viewpoint-east.org

På besök hos Wisława

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Vid hörnet Królewska-Mariana Smoluchowskiego, i stadsdelen Krowodrza, står en äldre man med finaste söndagskepsen på, och tittar in i skyltfönstret till den lokala tecknings- och målarskolan. Han håller sina händer bakom ryggen, sådär som äldre män gärna gör. Långsamt böjer han sig fram, och studerar målningarna som skolan hängt i skylten. Något intresserar honom, men så plötsligt får han fart och ställer sig framför nästa skyltfönster. Här försäljs det sybehör, och även nu finner han något av intresse. Kanske är det de färgglada knappnålarna som tilldrar sig hans uppmärksamhet. Eller så är det hakarna till behås, med tillhörande bild på nakna kvinnoryggar, som lockar honom att böja sig fram lite extra.

Nu tar han fart igen nerför Królewska, och han fortsätter sin söndagspromenad. Mannen har nog gått på promenad i Krowodrza många söndagar, och kanske minns han ännu hur en smal dam, med baskern lätt på sne, lubbade mellan sina favoritbutiker. Han minns henne säkert särskilt väl, enär hon var nobelpristagare i litteratur.

Wisława Szymborska föddes för 98 år sedan långt härifrån, i byn Prowent, i Poznańs voivodeskap. När hon ännu var en liten flicka flyttade familjen till Kraków, och de slog sig ned i en fashionabel sexrumslägenhet på gatan Radziwiłłowska. Familjen hade både barnflicka och tjänstefolk. Men redan i unga år valde hon att flytta från föräldrahemmet, då hon hade gift sig med poeten och översättaren Adam Włodek. De bodde tillsammans i ett litet och kallt rum på Krupnicza 22, som ni här läst om tidigare. Paret skilde sig ganska snart, men Wisława Szymborska bodde kvar med sin före detta man i ytterligare nio år, då hon flyttade till stadsdelen Krowodrza, där hon skulle residera till sin död.

Den första lägenheten hon flyttade till i Krowodrza var mikroskopiskt liten, och alla möbler fick därför specialkonstrueras. Till hjälp hade hon konstnären Stefan Papp. Lägenheten var så liten att hon kallade den för szuflada, alltså lådan. Men Wisława Szymborska trivdes ändå i sin låda, eftersom här fanns både centralvärme och badkar. Minnet av sexrumslägenheten hon bott i som barn måste ha tett sig väldigt avlägset.

1982 flyttade hon några tvärgator längre ut från centrum. Lägenheten var något större, med separat kök, men kanske inte lika kär, ty den fick aldrig något smeknamn. Hennes boning låg på fjärde våningen, och huset ägde inte någon hiss. När så den åldrande Szymborska tilldelades Nobelpriset i litteratur, öppnades en möjlighet för att införskaffa en lite mer praktisk bostad. Efter förtvivlat sökande föll hennes val slutligen på en trerumslägenhet i ett nybyggt hus, som ligger på Piastowska. Ryktet säger att, när försäljaren av lägenheten fick höra vem spekulanten var, utbrast denne förtjust “Men jag läser ju just nu dina dikter!”.

Nu fick Szymborska äntligen plats för att anordna fester. Hon lär ha varit mycket förtjust i att omge sig med folk, och festerna lär ha varit många (ibland två gånger i veckan), blöta (man drack aperitif, rött vin, kaffe eller te med konjak) och långa (de pågick gärna långt in på småtimmarna). I väggen mellan köket och vardagsrummet hade hon öppnat upp ett litet fönster, så som det ofta ser ut på mjölkbarerna (bar mleczny) i Polen. Wisława Szymborska tyckte däremot inte riktigt om att laga mat (frånsett några paradnummer), därför beställdes ofta förtäringen från olika kända krogar i Kraków. Under festerna hade hon ordnat med frågesporter, och andra lustigheter, för dem som inte tyckte att det var tillräckligt med att vara på kalas hos en nobelpristagare.

Krowodrza, som är en av Krakóws trevligaste stadsdelar, känns ändå lite tomt utan Wisława. Här finns ingen markering som förkunnar att här bodde och trivdes Wisława Szymborska. Det syns inte så mycket av henne, förutom i skyltfönstret till bokhandeln. Där ligger den senaste biografin om henne, tillsammans med böcker om Wyspiańskis pjäs Bröllopet (Wesele), böcker av Olga Tokarczuk – tillika nobelpristagare, en biografi om Bruno Schulz, och romaner av Stanisław Lem.

