viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 2 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Plötsligt bryter en välkänd signatur fram genom forsen av fåglarnas olika harmonier. Det är göken som äntligen tagit bladet från munnen, eller rättare sagt, från sin näbb, och låter sin måhända något enformiga och vemodiga sång kokoa någonstans bland träden. Med andra ord är det idag gökdagen, ja, det var så man förr kallade den dag då man hörde årets första gök gala.

Göken finns ju förvisso även i Sverige, men det är först här i Kraków som dess sång blivit mig kär. Kanske är den mer utbredd här omkring, eller så var jag tidigare bara dålig på att uppskatta dess tvåtonssång. Och kanske är det också så att jag värdesätter den mer idag, då den gärna för mina tankar till Gustav Mahler, vilket jag ägnar mig åt med förtjusning.

Göken förekommer nämligen i många av Mahlers tonsättningar. Måhända tyckte han lika mycket om den som jag gör. Det mest välkända gökmotivet bland Mahlers tonsättningar återfinns rimligtvis i hans första symfoni (1887-1888), där man skulle kunna säga att klarinetten för gökens talan. Därefter sprider sig gökens koko genom hela första satsen. Ja, det är nästan som om den lägger ägg mångenstädes och följaktligen dyker upp där man minst anar, precis som riktiga gökar gör.

Men det finns även andra verk av Mahler där göken gör sig påmind. Som exempelvis i sångcykeln “Des Knaben Wunderhorn” (ungefär “Pojken med det magiska hornet”) för orkester och sopran eller baryton, som tillkom ungefär samtidigt som första symfonin. Här får vi egentligen inte förmånen att höra så mycket av gökens sång, men i alla fall smaka lite på dess karaktär. Sången “Lob des hohen Verstandes” (kanske ungefär något i stil med “Prisad vare det stora intellektet”) inleds med att en gök och en näktergal beslutar sig för att tävla mot varandra om vem av dem som har den finaste sången. På gökens anmodan väljer de åsnan som domare, eftersom åsnan har två stora öron och därför kan höra mycket bättre än andra, menar göken. Näktergalen går med på detta, möjligen för att han är lite väl styv i korken och tror han redan tagit hem spelet. När åsnan väl anlänt inleder näktergalen sin skönsång. Han sjunger och sjunger, tills åsnan nästan baxnar. “Jösses, vad komplicerat”, stånkar åsnan. “Jag blir bara helt förvirrad. Vad försöker du egentligen säga?” fortsätter åsnan. Nu tar göken vid och sjunger sitt koko först en gång, sedan en gång till och därpå ytterligare två gånger. Åsnan är exalterad och konstaterar att han med sitt fulla intellekt kårar göken till vinnare, även om det kostar ett helt rike.

Texten till sången är dock inte Mahlers egen, utan kommer från en samling med tyska folkvisor som publicerades i början av 1800-talet. Men musiken är omisskännligt underbart mahleriansk. Hela sångcykeln är därjämte väl värd att lyssna på, då den på många sätt leder fram till hans efterföljare tonsättningar.

Dagens anteckning – 1 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Nu blommar eken. Nej, det är ju inte något idiom, men borde vara det enligt min mening, ty ekens blommor ankomst är ett säkert tecken på att försommaren finns runt knuten. Eken har faktiskt två sorts blomning, hanarnas och honornas, som sker samtidigt på samma träd. Eken är nämligen en sambyggare, alltså både hanar och honor finns i samma träd. Men deras blommor liknar inte varandra. Hannarnas blommor är långa och iögonfallande gula hängen, som blir upp till två centimeter långa. Några lyckades jag fånga på bild idag under min cykeltur längs med Wisła. Honorna är mer blygsamma, då deras blommor är försumbart små och aldrig blir större än någon millimeter. Om du ändå skulle ha förmågan att upptäcka dem med blotta ögat skulle du kunna se att deras blommor har en särdeles vacker djup röd ton.

Men det är kanske inte blommor man i första hand associerar eken med, utan dess förmåga att åldras med värdighet. Ju äldre den blir desto vackrare och mer respektingivande blir eken, tycks det som. Det är nästan så att man avundas dem denna förmåga att stolt bära sin ålder. Som till exempel Europas äldsta ek, som växer i en liten by i östra Litauen. Eken kallas för Stelmužė-eken, efter det samhälle där den har sin boning. På höjden mäter den 23 meter och omkretsen lär var 3,5 meter. Det råder lite delade meningar om hur gammal den torde vara, men vissa bedömare uppskattar att den är 1500 år gammal, medan andra kommit fram till att den kan vara runt 2000 år gammal. Tyvärr går det inte att göra en mer precis åldersbestämning än så, då den ursprungliga delen av stammens innandöme har avlägsnats.

