viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 20 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

De där sista dagarna av Euromajdan, eller Värdighetsrevolutionen, för exakt 14 år sedan, har liksom kilat fast sig i mitt minne. Nej, jag minns inte allt jag företog mig under de där dagarna. Faktum är att det bara finns små skärvor av minnen att leta sig tillbaka till.

Som den där stunden den 20 februari 2014, när jag tog en paus på en liten bar i närheten av operan på gatan horodotska i Lviv. Jag minns ännu kaffet jag drack, som var beskt men ändå smakade gott, ty det var något med stämningen där inne på baren som gav kaffet en mjukare framtoning. På TV-skärmen ovanför bardisken syntes bilder från Kyjiv fladdrar förbi. Eld, rök, hotfulla smällar, skottsalvor och människor som tycktes springa åt alla håll. Det gick inte riktigt att förstå exakt vad som skedde, men det gick ändå att ana att något ohyggligt pågick. Fysiskt befann jag mig långt från Kyjiv, men själsligt var jag på den plats som TV-skärmen visade. Vid varje dån eller knall från något vapen, skälvde något till inom mig. Så var det nog för de flesta i just Lviv, där praktiskt taget alla stod bakom protesterna.

Och jag minns hur en man med ett smalt och något avlångt huvud, plötsligt ropade några uppmuntrande ord i riktning mot TV:ns skärm, som om han hoppades att de där långt borta i Kyjiv, som kämpade för, och i värsta fall offrade sin liv, för Ukrainas frihet skulle höra honom. Och jag minns alla instämmande hummande från de övriga besökarna på baren.

Och jag minns atmosfären som präglade Lviv de där dagarna. Hur alla svetsades samman, lika beslutsamma om att aldrig vika sig.

Och jag minns också att jag nästan inte mötte någon som var rädd. Jag mötte ilska, oro för nära, men kanske framförallt bestämdhet och en kraftfull viljestyrka jag aldrig tidigare skådat. Det föreföll mig att det var en slags kraft som bara kunde leva och frodas i Ukraina. Och i takt med att rapporterna om alla dödade i Kyjiv kom, tycktes denna viljekraft bara stegra. Och det är exakt av den anledningen som Ryssland ända sedan dess, i 14 år, har försökt trasa sönder den ukrainska viljekraften.

Denna text vill hedra minnet av dem som offrade sina liv eller skadades de där dagarna i februari 2014. Ty trots att många har fått offra sin liv sedan dess, var det “De himmelska hundra”, som de kallas, som visade vägen till den viljekraft som idag präglar Ukrainas kamp mot den ryska aggressionen. Så idag, som är Dagen för de himmelska hundra hjältarna, sänder jag mina tankar till dem. Minnet av deras hjältemod kommer aldrig att slockna.

Mannen på bilden är fångad av mig, någon gång vintern 2013-2014 i Lviv.


Dagens anteckning – 19 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Två gånger under den senaste veckan har jag mött på Medea, en personlighet i den grekiska mytologin som jag har en ganska luddig uppfattning om. Men det visar sig att hon är långt mycket mer intressant än vad jag hade kunnat ana.

I det klassiska dramat Euripides är hennes far Aietes och hon har begåvats med magiska krafter av något slag. Allt är frid och fröjd tills det att Jason dyker upp, vilket innebär en hel del komplikationer eftersom Medea faller pladask för Jason och fadern är kanske inte helt begeistrad. Men Medea är hängiven i sin kärlek till Jason, och för att göra en lång historia kort kan man säga att hon låter mörda sin bror för att förhindra att fadern att komma ikapp de två, alltså Medea och Jason, på deras flykt undan just fadern.

När Jason senare tröttnar på Medea, blir hon ursinnig och ilskan kokar över till en våldsam vedergällning för hans svek. Bland annat mördar hon deras gemensamma barn, för att tillintetgöra Jason eftermäle. Men hon nöjer sig inte med det, ty hennes vrede vet inga gränser och hon ger sig snart i kast med att försöka elda upp hela Aten.

