viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 8 februari 2026

Category: Uncategorized
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det sägs att sydkoreanen Kim Ung-yong innehar titeln som den i världen med högst IQ. Han ska dessutom redan i barndomen lyckats skrapa ihop runt 210 poäng i detta gåtfulla test. Själv lär jag nog landa på en betydligt lägre summa, enär det tog en del på krafterna bara att producera de två inledande meningarna. Förhoppningsvis finns det andra intelligenser som man kan hoppas att man besitter. Och ikväll fick jag anledning att begrunda just IQ-test, och möjligen även intelligenser, på ett lite annorlunda sätt, nämligen genom musiken. Nu befinner jag mig ganska ofta i musikens värld, men det är sällan den ger mig anledning att kontemplera över vår uppfattning om intelligens.

Verket jag lyssnade till var ett konsertant uppförande av Enno Poppes opera “IQ – ett testbatteri i åtta akter” (2011–2012) med libretto av Marcel Beyer. Ensemblen var Spółdzielnia Muzyczna, vilka har inriktat sig på att framföra samtida konstmusik. Det brukar vara omtumlande att bevista några av deras konserter, och att beskriva deras framträdande skapar alltid en hel del tankemöda. Kvällens tilldragelse var inget undantag från den regeln.

Bara att beskriva klangvärlden innebär en utmaning, ty på scenen fanns akustiska, elektroniska och digitala instrument som tillsammans med sångare skapade en säregen struktur som fogades samman av de olika instrumentens uttryck och sångarnas olika solopartier. Några av instrumenten lät dessutom helt olika sig själva. Som exempelvis wagnertuban, vilken för ovanlighetens både ägde en eterisk och len ton (annars tycker jag mest att den tutar). Eller kontraaltklarinetten som med sin säregna knarrande ton plötsligt tycktes lyfta och sväva en bit ovanför de övriga instrumenten. Dessutom agerade musikerna inte bara musiker, utan de sjöng också (och det inte så oävet). Sedan tillkommer alla byten av stilarter, från konstmusik, till elektronisk musik, till jazz och som ena stunden hade en systematik för att i nästa stund finfördelas och formas till ett gytter snarare än musik.

På min beskrivning kan man kanske få uppfattningen att hela verket låter onödigt framtvingat och tillgjort, men faktum är att jag tycker att Poppe lyckas i sitt uppsåt att granska IQ-test. Han ger oss både eftertanke och lockar oss till skratt, vilket tordes vara ett uttryck för någon slags intelligens.

—

Uppsättningen ingår i årets upplaga av festivalen Opera RARA

Dagens anteckning – 7 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är möjligt att Barczewo är den enda polska stad som varit uppkallad efter en tonsättare. Ja, jag syftar alltså på den korta tid, från femtonde september till fjärde december 1946, som staden kallades Nowowiejsk efter den polske tonsättaren, pedagogen, organisten och dirigenten Feliks Nowowiejski. Han föddes nämligen i Barczewo på dagens datum 1877. Då hette staden dock Wartenburg in Ostpreußen och hade sedan Polens delning år 1772 varit införlivat i Preussen. Men en kärt barn har förvisso många namn, och Barczewo har även kallats för Wartembork, Wartenberg, Wartenbergk, Wathberg, Bartenburg, Warperc, Wasperc, Wartbór, Wartbórz och så vidare.

Barczewo (för enkelhetens skull väljer jag det) hade alltsedan staden grundades på 1300-talet varit omstridd, och växte faktiskt fram efter det att litauerna hade bränt ner dess föregångare. Den nya staden byggdes upp av preusserna och kallades sålunda för Wartberg. Bara 100 år senare tillhörde den kungariket Polen, och skulle alltså så förbli fram till Polens delning.

Efter delningen av Polen och då staden ingick i Preussen hade majoriteten av stadens invånare (över 70% i början av 1800-talet) alltjämt polska som modersmål. Det fanns också en stark vilja hos stadens polacker att få större inflytande och framförallt få utöva sin kultur. Centret för detta motstånd fanns i ett kloster, och preusserna beslöt att slå till mot verksamheten, vilket de slutligen stängde ner klostret och omvandlade det till ett fängelse.

Men motståndet hos stadens polska invånare skulle inte slokna, ty när det Januariupproret uppstod 1863-1864 i den tsarryska delen av det delade Polen, skulle Barczewo inrätta lager för mat, medicin och även vapen till de polacker som stred för självständighet på andra sidan gränsen. Inte en när upproret hade slagits ner skulle man ge upp, utan polackerna arrangerade demonstrationer för att polska barn skulle få lära sig sitt modersmål i skolan och man öppnade även en polsk bokhandel.

