viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 10 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

När Gustav Mahler (ja, nu är jag där igen) skrev sången “Liebst du um Schönheit” (ungefär “Om du älskar för skönhet”) var han upp över öronen förälskad i Alma Schindler. Sången var en kärleksförklaring och en mycket privat sådan, vilket gjorde att han aldrig skulle orkestrera den. Trots det brukar den framföras med hans fyra sånger kallade Rückert-lieder (från 1901-1902) i orkestrering av Max Pullman. Tillkomsten för de fyra andra sångerna präglades däremot med största sannolikhet av det faktum att Mahler dessförinnan med nöd och näppe hade överlevt en våldsam hemorrojdblödning. De fem sångerna har därför mycket olika utgångspunkter, men de framförs alltså ofta tillsammans. Orsaken till det går att finna i att alla sångerna utgår från dikter av poeten Friedrich Rückert.

När de fyra sångerna, alltså utan den till Alma, framfördes första gången, fick de ett gott mottagande, men skulle senare överskuggas helt av andra tonsättningar där Mahler utgick från Rückert, såsom Des Knaben Wunderhorn och Kindertotenlieder.

Rückert-lieder är ingen sångcykel i traditionell mening. De är inte sammanfogade i ett bestämt narrativ. Man kan därför framföra dem i vilken ordning man än behagar, och i mitt tycke var det utmärkt val att under kvällens konsert sätta den minst intressanta sången, som är “Liebst du um Schönheit”, först. Då har man den avklarad och kan gå vidare till nästa. Ikväll placerades de två vackraste sångerna i mitten respektive i slutet. Den tredje sången var sålunda den suggestiva och gripande “Um Mittnacht” (Vid midnatt) som vid uruppförandet var den sista sången. Betoningen i stycket ligger på samspelet mellan sången, som ikväll framfördes av den fenomenala mezzosopranen Ester Pavlu, samt trä- och bleckblås. I samspelet mellan dem lösgör sig en kamp mellan ljuset och mörkret, som avslutas med en acceptans för ovissheten i livet. Ikväll avslutades Rückert-lieder med sången “Ich bin det Welt abhanden gekommen” (“Jag är förlorad för världen”) som också är den vackraste av sångerna. Här träder i mina öron också ett orientalisk tema fram, särskilt i den underbara avslutningen med ett solo av engelskt horn (förövrigt ett nytt favoritinstrument).

Konserten inleddes emellertid av den av Mahler själv borttagna andra satsen i hans första symfoni. Blumine (Blommor) som den kallas, är ett åtta minuter långt stycke som därför oftast framförs som ett eget stycke. Det är oklart varför Mahler lyfte ut satsen. Vissa källor anger att det kan ha berott på att dess tonart var för lik de omkringliggande satserna. Andra källor menar istället att det kan ha berott på att satsen fick hård kritik av vissa recensenter, där någon till och med kallade den för trivial. Med andra ord vet vi inte anledningen till varför Mahler lyfte ut satsen, men jag vågar hävda att den först angivna anledningen låter troligast. Mahler lät sig förhållandevis sällan styras av andras omdömen om hans musik. Blumine gör sig också fint som eget stycke, och under kvällens konsert alltså som en slags ouvertyr.

Som avslutning på kvällens konsert fick vi höra ett av orkestern mycket inkännande framförande av Jean Sibelius sjunde symfoni. Framförandet förstärktes av dirigenten Sascha Goetzels energi och uttrycksfulla ledsagning, där betoningen förefaller ligga på musikens kraft, och inte lika mycket på olika teknikaliteter. Det var också därför som det var lätt att bli engagerad i den sjunde symfonin, trots att jag känner den dåligt. Jag blev till och med fångad av den anslutande Finlandia, av samma tonsättare, som annars faktiskt brukar lämna mig helt oberörd.


Dagens anteckning – 9 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags:

Det kanske kommer som en överraskning för vissa att kärleksört, som skymtar i denna bukett, på engelska kallas för orpine, livelong, life-everlasting, live-forever, midsummer-men, Orphan John, garden stonecrop samt mina egna favoriter: frog’s-stomach, harping Johnny eller witch’s moneybags. Fantasin skenar!

Nå, på polska hejdas dock de mest frodiga inslagen av min fantasi. Här heter den nämligen rätt och slätt rozchodnik karpacki, vilket enligt vissa källor kan översättas med karpatisk fetknopp. Fetknoppen här syftar på de feta bladen och inget annat. Även ukrainarna tänker på fetknoppar, och kallar den för otjytok zbytjajnyn (oчиток звичайний), alltså “vanlig fetknopp”. Tyskarna går steget längre och anser att det rör sig om en stor fetknopp (die Große Fetthenne). Medan danskarna sin vana trogen går sin egen väg och kallar kärleksört för sankthansurt, alltså Johannes Döpares ört.

Så varför associerar vi då till kärlek när vi ser en blomma vilken många andra främst liknar en fetknopp? Jo, det visar sig att det finns en gammal svensk folktro knutet till växten, som lyder som följer: ta två skott från en kärleksört och häng dem i taket. Om de växer mot varandra kommer kärleken bli lycklig.

Men jag måste ändå medge att jag känner en viss svaghet för de engelska namnen, ty vem kan motstå namn som grodmage, häxans pengapåsar eller harvande Janne?


Dagens anteckning – 8 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

Trädens kronor har snart satts i brand. De röda och brandgula bladen tycks brista ut som i en färgsprakande hymn till de allt kortare dagarna och solens inflyende aktivitet. Varför de nu är så strålande glada över det har en annan svårt att begripa.

Bland de mest ihärdiga att sjunga höstens lov finner vi lönnen. Dess röda skrud överröstar nära nog alla andra träd. Kanske beror det på att lönnen har en musikalisk ådra som nästan inget annat träd, och det är väl och därför som man gärna bygger instrument av lönnens trä.

Redan under antiken och romartiden började man använda lönnen för att tillverka instrument såsom lyror eller harpor. Ett sådant instrument hittades för några år sedan vid en utgrävning av gravar i staden Trossingen i södra Tyskland. I en grav, för en mäktig och rik man, fylld av olika dyrbara föremål, hittade man en lyra gjord av just lönn. Graven visade sig vara från år 580, vilket innebär att den var från järnåldern och lyran obestridligt från samma epok.

Lyran, som snart fick smeknamnet Trossingen-lyran, är ett ganska stort instrument vars längd mätet hela 80 cm och på sina ställen har den en bredd på 19 cm. Den har dessutom resonanshål, vilket är det första exemplet på instrument med slik ljudförstärkning. Stämskruvarna är förvisso av ask och hassel, medan stallet, som lyfter upp strängarna, är av trä från pil. Men lönnen bär alltså stommen.

Men det som verkligen fascinerar med Trossingen-lyran är dess rika dekoration. På framsidan syns krigare gå i led. Det är två grupper går rakt mot varandra. Den ena från lyrans topp, och den andra från dess underkant. De har stor lansar som de har håller upplyft. På deras huvuden syns hjälmar som mest liknar krukor, och under hjälmarna sticker långt hår fram. Krigarnas ansikten är alla individuellt utformade, där några har pipskägg och andra stora buskage. Deras klädesplagg har en tunikaliknande utformning. På deras fötter syns skor med klackar. Ovanför krigarnas huvuden avtecknar sig en bård med sammanflätade ormar. Och även på baksidan kan man urskilja ormar, närmare bestämt 44 stycken, som vävts samman till ett vackert ornament.

Vissa forskare förespråkar idéen att utsmyckningarna på lyran kan ha fungerat som en slags vägledning för musikern. Enligt deras teorier ska ornamenten ange olika skalor. Dekorationerna kan alltså ha fungerat som en slags tonackord likt de som jazzmusiker använder idag.

Självfallet fascinerar Trossingen-lyran människor i när och fjärran, och flera av dessa har gett sig i kast med att bygga sitt egna exemplar av lyran. Det verkar nästan finnas en liten armé av dessa instrumentbyggare världen över. Man skulle nästan önska att de skulle sammanstråla någonstans, för att tillsammans låta sina lyrors klang förenas i en gemensam ljudström.


Dagens anteckning – 7 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

Ovanför porten hoppar ett rådjur mellan två kullar. Man får nästan intrycket av att den är lite räddhågsen, ty dess huvud är riktat bakåt. Men månne är det bara tiden den blickar tillbaka på. Kanske hoppade den nyss över 1935 och nu är i färd med att ta ett språng över år 1936.

Tanken far i väg till tiden då huset och porten var nybyggt. Vilka var det då som kunde ha kommit ut husets innandöme. Jo, om jag anstränger mig ser jag en ung kvinna, med blommiga klänning som springer med snabba steg ut från porten. Kanske har hon en cloche-hatt på huvudet. Ni vet en sådan som ser lite ut som en kruka som man dragit ner över pannan och öronen. Fast det kanske bara är som jag inbillar mig. Hon kanske inte alls har någon hatt. Nu öppnas porten igen. Vem är det som kommer där, om inte en liten gosse iklädd knickers med knästrumpor som korvar sig lite olägligt kring smalbenen. Han efterföljs av en ståtlig herre med blanka lackskor och käpp. En gumma med en korg med äpplen passerar porten på väg mot marknaden som ligger i krokarna.

Allt verkar så fridfullt och idylliskt, men då har man glömt att det är år 1936, och det var då inget lugnt år i Polen. Landet härjades av återkommande demonstrationer, eller riktiga upplopp, skulle jag säga. Ofta var det arbetare eller arbetslösa som protesterade mot låga löner eller höga matpriser. Den ekonomiska depressionen höll Polen i ett järngrepp. Här i Kraków ledde ett av arbetarupploppen till att flera arbetare sköts till döds av polis, vilket i sin tur skulle leda till ytterligare protester över hela Polen. Men ibland hade dessa protester fanns även de med en nationalistisk karaktär som ofta drabbade minoriteter. Ibland var det minoriteterna som låg bakom upploppen, och då inte minst i Lviv, då Lwów, där ukrainarna visade sitt missnöje med den polska överhögheten. Och inte alltför sällan förekom det pogromer mot Polens judar, något som hade pågått över hela Europa under hundratals år, men som nu under 1930-talet förekom i allt större utsträckning.

Och i resten av Europa såg det precis lika illa ut, även om problemen hade skiftande karaktär. I Sverige var det regeringskris. Den socialdemokratiska regeringen hade avgått efter det att den borgerliga majoriteten hade röstat fram en förstärkning av det svenska försvaret. I Spanien härjade ett inbördeskrig. I Tyskland styrde Hitler, som just detta år hade fått ett slags godkännande från omvärlden då OS arrangerades i Berlin. Som om man inte ville tro att alla de antisemitiska lagar som införts i Tyskland hade eller skulle få någon betydelse.

Och porten jag står framför idag, 90 år efter att den tillkom, är en slags påminnelse om världens hållningslöshet mot Tysklands övergrepp på den judiska befolkningen. Ty den som ritade och byggde huset var den polsk-judiske arkitekten Izydor Goldberger. Han föddes i Kraków 1894 och skulle under sin livstid rita flera fina byggnader i Kraków. Bland annat låg han bakom en synagoga som ligger insprängd på en innergård i centrala staden. Han skulle vara med och rita en vacker villa med tillhörande trädgård som idag inrymmer Österrikes Konsulat. På hans skrivbord skulle konturerna till flera hyreshus ta form, så som huset jag står vid nu. Men år 1943 skulle han mördas i Płaszów, ett av Tysklands alla koncentrationsläger.

Och på dagens datum, där den moskovitiske diktatorns födelsedag sammanfaller med treårsdagen av Hamas attack mot Israel, skulle det ju vara lämpligt om vi lyckades dra oss till minnes vad undfallenhet mot tyranni kan leda till. Ty det är ju förhållandevis troligt att det inte är även en slump som dessa två händelser inträffar på en och samma dag.


Dagens anteckning – 6 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

På en terrass till en kolonistuga i koloniområdet Małe Błonia (Lilla Błonie) sitter men man i rutig skjorta och rensar äpplen. Varje äpple tas varsamt upp ur en hink, vändes och vrides på, inspekteras i minsta detalj, innan han sätter sin lilla kniv i dem och skär bort skadade partier och kärnhuset. Sedan kastas de rensade bitarna i en annan hink, innan han böjer sig ner för att plocka upp ett nytt äpple och proceduren upprepas. Måhända har han tänkt sig att göra juice eller kanske kompott.

I dessa tider är det nog många i Polen som försöker komma på vad de ska göra med alla äpplen, enär dessa växer lite som ogräs häromkring. Polen är det land i Europa som skördar och exporterar flest äpplen. Polen är sanna mina ord ett riktigt äppelrike.

Mannens ansikte skyms förresten av en rönnsumak som fortfarande bär sitt stolta gröna bladverk. Den känns lite som en främling i vårt europeiska landskap, med sina hart när palmliknande blad vars hänger graciöst likt en fjäder. Ibland tycker jag att rönnsumakar ser lite ut som om de tänkt sig att gå på kalas i sina finaste festblåsor. De pryder dessutom sig med vackert röda frukter som står piggt rakt upp. Kanhända en smula överklädd. Och ett stycke längre bort syns en annan rönnsumak, men den har redan iklätt sig sin röda höstskrud, till äventyrs också bjuden som gäst till en fest. Överhuvudtaget är rönnsumakar gäster från fjärran, nämligen Nordamerika. Fast de har slagit sig ner på många platser. Som exempelvis på äppelrensarens kolonilott och i min mammas trädgård.

Något som den äppelrensande mannen kanske inte vet är att han kan göra juice även på rönnsumakens röda frukter. Först måste de blötläggas, för att sedan sköljas under rinnande vatten. Sedan lägger man dem i en burk med kallt vatten där de får stå en stund. Därefter börjar en våldsam process där man måste skaka burken i fem minuter, innan man lämnar den för att tänka över sitt öde en stund. Men den lämnas inte i fred särskilt länge för nu tar du en potatisstöt och krossar frukten, silar bort överflödigt grums, strör över lite socker och tar en klunk av det som i Nordamerika kallas för indianlemonad eller sumak-ade.

Fast jag vet inte om jag lockas av det där. Nej, äppelrensande är nog mer min melodi. Fast något äppelträd förfogar jag nu inte över.


Dagens anteckning – 5 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

Om man säger “kål” till mig materialiserar sig ofelbart ett vitkålshuvud i mitt inre. För mig är nämligen vitkålen något av arketypen för kål. Ingen annan kål är så mycket kål som vitkål. Ja, man skulle kunna säga att för mig är vitkålen alla kålhuvudens urmoder. Men det är givetvis en slags feltolkning av sakernas förhållanden.

Vitkål är inte begynnelsen av kålens historia. Kålens anfader sägs nämligen vara vildkål. Under romarrikets dagar började man försöka tygla den vilda kålen och resultatet blev många av de sorter vi har idag.

De första av dessa kålsorter kan ha kommit till norra Europa redan under järnåldern och utgrävningar i till exempel Skåne har visat att kål kan ha varit den vanligaste grönsaken i köksträdgården under medeltiden. Däremot har man inte kunnat fastställa vilken typ av kål de odlade. Men från olika beskrivningar eller böcker från medeltiden har man ändå kunnat dra slutsatsen att den typ av kål man odlade och åt antagligen var något som liknade grönkål. Denna teori verkar också stärkas av att man hittat flera recept med grönkål.

I slutet av medeltiden kom så vitkålen och gjorde rent hus med all grönkål. Vitkål har ju den fördelen att den kan syras och det bidrog till dess popularitet. Grönkålen förpassades därav till olika högtider, som exempelvis julen, och fick helt enkelt vänta ganska länge på sina glansdagar, och kom i ropet först för ett tiotal år sedan.

Vitkål skulle härska ganska oinskränkt fram 1700-talet, då den fick oväntad konkurrens från en helt annan del av köksträdgården, nämligen potatisen.

—

Men om man inte roas av att grunna på vitkål, eller grönkål för den delen, kan man ju studera olika lönnar, höstkrokus, en vinda av något slag eller höstanemon.


Dagens anteckning – 4 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

In genom de fuktiga fönstren till växthuset på botaniska trädgården i Kraków söker sig några förlupna solstrålar, som växterna girigt sträcker sig efter. Snart har de irrande strålarna sugits upp, transformerats och bytt namn och uppstigit i fotosyntesen. En beskaffenhet jag dessvärre har mycket osammanhängande kunskaper om och därför avstår från att försöka redogöra för. Men fotosyntes är väl något som antagligen alla här inne är inne på. De har fullt upp med att begå sina olika växtliga handlingar. Det är mycket troligt att de inte ens hinner reflektera över att de har fångats in i för att utsättas för vår sedvanliga upptagenhet av att sortera saker och ting enligt en ordning som passar vårt medvetande.

Man vet väl inte exakt på dagen när människor började fånga in växter och låta dem växa i tempererade miljöer, men man verkar vara överens om att det torde ha förekommit under romarrikets tid. Växthus som vi känner dem fanns inte då, utan istället flyttade man in växterna på natten och sedan ut dem under dagen. Fönsterglas fanns under denna tid, men det skulle ändå dröja till senare delen av medeltiden innan man började bygga växthus av glas.

De första som byggde växthus var italienare. Trenden spred sig sedan i sakta mak upp över Europa och nådde de norra delarna ungefär tvåhundra år senare. Att hålla sig med växthus på den tiden var dyrt och det månne av flera skäl. För det första var fönsterglas en exklusiv vara och inte något som alla och envar kunde hålla sig med. Därtill beboddes växthusen på den tiden främst av exotiska växter som krävde uppvärmning under vintern. Dessa växthus var inte heller särskilt ändamålsenliga. De läkte värme och var svåra att öppna och stänga.

Det första lätthanterliga växthuset byggdes under 1800-talets första hälft av botanikern Charles Lucien Bonaparte, som faktiskt var brorson till ingen mindre än självaste Napoleon. Han lyckades konstruera ett växthus som man lätt kunde ta sig i och ut ur. Och i och med ytterligare tekniska framsteg under den senare delen av 1800-talet kunde man utforma mer praktiska växthus, vars utseende har bestått in till våra dagar.

Det finns nog många som har sjungit växthusens lov, men jag tänkte att jag för ovanlighetens skull skulle rikta er uppmärksamhet mot Rickard Wagner. Han tonsatte nämligen en diktsvit (åren 1857–1858) av vännen Mathilde Wesendonck, som var hustru till hans mecenat. Verket, som heter “Wesendonck Lieder”, består av fem sånger för sopran och piano, och en av dem heter “Im Treibhaus”, alltså “I växthuset”. Två av de fem sångerna, “Träume” (“Drömmar”) och “Im Treibhaus”, ska enligt Wagner ha varit en förstudie till operan “Tristan och Isolde”.

Det är för mig något oklart vad “Im Treibhaus” handlar om, men det förefaller vara något slags romantiskt hallucinerande om plantornas liv och måhända död. Vi delar samma öde, plantan och jag, snyftar sopranen när hon tilltalar den oväntade plantan, och fortsätter med att de båda inte hör hemma här på denna jord. Sopranen besjunger sedemera växternas växande och avslutar med att hänföras över tunga droppar som dallrar från den yttersta kanten av ett grönt blad.

Med andra ord en helt logisk tankebana under romantikens tidevarv.