viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 7 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

En liten grå pudel springer lite oroligt i cirklar. Med nosen i vädret söker den ängsligt efter sin matte, som står bara ett stenkast bort och resultatlöst lockar på hunden. Kanske är hunden både blind och döv, ty den uppmärksammar matte först när hon fångar in den och sätter på kopplet. Förutom denna vardagliga, men något förbryllande, scenen är det lugn idag i Bednarski-parken i Podgórze. På helgerna brukar dock ljudbilden var en helt annan, när stora skaror brukar ta sin tillflykt till parken. Men idag hörs inga barn stoja i lekparken, och parkens alla bänkar gapar tomma efter det lätta försommarregnet.

Bednarski-parken har givetvis inte alltid varit en plats för rekreation. Under senare delen av medeltiden inrättades här ett stenbrott, varifrån man flyttade stora block till uppbyggnaden av flera av Krakóws mest kända byggnader. Stenar från stenbrottet återfinns därför bland annat i Wawelkaterdralen, universitetetsbyggnaden Collegium Maius, flera kyrkor så som Mariakyrkan på Rynek główny och S:t Andreaskyrkan för att bara nämna några. Stenblock ingick även i den stadsmur som omgav staden fram till österrikarna rev den på 1800-talet.

Stenbrottet var i bruk till slutet av av 1800-talet, och ganska omgående efter att det stängts höjdes röster för att platsen skulle göras om till en park. Initiativtagare var Wojciech Bednarski, en rektor samt satt i Podgórzes kommunfullmäktige (Podgórze var vid den tidpunkten en egen stad). Ett stort problem var att marken inte hade någon bra jordmån för växtlighet, men Bednarski såg till att skrapa ihop finanser för att forsla dit jord samt även växter. Den 19 juli 1896 invigdes sålunda parken med pompa och ståt och 20 år senare skulle den uppkallas efter Bednarski. Som fotnot kan musiknörden förresten tillägga att en saltgruvsorkester från Wieliczka lär ha framträtt i parken varje helg under de första åren efter invigningen. Det är inte utan att man skulle vilja göra en tidsresa för att höra deras repertoar.

Nåväl, precis som nästan varje plats i Kraków förfogar Bednarski-parken över en alldeles egen legend. Det sägs nämligen att adelsmannen Pan Twardowski höll till i området kring parken någon gång under 1500-talet. Pan Twardowski var en mycket driven person, skulle man kunna kunna säga med dagens vokabulär, och han ville till varje pris uppnå ära och rikedom, men helst helt utan knog. Därför ingick han ett avtal med djävulen, i vilket han lovade att följa med till helvetet i utbyte mot rikedom och välstånd. Men Pan Twardowski var som sagt driven, och väldigt slug, så han lyckades få in en klausul i pakten med djävulen om att Pan Twardowski bara skulle tas till helvetet när han befann sig i Rom. Vad djävulen inte visste var att Pan Twardowski inte alls hade för avsikt att resa till Rom. Under flera år levde Pan Twardowski därför ett liv i sus och dus, bland annat i det som idag utgör Bednarski-parken. Men en dag tog Pan Twardowski in på ett värdshus som hette Rom, och vips var djävulen framme för att kräva sin del av avtalet. På vägen ner mot helvetet bad Pan Twardowski oupphörligen till jungfru Maria och det blev tydligen för mycket för djävulen för han dumpade Pan Twardowski på månen, där denne lär uppehålla sig än idag och enligt källor ska han blicka längtansfullt ner mot jorden. Ja, kanske ser han till och med hela vägen till Bednarski-parken.

Dagens anteckning – 6 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Idag är det på dagen 200 år sedan Sophie Hagman gick ur tiden 67 år gammal. Sophie föddes i Eskilstuna och i hemmet rådde ganska enkla förhållanden. Hennes far var timmerman, först verksam i Eskilstuna och senare Lovön. Hennes mor skulle gå bort när Sophie bara var en liten flicka, och fadern gifte därmed om sig. Men lyckan varade blott i tio år, innan fadern och styvmodern båda gick bort under oklara omständigheter. Sophie blev sålunda föräldralös 13 år gammal och fick helt enkelt ta vara på sig själv, vilket hon skulle klara med den äran.

1772 blev hon anställd som barnflicka till den italienska operasångerskan Gasparine Becheroni som arbetade vid hovets opera. Becheroni make var ansvarig för baletten vid samma hov och det lär ha varit han som såg till att Sophie gjorde debut som dansös i hans uppsättningar. Men Sophies karriär som dansös blev dock inte särskilt lång, utan hon la dansskorna på hyllan redan efter några år. Man tror att det kan ha varit Becheroni som la grunden till Sophies kunskap i franska språket samt hur man för sig vid ett hov.

