viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 10 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Polen? Det är väl att jäkla skitland”, fick jag till svar en gång av en äldre herre, hemmahörande i Skåne, när jag berättade var jag bodde. Eftersom jag i själ och hjärta är mycket svensk – ja, i alla fall i samtal med flyktigt bekanta – försökte jag genast hitta en lämplig replik utan att för den sakens skull ge utrymme för att fler grodor skulle hoppa ur mannen mun. Jag minns inte exakt hur samtalet utvecklade sig, men efter en stund förstod jag att han baserade sin slutsats på uppgifter från 1970-talet. I hans värld hade inte Polen rört sig ur fläcken sedan dess.

Jag har tänkt mycket på den där grodan under de senaste åren, och faktum är att jag tänkt på det så ofta att jag kanske även nämnt det tidigare i någon av alla mina evinnerliga dagens anteckningar. Senast jag tänkte på den äldre herrens groda var faktiskt så sent som i morse, när jag läste en artikel i Svenska Dagbladet om det växande antalet miljardärer i Polen, ty ingen annanstans i Europa växer detta antal så fort. Jag vet inte om jag skulle vilja framhålla det ökande antalet miljardärer som ett enbart gott tecken på den raketfart som Polens ekonomiska tillväxt gjort under de senaste åren. Men sakförhållanden är ändå så beskaffade att Polen håller på att överta positionen som Europas ekonomiska motor från exempelvis Tyskland. Vilket också kan illustreras med att Polen idag har en BNP som kan jämföras med den svenska, som Thomas Rosén skrev i tidningen Curie häromdagen.

Men av någon anledning verkar denna utveckling nästan helt gå Sverige förbi. Jag vill tro inte att den äldre mannen från Skåne är särskilt representativ, men från min horisont kan jag inte skönja några tecken på att svenskarnas attityd till Polen har förändrats nämnvärt under de senaste åren. De svenska medierna nämner bara undantagsvis Polen och dess halsbrytande utveckling. Och många verkar fortfarande tro att de polacker som besöker Sverige är fattiga byggnadsarbetare, trots att många polacker ratar Sverige idag för att lönerna är för låga, och de flesta polacker som besöker Sverige är turister. Och likaså märks den svenska okunskapen hos flera (men inte alla) svenska turister som besöker exempelvis Kraków. Man verkar fortfarande leva i föreställningsvärlden att man besöker ett eftersatt lågprisland, där befolkningen (helst underdånigt) ska uttrycka sin förtjusning över att framgångsrika svenskar besöker en polsk avkrok.

Det som dock är mest fascinerande i denna polska framgångssaga är ändå att polackerna själva inte heller verkar ha hängt med i den utvecklingen som deras land har gjort. Jag får titt som tätt höra att jag kommer från ett land, som till skillnad mot Polen, är ett modernt land. Men sanningen att säga tror jag främst att det handlar om att det svenska samhället kan sägas vara mer HBTQi-vänligt genom sin lagstiftning, samt att religion inte sätter lika stort avtryck i det svenska samhället.

Man kan nu med viss rätt fråga sig om det inte finns några risker med att Polen gör en så snabb ekonomisk utveckling, och svaret på den frågan är givetvis att det finns det alldeles bestämt. Det är alltid så att snabba förändringar gör att några åsidosätts, och deras perspektiv belyses tyvärr oftast först när det är försent. Att försöka överbrygga klyftorna mellan dem som tjänar på den ekonomiska tillväxten och de som förlorar på den, tillhör Polens allra största utmaningar just nu. Dessvärre ser jag bara en svag politisk vilja till att försöka minska de skador den ekonomiska utvecklingen ändå leder till för vissa.

Men oavsett vilka utmaningar som Polen står inför vore det oklokt av svenskar i gemen att inte revidera sin bild av Polen. De är ju trots allt ett grannland. Och till sist kan jag ju tillägga att Polen inte är (och har aldrig riktigt varit) något skitland, utan är helt likvärdigt, och på vissa sätt faktiskt överlägset Sverige.

Dagens anteckning – 9 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Idag hade jag tänkt att avstå från att skriva ytterligare en anteckning om konstmusik, men dessvärre visade det sig att det idag är på dagen 161 år sedan den danske tonsättaren Carl Nielsen föddes, så planen på mer intresseväckande anteckning sprack.

Det var i Nørre Lyndelse på Fyn som Carl Nielsen såg dagens ljus för första gången. Fadern var en fattig målare, som också försörjde familjen med sina elva barn, som musikant av oklart slag. Det var också fadern som lärde den unge Carl att spela violin, vilket sonen skulle visa sig särskilt styv på. Men enligt några källor trodde inte föräldrarna på att Carl skulle kunna bli en skicklig musiker, så de uppmuntrade honom först att slå sig in på en bana som skomakare. När det inte slog väl ut sände honom istället till det militära. Som väl var skulle de överordnade i militären föredra Carl som musiker framför soldat, och han sattes därför i militärorkestern. Här fick han lära sig att spela flera andra instrument, vilket skulle leda till att Carl gavs möjlighet att söka in vid musikkonservatoriet i Köpenhamn. Studierna gick så galant att han snart fick stipendium för att åka till Frankrike och Tyskland för vidareutbildning.

Under denna studieresa skulle Carl också träffa sin blivande hustru, skulptören Anne Marie Brodersen, med vilken han levde tillsammans med fram till sin bortgång 1931. De två hade ett turbulent och stormigt äktenskap, som Carl bland annat ska ha skildrat i en av sina finaste symfonier, nämligen hans andra symfoni från 1902. Anne Marie och Carl skulle tillsammans få tre barn, två döttrar och en son, men intressant nog lämnade ingen av dessa efter sig några egna barn. Det finns källor som anger att Carl kan ha haft minst två utomäktenskapliga barn, var av en som han lär ha stött ekonomiskt under hela sitt liv, utan att för den delen erkänna sitt faderskap.

Carl Nielsen skrev sex symfonier, flera konserter för soloinstrument, två operor, kammarmusik och mer än 300 sånger. Sammantaget skrev han sålunda 419 verk. Det framhålls ofta Nielsen inspirerades av nordisk folkmusik, men hans tonsättarkonst präglas också av experiment med tonalitet vilket gav att hans musik stred mot rådande normer för hur musik förväntades låta under hans dagar. Och det kan månne vara därför som han på senare år har uppmärksammats internationellt (i Danmark har han däremot länge varit en slags nationaltonsättare).

Men det som främst tilltalar mig i Carl Nielsens tonspråk är hans lite gäckande och humoristiska anslag, vilka är oerhört smittande. Det är svårt att inte känna en inre fröjd när man lyssnar på någon av hans tonsättningar. Lyssna bara på den halsbrytande inledningen av hans tredje symfoni (från 1910-1911). Visst är det svårt att inte att dra på smilbanden? Ja, hela symfonin är förresten en lång rad av oväntade vändningar och spratt.

Och Carl Nielsen ska dessutom alltid ha haft nära till en kvickhet, såsom hans sista ord på dödsbädden: “Det verkar som om ni står här och väntar på något.”

Dagens anteckning – 8 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Peri, en fe i den persiska mytologin, har under oklara omständigheter blivit förpassad ut ur paradiset. Förtvivlad över sakernas tillstånd flyger Peri till Indien för att samla in blodsdroppar från en stupad hjälte, i en förhoppning om att paradisets portar ska slås upp för henne om hon för med sig en sådan dyrbar gåva. Men ingen i paradiset tycks uppskatta hennes gåva och portarna förblir således stängda för Peri. Men älvan samlar nya krafter och återvänder till jorden för att söka reda på en än mer dyrbar gåva än hjältens blodsdroppar. Vid Nilens strand finner hon slutligen ett älskande par som drabbats av pesten. Den unge mannen slåss för sitt liv mot den dödliga sjukdomen, och hans älskade, som tycks vara lika illa däran, försöker vårda honom med sitt eget liv som insats. Men förgäves. Den unge mannen förlorar kampen mot pesten och snart sjunker även kvinnan ner mot dödens avgrund. Precis när kvinnan drar sin sista suck är Peri där och lyckas dock fånga den unga kvinnans sista andetag. Med detta andetag flyger Peri till paradisets port i en förhoppning om att en sådan exceptionell gåva ska leda till att hon släpps in i himmelriket. Men inte heller denna gåva blidkar paradiset.

Skam den som ger sig, säger Peri och tar sig nu till Baalbek. Efter att ha sökt en stund tycker hon sig ha funnit en lämplig gåva till paradiset. Vad Peri ser är nämligen en hur en hänsynslös bandit fäller en tår när han hör en liten pojke sjunga sin kvällsbön. Med viss list lyckas Peri lägga beslag på en av banditens tårar, och med denna gåva lyckas så Peri få inträde till paradiset.

