viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 26 april 2026

Category: Uncategorized
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Den 26 april 1986 vaknade Europa upp till ännu en dag. De har flesta tog sig an den nya dagen genom att företa sig sina sedvanliga göromål. Man lagade frukost, gick till skolan eller arbetet. De flesta trodde kanske inte att den dagen skulle gå till historien överhuvudtaget. Men i staden Prypjat i dåtidens Sovjetunionen hade avgrunden bokstavligt talat öppnat sig. Efter en nattlig säkerhetsövning hade det uppstått en härdsmälta i en reaktor i kärnkraftverket Tjornobyl, och förloppet var, för att uttrycka det milt, explosionsartat. Brandmän skickades ut för att försöka släcka den rasande elden, men det skulle dröja över tio dagar innan man lyckades dämpa lågornas kraft.

Och genom reaktorns bortblåsta hölje strömmade radioaktivt utsläpp, som med vindens kraft spred sig hundratals kilometer över en stor del av norra Europa. Det spred sig blandad annat över delar av Polen och Ukraina, hela Belarus, vidare upp över Baltikum och även Skandinavien.

I Ukraina har denna olycka blivit en del av den kollektiva nationella identiten. Där kallas den sålunda inte för “olycka”, utan har fått benämningen Tjornobyl-katastrofen.

Det är hart när omöjligt att säga hur många som drabbats av det radioaktiva nedfallet, och det förekommer mycket skiftande uppgifter om antalet dödsfall som kan knytas direkt till katastrofen. Vissa gör gällande att det blott rörde sig om ett tjugotal som dog som en direkt följd av katastrofen. Men radioaktivitet är ju inte något som snabbt försvinner ur ekosystemet, så alla är överens om att många har insjuknat eller dött i spåren av Tjornobyl-katastrofen. Men där slutar också enligheten, ty det finns motstridiga uppgifter om hur många det kan röra sig om.

FN och Världshälsoorganisationen menar att det kan ha varit över 9000 som gått bort sedan katastrofen. Men andra bedömare säger att det kan röra sig om så många som upp till en miljon personer som blivit sjuka och har gått bort. Bland de länder som drabbats hårdast återfinns Ukraina. (Belarus har troligen drabbats i samma utsträckning, men dödsfall och insjuknade som går att knyta till Tjornobyl-katastrofen rapporterades inte i liknande omfattning, vilket ger att statistiken därifrån inte går att lita på.)

Oavsett hur många det är som har dött till antalet, så är det icke förty så att det Tjornobyl-katastrofen intar en särställning i det ukrainska medvetandet. Därför kommer det säkert inte som någon överraskning att många därför skildrar katastrofen genom konsten.

Bland dem finns tonsättaren Jevhen Stankovytj (Євген Станкович) som faktiskt har skrivit två verk tillägnad Tjernobyl-katastrofens offer. Den första han skrev på detta tema var verket “Svart elegi” (“Чорна Елегія”) för kör och orkester som tillkom 1991, med dikter av Pavlo Movtjan. Den svarta färgen ska inte bara symbolisera sorg utan även den brända marken efter katastrofen. Verkets kärna är dess klagan över allt och alla som gått förlorade. Verket lägger tidpunkten på rösterna och det finns något oroande kaotiskt över hela verket. Det andra verket han har skrivit med utgångspunkt i Tjornobyl-katastrofen är oratoriet Tjornobylsmoder (“Чорнобильська мати”) som skrevs 2011. Detta stycke har jag aldrig hört, men här lär Stankovytj fokusera mer på andlighet, sorg och reflektion, än kaos som han gjorde i Svart elegi.

Och kanske kan man anta att Stankovytj två olika tolkningar av Tjornobyl-katastrofen en del om hur den ukrainska synen på händelsen har förändrats över tid.

Dagens anteckning – 25 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är egentligen inte så många år mellan Johannes Brahms andra pianokonserten och César Francks symfoni i d-moll. Båda verken tillkom på 1880-talet, och skapades av två tonsättare som båda var födda under 1800-talets första hälft. Dessutom hade Franck studerat tysk, och då särskilt Richard Wagners, tonsättarkonst inför arbetet med sin symfoni. Men trots detta vilar något olikartat i tonspråken i de två verken. Som om de kommer från två diametralt olika universum.

Och det ligger kanske något i det, ty det var fasligt långt mellan den franska och den tyska världen på den tiden. De två hade ju under mycket lång tid legat i fejd med varandra, och dessutom försökte till exempel Habsburg distansera sig från det mesta som var franskt, och då kanske särskilt upplysningen, som nog gick stick i stäv med hela den habsburgska världsuppfattningen. Så det är ju inte särskilt överraskande att de två verken är så olika till sin karaktär.

