viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 14 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är ganska troligt att några av läsarna av dessa envetna dagens anteckningar känner till att det är Georg Friedrich Händels dödsdag idag, men frågan är hur många av er som känner till att det idag faktiskt också är en födelsedag för en svensk ballerina, koreograf och riktig världsstjärna. Carina Ari, som hon kallades, föddes egentligen som Maria Karina Viktoria Jansson, på denna dag i Stockholm 1897. Hennes hem var faderslöst, och modern sjuklig större delen av Carinas uppväxt. Men det hindrade inte modern från att orka hitta en väg ut ur fattigdomen för sin dotter. Modern skrev nämnligen in Carina vid Kungliga teaterns dansskola, vilket skulle visa sig vara ett riktigt lyckokast av modern.

Bara något år senare skulle Carina Ari, 16 år gammal, begå debut på Stockholms Opera. Några år därpå skulle hon ingå i revykungen Karl Gerhards ensemblen på Fenixpalatset i Stockholm. Men det skulle visa sig att Carina Ari inte bara var en skicklig dansös utan även en mycket uppfinningsrik koreograf. Det första exemplet på hennes originella dansskapelser går att skåda i Mauritz Stillers stumfilm Erotikon från 1920. Samma år fick hon anställning på den Svenska baletten i Paris. Här skulle hennes stora internationella genombrott som dansös komma. En av de mest uppmärksammade uppsättningarna, där Carina Ari hade huvudrollen, var en föreställning som byggde på Hugo Alfvéns Midsommarvaka, med dekor och scenografi av Nils von Dardel. Under tiden i Svenska baletten skulle hon också träffa sin blivande man, tonsättaren och dirigenten Désiré-Émile Inghelbrecht. De två skulle sedemera samarbeta i flera uppsättningar.

Efter tre år i Svenska baletten bröt Carina Ari upp, och nu skulle hon även slå genom som koreograf. Bland annat låg hon bakom en föreställning med åtta danser (Scènes dansées) som skulle göra sådan succé att hon med den turnerade land och rike runt. Dirigent var hennes make och bland scenograferna märks Isaac Grünewald. 1927 fick hon i uppdrag att skapa danser till en fest på Élyséepalatset i Paris, där den franske presidenten närvarande. Hennes koreografi blev så uppskattad att hon snart gavs i uppdrag att skriva ytterligare en dansföreställning, men nu till Operan i Paris. Till den valde hon att utgå från Gabriel Faurés “Clair de lune”, men Carinas uppsättning fick istället titeln “Rayon de lune” (“Månstrålen”). Några år senare skulle Månstrålen även ha en bejublad uppsättning i Stockholm.

Carina Ari skulle vara verksam som dansös fram till 1939, då hon till mångas besvikelse lade balettskorna på hyllan. Och hon skulle inte heller verka i större utsträckning som koreograf efter det. Kanske berodde det på att hon gifte om sig med Jan Moltzer, som var en av ägarna till ett stort spritföretag. Paret skulle också lämna Europa och slå sig ner i Argentina. Om det var här hon slog in på sin andra yrkesbana, nämligen som skulptör, vågar jag dock inte svara på. Carina Ari skulle faktiskt bli förhållandevis framgångsrik även inom det området. En av de mest kända skulpturerna som hon skapade var en byst av Dag Hammarskjöld, som än idag finns att skåda i New York.

Carina Ari bodde fram till sin bortgång 1970 i Argentina, och efter sig lämnade hon ett stort arv som idag utgör en stiftelse som varje år delar ut stipendier till unga lovande dansare.

—

Carina Ari i Wien 1922

Dagens anteckning – 13 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Vissa dagar är det så många ord, nej, jag menar nu inte på ett negativt sätt, utan när varje ord har en mening, ja, lite större mening och innebörd än de annars har. Det är så det är när man ägnat en hel dag åt att umgås med en poet. Och det är precis vad jag gjort idag, ty dagen har helt gått i Lina Ekdahls tecken. Att få följa en poets tankebanor och oerhörda förmåga till associationer, nya, och helt oväntade, bortom de väntade vägskälen, är blott och bart en särdeles förmån. Orden vägs på en annan slags våg, där varje stavelse kan lysa med en tidigare okänd kraft. Orden lyser då upp en väg, både in i det inre, och ut på terränger som man inte ofta befinner sig i. Man vågar helt enkelt ta gamla beprövade ord i sin mun, smaka på deras karaktärer och finna att de inte alls är så enkla eller ensidiga som man tidigare trodde. Orden ges ett eget liv, bygger broar mellan olika sinnesstämningar som aldrig förut varit förbundna, banar väg in i alléer som kringgärdas av vidunderliga träd, vars grenar växer med oanad dynamik, och med bladverk i överraskande nyanser. Och med dessa nya förståelse för orden, som om de hade slagits ur sina gamla invanda bojor, skapas ett nytt himlavalv, där tanken faktiskt blir lite friare. Och ingenting av detta vore möjligt utan poesin och, kanske framförallt, inte utan poeter. Tack Lina!