Den äldre mannen på Królewska har nu hunnit till djuraffären Sklep Zoologiczny Zoo-Nutrient. Han står en stund framför fönstren innan han knatar vidare. Kanske hade han en hund en gång i tiden, som strövade vid hans på söndagspromenaderna. Eller så har han en katt där hemma. Wisława Szymborska hade alltid katt. Man kan ju fråga sig vad som hände med den när hon dog 2012. Kanske fick hennes vännina, som ärvde lägenheten, också äran att kela med, och mata Wisławas katt. Ty det är att förmoda att Szymborska ordnat för sin katt så att den inte skulle gå samma öde till mötes som katten i hennes dikt Katt i tom våning.

Katt i tom våning
Av Wisława Szymborska

Dö – så gör man inte mot en katt.
För vad ska katten ta sig till
i den tomma våningen.

Klättra på väggarna.
Gnida sig mot möblerna.
Inget verkar ändrat,
men inget är sig likt.
Inget verkar flyttat,
men ändå står det glesare.
Och på kvällen lyser ingen lampa.

Det hörs steg i trappan,
men inte just de.
Handen som lägger fisken på fatet
är inte heller samma.

Det är något som inte börjar
när det skulle börja.
Någon som inte händer
som det ska.
Någon bara var här,

sen var han plötsligt borta
och är nu envist borta.

Vartenda skåp har man granskat.
Hoppat över hyllorna.

Borrat in sig under mattan och sett efter.
Man har till och med brutit mot förbudet
och rört om bland alla papperen.
Vad finns det mer att göra.
Sova och vänta.

Vänta bara när han kommer,
vänta bara när han dyker upp.
Då ska han veta
att så gör man inte mot en katt.
Man ska liksom motvilligt
kliva åt hans håll,
så sakteliga,
på förorättade tassar.
Och inga skutt och pip till att börja med.

Ur diktsamlingen Slutet och början (Koniec i początek) 1993 i översättning av Anders Bodegård.

Scener av idag

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Scen I: Planty är en fri plats, vrålar en man utan munskydd i megafon, när han passerar genom parken som omsluter Krakóws gamla stadskärna. Han är iklädd en gul väst, en sådan som de franska demonstranterna, som just kallas “de gula västarna”, brukar ha. Mannens kompanjoner drar en kärra draperad med ett vitt lakan som prytts med några slagord om att Polens pandemibekämpning är segregerande. Mannen och hans kompanjoner tillhör en gruppering som i lördags arrangerade Marsz Wolności, frihetsmarschen, och de vill ha ett slut på restriktionerna. Enligt de flesta uppgifter lyckades Marsz Wolności inte locka till sig särskilt många demonstranter, men de som kom var (uppenbarligen) desto mer högljudda. Enligt uppgift ska de ha dansat på Rynek główny.

Scen II: En kvinna med lite för mycket smink, men utan munskydd, kommer ut ur en djuraffär. Hon har köpt en kattvippa som sticker ut ur hennes väska. Pandemin finns inte på riktigt, förkunnar hon för den förvånade svenske mannen som står utanför butiken. Pandemin är bara konstruerad av de rika för att ta över makten över världen, fortsätter hon, innan hon går vidare med leksaken till sin katt.

Scen III: utanför en pizzeria i stadsdelen Kazimierz ringlar sig kön lång. Inne på restaurangen är det fullt av sittande gäster, något som är förbudet sedan i november. En polisbil kör förbi, men ingen tar någon notis om dem. Kanske tycker de som sitter på restaurangen, och de som står i kön utanför, att lagarna som reglerar pandemibekämpningen ändå inte är konstitutionella, och alltså inte förenlig med Polens grundlagar. Men de flesta i Kazimierz promenerar förbi pizzerian. De skulle inte vilja gå på restaurang just nu. Särskilt inte som det finns restriktioner som säger att man inte ska.

Scen IV: efter att regeringen från fredagen den 12 februari tillåter hotell och skidliftar att öppna, översvämmas skidorten Zakopane av turister. Under lördagskvällen tog många av turisterna till flaskan, slagsmål och handgemäng uppstod, och polisen liknade situationen med Gotham city. (Polisen anspelar alltså på seriefiguren Batmans hemstad, som trakasseras av skurkar så som Gåtan och, just det, Kattkvinnan.)

