viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 24 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nu vet jag inte när tonsättaren Giacomo Puccini mötte Tosca för första gången, men det är troligt att det var i Sarah Bernhardts (1844-1923) skepnad, eller kanske snarare gestaltning. Kanske var det när hon besökte Milano, eller möjligen Rom. Pjäsen fanns nämligen nämda skådespelerskas största framgångar, och hon skulle spela huvudrollen i flera uppsättningar av den samt dessutom turnera med den land och rike runt. Författare till pjäsen hette Victorien Sardou och var under sin tid en riktig världsstjärna, men idag är han väl bortglömd. Han skulle förresten skriva flera dramer, men det var just de med Sarah Bernhardt som han fick störst framgång.

När så pjäsen Tosca hade premiär i november 1887 var det stor uppståndelse. Inte många ville förse chansen att få se den stora stjärnan i en ny roll. Publiken må ha varit rusik av att få se Tosca gå under i slutet av pjäsen, men kritikerna var inte lika begeistrade. Någon menade att det var en vulgär pjäs, utan vettig intrig och utan intressanta karaktärer. Andra menade att den var klumpig och hade en obegriplig handling som inte riktigt hängde ihop.

Men alla var ändå hänförda av den stora stjärnan Sarah Bernhardt. Det var helt enkelt hon som gjorde att pjäsen, trots de usla vitsord, skulle gå för utsålda hus kväll efter kväll. I Paris skulle den gå med Bernhardt i huvudrollen över 200 gånger. Och när hon sedan turnerade med den till andra stora städer skulle namnkunniga personer, så som exempelvis Oscar Wilde, uttrycka sin aktning för hennes rollprestation. I Rio de Janeiro fick hennes framträdande dock ett snöpligt slut, ty hon bröt benet i den avslutande scenen. Detta benbrott skulle dessvärre aldrig läka och sedermera leda till att hon fick amputera benet.

När Puccini (runt 1900) sedan skulle skriva sin opera efter pjäsen är det ju mycket troligt att det faktiskt var Sarah Bernhardt som satt på hans näthinna. Likaså har operasångerskor låtit sig inspireras av berättelser om Bernhardts tolkning. Jag vet dock inte hur det är med kvällens föreställning. Mycket vatten har ju runnit under broarna sedan Sarah Bernhardts tid. Men man kan ju ändå förmoda att Sarah Bernhardts ande på något sätt svävar även över denna uppsättning på Opera Krakowska.


Sarah Bernhardt i rollen som Fooria Tosca

Dagens anteckning – 23 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Uttrycket “mellan hägg och syren” sägs ha sitt ursprung från en skomakare som kände att han behövde ta ut lite semester under försommaren. Han satte därför helt sonika upp en skylt på sin dörr som sa att han tagit ledigt mellan dessa två väldoftande växters blomning. I Sverige innebär det ju ett antal veckor, men häromkring skulle en sådan skylt inte ge skomakaren särskilt många dagar ledigt, ty de två blommar ofta nästan samtidigt, eller bara med någon veckas mellanrum. Och just nu befinner vi oss i den ljuvliga tiden, där häggen blommar för fullt och syrenens små blomknyten börjat veckla ut sig.

Ordet syren går faktiskt att spåra till en flöjt. Nej, känn nu inte att ni förlorar fattningen helt, utan allt har givetvis en helt logisk förklaring. Inspirationen till syrenens tilltalsnamn går nämligen att spåra till nymfen Syrinx i den grekiska mytologin. Hon lär ha varit av följeslagare till Artemis som var jakten och kyskhetens gudinna. De båda ville å det bestämdaste behålla sina oskulder, men Syrinx uppvaktades envist av guden Pan, som helt enkelt inte kunde få Syrinx ur sitt huvud. Till slut blev situationen ohållbar och hon beslöt sig för att fly från Pans påstridiga frierier. Hon tog sig därför till Arkadien där hon lyckades övertala sin far Ladon, som också var en flod, om att hon skulle förvandlas till vassrör vid flodbädden. Där stod hon och alstrade det där typiska frasset och suset som bara vassrör kan.