Denna berättelse, som går att finna i den irländske poeten Thomas Moores (17729-1852) diktsamling “Lalla Rookh”, utgör librettot till Robert Schumanns oratorium “Das Paradies und die Peri” (op 50). Oratoriet tillkom mellan 1841-1843 och skrevs under den tid då Schumann verkade som lärare vid musikkonservatoriet i Leipzig. Livet som lärare var hektiskt och egentligen fick han bara några få stunder av ro för att koncentrera sig på sin tonsättarkonst, men trots det lyckades han alltså åstadkomma ett av sina mest vackra verk. Och då det idag är 226 år sedan Robert Schumann föddes, tyckte jag att det var på sin plats att uppehålla sig en stund i “Das Paradies und die Peri” fängslande universum.

Dagens anteckning – 7 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På bänkraden snett framför mig sitter en proper herre, iklädd sin bästa sommarkostym, nyklippt nacke och med nyrakade kinder. Mellan hans knän vilar ett svart paraply, som gungar lite fram och åter när han lätt stampar takten till musiken. Det är ungefär då som jag upptäcker hur hans strumpor, som sticker ut ur hans blanka skor, har snögubbar som motiv. Kanske är det också så att mina blickar dras till strumporna, då han ideligen slänger längtansfulla ögonkast på strumpornas skaft. Månne tyckte han att det var ett lite spjuveraktigt val av fotbeklädnad en dag som denna när sommarvärmen får luften att dallra.

En bit från den propre herren sitter två män, men två generationer yngre. Den ena har en lång och böjande hårman, med en liten fjunig mustasch över munnen. På hans fingrar syns en blå klackring, som han petar på med sina långa naglar, i takt med musiken, tycks det faktiskt som. Hans kumpan, eller möjligen partner, har en kortklippt kalufs och på näsan sitter stora runda glasögon. Hans huvud gungar förnöjt med i musiken. Han diggar på ett sådant där genuint och medryckande sätt som får en att vilja följa efter.

Mellan den propre herren och de två yngre kumpanerna fångas min blick av en alldaglig dam, ja, ni vet en av alla dessa äldre kvinnor som liksom slipper genom människors uppmärksamhet. Hon är lite för kort för stolen, det kan jag tydligen se, ty hon svänger med sina ben som om de vore pendlar. Fast nu ser jag att det faktiskt är musiken hon svänger med i, och visst är det så att hennes huvud gungar, precis som den unge mannen med de runda glasögonen en bit bort.

Så här skulle jag kunna hålla på hart när i oändlighet, enär kyrkan jag sitter i är fylld till sista plats. Nej, det är inte någon gudstjänst jag bevittnar, utan en orgelkonsert som ingår i en årligen återkommande orgelfestival. Under denna festival kommer varje år organister från Europas alla hörn, och de spelar ofta verk av tonsättare från deras trakter. Ikväll fick vi lyssna på en siciliansk organist som framförde verk av bland annat Bellini, Donizetti och Mascagni.

Och varje år som jag bevistar konserter som ingår i denna festival slås jag av samma sak, att publiken är så uppriktigt intresserad, hur brokig skaran är, att alla ger sig hän åt musiken samt att kyrkorna är alltid fullsatta till sista plats. Och när de sista tonerna slutligen pyser ut ur orglarnas pipor blir det allt stående ovationer, vilket självfallet också skedde ikväll!

Dagens anteckning – 6 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Så här på Sveriges nationaldag passar det kanske inte att komma dragande med riktiga skräckhistorier, men det hjälps inte, ty idag är det på dagen 102 år sedan Arnold Schönbergs enaktare “Erwartung” (“Förväntan”), op 17, hade premiär. Verket hade egentligen färdigställts hela 15 år tidigare, och tillkom under den tid som brukar beskrivas som en av Schönbergs svåraste tider i livet och därtill en av hans djupaste kriser.

Upprinnelsen till krisen var att Schönbergs fru, Mathilde (även känd som syster till tonsättaren Alexander Zemlinsky), helt oväntat hade lämnat honom för den yngre och tillika begåvade konstnären Richard Gerstl. Paret Schönberg och Gerstl stod varandra mycket nära och levde nästan som i en slags symbios. Under en semesterresa år 1908 i Alperna skulle dock den fridsamma tillvaron slås i spillror när Schönberg vid något tillfälle ertappade Mathilde och Gerstl i något som senare skulle beskrivas som en komprometterande situation. Schönberg var i chock, men också rasande. Mathilde försökte förklara för Schönberg att han hade missuppfattat vad han hade sett, och att det inte hade skett något mellan henne och Gerstl, men Schönberg ville inte höra på det örat och uppmanade Gerstl att lämna i rödaste rappet. Trots att Gerstl var förtvivlad, ty han beundrade Schönberg, lydde han och lämnade sällskapet. Allt hade varit frid och fröjd om inte Mathilde valde att följa med Gerstl, vilket Schönberg nog inte hade förväntat sig.

Schönberg var nu utom sig av sorg och svartsjuka och han gjorde allt i sin makt för att få hustrun att återvända till deras gemensamma hem. Och efter en tid valde hon att lämna Gerstl, och vände tillbaka till hemmet med Schönberg och deras två barn. För Gerstl blev slaget, att förlora paret Schönberg för svårt att bära och han skulle efter några uppslitande dygn ta sitt liv.

Krisen skulle ändå bära frukt, för Schönberg, och ledde bland annat till att han vågade ta djärva nya grepp genom att utveckla sitt tonspråk och tillföra fler inslag av atonaliten. Detta skulle sedemera bidra till att Schönberg utvecklade tolvtonstekniken, som skulle revolutionera konstmusiken under 1900-talets första hälft.

Bland de verk Schönberg skrev var alltså “Erwartung”, som kanske bäst kan beskrivas som en monolog i atonal stil med ett libretto av författaren Marie Pappenheim. Handlingen är förlagd till en mörk skog, där en ensam kvinna trevar sig fram i mörkret. Hon är livrädd för mörkret och skogen, men också för sina egna tankar och sin känsla av skuld. Trots sin rädsla för mörkret trevar hon allt längre in i skogen och till slut hittar hon sin älskade i gräset. Men det visar sig att han är död och ligger där blodig, med vidöppna och skräckslagna ögon som stirrar upp mot månens kalla sken. Den ensamma kvinnan känner både djup sorg och ilska över sin älskades död, och när hon står där i mörkret känner hon plötsligt hur hennes älskade kysser henne. Ridån går ner.

Det finns de som spekulerar kring om Marie Pappenheim kan ha fått uppslag till librettot från en släkting, nämligen Beata Pappenheim, som under sin livstid var en beryktad kvinnosaksaktivist, innan hon drabbades av en psykos. Hennes tillstånd skulle senare undersökas av Sigmund Freud, som med utgångspunkt från hennes psykologiska befinnande, skulle lägga grunden till hans teorier om kvinnlig hysteri. Men Marie Pappenheim har aldrig tillkännagett varifrån inspirationen till librettot kom. Och det är inte omöjligt att Schönberg gav henne en del uppslag inför arbetet med librettot.

Det finns inte några vederhäftiga källor (som jag kan hitta) som anger varför det dröjde 15 år innan Schönberg lät sätta upp “Erwartung”. Men en trolig orsak kan ha varit att Mathilde hade gått bort ett år innan premiären, blott 46 år gammal. Kanske var premiären 1924 helt enkelt en del av Schönbergs sorgearbete efter Mathildes död.

—

På fotot syns Mathilde och Arnold Schönberg tillsammans med sina två barn år 1907. Porträttet av Mathilde är målat av Richard Gerstl.

4757

Dagens anteckning – 5 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När Johann Sebastian Bach skrev sina sex sonater för violin och cembalo (BWV 1014–1019) kring 1720-1723 var han verksam som kapellmästare i Köthen där han ledde en kammarmusikensamble vid prins Leopold av Anhalt-Köthen hov. Här kunde Bach ägna sig åt att tonsätta och framföra sina verk med ensemblens skickliga musiker, inför en publik som kanske bäst kan betecknas som musikkonnässörer. De var med andra ord finsmakare, vilket också gynnade utvecklingen av Bachs tonspråk. Därtill var prinsen en inte en helt oäven violinst, men trots det finns ingenting som tyder på att Bach skrev sonaterna med prinsen i åtanke.

