viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 23 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Eftersom det idag är 341 år sedan Georg Friedrich Händel föddes i tyska staden Halle, passar det väl bra att vi uppehåller oss en stund vid honom. Han har dessutom sedan inledningen av detta år varit något av en lite efterhängsen följeslagare. Det är dock mitt eget fel, eftersom jag just nu läser boken “Handel in London” av Jane Glover, samt att jag valde att bevista tre av hans operor som härför leden sattes upp på Opera RARA. Så kanske är det jag som är efterhängsen.

Mycket kan sägas om denne mästare bland tonsättare, som skrev 42 operor, 29 oratorier, fler än 100 kantater, nästan oöverskådligt många arior, duetter, trios, 18 concerto grossi och i alla fall 12 orgelkonserter. Vissa uppgifter nämner antalet 600 verk, men man ska också komma ihåg att Händel var en mästare på att återanvända på ett fiffigt sätt, så det är faktiskt svårt att med bestämdhet säga exakt hur många verk han skrev. Låt oss därför nöja oss med att han var extremt flitigt tonsättare med en enorm förmåga till uppfinningsrikedom. Och just eftersom han var så påhittig och nästan aldrig tycktes drabbas av skrivkramp, skulle han också bli förmögen och en riktig superstjärna.

Men trots att han var så känd vet man faktiskt inte särskilt mycket om hans person. Han var nämligen mycket hemlighetsfull när det kom till sitt privatliv, vilket innebär att det än idag cirkulerar massor av rykten om honom. Varför gifte han sig inte, frågar man sig. Han var kanske homosexuell, menar vissa, medan andra hävdar att han högaktade sin frihet och självständighet. Andra menar på fullaste allvar att Händel aldrig gifte sig eftersom den enda kandidaten för ett eventuellt giftemål hade en illvillig mamma som kallade honom för för en enkel spelman, vilket Händel tog som en förolämpning och sålunda bröt han kontakten med kvinnan han var kär i. Fast detta kan lika gärna vara en skröna. Det finns många sådana inom musikvärlden.

Få verkar däremot vilja tro att han var blyg och att det ska kunna ha varit orsaken till att han inte gifte sig. Det är inte omöjligt att han faktiskt var just blyg, eftersom introverta personer faktiskt också kan vara extroverta i ett slags försvar. Men det kanske är för långsökt.

Nej, den troligaste förklaringen går nog att hitta i hans hetsiga temprament, som dessutom ska ha varit särskilt framträdande när något störde hans utpräglade perfektionism. Han tålde helt enkelt inte om det inte blev exakt som han ville ha det. Detta gjorde att han ofta hamnade i konflikt med sina uppburna solister, som tillika var operadivor i dess rätta bemärkelse. Och som alla vet är det svårt att få ihop det med någon om man vill att den andre ska dansa efter ens egen pipa. Strunt samma, han gifte sig inte och det gick ju bra för honom ändå, eller hur?

Nåväl, som ni märker har jag inte tänkt att sälla mig till dem som är hans levnadstecknare, men jag vill ändå passa på att tacka honom för att han tog med sig naturhornen över Engelska kanalen. För om det inte vore för Händel är det möjligt att naturhorn, och senare valthorn, hade förblivit en tysk angelägenhet. Innan Händel kom till London användes horn nästan bara vid jakt, och när han satte horn i instrumentationen till exempel Vattenmusik lyckades han skaka om Londons musikvärld i grunden. Och jag skulle också vilja tacka honom för att han lyckades skapa så oerhört engagerande och underhållande musik trots de där tillkrånglade libretton som barockoperor ofta har. Jag tror helt enkelt att livet vore väldigt enformigt utan Händel.


Bildens källa.

Dagens anteckning – 22 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Klockan 17 den sista söndagen i nästan varje av årets månader är S:t Martinskyrkan (Kościół św. Marcina) i Kraków fullsatt till sista bänkrad. Det är nämligen då som det polska Bachsällskapet bjuder in till konsert. På programmet återfinns givetvis alltid Johann Sebastian Bach, men han ackompanjeras likaså av andra tonsättare, både från sin egen samtid, men likaväl av äldre såsom av senare tonsättare. Stycken framförda på kyrkans orgeln intar på flesta konserter en framträdande roll, men det kan även röra sig om stycken för violin, cembalo, trä- eller/och bleckblåsinstrument, kör och så vidare. Med andra ord är konserternas reportoar av så pass skiftande karaktär att det är svårt att sammanfatta på några få rader, men man kan med viss rätt mena att allt kretsar kring Bach under dessa konserter.

Idén till att bilda ett Bachsällskapet i Kraków formades år 1983, på 300-årsjubileet av Bachs födelse, och bakom initiativet låg läkaren och tillika musikälskaren Henryk Gaertner. Men det skulle dröja ända till 1989 innan sällskapet registrerades som förening. Direkt efter bildandet av föreningen inledde man arbetet med att försöka knyta band med Bachsällskapet i Leipzig, men tidpunkten var illa vald, ty inledningen av 1990-talet var en turbulent tid inte bara i Polen och grannlandet Tyskland utan i praktiskt taget hela Öst- och Centraleuropa. Under en tid såg det till och med ut som om Bachsällskapet skulle somna in innan den ens fått vind i seglen.

Men allt förändrades när cembalisten och professorn Elżbieta Stefańska-Kłyś tillträdde som styrelseordförande i sällskapet. Hennes mål var att försöka väcka liv i den avsomnade verksamheten och trots att tiderna var svåra lyckades hon att skapa ett engagemang för sällskapet som engagerade hela Krakóws musikliv. Vändpunkten kom 2003 när en ny styrelse valdes. Bland dem som valdes in i styrelsen återfanns flera namnkunniga i Krakóws musikliv. Namnen kanske inte säger er något, men för den som intresserar sig för konstmusikscenen i Kraków indikerar dignitärer som exempelvis Jacek Berwaldt (tidigare direktör för Krakóws filharmoniska orkester) eller Anna Woźniakowska (musikkritiker) att den nya styrelsen innebar något av en renässans för det slumrande sällskapet. Sedan dess har det rullat på, och i somras arrangerade Bachsällskapet sin tvåhundrade konsert.

Bachsällskapet arrangerar alltså sina konserter i S:t Martinskyrkan i Kraków, som är stadens enda evangelisk-luthersk kyrka. Den första kyrkan som byggdes på platsen var dock inte luthersk, utan katolsk och byggdes på 1100-talet. Den brändes ner av mongolerna hundra år senare. Den nuvarande kyrkan byggdes på mitten av 1600-talet i barockstil. Kyrkan tillhörde en nunneorden fram till 1816, då den övertogs av den lutherska församlingen. Orgeln, med sin vackra klang, byggdes på mitten av 1800-talet och har sedermera byggts om vid flera tillfällen, och den sista renoveringen gjordes för lite mer än 20 år sedan. Och eftersom den finns i en luthersk kyrka används den flitigt, samt alltså den sista söndagen i varje månad när Bachsällskapets nördiga samling möts.

Dagens anteckning – 21 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Witold Lutosławskis cellokonsert från 1970 inleds med ett modigt, ja, faktiskt nästan uppnosigt, cellosolo som utgår från tonen D, och som sedan leds in i ett slags samtal med sig själv. Men snart bryts den ensamma cellomonologen av orkesterns inträde. Fast det är inte en bruklig bombastisk entré, utan ett trumpetsolo som tycks avbryta cellons ensamma kontemplation. Sedan följer en kamp mellan orkestern och cellon, som understundom tycks leda mot att cellon ska slukas av orkestern. Men istället slutar konserten ungefär där den började, alltså med en modig cello, som trots kollektivets bullriga dominans, lyckas behålla sin egenart och självständighet. Konserten är, som nog framgår, långt från lätt att framföra men kvällens solist, koreanskan Tea-Yeon Kim, hade inga svårigheter att axla den egensinniga cellons karaktär, och hennes prestation var helt enkelt briljant, samt likaså alltid lika fenomenala Krakóws filharmoniska orkester.

På programmet ikväll stod också Anton Bruckners Mässa nr. 2 i e-moll för blandad kör samt blås- och träinstrument. Ett lyckat val av verk, eftersom Krakóws filharmoniska orkester har mycket skickliga musiker i dessa stämmor. Verket präglas av dess kyrkliga form med gregoriansk körsång, men även av vackra och lågmälda solon av blåset. Understundom förfaller blåset nästan ha förvandlats till en orgel, men de når inte helt fram, ty det är som om något fattas i instrumentationen. Om jag vore Bruckner hade jag lagt till exempelvis pickolaflöjt och tuba. Nåväl, nu är jag (tack och lov) inte Bruckner, och verket är spännande, eftersom det just ger tillfälle att lyssna närmare på blåset.

Först ut under konserten var dock Benjamin Brittens Sinfonia da requiem från 1940, som skrevs på uppdrag av den japanska regeringen för att högtidlighålla 2600-årsjubileet av Japans kejserliga hus. Men när verket var färdigställt uttryckte den japanska regeringen sitt missnöje med att Britten hade valt att utgå från den kristna liturgin. Detta var, menade de, en förolämpning mot Japan. Britten i sin tur ville inte kännas vid denna kritik och förnekade att han hade haft någon avsikt att förolämpa. Sålunda fick Britten aldrig sitt honora för stycket. Uruppförandet skedde istället i New York året därpå och det skulle dröja till 1956 innan det sattes upp i Japan.

På dirigentpulten ikväll stod utmärkte Alexander Humala, som är den förre konstnärliga ledaren för Krakóws filharmoniska orkester. Han är dessvärre är en mycket sällsynt gäst hos oss i Kraków, och på många sätt fattas han oss.

Dagens anteckning – 20 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

De där sista dagarna av Euromajdan, eller Värdighetsrevolutionen, för exakt 12 år sedan, har liksom kilat fast sig i mitt minne. Nej, jag minns inte allt jag företog mig under de där dagarna. Faktum är att det bara finns små skärvor av minnen att leta sig tillbaka till.

Som den där stunden den 20 februari 2014, när jag tog en paus på en liten bar i närheten av operan på gatan horodotska i Lviv. Jag minns ännu kaffet jag drack, som var beskt men ändå smakade gott, ty det var något med stämningen där inne på baren som gav kaffet en mjukare framtoning. På TV-skärmen ovanför bardisken syntes bilder från Kyjiv fladdrar förbi. Eld, rök, hotfulla smällar, skottsalvor och människor som tycktes springa åt alla håll. Det gick inte riktigt att förstå exakt vad som skedde, men det gick ändå att ana att något ohyggligt pågick. Fysiskt befann jag mig långt från Kyjiv, men själsligt var jag på den plats som TV-skärmen visade. Vid varje dån eller knall från något vapen, skälvde något till inom mig. Så var det nog för de flesta i just Lviv, där praktiskt taget alla stod bakom protesterna.

Och jag minns hur en man med ett smalt och något avlångt huvud, plötsligt ropade några uppmuntrande ord i riktning mot TV:ns skärm, som om han hoppades att de där långt borta i Kyjiv, som kämpade för, och i värsta fall offrade sin liv, för Ukrainas frihet skulle höra honom. Och jag minns alla instämmande hummande från de övriga besökarna på baren.

Och jag minns atmosfären som präglade Lviv de där dagarna. Hur alla svetsades samman, lika beslutsamma om att aldrig vika sig.

