viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 17 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

1817 beslöt sig den i London baserade fortepianobyggaren Thomas Broadwood att skänka ett instrument till Ludwig van Beethoven. Följdaktligen bjöd han in fem av Londons skickligaste pianister för att välja ut ett instrument till den store mästaren i Wien. När valet hade gjorts lät Broadwood pränta följande latinska fras på instrumentets namnbräda: “Hoc Instrumentum est Thomae Broadwood (Londrini) donum propter ingenium illustrissime Beethoven”, vilket betyder “Detta instrument är en gåva från Thomas Broadwood (i London) till den store Beethoven”.

Det sägs att Beethoven blev exalterad när han fick höra om gåvan och han ska med en del knog även ha lyckats få frakten av instrumentet befriad från tull. I sitt tackbrev till Thomas Broadwood skrev Beethoven att “Jag kommer att betrakta detta instrument som ett altare på vilket jag ska offra mina vackraste verk till guden Apollo.” Men om sanningen ska fram är det möjligt att Beethoven aldrig fick höra instrumentets fulla klang, ty han plågades redan då av kraftigt nedsatt hörsel.

Nåväl, företaget som skänkte instrumentet till Beethoven hette John Broadwood och söner var vid den tiden en av de mest respekterade pianobyggarna i världen. Grundare av verksamheten var Thomas Broadwoods far, John Broadwood, som var bördig från Skottland. 1761 slog han sig ner i London och fick där anställning hos den schweiziska cembalobyggaren Burkat Shudi. Åtta år senare hade han gift sig med ägarens dotter och blivit delägare i företaget. Men under 1700-talets senare hälft falnade cembalons tjusningskraft och företaget övergick till att bygga tafflar. Den första byggde John Broadwood 1771 och han skulle snart se till att utveckla instrumentet och komma på flera innovativa lösningar. Många blev hänförda av den nya klang förändringarna ledde till och bland företagets mest hängivna anhängare återfanns Joseph Haydn. 1791 bytte John Broadwood, tillsammans med sin förstfödda son, namn på företaget till “John Broadwood och sönder”. Snart anslöt också Thomas Broadwood till företagets ledning. John Broadwood och söner finns faktiskt än idag, men deras glansdagar lär ha varit under 1850-talet då de producerade runt 2500 instrument om året.

Men hur gick det då för Beethovens fortepiano? Jo, på något sätt hamnade instrumentet i musikförläggaren Anton Diabellis ägor, som senare övergick till Carl Anton Spina. Spina skulle sedermera skänkt Beethovens fortepiano till Franz Liszt, som i sin tur donerade det till Ungerns Nationalmuseum. Vad det sedan tog vägen är något oklart, men möjligen gick det förlorat i någon krig. Idag återfinns i alla fall en kopia på Beethoven-Haus i Bonn.

Och allt detta skrivs med anledning av att jag ikväll har haft det stora nöjet att få lyssna till en taffel byggt av John Broadwood och söner (om man ska tro namnbrädan). På programmet stod Robert Schumanns pianokvartett i Ess-dur, (op. 47) samt Józef Władysław Krogulskis pianokvartett i D-dur (op. 2).

Dagens anteckning – 16 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Med sin sina mjuka former strävar den längs väggen tio våningar upp på ett bostadshus i stadsdelen Azory i Kraków. På husväggen kan man följa hur abstrakta skepnader mot en vit bakgrund löper in och ut ur varandra. Målningen på husväggen är ett fragment av en serie kompositioner vid namn “Penetracja” (Penetrationer) som skapdes av den polska konstnären Maria Jarema (1908-1958). Konstverket tillkom 1958 under en av hennes mest kreativa och nyskapande perioder. Detta trots, eller kanske på grund av, att hon 1956 fått diagnosen leukemi. Prognosen såg inte god ut, men beskedet skulle alltså inte förlama Jarema, utan skulle istället leda in i henne på nya vägar.

Många av uppslagen till verken under denna sista kreativa period fångade hon upp på en studieresa till Paris. I den franska huvudstaden dominerade den abstrakta konsten och Jarema utvecklade där också färdigheter i att använda den grafiska tryckkonsten monotypi. Och med intrycken från den parisiska konstvärlden och sina ny kunskaper reste hon så tillbaka hem till Kraków.

Men Jarema var dock en mycket självständig själ och började genast söka efter ett eget anslag för att forma sina abstrakta former. Resultatet blev färgrika och livfulla konstverk som inte alls stämde överens med den kommunistiska regimens krav på att konst skulle präglas av socialistisk realism. Verken vittnar inte heller om att Jarema samtidigt plågades svårt av den långt framskridna sjukdomen. Det fanns de som försökte tolka in att verken gestaltade hennes kamp mot cancern. Jarema ville dock sällan kommentera sina konstverk, utan tyckte att de fick tala för sig själva, men i detta fall gjorde hon ett undantag och avfärdade tanken om att verken skulle kunna associeras till hennes sjukdom.

