viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 2 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

Fredagseftermiddagen tillbringades i sällskap av solen som vandrade över himlen för att slutligen få doppa sina sista strålar i Wisła, som sin vana trogen stillsamt flöt genom staden. Dess yta krusades bara lätt av en svanfamilj som elegant gled längs med strandbanken. Med sina sänkta huvuden får de en hart när moloken, ja, rent av butter, framtoning, trots sin resta och majestätiska hållning. Kanske är det också beroende på denna utstrålning som människan när en förtjusning i svanar.

Under medeltiden blev det riktigt i ropet bland adeln och kungligheter att ha svanar. Varje palats eller slott var som nödd att ha en damm med tillhörande svanar. Kulmen för denna trend var under 1600-talet. Under romantiken uppstod ett nytt intresse för svanar, men då var deras uppgift att smycka de offentliga parkerna som byggdes upp under denna tid. I Storbritannien gick det så långt att man blev tvungen att importera svanar från Polen och Baltikum för att kunna tillgodose efterfrågan.

Och det var då den dök upp, den polska svanen.

1836 upptäckte zoologen William Yarrell hur några svanar inte riktigt såg ut som de andra. Han drog slutsatsen att det var en egen art, alltså en ny familj inom svansläkten. Den döptes till “polsk svan” eftersom de antogs komma fram Polen. Yarrell gav den nya svanen även ett latinskt namn, Cygnus immutabilis, vilket betyder “den oföränderliga svanen”. Några decennier senare skulle man dock komma fram till att den polska svanen inte alls var någon egen art, utan en färgkombination som finns i generna hos vissa svanar.

Vad är det då som gör en polsk svan? Jo, för det första är deras ägg lite ljusare än vanliga knölsvanar. När de väl föds är de helt vita, och inte gråbruna som hos knölsvanarns. Som vuxna ser de nästan exakt ut som vilken knölsvan som helst, frånsett att de har en ljusare ton på benen och fötterna.

Nåväl, de svanar jag mötte idag var helt vanliga knölsvanar, ty ungarna hade alltjämt sin gråbruna fjäderdräkt. De verkade också ganska obekymrade huruvida de var polska eller inte. En uppfriskande inställning i vår tid med ständiga gränsdragningar.

Dagens anteckning – 1 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

Några av er har kanske ikväll lyssnat på “Konsert i P2” med Helsingborgs symfoniorkester och noterade då att sändningen inleddes med den danske tonsättaren Rued Langgaards (1893-1952) tolfte symfoni kallad “Hélsingeborg” från 1946 (BVN 318). I programmet betonades det som var något av Langgaards trauma, nämligen det att han under sin livstid aldrig accepterades av det danska etablissemanget, och att många ansågs att hans tonspråk var likt en främmande och obskyr fågel.

Langgaard är förvisso något av en ny bekantskap för mig, men det förefaller som att man gör honom lite orättvisa om man stirrar sig blind på hans utanförskap. Det som verkligen gör honom värd att lyssna på är hur han utvecklades till att att våga ta orädda och kompromisslösa språng i sitt tonspråk.

Hans tonsättarkarriär inleddes dock i romantikens tecken, och de främsta inspirationskällorna lär ha varit bland annat Niels Gade och Richard Strauss. Men från 1916 förändrades hans förhållningssätt till sin musik. Han lät sig inspireras av sådana som Carl Nielsen och började också experimentera och lyckades på så sätt åstadkomma verk som låg över femtio år före sin tid.

Ett av de verk som Langgaard skrev under inledningen av hans mer experimentella period är den trettiofem minuter långa “Sfærernes Musik“. Verket har en ambitiös orkestering (med bland annat åtta härliga horn), två körer, en solosopran, orgel samt en mindre orkester som ska spela bortom scenen.

Men det är inte något av detta som gör “Sfærernes Musik” så anmärkningsvärt banbrytande. I detta verk skulle Langgaard nämligen skriva in ett parti för piano där pianisten spelar på strängarna, vilket kallas för glissando-piano och var då en helt pinfärsk pianoteknik skapad av amerikanen Henry Cowell. Hur Langgaard fick nys om detta förtäljer inga källor, men han hade månne läst om det någonstans och var modig nog att skriva in det i verket.