När Feliks Nowowiejski föddes vibrerade sålunda staden av polsk patriotism. Han far, som var skräddare, hade faktiskt också ett privat bibliotek med polska böcker. Modern var likaså engagerad förespråkare för polsk kultur och det var genom hennes försorg som den unge Feliks fördes in på musikens bana genom att hon sjöng polska folksånger tillsammans med honom. Men trots detta engagemang för polsk kultur ska Feliks ha varit duktigare på tyska än på polska, vilket dock skulle vara till hans fördel när han studerade i Berlin, där han bland annat skulle studera komposition för Max Bruch. I Berlin träffade han dessutom flera polska intellektuella, och det kan tyckas som ödets ironi att han där skulle utveckla en stark polsk patriotism.

Efter några kringflackande år slog han sig 1909 ner i Kraków där han skulle leda musiksällskapet, som sedermera skulle bli Krakóws filharmoniska orkester. Under denna tid var också hans tonsättningar präglade av hans kärlek till polsk kultur och historia. Det kanske mest kända exemplet är hans tonsättning av Maria Konopnickas patriotiska dikt “Rota”, som var ett upprop mot germaniseringen av det polska folket.

När första världskriget bröt ut flydde han Berlin och tog värvning i den preussiska armén. Det här kanske förvånar någon, men han gavs inte mycket val. Någon polsk stat eller armé fanns ju inte. Efter krigsslutet skulle han dock återgå till att vara en framträdande förespråkare för polsk kultur, vilket dessvärre skulle leda till att han bröt med sin gamla lärare Max Bruch.

Nowowiejski skulle under hela mellankrigstiden verka för det nya självständiga Polen, och det kommer säkert inte som en överraskning för någon att nazisterna såg honom som ett hot när de invaderade Polen 1939. Det innebar att han initialt försökte hålla sig gömd, men 1941 drabbades han av en stroke, som tycks ha lett till att han lämnades i fred. Han gick bort i januari 1946, alltså bara några månader innan hans födelsestad skulle låta sig uppkallas efter honom. Efter sig lämnade han en rik tonsättarskatt med runt 100 verk varav en av de mest beryktade kanske är hans oratorium Quo Vadis, som jag skrivit om tidigare.

—

Fotot på Feliks Nowowiejski finns i familjens arkiv. Årtal är dessvärre okänt

Dagens anteckning – 6 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Självkritik är något som man säkert inte ägnar sig åt tillräckligt, men man ska nog passa sig för att göra den till sin ledstjärna. Det är dock inte säkert att tonsättaren och pianisten Wilhelm Stenhammar, som föddes på denna dag för 155 år sedan, helt förlamades av sin självkritik, men faktum är att han ofta var osedvanligt hård mot sig själv.

Fast så var det inte i begynnelsen. Hans ungdomsår präglas av, som han själv kallade det, “storhetsdrömmar”, där han inte skyggade för stora projekt. Kulmen på denna förstorade självbild, eller “tanklösa självöverskattning” för att citara honom själv, var uruppförandet av hans opera “Tirfing” år 1898. Operan, som utspelar sig under vikingatiden och kretsar kring ett magiskt svärd som också bär operans namn, togs inte emot väl och en del påpekade att operan låg alltför nära Richard Wagners tonspråk. Den tillhör inte heller standardreportoaren på operahusennidag. Efter premiären av “Tirfing” skulle hans ökande självkritik och brist på tilltro till den egna förmågan att skapa ett exceptionellt tonspråk leda bland annat till att han bröt sitt kontrakt med förläggare samt att hans tonsättarkonst skulle ta en annan bana.

Ett av de kanske främsta proven på Stenhammars självrannsakan går att finna i hans bryska behandling av sin första symfoni från 1902–1903. Någon gång på vintern 1902 skildrade Stenhammar i ett brev till sin förläggare hur symfonin yrvaket sticker upp sitt huvud som en liten “komponistfenix”, och han fortsätter med att uttrycka sin förundran över att han ens vågar nämna att han skriver på ett verk. Symfonin, för han vågar trots all självkritik kalla den så, skulle också vara en glad dito och ha ett klangvärld som en “idyllisk Bruckner”.

