viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 13 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I min läsplatta, eller e-bokläsare för den som hellre vill så, ligger blandat annat en 700 sidors kloss om Johann Wolfgang von Goethe. En man som kanske inte behöver någon närmare presentation, men som tydligen ändå kräver minst 700 sidor för att presenteras. Nåväl, jag har inte kommit särskilt långt i boken och faktum är att jag ännu inte riktigt kommit till något beslut om jag verkligen vill fördjupa mig så pass mycket i Goethes liv och leverne. På de sidor jag hitintills har bekantat mig med denne gigant i europeisk kulturhistoria, har jag blott förstått att han redan som barn var hopplöst självcentrerad och inte hade särskilt mycket till övers för vanliga dödliga. Han fann helt enkelt de flesta andra extremt enformiga och enfaldiga. Ända tills han mötte Gretchen. Ja, hon fanns faktiskt i verkligheten och var den första och möjligen enda som lyckades tränga in igenom hans självupptagna hölje.

Men dessvärre ratade hon honom, eller möjligen tvingades till det. Hela incidenten uppfattade Goethe som så förskräckligt förnedrande att det var möjligt att det var av den anledningen som att han lämnade sin födelsestad Frankfurt. Det är också möjligt att hon sedan skulle jaga honom i tanken i många år, ty det är kanske hon som återkommer i hans stora livsverk “Faust”, ett verk som det nog inte är någon överdrift att kalla för en av Europas viktigaste skapelser.

Det är väl också av den orsaken som många känt sig manade att skapa sina egna tolkningar av Goethes “Faust”, och så även inom konstmusiken. Som exempel kan nämnas att Gustav Mahler utgick från den i sin åttonde symfoni. Men ikväll har jag med hjälp av Krakóws filharmoniska orkester fått uppleva den franska tonsättaren Hector Berlioz tolkning av “Faust”, vilket är en två och en halv timmes lång resa ner i helvetet. I inledningen får vi möta en åldrande Faust som längtar tillbaka till ungdomens glada dagar. Han grubblar hit och dit och till slut kommer han fram till att bästa sättet att återfå ungdomen är genom att fånga in en ung kvinna till sitt näste. Men för att uppnå det måste han ta djävulen Mephisto till hjälp, och med dennes försorg faller Gretchen så handlöst för den åldrade herren Faust. Men givetvis slutar det hela i ren tragedi. Ty när Faust är utflugen råkar Gretchen försumma skötseln av sin sjukliga mor, vilket tyvärr leder till hennes död. Gretchen kastas i fängelse och hon får sin dödsdom. Faust har nu vaknat till och ber återigen djävulen om hjälp, men denne kräver att Faust skriver på ett avtal om att han följer djävulen till helvetet i utbyte mot att Gretchen får leva. Faust går med på detta djävulska avtal, men givetvis räddas inte Gretchen och Faust störtat ner i helvetet med djävulen.

Kanske är handlingen helt enkelt för raffinerad, ty musiken känns ganska färglös och intetsägande. Under några få passager väcks ett intresse hos mig, men i nästa stund faller min uppvaknade entusiasm som död till marken. Trots att musiken inte fascinerade mig, måste jag understryka att musikerna och solisterna som brukligt gjorde en fenomenal insats för hålla liv i den annars föga medryckande tonsättningen. En särskild eloge bör gå till oboisten på engelskt horn.


Dagens anteckning – 12 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Härförleden när jag stod och beundrade näckrosornas blomning på Botaniska trädgården i Kraków, började jag inte särdeles osökt att tänka på Näcken. Tack och lov var det inga nakna män som gjorde att mina tankar drogs till detta väsen, utan just näckrosornas förled, alltså näck. Jag har nu alltid förknippat detta förled med något naket, vilket faktiskt har ställt till det, då exempelvis näckrosor inte är nakna på något sätt, utan snarare tvärtom, skulle jag vilja påstå. “Näck” härrör med ganska stor sannolikhet från ett germanskt ord som betyder “tvätta” samt även “bli tvättad”. Själva Näcken är därtill främst en nordisk samt germansk angelägenhet, även om han även tycks ha tagit sig över till England, och håller tydligen till främst i grevskapet West Sussex.