Hon skulle nog stå där ännu och vagga med vattnets svallvågor och vindens sus om det inte vore för att Pan plötsligt dök upp. Han var rasande då han inte kunde äga henne och lät därför, med en grekisk guds logik, hugga ner vassen, alltså sin älskade Syrinx, och konstruerade en panflöjt av vassen. Därav kallas panflöjt för just syrinx på grekiska.

Men hur blev då växten uppkallad efter en nymf som blev förvandlad till vass och fick framleva sina dagar som en panflöjt? Ja, det vette fåglarna, skulle man kunna säga, men faktum är att det finns källor som säger att syrenens stam gör sig alldeles utmärkt som material för att bygga flöjter. Men det kan kanske också beror på hennes förtjusande och eggande yttre som månne förde tankarna till just syrenens ljuvliga doft och dess charmerande små blommor.

Dagens anteckning – 22 april 2026

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

På min väg genom staden låter jag min blick svepa mellan dem jag möter. Jag broderar med små stygn alla brottstycken av historier och livsöden som företar sig på min väg.

Som den om den lilla hunden, med tillhörande dam. Hunden sniffar omsorgsfullt genom en grästuva innan den med en kirurgs noggrannhet placerar sin gula stråle på gräsets strån. Förnöjt traskar den vidare mot nya grästuvor att samspråka med.

Eller som den med tre unga kvinnorna som brottas med mobilens kamera i ett tappert försök att fånga den perfekta selfien med Wawel som bakgrund. Hur de vänder sin bästa sida mot mobilens lins, men ändå skakar missbelåtna på sina huvuden när de ser resultatet och så lyfter de mobilen återigen för ännu ett försök att fånga det felfria porträttet. Ett oändligt kretslopp, tycks det som.

Och på min näthinna fastnar även det brottstycket av en historia om den unge mannen med de överdimensionerade hörlurarna, som med raska steg går med siktet inställt på något okänt. Men så plötsligt börjar han snegla lite nyfiket, ja, han kanske rentav lite muntert och förstulet på de tre kvinnornas olika krumbukter framför mobilens lins. För ett ögonblick tycks det till och med som om den unge mannens ögonkast ska fästas i en av kvinnornas ögon, men innan jag vet ordet av har hans blick vänts inåt mot det som hörs i hörlurarna.

Lite längre bort syns en annan man vandra med jäktade steg genom staden. Det tycks som om han satt på sig sin finaste mundering, med sin skinnjacka med färgglada trianglar som pekar bestämt nedåt och hans lite för påsiga röda byxor, som flaxar kring benen. På huvudet syns hans långa, grå hår fläkta lätt i vinden. Eller så är det måhända bara vinddraget från hans framfart som skapar effekten.

Han passerar en kvinna, iklädd svart skinnjacka och väldiga svarta kängor, som sitter på en parkbänk. Hon sitter med armbågarna mot knäna och vilar sitt böjda huvud i sina händer. Det korpsvarta håret hänger ner över hennes ansikte, och hon sitter nästan stilla, men det är något som… Ja, är det inte så att hon… jo, det är bestämt så att hon gråter. Men så tittar hon plötsligt upp och hennes läppar krusas till ett leende innan handen lyfts till en hälsning mot någon som är på väg mot hennes bänk.

—

Teckning av Gustav Söderström

Dagens anteckning – 21 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

En grupp turister står vid Wawels fot står och tittar upp mot en påle. Turisterna ruskar förundrat på sina huvuden och ropar något glatt till varandra. Pålen tycks verkligen ha satt igång deras fantasi. Och det är inte att undra på, ty den är fascinerande till sitt yttre. Pålen är inte rund utan har fyra sidor och längst upp syns fyra huvuden med hattar som tittar ut från varje sida av pålen. Det tycks röra sig om två män och två kvinnor. Under de fyra finns mindre varianter av dessa och längst ner håller några klumpigare figurer upp de övriga.

Pålen som står vid Wawel är en kopia av en faktisk påle vilken kallas för Avguden från Zbrutj, eller ibland även Zbrutj Svantevit efter en fyrhövdad slavisk gud. Den hittades egentligen av en slump år 1848 i byn Lytjkivtsy (Личківці) vid floden Zbrutj (Збруч) som ligger i dagens Ukraina. Det hade varit en osedvanligt torr sommar det året och flodens vattennivå hade inte i mannaminne varit så låg. Plötsligt började en märklig påle skymta under vattenytan, och snart strömmade folk till för att hjälpa till med att dra upp pålen på stranden. Man slet och drog, med det verkade som om pålen satt fast. Till slut tog man oxar till hjälp, men kanske var de för starka, ty pålen bröts av och basen försvann ner i flodens dy.

Pålen blev givetvis en sensation i byn, och snart nådde ryktet om pålen hela vägen till Kraków, och stadens arkeologiska förening skickade ut en av sina män för att göra en undersökning om vad det kunde röra sig om för påle. Det är möjligt att han blev alldeles tagen av åsynen, ty han glömde helt bort att göra en ordentlig undersökning om hur den hade upptäckt och transporterade den sålunda helt sonika till Krakóws arkeologiska museum. Efter att ha studerat pålen närmare kom man fram till att den kunde härröra från 800- eller 900-talet samt att dess blotta existens bevisade att slaverna hade haft en mycket komplex religion och kultur. Dessa slutsatser cementerades och skulle kanske stå fast än idag om det inte vore för att vi människor är flinka tvivlare.

Bland dagens forskare finns de som är skeptiska till att Avguden från Zbrutj verkligen är gammal. De pekar på den vårdslösa undersökning som gjordes när pålen hämtades till Kraków. Arkeologerna hade inte tecknat ned några vittnesmål om hur den hittades eller varför den dök upp just då ut vattnet. Det låter kanske som en petitess, men avsaknaden av en grundlig undersökning ledde helt enkelt till att man kunde ifrågasatt dess äkthet. Likaså finns det forskare som menar att figurerna på pålen inte alls stämmer överens med de figurer man hittat på andra föremål från den tiden. Andra är skeptiska till det här med hattarna längst upp på pålen. Inte hade man den typen av hattar på 800-talet, menar de och ruskar på sina huvuden. Därtill är pålen huggen i kalksten, vilken tydligen bara svårligen kan dateras. Och andra forskare tillägger att det är omöjligt att en påle i kalksten skulle kunna vara så välbevarad efter att ha legat under vatten eller jord under flera hundra år. Det finns till och med de som går så långt som att hävda att pålen är en bluff och egentligen skapad av den polske poeten Tymon Zaborowski (1799–1828) som föddes och levde i Lytjkivtsy. Enligt denna teori skulle Zaborowski av oklar anledning ha gett skulptörer i uppdrag att skapa en påle av detta slag, men strax därefter gick han bort och pålen glömdes bort.

Nåväl, oavsett hur det är med den saken så har Avguden från Zbrutj blivit något av en symbol för tidig slavisk kultur. Och dess tjuskraft är påtaglig, vilket tydligt kan skönjas i de förundrade turisternas ansiktsuttryck, där de står och gapar mot kopian av orginalet, som sig månne är en bluff.

Dagens anteckning – 20 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Under den grå himlen har hästkastanjerna i Planty vecklat ut sina blad. De gröna bladen liknar nästan utsträckta händer, som klåfingrigt söker efter något att vidröra. Understundom dallrar de lite räddhågset till, såsom när vårregnets små droppar tränger ner genom trädkronorna.

Det är svårt att föreställa sig Planty utan hästkastanj. Vem skulle då ge skydd mot regn eller solen under de heta sommardagarna? Deras närvaro tycks nästan lika uråldrig som själva Planty, som om de alltid varit här. Men så förhåller det sig givetvis inte. Man har förvisso lyckats fastställa att hästkastanj var ganska vanligt förekommande på ett förhållandevis stort område före den sista istiden, men det skulle bara vara kring Balkan som de överlevde ismassornas framfart. Därav härrör alla dagens hästkastanjer från den regionen. Tidigare utgick man av någon anledning från att trädet kom från Asien, och det skulle dröja fram till 1800-talet innan världens botaniker accepterade tanken på att hästkastanj kom fram Balkan.

Intressant nog är hästkastanjen inte försedd med förmågan att sprida sig på egen hand. De är helt utelämnade till att få vår hjälp till att sätta ett nytt skott. Tidigare kan hästkastanjen dock ha haft någon form av glädje av uroxen, som lär ha spridit trädens avkommor. Men som alla vet dog uroxen ut på 1600-talet.

