• Dagens anteckning – 10 november 2026

    Dagens anteckning – 10 november 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    När den österrikiske arkitekten Adolf Loos fick i uppdrag år 1925 att rita ett hus i Montmartre i Paris åt paret Tzara var han noga med att placera in ett arbetsrum till maken, den kände dadaisten. Och formad som han var av sin samtids misstro mot kvinnors kreativitet, ritade han inte in någon ateljé till Greta Knutson, som var hustru till Tzara. Greta var dock en driven kvinna och skulle själv se till att göra om riktningarna så att huset också innehöll ett arbetsrum för henne.

    Greta Knutson hade redan från barnsben blivit utsatt för åsidosättande. Hon föddes på dagens datum i Stockholm år 1899 i ett hem där musik och konst ständigt var närvarande, med en fader som var musiker. Modern verkade som gymnastikdirektör. Greta visade tidigt ett stort intresse för språk, men hennes far motsatte sig att hon skulle studera lingvistik, som han inte tyckte passade för kvinnor. Hon placerades därför på en målarskola, en utbildning som skulle leda till vägarna till Paris. I den franska huvudstaden kom hon i kontakt med moderna konstinriktningar såsom surrealism. Hon rörde sig i avantgardistiska kretsar och det var bland dessa hon träffade sin blivande man Tristan Tzara.

    Paret gifte sig 1925 och flyttade samma år in i det hus där Loos hade glömt att rita in Gretas arbetsrum. Men när hon väl fått sin plats i huset skulle hon se till att skapa en kulturell mötesplats, där konstnärer, musiker och poeter kunde mötas för att diskutera konst ur alla upptänkliga perspektiv. Huset var också på många sätt Gretas. Det var nämligen genom ett stort arv från hennes far som paret kunde beställa huset från en av de främsta arkitekterna under deras samtid. Äktenskapet med Tzara upplöstes 1942, och det förefaller som om hon tvingades lämna huset i samband med skilsmässan.

    I sitt konstnärliga uttryck var Greta Knutson främst inspirerad av poesi och hon anammade aldrig fullt ut någon konstnärlig inriktning i sitt måleri. Många av målningarna bär tydliga spår av abstrakt konst, men trots det går det exempelvis att finna vissa figurativa uttryck och även element från naturen, något som abstrakt konst sällan åtetger. Hennes konst skulle ingå i flera utställningar och hon ska idag finnas representerad på bland annat MoMa i New York och för några år sedan var det en retrospektiv utställning med hennes verk på konstmuseet i Norrköping.

    Men Greta Knutson var inte enbart bildkonstnär, ty hennes passion för språk skulle leda till att hon både skrev poesi, romaner samt översatte svensk litteratur till franska (det senare i samarbete med Gunnar Ekelöf). Men från 1930-talet och trettio år framåt skulle hon praktiskt taget inte publicera några dikter, översättningar eller artiklar. Vilken som var orsaken till denna självpåtagna censur anger inte källorna, men en anledning kan ha varit att hon under den perioden ägnade sig åt annat såsom exempelvis måleri. En annan orsak som nämns är att hon under en resa till Sverige blev bestulen på en låda som innehöll alla hennes anteckning som hon åstadkommit under dessa trettio år.

    Att hennes texter har gått förlorade innebär även att vi har gått miste om hennes ord och skildringar av tiden i franska motståndsrörelsen. Under andra världskriget skulle hon nämligen hjälpa flyktingar som flydde undan nazisterna, där hon agerade vägvisare över gränsen mellan Frankrike och Spanien.

    Från 1970-talet fram till sin död skulle hon i första hand verka som poet, översättare samt skribent och hon lagde penslarna helt på hyllan. Greta Knutson var flytande på svenska, franska och tyska vilket också innebar att hon översatte sina egna texter till dessa språk.

    Under sin samtid var hon förhållandevis känd inom avantgardet men hon nådde aldrig någon stor ryktbarhet, vilket kanske kan förklaras av hon aldrig valde konstform; hon pendlade mellan bildkonst och det skrivna ordet. Men sedan hon gick ut tiden (för egen hand) 1983 har minnet av henne nästan helt bleknat bort, och hon har därmed fått sälla sig till de många kreativa kvinnor som oförtjänt har hamnat i de de bortglömdas dalgång.


    Jag får ju inte dela hennes konstverk här, men ni kan följa denna länk till Googles bildsök.

    Adolf Loos, eller snarare Gretas, hus.

    Några källor :

    https://skbl.se/sv/artikel/GretaKnutsonTzara

    https://www.barnebys.se/blogg/vem-var-egentligen-greta-knutson-tzara


  • Dagens anteckning – 9 november 2026

    Dagens anteckning – 9 november 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Kanske är det bara min egen förväntan, men nog tycks det som om Kraków tar det lite försiktigare än brukligt. Spårvagnarna skramlar lite tystare. Inga bilar hörs gasa. Människorna rör sig något lugnare och kanske även mer eftertänksamt.

