kolliderar Edelmans och Kralls starka viljor i berättelsen, och kanske är det därför som Hinna före Herren Gud ibland tycks drar åt olika håll. Men jag tror att den känslan, att man tappar fotfästet i berättandet, är Hanna Kralls litterära grepp. Hon vill få oss att känna med dem vi läser om. Vi ska inte heller känna oss trygga. Således är det enkelt att förstå varför Hinna före Herren Gud upphöjs till ett av mästerverken inom genren det polska litterära reportaget.

Share

%d bloggers like this: