viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 19 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Med sina gula klockformade blommor som modigt spretar ut från de annars nakna grenarna, är forsythian en tidig förebråelse om att snart står nästan varje buske i blom. En sådan fägring slår alltid an en sträng i mig. Man skulle man kunna säga att jag blir lyrisk, vilket är passande till nämnda buske, ty ordet lyrisk kommer från grekiskans “lyrikos”, som i sin tur härrör från ordet för lyra, och det förhåller sig nämligen som så att forsythians grenar faktiskt kan tjäna som en stråke till ett visst instrument.

Instrumentet som jag syftar på är stränginstrumentet ajaeng, som förvisso inte är någon lyra, utan en cittra, men eftersom cittror faktiskt är uppkallade efter den grekiska lyran kithara, så vågar jag drista mig till att påstå att det inte alls är särskilt långsökt att bli lyrisk när man tittar på en blommande forsythia.

Nåväl, låt oss lämna detta förvirrade ämne med lyror och cittror, och ta en närmare titt på ajaeng. Instrumentet har oftast en avlång form, med strängar av tvinnat silke, med en bågen som alltså framställs av forsythians grenar. Instrumentet spelas oftast sittande på golvet, och den har en ställning på ena kortsidan som gör att instrumentetet lutar nedåt. Det finns två olika typer av ajaeng, en som förekom i hoven och en som användes av vanliga dödliga. De båda är dock förvillande lika, och det enda som tycks skilja de båda typerna åt är dess storlek och utsmyckning. Jag tror ni kan gissa vilken som är den största och vackraste av de båda.

Informationen om ajaengens härkomst är dock lite tvetydigt. Å ena sidan sägs den vara koreansk, men källor anger också att den ska ha sina rötter i Tangdynastins Kina (alltså kring 600-talet), så det tycks alltså råda delade meningar om var den har sin egentliga hemvist.

De finns de som påstår att ajaengens ton skulle kunna jämföras med cellons, men jag måste bestrida detta detta påstående å det bestämdaste. I mina öron finns det överhuvudtaget ingen likhet mellan de två instrumentens ljudbild. Ajaeng har en lite beklagande och kvidande ton, medan cellon som bekant förfogar över en mycket vacker, mjuk och, i mitt tycke, vänligare ton. Men det finns nog de som skulle förfäkta mitt påstående. Ålrajt, som engelsmännen säger, man kan helt enkelt ha olika uppfattning om en sådan fråga.

Dagens anteckning – 18 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Tryckt upp mot en trädstam, står den plötsligt där, i all sin ensamhet. En vitsippa. Den enda av sitt slag jag ännu skådat denna vår. Den bär sin blomma som om den vore en krona, likt en blommornas konung, och som den soldyrkare den är riktar den sina vita blomblad stolt mot solens strålar. Dess livsbejakande uppenbarligen sprider sig in i varje skrymsle av mitt inre. Tänk, att ett så litet tingest kan skänka en som mycket glädje och hopp.

Kanske var det också en vitsippa som poeten Johann Ludwig Uhland (1787-1862) hade sett när han som 20-åring han skrev sin dikt “Frühlingsglaube” (“Vårtro” eller “Tro på våren”). Dikten inleds med att beskriva hur vårens milda bris har vaknat. Den far över landskapet, dag och natt, ingen rast och ingen ro. Den väcker markens växter och föser fram vårens dofter. Och även om mycket är nytt och okänt, lovar han att allt kommer bli enastående, ty världen kommer bara att bli vackrare för var dag som går, till och med de djupaste och mörkaste dalgångarna kommer att blomma. Så glöm hjärtats alla sorger, och frukta inte framtiden, avslutas dikten tillitsfullt.

