viewpoint-east.org

“Polen? Det är väl att jäkla skitland”, fick jag till svar en gång av en äldre herre, hemmahörande i Skåne, när jag berättade var jag bodde. Eftersom jag i själ och hjärta är mycket svensk – ja, i alla fall i samtal med flyktigt bekanta – försökte jag genast hitta en lämplig replik utan att för den sakens skull ge utrymme för att fler grodor skulle hoppa ur mannen mun. Jag minns inte exakt hur samtalet utvecklade sig, men efter en stund förstod jag att han baserade sin slutsats på uppgifter från 1970-talet. I hans värld hade inte Polen rört sig ur fläcken sedan dess.

Jag har tänkt mycket på den där grodan under de senaste åren, och faktum är att jag tänkt på det så ofta att jag kanske även nämnt det tidigare i någon av alla mina evinnerliga dagens anteckningar. Senast jag tänkte på den äldre herrens groda var faktiskt så sent som i morse, när jag läste en artikel i Svenska Dagbladet om det växande antalet miljardärer i Polen, ty ingen annanstans i Europa växer detta antal så fort. Jag vet inte om jag skulle vilja framhålla det ökande antalet miljardärer som ett enbart gott tecken på den raketfart som Polens ekonomiska tillväxt gjort under de senaste åren. Men sakförhållanden är ändå så beskaffade att Polen håller på att överta positionen som Europas ekonomiska motor från exempelvis Tyskland. Vilket också kan illustreras med att Polen idag har en BNP som kan jämföras med den svenska, som Thomas Rosén skrev i tidningen Curie häromdagen.

Men av någon anledning verkar denna utveckling nästan helt gå Sverige förbi. Jag vill tro inte att den äldre mannen från Skåne är särskilt representativ, men från min horisont kan jag inte skönja några tecken på att svenskarnas attityd till Polen har förändrats nämnvärt under de senaste åren. De svenska medierna nämner bara undantagsvis Polen och dess halsbrytande utveckling. Och många verkar fortfarande tro att de polacker som besöker Sverige är fattiga byggnadsarbetare, trots att många polacker ratar Sverige idag för att lönerna är för låga, och de flesta polacker som besöker Sverige är turister. Och likaså märks den svenska okunskapen hos flera (men inte alla) svenska turister som besöker exempelvis Kraków. Man verkar fortfarande leva i föreställningsvärlden att man besöker ett eftersatt lågprisland, där befolkningen (helst underdånigt) ska uttrycka sin förtjusning över att framgångsrika svenskar besöker en polsk avkrok.

Det som dock är mest fascinerande i denna polska framgångssaga är ändå att polackerna själva inte heller verkar ha hängt med i den utvecklingen som deras land har gjort. Jag får titt som tätt höra att jag kommer från ett land, som till skillnad mot Polen, är ett modernt land. Men sanningen att säga tror jag främst att det handlar om att det svenska samhället kan sägas vara mer HBTQi-vänligt genom sin lagstiftning, samt att religion inte sätter lika stort avtryck i det svenska samhället.

Man kan nu med viss rätt fråga sig om det inte finns några risker med att Polen gör en så snabb ekonomisk utveckling, och svaret på den frågan är givetvis att det finns det alldeles bestämt. Det är alltid så att snabba förändringar gör att några åsidosätts, och deras perspektiv belyses tyvärr oftast först när det är försent. Att försöka överbrygga klyftorna mellan dem som tjänar på den ekonomiska tillväxten och de som förlorar på den, tillhör Polens allra största utmaningar just nu. Dessvärre ser jag bara en svag politisk vilja till att försöka minska de skador den ekonomiska utvecklingen ändå leder till för vissa.

Men oavsett vilka utmaningar som Polen står inför vore det oklokt av svenskar i gemen att inte revidera sin bild av Polen. De är ju trots allt ett grannland. Och till sist kan jag ju tillägga att Polen inte är (och har aldrig riktigt varit) något skitland, utan är helt likvärdigt, och på vissa sätt faktiskt överlägset Sverige.