Dagens anteckning – 12 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Utanför mitt fönster dök det plötsligt upp några små gynnare som ivrigt nafsade runt med sina små näbbar i murgrönan längs trädstammen. De skuttade upp och ner längs med stammen och tyngdlagen verkar det nästan helt ovidkommande för deras välbefinnande. Ibland är huvudet ner och rumpan upp. Trots att de inte öppnar sina näppar för att tillkännage sin sång, vågar jag drista mig till att påstå att det rör sig om årets första besök av lövsångare. Små är de verkligen. De väger inte mer än 11 gram och kroppslängden är blott 11 centimeter, men från vingspets till vingspets mäter det 19 centimeter.

Tillsammans med bofinken, tillhör lövsångaren faktiskt en av de vanligaste fåglarna i Sverige, och ska tydligen kan vara så många som 13 miljoner till antalet. Det ger alltså att det finns fler lövsångare under sommaren i Sverige än det finns svenskar. Svindlande tanke. De borde kanske få ha lite mer att säga till om, kan man tycka. Varför inte ge dem rösträtt? Men som alla vet är de ju inte bofasta, utan är ju bara sommargäster, så det där med rösträtt är kanske att ta i ändå.

Röst har de i vilket fall. Det finns väl egentligen ingenting mer sommarlikt än en lövsångare som slår sin lite vemodiga drill. Enligt min fågelbok kan dess sång liknas vid följande ramsa “snälla snälla snälla mamma kan jag få gå på bio ikväll klockan tio”. Jag vet inte om jag håller med om denna beskrivning, men den ger i alla fall lite perspektiv på vad som kan röra sig i deras små huvuden. Jag föredrar den polska beskrivningen av deras sång, som lyder “di-di-di-dye-dye-dejda-dejda-da”.

Med det polska namnet för lövsångare känns nästan onödigt tillkrånglat, på ett sådant där härligt polskt manér. Den kallas nämligen för “piecuszek” som är en diminutivform och betyder ungefär “liten spis”. Nejdå, ni behöver inte oroa er för att polackerna sätter i sig små lövsångare. Namnet ska tydligen anspela på lövsångarnas bo, som tydligen ska likna en ugn. Men varifrån det ukrainska namnet “vivtjaryk vesnjanyj” (Вівча́рик весня́ний) kommer sig av lämnar jag därhän. Alla förklaringar skapar fler frågor än svar. Det svenska namnet kommer ju sig antagligen av, som så tydligt illustreras utan för mitt fönster, att dessa fåglar gärna sitter bland löven.

Men de är som sagt förfärligt små, så någon bild blev det inte. Ni får istället studera dem i min fågelbok. Tilläggas bör att äggen inte är deras, utan de två närmaste är ukrainska och en gåva från min vän Flo. Det längst bak i bild är polskt.

Dagens anteckning – 11 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Hur tonsätter man ett verk för en nationell sorg? Den frågan måste den polske tonsättaren Andrzej Panufnik (1914-1991) ha frågat sig när han 1967 satte sig för att skriva ett verk till Katynmassakern. Går det över huvud taget att sätta toner till något så fasansfullt som den bestialiska handling som de sovjetiska trupperna utförde, när de våren 1940 mördade över 20 000 polacket och däribland 4000 polska militärer i skogarna utanför Katyn? I sitt verk “Katyn epitaph” valde Panufnik att låta en ensam violin föra in oss musiken. Den får sedan sällskap av träblås, som löper mot en gradvis stegring, som gestaltar en djup oro, våld eller utdragen smärta. Efter kulmen tynar musiken bort och kvar finns bara ödlslighet och tystnad.

Likaså är Panufniks fagottkonsert, som tillkom nästan 20 år senare, ett verk om nationell sorg. Verket är tillägnat den polske prästen Jerzy Popiełuszko, som mördades av av den polska säkerhetspolisen 1984. Den lågmälda inledningen, med fagottens dystra röst, sätter en tungsint stämning. Och det är väl bara en fagott som kan låta så sorgsen. Stämningen lättas dock upp och plötsligt hörs nästan lyriska och starkt känslomässiga motiv. Men över verket vilar ändå en illavarslande atmosfär, som inte går att skaka av sig. Inte ens avslutningens ljusare och mer fridfulla känsloläge lyckas föra undan känslan av att här har begåtts ett brott.