Dåtidens kommunistiska doktrin krävde som sagt andra uttryck än de som Jarema använde, men detta hindrade ändå inte att det var med verk från hennes sista kreativa period som hon skulle få sitt stora genombrott. Och bland de skapelser som många hyllade var verket som syns klättra upp för på husväggen i Azory. Konstverket skulle också väljas ut till att delta i Venedigbiennalen år 1958, där hon tilldelats ett pris.

Några månader senare skulle dock kampen mot den leukemi som plågade henne bli för svår och hon gick bort i november samma år, inte ens fyllda 50 år.

Dagens anteckning – 15 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Första gången jag mötte Warszawa var en kylig dag i april i mitten av 1990-talet. Jag ag kan inte påstå att det var kärlek vid första anblicken. Sanningen att säga förhöll det snarare tvärtom. På den stora boulevarden vid centralstationen rasade en vilsen, ettrig och isande vind från Wisła och människorna hade gömt sig i sina vinterkläder. Den ekonomiska krisen i landet var påtaglig på många sätt, så som att det i gångtunnlarna satt trasiga uteliggare längs med väggarna och det luktade storstad på ett sådant där oangenämt sätt som bara skapas i utrymmen där för många rör sig utan någon hinner städa upp. Husen såg trötta och ovårdade ut och det mesta var grått. Min första impuls var att sätta mig på tåget och åka därifrån, men jag var på en studieresa med mina kurskamrater på universitetet, så det kom inte på tal.

Men sedan dess har Wisła låtit tusentals kubikmeter vatten flyta under broarna. Warszawa är inte längre en trött stad i periferin, utan en stigande stjärna på Europas karta. För att illustrera Warszawas transformation kan man till exempel nämna att stadens BNP idag ligger långt över genomsnittet i EU och man har även passerat andra europeiska storstäder med råge.

Och den ekonomiska tillväxtens efterdyningar har även lett till att min bild av staden förändrats.

Jag skulle ändå inte vilja påstå att jag idag är odelat positivt inställd till Warszawa. Det finns, som i alla städer, saker jag helst hade klarat mig utan. Som exempel kan väl lättast anges den bullriga biltrafiken som på sina vägnät klyver staden i hundratals små isolerade tårtbitar, och inte heller förstår jag mig på dess lite obegripliga centrum och jag är inte särdeles begeistrad i alla skyskrapor av glas som idag utgör stadens siluett. Men det finns också en uppfriskande storstadspuls som bärs av de i runda slängar tre miljoner invånarna. Lägg därtill ett ofantligt rikt, eller kanske nästa oändligt, kulturutbud som lockar till lite längre och kanske mer regelbundna besök.

Men när mitt tåg ikväll rullade in på Krakóws station och med påföljande färd med spårvagnen hem genom staden, kände jag ändå en sådan där inre tillfredsställelse som man bara känner när man kommer tillbaka till den plats man känner är sitt hem.

Dagens anteckning – 14 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Efter en så händelserik dag, som en konferens med kollegor och studenter som fördjupat sig i de skandinaviska språkens förtrollande värld, borde ju huvudet vara fullt av ord. Men ikväll möter orden mig som Olle i grind, eller varför inte som denne portavisare, som kallas för “odboje bramne”. Man skulle ju kunna tro att dessa små utsmyckningar vid olika porter sattes upp för att roa de förbipasserande, men även om de kanske just gör det är det inte skälet till deras placering. Man satte helt enkelt upp de ofta mycket tunga figurer i gjutjärn (de kan väga upp till 60 kilo) för att förhindra att för stora fordon skulle försöka ta sig in genom porten och därmed orsaka skador på fasaden.

I Lviv hörde jag även att portavisarna hade andra funktioner, så som att förhindra att man urinerade mot portens hörn, ty vem vill lätta blåsan mot en så sträng liten herre?

Nåväl, sanningen att säga är portavisarna inte alltid lika fagra som den avbildade. Men vad gör det, om man bara sköter sitt jobb?

Dagens anteckning – 13 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Łazienkiparken, eller den kungliga badparken, i Warszawa råder ett majestätiskt lugn. Vattnet i dammen visar sin blanka yta mot himlen, men tycks inte riktigt vilja ge en tydlig spegling de lätta molnen däruppe. Den tycker kanske att den är för fin i sin gräsklippta kant, lite högdragen helt enkelt. Och med viss rätt, kan man tycka, ty det är tämligen lätt att bli bländad av både dammens och parkens skönhet.

Grunden till Łazienkiparken lades redan på 1600-talet och upphovsmannen var den polske arkitekten Tylman van Gameren. Som ni nog kan utläsa av namnet var han även av nederländsk börd. Parken gick i barockstil och byggdes till prins Stanisław Herakliusz Lubomirski. Men mycket lite finns kvar av den ursprungliga parken idag, då den fick en helt ny skepnad när den polsk-litauiska kungen Stanisław II August tog över parken. Under 1700-talets senare hälft skulle ännnu större förändringar göras och parken fick faktiskt stå i detta skick ända fram till andra världskriget, då tyskarna skulle göra sitt bästa för att skövla parken. Efter kriget inleddes sålunda ett arbete med att bygga upp parken och det skulle ta flera decennier innan man kunde öppna grindarna för allmänheten igen.