Scen V: under måndagen säger Polens hälsominister på en presskonferens att det var tusentals personer som söp och festade i Zakopane. Lokala medier tillbakavisar detta, och säger att det snarare rörde sig om några hundra personer som spårade ur. De flesta skötte sig. Hälsoministern säger vidare att om antalet smittade ökar kan en ny nedstängning bli verklighet.

En vanlig scen: fyra personer på ett bageri. De står i kö och håller distansen mellan varandra. De tvättat händerna med handsprit när de går in och när de går ut från bageriet. De har alla munskydden på sig enligt alla konstens regler. De går ut ur bageriet med sina påsar med nybakat bröd. De går åt olika håll och kommer troligen aldrig ses igen. Och om de skulle göra det, lär de inte känna igen varandra, eftersom munskydden de hade på sig satt så att mer än halva deras ansikten var dolda.


Planty, några minuter innan mannen med megafonen dyker upp.

Ett inte helt vanligt hus på nr 22

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

På ulica Krupnicza 22 finns ett hus som skulle kunna vara som vilket annat hus i Kraków, men som så ofta i Kraków, är ingenting riktigt som “vilket som helst”. Och så inte heller med det här huset vi nu står och ser på. I bottenplan hyses idag en vegetarisk restaurang, och några av fönstren på översta våningen skvallrar om att det nog var en tid sedan någon bodde där. Huset är klätt i simpel grå skrud, och det enda som gör huset lite speciellt är de två burspråk som kikar ut ur fasaden. Men även de lyckas med konststycket att vara ganska oansenliga, trots att de faktiskt är burspråk.

Men att vi står här just idag, den 14 februari, är ingen tillfällighet. Ty idag för exakt 76 år sedan blev huset på ulica Krupnicza 22 blev ett författarhus. Huset hade sedan andra världskrigets slut gått mellan olika händer, bland annat hade Röda armén haft huset som sin boning. Under en tid tjänade det även som bostad åt de många flyktingar som kom från östra Galizien. En av alla dessa flyktingar, som passerade genom huset innan det blev författarhus, var den blivande författaren Stanisław Lem. Om sin framtida yrkesbana visste varken Stanisław eller någon annan, enär han hade föresatt sig att bli läkare, men det visade sig att vår blivande författare inte tålde att se blod, så den karriären grusades. Nåväl, Stanisław Lem bodde alltså här en mycket kort tid, före vare sig han eller huset hade något med författarskap att göra.

När huset på ulica Krupnicza 22 då blev författarhus fick det genast mycket prominenta hyresgäst. Bland de mer namnkunniga återfinns Sławomir Mrożek, som bland annat författade Słoń (Elefant) som kom ut 1957 med ypperliga illustrationer av Daniel Mróz.

Nobelpristagaren Wisława Szymborska bodde här som nygift, och trots att hon hyste stor respekt för de flesta författarna som bodde i huset, lär hon ha slagit fast att det enda bestående minne av huset hon hade var den starka doften av mögel.

Jadwiga Witkiewiczowa lär dock inte ha omnämnt något om mögel. Hon bodde på Krupnicza 22 några år efter att hon blivit helt utblottad. Hon är kanske mest känd för att hon var målaren, författaren, dramatikern, fotografen och filosofen Witkacys (Ignacy Witkiewicz) sista hustru, men under den här tiden försökte hon själv slå sig fram som författare. Witkacy skrev brev till sin hustru varje dag, då de under stora delar av sitt äktenskap inte bodde tillsammans. Brevväxlingen har blivit en kulturskatt för dem som intresserar sig för mellankrigstidens atmosfär. När Jadwiga bodde på Krupnicza 22 hade Witkacy varit död i flera år, och elaka tungor sa om den vackra Jadwiga att hon var något av en manslukerska. Hon klädde på sig först till lunch, och kläderna åkte av redan vid middagen, sades det.

Ewa Lipska är nog ett känt namn för många som har en förkärlek för centraleuropeisk poesi. Även hon har bott på Krupnicza 22. Trots att hon kanske är mest känd för sin poesi, så har hon flera strängar på sin lyra. Bland annat har hon varit kulturattaché på polska ambassaden i Wien, samt chef för Polska institutet i samma stad. Hon gav också ut romanen Sefer år 2009. Det är en intrikat, men också fullkomligt vardaglig berättelse om hur en son söker sin fars liv före Förintelsen.