Näcken är inte rakt igenom ett vänligt sinnat väsen, och under vissa omständigheter ska man se till så att han inte drar ner dig i djupet. Detta gäller egentligen främst för unga och vackra kvinnor, så man skulle ju kunna tro att man ligger i lä. Men dessvärre kan Näcken även försöka dränka oavsett ålder och även de mindre fagra. Om man vill slippa att bli dränkt av Näcken avråds man även från att bada nära näckrosor, för han håller tydligen gärna till däromkring.

Näcken har ett ganska svårbedömt yttre. Han kan nämligen vara allt från en vacker yngling, till en äldre gråhårig herre. Allt bestäms tydligen av situationen och kanske också av vem som råkar få syn på honom. Det ligger således i betraktarens ögon hur Näcken ser ut. Men det som alla vittnesmål verkar vara rörande överens om är att han inte gillar att vara påklädd.

Tydligen är det främst i Skåne län som Näcken är en skicklig violinist. Ja, det är sant. Källorna är bestämda på den punkten. Det finns även de som försökt att gå i Näckens violinskola, men det är mycket plågsamt förfarande för att bli antagen. För det första måste man avsätta tre torsdagsnätter vid något vattenbryn och på den tredje natten förväntas man antingen droppa tre droppar blod av oklart slag i vattnet eller dränka något stackars djur. Det är oklart om någon lyckades gå genom denna antagningsprocedur, men förhoppningen hos de sökande torde vara att de skulle kunna spela så förtrollande vackert slik Näcken, som enligt källor ska ha fått folk att dansa så frenetiskt att de dansat sig själva till döds. Varför man nu skulle vara betjänt av detta är dock höjt i dunkel.


Som förströelse till denna anteckning bifogas även bilder på annat än näckrosor. Fast ni slipper Näcken


Dagens anteckning – 11 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Nio år efter att Paul Klee hade gått ur tiden kom den ungerska tonsättaren Sándor Veress (1907-1992) över ett exemplar av den förres skrift “Pedagogical Sketchbook”. Boken tillkom under Klees tid på Bauhaus konstskola och användes där i undervisningen. Skriften skulle sätta djupa spår i den då nyligen landsflyktige Sándor Veress, vilket gav upphov till hyllningen “Hommage à Paul Klee” (1951), ett verk för två piano samt stråkorkester. Verket består av sju satser, som alla har titlar som för tankarna till Klees konstnärskap. Det som möter lyssnaren är ett intensivt musikaliskt landskap där modernistiska anslag möter både jazziga rytmer och folkmusik. Men hoppa nu inte i galen tunna och anta att det handlar om yviga penseldrag. Nej, det är elegant, stundtals nästan eteriskt och dessutom dansant i sin framtoning.

Man kan nu undra hur Paul Klee hade ställt sig till Veress hyllning, och faktum är att frågan inte alls är obefogad. Klee var nämligen själv en ganska styv violinist och han lär ha hyst en närmast religiös aktning för bland annat Mozart och Bach. Därtill var han såpass hängiven musik att han ofta använde terminologi från musiken när han undervisade i konst. Det var också av den anledningen som Veress blev begeistrad över Klees undervisningsmaterial. Men frågan är om Klee verkligen skulle ha uppskattat Veress dansanta hyllning. Nåväl, den frågan kommer ju aldrig bli besvarad, utan tillhör sådant man kan fundera över när man lyssnar till detta verk, vilket jag också gjorde ikväll när jag fick höra stycket framföras av de två solisterna i Kasiążek piano duo tillsammans med Sinfonietta Cracovia under ledning av Andreas Ottensamer.

Under kvällens konsert fick vi också njuta av ett fenomenalt framförande av Béla Bartók (1881-1945) krävande “Musik för stråk, slagverk och celesta” från 1936. Ett verk som jag hörde live för första gången, men som tillhör en av mina mest lyssnade CD:s. Precis som Veress verk är också detta mycket elegant, men långt mer komplext och mångfacetterat. Anslaget i första satsen är mystiskt och dunkelt, men snart bryter mer lätta toner fram. De lyfter en stund, men tycks sedan falla handlöst till marken. Detta upprepas flera gånger och skapar en finmaskig väv av olika lösryckta episoder. Det är både lustigt, gäckande och kusligt på samma gång.