Fast om sanningen ska fram så är den ganska mossbelupen vid detta lag, och dessutom mumsar olika sorters svampar och insekter ideligen på den, så det där med att den har åldrats med värdighet är kanske att ta i. Men nog är det mycket respektingivande ändå, att nå en så ansenlig ålder och att framhärda trots att det växer mossa eller om svampar och insekter tuggar på en.

Dagens anteckning – 30 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På denna dag när många av oss firar Heliga Valborg, eller Walpurgis, tänkte jag att det kan vara lämpligt att uppehålla sig en stund vid någon av alla hennes namnar, och varför inte stanna till en stund hos Valborg Werbeck-Svärdström (1879-1972) och höra lite vad hennes liv kan förtälja oss.

Valborg Werbeck-Svärdström såg dagens ljus för första gången i Gävle. Hemmet var ganska enkelt, men inte fattig. Valborg och hennes sex syskon fick god utbildning och dessutom flödade musiken i familjens vrå. Det var också därför som tonsättaren och musikläraren Alice Tegnér fick upp ögonen, eller kanske snarare öronen, på Valborg när hon framledes studerade på Djursholms samskola. Och något visst måste Valborg ha haft, ty Alice Tegnér lär ha skrivit “Gläns över sjö och strand” till just Valborg. 15 år gammal började hon studera sång på Kungliga Musikaliska Akademien, och sex år senare skulle hon debutera på Kungliga Operan i Stockholm. Det var också under denna tid som hon la grunden till en karriär som liedsångerska, något som senare skulle bli en försörjningskälla.

Efter några år blev väl Sverige för litet för denna storhet och hon begav sig ut på turné land och rike runt. Men mitt under hennes segertåg i Europa drabbades hon av stämbandsinflammation. De som någonsin drabbats av denna förstummande farsot känner väl till med vilket obehag man upplever den påtvingade tystnaden. Och för en operasångerska måtte det vara en regelrätt mardröm. Sjukdomen varade dock bara två veckor, men under denna tid beslöt sig Valborg för att skapa en bättre teknik som skulle skona rösten. Genom studier av människoröstens uppbyggnad lär hon ha kommit fram till vi inte behöver skola våra röster, utan de ska avtäckas. En kunskap som hon sedemera skulle sprida genom en diger skrift som verkar användas än i våra dagar. Under senare delen av sitt liv var hon uteslutande arbeta som sånglärare med fokus på den teknik hon själv hade kreerat.

Men hur lät då Valborg Werbeck-Svärdström röst? kan man med rätta fråga sig. Det finns förvisso inspelningar med henne, men jag skulle vilja hävda att de inte ger henne full rättvisa. Nå, ni får själva avgöra (lyssna här).

Med detta sagt återstår det bara att önska er alla en riktigt glad valborg med just Valborgs sång.

—

På fotot från 1904 syns Valborg Werbeck-Svärdström i rollen som prinsessan i Peter Erasmus Lange-Müllers opera Vikingablod.

Bildens källa

Dagens anteckning – 29 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Bland alla de gröna träden i Planty syns understundom en och annan avfälling. Jag syftar givetvis på blodboken, som med sina rödskimrande bladverk djärvt sticker ut hakan, eller bladen, och självrådigt väljer en annan vårskrud. Precis som andra bokträd är de släkt med böckerna. Ja, i alla fall språkligt. Diverse källor är faktiskt mycket påstridiga med teorin att de två orden kommer från att man tidigare ristade in bokstäver på skivor av bokträ, som sedan bands samman till just böcker. Därtill finns det ytterligare andra källor som hävdar att man använde trä från bok för att rista in runor. Men kanske ska man ta dessa teorier med en nypa salt, ty det verkar vara tunnsått med konkreta belägg för att dessa teorier verkligen stämmer.

Nåväl, låt oss återgå till den röda avfällingen bland bokträd, nämligen blodboken. Detta träd finns, till skillnad från vanlig bok, blott i odlad form i parker och trädgårdar. Måhända har jag fel, ty det är rent fysiologiskt möjligt för vanlig bok att få mörka, ja, nästintill röda, blad. Men dessa är så ovanliga att man i princip kan säga att de inte finns i vild form. Vad som däremot står bortom allt tvivel är att dagens blodböcker, förlåt, blodbokar, faktiskt härstammar från samma muterade bok. Det förhåller sig nämligen som så att man på 1700-talet fann flera bokträd med en röd nyans i skogarna kring tyska Thüringen. Träden väckte genast stort intresse och man började snart samla skott från träden. Hundra år senare blev blodboken riktigt i ropet och planterades friskt på herrgårdarna och parker runt om i Europa.