Łazienkiparken fick initialt sitt namn av att Lubomirski hade upprättat en badpaviljong i det som senare skulle bli parken. Det är för mig förhållandevis oklart om det även fanns en badpaviljong under kung Stanisław II Augusts tid, men eftersom han sedermera tog över parken och paviljongen, började man kalla parken för den kungliga badparken. Idag badar dock blott fåglarna i dammen och vare sig kungar eller om prinsar syns till.

Däremot kan man njuta av tusentals träd och växter, om man har tur blir man presenterad för någon av parkens påfåglar som lite pompöst spankulerar omkring helt fritt.

Dagens anteckning – 12 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I mitten syns Inspirationen sitta i en förgylld alkov. De vita vingarna på Inspirationens rygg breder välvilligt ut sig, som om Inspirationen snart vore på flykt, eller som om de vill låta tanken färdas lätt förbi över tveksamhetens bergsryggar, vilka faktiskt alltid ruvar längs med synranden. Framför Inspirationen står Skönheten och Sanningen. Inspirationen tycks vilja sammanföra de båda och nog tycks det som om deras handslag verkar ärligt, om än något tveksamt. En bit från den allvarsamma trion roar sig Komedin med en gycklare. De verkar inte alls bekymrade över att Tragedin bara står ett stenkast bort i sina svarta kläder, och betraktar Eros som begråter det krossade hjärtat. I mörkret bakom Eros tornar Brott, Lasten, en rasande Furie upp sig. I deras värld råder det ständiga stormar med becksvarta himlavalv som klyvs mitt itu av blixtrar. Annat är det på den andra sidan. Där har Psyche precis befriat sig från sensualiteten, musik och sång och nu vandrar hon hand i hand med den lyriska diktkonstens och dansernas musa, nämligen Terpsichore, bort mot en

Mot denna bakgrund har jag ikväll för första gången i mitt liv fått uppleva Beethovens andra symfoni framförd på tidstypiska instrument. En förnämlig tilldragelse av Capella Cracoviensis under ledning av Jan Tomasz Adamus, må jag säga. Under konserten fick vi också höra Mozarts pianokonsert i d-moll med den avantgardistiska pianisten Marcin Masecki. Men sin vana trogen var det Beethoven som slukade mig.

Dagens anteckning – 11 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ur sorlet av turisternas polygotta samspråk vid Wawels fot bryter plötsligt en klar kvinnostämma genom, som med bestämd röst yttrar ordet “spettekaka”. Rösten visar sig tillhöra en lite äldre dam med blonderat hår och rosa läppstift. Eller rättare sagt, hon säger inte spettekaka, utan uttalar det på skånska, således säger hon “spiddekauga”.

Om det är vad hon trängtar efter eller om det är den väldiga rödblommiga hästkastanjen som får henne att tänka på spettekaka låter jag däremot vara osagt. Den rödblommiga hästkastanjen som hon passerar är mycket riktigt något spettformad, och med sina stora rosa, snarare än röda, blommor, ser den faktiskt hart när ut som ett bakverk.

Man disputerar ännu kring var den rödblommiga hästkastanjen kan härstamma från. Det som de flesta källor verkar rörande överens om är att den första rödblommiga hästkastanjen uppstod under tidigt 1800-tal i Tyskland, men därefter råder det förhållandevis delade meningar. Det man inte kan enas kring är hur trädet kan ha uppstått. Var det en medveten mutation som åstadkoms av en ivrig odlare, eller uppstod den spontant när den vanliga hästkastanjen och den amerikanska kastanjen odlades lite för nära varandra?

Nog om detta, den rödblommiga hästkastanjen fick i alla fall sitt latinska namn ungefär i samma veva som den upptäcktes och man landade i att “Aesculus × carnea” torde vara den bästa beteckningen. Aesculus betyder faktiskt “ek”, men dess etymologi är lite oklar. Kanske kan det härledas till urindoeuropeiskan. Eller varför inte till vårt mest arkaiska språk, nämligen litauiskans “ąžuolas” som ju betyder just “ek”. Det latinska ordet “carnea” betyder däremot “köttfärgad”, vilket månne kan anspela på den rödblommiga hästkastanjens kastanjer som är mer rosafärgade än bruna, som de är hos den vanliga hästkastanjen.

Den lite äldre damen som, enligt mina öron, just yttrar ordet spettekaka, stannar upp, rättar till sin handväska som hänger lite knasigt över och axeln, pekar på något, men inte är det den rödblommiga hästkastanjen, utan hon pekar på ett stånd som säljer gosedjur i alla möjliga upptänkbara färgkombinationer, och när hon öppnar munnen börjar den prata på spanska!

Med andra ord sa hon ingenting om spiddekaugor. Det hela visade sig vara en skånsk hägring.