Och jag minns också att jag nästan inte mötte någon som var rädd. Jag mötte ilska, oro för nära, men kanske framförallt bestämdhet och en kraftfull viljestyrka jag aldrig tidigare skådat. Det föreföll mig att det var en slags kraft som bara kunde leva och frodas i Ukraina. Och i takt med att rapporterna om alla dödade i Kyjiv kom, tycktes denna viljekraft bara stegra. Och det är exakt av den anledningen som Ryssland ända sedan dess, i 12 år, har försökt trasa sönder den ukrainska viljekraften.

Denna text vill hedra minnet av dem som offrade sina liv eller skadades de där dagarna i februari 2014. Ty trots att många har fått offra sin liv sedan dess, var det “De himmelska hundra”, som de kallas, som visade vägen till den viljekraft som idag präglar Ukrainas kamp mot den ryska aggressionen. Så idag, som är Dagen för de himmelska hundra hjältarna, sänder jag mina tankar till dem. Minnet av deras hjältemod kommer aldrig att slockna.

—

Mannen på bilden är fångad av mig, någon gång vintern 2013-2014 i Lviv.

Dagens anteckning – 19 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Två gånger under den senaste veckan har jag mött på Medea, en personlighet i den grekiska mytologin som jag har en ganska luddig uppfattning om. Men det visar sig att hon är långt mycket mer intressant än vad jag hade kunnat ana.

I det klassiska dramat Euripides är hennes far Aietes och hon har begåvats med magiska krafter av något slag. Allt är frid och fröjd tills det att Jason dyker upp, vilket innebär en hel del komplikationer eftersom Medea faller pladask för Jason och fadern är kanske inte helt begeistrad. Men Medea är hängiven i sin kärlek till Jason, och för att göra en lång historia kort kan man säga att hon låter mörda sin bror för att förhindra att fadern att komma ikapp de två, alltså Medea och Jason, på deras flykt undan just fadern.

När Jason senare tröttnar på Medea, blir hon ursinnig och ilskan kokar över till en våldsam vedergällning för hans svek. Bland annat mördar hon deras gemensamma barn, för att tillintetgöra Jason eftermäle. Men hon nöjer sig inte med det, ty hennes vrede vet inga gränser och hon ger sig snart i kast med att försöka elda upp hela Aten.

Man skulle nu kunna tro att hon borde falla offer för sin egen grymhet, men trots att det är den grekiska mytologin vi talar om, som är en slags saga, så har ingen framgång med att bestraffa henne. Hon lyckas nämligen fly från straffet genom att rida iväg med ett gyllene ekipage som dras av eldsprutande drakar. Räddare är ingen mindre än hennes farfar, solguden Helios.

Under Opera RARA har jag alltså mött denna starka kvinna i två olika versioner. Den ena gången jag fick tillfälle att bekanta mig med henne var i kvällens uppsättning av Georg Friedrich Händels opera “Teseo” (HWV 9) som framfördes första gången 1713. I denna version är hon gift med kungen Egeo, men är förälskad i ynglingen Teseo. Han är däremot inte intresserad av Medea utan har kärat ner sig i prinsessan Agilea. Sin vana trogen blir Medea rasande och ska bränna ner Aten, men hon avslöjas och tvingas fly med sitt gyllene ekipage dragen av drakar. Operan är en oerhört vacker, med flera förtjusande arior, men dessvärre framförs den inte särskilt ofta.

Det andra mötet jag hade med Medea under Opera RARA var under en märklig dansföreställning, där man beklagligtvis använde sig av samtida populärmusik, eller vad det där oväset nu kan tänkas kallas, istället för barockmusik. Föreställningen fokuserade på fyra kvinnoportätt i olika operor och en av dem var alltså Medea. Även om jag inte alls tyckte om själva föreställningen, väckte delen om Medea ett intresse för hennes karaktär, kanske främst för att den föreställningen inte alls lyckades besvara den frågan. I dansföreställningen lyckades de inte heller synliggöra Medeas styrka och okuvliga envishet. Men det förmådde kvällens framförande däremot göra, och orsaken till det går att finna solisternas inlevelsefulla tolkningar och musikernas utomordentliga framförande.

Dagens anteckning – 18 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Här har du inget att hämta”, förefaller den stiliga äldre damen i sin pälsmössa med dramaten i släptåg, säga till en yngre man i blå väst med ordet “Referendum” tryckt på ryggen. Jag skriver “förefaller”, ty jag står inte tillräckligt nära för att höra deras meningsutbyte, men att döma av damens avvisande gest lär det nog vara något sådant hon just formulerat. Den unge mannen ler lite förläget och hastar vidare i sin jakt på villiga att skriva under hans namninsamling. Ja, nu är det inte hans namninsamling, utan initiativtagaren är den lokala politikern Jan Hoffman, som driver en kampanj för att samla in underskrifter till en folkomröstning som syftar till att avsätta borgmästaren Aleksander Miszalski, som tillhör Medborgarplattformen, alltså Donald Tusks parti. Under några få dagar har namninsamlingen fått över 40 000 namnunderskrifter. För att det ska bli tal om en omröstning måste de dock samla in minst 58 000 namn, men kampanjen har satt 100 000 underskrifter som mål.

Det är dock inte bara Jan Hoffman som står bakom kampanjen, utan den består av en brokig skara med sådana som den lokala politikern och affärsmannen Łukasz Gibała med sitt medborgarinitiativ “Kraków dla Mieszkańców, det förra regeringspartiet Lag och rättvisa samt det högerextrema partiet Konfederacja. Trots att dessa grupperingar drar åt olika håll i många andra frågor, förenas de i sin aversion mot den sittande borgmästaren.

Men varför önskar då Jan Hoffman och hans vapendragare en kostsam omröstning? Ett av skälen är den omdebatterade miljözonen, kallad Strefa Czystego Transportu (förkortad SCT, och kan översättas med Ren transportzon). Miljözonen innebär att äldre fordon, eller sådana som drivs med diesel, måste betala en avgift om de vill köra in i Kraków. (Det finns dock många undantag och boende i staden omfattas inte av betalningsplikt.) Sedan miljözonen infördes vid årsskiftet har debatten varit hetsig, för att inte säga aggressiv, och det är uppenbart att det är svårt att vinna polackernas hjärtan om man ger sig på deras bilar.

Men kampanjen innehåller även andra invändningar mot borgmästaren. De menar bland annat att det finns oegentligheter i upphandlingar hos kommunen och att det förekommer en vänskapskorruption i kommunhuset. Likaledes är de kritiska till att kommunens skulder växer i oroande takt. Dessutom lovade borgmästaren i valrörelsen att det skulle hållas en översyn av den tidigare borgmästarens styre, men någon sådan granskning har ännu inte skett. Listan över invändningar mot Aleksander Miszalski kan nog göras längre, men dessa är kanske de viktigaste punkterna i kritiken.

Resultatet av namninsamlingskampanjen är i alla fall att man på gator och torg kan se tusentals unga kvinnor och män med blå västar i jakt på missnöjda invånare. Vissa krakowiter verkar fråga sig varifrån medlen till den omfattande insatsen kommer, och givetvis cirkulerar det rykten om ljusskygga aktörer. Dessa rykten har dessvärre även spätts på av borgmästaren, som har antytt att allt inte går rätt till i kampanjen, och givetvis har han fått svar på tal av kampanjens initiativtagare. De menar att pengarna till dem som samlar in namnen kommer från Gibała, samt att det är en gräsrotsrörelse som består av missnöjda krakowiter. Och debatten mellan de båda lägren tycks bara bli smutsigare och hetsigare för varje dag som går.

Vartåt detta barkar vågar jag inte förutspå, men stämningen i allra högsta grad grälsjuk. Och man kan ju även undrar om Gibała, som förlorade i förra valet mot sittande borgmästaren, verkligen gynnas av att så öppet liera sig med exempelvis Konfederacja. Hur goda ser egentligen hans chanser ut att vinna i ett möjligt nytt val?

Nej, med den bistra atmosfär som råder i staden gör man klokt att fly till Wisłas strand och låta blicken följa hur hon oförtrutet fortsätter att flöda genom landskapet. Vem än borgmästaren månde vara.

Dagens anteckning – 17 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Medan ni under dagen med största sannolikhet har vältrat er i fastlagsbullar (eller semlor för den som väljer att kalla dem så), har vi här i Polen firat katter, ty idag infaller kattens dag här i Polen. Ja, jag vet att det är förvirrande, då man i Sverige firar kattens dag den åttonde augusti, men i Polen har man alltså valt den 17 februari, vilket passade nog infaller precis efter alla hjärtans dag.

Inspirationen till valet av dag kommer faktiskt från Italien, som instiftade dagen på 1990-talet efter att en journalist vid namn Claudia Angeletti föreslog att katter borde få en egen dag. Efter nogsam undersökning kom hon fram till att den 17 februari var bästa valet av dag.

Man kan nu fråga sig varför just detta datum och förklaringen är logisk på ett italienskt vis. Siffran sjutton ska inom italiensk vidskepelse tydligen kunna föra med sig otur och mystik. Månaden februari valdes för att den ligger i Vattumannens stjärntecket och människor födda i det tecknet anses vara självständiga, precis som katter.

För exakt 20 år sedan föreslog den polska journalisten Wojciech Albert Kurkowski att Polen borde fira kattens dag på samma datum som Italien, och polackerna som älskar sina katter var inte sena att haka på hans förslag. Idag är dagen en väletablerad högtidsdag i Polen och många celeberar dagen med att skänka en gåva till härbärgen för hemlösa katter, lägga ut mat till de katter som inte har tak över huvudet och ge extra kärlek till sina egna katter (om man har sådana).

I Polen bor det också väldigt många katter. Statistik från EU visar att det bor över sju miljoner katter i Polen, vilket ger att Polen är ett av de mest tätbekattade länderna i Europa (bara i Tyskland, Frankrike och Italien bor det fler katter). Det finns även källor som menar att så många som 41% av hushållen i Polen har katt, vilket är en nästan obegripligt hög andel. Som jämförelse kan man ta Sverige, där blott 20% av hushållen berikas av katters närvaro. I Polen finns det också nästan 100 organisationer som som arbetar med djurskydd, vilka gör en viktig insats för de ungefär två och en halv miljon hemlösa katter.

Även i grannlandet Ukraina firas idag kattens dag, men där är inte statistiken lika tillförlitlig som här i Polen. Vissa källor anger att det bor ungefär lika många katter i Ukraina som i Polen, men jag tror att det är en underdrift, ty varje kvarter, ja, faktiskt nästan varje trappuppgång, tycks ha en grupp hemlösa katter som stryker runt. Det verkar dock vara klart att andelen hemlösa katter i Ukraina har stigit lavinartat sedan Rysslands aggressionskrig mot Ukraina samt att det blivit färre hushåll med katter (tidigare var det ungefär 22% av hushållen som hade katt).

Men vilken statistik bör man räkna in katten på bilden nedan? Hon är ju född i Sverige, närmare bestämt på Hisingen, uppvuxen i Ukraina och lever nu som pensionär i Polen. I det senare landet hon har blivit införd i det register där husdjur rekommenderas vara registrerade, så trots att hon är från Hisingen kan hon kanske betraktas som tvättäkta polack, med vissa svenska och ukrainska inslag. Något som jag däremot kan säga med med bestämdhet är att för henne är det kattens dag varje dag, ja, stort sett dygnet runt.