Det finns inga källor som anger exakt hur hon träffade Fredrik Adolf, som var hertig av Östergötland, men det troliga att de två möttes var när hon var dansös vid hovet. Ljuv musik måtte ha uppstått mellan de två, ty snart var Sophie Fredrik Adolfs älskarinna, eller mätress som det kallades på den tiden. Han skulle låta uppföra en boning till Sophie vid Tullgarns slott. Där ska hon ha fortsatt sin bildning och daning på egen hand och det finns många skildringar av henne som en kunnig och väluppfostrad kvinna, som trots sin enkla härkomst, kunde föra sig i de i adelns salar. Men hon levde knappast som en riktig adelskvinna, utan stod helt i Fredrik Adolfs skugga.

Efter två ska hertigen ha hittat en annan kvinna som han ville ingå äktenskap med, och han lämnade helt enkelt Sophie åt sitt öde. Men eftersom hon hade gjort stort intryck på hovet, behandlades hon varsamt och kastades inte ut. Kung Gustav III ska även ha tilldelat henne en pension. Fredrik Adolf skulle efter bara ett år återvända till Sophie från sina friarstråt. Efter något år fick de två en dotter tillsammans, men deras namn stod inte på födelseattesten och flickan skulle dessvärre gå bort redan som spädbarn. Något år senare skulle Sophie och Fredrik Adolf gå skilda vägar, men de lämnade varandra i en vänskaplig anda.

Under 1780-talet skulle Sophie företa sig flera längre och förkovrande resor till bland annat Danmark och Frankrike. Med sina nya kunskaper i bagaget skulle hon återvända hem till Stockholm, där hon skulle bo tillsammans med sin syster och hennes familj. Hon skulle under de sista årtiondena av sitt liv bli vida omtalad för sitt älskvärda sätt, stora kunskap och för den blomstrande umgängeskrets som omgav henne och där också musik, litteratur och konst flödade.

Dagens anteckning – 5 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I mitt fönster står en kaninfotsbräken. Ja, står gör den sannerligen och det hart när på sina långa håriga jordstammar, som någon lustigkurre någon gång har associerat till kaninernas tassar, där av dess folkliga namn. Andra tycker istället att de liknar någon giftspindels ben, men själv vill jag varken associera till kaniner eller spindlar utan föredrar att se dem som det de är, alltså en bräkens jordstammar.

I vilket fall är den en ganska långväga resenär, ty källor anger nämligen att den har sin egentliga hemvist på ögruppen Fiji. Hur länge kaninfotsbräken har funnits där är såklart oklart, men det torde vara längre än de första människorna som troligen bosatte sig på ögruppen någon gång mellan 3500 till 1000 före vår tideräkning. På öarna bosatte sig flera olika grupper, så som exempelvis tongans, och de utvecklade olika tal- och skriftspråk.

Själva namnet på Fiji är förresten ett mysterium i sig, och härrör från en slags missuppfattning av upptäcktsresande James Cook som kom till öarna på 1700-talet. Namnet Fiji härrör egentligen från namnet Viti, som är den största ön i ögruppen, men på 1700-talet uttalades det snarare som Fisi. Dessutom menar källor att “s” på den tiden uttalades utan aspiration, vilket gav att engelsmännen uppfattade det som ett “j”, därav Fiji. Kanske hade de fått tinnitus av alla stormar på de stora haven. Nåväl, Cook beskrev i alla fall folket ungefär med orden ” trevliga kannibaler som är dåliga på att navigera”.

Det var dock inte Cook som hittade kaninfotsbräken, utan botanikern William Hooker som 1846 lär ha satt dess latinska namn på pränt, vilket är inget annat än Davallia fejeensis. Vad de boende på öarna kallar växten har jag tyvärr inte lyckats vaska fram, men jag antar att de associerar till helt andra fenomen än kanintassar.

Dagens anteckning – 4 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På min väg genom staden, när jag färdas genom ett sommarvarmt Kraków, insuper jag alla små brottstycken av historier som vecklar ut sig för mig. Människor som skrattar muntert. Skolgrupper som med trötta fötter lämnar Wawel efter en dag med nya upplevelser och kunskaper i bagaget. En grupp brandmän med hjälmar på sina huvuden som villrådigt blickar upp mot ett träd där en svärm vildbin slagit läger. Något i deras kroppshållning säger mig att de är lite tveksamma till om deras brandmannamundering verkligen är rätt för tillfället. Hjälmar biter nog inte på vildbin.

Men alla dessa små bilder från andra människors liv bleknar bort när jag kommer hem och nås av nyheten att Andreas Engström har gått bort.

Otal är de gånger som han hjälpt mig att få ordning på mina texter. Och lika många gånger har han lyft mig ur tvivlet på förmågan att formulera mig. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med ord för att uttryck den tacksamhet jag känner när jag tänker på Andreas Engström.

Hans gärning är förstås större än så. Redaktör för flera tidskrifter däribland Nutida musik och Critical point, och därtill ett brinnande engagemang för kulturtidskrifter. Hans vassa penna och breda kunskap om de flesta fält inom kultur var important, vilket han visade när han lätt och ledigt rörde sig från konstmusik till litteratur och vidare till politik. Och jag tror aldrig jag läst en text av Andreas som inte har engagerat eller visat prov på brett vetande. En sann intellektuell.

I skrivande stund tänker jag också på Andreas som den lyhörda och inkännande person har var. Hur han verkligen hörde och läste vad andra sa eller skrev. Han skummande inte genom våra ord. Utan smakade på varje stavelse. Därför tycker jag att vi borde läsa Andreas ord. Inte bara ikväll, imorgon eller i övermorgon, utan återkomma om och om igen. Låt Andreas ord leva vidare i oss. Men saknaden är, och kommer att förbli, ofantligt stor!

Här finner ni en av alla underbara texter av Andreas Engström som finns att läsa på Critical points sida. Och här finner ni taggen till att läsa fler texter av honom.

Dagens anteckning – 3 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På ett fält inte alltför långväga från där jag bor, sprang, eller kanske snarare, cyklade jag idag på några stenblock från Småland. Tack och lov var de tydligt utmarkerade, bakom ett staket samt med tillhörande informationsskylt, så någon kollision var det inte tal om. Jag hade troligtvis trampat förbi stenarna om det inte vore för att det på skylten stod ordet “Skandynawii” med fetastil. “Skandinavien, här?” tänkte jag förbryllat. Och det visade sig, efter att jag studerat skylten en stund, att stenarna som låg i prydliga rader var en slags naturens import från norr.

Berättelsen tar sin utgångspunkt från begynnelsen av inlandsisens tid, alltså ungefär för 2,6 miljoner år sedan, under den period som kallas för kvartär. Jag tror att varje svensk har läst och hört tillräckligt om istiden och hur isen bildades och drog med sig allsköns bråte, så vi lämnar en redogörelse för det därhän. Bland alla grejer som isen tog med sig, när den bredde ut sig från norr och söderut, var stenar. Men som alla vet bedarrade inlandsisen, smälte bort och lämnade kvar det bråte den dragit med sig (får mig osökt att tänka på många turistgrupper som besöker Kraków). De sex stenbumlingarna som jag snubblade över idag anlände sålunda tillsammans med inlandsisen.

I Polen kan man faktiskt hitta flera exemplar av det bråte som inlandsisen släpade med sig. Och tydligen uppskattar polackerna dessa rester så pass mycket att de nästan verkar tillbedja dem, ja, i alla fall gäller det för den största av alla stenblock, som släpades hit för några hundratusentals år sedan. Stenblocket återfinns i byn Tychowo i Västpommern och kallas för Trygław efter den slaviska guden Triglav. Denne trehövdade gud tillbads i just det området, och i staden Szczecin fanns det fram till 1100-talet en staty över Triglav. Men att tillbedja olika gudsbilder uppskattades inte av kyrkan och därför lät en tysk biskop förstöra statyn.

Men hur kommer det sig då att stenblocket från Skandinavien har uppkallats efter denna gud? Jo, på 1800-talet monterade en grupp tyskar ett krucifix på stenblocket, samt en plakett som snusförnuftigt tillkännagav att avgudadyrkan och syndigt beteende rådde på denna plats innan jesus kom och begravde Triglav under stenblocket. Man kan ju anta att herrarna som författade texten till plaketten inte hade särskilt stor tilltro till inlandsisen. Nåväl, än idag pågår det någon form av tillbedjan vid stenblocket från Skandinavien, ty varje år på Alla helgons dag hålls det en mässa vid stenen. Och dessutom är stenen upptagen på listan över naturminnen i Polen, samt ingår sedan 1996 i byn Tychowos vapensköld.

Dagens anteckning – 2 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Plötsligt bryter en välkänd signatur fram genom forsen av fåglarnas olika harmonier. Det är göken som äntligen tagit bladet från munnen, eller rättare sagt, från sin näbb, och låter sin måhända något enformiga och vemodiga sång kokoa någonstans bland träden. Med andra ord är det idag gökdagen, ja, det var så man förr kallade den dag då man hörde årets första gök gala.

Göken finns ju förvisso även i Sverige, men det är först här i Kraków som dess sång blivit mig kär. Kanske är den mer utbredd här omkring, eller så var jag tidigare bara dålig på att uppskatta dess tvåtonssång. Och kanske är det också så att jag värdesätter den mer idag, då den gärna för mina tankar till Gustav Mahler, vilket jag ägnar mig åt med förtjusning.

Göken förekommer nämligen i många av Mahlers tonsättningar. Måhända tyckte han lika mycket om den som jag gör. Det mest välkända gökmotivet bland Mahlers tonsättningar återfinns rimligtvis i hans första symfoni (1887-1888), där man skulle kunna säga att klarinetten för gökens talan. Därefter sprider sig gökens koko genom hela första satsen. Ja, det är nästan som om den lägger ägg mångenstädes och följaktligen dyker upp där man minst anar, precis som riktiga gökar gör.

Men det finns även andra verk av Mahler där göken gör sig påmind. Som exempelvis i sångcykeln “Des Knaben Wunderhorn” (ungefär “Pojken med det magiska hornet”) för orkester och sopran eller baryton, som tillkom ungefär samtidigt som första symfonin. Här får vi egentligen inte förmånen att höra så mycket av gökens sång, men i alla fall smaka lite på dess karaktär. Sången “Lob des hohen Verstandes” (kanske ungefär något i stil med “Prisad vare det stora intellektet”) inleds med att en gök och en näktergal beslutar sig för att tävla mot varandra om vem av dem som har den finaste sången. På gökens anmodan väljer de åsnan som domare, eftersom åsnan har två stora öron och därför kan höra mycket bättre än andra, menar göken. Näktergalen går med på detta, möjligen för att han är lite väl styv i korken och tror han redan tagit hem spelet. När åsnan väl anlänt inleder näktergalen sin skönsång. Han sjunger och sjunger, tills åsnan nästan baxnar. “Jösses, vad komplicerat”, stånkar åsnan. “Jag blir bara helt förvirrad. Vad försöker du egentligen säga?” fortsätter åsnan. Nu tar göken vid och sjunger sitt koko först en gång, sedan en gång till och därpå ytterligare två gånger. Åsnan är exalterad och konstaterar att han med sitt fulla intellekt kårar göken till vinnare, även om det kostar ett helt rike.

Texten till sången är dock inte Mahlers egen, utan kommer från en samling med tyska folkvisor som publicerades i början av 1800-talet. Men musiken är omisskännligt underbart mahleriansk. Hela sångcykeln är därjämte väl värd att lyssna på, då den på många sätt leder fram till hans efterföljare tonsättningar.

Dagens anteckning – 1 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Nu blommar eken. Nej, det är ju inte något idiom, men borde vara det enligt min mening, ty ekens blommor ankomst är ett säkert tecken på att försommaren finns runt knuten. Eken har faktiskt två sorts blomning, hanarnas och honornas, som sker samtidigt på samma träd. Eken är nämligen en sambyggare, alltså både hanar och honor finns i samma träd. Men deras blommor liknar inte varandra. Hannarnas blommor är långa och iögonfallande gula hängen, som blir upp till två centimeter långa. Några lyckades jag fånga på bild idag under min cykeltur längs med Wisła. Honorna är mer blygsamma, då deras blommor är försumbart små och aldrig blir större än någon millimeter. Om du ändå skulle ha förmågan att upptäcka dem med blotta ögat skulle du kunna se att deras blommor har en särdeles vacker djup röd ton.

Men det är kanske inte blommor man i första hand associerar eken med, utan dess förmåga att åldras med värdighet. Ju äldre den blir desto vackrare och mer respektingivande blir eken, tycks det som. Det är nästan så att man avundas dem denna förmåga att stolt bära sin ålder. Som till exempel Europas äldsta ek, som växer i en liten by i östra Litauen. Eken kallas för Stelmužė-eken, efter det samhälle där den har sin boning. På höjden mäter den 23 meter och omkretsen lär var 3,5 meter. Det råder lite delade meningar om hur gammal den torde vara, men vissa bedömare uppskattar att den är 1500 år gammal, medan andra kommit fram till att den kan vara runt 2000 år gammal. Tyvärr går det inte att göra en mer precis åldersbestämning än så, då den ursprungliga delen av stammens innandöme har avlägsnats.

Fast om sanningen ska fram så är den ganska mossbelupen vid detta lag, och dessutom mumsar olika sorters svampar och insekter ideligen på den, så det där med att den har åldrats med värdighet är kanske att ta i. Men nog är det mycket respektingivande ändå, att nå en så ansenlig ålder och att framhärda trots att det växer mossa eller om svampar och insekter tuggar på en.