Poeten Jerzy Hordyński, som under 1930-talet var en lokal kändis i Lviv/Lwów, bodde också på Krupnicza 22 efter kriget, och enligt sägen ska han varje dag gått ut med soporna endast iklädd pyjamas.

Under 1970-talet blev antagligen mögellukten, som Wisława Szymborska känt flera år tidigare, alltför påträngande, och man bestämde att huset skulle renoveras. Men när så Författarförbundet upplöstes efter kommunismens fall stod huset utan ägare, och under 1990-talet var det så illa att staden stängde av både elektriciteten och gasen. Kraków stad har vid tillfälle flaggat för att huset borde göras om till museum för stadens författare och poeter, men planerna har aldrig realiserats.

Nu står alltså detta hus, med sin ärorika historia, i hopplös anonymitet. Här finns ingen plakett som tillkännager vad som föregåtts i huset, vilket är en underlig arrogans, från en stad som annars är så stolt över sina författare. Varför inte sätta upp en tillfällig plakett? Det skulle kunna göra fler krakowiter intresserade för husets öde. Och varför inte installera en porttelefon, där man kan ringa upp de olika författarna och få höra ett smakprov på deras konst? Ett billigt och enkelt sätt att visa sin respekt för husets tidigare inneboende.

Ett besök hos Thorns

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

När man tittar på fotografier av människor som levde under den tid vi kallar “förr i tiden” är det lätt att man börjar spinna en väv av frågor till dessa, för oss ofta namnlösa, individer. Ja, när man tittar exempelvis på Amalia Kriegers fotografi av en stolt, eller möjligen förvånad, pilot, kan man ju undra vad han åt till lunch innan han kom till Kriegers fotoateljé.

I Kraków fanns det under förra sekelskiftet flera inrättningar, förstås, och de fanns för nästan varje tjocklek på plånboken. Men bland alla restauranger och kawiarnia (kafé) fanns en restaurang som stack ut lite extra bland de andra, Restauracja Thorna (Thorns restaurang).

Restaurangen slog upp portarna är 1899 på ulica krakowska nummer 13. Ägare till restaurangen var Hirsch Thorn. Han var en djupt troende judisk man, som följde alla regler som kommer med judendomen. I Thorns kök följde man koshermatreglerna, vilket innebär att mejeriprodukter och kött inte får sammanblandas i köket. Köttet var säkert också kocherslakat, där man tömmer djuret på allt blod. Nu tror du säkert där utav, att de mest frekventa matgästerna på Restauracja Thorna var av judisk börd, men så förhöll det sig inte alls. Hirsch Thorns restaurang var mycket uppskattad bland Krakóws akademiska, intellektuella och konstnärliga kretsar. Bland de trognaste gästerna återfanns därför många professorer, och det fanns nästan inte en författare av rang som inte besökt Thorns inrättning minst en gång.

Om vi nu för en stund förställer oss att vi är på Restauracja Thorna, vad är det då vi får smaka? Om vi lyckas göra oss hörda genom det ivriga sorlet från bordet där borta vid fönstret, så kan vi kanske få språka med någon av kyparna, som lär vara Hirsch Thorns söner. Det är svårt att veta vem av dem vi nu äntligen fått tag på, Mojżesz, Michał eller Izaak, men på fråga om vad som erbjuds säger han att dagens specialitet är som så många andra dagar, alltså gåshals fylld med gädda. Till det föreslår kyparen plommonvin, för till kött serveras inte mjölk, och det är vi helt klart kosher med. När vi väl ätit oss mätta på den stackars gåsen och gäddan, ber vi om efterrätt. Även här förslår kyparen Izaak – som vi nu blivit väldigt förtrogna med och skulle väl nästan dua om vi inte vore i Kraków där man inte duar varandra – strudel. Det blir fint, säger vi. Och lite mer plommonvin, om vi får be. Gästerna vid bordet vid fönstret är inte alls högljudda längre, ty med dem skålar vi glatt och utbyter lite skvaller om det som man pratar om vid denna tid, som fortfarande är förr i tiden.

Nu är det nog ändå dags att ge sig ut på stan, och vi ber om notan. Men här skakar den tidigare så tjänstvilliga Izaak på sitt huvud. Det är sabbat, förklarar han. Vi tar inte emot pengar då, men kom tillbaka oss imorgon söndag, så ska vi kunna göra upp om notan.

Ute på krakowska blåser det lite kallt. Förbi oss kör en spårvagn och en hybridbil glider tyst förbi. På krakowska nummer 13 finns ju inte Restauracja Thorna kvar. Här finns idag en teater och bostadslägenheter. När nazisterna ockuperade Polen 1939 försvinner spåren av familjen Thorn och deras restaurang nästan helt. Ingen vet vad som hände Hirsch, Michał och Mojżesz, men allt talar ju för att de mördades i Förintelsen. Vår kypare Izaak lyckades ta sig till Sovjetunionen, men där mördades han av sovjeterna, ett öde han delar med många som trodde sig fly till friheten i öster.

Det är ju ovisst om Amalia Kriegers pilot någonsin åt något mål på Restauracja Thorna, men det är ju lätt att fantasin skenar iväg när man ser ett fotografi av en man med så uppslukande blick.


Restauracja Thorna när det begav sig.


Entrén idag.


Amalia Kriegers pilot.

Så som Krieger såg det

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Klockan är kanske runt tolv på dagen, ty solens strålar sprider sin värme över Mariakyrkans södra gavel. På Rynek główny är det ändå ganska tomt på folk. Kanske är de inne i kyrkan, vars port står på vid gavel. Men vi ser ändå några krakowiter utföra sina göromål. Någon säljer blommor. Andra står vid sina bänkar och kanske säljer sina egenodlade grödor. Någon sitter vid sin hästkärra, möjligen med händerna vilande på tömmarna, redo att ge sig av. Vi kan också se hur en häst lite misstroget ruskar sitt huvud, så som på hästars vis. De flesta människorna gömmer sig ändå i trädens skugga. Utom han, som står mitt i bild, vars kropp lutar lite tveksamt åt vänster. Väntar han på någon, eller har han bara fastnat i en tanke, oförmögen att ta något beslut om varthän han borde vandra? Eller tittar han månne upp på Ignacy Krieger, som genom ett fönster fångar denna bild av Kraków en sommardag 1875? Och Ignacy Krieger själv, han står där i fönstret med sin kamera, och genom sin sökare ser han allting uppochner och bak och fram. Lite som kontrapunktisk retrograd inversion. Ty det är så man ser saker och ting genom en storformatskameran.

Ignacy Krieger hade vid denna tid varit fotograf i Kraków sedan något decennium. Det är inte känt hur han tillägnade sig fotografens skrå, men man vet att han tillskansat sig den under en resa. Kanske hade han varit i Prag, som redan då var fotografiets huvudstad i Centraleuropa. Vad vi dock vet är att Ignacy Krieger inte ursprungligen var en krakowit, utan kom hit från sin hemort Mikołaj (sydväst om Kraków). Ganska omedelbart efter att han anlänt till Kraków öppnade han sin första fotoateljé på ulica Grodzka, bara ett stenkast från Rynek główny. Men när fotografiet vi ser på fångades, hade han redan bytt adress till Rynek główny 37 (idag 42). I sin fotoateljé tog han emot alla (med tillräckligt fet plånbok) som kände en särdeles hunger efter att föreviga sina anleten för eftervärlden. Ignacy Krieger har även blivit mycket känd för sina fotografier av bergsfolket goralerna, men också för en serie fotografier av Krakóws judiska invånare. Det senare är inte förvånande, ty Ignacy Krieger var själv av judisk börd.

När Ignacy Krieger gick ur tiden 1889 begravdes han på Miodowa (den nya judiska begravningsplatsen), men hans livsverk skulle leva vidare då hans två barn tog vid där han slutade. Sonen bar namnet Natan och dottern hette Amalia. De fortsatte alltså i sin fars fotspår och signerade dessutom sina alster med sin faders namn. Det är därav svårt att säga med säkerhet vem av syskonen som ligger bakom fotografierna, men det förefaller ändå som om det fanns en uppdelning mellan de båda syskonen. Natan Krieger verkar ha haft en förkärlek för att avbilda stadens framväxt. På de fotografier som däremot tros ha tagits när Amalia tittade in i sökaren, ser vi främst konsthantverk och givetvis porträtt. Det är möjligt att hon var en skickligare porträttfotograf än sin bror.

Natan och Amalia fortsatte sitt gemensamma arbete fram till att den förre gick bort 1903. Amalia stod nu som ensam ägare av den fotoateljé som hennes far byggt upp. Hon arbetade fram till 1926, då hon donerade hela ateljéns arkiv samt all utrustning till Kraków stad. Hon dog två år senare, hela 82 år gammal.

Amalias donation hamnade först på museet för industri, innan det flyttades över till konstakademiens bibliotek. År 1967 blev arkivet en del av Krakóws historiska museum, och idag har Krakóws stadsmuseum gjort en egen hemsida för fotografierna som Ignacy, Natan och Amalia Krieger fångade. Genom deras fotografier möter vi människorna som levde i Kraków för över hundra år sedan. Vi ser hur staden både har bestått och förändrats i grunden. Det är en enastående samling, som kommit till stånd tack vare Amalia Kriegers intiativ att donera allt till staden. Och tack vare att Ignacy Krieger åkte på den där resan som gjorde honom till fotograf. Tänk ändå vilka förtjänster resor kan ha.

Förintelsens minnesdag 2021

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Förintelsens minnesdag.

För varje år blir det svårare att nedteckna några tankar till den här dagen. Det beror inte på att det inte finns något att skriva, ty det finns det nog alltid. Nej, tveksamheten som infinner sig beror på att ord ibland har en tendens att väga lätt, eller till och med bidra till att trivialisera, det lidande miljoner utsattes för. Under det senaste året har vi sett hur livet har släkts ut hos många av de som bär på det direkta minnet av Förintelsen. Därför är det idag än mer angeläget att vi som lever här i nuet, bär deras minne vidare till de generationer som kommer efter.

Som ung vill man kanske helst blicka framåt, och efter det här året, med så mycket död och förlust, är det kanske lätt att hänfalla åt att vilja vända historien ryggen. Några kanske tror att minnas de mördade i Förintelsen görs enkom av respekt för de mördade eller för de överlevande. Men så förhåller det sig inte. Vår gemensamma åminnelse är en handling för framtiden. Man skulle kunna se det som en gåva till framtidens människor – ett sätt att eftersträva att något liknande inte sker igen. Vi minns, och för minnet av de mördade vidare in i framtiden, och genom det låter vi minnet av dem leva.

____

Några snöflingor singlar försiktigt ner, och lägger sig som ett vitt dun över marken. En spårvagn gungar förbi innan den hastar vidare längs med Limanowskiego. Under Förintelsen låg här i Podgórze ett barnhem för föräldralösa judiska barn. Minst 200 barn levde här, till den tjugoåttonde oktober 1942. Det var då som nazisterna kom, och föste samman dem, och sände dem in i döden. Gräset som växer på platsen symboliserar alla de barn vars liv togs ifrån dem, och alla dem som försökte rädda barnen.

I vår kommer det här gräset att klippas ner, och till sommaren kommer det åter att växa sig starkt och tåligt. Nästa år sker samma procedur. I varje strå, i varje grästuva, växer ett minne av de barn som inte fick leva. Det minnet växer nu i oss. Att vi minns idag, är en gåva till framtiden. Att minnas är inte att blicka bakåt. Det är ett sätt att ge framtiden en riktning och vägledning.

En hemvändare

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Blicken är avvaktande, nästan tveksam, och möjligen osäker. Men den slutna munnen är ändå bestämt formad. Det här är en orubblig yngling vi ser på, någon som vet målet för sin resa. Så som unga människor ofta ser på sin tillvaro, innan åldrandets alla besvikelser skymmer sikten. Målningen vi ser på heter Självporträtt i en polsk adelsdräkt och konstnären som avbildar sig själv är Maurycy Gottlieb. Han visste också vad han ville, och osäkerheten vi kan skönjas i självporträttet är bara skenbart.

Maurycy Gottlieb föddes 1856 i Drohobycz (idag Drohobytj, som ligger i västra Ukraina), en stad som de flesta med ett intresse för polsk litteratur känner till. Det var nämligen i Drohobycz som författaren och konstnären Bruno Schulz föddes, verkade och senare mördades, men hans tid kom ju långt efter Maurycy Gottliebs tid i staden, och likheterna mellan de två slutar här.