Precis som den vanliga boken kan blodboken nå upp till 40 meter, men bland dem som växer längre norrut verkar de flesta nöja sig med att nå en höjd på ungefär 15 till 20 meter. Blodboken blir likaledes ungefär lika gamla som vanlig bok, alltså runt 100-120 år. Bland de vanliga bokträden finns det de som blivit över 400 år, en ansenlig ålder må jag säga. Eftersom blodboken inte funnits i mer än 200-300 år vet man sålunda inte om också de kan bli så uråldriga som vanlig bok. Men blodboken har ju förmånen att oftast befinna sig på platser där de pysslas om enligt alla konstens regler, så det är inte omöjligt att någon av dem faktiskt blir så pass gammal någon gång. Om sisådär 100 år. Den som lever då får se.

Dagens anteckning – 28 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På min väg genom Planty har trädens grönska hart när övergått från sina skira vårtoner till att prunka i försommarens djupare färgharmoni. Bladens uppenbarelse tycks vara helt i samklang med fåglarnas små bagatellartade tonsättningar, som med sina drillar för tonerna över ett imaginärt notblad. Alla träd tycks tonsatta av både färger och fågelsång. Ur ett kastanjeträd forcerar en svarthätta sin sång, från en björk hörs en stare föra ett fasligt knaster, genom en boks bladverk gnolar koltrasten på sin visa, och i en lind hörs bofinken sjunga ut sin kärlekssång.

Just linden är ju ett träd som gärna för tankarna till musik. Jag tänker inte enbart på sångfågeln Jenny Lind, utan även till exempel på Franz Schuberts “Winterreise” från 1828, där en lind står i ett vintrigt landskap för att erinra den ensamma vandraren om en förlorad lycka och kärlek. Sångerna handlar som bekant om en ung man som blivit ratad av sin älskade. Uppgiven vandrar han så ut på landet och flackar villrådigt runt tills dess att han hittar en spelman att sjunga ut för.

Fast vid denna årstid, när sommaren nalkas, vill man ju helst undvika att ha en annalkande vinter i åtanke. Så finns det de som besjungit lindens sommarskrud? Självfallet finns det finns det! Jag tänker närmast på Gustav Mahlers “Lieder eines fahrenden Gesellen” som tillkom ungefär 56 år efter det att Schubert skrev om en frusen lind.

Men trots de olika årstiderna i de två tonsättningarna finns det faktiskt en hel del beröringspunkter mellan de två verken. För de första är de båda sångcykler, även om de skrev för mycket olika ensembler. Mahler skrev för full orkester, medan Schubert tonsatte för sång och piano. I Mahlers verk kan både kvinnor och män sjunga ledmotivet, men Schubert skrev för en tenor (även om andra stämmor och framför den). Vidare handlar båda sångcyklerna om män som förlorat sina käraste och därtill är de båda på resande fot.

I “Lieder eines fahrenden Gesellen” möter vi inledningsvis en bedrövad man, som besjunger sin förtvivlan över att hans älskade har gift sig med en annan. Han beslutar sig för att bege sig ut i världen, och trots sitt krossade hjärta kan han faktiskt erfara all världens skönhet. Men lika fort som han blev munter blir han i nästa sekund förbittrad. Nu har han fått tag på en kniv, vars vassa blad glimmar i hans hand och det är nästintill att man blir rädd för vad han ska ta sig till, men så förbytts stämningen återigen men nu mot en slags resignation inför sakförhållandena. Och den insikten möter han just under en lind, vars väldoftande blommor faller ner mot hans (antar jag) tårdränkta ansikte.

“Unter dem Lindenbaum,
Der hat seine Blüten über mich geschneit,
Da wußt’ ich nicht, wie das Leben tut,
War alles, alles wieder gut!”

Vilket fritt kan översättas med:
“Där under lindträdet,
som lät sina blommor falla över mig som snö,
visste jag ej mer vad livet mig ville,
allt, ja allt var åter gott.”

Som ni nog kan se ägnar sig Mahler åt någon form av ödestro i positiv bemärkelse. Han säger ungefär “jag vet inte ett dugg om något som framtiden kan bära med sig, med det blir nog bra ändå”. Ja, det är väl sådana slutsatser man kan dra när man står under en lind.

Dagens anteckning – 27 april 2026

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Sedan gammalt har jag varit ganska disträ, eller kanske bättre uttryckt, tankspridd. Redan när jag knatade på barnsben hade jag för vana att förlägga både föremål och olika göromål på olika platser där de inte hörde hemma. Under en tid trodde jag att det kanske skulle bli bättre med åldern, men det verkar som om min tankspriddhet tar sig allt mer envetna former. Detta har lett till att jag alltid haft ett ganska problematiskt förhållande till verbet “att glömma”, och det är kanske också av den anledningen som jag aldrig undersökt ordets etymologi närmare.

Men som så ofta med ords härkomst innehåller även det förargliga “att glömma” riktigt amusanta delar. Visste du att ordet faktiskt har sin tillblivelse i verb som rör fest och glam. Ja, du läste rätt. Man har nämligen lyckats fastställa att “glömma” är en avkomma till det isländska ordet “gleyma”, som inte betyder att glömma, utan att stoja, vara uppsluppen och direkt glad. En annan nära släkting till både glömma och gleyma är “glaumr” (likaså isländska) som betyder skämt eller lek. Och släktträdet växer vidare, ty här finns också en gren där “glý” (som betyder glädje) bor. Denna har å sin sida vuxit upp ur det äldre grekiska ordet för skratt (“khlev́ē”).

Det är dock en gåta för mig hur det svenska verbet “att glömma” fått så märkliga släktingar, eller om det är tvärtom. Men nästa gång jag förlägger något föremål eller tappar bort något göromål bland mina tankspridda tankemönster, ska jag försöka påminna mig om (vilket dessvärre inte är min bästa gren) att glömma faktiskt har sin uppkomst i… äsch, vad var det nu igen…

—

Som illustration till dagens anteckning får ni detta virrvarr vars namn jag dessvärre glömt

Dagens anteckning – 26 april 2026

Category: Uncategorized
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Den 26 april 1986 vaknade Europa upp till ännu en dag. De har flesta tog sig an den nya dagen genom att företa sig sina sedvanliga göromål. Man lagade frukost, gick till skolan eller arbetet. De flesta trodde kanske inte att den dagen skulle gå till historien överhuvudtaget. Men i staden Prypjat i dåtidens Sovjetunionen hade avgrunden bokstavligt talat öppnat sig. Efter en nattlig säkerhetsövning hade det uppstått en härdsmälta i en reaktor i kärnkraftverket Tjornobyl, och förloppet var, för att uttrycka det milt, explosionsartat. Brandmän skickades ut för att försöka släcka den rasande elden, men det skulle dröja över tio dagar innan man lyckades dämpa lågornas kraft.

Och genom reaktorns bortblåsta hölje strömmade radioaktivt utsläpp, som med vindens kraft spred sig hundratals kilometer över en stor del av norra Europa. Det spred sig blandad annat över delar av Polen och Ukraina, hela Belarus, vidare upp över Baltikum och även Skandinavien.

I Ukraina har denna olycka blivit en del av den kollektiva nationella identiten. Där kallas den sålunda inte för “olycka”, utan har fått benämningen Tjornobyl-katastrofen.

Det är hart när omöjligt att säga hur många som drabbats av det radioaktiva nedfallet, och det förekommer mycket skiftande uppgifter om antalet dödsfall som kan knytas direkt till katastrofen. Vissa gör gällande att det blott rörde sig om ett tjugotal som dog som en direkt följd av katastrofen. Men radioaktivitet är ju inte något som snabbt försvinner ur ekosystemet, så alla är överens om att många har insjuknat eller dött i spåren av Tjornobyl-katastrofen. Men där slutar också enligheten, ty det finns motstridiga uppgifter om hur många det kan röra sig om.

FN och Världshälsoorganisationen menar att det kan ha varit över 9000 som gått bort sedan katastrofen. Men andra bedömare säger att det kan röra sig om så många som upp till en miljon personer som blivit sjuka och har gått bort. Bland de länder som drabbats hårdast återfinns Ukraina. (Belarus har troligen drabbats i samma utsträckning, men dödsfall och insjuknade som går att knyta till Tjornobyl-katastrofen rapporterades inte i liknande omfattning, vilket ger att statistiken därifrån inte går att lita på.)

Oavsett hur många det är som har dött till antalet, så är det icke förty så att det Tjornobyl-katastrofen intar en särställning i det ukrainska medvetandet. Därför kommer det säkert inte som någon överraskning att många därför skildrar katastrofen genom konsten.

Bland dem finns tonsättaren Jevhen Stankovytj (Євген Станкович) som faktiskt har skrivit två verk tillägnad Tjernobyl-katastrofens offer. Den första han skrev på detta tema var verket “Svart elegi” (“Чорна Елегія”) för kör och orkester som tillkom 1991, med dikter av Pavlo Movtjan. Den svarta färgen ska inte bara symbolisera sorg utan även den brända marken efter katastrofen. Verkets kärna är dess klagan över allt och alla som gått förlorade. Verket lägger tidpunkten på rösterna och det finns något oroande kaotiskt över hela verket. Det andra verket han har skrivit med utgångspunkt i Tjornobyl-katastrofen är oratoriet Tjornobylsmoder (“Чорнобильська мати”) som skrevs 2011. Detta stycke har jag aldrig hört, men här lär Stankovytj fokusera mer på andlighet, sorg och reflektion, än kaos som han gjorde i Svart elegi.

Och kanske kan man anta att Stankovytj två olika tolkningar av Tjornobyl-katastrofen en del om hur den ukrainska synen på händelsen har förändrats över tid.