Bartók och Veress var båda ungrare som flydde, fast vid olika tidpunkter. Och de kände också varandra, då Bartók faktiskt undervisade Veress i piano. Så man kan nog anta att det finns en bit av Bartók i Veress “Hommage à Paul Klee”.


Dagens anteckning – 10 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Polen? Det är väl att jäkla skitland”, fick jag till svar en gång av en äldre herre, hemmahörande i Skåne, när jag berättade var jag bodde. Eftersom jag i själ och hjärta är mycket svensk – ja, i alla fall i samtal med flyktigt bekanta – försökte jag genast hitta en lämplig replik utan att för den sakens skull ge utrymme för att fler grodor skulle hoppa ur mannen mun. Jag minns inte exakt hur samtalet utvecklade sig, men efter en stund förstod jag att han baserade sin slutsats på uppgifter från 1970-talet. I hans värld hade inte Polen rört sig ur fläcken sedan dess.

Jag har tänkt mycket på den där grodan under de senaste åren, och faktum är att jag tänkt på det så ofta att jag kanske även nämnt det tidigare i någon av alla mina evinnerliga dagens anteckningar. Senast jag tänkte på den äldre herrens groda var faktiskt så sent som i morse, när jag läste en artikel i Svenska Dagbladet om det växande antalet miljardärer i Polen, ty ingen annanstans i Europa växer detta antal så fort. Jag vet inte om jag skulle vilja framhålla det ökande antalet miljardärer som ett enbart gott tecken på den raketfart som Polens ekonomiska tillväxt gjort under de senaste åren. Men sakförhållanden är ändå så beskaffade att Polen håller på att överta positionen som Europas ekonomiska motor från exempelvis Tyskland. Vilket också kan illustreras med att Polen idag har en BNP som kan jämföras med den svenska, som Thomas Rosén skrev i tidningen Curie häromdagen.

Men av någon anledning verkar denna utveckling nästan helt gå Sverige förbi. Jag vill tro inte att den äldre mannen från Skåne är särskilt representativ, men från min horisont kan jag inte skönja några tecken på att svenskarnas attityd till Polen har förändrats nämnvärt under de senaste åren. De svenska medierna nämner bara undantagsvis Polen och dess halsbrytande utveckling. Och många verkar fortfarande tro att de polacker som besöker Sverige är fattiga byggnadsarbetare, trots att många polacker ratar Sverige idag för att lönerna är för låga, och de flesta polacker som besöker Sverige är turister. Och likaså märks den svenska okunskapen hos flera (men inte alla) svenska turister som besöker exempelvis Kraków. Man verkar fortfarande leva i föreställningsvärlden att man besöker ett eftersatt lågprisland, där befolkningen (helst underdånigt) ska uttrycka sin förtjusning över att framgångsrika svenskar besöker en polsk avkrok.

Det som dock är mest fascinerande i denna polska framgångssaga är ändå att polackerna själva inte heller verkar ha hängt med i den utvecklingen som deras land har gjort. Jag får titt som tätt höra att jag kommer från ett land, som till skillnad mot Polen, är ett modernt land. Men sanningen att säga tror jag främst att det handlar om att det svenska samhället kan sägas vara mer HBTQi-vänligt genom sin lagstiftning, samt att religion inte sätter lika stort avtryck i det svenska samhället.

Man kan nu med viss rätt fråga sig om det inte finns några risker med att Polen gör en så snabb ekonomisk utveckling, och svaret på den frågan är givetvis att det finns det alldeles bestämt. Det är alltid så att snabba förändringar gör att några åsidosätts, och deras perspektiv belyses tyvärr oftast först när det är försent. Att försöka överbrygga klyftorna mellan dem som tjänar på den ekonomiska tillväxten och de som förlorar på den, tillhör Polens allra största utmaningar just nu. Dessvärre ser jag bara en svag politisk vilja till att försöka minska de skador den ekonomiska utvecklingen ändå leder till för vissa.

Men oavsett vilka utmaningar som Polen står inför vore det oklokt av svenskar i gemen att inte revidera sin bild av Polen. De är ju trots allt ett grannland. Och till sist kan jag ju tillägga att Polen inte är (och har aldrig riktigt varit) något skitland, utan är helt likvärdigt, och på vissa sätt faktiskt överlägset Sverige.


Dagens anteckning – 9 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Idag hade jag tänkt att avstå från att skriva ytterligare en anteckning om konstmusik, men dessvärre visade det sig att det idag är på dagen 161 år sedan den danske tonsättaren Carl Nielsen föddes, så planen på mer intresseväckande anteckning sprack.

Det var i Nørre Lyndelse på Fyn som Carl Nielsen såg dagens ljus för första gången. Fadern var en fattig målare, som också försörjde familjen med sina elva barn, som musikant av oklart slag. Det var också fadern som lärde den unge Carl att spela violin, vilket sonen skulle visa sig särskilt styv på. Men enligt några källor trodde inte föräldrarna på att Carl skulle kunna bli en skicklig musiker, så de uppmuntrade honom först att slå sig in på en bana som skomakare. När det inte slog väl ut sände honom istället till det militära. Som väl var skulle de överordnade i militären föredra Carl som musiker framför soldat, och han sattes därför i militärorkestern. Här fick han lära sig att spela flera andra instrument, vilket skulle leda till att Carl gavs möjlighet att söka in vid musikkonservatoriet i Köpenhamn. Studierna gick så galant att han snart fick stipendium för att åka till Frankrike och Tyskland för vidareutbildning.

Under denna studieresa skulle Carl också träffa sin blivande hustru, skulptören Anne Marie Brodersen, med vilken han levde tillsammans med fram till sin bortgång 1931. De två hade ett turbulent och stormigt äktenskap, som Carl bland annat ska ha skildrat i en av sina finaste symfonier, nämligen hans andra symfoni från 1902. Anne Marie och Carl skulle tillsammans få tre barn, två döttrar och en son, men intressant nog lämnade ingen av dessa efter sig några egna barn. Det finns källor som anger att Carl kan ha haft minst två utomäktenskapliga barn, var av en som han lär ha stött ekonomiskt under hela sitt liv, utan att för den delen erkänna sitt faderskap.

Carl Nielsen skrev sex symfonier, flera konserter för soloinstrument, två operor, kammarmusik och mer än 300 sånger. Sammantaget skrev han sålunda 419 verk. Det framhålls ofta Nielsen inspirerades av nordisk folkmusik, men hans tonsättarkonst präglas också av experiment med tonalitet vilket gav att hans musik stred mot rådande normer för hur musik förväntades låta under hans dagar. Och det kan månne vara därför som han på senare år har uppmärksammats internationellt (i Danmark har han däremot länge varit en slags nationaltonsättare).

Men det som främst tilltalar mig i Carl Nielsens tonspråk är hans lite gäckande och humoristiska anslag, vilka är oerhört smittande. Det är svårt att inte känna en inre fröjd när man lyssnar på någon av hans tonsättningar. Lyssna bara på den halsbrytande inledningen av hans tredje symfoni (från 1910-1911). Visst är det svårt att inte att dra på smilbanden? Ja, hela symfonin är förresten en lång rad av oväntade vändningar och spratt.

Och Carl Nielsen ska dessutom alltid ha haft nära till en kvickhet, såsom hans sista ord på dödsbädden: “Det verkar som om ni står här och väntar på något.”


Dagens anteckning – 8 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Peri, en fe i den persiska mytologin, har under oklara omständigheter blivit förpassad ut ur paradiset. Förtvivlad över sakernas tillstånd flyger Peri till Indien för att samla in blodsdroppar från en stupad hjälte, i en förhoppning om att paradisets portar ska slås upp för henne om hon för med sig en sådan dyrbar gåva. Men ingen i paradiset tycks uppskatta hennes gåva och portarna förblir således stängda för Peri. Men älvan samlar nya krafter och återvänder till jorden för att söka reda på en än mer dyrbar gåva än hjältens blodsdroppar. Vid Nilens strand finner hon slutligen ett älskande par som drabbats av pesten. Den unge mannen slåss för sitt liv mot den dödliga sjukdomen, och hans älskade, som tycks vara lika illa däran, försöker vårda honom med sitt eget liv som insats. Men förgäves. Den unge mannen förlorar kampen mot pesten och snart sjunker även kvinnan ner mot dödens avgrund. Precis när kvinnan drar sin sista suck är Peri där och lyckas dock fånga den unga kvinnans sista andetag. Med detta andetag flyger Peri till paradisets port i en förhoppning om att en sådan exceptionell gåva ska leda till att hon släpps in i himmelriket. Men inte heller denna gåva blidkar paradiset.