Man skulle nu kunna tro att hon borde falla offer för sin egen grymhet, men trots att det är den grekiska mytologin vi talar om, som är en slags saga, så har ingen framgång med att bestraffa henne. Hon lyckas nämligen fly från straffet genom att rida iväg med ett gyllene ekipage som dras av eldsprutande drakar. Räddare är ingen mindre än hennes farfar, solguden Helios.

Under Opera RARA har jag alltså mött denna starka kvinna i två olika versioner. Den ena gången jag fick tillfälle att bekanta mig med henne var i kvällens uppsättning av Georg Friedrich Händels opera “Teseo” (HWV 9) som framfördes första gången 1713. I denna version är hon gift med kungen Egeo, men är förälskad i ynglingen Teseo. Han är däremot inte intresserad av Medea utan har kärat ner sig i prinsessan Agilea. Sin vana trogen blir Medea rasande och ska bränna ner Aten, men hon avslöjas och tvingas fly med sitt gyllene ekipage dragen av drakar. Operan är en oerhört vacker, med flera förtjusande arior, men dessvärre framförs den inte särskilt ofta.

Det andra mötet jag hade med Medea under Opera RARA var under en märklig dansföreställning, där man beklagligtvis använde sig av samtida populärmusik, eller vad det där oväset nu kan tänkas kallas, istället för barockmusik. Föreställningen fokuserade på fyra kvinnoportätt i olika operor och en av dem var alltså Medea. Även om jag inte alls tyckte om själva föreställningen, väckte delen om Medea ett intresse för hennes karaktär, kanske främst för att den föreställningen inte alls lyckades besvara den frågan. I dansföreställningen lyckades de inte heller synliggöra Medeas styrka och okuvliga envishet. Men det förmådde kvällens framförande däremot göra, och orsaken till det går att finna solisternas inlevelsefulla tolkningar och musikernas utomordentliga framförande.


Dagens anteckning – 18 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Här har du inget att hämta”, förefaller den stiliga äldre damen i sin pälsmössa med dramaten i släptåg, säga till en yngre man i blå väst med ordet “Referendum” tryckt på ryggen. Jag skriver “förefaller”, ty jag står inte tillräckligt nära för att höra deras meningsutbyte, men att döma av damens avvisande gest lär det nog vara något sådant hon just formulerat. Den unge mannen ler lite förläget och hastar vidare i sin jakt på villiga att skriva under hans namninsamling. Ja, nu är det inte hans namninsamling, utan initiativtagaren är den lokala politikern Jan Hoffman, som driver en kampanj för att samla in underskrifter till en folkomröstning som syftar till att avsätta borgmästaren Aleksander Miszalski, som tillhör Medborgarplattformen, alltså Donald Tusks parti. Under några få dagar har namninsamlingen fått över 40 000 namnunderskrifter. För att det ska bli tal om en omröstning måste de dock samla in minst 58 000 namn, men kampanjen har satt 100 000 underskrifter som mål.

Det är dock inte bara Jan Hoffman som står bakom kampanjen, utan den består av en brokig skara med sådana som den lokala politikern och affärsmannen Łukasz Gibała med sitt medborgarinitiativ “Kraków dla Mieszkańców, det förra regeringspartiet Lag och rättvisa samt det högerextrema partiet Konfederacja. Trots att dessa grupperingar drar åt olika håll i många andra frågor, förenas de i sin aversion mot den sittande borgmästaren.

Men varför önskar då Jan Hoffman och hans vapendragare en kostsam omröstning? Ett av skälen är den omdebatterade miljözonen, kallad Strefa Czystego Transportu (förkortad SCT, och kan översättas med Ren transportzon). Miljözonen innebär att äldre fordon, eller sådana som drivs med diesel, måste betala en avgift om de vill köra in i Kraków. (Det finns dock många undantag och boende i staden omfattas inte av betalningsplikt.) Sedan miljözonen infördes vid årsskiftet har debatten varit hetsig, för att inte säga aggressiv, och det är uppenbart att det är svårt att vinna polackernas hjärtan om man ger sig på deras bilar.

Men kampanjen innehåller även andra invändningar mot borgmästaren. De menar bland annat att det finns oegentligheter i upphandlingar hos kommunen och att det förekommer en vänskapskorruption i kommunhuset. Likaledes är de kritiska till att kommunens skulder växer i oroande takt. Dessutom lovade borgmästaren i valrörelsen att det skulle hållas en översyn av den tidigare borgmästarens styre, men någon sådan granskning har ännu inte skett. Listan över invändningar mot Aleksander Miszalski kan nog göras längre, men dessa är kanske de viktigaste punkterna i kritiken.

Resultatet av namninsamlingskampanjen är i alla fall att man på gator och torg kan se tusentals unga kvinnor och män med blå västar i jakt på missnöjda invånare. Vissa krakowiter verkar fråga sig varifrån medlen till den omfattande insatsen kommer, och givetvis cirkulerar det rykten om ljusskygga aktörer. Dessa rykten har dessvärre även spätts på av borgmästaren, som har antytt att allt inte går rätt till i kampanjen, och givetvis har han fått svar på tal av kampanjens initiativtagare. De menar att pengarna till dem som samlar in namnen kommer från Gibała, samt att det är en gräsrotsrörelse som består av missnöjda krakowiter. Och debatten mellan de båda lägren tycks bara bli smutsigare och hetsigare för varje dag som går.

Vartåt detta barkar vågar jag inte förutspå, men stämningen i allra högsta grad grälsjuk. Och man kan ju även undrar om Gibała, som förlorade i förra valet mot sittande borgmästaren, verkligen gynnas av att så öppet liera sig med exempelvis Konfederacja. Hur goda ser egentligen hans chanser ut att vinna i ett möjligt nytt val?

Nej, med den bistra atmosfär som råder i staden gör man klokt att fly till Wisłas strand och låta blicken följa hur hon oförtrutet fortsätter att flöda genom landskapet. Vem än borgmästaren månde vara.


Dagens anteckning – 17 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Medan ni under dagen med största sannolikhet har vältrat er i fastlagsbullar (eller semlor för den som väljer att kalla dem så), har vi här i Polen firat katter, ty idag infaller kattens dag här i Polen. Ja, jag vet att det är förvirrande, då man i Sverige firar kattens dag den åttonde augusti, men i Polen har man alltså valt den 17 februari, vilket passade nog infaller precis efter alla hjärtans dag.

Inspirationen till valet av dag kommer faktiskt från Italien, som instiftade dagen på 1990-talet efter att en journalist vid namn Claudia Angeletti föreslog att katter borde få en egen dag. Efter nogsam undersökning kom hon fram till att den 17 februari var bästa valet av dag.

Man kan nu fråga sig varför just detta datum och förklaringen är logisk på ett italienskt vis. Siffran sjutton ska inom italiensk vidskepelse tydligen kunna föra med sig otur och mystik. Månaden februari valdes för att den ligger i Vattumannens stjärntecket och människor födda i det tecknet anses vara självständiga, precis som katter.

För exakt 20 år sedan föreslog den polska journalisten Wojciech Albert Kurkowski att Polen borde fira kattens dag på samma datum som Italien, och polackerna som älskar sina katter var inte sena att haka på hans förslag. Idag är dagen en väletablerad högtidsdag i Polen och många celeberar dagen med att skänka en gåva till härbärgen för hemlösa katter, lägga ut mat till de katter som inte har tak över huvudet och ge extra kärlek till sina egna katter (om man har sådana).

I Polen bor det också väldigt många katter. Statistik från EU visar att det bor över sju miljoner katter i Polen, vilket ger att Polen är ett av de mest tätbekattade länderna i Europa (bara i Tyskland, Frankrike och Italien bor det fler katter). Det finns även källor som menar att så många som 41% av hushållen i Polen har katt, vilket är en nästan obegripligt hög andel. Som jämförelse kan man ta Sverige, där blott 20% av hushållen berikas av katters närvaro. I Polen finns det också nästan 100 organisationer som som arbetar med djurskydd, vilka gör en viktig insats för de ungefär två och en halv miljon hemlösa katter.

Även i grannlandet Ukraina firas idag kattens dag, men där är inte statistiken lika tillförlitlig som här i Polen. Vissa källor anger att det bor ungefär lika många katter i Ukraina som i Polen, men jag tror att det är en underdrift, ty varje kvarter, ja, faktiskt nästan varje trappuppgång, tycks ha en grupp hemlösa katter som stryker runt. Det verkar dock vara klart att andelen hemlösa katter i Ukraina har stigit lavinartat sedan Rysslands aggressionskrig mot Ukraina samt att det blivit färre hushåll med katter (tidigare var det ungefär 22% av hushållen som hade katt).

Men vilken statistik bör man räkna in katten på bilden nedan? Hon är ju född i Sverige, närmare bestämt på Hisingen, uppvuxen i Ukraina och lever nu som pensionär i Polen. I det senare landet hon har blivit införd i det register där husdjur rekommenderas vara registrerade, så trots att hon är från Hisingen kan hon kanske betraktas som tvättäkta polack, med vissa svenska och ukrainska inslag. Något som jag däremot kan säga med med bestämdhet är att för henne är det kattens dag varje dag, ja, stort sett dygnet runt.


Dagens anteckning – 16 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Under de första decennierna av 1800-talet var Ludwig van Beethoven septett (op 20) från 1799-1800 omåttligt populär. Ja, man skulle nästan kunna säga att den var något av den tidens slagdänga. Beethoven ska dock inte ha uppskattat att verket var så populärt och vid något tillfälle ska han även ha uttryckt en önskan om att partituret borde eldas upp. Men det hjälptes inte, ty i till exempel Paris förekom den frekvent på reportoaren och i övriga Europa skulle den i liknande omfattning framföras på olika estrader.

En av orsakerna till att den uppskattades var dess ovanliga instrumentation, med violin, viola, cello, kontrabas, klarinett, valthorn och fagott. Och runt om i Europa skulle dess popularitet leda till att andra tonsättare skrev verk med samma instrumentation. Namnkunniga tonsättare som exempelvis Johann Nepomuk Hummel (som också stundtals var Beethovens antagonist) skrev en septett (dock med en lite annorlunda instrumentation) som var nästan lika efterfrågad som Beethovens dito.

Bland andra tonsättare som gav sig i kast med att skriva verk med samma instrumentation återfinns svensken Franz Berwald (1796-1868). Han var dock inte alls lika uppskattad under sin livstid som exempelvis Hummel eller Beethoven, och hade nog fler motgångar än framgångar som tonsättare, men hans “Stor septett i B-dur” (från 1828) är ett utmärkt prov på hans fina tonspråk. Septetten äger både livlighet och elegans, likt många av Berwalds verk. Men detta var något som publiken i Sverige tyckte var alltför modernt.

Första gången som Berwald skrev en septett var faktiskt 1817 och vid framförandet fick den ett gott mottagande, men troligen var Berwald själv inte riktigt nöjd med dess resultat så den handskriften har gått förlorad. Det finns ändå skäl att tro att han kan lånade drag från den till den senare septetten. Men märkvärdigt nog blev det ett mycket kyligt mottagande av den nya septetten vid uruppförandet i Stockholm samma år som den tonsattes. Om det var beroende på det fiaskot som Berwald lämnade Sverige året därpå låter jag vara osagt, men det är inte omöjligt.

Berwald la, i och med flytten från Sverige, tonsättandet på hyllan under flera år. Och det gjorde han med den äran, kan man säga, ty han öppnade en ortopedisk klinik i Berlin där han, till skillnad mot sin tonsättarkonst, hade stor framgång. Men drömmen om att uppnå berömmelse genom sin musik levde ändå kvar i honom och på 1840-talet flyttade han till Wien för att ta nya tag som tonsättare. Under några år var han oerhört produktiv och skrev flera av sina mest kända symfonier, och snart nådde han framgång. Det var kanske därför som han återvände till Sverige, i hopp om revansch, men det skulle visa sig att Stockholm fortfarande inte var redo för Berwalds tonsättarkonst och han fick kastad in handduken igen. Denna gång tog han sin tillflykt till ett glasbruk i Ångermanland där han under några år lyckades skrapa ihop en liten förmögenhet, som gjorde att han kunde återvända ytterligare en gång till Stockholm. Skam den som ger sig! Denna gång bar hans ansträngningar lite mer frukt och han skulle till slut få en slags upprättelse i och med att han fick, dock efter en hel del kontroverser, tjänsten som professor i komposition vid Musikaliska Akademien. Där verkade han tyvärr bara ett år innan han insjuknade i lunginflammation och gick bort 71 år gammal.

Fotot visar två handskrifter av Beethovens septett, samt en utmärkt CD som innehåller både Hummels och Berwalds septett.


Dagens anteckning – 15 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag färdas genom staden som är klädd i vinterskrud hela vägen till floden Hydaspes strand. Där möter jag en förkrossad Poro, som har förlorat i krig mot den makedonska kungen Alessandro. Poro är tillintetgjord och ser ingen annan lösning på förnedringen än att avsluta sitt liv. Men han förhindras att utföra sin handling och byter istället kläder med herden Asbyte för att kunna spionera på Alessandro. När Poro snokar runt kring palatset hör han ett samtal mellan sin älskade hustru Cleo och Alessandro, där den lojala Cleo försöker övertyga kungen om att skona Poro. Men av någon oförklarlig anledning hoppar Poro i galen tunna och tror att Cleo har en relation med Alessandro, vilket leder till att Poro återigen vill dö för egen hand. Cleo ertappar honom och försöker förmå honom att avstå, men istället ger sig Poro i kast med att försöka övertala Cleo att följa honom till döden. De båda älskade förhindras från att ända sina dagar, men det hjälps inte för snart uppstår en väldig oreda, ja, en sådan som faktiskt bara kan uppstå i en barockopera. Missförstånden avlöser varandra och stundtals inbillar sig Poro att Cleo har i sinnet att gifta sig med Alessandro, men det är förstås bara Poros hjärnspöken och allt slutar med att Alessandro blir så imponerad av Cleos lojalitet och den kärlek som finns mellan henne och Poro, att Alessandro slutligen förlåter Poro, ger honom kungadömet åter och alla förenas i en lovsång till kärleken och ädelmod.

På min färd hemåt genom staden, med Georg Friedrich Händels opera “Poro” fortfarande klingande i mitt inre, ser jag hur trädens grenar dignar av snön, som om den vore klasar av de mest välsmakande vindruvor. Och inom mig bereder ett sådant lugn ut sig, som bara en tre timmar lång barockopera på festivalen Opera RARA kan bringa.


Dagens anteckning – 14 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Kung Bure har återvänt till staden, och sin vana trogen strösslar han små vita kristaller omkring sig, som välvilligt fångas upp av trädens grenar, buskagens burriga fysionomier och markens upphöjda tuvor. Våren har, för denna gång, färdats till varmare breddgrader. Lämnat staden åt sitt öde.

Genom Planty vandrar paren arm i arm, under paraplyer som pryds med snöns vita kostym. En skotsk terrier traskar lite villrådigt över den vitklädda gräsmattan. Med sina tassavtryck bildar han en slags hundens tankemönster, omöjlig att avkoda för ett mänskligt öga. Terriern nosar, prövande tycks det som, på de färska snöflingorna. På dess svarta nos och päls landar snöflingor, men lika fort som de landade smälter de bort av hans varma kropp.

Vid Wawel syns en spårvagn upptagen med sina vardagliga göromål, så som att kränga längs sitt invanda spår och beslutsamt skramla över korsningarnas växlar. En cyklist slirar fram över kullerstensgatorna, på jakt efter den vår som härbärgerade häromkring bara igår.

Wisłas svarta kropp skär som brukligt genom staden, ännu är hon inte klädd i is. Hos henne färdas snöflingorna något hastigare, som om de jäktade någonstans. Kanske till ett kärleksmöte någonstans vid flodens strand. Ett snöflingornas tillhåll som snart glöms av tö.

Detta är vad jag lyckas fånga, när jag hastar genom staden i mina lågskor, med snöflingorna fästa i min lugg. Ögonblicksbilder som frambringar den art av njutning som bara åsynen av en stad man älskar kan ge.

Men lite tveksam känner jag mig ändå till vinterns oväntade omfamning.