Det var alltså med människans hjälp som de första hästkastanjerna kom till Centraleuropa, och det i och med den turkiska expansionen på 1500- och 1600-talet. Men när den första hästkastanjen planterades i Planty hittar jag ingen källa som vill uppge. Inte heller finns det någon som säger hur många hästkastanjer som det kan finns totalt i hela Kraków. Däremot går det att få fram att det kan röra sig om upp mot 500 000 hästkastanjer i hela Polen. Det kan jämföras med att det blott finns några tusen exemplar kvar av beståndet på Balkan, alldenstund det är hårt ansatt av skogsbränder och avverkning.

I våra trakter består hotbilden mot hästkastanjen vare sig av eld eller såg, utan av en enventen mal som mumsar på trädets stam. Man vet inte varifrån hästkastanjmalen kommer. Några menar att den kan härröra från Balkan, medan andra avvisar detta lika bestämt. Det står ändå bortom allt tvivel att hästkastanjmalen är någon slags kosmopolit och som dyker upp lite varstans och där den behagar. Under de senaste åren har följaktligen mången hästkastanj råkat ut för denna fasot, och fler lär väl duka under, då ingen bot finns i sikte. Men i Planty har de trots allt ännu så länge herraväldet.

Dagens anteckning – 19 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På fältet där koncentrationslägret Płaszów i Kraków en gång stod har det gröna gräset redan jagat bort de sista resterna av vintern. Träden hjälper till med sina kronor som spirar i den allra skiraste gröna färgen. Bland buskarna hörs koltrasternas sång ackompanjerade av gransångarens pip i straccato och bofinkens långa sirliga slingor. Några bin och humlor surrar runt mellan alla maskrosor som skjutit upp ur marken. Ja, hela fältet är faktiskt prickigt av gula små fysionomier. Deras gula färg för mina tankar till påskliljor och snart har mitt sinne lyft högt upp mot den blå himlen, och hela vägen till Warszawa. Idag är det nämligen 83 år sedan upproret i Warszawas getto inleddes, och till åminnelse av detta uppror har man valt påskliljor som symbol då det ådrog sig kring påsk år 1943.

Sommaren 1942 hade tyskarna inlett stora deportationer av judarna från gettot i Warszawa. I tusentals förstes de samman och sattes på tåg mot olika koncentrations- och förintelseläger. Över 300 000 av gettots invånare mördades under bara några få månader. När påsken närmarde sig år 1943 hade alla i gettot förstått vad som väntade dem, och trots att de plågades svårt av svält, sjukdomar och besinningslöst våld utfört av tyskarna, lyckades en grupp samla krafter för ett väpnat uppror. På morgonen den 19 april var det tänkt att en stor deposition skulle verkställas, men tyskarna måtte ha blivit tagna på sängen när de inte möttes av skräckslagna judar, utan istället av envetna skottsalvor. Motståndet var så starkt att deportationerna helt enkelt inte kunde utföras så som det var tänkt.

De som slöt upp bakom uppropet hade på något mirakulöst sätt lyckats skaka av sig all ångest och uppgivenhet och istället vänt udden mot tyskarnas mördarmaskineri. Bland motståndsmännen fanns inte bara unga och starka män och kvinnor, utan bland dem fanns även många äldre, sjuka och till och med unga barn. Hersz Wasser, som var en av motståndsmännen, skulle senare säga att genom att vägra att kapitulera för tyskarna skulle deras motstånd också vara ett helt unikt form av trots. Men Marek Edelman, som tillika var del av upproret, poängterade också att alla som deltog visste att de var dömda att misslyckas. Man reste sig alltså inte för att man trodde att man skulle befrias, utan för att man vägrade mördas utan att göra motvärn.

Tyskarna svarade, sin vana trogen, på det mest bestialiska sätt. De skulle bränna ner hus för hus, för att komma åt uppropet. Många av de som kämpade tappert skulle också slukas av lågorna. Efter 28 dagar skulle så de sista resterna av motståndet vara utraderat. De som fanns kvar i gettot mördades på plats eller deporterades till Treblinkas gaskammare.

Det är lätt att i dessa sammanhang hänge sig åt olika former av sifferexercis, men låt dig istället påminnas om att alla dessa mördade var individer med sorger, kärlekar, glädjeämnen, humor, unika skratt och salta tårar. Precis som du och jag. Och nästa gång du ser en påsklilja kan du ju sända en tanke till alla i Warszawas getto, vare sig de var djärva nog att resa sig eller om modet svek dem, ty oavsett vilket val de gjorde, blev praktiskt taget alla berövade sin framtid.

—

PS. Bilden på påskliljorna är från ett tidigare tillfälle

Dagens anteckning – 18 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

De fyra tycks befinna sig på en kyrkogård. Deras sammanbitna ansikten säger att stillbilden har föregåtts av någon slags dramatik episod. Och runt omkring dem ser man också tydligt att det ligger blommor utspridda, som om de slängts ut i någon form av raseri. I mitten står en kvinna med sin vänstra hand, som man kan förmoda hålla i resterna från den bukett som trasats sönder, tryckt mot sin bröstkorg. Hennes ansiktsuttryck är inte lidande i klassisk mening, utan snarare som om hon skådar en annalkande fara i fjärran. På hennes vänstra sida syns en präst som studerar henne med en inkännande blick. Vid sidan av honom står ytterligare en man, men han är inte präst, utan snarare en knekt av något slag. En bit från de tre syns också en yngre kvinna, med en blomsterkrans i håret. Hennes ansikte är som förstenat, ja, det tycks faktiskt nästan som om hon vore förhäxad. Och det är mycket troligt att hon faktiskt är just det senare, enär stillbilden är från en scen ur operan “Häxan” av August Enna som sattes upp på Kungliga Operan i Stockholm år 1894.

Huvudrollen i denna opera sjöngs av sopranen Ida Brag, och det är hon som står med buketten tryckt mot sitt bröst. Ida Brag (Moritz) föddes faktiskt idag i Angered för exakt 160 år sedan. Det finns tyvärr inte mycket information att tillgå om Ida Brags liv. Det finns inga källor som berättar något om hennes barndom, hennes föräldrar och inte heller några som anger hur hon kom in på musikens bana. Men vad som går att finna är att hon blev inskriven på Musikaliska Akademien år 1883 för att studera sång. Hon studerade där i tre år innan hon fick möjlighet att resa till Paris för att vidareutbilda sig. Därefter ska hon ha fått anställning vid Operan i Köpenhamn innan hon debuterade på Kungliga Operan i Stockholm år 1890, där hon skulle verka i ytterligare åtta år.

Man kan anta att Ida Brag var en särdeles begåvad sopran som kunde behärska konsten att förmedla starka känslouttryck, och det särskilt med tanke på att Ennas opera “Häxan” lär vara en opera som kräver det av sina sångare. Idag är denna opera nästan helt bortglömd, och tillika dess upphovsman, men i slutet av 1800-talet var Enna enormt uppskattad. Han skrev flera operor som sattes upp på de stora operahusen i Europa. Enna föddes 1859 på Lolland i Danmark. Hans far var skomakare, och Enna förväntades gå i sin far fotspår, men han traskade istället i väg in i musikens värld. Det intressanta efternamnet kom sig av att Ennas farfar kom till Danmark från Sicilien, när han tjänstgjorde i Napoleons armé. Av någon anledning blev han kvar, gifte sig och sonsonen blev alltså sedermera en av de mest kända och hyllade danska tonsättarna. Ennas stora genombrott var “Häxan” och en förklaring till det var kanske Ida Brags vackra sopran, enorma gestaltningsförmåga och stora inlevelse på scenen.

Så vilken är då handlingen i “Häxan”, kan man undra? Det finns inte många källor som förtäljer något om det, men man kan ju förmoda att det rör sig om olycklig kärlek, ond bråd död, svek och bedrägerier. Ja, precis som man kan förvänta sig av en opera. “Häxan” var en av Ida Brags största roller och tillika en av de sista stora rollerna hon hade. Hon skulle dra sig tillbaka fyra år efter att denna bild togs och under de återstående två årtionden av sitt liv skulle hon inte stå på scenen, utan verka som sångpedagog.

Sigrid Hallgren som Almuth, Ida Brag som Thalea, Axel Sellergren som Prästen & Arvid Ödmann som Edvard i Hexan, Kungliga Operan 1894