I kväll har jag fått höra Krakóws filharmoniska orkester framföra dessa båda verk, skickligt ledda av dirigenten Michał Klauza. Den utmärkta solisten var fagottisten Szymon Michalik. Under konserten fick vi även höra Krzysztof Pendereckis Agnus Dei och Mieczysław Karłowicz symfoni i e-moll (op 7), men det var Panufnik som gjorde mest intryck.

Dagens anteckning – 10 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På en åker mellan Tyniec och Skawina kammar en bonde jorden i ett fint mönster. Fram och tillbaka färdas traktorn med en maskin som mest liknar en väldigt kamm. Det är inte möjligt för mig att avgöra om han sår, eller om det är något slags förarbete inför sådden, men det ter sig mycket professionellt. Detta till trots att traktorn understundom gör något obegripliga piruetter. En traktordans, måhända.

En bit från traktorn syns en ståtlig stork peta lite förstrött i marken. Den håller kanske också på med något slags förarbete. Den tar några steg på sina långa ben. Stannar upp. Petar runt med sin tillika långa näbb och går sedan vidare till en annan fläck, där samma procedur upprepas. För bara några veckor sedan petade kanske just denna stork runt i marken bland lejon och elefanter någonstans på den stora kontinenten Afrika. Där stolpade den väl runt på sina långa ben på en torr savann och sökte bland stenar och torrt gräs efter ödlor.

Häromkring föredrar storken att hålla till vid våtmarker och födan består inte av ödlor, utan förnämligast av grodor, men ibland så får den hålla till godo med daggmaskar. Kanske är det sådana storken söker där ute på åkern.

Det är kanske inte alla som känner till att en stork kan bli upp till 25 år. En ansenlig ålder för en fågel, men det finns faktiskt andra fåglar som blir mycket äldre. Som sillgrisslan till exempel, som kan bli upp mot 40 år. De fåglar på vår jord som blir äldst är dock albatrosserna, och bland dem har man hittat individer som blivit över 70 år.

I Sverige finns det som bekant inte särskilt många storkar, men här i Polen tror man att det finns runt 40 000 par under sommartid, vilket faktiskt är över 20% av jordens alla storkar. Ett storkpar lägger mellan två till fem ägg varje år. Ungarna vårdas sedan av sina båda föräldrar, innan de efter ungefär två månader är beredda att lämna boet. Men redan efter några veckor är det dags att samla ihop sig och förbereda flytten till Afrika. Det är inte ovanligt att storkar arrangerar stora gillen på något fält innan det bär av. En avskedsfest helt enkelt. De flyger sedan rakt över Europa hela vägen till savannen med en genomsnittlig hastighet av ungefär 40 kilometer i timmen.

Men just nu har storken på åkern, där traktorn kammar marken inför sin sommarmundering, ingen tanke på flykt till Afrika. Den petar runt med sin långa näbb, och se där, nu fångade den sig visst ett skrovmål.

—

På bilderna syns varken traktorn, åkern eller storken utan ni får rätt och slätt tro mig på orden.

Dagens anteckning – 9 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Om du någon gång har hört Beethovens andra symfoni (op 36) så har du nog slagits av dess positiva anslag. Symfonin, som tillkom under en period som tillhör en av hans mest produktiva, skrevs 1801-1802 när han vistades i Heiligenstadt, som idag är en sömnig liten förstad till Wien, men som på Beethovens tid var rena landsbygden. De vilar något upprymd och muntert över stora delar av tonsättningen. Det kommer därför kanske som något av en överraskning att Beethoven faktiskt skrev denna symfoni under en av de svåraste perioderna i hans liv. Hans hörselnedsättning hade nått en sådan grad att den inte längre gick att dölja helt. Trots att han vid tillfället blott var 30 år gammal led han av andra fysiska krämpor, som egentligen bara anstår en äldre person. Men det var i synnerhet den tilltagande hörselnedsättningen som ansatte honom och han beskrev i brev till vänner att den jagade honom som ett spöke.

Men det var inte bara i Beethovens inre som det var oroligt. Runt knuten härjade Napoleons trupper och hela Europa höll andan och fasade för vad fransoserna skulle kunna ta sig till härnäst. Beethoven var väl medveten om vad Napoleon företog sig och såg med tillförsikt och spänd förväntan på den militära och politiska utvecklingen. Detta var nämligen under den tid då Ludde fortfarande tilltalades av Napoleons revolutionära idéer (hans attityd skulle senare förändras). Beethovens positiva inställning till Napoleon går också, enligt de som förstår sig på saken bättre än jag, att höra i den andra symfonin, som med sitt euforiska anslag rentav besitter en entusiastisk upprymdhet. Men om det råder ändå olika uppfattningar om det är Napoleons revolutionära idéer eller Beethovens inre kamp mot nedsatt hörsel och andra fysiska åkommor som gestaltas i musiken.