    En bil kör upp på trottoaren framför mig. Inte brådskande eller hotfullt, utan blott som en resolut parkering. Dörren öppnas och en man med lite påsiga byxor och rufsigt hår hoppar ut från förarsätet. Han hasar sig lite trött runt bilen och öppnar bakdörren, och en liten flicka med luddiga öronlappar hoppar ut, tätt åtföljd av ett mindre barn som kanske är lillebror. Nu har mamma dykt upp och rättar till dotterns jacka som snott sig något extra varv runt flickans smala kropp. Lillebror har fullt sjå med att få den stora rutiga halsduken att hänga kvar på hans små axlar, men det vill sig inte riktigt för under armen har han ett gosedjur som inte alls tolererar pojkens något bryska handgrepp.

    Men så åker gosedjuret i marken, ty pappa har tagit ut det ur bagageluckan som är målet med deras bilfärd. Han håller nämligen två gravljus i sina händer. Pojken får sitt ljus och dottern sitt likaså. Snart vandrar de över vägen mot Planty för att ta sig till stora torget där de kommer att tända sina ljus för de som gick bort i massakern i lördags. Barnen först, med sina gravljus, pappa därefter och sist mamma med gosedjuret i sin famn.

    Bilden av familjen är på något vis så rörande att jag stanna upp om än bara för ett ögonblick, oförmögen att röra mig framåt. Jag klipper några gånger med ögonen, för att fånga de tårar som vill samla sig. Men det är inte av sorg som jag drabbas av synen av familjen. Nej, det är en slags tårar av förtröstan, ty det är framtiden som går där med ljus i sina händer. Och så länge den har förmågan till empati, finns det hopp.

    Ute på Błonie dröjer sig dimmans slöjor ännu kvar, som för att om möjligt åter omfamna stadens siluetter. På stora torget, där Mariakyrkans torn snart draperas av dimmans slöjor, samlas människor i tusentals, för att minnas och för manifestera mot våldet.

    Och i hasseln hänger frökapslar och skvallrar om att en sommar kommer snart.


  • Dagens anteckning – 8 november 2026

    Dagens anteckning – 8 november 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Upp ur Wisła stiger ett grått dis. Som om Wisła ville omfamna oss alla. Disets dova ton bäddar in tillvaron i ett dämpat ljus. Tonar ner de få kvarvarande lövens färg, och skänker solen ett grågult sken. Människornas skuggor, som vanligtvis är långa så här års, försvagas, som om människorna inte vore riktigt verkliga. Som om de inte hade fäste på jorden. Livets bräcklighet blottläggs.

    Kollektiv sorg. Det är vad jag ser i människornas ansikten idag. Den finns där, som en osynlig hinna, mellan alla som inte känner varandra. Vi ser på varandra med en ovan blick. Trevande. Frågande. Sökande efter varandra. Vi för våra blickar till varandras ögon. Nuddar en stund vid varandras liv och vid det möte som uppstår. Innan vi lika fort vänder bort blicken. Mot nya möten.

    Jag har mött kollektiv sorg flera gånger, men det är ingen känsla som man lär sig att förstå. Varje gång jag genomlever den, är det som om den expanderar. Som om minnet av de tidigare kollektiva sorgerna repas upp. Sömmarna man sydde för att åter fånga tillit och tilltro, brister och gamla sår blottas bakom de lagningar man tidigare gjorde.

    Man kan inte vänja sig vid kollektiv sorg. Den är både ny och obehagligt välkänd varje gång man möter den. Samma mönster upprepas men fasan, känslan av maktlöshet och likaså ensamhet, man erfar är ny, även om den gärna beter sig på samma sätt varje gång. Och inga andra i vår närhet känner detta lika väl som ukrainarna.

    Men varje sorg ställer sina egna villkor och den gemensamma smärta som nu löper genom det polska samhället är obeveklig. Den hörsammar inga böner om nåd. Det enda sättet att blidka den är genom att finna en tröst i varandra. Att förenas. Och jag hoppas att Polen ska ha kraft att lämna bakom sig den ökade polarisering präglar landet. Det är, skulle jag tro, det enda sättet att läka ett land i sorg.


    Flaggan på Wawel hänger på halv stång och ur katedralens klocktorn ljuder Sigismundklockan, som bara klämtar vid ytterst speciella händelser.


  • Dagens anteckning – 7 november 2026

    Dagens anteckning – 7 november 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Livet kan på bara ett ögonblick, ja, på bråkdelen av en sekund, transformeras till en mardröm. Och oftast anar vi inte heller något oråd.

    När jag vid tretiden i eftermiddags satt i soffan och kontemplerade över något jag inte längre minns, körde en ung man, iklädd militärkläder, rakt över stora torget, Rynek główny, i Kraków. Genom bilfönstret avfyrade han skottsalvor med ett automatvapen. Vansinnesfärden gick genom hela gamla stan och i skrivande stund har sex personer livet och minst ett dussintal skadats.

    På de bilder och filmer som släpptes minuterna efter det fruktansvärda dådet syns en polisman skjuta med sin tjänstepistol mot gärninsmannen med automatvapet. I nästa sekvens syns förövaren ligga på rygg, och polismannen desarmera honom. Innan den hjältemodiga polismannen själv sjunker sårad ner till marken.

    Livet. En så skör tråd. Som kan ryckas från en när man minst anar.

    Mina tankar går till de drabbade. Till deras familjer och vänner. Och till alla de ögonvittnen som genomlevde de fasansfulla minuterna under gärningsmannens färd.

    Och till polismannen, för hans osjälviska insats, trots att han var svårt skadad.


    Ginkgoträdet står bara ett stenkast från platsen för dådet och jag fångade bilden igår, ungefär ett dygn innan det gärningsmannens vansinnesdåd.


  • Dagens anteckning – 6 november 2026

    Dagens anteckning – 6 november 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Natten till den sjätte november 1943 innebar slutet för den tyska ockupationen av Kyjiv. Den trupp som först avancerade in mot stadens kärna, genom att ta sig över floden Dnipro, var en tjeckoslovakisk brigad, och kl 4 på morgonen hade det tyska motståndet helt utraderats. Någon timme senare var staden helt befriad, slog Moskva fast. Det skulle dock snart visa sig att Sovjetunionen inte skulle innebära någon befrielse för Kyjivs invånare eller för Ukrainas befolkning överhuvudtaget. Men den morgonen var det nog ändå många som uttryckte sin tacksamhet inför de sovjetiska styrkornas intåg.

    Det tyska våldet mot Kyjivs befolkning hade nämligen varit besinningslöst. Tre år tidigare, år 1940, hade staden runt 930 000 invånare. Men efter tyskarnas mordiska framfart skulle 80% av befolkningen mist livet eller drivits på flykt.

    Den grupp i staden som drabbades hårdast av tyskarnas våldsmaskineri var judarna. Före krigsutbrottet hade ungefär 160 000 judar bott i Kyjiv, vilket innebar att de utgjorde ungefär 20% av stadens befolkning. När tyskarna avancerade mot staden i september 1941 flydde tiotusentals österut, men många blev kvar. Antingen var dessa för svaga eller för fattiga för att lämna, och de skulle gå en fruktansvärd död till mötes.

    När de sovjetiska styrkorna i all hast flydde Kyjiv i september 1941 blev de även tvungna att lämna lager av krigsmateriel. Men istället för att låta vapen och ammunition hamna i tyskarnas händer valde sovjeterna att ta sig in i den tyskockuperade staden och utföra två sprängdåd som skulle eliminerade lagren. Detta kom nog som en skänk från ovan för tyskarna, för nu hade de en ursäkt för att slå till med kraft mot stadens judiska befolkningen, som stod helt försvarslös.

    Den 29 september inledde tyskarna en bestialisk massaker där över 30 000 judar sköts till döds under två dagar. Dessa mord skedde i en ravin kallad Babyn Jar, blott ett stenkast från stadens centrum. Under de månader som följde efter den första massakern skulle tyskarna fortsätta mördandet vid ravinen och sammanlagt 100 000 judar, romer och kommunister skulle berövades sina liv. Babyn Jar tillhör därmed en av de största massmordsplatserna under andra världskriget.

    Av Kyjivs judiska befolkning skulle blott några få överleva, och en av dem var Dina Pronitjeva. Hon kunde senare vittna om tyskarnas krigsförbrytelser och alla de fasor som utspelat sig vid Babyn Jar. Men man har också funnit motsägelser i hennes vittnesmål vilket har lett till att det finns de som har ifrågasatt hennes minnen. Senare forskning slår man dock undan benen för sådana påståenden, då man har kunnat dra slutsatsen att de motsägelser som finns i hennes vittnesmål sannolikt hade åstadkommits av sovjetisk censur. Dina Pronitjeva gick bort 1977, alltså flera decennier före Sovjetunionens fall, och hon fick aldrig chansen att delge oss sina minnen utan den sovjetiska censuren.

    Men ponera nu att hon hade överlevt till 1991, ja, då är det måhända inte omöjligt att både en och annan skugga skulle ha fallit över den sovjetiska arméns befrielse av Kyjiv.


    Målningen nedan av floden Dnipro från 1917 är den judisk-ukrainsk-belarusiske konstnären Abram Manevytj som föddes i Kyjiv 1881. Han flyttade från Kyjiv 1921 och slog sig ned i USA, där han levde och verkade fram till sin död 1942.


Archives: