viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 9 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 4 minuter)

På bilderna eller målningarna av honom är det ofta hans stora slokmustasch som drar blickarna till sig, men det är i ögonen man kan skönja vem han egentligen var. Hans blick rymmer både sorg och en slags okuvlig djärvhet. Det är inte tu tal om att det man ser är en stark individ, och detta trots att hans liv präglades av fler sorger än glädjeämmen. Mannen som dagens anteckning handlar om är ingen mindre än Ukrainas oinskränkta nationalskald, Taras Sjevtjenko, som föddes på denna dag för 212 år sedan.

Men man drar en förhastad slutsats om man tror att han “bara” var poet. Taras Sjevtjenko hade nämligen väldigt många strängar på sin lyra. Han var poet, musiker, konstnär, författare och i viss mån politisk aktivist. Han föddes som livegen, i en by kallad Moryntsi som ligger strax söder om Kyjiv. Redan från barnsben fick han höra om bondeuppror mot tsaren. Berättelserna fångade honom så starkt att de skulle färga resten av hans liv, och ett livslångt engagemang för ukrainarnas rättigheter tog sin början. Taras Sjevtjenkos första ägare verkar ha varit en Vasilij Engelhardt. Därefter tog sonen Pavlo Engelhardt över ägandeskapet av Taras Sjevtjenko.

Det finns uppgifter som säger att det var sonen Engelhardt som uppmärksammade att Taras var en begåvad tecknare. När Engelhardt flyttade till Vilnius tog han med sig Taras och det var också där han fick sin första undervisning hos en konstnär. I Vilnius skulle Taras Sjevtjenko också bevittna det polska upproret (1830) och det finns skäl att tro att han engagerades av att bevittna deras mod.

Upproret gjorde att Engelhardt beslöt sig för att flytta till S:t Petersburg och att Taras Sjevtjenko flyttades med bohaget. Det var också i denna stad som han skulle tillbringa större delen av sitt liv. På Engelhardts initiativ fick han ytterligare utbildning inom konstens skrå, vilket senare i livet skulle leda till att han blev befriad från sin livegenskap. Det var också i S:t Petersburg som han skulle börja skriva poesi på allvar, och hans första diktsamling “Kobzar” kom ut 1840. Dikterna i samlingen handlar om den sorts ukrainska spelmän som kallas för just kobzar, och ämnet var så känsligt att tsarens polis lät censurera stora delar av boken. När andra upplagan av diktsamlingen kom ut slog polisen till direkt, boken förbjöds och Taras fängslades.

Sommaren 1843 återvände han till Ukraina efter flera år och han fick träffa sin bror efter 14 år av separation. Mötet med fosterlandet var omvälvande och han både målade och skrev febrilt. Det förtryck av ukrainarna han såg vände honom allt starkare mot den inhumana behandlingen av befolkningen. Hans engagemang mot förtrycket skulle leda honom till ett folkbildningssällskap i Kyjiv som ville föra ukrainarna närmare sitt språk, kultur och historia. Men tsarens polis såg inte med blida ögon på deras verksamhet och 1847 arresterades han tillsammans med de övriga i sällskapet.

Taras Sjevtjenko dömdes till förvisning till Sibirien, där han skulle hållas fången i 10 år. I domen stod också att han inte fick skriva poesi, vilket han givetvis trotsade och han lär ha gömt sina alster i stövlarna. Tiden i fångenskap var mycket svår och hans hälsa blev allt sämre. Men trots sin svaga hälsa skulle han vara produktiv ända till slutet. Under de sista åren av sitt liv skulle Sjevtjenko skapa en strid ström av dikter, filosofiska essäer, dramer, målningar och skulpturer. Hans dröm var att få återvända till Ukraina och slå sig ner där, men ödet ville annorlunda och han gick ur tiden dagen efter sin 47:e födelsedag år 1860. Han begravdes först i den tsarryska huvudstaden, men snart skulle vänner ordna så att hans kista fördes till Ukraina och han begravdes på nytt i Kaniv, ungefär åtta mil från byn där han föddes.

Det är egentligen svårt att på några rader skildra Taras Sjevtjenkos enorma betydelse för Ukraina, men som en fingervisning kan man nämna att ingen annan person (möjligen i hela världen) har förärats så många monument som Taras Sjevtjenko. Praktiskt taget varje ukrainsk stad med någon slags självaktning har ett monument över Taras Sjevtjenko. Han står dessutom på pedestal på flera av världens kontinenter. Till och med i Köpenhamn finns en byst av Taras Sjevtjenko. Däremot finns det mig veterligen inte någon staty av Taras Sjevtjenko i Sverige. Månne något för framtiden?

Dagens anteckning – 8 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Solens sken silas genom ett skirt lager av moln, som ger ett milt ljus nästan helt utan skuggor. Längs med Wisła syns par vandra hand i hand, familjer stretar fram på cykelutflykt, hundar som vallar sina ägare och joggare som struttar fram med sina olika löptekniker, där några syns snarare lufsa än kuta.

Bland alla söndagsfirare lösgör sig plötsligt konturerna av en elegant dam. Det är kanske nästan bara jag som lägger märke till henne, ty det är dessvärre ofta så med äldre eleganta damer. Med jäktade steg är hon på väg mot något okänt mål. På huvudet bär hon en svart basker, som sitter sådär lite piffigt på sned som bara äldre damer lyckas med. Små slingor av hennes grå kalufs sticker fram på några väl valda ställen under baskern. Runt hennes hals har hon virat en mondän skotskrutig halsduk, som sticker upp ur kragen på hennes långa lodenrock. Rocken fladdrar lätt i vinden där hon knatar smått framåtlutad på sina blanka skor som gnistrar i solskenet. I sin högra hand håller hon ett fast grepp om handväskan och ut den syns en tulpan titta fram, ty det är trots allt internationella kvinnodagen idag och i Polen, som i flera andra Öst- och Centraleuropa länder, innebär det kvinnorna föräras blommor. På de flesta håll i världen innebär internationella kvinnodagen främst demonstrationer för kvinnors rättigheter, men de är inte lika vanliga i Öst och Centraleuropa (även om de arrangerades sådana idag på flera platser i exempelvis Polen).

Man kan nu med viss rätt fråga sig varifrån traditionen att ge blommor till kvinnor på internationella kvinnodagen kan komma, men dessvärre finns det inte riktigt något enkelt svar på den frågan. Under kommunismen var internationella kvinnodagen en politisk manifestation, där man skulle kunna säga att staten försökte hålla kvinnorna på mattan genom att exempelvis ge dem extra beröm på arbetsplatser genom att sätta upp affischer där kvinnornas prestationer synliggjordes. Om kvinnorna var lyckligt lottade kunde de få strumpbyxor och blommor. Men man kan ju dra slutsatsen att staten inte lyckades blidka kvinnorna, ty kommunismen föll likväl. Efter att muren fallit ville ingen riktigt upprätthålla gamla kommunistiska påbud och det där med strumpor eller affischer ströks. Men blommorna fick således vara kvar och på den vägen är det.

Själv har jag inte fått några blommor idag men det är ingenting jag sörjer. Jag behöver helt enkelt inte påminnas om att jag är kvinna och dessutom har jag inte särskilt mycket att klaga över. Däremot skulle jag vilja skänka en tankens blomma till alla de kvinnor som har en mycket svårare situation än jag. Som kvinnorna i exempelvis Iran som hålls fjättrade av en misogyn regim. Eller till alla ukrainska kvinnor som befinner sig i strid, arbetar vid fronten, eller till de ukrainska kvinnor som mot alla odds får vardagen att fungera. Eller till den kvinna som bara vill bli sedd, som den eleganta damen med tulpanen i handväskan.

Om jag kunde skulle jag sända en blomma till var och en av dem, som en systerlig hälsning så här på åttonde mars.

—

Rosorna på bilden är målad av den ukrainska konstnärinnan Olena Kultjytska (1877-1967) som dog på denna dag för 58 år sedan. Titeln är är “Rosor” (“Троянди”) och tillkom någon gång mellan 1903 och 1909.

Dagens anteckning – 7 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Under kvällens konsert när alltid lika fenomenala Krakóws filharmoniska orkester framförde Antonín Dvořáks Slaviska danser op. 46 från 1878 under ledning av den legendariska dirigenten Lawrence Foster började jag under den andra dansen, Dumka, tänka på Ukraina, ty just dumka intar en särställning i det ukrainska medvetandet. Termen syftar på tänkandet, som varje person med rudimentär kunskap i något slaviskt språk förstår, med betoning på sorg eller längtan efter frihet. Ordet dumka lär härröra från 1500-talets Ukraina och kan knytas till de kringresande trubadurer, kallade kobzarer, som sjöng vemodiga ballader om kosackernas hjältemod, samt det förtryck och även fångenskap de utsattes för. Det var, som jag förstår det, dock först två hundra år senare som termen dök upp i skrift som beskrivning på folksånger som uttryckte elegi över sakernas tillstånd. Ytterligare hundra år senare hade termen fått ordentligt fotfäste i det ukrainska medvetandet. Nationalskalden Taras Sjevtjenko skrev sin dumka i exil i S:t Petersburg 1838, vilken är ett klagande epos över ensamhet, fattigdom och över oförrätterna mot det ukrainska folket.

Men dumka skulle vid denna tid sökt sig vidare från Ukraina och hade nu spridit sig vidare till framförallt Polen och Tjeckien, där poeter började skriva dikter med utgångspunkt från dumkan och inom den så kallade ukrainska skolan, en polsk litterär inriktning, var den särdeles vanligt förekommande.

Snart plockades tanken om dumka även upp av konstmusiken, och Dvořáks Slaviska danser är kanske det i västvärlden mest kända exemplet. Men raden av namnkunniga tonsättare som skrivit en dumka kan göras lång. Bland dem finns Franz Liszt, Leoš Janáček, Fryderyk Chopin, Pjotr Tjajkovskij och hos ukrainarna finns Mykola Lysenkos pianostycke Dumka-shumka och Vasyl Barvinsky som skrev sin dumka för viola, för att bara nämna några få av alla de tonsättare som kände sig manade att skriva en dumka. Dumka är således ytterligare ett exempel på hur Ukraina har inspirerat och berikat kringliggande länder.

Men låt oss avrunda med att återkomma till kvällens konsert, som hade ytterligare två programpunkter. Först ut hörde vi Zoltán Kodálys “Galántai táncok” (från 1933) där jag särskilt vill lyfta det synnerligen fina hornsolot samt likaledes utmärkta klarinettsolot. Därefter äntrade den unge pianisten Yaov Levanon scenen och framförde Franz Liszts andra pianokonsert med bravur. Och under Dvořáks Slaviska danser briljerade alltså orkestern.

Dagens anteckning – 6 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Trädens grenar har nu låtit små ludna knoppar titta fram ur sina vintergömmor. Det är inte utan att det är klokt att de väljer att klä sig i päls, då det fortfarande råder kyliga nätter där vintern härskar. Och nog tycks deras fysionomier sårbara, nästan bräckliga, där de spretar från sina grenar med sina spröt, som små antenner inställda på vårens frekvens. Man får nästan lust att sjunga en uppmuntrande sång för de små knopparna, och självklart väljer man då en sång av Franz Schubert.

Man skulle till exempel kunna sjunga Franz Schubert nästsista tonsättning, “Der Hirt auf dem Felsen” (D 965) för sopran, klarinett och piano från 1828. Sången skrevs till sopranen Anna Milder-Hauptmann (1785-1838) som var något av en superstjärna under sin tid. Hon skulle bli anlitad på flera prestigefyllda scener i Wien och Berlin och samarbetade med storheter som bland annat Beethoven, Mendelssohn och Haydn. Luigi Cherubini skulle till och med skriva en opera tillägnad henne.

Men det råder lite olika uppgifter om hur hennes röst kan ha tett sig. Joseph Haydn lär till exempel ha sagt att hennes röst var stor som ett hus. Men Franz Schubert var inte lika begeistrad. Han menade istället att hennes röst var bra, men hennes drillar var förskräckliga. Det är därför anmärkningsvärt att “Der Hirt auf dem Felsen” besitter så många drillar. Sången är vidare tekniskt krävande, inte bara för sopranen, utan även för klarinetten. Det är bara pianostämman som är mer avvaktande och återhållen.

Sången handlar om en herde som sitter på en klippa i bergen och lyssnar på alla ekon från dalen. Hans tankar glider iväg till han till hans älskade. Plötsligt drabbas han av ett enormt vemod och han känner sig som den ensammaste människan i hela världen. Men sången avslutas trots allt i dur, då herden kommer på att våren är i antågande och med den glädjen. Herden reser sig från sin plats på klippan och gör sig redo att vandra vidare.

“Der Frühling will kommen,
Der Frühling, meine Freud’,
Nun mach’ ich mich fertig
Zum Wandern bereit”

(En slags översättning – med reservation för möjliga missförstånd:
“Våren är på väg,
Våren, min glädje,
Nu gör jag mig redo
Redo för en vandring”)

Dagens anteckning – 5 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

En krokus tittar upp ur marken. Fäller välvilligt ut sitt gula bladverk mot solen. Ja, det tycks nästan som om de imiterar varandra, krokusen och solen. Och de har också några beröringspunkter, tror det eller ej, ty båda är enligt olika legender faktiskt gudomliga.

Krokusen går att möta i den grekiska mytologin, och har där förärats med två olika berättelser. Men som så ofta med grekiska gudar är allt lite vagt och trassligt. I den ena versionen är guden Krokus och nymfen Smilax förälskade i varandra, men av någon oförklarlig anledning förvandlas Smilax till en åkervinda och Krokus till just krokus. I den andra versionen är Krokus kompanjon med Hermes, som inom den grekiska mytologin är skyddsgud för talare, småtjuvar och några till. En dag råkar Krokus förirra sig ut på en diskusbana och det vill sig inte bättre än att han blir halshuggen av en diskuskiva. Men så uppstår något slags mirakel. Krokus reser sig och hans blod droppar ner på jorden, där det plötsligt växer upp saffranskrokus. Det finns säkert andra berättelser i grekisk mytologi om Krokus, men dessa två passar ju bra som ett stickprov. Om krokus förekommer i andra mytologier vet jag däremot inte.

Att solguden förekommer i flera olika mytologier är däremot känt för mig. Låt oss dock koncentrera oss på en av dem, så att inte dagens anteckning spårar ur helt och blir en slags förteckning över olika solgudar i olika mytologier. Mitt val faller på solguden Helios, så vi håller oss sålunda till samma mytologi. Helios betyder egentligen “den allseende” och man kan kanske gissa att det syftar på hans upplysthet. Nåja, det sägs att han bar en hjälm med ädla stenar som glimmade så starkt att alla blev bländande och blev tvungna att hålla för öronen när de tittade mot honom. Och varje dag for han över himlavalvet med ett hästekipage. Som så ofta med gudar av detta slag hade Helios en massa älskarinnor och avkommor med dessa. En av hans söner hette Phaethon. Han hade många gånger skrutit för sina vänner att hans far var solen, som for på sitt ekipage över himlen, men dessa ville inte tro honom. Därför frågade Phaethon sin far om han fick låna ekipaget för en dag. Först tvekade Helios, men efter en stunds eftertanke beslöt han att gå sin son till viljes. Men sonen fick stränga förmaningar om att varken färdas för högt eller för lågt. När så Phaethon närmade sig platsen där hans vänner befann sig, tyckte han att han flög lite högt, så han lät hästarna flyga lite närmare jorden. Men det ville sig inte bättre än att hästarna blev galna och hela ekipaget störtade ner till marken.

Det finns dock inga uppgifter om att de som trillat ner i denna krokus, men det är ju inte omöjligt.

Dagens anteckning – 4 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När solen färdas ner bakom horisonten, och överräcker resterna av dagen till nattens dunkel, lämnar den efter sig skärvor av ljus som glimmar i en rosa och orange ton. Aftonrodnad kallas fenomen som bekant. Månne en slags himlens förlägenhet inför något för oss okänt. I vår samtid kallas fenomenet kanske främst för partiklar eller föroreningar, men det fanns en tid då allt uppfattades besjälat. Och så även aftonrodnaden.