När symfonin var färdigställd bestod den av fyra satser och skulle ta runt 50 minuter att framföra för en fullstor orkester enligt senromatiskt manér. Uruppförandet skedde i december 1903 i Stockholm och ska ha fått ett varmt mottagande av publiken och även av kritiker. Men lyckan skulle bli kortvarig, ty – som Magnus Haglund beskriver i sin utmärkta biografi över Stenhammar – blott några veckor efter uppförandet av sin första symfoni, närvarar Stenhammar vid ett uppförande av Jean Sibelius andra symfoni. Konserten skulle beröra honom till den milda grad att Stenhammar beslöt sig för att dra tillbaka sin första symfoni. Den skulle därmed aldrig uppföras igen under hans livstid (han gick bort 1927) och fick därför inte heller något opusnummer.

Precis som Magnus Haglund skriver i ovannämnda biografi, är Stenhammars första symfoni ändå fängslande och den har flera motiv som fascinerar. Själv tycker jag de många solon för valthorn, vilka skapar en nästan drömsk atmosfär. Men jag kan ge Stenhammar rätt i att hans andra symfoni (op 35) från 1911-1915 har en mer gedigen och intagande klangvärld.

—

På fotot, som är hämtat ur Magnus Haglunds biografi och fångades någon gång runt 1900, syns den självkritiske Stenhammar vid flygeln i goda vänners lag

En källa:
Magnus Haglund: “Wilhelm Stenhammar”, Kungl Musikaliska Akademiens skriftserie nr 145, Gidlunds förlag (2019)

Dagens anteckning – 5 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På programmet ikväll står Georg Friedrich Händels opera Orlando från 1733. Operan handlar om krigaren Orlando som är förälskad i prinsessan Angelica som dessvärre är förälskad i en annan man, som heter Medoro, och detta driver Orlando till vansinne och han kan bara räddas med hjälp av en trollpacka av något slag som trollar på något sätt och gör så att Orlando återfår sina sunda vätskor igen.

När Händel skrev Orlando hade han en alldeles särskild sångare i tankarna för huvudrollen, nämligen ingen mindre än kastratsångaren Senesino (1686-1758), som vid denna tid var något av en fixstjärna på operavärldens himlavalv. Egentligen hette han Francesco Bernardi och sitt artistnamn tog han från sin födelseort, Sienna. Senesino började redan som liten i kyrkokören i hemstaden och det var någon där som tyckte att han inte borde hamna i målbrottet, därför beslöt man att han skulle kastreras när han runt 13 år gammal. Det här ska tydligen ha varit väldigt sent. Man brukade nämligen ta till denna tvivelaktiga metod mycket tidigare i barnets utveckling.

Nåväl, för Senesino betydde ingreppet ändå en del gott. Han slog nämligen ganska snart igenom, och publiken ska ha älskat hans röst. De som arbetade inom operavärlden var dock mindre imponerande. Många retade sig på hans divalater och att han tydligen inte behärskade skådespeleriet. Men kanske räckte det för många att han sjöng så vackert som en kastrat ansågs skulle göra. Händel och Senesino samarbetade under flera år, men dock inte helt friktionsfritt. Jag antar att de båda herrarna var ganska excentriska och därmed hade svårt att dra jämt.

Ikväll slipper vi dock en kastrat i huvudrollen och kommer istället få njuta av countertenoren Tim Mead. Angelica sjungs av Joanna Sojka och Medoro av countertenoren Kangmin Justin Kim. Orkestern är Capella cracoviensis på tidsenliga instrument. Det är också den första föreställningen på årets upplaga av festivalen Opera RARA.

Dagens anteckning – 4 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

För exakt 286 år sedan föddes en man som skulle förändra Sverige i grunden. Ja, det kan man faktiskt utan övermått påstå, enär skalden Carl Michael Bellman (1740-1795) förändrades den svenska viskonsten så pass mycket att den aldrig skulle bli sig lik igen. Det har skrivits hyllmeter om inte hela bibliotek om nämde Bellman och jag vågar mig inte heller på en sammanfattning av hans liv, ty trots att han alltid funnits i mitt medvetande har jag en ganska luddig kunskap om vem han egentligen var. Det verkar dessutom finnas nästan lika många myter om honom som antalet visor han skrev.

Och skriva visor gjorde han. Man räknar med att han skrev över 1000 sånger och visor och de mest betydelsefulla torde vara Fredmans Epistlar med sina 82 sånger samt Fredmans sånger som räknas till 65 till antalet. Bland sångerna i den sistnämnda samlingen finns sång nummer 35 som nog nästan varje svensk någon gång hummat på. I bästa fall har man även sjungit sången i kanon. Jag syftar givetvis på sången “Gubben Noak“, som utgår från berättelsen i Första Moseboken om Noak som tydligen ska ha varit en hejare på att både odla vindruvor och dricka vin. Det här tog Bellman fasta på och skrev sålunda en visa som så snart den kommit ut på skillingtryck skulle bli omåttligt populär. Man skulle kunna säga att den ledde till något av ett genombrott för Bellman. Han återanvände faktiskt också melodin till sången “Björnen sover”, som om möjligt kan vara ännu mer populär, i alla fall bland förskolebarn.

Nå, man kan skriva oerhört mycket mer om Bellmans titaniska visskatt, men låt oss istället stanna upp vid det instrument han spelade på. Det är nämligen inte ovanligt att man hör de som säger att Bellman spelade på en luta, men så var det inte. Instrumentet han föredrog var nämligen stränginstrumentet cister, och eftersom Bellman spelade på en sådan kallas den ibland även för bellmanluta. Instrumentet föddes någon gång under renässansen och tros vara släkt med citole, som anses vara violinens anfader. Men trots det ingår cistern i familjen lutor, så man kan väl lite skämtsamt säga att taxonomin är lite rörig för detta instrument.

Redan från begynnelsen hade cistern metallsträngar och inte strängar av gjorda av djurtarmar, på det sättet kan man säga att cistern också har viss likhet med gitarren. Men där slutar också likheterna, ty cistern har oftast fyra eller sex strängar i par, vilket ger att den kan ha från åtta till tolv strängar sammantaget. Gitarren har sex strängar. Kanske var det en av orsakerna till att gitarren till slut drog det längsta strået och konkurrerade ut cistern på 1800-talet, alltså efter Bellmans tid.

Det är möjligt att Bellman hade många olika cistrar, men en av dem finns bevarad i ordenssällskapet Par Bricoles samlingar. Denna cister tillverkades 1781 av instrumentmakaren M.P Kraft. Efter Bellmans död sålde hans hustru, Lovisa Bellman, cistern till handlaren de Frèse, som sedan överlät instrumentet till en man vid namn Lemke som testamenterade den till sin dotter Maria som i sin tur sålde den till en man vid namn Julius Bagge, som sedan sålde den till en grosshandlare Söderström, vilken sedemera skänkte den till ovannämnda sällskap år 1897. Sålunda finns ett äkta exemplar av bellmanluta kvar ännu i våra dagar.

—

Porträttet av Carl Michael Bellman från 1779 är signerat Per Krafft den äldre

Dagens anteckning – 3 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På ett isflak i Wisła står en skarv och bröstar upp sig. Med sin långa näbb lyft mot skyn, får den ett något högdraget utseende, som om den tittar på omgivningen lite överlägset, docerande. Dess stora fötter, som nästan liknar fiskarnas fener, sticker ut under kroppen. Plötsligt tar den en skutt från isflaket och dyker ner under ytan, där den uppehåller sig så pass länge att man nästan börjar räkna ut den och misströsta att den någonsin ska bli synlig igen. Men den tålmodige kan snart få se hur den tvärt dyker upp långt från platsen där den dök. En skarv kan dyrka till 20-30 meters djup, men i regel är den inte under vattenytan längre än en halv minut.

Intressant är att deras fjäderdräkt inte är vattenavstötande, vilket faktiskt också är en förklaring till varför de kan dyra så djupt. Man har tidigare antagit att skarvarnas förkärlek för att sitta med vingarna utbredda kommer sig av att de försöker torka sina vingar så att de kan flyga. Men denna teori ifrågasätts idag, då detta beteende även förekommer när de inte har dykt. En alternativ teori är därför att de försöker värma upp magen efter att de ätit kalla fiskar. Med två så vitt skilda hypoteser kan man lätt få för sig att vi faktiskt inte har en aning om varför skarvar gör som de gör. Nåväl, vad vi vet är i alla fall att de äter fisk, och då upp till 500 gram på en dag. De äter fisken med fördel hel, och spottar sedan helt sonika ut sådant som fiskben och fjäll.

Men det finns mer om skarven som länge inte var helt fastlagt, så som dess systematik. De har placerats både i gruppen storkfåglar och pelikaner, och man har tidigare menat att det finns skäl att tro att de är släkt med både pingvinerna och sulorna. Idag placeras de dock i gruppen sulfåglar.