Första satsen (Adagio molto – Allegro con brio) inleds lite trevande och bygger långsamt upp en stämning av spänd förväntan. Långsamt för den in oss, med bland annat pompösa anslag av timpani, till en uppsluppen och energisk dans. Varje ton andas en enorm fröjd, glädje och även lite retsam kärleksfullhet. I den andra satsen (Larghetto) stannar vi av i våra danssteg. Den är faktiskt den längsta långsamma sats som Beethoven någonsin skrev och i den får vi fröjdas åt inslag av folkmusik (var det månne något han hört under sin vistelse i Heiligenstadt?). Det är kanske därför som vi blir lite överrumplade när vi leds in i den snabba tredje satsen (Scherzo: Allegro), som innehåller flera musikaliska överraskningar, ja, jag skulle till och med säga skratt. Men Beethoven skrattar inte åt oss, utan vill snarare få oss att dra på smilbanden en smula. Även i den fjärde och sista satsen (Allegro molto) fortsätter Beethovens musikaliska upptåg, som till exempel ett hickande motiv, eller den eggande och triumferande avslutningen som förstärks av inskjutna lugna passager.

Och man kan tänka sig att publiken som hörde symfonin vid sitt uruppförande idag fick exakt 224 år och fyra dagar sedan log lite lycksaligt under de sista glädjefyllda takterna.

Dagens anteckning – 8 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Planty råder det för denna årstid en osedvanlig tystnad. Fåglarna verkar hålla andan och bara några små försiktiga visslingar hörs från trädkronorna. Inte heller hörs skrålande turister eller gnolande gatumusikanter. Ett kyligt väderomslag har nämligen gjort att våren tycks ha satts på paus. Men som så ofta i Kraków ser det bara lugnt ut på ytan, ty någonstans inne i stadens väsen ruvar en ilska. Den har dock ingenting med de kyliga vindarna att göra. Nej, det handlar om hur borgmästaren Aleksander Miszalski sköter sitt uppdrag. Det råder, för att uttrycka sig milt, mycket olika åsikter huruvida han lämpar sig som borgmästare. Faktum är att hela kommunfullmäktige är ifrågasatt.

Många menar att borgmästaren är slösaktig med pengar och att han dessutom lovar runt men håller tunt. Men den tändande gnistan var införandet av en miljözon för biltrafik i Kraków. Miljözonen innebär bland annat att äldre bilar samt de som drivs med diesel inte får köra runt på Krakóws gator. När den infördes vid årsskiftet utbröt en folkstorm som utmynnade i en namninsamling till en folkomröstning för att avsätta borgmästaren och kommunfullmäktige. Kritikernas tyngsta argumentet var att miljözonen diskriminerar de ekonomiskt svaga. Men de nöjde sig inte med att få till stånd en namninsamling, utan de överklagade (tillsammans med Małopolskies vojvodskap) införandet av miljözonen till förvaltningsdomstolen i Kraków. Till kritikernas stora besvikelse gav förvaltningsdomstolen dock kommunen grönt ljus för miljözonen.

Det är mycket möjligt att namninsamlingen fick draghjälp av detta domslut, ty dess utfall blev till slut förvånansvärt voluminöst. Och av den anledningen tillkännagavs det igår att Kraków ska hålla en folkomröstning om borgmästarens och kommunfullmäktiges framtid den 24 maj.

Det är i det närmaste omöjligt att sia om hur utfallet kommer att bli. Borgmästaren har uppmanat sina anhängare att inte gå till valurnorna, så att valdeltagandet blir så pass lågt att omröstningen ogiltigförklaras. De som hoppas på kunna avsätta borgmästaren består av en brokig skara, med Łukasz Gibała (förloraren i förra borgmöstarvalet) i täten. Gibała är politiskt oberoende, och har tidigare associerats med vänstern. Men i sin avsikt att fälla borgmästaren har han fått draghjälp av oppositionspartiet Lag och rättvisa, som gärna ser att borgmästaren faller då han tillhör Donald Tusks parti Medborgarplattformen. Andra som ivrigt hejar på är det högerextrema partiet Konfederacjia, som på senare tid främst gjort sig hörda genom att piska upp antiukrainska stämningar. Någonstans i periferin finns även Grzegorz Braun, som tillika befinner sig på yttersta högerkanten. Han har främst gjort sig känd genom sina antisemitiska utspel och sin aversion mot Ukraina. Hur Gibała ska kunna tygla dessa krafter i ett möjligt nytt borgmästarval är en gåta. Månne hoppas han på krakowiternas sunda förnuft, men man kan ju tycka att han leker med elden.

Så även om det förfaller råda en sävlig och harmonisk stämning i Kraków, kan jag meddela att skenet bedrar. Och det i allra högsta grad.