Det som gör de sex sonaterna unika till sin form var att de revolutionerande strukturen för hur slik sonater förväntades låta. Fram till det att Bach tonsatte dessa sex stycken hade cembalon oftast fått rollen som ackompanjatör. Den hade till uppgift att följa och stödja solisten genom verken. Men i Bachs sex sonater är rollerna stundtals ombytta, vilket innebär att violinen får framföra baslinjen och cembalon den övre rösten. Man skulle kunna säga att de två instrumenten är två jämbördiga parter i ett koncentrerat och fokuserat samtal.

Alla sonaterna inleds med en långsam och eftertänksam sats vilken följs sedan av en snabbare fuga, som leds vidare till en långsammare tredje sats och därefter avslutas med en upprymd fjärde sats. Sonaterna har ett dansant och sjungande sätt och med en mycket personlig karaktär. Det är som om instrumenten leder ut varandra på dansbanan och där bryter ut i sång. Och stundtals känner jag inte riktigt igen den Bach som jag ibland får för mig att jag faktiskt kan. Men Bach har ju en enormt omfångsrik verkförteckning, och jag kan inte påstå att jag hört allt han har skrivit så pass många gånger att jag skapat en egen relation till alla verken.

De sex sonaterna lär ha en mycket svårspelad violinstämma, som enligt kunniga kräver en mästare vid stråken. Och en sådan fick jag höra ikväll, när jag hade förmånen att få höra violinisten Sirkka-Liisa Kaakinen-Pilch framför fyra av de sex sonaterna på tidstypisk violin. Vid cembalon satt Andrzej Zawisza.

—

Eftersom jag aldrig fotograferar under konserter får ni helt enkelt beskåda cembalons partitur.

Dagens anteckning – 4 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det ettriga surret kommer närmare och närmare och så plötsligt är det precis bakom mig, där jag står i vägrenen och kontemplerar över en liten humla som somnat (möjligen med partikeln “in”) bland kronbladen i en vallmo. “Uwaga!”(“Se upp!”), ropar nu den surrande varelsen som är iklädd tighta cykelkläder, som inte utelämnar mycket åt fantasin, och lika snabbt som han dök upp ilar han nu förbi mig på sin cykeln. Ja, som ni redan förstått rör det sig om en av Polens alla snabbtrampande fritidscyklister som precis susat förbi mig.

Ty i Polen tillhör praktiskt taget alla cyklister den snabbtrampande sorten. Tillika är det alltså brukligt att svida sig enligt normen för en snabbtrampande cyklist. Det ska alltså vara åtsittande plagg i lycra och gärna med tillhörande debal för något företag så att man verkligen ser ut som en tävlingscyklist. Och inte tycks det bekomma om man råkar ha en figur som inte riktigt gör sig i dessa plagg. Tajt ska det vara om man cyklar, tycks devisen lyda här. Det förefaller dessutom nästan som om det är en polsk sedvänja att all typ av motion utomhus sker på en cykel. Löpning är som regel inte lika allmänt förekommande.

Att motionscykling, iklädd avslöjande cykelkläder likt en tävlingscyklist, är något av en folksport i Polen är dock ingen slump. Förklaringen till detta förhållningssätt torde gå att finna i den polska cykeltävlingen “Polen runt” (Tour de Pologne) som är något av en nationell angelägenhet. Första gången tävlingen arrangerades var 1928, med den franska Tour de France som förebild. 71 cyklister skulle trampa Polen runt, alltså ungefär 1 500 kilometer, och det på fyra dagar. Tävlingen blev en succé och den återkom varje år fram till andra världskrigets utbrott, då den av förklarliga skäl inte kunde arrangeras. Men det skulle faktiskt bara dröja två år efter krigets slut innan tävlingen kunde återupptas och den har allt sedan dess varit en kär angelägenhet som engagerat nästintill varje polack. Och som sagt har cykeltävlingen, med dess udda estetik, också inspirerat alla polska motionscyklister. Av den anledningen trampar hart när varje cyklist jag möter geschwint och som om det gällde livet.

På helgerna är det många motionscyklister i Kraków som trampar ut till Tyniec i bruklig raketfart. Väl i Tyniec hoppar man av från sin cykel och trippar på sina cykelskor (klick-klack hörs det från dem) och med hjälmen på huvudet in på bryggeriet för att köpa en öl, eller två. Efter att ha inmundigat dessa öl hoppar man galant (nåja, det tycks i alla fall vara föresatsen) upp på cykeln och trampar ivrigt iväg mot horisonten och Kraków, där någon sorts osynlig mållinje förfaller vara uppsatt.