Ett annat nydanande inslag i “Sfærernes Musik” var användningen av tonkluster, vilket lättast kan beskrivas med att instrumenten tar flera ackord samtidigt som leder till att det uppstår en mörk och hart när ogenomtränglig klangvärld. Mystisk, skrämmande och oerhört fantasieggande. Tekniken förekommer ofta i skräckfilmer. Detta är något som också har använts av bland annat György Ligeti i Atmospheres från 1961. Men om man ställer Langgaards Sfærernes Musik mot Ligetis Atmospheres förefaller det för mig som om det är den förra som har en vidare spännvidd och långt mycket större djup.

“Sfærernes Musik” hade premiär i Karlsruhe 1921 och den fick ett varmt mottagande. Men när den något senare sattes upp i Berlin fick den kalla handen och förpassades därmed in i skamvrån. Där fick den sitta och ruva till 1968, då den fick upprättelse genom att Kungliga Filharmoniska Orkestern i Stockholm satte upp den under ledning av Sergiu Comissiona. Året därpå var det dags för dansk premiär, men det gick snett då sopranen fick förhinder. Det skulle gå ytterligare två år innan man gjorde ett nytt försök i Danmark, men då med en reducerad tappning, och alltså inte full orkestering. Först 1980 framfördes den i sin helhet i Danmark.

Men Rued Langgaard har bidragit med så många fler verk än “Sfærernes Musik”. Han tonsatte runt 400 verk, varav sexton var symfonier samt en opera. Och flera av dessa verk bär spår av ett frisinnat tonspråk inte likt det som skrevs under hans livstid. Måhända var det just hans utanförskap som ledde till den förmågan, men man kan ändå tillstå att det inte är där tonvikten för vår tolkning av hans musik borde ligga.

—

Som illustration får ni några bilder från Helsingborgs konserthus samt först Rued Langgaard själv.

Dagens anteckning – 30 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

Man kan ändå tycka att det är lite märkligt att Yggdrasil är – och inte “var”, ty världsträd ställs väl aldrig i preteritum – en ask. Betänk bara att asken är det träd som är sist ut med att fälla ut sina små bladknyten om våren och dessutom förefaller vara först med att få den gula färgen och sedan låta sina löv slokörat dala mot marken. Ganska svagt av ett världsträd kan man tycka.

Men som så ofta med den typen av av generalisering av fakta visar den sig vara något av en myt. Asken släpper sina löv efter första frostnatten och ibland infaller den faktiskt senare än när exempelvis björken tycker det passar sig att klä av sig. Och dessutom är det så att det bara är de äldre askarna som är sena på våren. Unga askträd kan mycket väl få gröna blad mycket tidigt.

Men låt oss återvända till mytologiernas och folktrons värld, ty den är på många sätt mycket mindre komplicerad än vår tillvaro. Det kan nämligen intressera att det inte bara är inom fornnordisk mytologi som asken förekommer och har betydelse. Inom flera olika slaviska traditioner intar asken tydligen en särställning. Såsom exempelvis med en tjeckisk uråldrig föreställning om att den onde tycker särskilt illa om asken, och därför inte låter blixten slå ner i den. Av den anledningen finns det en uppfattning att det är ett säkert träd att skula under när den slaviske åskguden Perun drar fram över himlen. Även inom polsk folktro förekommer askträdet som anses bland annat kunna skydda boskap. Därav plockar man askkvistar och sticker in dessa i väggarna till ladugårdarna under natten Kupała, en natt då många onda andar sägs vara i farten.

Å andra sidan vet jag inte om dessa seder är så utbredda nuförtiden. Måhända har askens magiska kraft falnat i vår samtid. Men dess gula löv är varje år något av en särdeles fager fägring att skåda, vilket väl också är en sorts magi.

