viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 16 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Under de första decennierna av 1800-talet var Ludwig van Beethoven septett (op 20) från 1799-1800 omåttligt populär. Ja, man skulle nästan kunna säga att den var något av den tidens slagdänga. Beethoven ska dock inte ha uppskattat att verket var så populärt och vid något tillfälle ska han även ha uttryckt en önskan om att partituret borde eldas upp. Men det hjälptes inte, ty i till exempel Paris förekom den frekvent på reportoaren och i övriga Europa skulle den i liknande omfattning framföras på olika estrader.

En av orsakerna till att den uppskattades var dess ovanliga instrumentation, med violin, viola, cello, kontrabas, klarinett, valthorn och fagott. Och runt om i Europa skulle dess popularitet leda till att andra tonsättare skrev verk med samma instrumentation. Namnkunniga tonsättare som exempelvis Johann Nepomuk Hummel (som också stundtals var Beethovens antagonist) skrev en septett som var nästan lika efterfrågad som Beethovens dito.

Bland andra tonsättare som gav sig i kast med att skriva verk med samma instrumentation återfinns svensken Franz Berwald (1796-1868). Han var dock inte alls lika uppskattad under sin livstid som exempelvis Hummel eller Beethoven, och hade nog fler motgångar än framgångar som tonsättare, men hans “Stor septett i B-dur” (från 1828) är ett utmärkt prov på hans fina tonspråk. Septetten äger både livlighet och elegans, likt många av Berwalds verk. Men detta var något som publiken i Sverige tyckte var alltför modernt.

Första gången som Berwald skrev en septett var faktiskt 1817 och vid framförandet fick den ett gott mottagande, men troligen var Berwald själv inte riktigt nöjd med dess resultat så den handskriften har gått förlorad. Det finns ändå skäl att tro att han kan lånade drag från den till den senare septetten. Men märkvärdigt nog blev det ett mycket kyligt mottagande av den nya septetten vid uruppförandet i Stockholm samma år som den tonsattes. Om det var beroende på det fiaskot som Berwald lämnade Sverige året därpå låter jag vara osagt, men det är inte omöjligt.

Berwald la, i och med flytten från Sverige, tonsättandet på hyllan under flera år. Och det gjorde han med den äran, kan man säga, ty han öppnade en ortopedisk klinik i Berlin där han, till skillnad mot sin tonsättarkonst, hade stor framgång. Men drömmen om att uppnå berömmelse genom sin musik levde ändå kvar i honom och på 1840-talet flyttade han till Wien för att ta nya tag som tonsättare. Under några år var han oerhört produktiv och skrev flera av sina mest kända symfonier, och snart nådde han framgång. Det var kanske därför som han återvände till Sverige, i hopp om revansch, men det skulle visa sig att Stockholm fortfarande inte var redo för Berwalds tonsättarkonst och han fick kastad in handduken igen. Denna gång tog han sin tillflykt till ett glasbruk i Ångermanland där han under några år lyckades skrapa ihop en liten förmögenhet, som gjorde att han kunde återvända ytterligare en gång till Stockholm. Skam den som ger sig! Denna gång bar hans ansträngningar lite mer frukt och han skulle till slut få en slags upprättelse i och med att han fick, dock efter en hel del kontroverser, tjänsten som professor i komposition vid Musikaliska Akademien. Där verkade han tyvärr bara ett år innan han insjuknade i lunginflammation och gick bort 71 år gammal.

—

Fotot visar två handskrifter av Beethovens septett, samt en utmärkt CD som innehåller både Hummels och Berwalds septett.

Dagens anteckning – 15 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag färdas genom staden som är klädd i vinterskrud hela vägen till floden Hydaspes strand. Där möter jag en förkrossad Poro, som har förlorat i krig mot den makedonska kungen Alessandro. Poro är tillintetgjord och ser ingen annan lösning på förnedringen än att avsluta sitt liv. Men han förhindras att utföra sin handling och byter istället kläder med herden Asbyte för att kunna spionera på Alessandro. När Poro snokar runt kring palatset hör han ett samtal mellan sin älskade hustru Cleo och Alessandro, där den lojala Cleo försöker övertyga kungen om att skona Poro. Men av någon oförklarlig anledning hoppar Poro i galen tunna och tror att Cleo har en relation med Alessandro, vilket leder till att Poro återigen vill dö för egen hand. Cleo ertappar honom och försöker förmå honom att avstå, men istället ger sig Poro i kast med att försöka övertala Cleo att följa honom till döden. De båda älskade förhindras från att ända sina dagar, men det hjälps inte för snart uppstår en väldig oreda, ja, en sådan som faktiskt bara kan uppstå i en barockopera. Missförstånden avlöser varandra och stundtals inbillar sig Poro att Cleo har i sinnet att gifta sig med Alessandro, men det är förstås bara Poros hjärnspöken och allt slutar med att Alessandro blir så imponerad av Cleos lojalitet och den kärlek som finns mellan henne och Poro, att Alessandro slutligen förlåter Poro, ger honom kungadömet åter och alla förenas i en lovsång till kärleken och ädelmod.

På min färd hemåt genom staden, med Georg Friedrich Händels opera “Poro” fortfarande klingande i mitt inre, ser jag hur trädens grenar dignar av snön, som om den vore klasar av de mest välsmakande vindruvor. Och inom mig bereder ett sådant lugn ut sig, som bara en tre timmar lång barockopera på festivalen Opera RARA kan bringa.

Dagens anteckning – 14 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Kung Bure har återvänt till staden, och sin vana trogen strösslar han små vita kristaller omkring sig, som välvilligt fångas upp av trädens grenar, buskagens burriga fysionomier och markens upphöjda tuvor. Våren har, för denna gång, färdats till varmare breddgrader. Lämnat staden åt sitt öde.

Genom Planty vandrar paren arm i arm, under paraplyer som pryds med snöns vita kostym. En skotsk terrier traskar lite villrådigt över den vitklädda gräsmattan. Med sina tassavtryck bildar han en slags hundens tankemönster, omöjlig att avkoda för ett mänskligt öga. Terriern nosar, prövande tycks det som, på de färska snöflingorna. På dess svarta nos och päls landar snöflingor, men lika fort som de landade smälter de bort av hans varma kropp.

Vid Wawel syns en spårvagn upptagen med sina vardagliga göromål, så som att kränga längs sitt invanda spår och beslutsamt skramla över korsningarnas växlar. En cyklist slirar fram över kullerstensgatorna, på jakt efter den vår som härbärgerade häromkring bara igår.

Wisłas svarta kropp skär som brukligt genom staden, ännu är hon inte klädd i is. Hos henne färdas snöflingorna något hastigare, som om de jäktade någonstans. Kanske till ett kärleksmöte någonstans vid flodens strand. Ett snöflingornas tillhåll som snart glöms av tö.

Detta är vad jag lyckas fånga, när jag hastar genom staden i mina lågskor, med snöflingorna fästa i min lugg. Ögonblicksbilder som frambringar den art av njutning som bara åsynen av en stad man älskar kan ge.

Men lite tveksam känner jag mig ändå till vinterns oväntade omfamning.

Dagens anteckning – 13 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Planty syns en trött man sitta på sin piedestal och luta sig mot ett svärd. Det tycks blåsa, ty hans skägg av sten verkar ha fångats av en vind. Vid hans fötter sitter ett medtaget gossebarn. Det är svårt att sia om varför de har slagit sig ner där de har, men kanske är de ute någonstans på den ukrainska stäppen och har blivit orkeslösa av de till synes oändliga viddena.

Det skulle nämligen kunna stämma in på mannen som står, eller snarare sitter, staty i Planty, då det rör sig om skalden Bohdan Zaleski (1802-1886), som förknippas med den “Ukrainska skaldeskolan”, en litterär gruppering som uppstod under 1800-talets första hälft. Det som utmärker gruppen är att de skildrade motiv från den ukrainsk folkkultur, histora, myter, landskapet och även berättelser om kosackerna. De som tillhörde denna grupp hade alla någon koppling till dagens Ukraina, som då till största delen styrdes av Tsarryssland, samt att de var polskspråkiga. Med sina bidrag skulle de forma en uppfattning om Ukrainas roll i polsk kulturhistoria. Som ni förstår så är detta idag ett känsligt ämne och inte alla i dagens Ukraina omhuldar skalderna i ovannämnda gruppering.

Nå, Bohdan Zaleski hade ett nära band till det som idag utgör Ukraina. Imorgon är det nämligen 223 år sedan han föddes i byn Bohatyrka som ligger strax söder om Kyjiv. Byn är mycket liten och det tycks som om det enda de riktigt yvas över är nämnde Bohdan. Familjen var en fattig adelsfamilj och snart fick han flytta till Uman (också i Ukraina) och bo hos en annan familj för att studera. Redan tidigt visade han prov på sin skarpa penna och flyttade därför snart till Warszawa för vidare studier. Där träffade han förkämpar som ivrade för polsk självständighet som han anslöt sig till. Detta engagemang gjorde att han tog värvning på polska sidan i Novemberupproret (1830-31), där polska upprorsmän gick i krig mot Tsarryssland. Kriget skulle bli mycket blodigt och snart stod ryssarna som segrare. De polacker som hade stått på den polska sidan förvisades till Sibirien, men Bohdan lyckades mirakulöst fly och en kringflackande tillvaro skulle nu ta vid och skulle vara livet ut.