Man kan tycka att dikten är något trivial, och det finns de som menar att den inte ger prov på Uhlands litterära förmåga. Men det hindrade inte Franz Schubert från att fem år efter att diktens tillkomst tonsätta den (Frühlingsglaube, D 686). Till skillnad från dikten skimrar Schuberts sång med en särdeles vacker inre vitalitet. Här hörs framtidstro och tonerna blommar likt våren. Det är svårt att tro att sången skrevs under en av Schuberts svåraste perioder. Hälsan vacklade och han förstod nog att hans framtid inte var så ljus som dikten angav. Till råga på allt hade han svårt att bli tagen på allvar som tonsättare, vilket gjorde att han sjönk in i djupa depressioner. Men trots detta flödade musiken ur honom under denna tid, som om den anade att dess boning snart skulle tyna bort.

Och vem vet, kanske är det också därför som vitsipporna blommar så ivrigt. De förnimmer kanske att deras prakt snart kommer att ha svårt att mäta sig med det som om några veckor komma skall.

Dagens anteckning – 17 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Den sjuttonde mars 1830, alltså för exakt 195 år sedan, skulle Fryderyk Chopin framföra sin andra pianokonsert för första gången inför en förväntansfull publik. Konserten var en av tre som han skulle ge under detta år, som också skulle bli hans sista tid i Warszawa. Han var redan känd som en ypperlig pianovirtuos, och det var troligen med den konserten som han skulle befästa sin ställning som den främsta bland pianister i Polen. Hans andra pianokonsert är egentligen hans första, men att man kallar den så beror på att den första pianokonserten publicerades före den andra.

Det finns de som menar att Chopin inspirerades av den jämnåriga sopranen Konstancja Gladkowska till verket, och då särskilt den andra satsen “Larghetto”. Andra framhåller att hans första pianokonsert (som alltså egentligen var den andra) skrevs i som en ömhetsbetygelse till nämnda sopran. Vi lär aldrig få veta med säkerhet om så var fallet, men det man vet är att Chopins sista år i Warszawa präglades av ett häftigt svärmeri för Konstancja Gladkowska.

Inte mycket är känt om Konstancja Gladkowska barndom, frånsett att hon föddes i Warszawa ungefär fem månader efter Chopin. Hennes far var troligen en byggherre. När hon var 14 år började hon studera sång på Warszawas musikaliska konversatorium, och hon skulle studera där i två år tills hennes far gick bort. Familjen hamnade genast i ekonomiskt trångmål efter hans frånfälle och eftersom modern var föga förtjust i tanken att dottern skulle bli en sångerska som turnerade land och rike runt, och ville tvinga Konstancja att avsluta sina studier. Men på någon väg lyckades Konstancja istället få stöd från staten, vilket gjorde att hon kunde studera vidare.

Det var också på musikaliska konversatoriet som Chopin fick upp ögonen för Konstancja. Man vet faktiskt inte exakt när de två möttes, men källor anger att det kan ha varit våren 1829. Chopin lär ha blivit upp över öronen förälskad, men mycket tyder på att det dröjde länge innan de två tilltalade varandra. I juli 1830 gjorde Konstancja sitt första stora framträdande, möjligen på Teatr Wielki, och Chopin hastade dit för att få se och höra sin ögonsten. Det blev ingen direkt succé vid debuten, och det finns källor som anger att Chopins känslor för Konstancja svalnade när han läste de usla recensionerna.

I oktober samma år skulle Chopin ge sin sista konsert på polsk mark. Beslutet att lämna Polen var inte lätt och han hade försökt att förhala det in i det längsta. Men Warszawa hade blivit för litet för hans stora talang. Det var helt enkelt viktigt för honom att få möjlighet att studera för de främsta, samt få framträda på de stora estraderna. Dessutom var det oroliga tider i Warszawa. Missnöjet mot det tsarryska förtrycket pyrde och alla väntade sig ett stort uppror (som också inträffade några dagar efter att han rest). Den sista konserten var därför lika mycket en triumf som den var ett sorgligt avsked. Och på konserten sjöng Konstancja Gladkowska en aria ur Rossinis “La donna del lago”. Inte ett öga lär ha varit torrt.

Efter att Chopin lämnat Polen höll paret kontakt i ett år, men tappade sedan kontakten. Hon skulle senare gifta sig och enligt vad jag förstår framlevde hon sina dagar i lycklig harmoni långt borta från alla operahus. Konstancja Gladkowska blev 79 år.

—

Nedan syns det ena kända porträttet på Konstancja, som tillkom ungefär 1840. Överst i bild syns Chopin som 20-åring

Dagens anteckning – 16 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

“Nej”, säger den tillmötesgående damen på musikhögskolan, “vi har tyvärr inte hittat någon vante”. Hon skakar bedrövat på sitt huvud och försäkrar mig om att hon inte sett en maka till den så sorgligt ensamma vanten jag håller i min hand. Modfälld vandrar jag därifrån. Jag inser till min stora bestörtning att det nog är ställt bortom allt tvivel att jag kommer att få återse den borttappade vanten. Den kvarvarande vanten kommer helt enkelt få sälla sig till alla andra ensamma vantar som ligger i mina lådor, ty jag har aldrig lyckats förmå mig att kasta de där paren, som ju inte längre är par, utan blivit ensamstående vantar.

Plötsligt börjar min hjärna fantisera ihop att den borttappade vanten faktiskt finns kvar på musikhögskolan och in i den har det flyttat in rörblad till oboer, fagotter och klarinetter, munstycken till valthorn och trumpeter, eller så har kanske tagel till någon violins stråke byggt bo i den. Man kan nu tycka att det är en egendomlig sak att fantisera ihop, men då har man aldrig läst den ukrainska folksagan “Vanten”, eller “Rukavytjka” (Рукавичка) som den heter på ukrainska.

Berättelsen handlar om en äldre man, låt oss kalla honom farfar, som är ute i skogen en vinter. Någonstans bland granar och tallar tappar han bort sin ena vante. Men den får inte länge ligga ensam i snön, för vips flyttar det in en liten skogsmus i den. Musen pysslar och gör fint, och får snart sällskap av en groda (oklart varför denna är ute och knatar runt i snön) som säger sig frysa förfärligt. De gör sig båda hemmastadda och inreder vars en egen del av vanten. Det går en tid, men så skuttar haren fram till vanten och frågar musen och grodan om han kan få flytta in och värma upp sig, för det är ju så kallt i skogen. Javisst, svarar musen och grodan. Inte kan man låta haren frysa om öronen. En liten stund senare kommer vildsvinet och ber om att få komma in, och han åtföljs snart av räven och vargen och så slutligen kommer självaste björnen och flyttar in. Man kan gott förstå att det är varmt och skönt där inne, med så många av skogens invånare i en endaste liten vante.

Och de hade nog bott kvar i vanten än idag om inte farfar hade dykt upp för att hämta det borttappade paret. Vantens alla hyresgäster blev då så förskräckta att de for åt vars ett håll in i den djupa skogen. Men farfar, ja, han vandrade lycklig som ett barn hem, med vantarna på vardera hand.

Dagens anteckning – 15 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nu har det ju omnämnts tidigare, men det var en dag som denna, nämligen i mars för elva år sedan, som jag gick in genom konstmusikens väldiga port och stängde dörren bakom mig. Man skulle kunna tro att det är lite enahanda här inne, men konstmusik är en mycket eklektisk konstform och jag är konstmusikalisk allätare, så jag har aldrig tråkigt.

Nåväl, den som höll upp dörren och som också hjälpte mig att stänga den var Johann Sebastian Bach, under ett Bachmaraton i Lviv. Jag har därför ett mycket speciellt förhållande till hans musik, och kanske särskilt i just marsmånad, eftersom det är ett slags jubileum som jag gärna firar. Och glädjande nog arrangerar Musikaliska Akademien i Kraków årligt återkommande festival till hans ära varje år. Ikväll inleddes sålunda den trettonde upplagan av deras Bachfestival med en bejublad konsert med akademins studentorkester på tidsenliga instrument under ledning av Marek Toporowski. På programmet stod följande verk av Johann Sebastian Bach: Orkestersvit nr 3 i D-dur (BWV 1068), Partita i c-moll (BWV 997) och som avslutning “Tönet, ihr Pauken! Erschallet, Trompeten!” (BWV 214). Som förväntat framfördes alla tre verken med den inlevelsefulla entusiasm som bara unga engagerade studenter kan uppbringa.

Alla tre verken är värda en närmare presentation, men eftersom jag inte vill trötta er med mitt docerande får vi nöja oss med att bekanta oss med det sistnämnda verket. På svenska skulle titeln kunna översättas till “Ljuden, ni pukor! Skalla, trumpeter!” och det är verkligen just pukorna (eller timpani) och trumpterna som leder oss in i tonsättningen. Ibland ser man även titeln “Födelsedagskantat för drottning Maria Josepha” och det beror på att Bach skrev kantatet till Maria Josefa av Österrike år 1733. Men sanningen att säga var hon inte drottning när stycket skrevs. Det blev hon först något år därpå när hennes make August III, efter visst bestyr, valdes till kung av Polen. I och med att hon kröntes till Polens drottning, blev hon också den (hör och häpna) sista på den posten. Fast det kunde ju ingen veta då.

Men låt oss återvända till själva kantatet. Den uruppförandes i Leipzig på legendariska Zimmermannsches Kaffeehaus under ledning av Bach själv. Handlingen i kantatet rör sig kring fyra gudinnor i romersk och grekisk mytologi, som var och en härskar över krig, fred, vishet och ryktbarhet. Bach ägnade sig ofta åt återbruk, och i första satsen kan den skarphörda identifiera att han lånat både arior och timpanisolo från Juloratoriet (BWV 248). Det är pampigt utan att vara det minsta pompöst. Under kvällens konsert framfördes detta kantat med enastående energi och med exceptionell briljans. Och jag kan lova att temperaturen i Musikaliska Akademiens aula steg åtminstone tio grader under den sista satsen!

Dagens anteckning – 14 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är lätt att tycka att orgel är ett väl pompöst och lite för överdådigt instrument, men då glömmer man att orglar är oerhört mångfacetterade instrument, både till konstruktion och ljudbild. Under kvällens konsert, där bland annat Georg Friedrich Händels orgelkonsert op 7 nr 1 framfördes, blev vi åhörare varse just det. Verket framfördes nämligen på en mindre orgel, något som jag tror var en kammarorgel. Dessa har en svagare och mjukare, ja, nästan dåv och dämpad klang. Den ger därmed en helt annan klangvärld än den som en vanlig kyrkorgel ger (om det nu finns något som kan kallas för vanlig kyrkorgel”).

Orgelkonsert op 7 skrevs 1740, och framfördes antagligen flera gånger av Händel själv, men man vet faktiskt inte med säkerhet hur många gånger eftersom det inte har noterats någonstan. Stycket var tänkt som ett slags mellanspel under framförandet av olika oratorier, och sålunda inte som ett huvudnummer. Han skrev också flera liknande orgelkonserter som var avsedda att spelas som pausmusik på detta sätt. Under framförandet av orgelkonserterna fick Händel tillfälle att visa upp sin skicklighet som organist och han var väldigt förtjust i att imponera på publiken i London. Partituren innehöll därför ofta partier där det gavs utrymme för improvisation på orgeln. Verken hade därmed inte ett partitur i vanlig bemärkelse, utan kan kanske bäst beskrivas som en slags utförlig skiss. I just ovannämnda orgelkonsert angav dock Händel tydligt att man skulle utgå från sviten “Passacaglia” i g-moll för cembalo (HWV 432) när organisten (alltså han själv) kom till solot i första satsen.

Några år efter Händels död transkriberade man hans skisser och publicerade dem som orgelkonserter op. 7 (HWV 306–311) och sammantaget är de de sex stycken. Under kvällens konsert var organisten Filip Presseisen solist och han hade en oerhört fint anslag som också framgick när han inledde konserten (på filharmonins stora orgel som syns på bilden) med Johann Sebastian Bachs Toccata och fuga i d-moll (BWV 565).

Kvällens egentliga huvudnummer var dock det medryckande framförandet av Händels Dettingen Te Deum (HWV 283) och Bachs Magnificat i d-dur (BWV 243). Orkestern L’Estste Armonico och kören Kontorei Sankta Barbara, leddes därtill av den entusiasmerande dirigenten Wiesław Delimat.

Dagens anteckning – 13 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I ett litet skogsbryn på ett fält utanför Kraków hörs en fågel sjunga ihärdigt med egenartade små krusiduller, krumbukter, pip, sprak och fräs i sitt fågelpartitur. Sången låter lite som om den vore knyckt lite från här och där. En liten koltrast här, en liten näktergal där, en råka, en skata, en kärrsångare och så vidare. Det ger att det förefaller som om fågeln övar olika harmonier på jakt efter den bästa sångslingan, utan att egentligen lyckas komma fram till huruvida vilken som tordes passa bäst.

Med lite tur hade det varit möjligt att skönja dess konturer bland träden, men jag står för långt bort för att lyckas med en sådan uppgift. I avsaknad av möjlighet att bestämma vem den gäckande sångaren är, tar jag till ett säkert kort och bestämmer att det rör sig om en stare. De har ju som känt en oerhört ombytlig och varierad sång, ofta baserad på andra gynnares sångslingor.

Trots att staren är en mästare på att skapa olika fascinerande läten och dessutom är bland de första att sjunga på våren, omnämns de förbryllande nog sällan. De är många till antalet och bedöms uppgå till över 300 miljoner individer. Dessutom är de inte särskilt kräsna med var bor, utan förekommer i de flesta terränger. Deras utredning är i ett bälte från norra och södra Europa till mellersta Asien, och de har även introducerats till Nord-, Central- och Sydamerika, Australien och till och med Fiji. Med andra ord finns de lite varstans. Så varför besjungs de och deras upprinnelserika sång inte oftare, kan man undra.

Någon som uppskattade starar var Wolfgang Amadeus Mozart. Han lär nämligen ha haft minst en stare som husdjur. Det var tämligen vanligt att man hade starar som husdjur på den tiden. Mozart lär ha älskat sin stare och det finns de som menar han lät sig inspirerats av den när han skrev sin sjuttonde pianokonsert (K. 453) år 1784. Men detta har ifrågasatts eftersom dateringen inte stämmer. I handskriften har Mozart noterat att han avslutade arbetet med pianokonserten den tolfe april, och i sin dagbok skrev han den tjugosjunde maj att han hade köpt en stare. Sålunda ägde han ingen stare när han skrev konserten, men kan det månne ha varit så att Mozart hade hört staren sjunga hos någon försäljare, gått hem och tonsatt pianokonserten och sedan återvänt till försäljaren för att köpa staren? Eller skrev han pianokonserten och sedan snubblade över en stare till försäljning och hörde att den sjöng lite som hans pianokonsert och beslutade sig för att slå till och köpa staren? Ingen vet, men forskarna grunnar ännu på frågan.

Sålunda har en liten stare som levde i slutet av 1700-talet blivit något av en musikvetenskaplig gåta. Om gynnaren i skogsbrynet känner till detta skulle han nog sträcka på sig lite extra och tota ihop ytterligare ett hopkok av sångslingor.

—

Jag lyckades alltså inte komma tillräckligt nära för att få syn på sångaren, så ni får nöja er med följande illustration