Dagens anteckning – 29 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

Om man tillhör den lilla skara som känner sig nödd och tvungen att bevista olika framföranden av konstmusik, kan man understundom sucka tungt över alla da capo på program som man förväntas trakta efter. Ty sakförhållanden är som sådana att de flesta säsongsprogram innehåller samma verk och tonsättare år efter år. Och om man nu väljer att invitera någon sällsynt gäst till programmen landar valet nästan alltid på något nyskrivet. Det verkar vara väldigt få som kommer på tanken att man kan damma av äldre verk som av olika anledningar oförtjänt hamnat i skamvrån.

Jag skulle utan att förta mig alldeles kunna rabbla upp flera sådana verk som jag tycker borde framföras oftare, men eftersom jag just nu är inne i en (för mig helt oväntad) period där jag helst lyssnar på dansk konstmusik, väljer jag därav att lyfta ett sällan framfört verk av en av de danska storheterna, nämligen Niels Gade (1817-1890) och hans underskattade femte symfoni (op 25) från 1852.

Vid en första anblick tycks symfonin vara helt ordinär. Den har fyra satser och en orkestering som inte får en att höja på ögonbrynen. Eller vänta nu, det där sista stämmer ju inte alls. För det är ju orkesteringen som är det som gör den annorlunda. Symfonin har nämligen ett solopiano, som har en slags meningsbärande funktion. Pianot är alltså framträdande, och utgör ofta en slags kärna i symfonins harmonier, men trots det är den inte av det slag som ofta kännetecknar just en pianokonsert.

Symfonin kan därför varken beskrivas som en renodlad symfoni, eller en pianokonsert så som vi lärt oss att de ska låta. Man brukar säga att pianot i denna symfoni har en så kallad obbligato-stämma, med vilket menas att dess stämma är oumbärlig för stycket, trots att det inte är så att allt fokus i symfonin ligger på pianot. Denna teknik förekom under barocken, men därefter hade nästan ingen tonsatt något liknande fram till Gades tid. Faktum är att det inte har skrivits många liknande symfonier efter honom heller.

Vad var det då som fick Gade att plita ner noterna på detta sätt i sitt partitur? Varifrån fick han sin inspiration till att skriva ett så banbrytande verk? Om detta tiger källorna, men månne berodde det på den person som symfonin tillägnades, nämligen hans blivande hustru Emma Sophia Hartmann. Man skulle kunna säga att hon föddes in i musiken. Hennes far var Gades tonsättarkollega J.P.E Hartmann, som precis som Gade, är en av de viktigaste danska tonsättarna.

Men det kan också vara så att symfonins utformning kom sig av Gades vänskap med paret Schumann och Felix Mendelssohn. Gade skulle sedemera efterträda Mendelssohn på posten som chefsdirigent i Leipzig samt var verksam på musikkonservatoriet i samma stad fram till Slesvig-holsteinska kriget bröt ut. De dansk-tyska relationerna blev med det kriget mycket frostiga, vilket ledde till att Gade tvingades flytta hem till Danmark. Men det skulle också drabba honom när han besökte Leipzig några år efter kriget för att framföra sin femte symfoni. Initialt var reaktionerna positiva, men symfonin fick därefter inte några varmare recensioner i pressen. Den var helt enkelt för dansk, enär Gade var dansk. Det är också möjligt att den gick ett liknande öde till mötes i Danmark, men då för att den var för tysk. Ty tonspråket bär samma sinnelag som går att finna hos paret Schumann och Mendelssohn.

Och inte heller förde symfonin någon lycka med sig till dess inspirationskälla Emma Sophia. Hon skulle tragiskt nog gå bort i barnsäng bara tre år efter att Gades symfoni hade sin premiär.

Men trots dessa olyckor som förföljt symfonin är det ett underbart levande stycke musik, med ungdomlig entusiasm och fräschör, som vackert bryts av i den mer melankoliska andra satsen. Med andra ord väl värd att lyssna på, samt sättas upp lite oftare.

Dagens anteckning – 28 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

Väl uppe på berget kan jag låta min blick följa beskidernas inbjudande bergsryggar. Genom diset ser jag hur deras kullar löper upp och ner, och mjukt flätar in sina fysionomier i varandra. En vårtbjörk släpper elegant ut sina grenar och skapar på så sätt en smakfull inramning av vyn.

Man får något av ett fågelperspektiv på tillvaron när man befinner sig här. Som om tanken enklare flyger över de olika bekymmer och orosmoln som hör vardagen till. Kullen jag befinner mig på är också uppkallad efter ett visst sorts fågelsläkte, nämligen den lille mesen, och kallas därför Sikornik. Mesarna är onekligen små, och det är också därför de kallas för mesar. Ordet kan, enligt SAOL, komma från det flamländska “mijsel” som betyder “smula” eller “liten bit”.

Här är det också tätt mellan dessa små mesar, och deras vana trogen kniper de inte näbb. Från buskarna och träden hörs ett och annat karaktäristiskt “sisisi” från någon talträngd blåmes. Vilken förvisso kan vara lite svårt att skilja från stjärtmesens lite mer utdragna betoning av “sii-sii-sii”. En talgoxe har ett och annat att säga om saken och stämmer upp i ett mer högljutt “tjitt”.

Överhuvudtaget tillhör mesar bland de mest snacksaliga av våra fåglar. Faktum är att de kommunicerar om precis allt. “Nu sitter jag här”, “nu äter jag här”, “flytta på dig det är min gren”, “nu flyger jag”, “vem är det?”, “en katt, en katt, en katt”, “vad har vi här? vad har vi där?, “var har du varit?”, “är det du nu igen?”. Ja, så håller de på.

De verkar till och med tala i sömnen, för det inte ovanligt att man i natten kan höra någon av dem utbrista “tjitt”, eller “sisi” eller liknande. Det är nästan så man kan tro att talesättet “liten på jorden, stor i orden” syftar mesarna. För de är egentligen bara tysta om det uppstår en hotfull situation. Annars pladdrar de på.

Vid närmare eftertanke är det inte omöjligt att man var en mes i sitt förra liv.

Dagens anteckning – 27 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

Ovanför kyrkan på Skałka (även kallad Sankt Mikaels och Sankt Stanislaus kyrkan) har en måne sökt sig upp på himlen. Dess runda fysionomi har sedan urminnes tider skapat en ljuskälla under skördetid för dem som skördar på åkrarna. Därför kallas den ofta för skördemåne. Men i Krakóws centrum är det ingen som skördar grödor på fälten. Här tycks alla ha fullt bestyr med att jaga upplevelser. Restaurangerna är fulla till sista plats. Köerna till Wawel ringlar sig långa och andra har satt sig på slänten nedanför slottet för att beskåda solnedgången.

Men under dagen har man inte bara jagat upplevelser. Det har även varit de som jagat röster. Ja, även här är det val, men dock bara (om det nu är så bara) till rollen som borgmästare. Som någon av er kanske minns lyckades en grupp missnöjda väljare, politiker och affärsmän samla ihop tillräckligt med namnunderskrifter för att kasta ut borgmästaren Aleksander Miszalski, som valdes i demokratiska val 2024. Men några ansåg att han lånade för mycket pengar samt gick för hårt fram med att införa miljözoner som skulle förhindra att äldre bilar från angränsande områden kunde köra in i staden. Så man startade en insamling av namnunderskrifter för att kasta ut honom. Också ett konstigt system, kan man tycka. Varför arrangeras det val överhuvudtaget om det sedan går kasta ut borgmästaren om hen tar beslut man inte tycker om?

Efter att den förre borgmästaren sparkats ut gjordes faktiskt en opinionsundersökning för att mäta om det fanns stöd bland invånarna för införa miljözoner i Kraków, och det visade sig att en klar majoritet faktiskt var för att sådana infördes. Det här måste ha förvånat många och däribland affärsmannen Łukasz Gibała, som var en av dem som var drivande i kampanjen mot den tidigare borgmästaren. Gibała, som är politiskt obunden, har under decennier försökt få makten i staden, utan att lyckas. Men nu ser det faktiskt ut som han kan bli borgmästare, och det efter att ha öst in pengar från sina företag, dels i kampanjen mot förre borgmästaren samt nu i sin egen kampanj.

En del menar att han försöker köpa Kraków och de tillägger att han nästan helt har tömt sina företag på pengar och är fattig som en kyrkråtta och därför är nödgad att vinna. Men detta är alltså rykten och det är alltid vanskligt att veta hur hög sanningshalten är i sådana där.

Ikväll har det alltså varit första omgången i detta val, och hart när 40% av de röstberättigade gick och röstade. Eftersom ingen fick över 50% väntar en ny omgång med de två toppnamnen väntar om två veckor. Hur gick det för Łukasz Gibała, då? Jo, enligt vallokalsundersökningen samlade han som väntat flest röster, runt 34%. Men sanningen att säga var det inte riktigt någon övertygande seger. På andra plats hamnade Monika Piątkowska, som är kandidat från regeringspartiet Medborgarplattformen, med 24% eller möjligen 28%. Med hennes resultat kan Donald Tusk & co. dra en lättnadens suck. Det är nämligen något av en upprättelse för regeringen, eftersom den förre borgmästaren också kom från detta parti.

Nu väntar två veckor med kampanjande och med tanke på att så mycket står på spel för Łukasz Gibała och även regeringspartiet, är det mycket sannolikt att den också blivit smutsig.

Nåväl, vem som vinner får vi se om två veckor. Om det går att köpa sig en stad eller om regeringen får en revansch. Det enda vi vet med säkerhet är att en redan skuldsatt stad fått gräva djupt i sina fickor för att hitta pengar till ytterligare ett borgmästarval.

Dagens anteckning – 26 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

Man skulle kunna tro att tomat är det enda ord som svenskan har lånat från aztekernas språk, men så förhåller det sig tydligen inte alls. Vi slänger oss nämligen gärna med ord som choklad, kakao, chia, chili, avokado eller kayote, vilka alla på ett eller annat sätt kan kopplas till aztekernas språk. Ordet tomat betyder “svullen frukt” och det stämmer ju ganska väl, frånsett att tomat inte alls är någon frukt, utan ett slags bär som dessutom är släkt med potatis.

Carl von Linné gav tomaten det latinska namnet Solanum lycopersicum, där solanum just är det latinska ordet för en potatisväxt. Lycopersicum är däremot långt mer fantasieggande, ty ordalydelsen i en översättning är “vargpersika”. Hur han landade i slutsatsen att tomater är varglika persikor är en gåta som jag helst låter varar obesvarad, enär fantasin i detta fall helst vill löpa fritt.

Om vi har lånat tomaten från aztekernas språk, så har de flesta slaviska språk lånat sitt tomat-ord, pomidor, från italienskan. Pomidor är en sammansättning av orden pomo för äpple och d’oro för gyllene. Man kan ju tycka att det är märkligt att man valde ordet gyllene istället för röd, men tydligen var de första europeiska tomaterna som anlände från Sydamerika gula och inte röda.

Idag finns det troligen omkring 10 000-15 000 i världen, och det odlas ständigt fram nya sorter. Med andra ord finns de i alla möjliga färger (nå, nästan i alla fall) och storlekar. De största tomaterna kan bli upp till 3,5 kg och bär namnet “Delicious”, men tydligen ska den inte vara någon kulinarisk upplevelse, trots sitt namn.

“Delicious” är dock löjligt lätt i en jämförelse med den ukrainska tomaten “Slava pomidory” (Слава помідору!), alltså “Ära till tomaten”. Den väger nämligen hela 600 kilo, och är inget mindre än en ukrainsk hyllning till tomaterna. Fast dessvärre är den av cement och därmed om än ännu mer osmakligt än “Delicious”. Skulpturen står i den ukrainska staden Kamjanka-Dniprovska i Zaporizjzja oblast, som sedan mars 2022 är ockuperad av ryssland. Och vi önskar oss ju alla att Slava pomidory snart får vila sin runda cementkropp på ukrainsk mark igen.