I exil skulle han dock fortsätta verka för Polen och han satt under en tid i sejm (som också var i exil). Han skulle också bli vän med nationalskalden Adam Mickiewicz, men de dock skulle bryta med senare i livet. Han blev också nära vän med tonsättaren Fryderyk Chopin, som han delade kärleken till folkmusik med. Zaleskis dikter var ofta författade med en rytm, och flera blev tonsatta (dock inte av Chopin). Genom Chopin skulle Bohdan också träffa sin blivande fru, Zofia Rosengardt, som var elev till Chopin.

Bohdan Zaleskis litterära produktion kan egentligen beskrivas med tre ord: “kärleken till Ukraina”. Hans kanske mest kända verk är “Duch od stepu” (“Stäppen ande”) från 1841, som är en melankolisk betraktelse över stäppens stora vidderna. Bilden han ger av Ukraina, i detta verk och många av sina andra, är ljus, lyrisk och kärleksfull och han skildrade gärna den ukrainska stoltheten. Under hela sitt liv längtade han tillbaka till sina hemtrakter i Ukraina, men han fick aldrig återvända, utan slutade sina dagar i Paris.

Dagens anteckning – 12 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Våren håller sig krampaktigt kvar ännu någon dag, och redan på morgonen syntes folk skapa långa ringlande köer. Ty idag firas fettorsdagen, den polska motsvarigheten till fettisdagen, vilket markerar inledningen på fastan. Så på denna dag äter man pączek eller pączki i plural. Pączek är en slags friterad munk fylld med sylt, och liknar inte fastlagsbullen alls, förutom på kalorimängden. Polackerna älskar denna bulle till den milda grad att de äter omkring 100 miljoner pączki bara idag. Det innebär att varje polack äter minst två var idag. Själv har jag med nöd och näppe lyckats få i mig en.

Man började faktiskt äta pączki redan i Rom under romartiden, och bullen sökte sig senare vidare upp i Europa och hamnade slutligen i Polen. Initialt var den fylld med kött, men på 1500-talet började man göra söta bullar. Själva ordet pączek ska tydligen vara en diminutivform av “pąk” som härrör från ett urslaviskt ord som anspelar på något runt, eller något som sväller. Det är sålunda oklart om det syftar på själva bullen eller på den som äter den. Från polska språket har pączek sedan spridit sig till andra slaviska språk, men en riktig pączek kan man faktiskt bara få i Polen. Och givetvis äter man en pączek idag, för annars lär man får otur.

Det finns flera olika varianter av bullen och under mina år har jag lyckats leta mig fram till vilken variant som passar mig bäst, nämligen den med plommonmarmelad. Om man är skeptisk till det kan man istället välja en bulle med rosenmarmelad (usch), hallonsylt (så tråkigt), vaniljkräm (det är väl inte vaniljhjärtan heller) eller någon annan mer experimentell fyllning så som pistage (som passar baklava bäst). Men nu får det vara slut snackat och jag hugger in på årets (antagligen enda) pączek.

Dagens anteckning – 11 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ett par svanar glider med sina tunga nästan sävliga vingslag över Wisłas blanka yta. Deras vita fjäderdräkt är snart sagt den enda vita som återstår att skåda här runt omkring, ty snön har gett vika för mycket efterlängtade plusgrader.

Svan på polska har två mycket olika termer, den vetenskapliga “cygnini” och den mer vardagliga och folkiga “łabędź”. Men det är den sistnämnda termen man oftast hör polacker säga. (Den första termen används mest av ornitologer.) Enligt källor har ordet “łabędź” minst två rötter, där den ena sträcker sig till det latinska ordet “albus” som ni nog anar betyder vit, och anspelar på den vita fjäderdräkten, medan den andra roten går att finna i urslaviska. Det gör att flera slaviska språk har snarlika namn på svanar.

I ukrainskan kallas svan “lybid”, men de flesta ukrainare associerar inte bara ordet till fågeln utan även till huvudstaden Kyjiv. Lybid nämns nämligen i den beryktade Nestorskrönikan som skrevs på 1100-talet. Enligt den legenden var Lybid syster, eller möjligen dotter, till Kyjivs grundare bröderna Kyj, Sjtjek och Choryv. Hon ska ha varit så oerhört vacker att hon förvred huvudena på alla män. En efter en kom friarna till henne och bad om hennes hand. De lovade guld och gröna skogar, men Lybid bara skakade på huvudet, hon ville inte gifta sig. Hon visade dem därför helt sonika på porten.

Hon levde så i slottet med sina bröder, eller möjligen far, tills det att de, eller denne, dog. Lybid stod nu på bar backe och tvingades lämna allt bakom sig. Hon byggde sålunda en hydda på en kulle och där bodde hon helt ensam och alldeles utblottad. Sorgen var så stor att hon inte kunde sluta gråta. Hon grät och grät och hennes tårar bildade till slut floden Lybid, som faktiskt rinner genom Kyjiv än idag. Men tydligen går denna historia att bestrida, ty det ska vara lite oklart om hon gifte sig eller inte. Det finns även källor som menar att hon var gift, men hon var dessvärre otrogen sin man, som svarade med att mörda henne, vilket innebar att han hamnade i krig med hennes bröder. Det finns också andra uppgifter som anger att hon kan ha varit en vit svan som varnade Kyjiv-borna för översvämningar. Nå, vi får helt enkelt vänja oss vid tanken på att vi nog aldrig får reda på vem hon verkligen var.

Man är inte heller helt säker på om Lybid har något alls med ordet för svan att göra. Någon källa menar nämligen att hennes namn kan anspela på ett urslaviskt ord för “bergstopp”. Ytterligare andra menar att det kan ha ett skandinaviskt ursprung. Vilket då, kan man undra.

—

På bilden syns dock inte floden Lybid, utan gamla kära Wisła.

Dagens anteckning – 10 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Planty har Kung Bure lämnat, eller kanske helt enkelt glömt, kvar några smutsgrå högar som tidigare kallades för snö. Den ligger som små isiga klumpar och tycks föredra att uppehålla sig där snön en gång pressades samman av en sko eller hundtass. Det är märkligt att något som en gång var fagert som ny och ung, blir motbjudande och icke särskilt önskvärd som åldring. Men misstolka mig inte, jag gör absolut ingen jämförelse med oss människor, ty till skillnad från oss verkar snön inte alls bli vis av levnad, utan bara bli till is. Den har kanske missuppfattat något.

Under det som en gång var snö syns jorden titta fram. Den har dessvärre inte klätt sig för tillfället, den blev kanske tagen på sängen och är fortfarande naken utan ett endaste strå av gräs. Men två svarta småhundar, som är ute och går med sina människor, har klätt sig efter väderleken, och bär stolt sina stiliga vintertäcken. De två hundarna tittar lite forskande på varandra. Frostigt tycks det helt enkelt. Det verkar som om de båda överväger, lägger fram argument för och emot, huruvida de ska nosa närmare på varandra. Men ingen av dem tycks vilja bryta isen, och snart drar de åt vars ett håll med sina människor i släptåg.

På polska har hund fått ett synnerligen märkligt namn, nämligen “pies”. Ordet är så märkligt att man faktiskt inte kan komma överens om varifrån det kan tänkas härröra. Vissa menar att det är ett slags ljudhärmande ord, och kommer sig av att man tidigare kallade på hundar genom att göra ljudet “ps, ps”. Själv trodde jag att det var något som okunniga använder när de försöker kalla på katter. Ytterligare en teori menar att pies kommer från det latinska ordet “specio” som betyder “jag ser”, vilket anspelar på hunden som vakthund. Ännu några andra menar att “pies” har släktskap med det polska ordet för öring (“pstrąg”) som i urslaviska har en adjektivform som betyder “prickig” eller “fläckig”. Hunden skulle därför kunna kallas för “den fläckiga”.

Så här kan man i det närmaste hålla på i oändlighet, vilket inte var avsikten med den här anteckningen. Men innan vi lämnar “pies” måste vi ändå uppehålla oss vid den märkligaste teorin. Den menar nämligen att det går att finna ett släktskap mellan “pies” och “pisuarem”, alltså pissoar. Fast eftersom hundarna fanns långt före pissoarerna kan man tänka sig att det snarare handlar om ett verb för “att kissa”. Hund enligt denna teori skulle alltså betyda “den som kissar”, vilket förvisso är sant, men det är kanske bäst att vi lämnar det här ämnet innan jag får ovett.