Skam den som ger sig, säger Peri och tar sig nu till Baalbek. Efter att ha sökt en stund tycker hon sig ha funnit en lämplig gåva till paradiset. Vad Peri ser är nämligen en hur en hänsynslös bandit fäller en tår när han hör en liten pojke sjunga sin kvällsbön. Med viss list lyckas Peri lägga beslag på en av banditens tårar, och med denna gåva lyckas så Peri få inträde till paradiset.

Denna berättelse, som går att finna i den irländske poeten Thomas Moores (17729-1852) diktsamling “Lalla Rookh”, utgör librettot till Robert Schumanns oratorium “Das Paradies und die Peri” (op 50). Oratoriet tillkom mellan 1841-1843 och skrevs under den tid då Schumann verkade som lärare vid musikkonservatoriet i Leipzig. Livet som lärare var hektiskt och egentligen fick han bara några få stunder av ro för att koncentrera sig på sin tonsättarkonst, men trots det lyckades han alltså åstadkomma ett av sina mest vackra verk. Och då det idag är 226 år sedan Robert Schumann föddes, tyckte jag att det var på sin plats att uppehålla sig en stund i “Das Paradies und die Peri” fängslande universum.


Dagens anteckning – 7 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På bänkraden snett framför mig sitter en proper herre, iklädd sin bästa sommarkostym, nyklippt nacke och med nyrakade kinder. Mellan hans knän vilar ett svart paraply, som gungar lite fram och åter när han lätt stampar takten till musiken. Det är ungefär då som jag upptäcker hur hans strumpor, som sticker ut ur hans blanka skor, har snögubbar som motiv. Kanske är det också så att mina blickar dras till strumporna, då han ideligen slänger längtansfulla ögonkast på strumpornas skaft. Månne tyckte han att det var ett lite spjuveraktigt val av fotbeklädnad en dag som denna när sommarvärmen får luften att dallra.

En bit från den propre herren sitter två män, men två generationer yngre. Den ena har en lång och böjande hårman, med en liten fjunig mustasch över munnen. På hans fingrar syns en blå klackring, som han petar på med sina långa naglar, i takt med musiken, tycks det faktiskt som. Hans kumpan, eller möjligen partner, har en kortklippt kalufs och på näsan sitter stora runda glasögon. Hans huvud gungar förnöjt med i musiken. Han diggar på ett sådant där genuint och medryckande sätt som får en att vilja följa efter.

Mellan den propre herren och de två yngre kumpanerna fångas min blick av en alldaglig dam, ja, ni vet en av alla dessa äldre kvinnor som liksom slipper genom människors uppmärksamhet. Hon är lite för kort för stolen, det kan jag tydligen se, ty hon svänger med sina ben som om de vore pendlar. Fast nu ser jag att det faktiskt är musiken hon svänger med i, och visst är det så att hennes huvud gungar, precis som den unge mannen med de runda glasögonen en bit bort.

Så här skulle jag kunna hålla på hart när i oändlighet, enär kyrkan jag sitter i är fylld till sista plats. Nej, det är inte någon gudstjänst jag bevittnar, utan en orgelkonsert som ingår i en årligen återkommande orgelfestival. Under denna festival kommer varje år organister från Europas alla hörn, och de spelar ofta verk av tonsättare från deras trakter. Ikväll fick vi lyssna på en siciliansk organist som framförde verk av bland annat Bellini, Donizetti och Mascagni.

Och varje år som jag bevistar konserter som ingår i denna festival slås jag av samma sak, att publiken är så uppriktigt intresserad, hur brokig skaran är, att alla ger sig hän åt musiken samt att kyrkorna är alltid fullsatta till sista plats. Och när de sista tonerna slutligen pyser ut ur orglarnas pipor blir det allt stående ovationer, vilket självfallet också skedde ikväll!