Franz Schubert levde i en sådan tid, där världens olika företeelser betraktades som mirakel. I sången “Im Abendrot” (D 799) från 1825 beskrivs den röda solnedgången som ännu ett exempel på jordens, och gudomlighetens, skönhet. Texten till sången är lånad från en dikt av poeten Karl Lappe, och den bär på den för romantiken, tidstypiska mysticismen och uppfattning om animism. Något som man understundom faktiskt borde tillåta sig att förnimma.

Dikten inleds med en hyllning till solnedgångens vackra skimrande gestalt, åh, hur vacker är inte världen, sjunger tenoren. Vi får genom sången följa hur de gyllene strålarna faller ner på människorna, färgar dammet och atmosfären röd och glittrar genom, och faktiskt blinkar, till molnen. De skimrande fragmenten av solnedgången söker sig så in genom ett fönster till diktens berättarjag, som tycks bära på något slags vemod och förundran över hur han kunde tvivla på gud, “hur kan jag klaga? hur kunde jag tveka?”. Nej, berättarjaget kan omöjligt förstå hur det var möjligt att tvivla. Och dikten avslutas med att berättarjaget lovar bevara denna skönhet i sitt hjärta även om hjärtat så skulle brista.

—

Dikten av Karl Lappe

Im Abendrot

O wie schön ist deine Welt,
Vater, wenn sie golden strahlet,
Wenn dein Glanz hernieder fällt,
Und den Staub mit Schimmer malet;
Wenn das Rot, das in der Wolke blinkt,
In mein stilles Fenster sinkt.

Könnt ich klagen? könnt ich zagen?
Irre sein an dir und mir?
Nein, ich will im Busen tragen
Deinen Himmel schon allhier.
Und dies Herz, eh es zusammenbricht,
Trinkt noch Glut und schlürft noch Licht.

Dagens anteckning – 3 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Idag, för exakt 231 år sedan, uruppförandes Joseph Haydns (1732-1809) 101:e symfoni kallad “Klockan”, på tyska “Die Uhr”, men eftersom den framfördes för första gången i London är den kanske mer känd under sitt engelsk namn “The clock”. Det blev en formidabel succé. Haydn var ju då något av en superstjärna. Publiken blev så begeistrad att de begärde att få höra den andra satsen som extranummer. Det är också denna sats som gett symfonin sitt namn, ty man torde helt sakna känsla för både takt och ton om man i den satsen inte lyckas höra en tickande klockan.

Den första satsen (Adagio – Presto) inleds dock i en oroväckande, melankolisk stämmning, med sorgliga suckar och bedrövade huvudskakningar. Men så plötsligt, som så ofta med Haydns symfonier, spricker himlen upp med ett vackert och lyckligt leende och vi dansar fram över en blomsteräng prydd i blomstrande prakt. De melankoliska tonerna gör sig dock då och påminda, men jagas gång på gång result bort av Haydns glädjeskutt.

I den andra satsen inleder violinen och forgotten en särdeles intressant och rytmisk dans. Och nog hör man ett lekfullt tick-tack. En oboe lägger sig i konversationen med en lång utdragen ton, samtidigt som stråket och fagotten tickar på. Men snart blir oboen barskt tillrättavisad och följer med i de andras tickande. Nu vill flöjten också ticka, men lite på sitt eget sätt och det verkar som om stråket och fagotten kan tolerera det. Och nu är det plötsligt förfärligt många klockor som konkurrerar om utrymmet. Tick-tack-tick-tack hörs det från varje vrå av orkestern.

Tredje satsen (Menuetto. Allegretto) slår ner klackarna i golvet. Nu får det vara slut med tramset, tycks den säga. Men Haydns lekfullhet ligger alltid på lur. Plötsligt utkristalliserar sig nämligen en lite tafatt melodi framförd av flöjten, följt av ett klumpigt ackompanjemang av orkestern. Men snart hittar de tillbaka till tonerna och allt låter som man förväntar sig att en symfoni ska låta. Detta är ett typiskt exempel på Haydns humor.

Finalen (Finale. Vivace) är grandios på det sätt som Haydn föredrog den, nämligen med flera muntra förvecklingar och kvickheter. Och det är självfallet så att man har en uppsluppet leende på läpparna när de sista tonerna klingar ut.

—

På fotot syns dock inte partituret till nämnda symfoni, utan det föreställer Haydns sista visitkort.