Maurycy föddes i en framgångsrik judisk-polsk familj, i en syskonskara som skulle bli elvahövdad, men Maurycy tillhörde ett av de första barnen, och några av sina syskon skulle han aldrig möta. I mycket unga år visade det sig att Maurycy hade en konstnärlig begåvning. Efter att ha undervisats i sin hemstad, sändes han således till Lemberg (Lwów, Lviv) för att studera vidare på gymnasiet där. Men han blev relegerad efter att ha ritat en karikatyr av en av sina lärare. Det här skulle ju kunna ha inneburit slutet för Gottliebs konstnärliga bana, men så blev det inte, troligen till den humorbefriade lärarens förtret. Maurycy begav sig nämligen bort från provinsen, som Lemberg var, och antogs, blott 15 år, till Wiens akademiska konsthögskola.

I Wien började han intresserad sig för historiskt måleriet, och det polska språket. Det här intresset kan väl förklara varför han föll huvudstupa för Jan Matejkos måleri. Maurycy Gottlieb beslöt sig därför för att flytta till Kraków, för att på så vis kunna studera för mästaren själv. Under den här tiden i Kraków arbetade Maurycy Gottlieb i nära samarbete med Jan Matejko, och förfinade sin skicklighet inom historiskt måleri. Om vi ska tro Matejko var Gottlieb mästarens bästa elev!

Bland verken som gjordes under denna tid återfinns målningen som beskrevs inledningsvis – självporträttet där han avbildar sig själv som polsk adelsman. Denna målning har haft ett sällsamt öde. Målningen kom till 1874, och fanns i privata samlingar i Wien fram till 1936. Någon gång under andra världskriget förflyttades den över till New York, och försvann. Den var som uppslukad av jorden fram till 2009, då den plötsligt dök upp på en auktion i New York.Museet för de polska judarnas historia (kallat POLIN) i Warszawa började genast arbeta för att få målningen till sin permanenta samling. Och i förra veckan blev det verkligen, då en anonym givare donerade verket till museet.

På självporträttet har alltså Maurycy Gottlieb avbildat sig som polsk adelsman, och enligt Renata Piątkowska, kurator på POLIN, var det ett uttryck för att Maurycy Gottlieb ville visa att han, som polsk jude, tillhörde den polska nationen.

Men åter till Maurycy Gottliebs tid på Akademiska konsthögskolan i Kraków. Av någon anledning fick han något otalt med sina studiekamrater i Kraków. Flera källor gör gällande att det handlade om antisemitism riktat mot Maurycy, och det kan inte hållas för otroligt. Gottlieb återvände därför till Wien, men det förefaller som om han inte riktigt trivdes där, då han några månader senare flyttade till München, och fortsatte sina studier på stadens akademiska konsthögskola.

1877 åkte Maurycy Gottlieb på en studieresa till Italien, och han träffade åter sin stora förebild – Jan Matejko. Mästaren övertalade Maurycy att återvända tillsammans med honom till Kraków, och det var ju ett erbjudande som Maurycy inte kunde motstå. Under sex intensiva månader arbetade Maurycy Gottlieb tillsammans med Jan Matejko. Men den 17 juli 1876, blott 23 år, gick Maurycy Gottlieb oväntat bort i sviterna av en helt vanlig förkylning. Detta var ett öde som faktiskt har drabbat många inom hans skrå. Konsthistorien är full av unga begåvade konstnärer som gått bort alldeles för tidigt. En orsak kan ju ha varit deras hårda liv, och att de ofta arbetade och bodde i samma lokaler, och som regel var de dragiga och kalla. Om det var skälet till Maurycy Gottliebs för tidiga bortgång lär vi aldrig få någon klarhet i. Vad vi vet är dock att Jan Matejko aldrig riktigt kom över sin favoritelevs bortgång.

Maurycy Gottlieb ligger begravd på judiska begravningsplatsen, Miodowa, i Kraków, och hans gravsten är formad som en ståtlig obelisk. Den skvallrar om hans berömmelsen under hans samtid, men också om hur han såg på sig själv, enär skriften på stenen enkom är på polska (och inte på hebreiska som är brukligt på judiska gravstenar på Miodowa).


Maurycy Gottlieb Självporträtt i en polsk adelsdräkt (1874)

%d bloggers like this: