viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 22 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

“Tessie” ropar kvinnan över fältet. Hon formar sina läppar till ett litet “o”, och en tunn och spröd vissling letar sig lite vilset ut ur hennes mun. “Tessie”, ropar hon igen, men ingen som kan lystrar till det namnet vill uppenbara sig. På fältet syns däremot en myriad av hundskepnader fara åt olika riktningar. De fladdar hit och dit i den slags symmetri som bara hundars nosar begriper sig på. Men ingen av dessa är Tessie, det går tydligt att förstå, ty de vandrar oberörda av kvinnan med den spröda visslingen och istället går på enligt sitt hundlika förstånd.

Men så plötsligt dyker ett svart och vitt litet klot upp bland de höga kvistarna som i somras var gräsvippor, men som nu mest liknar grå lämnar av det liv som en gång var. Det lilla klotet är med största sannolikhet den efterfrågade Tessie, men hon verkar inte vilja ge sig till känna riktigt ännu. Istället för att springa mot kvinnan med den spröda visslingen, tar hon en lunkande lov diagonalt, och rör sig i en slags riktning mot kvinnan, men sidleds. Varje grästuva måste undersökas ingående. Den nosas från vänster. Lite från höger. Innan den överges för en annan grästuva med några tussilago. Även dessa undersöks grundligt. Man kan dock skönja av Tessies huvudrörelser att hon understundom kontrollerar var kvinnan med den spröda visslingen befinner sig, men Tessie gör inga ansatser på att meddela sin närvaro.

Ett tu tre förändras spelreglerna. Det dyker nämligen upp en hund som kanske bäst kan beskrivas som en vit trasselsudd iklädd ett färgglatt hundtäcke. Tessie spelar först ointressad, men trasselsudden är väldigt angelägen om att få säga goddag. Snart är de i färd med att utföra de piruetter hundar gör när de hälsar på varandra. Lite nosande där fram. Lite nosande där bak. Och Tessie är avslöjad. Kvinnan med den spröda visslingen har fått syn på Tessie som efter hälsningsproceduren med trasselsudden börjar knata i långsamt tempo över fältet mot kvinnan.

Men hoppsan, Tessie stannar upp, där var nämligen en fläck på marken som måste kartläggas. När Tessie efter en stund tittar upp från den viktiga fläcken har kvinnan med den spröda visslingen fått sällskap av ett annat fä till hund. Det går inte för sig, tycks Tessie mena, för nu har hon fått fart med siktet inställt på kvinnan, som alltså är matte.

De två återförenas långt från den plats jag står, och jag kan inte urskilja vad som avhandlas, men något i deras rörelseschema säger mig att detta är en föreställning de ofta sätter upp på detta fält.

Dagens anteckning – 21 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Någon gång under min högstadietid drabbades jag av Jean Sibelius violinkonsert i d-moll (op 47) från 1904-5. Jag var så svårt angripen av denna konsert att jag stundtals hade svårt att tänka på någonting annat, och när jag lyssnade på den var det som om jag ville krypa in i högtalarna och förenas med musiken. Ända sedan dess har jag ett mycket särskilt förhållande till Sibelius violinkonsert. Nu är det inte så att jag lyssnar på den särskilt ofta, men jag återkommer till den då och då, som man gör till en kär och välbekant gammal vän, och jag kan fortfarande varje nyans, varje tonbild, den skapar.

Det var därför med spänd förväntan som jag ikväll satte mig på min invanda plats på konserthuset i Kraków för att få höra Krakóws filharmoniska orkester framföra verket under ledning av dirigenten Sasha Goetzel, med solisten Pawel Wajrak, som tillika är konsertmästare i nämnda orkester. Framförandet var i mitt tycke fulländat på fler sätt än jag kan ta upp här, men något som jag verkligen uppskattade var solistens lyhörda inställning till tonsättningen. Klangen var både mjuk och inkännande, utan kantiga uddar, som annars lätt förekommer i framföranden av denna mycket tekniskt krävande och känslomässigt svåra konsert.

Man skulle därför kunna tro att det vore svårt för den andra punkten på programmet att engagera lika fullt. Men eftersom det handlade om Johannes Brahms första symfoni i c-moll (op 68 1855–1876) förelåg det inga hinder för att träffas av inlevelse. Till skillnad från Sibelius har Brahms musik kommit till mig ganska sent. Jag har försökt undvika honom, av någon för mig själv inte helt klar anledning, men kanske berodde min misstänksamhet mot honom på att jag erfor att han skulle kunna dominera, och till och med konkurrera ut andras musik. Ty så har det också blivit, sedan Brahms kom in i mitt liv har många andra tonsättare helt enkelt fått ta ett steg åt sidan.

Brahms första symfoni tog också lång tid på sig innan den kom till Brahms, skulle man kunna säga. Det gick 21 år mellan den första skissen och den slutförda symfonin. Brahms var 43 år när han la sista handen på partituret, och under arbetets gång hade han drabbats av vankelmod fler gånger än han erfarit eufori. Och det är inte för utan att man kan förnimma denna tvekan, vars uttryck innehåller allt från försiktighet, upprymdhet till direkt ilska. Vad jag särskilt uppskattar med Brahms första symfoni, och som gäller alla hans tonsättningar, är avsaknaden av programmusik. Här är det klangerna, tonspråket och instrumenten som härskar. Och av det skälet lyssnar man på ett helt annat på hans tonsättningar. Man söker sig helt enkelt inte utanför musiken, ty den är som ett eget himlavalv, ett Brahms universum.

Under kvällens konsert framfördes denna symfoni med sedvanlig virtuositet av Krakóws filharmoniska orkester och när sista tonerna klingade ut blev det som väntat stående ovationer från en hänförd publik. Särskilt varma applåder tillägnade jag både förste hornistens och första flöjtistens fina solo i sista satsen.

Dagens anteckning. – 20 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Bakom glaset i montern ligger ett handskrivet notblad, som med sin yviga och lite ilskna uppenbarelse röjer att det rör sig om Ludwig van Beethoven. Mina ögon följer notlinjerna, hur hans smala noter stiger och sjunker i sin böljande dans över pappret. Plötsligt erfar jag hur en brännande ilning löper genom mitt inre. Det är en alldeles äkta handskrift av Beethoven. Hans händer har rört vid det där pappret, och jag kan nästan höra honom nynna med i noternas dans. Tid och rum löses upp. Vi befinner oss plötsligt i samma takt, i samma tidsrymd.

Handskriften jag tittar på ingår i en utställning som pågår på Jagellonska universitetsbiblioteket, med anledningen av den stundande Beethoven-festivalen, som inleds i dagarna. Tyvärr är större delen av festivalen förlagd till Warszawa, men några få konserter kommer också ske i här i Kraków. På utställningen kan man vid sidan om Beethovens handskrifter studera verk av bland annat Felix Mendelssohn, Johannes Brahms, far och son Bach (alltså Johann Sebastian och Carl Philipp Emanuel) och Fryderyk Chopin. Men min vana trogen fastnar jag för Beethovens olika handskrifter, och då särskilt op 130.

Stråkkvartett nr 13, som alltså har opusnumret 130, skrevs under de sista månaderna av Beethovens liv, då han var plågad av en fruktansvärd sjukdomsbild som vi inte ska gå närmare in på här (ty det är sannerligen bara något för den själsstarka). Första versionen av stråkkvartetten skrevs 1825 och hade sitt uruppförande i mars 1826 (alltså för exakt 200 år sedan). Med sina fem satser och 45-50 minuter var den för sin tid osedvanligt lång. Uruppförandet blev inte heller någon succé, och det berodde särskilt på den sista satsen, “Große Fuge”, som till sin karaktär är både oerhört modig och, som så ofta med Beethoven, utomordentligt nyskapande. Dessa nymodigheter föll dock inte publiken på läppen och Beethoven ombads att skriva om sista satsen. Große Fuge blev sålunda ett eget verk med ett alldeles eget opusnummer (133). Beethoven tvingades, nästan på sin dödsbädd, därmed skriva en ny final (kallad just “Finale”) till stråkkvartetten. Tilläggas bör att “Große Fuge” anses idag tillhöra en av de viktigaste tonsättningarna av Beethoven.

Efter Beethovens bortgång tillföll handskriften av op 130 hans sekreterare. Den skulle efter det vandra mellan olika ägare innan den köptes av en rik judisk-tjeckisk familj vid namn Petscheks. Handskriften var i deras ägor till Nazitysklands invasion av Tjeckoslovakien. Petscheks tvingades då fly till USA och planerade att få handskriften skickad till sig. Men den beslagtogs istället av Gestapo. De tyska myndigheterna var dock inte helt säkra på om det var en äkta Beethoven de hade att göra med och bad därför ett museum i Brno granska handskriften. De som studerade partituret förstod att det rörde sig om en alldeles äkta handskrift av Beethoven, men de underhöll sanningen för nazisterna och fick därför ha kvar den i sina samlingar.

Efter andra världskrigets slut försökte familjen Petscheks få tillbaka handskriften, men de kommunistiska myndigheterna beslöt sig för att trilskas. Det skulle dröja ända till 2022 innan en arvinge till familjen Petscheks fick handskriften från Slovakien. Två år senare skulle de donera den till Beethoven-Haus i Bonn. Och just nu går alltså handskriften att beundra på Jagellonska universitetsbiblioteket i Kraków.

—

Op 130 syns längst ner i bild.

Och här kan ni höra op 130 med “Große Fuge”.

Dagens anteckning – 19 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Med sina gula klockformade blommor som modigt spretar ut från de annars nakna grenarna, är forsythian en tidig förebråelse om att snart står nästan varje buske i blom. En sådan fägring slår alltid an en sträng i mig. Man skulle man kunna säga att jag blir lyrisk, vilket är passande till nämnda buske, ty ordet lyrisk kommer från grekiskans “lyrikos”, som i sin tur härrör från ordet för lyra, och det förhåller sig nämligen som så att forsythians grenar faktiskt kan tjäna som en stråke till ett visst instrument.

Instrumentet som jag syftar på är stränginstrumentet ajaeng, som förvisso inte är någon lyra, utan en cittra, men eftersom cittror faktiskt är uppkallade efter den grekiska lyran kithara, så vågar jag drista mig till att påstå att det inte alls är särskilt långsökt att bli lyrisk när man tittar på en blommande forsythia.

Nåväl, låt oss lämna detta förvirrade ämne med lyror och cittror, och ta en närmare titt på ajaeng. Instrumentet har oftast en avlång form, med strängar av tvinnat silke, med en bågen som alltså framställs av forsythians grenar. Instrumentet spelas oftast sittande på golvet, och den har en ställning på ena kortsidan som gör att instrumentetet lutar nedåt. Det finns två olika typer av ajaeng, en som förekom i hoven och en som användes av vanliga dödliga. De båda är dock förvillande lika, och det enda som tycks skilja de båda typerna åt är dess storlek och utsmyckning. Jag tror ni kan gissa vilken som är den största och vackraste av de båda.

Informationen om ajaengens härkomst är dock lite tvetydigt. Å ena sidan sägs den vara koreansk, men källor anger också att den ska ha sina rötter i Tangdynastins Kina (alltså kring 600-talet), så det tycks alltså råda delade meningar om var den har sin egentliga hemvist.

De finns de som påstår att ajaengens ton skulle kunna jämföras med cellons, men jag måste bestrida detta detta påstående å det bestämdaste. I mina öron finns det överhuvudtaget ingen likhet mellan de två instrumentens ljudbild. Ajaeng har en lite beklagande och kvidande ton, medan cellon som bekant förfogar över en mycket vacker, mjuk och, i mitt tycke, vänligare ton. Men det finns nog de som skulle förfäkta mitt påstående. Ålrajt, som engelsmännen säger, man kan helt enkelt ha olika uppfattning om en sådan fråga.

Dagens anteckning – 18 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Tryckt upp mot en trädstam, står den plötsligt där, i all sin ensamhet. En vitsippa. Den enda av sitt slag jag ännu skådat denna vår. Den bär sin blomma som om den vore en krona, likt en blommornas konung, och som den soldyrkare den är riktar den sina vita blomblad stolt mot solens strålar. Dess livsbejakande uppenbarligen sprider sig in i varje skrymsle av mitt inre. Tänk, att ett så litet tingest kan skänka en som mycket glädje och hopp.

Kanske var det också en vitsippa som poeten Johann Ludwig Uhland (1787-1862) hade sett när han som 20-åring han skrev sin dikt “Frühlingsglaube” (“Vårtro” eller “Tro på våren”). Dikten inleds med att beskriva hur vårens milda bris har vaknat. Den far över landskapet, dag och natt, ingen rast och ingen ro. Den väcker markens växter och föser fram vårens dofter. Och även om mycket är nytt och okänt, lovar han att allt kommer bli enastående, ty världen kommer bara att bli vackrare för var dag som går, till och med de djupaste och mörkaste dalgångarna kommer att blomma. Så glöm hjärtats alla sorger, och frukta inte framtiden, avslutas dikten tillitsfullt.

Man kan tycka att dikten är något trivial, och det finns de som menar att den inte ger prov på Uhlands litterära förmåga. Men det hindrade inte Franz Schubert från att fem år efter att diktens tillkomst tonsätta den (Frühlingsglaube, D 686). Till skillnad från dikten skimrar Schuberts sång med en särdeles vacker inre vitalitet. Här hörs framtidstro och tonerna blommar likt våren. Det är svårt att tro att sången skrevs under en av Schuberts svåraste perioder. Hälsan vacklade och han förstod nog att hans framtid inte var så ljus som dikten angav. Till råga på allt hade han svårt att bli tagen på allvar som tonsättare, vilket gjorde att han sjönk in i djupa depressioner. Men trots detta flödade musiken ur honom under denna tid, som om den anade att dess boning snart skulle tyna bort.

Och vem vet, kanske är det också därför som vitsipporna blommar så ivrigt. De förnimmer kanske att deras prakt snart kommer att ha svårt att mäta sig med det som om några veckor komma skall.

Dagens anteckning – 17 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Den sjuttonde mars 1830, alltså för exakt 195 år sedan, skulle Fryderyk Chopin framföra sin andra pianokonsert för första gången inför en förväntansfull publik. Konserten var en av tre som han skulle ge under detta år, som också skulle bli hans sista tid i Warszawa. Han var redan känd som en ypperlig pianovirtuos, och det var troligen med den konserten som han skulle befästa sin ställning som den främsta bland pianister i Polen. Hans andra pianokonsert är egentligen hans första, men att man kallar den så beror på att den första pianokonserten publicerades före den andra.

Det finns de som menar att Chopin inspirerades av den jämnåriga sopranen Konstancja Gladkowska till verket, och då särskilt den andra satsen “Larghetto”. Andra framhåller att hans första pianokonsert (som alltså egentligen var den andra) skrevs i som en ömhetsbetygelse till nämnda sopran. Vi lär aldrig få veta med säkerhet om så var fallet, men det man vet är att Chopins sista år i Warszawa präglades av ett häftigt svärmeri för Konstancja Gladkowska.

Inte mycket är känt om Konstancja Gladkowska barndom, frånsett att hon föddes i Warszawa ungefär fem månader efter Chopin. Hennes far var troligen en byggherre. När hon var 14 år började hon studera sång på Warszawas musikaliska konversatorium, och hon skulle studera där i två år tills hennes far gick bort. Familjen hamnade genast i ekonomiskt trångmål efter hans frånfälle och eftersom modern var föga förtjust i tanken att dottern skulle bli en sångerska som turnerade land och rike runt, och ville tvinga Konstancja att avsluta sina studier. Men på någon väg lyckades Konstancja istället få stöd från staten, vilket gjorde att hon kunde studera vidare.

Det var också på musikaliska konversatoriet som Chopin fick upp ögonen för Konstancja. Man vet faktiskt inte exakt när de två möttes, men källor anger att det kan ha varit våren 1829. Chopin lär ha blivit upp över öronen förälskad, men mycket tyder på att det dröjde länge innan de två tilltalade varandra. I juli 1830 gjorde Konstancja sitt första stora framträdande, möjligen på Teatr Wielki, och Chopin hastade dit för att få se och höra sin ögonsten. Det blev ingen direkt succé vid debuten, och det finns källor som anger att Chopins känslor för Konstancja svalnade när han läste de usla recensionerna.

I oktober samma år skulle Chopin ge sin sista konsert på polsk mark. Beslutet att lämna Polen var inte lätt och han hade försökt att förhala det in i det längsta. Men Warszawa hade blivit för litet för hans stora talang. Det var helt enkelt viktigt för honom att få möjlighet att studera för de främsta, samt få framträda på de stora estraderna. Dessutom var det oroliga tider i Warszawa. Missnöjet mot det tsarryska förtrycket pyrde och alla väntade sig ett stort uppror (som också inträffade några dagar efter att han rest). Den sista konserten var därför lika mycket en triumf som den var ett sorgligt avsked. Och på konserten sjöng Konstancja Gladkowska en aria ur Rossinis “La donna del lago”. Inte ett öga lär ha varit torrt.

Efter att Chopin lämnat Polen höll paret kontakt i ett år, men tappade sedan kontakten. Hon skulle senare gifta sig och enligt vad jag förstår framlevde hon sina dagar i lycklig harmoni långt borta från alla operahus. Konstancja Gladkowska blev 79 år.

—

Nedan syns det ena kända porträttet på Konstancja, som tillkom ungefär 1840. Överst i bild syns Chopin som 20-åring

Dagens anteckning – 16 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

“Nej”, säger den tillmötesgående damen på musikhögskolan, “vi har tyvärr inte hittat någon vante”. Hon skakar bedrövat på sitt huvud och försäkrar mig om att hon inte sett en maka till den så sorgligt ensamma vanten jag håller i min hand. Modfälld vandrar jag därifrån. Jag inser till min stora bestörtning att det nog är ställt bortom allt tvivel att jag kommer att få återse den borttappade vanten. Den kvarvarande vanten kommer helt enkelt få sälla sig till alla andra ensamma vantar som ligger i mina lådor, ty jag har aldrig lyckats förmå mig att kasta de där paren, som ju inte längre är par, utan blivit ensamstående vantar.

Plötsligt börjar min hjärna fantisera ihop att den borttappade vanten faktiskt finns kvar på musikhögskolan och in i den har det flyttat in rörblad till oboer, fagotter och klarinetter, munstycken till valthorn och trumpeter, eller så har kanske tagel till någon violins stråke byggt bo i den. Man kan nu tycka att det är en egendomlig sak att fantisera ihop, men då har man aldrig läst den ukrainska folksagan “Vanten”, eller “Rukavytjka” (Рукавичка) som den heter på ukrainska.

Berättelsen handlar om en äldre man, låt oss kalla honom farfar, som är ute i skogen en vinter. Någonstans bland granar och tallar tappar han bort sin ena vante. Men den får inte länge ligga ensam i snön, för vips flyttar det in en liten skogsmus i den. Musen pysslar och gör fint, och får snart sällskap av en groda (oklart varför denna är ute och knatar runt i snön) som säger sig frysa förfärligt. De gör sig båda hemmastadda och inreder vars en egen del av vanten. Det går en tid, men så skuttar haren fram till vanten och frågar musen och grodan om han kan få flytta in och värma upp sig, för det är ju så kallt i skogen. Javisst, svarar musen och grodan. Inte kan man låta haren frysa om öronen. En liten stund senare kommer vildsvinet och ber om att få komma in, och han åtföljs snart av räven och vargen och så slutligen kommer självaste björnen och flyttar in. Man kan gott förstå att det är varmt och skönt där inne, med så många av skogens invånare i en endaste liten vante.

Och de hade nog bott kvar i vanten än idag om inte farfar hade dykt upp för att hämta det borttappade paret. Vantens alla hyresgäster blev då så förskräckta att de for åt vars ett håll in i den djupa skogen. Men farfar, ja, han vandrade lycklig som ett barn hem, med vantarna på vardera hand.