En kategori som skarvar dock ingår i är den föga smickrande gruppen “de minst omtyckta bland fåglarna i Sverige”. Det här är förstås inte vetenskapligt belagt, utan bör betraktas som en anekdotisk iakttagelse. En vanlig synpunkt är nämligen att de med sin spillning skräpar ner och förfular tillvaron. En annan anmärkning brukar vara att de äter upp all fisk. Andra tycker att de väsnas för mycket när de häckar. Alla företeelserna gäller förvisso även för oss människor, men man vill kanske helst inte ha konkurrens och önskar vara herre på täppan med att producera utsläpp, skräna och äta upp fiskar. De ovannämnda skälen var kanske orsaken till att man tidigare jagade skarv hårt, vilket ledde till att skarven praktiskt taget var utrotad i Sverige i början av 1900-talet. Efter att den fridlystes har antalet ökat i Sverige under de senaste 40 åren.

I andra kulturer, så som i Japan och Kina, har man istället försökt dra nytta av att skarvarna är styva fiskare. De användes till exempel som hjälpredor vid fiske, men metoden förefaller hjärtlös, då man satte en snara kring skarvens hals så att den inte kunde svälja fisken den fångat. Det är dock lite oklart hur pass utbrett denna metod är idag.

Men i Wisła kan skarven simma lugnt och behöver varken frukta fiskare med snaror eller jägare. Den är här, precis som i Sverige, fredad om inga synnerliga skäl föreligger.

Dagens anteckning – 2 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

En vit måne lyser från sin upphöjda position på himlen ner på människorna, växterna och djuren som gör sitt bästa för att undkomma den isande kylan som ofta går hand i hand med fullmånen. Det är ett fenomen jag aldrig lyckats förstå mig på, det där att fullmånen vintertid ofta ackompanjeras av de kallaste nätterna. Kanske har det något med dragningskraften att göra, en slags planeternas dragkamp om herraväldet. Och kanske är det också därför som så många konstnärer intresserat sig för just månen, som exempelvis den danske tonsättaren och kulturkritikern Knudåge Riisager (1897-1974).

Trots att Riisager var dansk föddes han faktiskt inte i Danmark utan i dåtidens Tsarryssland, närmare bestämt i Kunda som ligger i dagens Estland. Familjen flyttade tillbaka till Danmark när Knudåge var tre år, och Köpenhamn skulle därefter bli hans bas, med avbrott för studier i Paris. Det var förresten i Paris som han plockade upp nyklassicismen samt den franska klangvärlden, genom tonsättare som Igor Stravinskij och gruppen Les Six, där bland annat Arthur Honegger, Darius Milhaud och Francis Poulenc ingick. Detta skulle innebära att Knudåge Riisager under sin livstid betraktades som den mest internationellt sinnade bland de danska tonsättarna.

Knudåge Riisagers verkförteckning består i huvudsak av balettmusik, men innehåller även en omtalad trumpetkonsert från 1933. Utöver det är förteckningen inte överdrivet lång, och det beror på att han under större delen av sitt liv också arbetade inom danska statsförvaltningen samt att han var en ivrig kulturskribent. Han skrev runt 400 artiklar, och var en flitig debattör.

Nu vet jag inte om Riisager var särskilt fascinerad av månen eller kalla nätter, men en av hans baletter handlar just om månen i ett kyligt samiska landskap. Det är inte för utan att man en så kylig kväll som ikväll nästan tror att man är i Sápmi och inte i Kraków. Baletten, som heter “Månerenen” (op. 57) skrevs 1956 och utgår från ett manus till en skräckfilm (som hette “Den vita renen” när den utkom 1952) författad av bland annat en av skådespelarna, nämligen Mirjami Kousmanen.

Berättelsen handlar om den samiska flickan Aili som har förälskat sig i Nilas, som i sin tur dessvärre har förälskat sig i en annan flicka. Aili går då till shamanen Nåiden för att be om hjälp, men istället lurar han in henne bland sina renar och förvandlar henne till en vacker vit ren. När hon inser vad som har hänt försöker hon frigöra sig från förtrollningen men shamanen blir då ursinnig och kastar ner henne i en ravin där hon nattetid lockar ner unga män i ravinens djup. Under dagarna är hon dock en vacker ung kvinna, som snart förvrider huvudet på Nilas. Han anar hennes hemlighet och ger sig i kast med att försöka befria Aili från hennes förtrollning. Han dödar den vita renen, men de två kan ändå inte leva lyckliga tillsammans av någon anledning som jag inte riktigt förstår.

Precis som övriga verk av Riisager präglas också denna tonsättning av nyklassicism, men han väver här in inslag av samisk musik, så som rytmik. Och anslaget i den inledande “Prelude” ger en föraning om att denna berättelse inte kommer att sluta väl.


Knudåge Riisager här porträtterad av sin fru Åse Riisager.