Brahms andra pianokonserten förfaller mer lyrisk och stundtals även lekfull (särskilt avslutande sats), än Francks mer mystiska anslag och med dess kraftfulla orkestrering. I Brahms verk är det dessutom fokus på olika solister, och då inte bara pianisten utan även exempelvis första cellisten solo i tredje satsen. Franck har istället lagt sitt fokus på den kollektiva rösten, orkestern som helhet, än på gedigna solon. Men här finns ändå några viktiga soloinsatser, som exempelvis det vackra solot för engelskt horn. Dessutom är det Brahms som för ovanlighetens skull förfaller mer ljus och positiv än Franck, som har ett mörkt och lite grubblande anslag. Men det som ändå förenar de två verken är att de båda är lysande exempel på den sena romantikens tonspråk, där man kan finna drag av ett slags intellektualiserande över starka känslouttryck.

Som ni nog förstår krävs det stor skicklighet för att mejla fram dessa ansatser, vilket också Krakóws filharmoniska orkester, under ledning av den rutinerade dirigenten Marek Pijarowski, lyckades med under kvällens konsert. Solist ikväll var Piotr Alexewicz, som är känd för många som en av finalisterna i den nittonde Chopin-tävlingen. Inledningsvis var jag dock inte helt tillfredsställd med hans tolkning av Brahms andra pianokonserten, då jag tyckte hans anslag var för kantigt, okänsligt och tekniskt, vilket desto bättre reparerades under tredje satsen där hans ton blev mjukare. Kvällens starkast strålande stjärna var, i mitt tycke, emellertid orkestern, som i sedvanlig ordning briljerade.

Dagens anteckning – 24 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nu vet jag inte när tonsättaren Giacomo Puccini mötte Tosca för första gången, men det är troligt att det var i Sarah Bernhardts (1844-1923) skepnad, eller kanske snarare gestaltning. Kanske var det när hon besökte Milano, eller möjligen Rom. Pjäsen fanns nämligen nämda skådespelerskas största framgångar, och hon skulle spela huvudrollen i flera uppsättningar av den samt dessutom turnera med den land och rike runt. Författare till pjäsen hette Victorien Sardou och var under sin tid en riktig världsstjärna, men idag är han väl bortglömd. Han skulle förresten skriva flera dramer, men det var just de med Sarah Bernhardt som han fick störst framgång.

När så pjäsen Tosca hade premiär i november 1887 var det stor uppståndelse. Inte många ville förse chansen att få se den stora stjärnan i en ny roll. Publiken må ha varit rusik av att få se Tosca gå under i slutet av pjäsen, men kritikerna var inte lika begeistrade. Någon menade att det var en vulgär pjäs, utan vettig intrig och utan intressanta karaktärer. Andra menade att den var klumpig och hade en obegriplig handling som inte riktigt hängde ihop.

Men alla var ändå hänförda av den stora stjärnan Sarah Bernhardt. Det var helt enkelt hon som gjorde att pjäsen, trots de usla vitsord, skulle gå för utsålda hus kväll efter kväll. I Paris skulle den gå med Bernhardt i huvudrollen över 200 gånger. Och när hon sedan turnerade med den till andra stora städer skulle namnkunniga personer, så som exempelvis Oscar Wilde, uttrycka sin aktning för hennes rollprestation. I Rio de Janeiro fick hennes framträdande dock ett snöpligt slut, ty hon bröt benet i den avslutande scenen. Detta benbrott skulle dessvärre aldrig läka och sedermera leda till att hon fick amputera benet.

När Puccini (runt 1900) sedan skulle skriva sin opera efter pjäsen är det ju mycket troligt att det faktiskt var Sarah Bernhardt som satt på hans näthinna. Likaså har operasångerskor låtit sig inspireras av berättelser om Bernhardts tolkning. Jag vet dock inte hur det är med kvällens föreställning. Mycket vatten har ju runnit under broarna sedan Sarah Bernhardts tid. Men man kan ju ändå förmoda att Sarah Bernhardts ande på något sätt svävar även över denna uppsättning på Opera Krakowska.


Sarah Bernhardt i rollen som Fooria Tosca

Dagens anteckning – 23 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Uttrycket “mellan hägg och syren” sägs ha sitt ursprung från en skomakare som kände att han behövde ta ut lite semester under försommaren. Han satte därför helt sonika upp en skylt på sin dörr som sa att han tagit ledigt mellan dessa två väldoftande växters blomning. I Sverige innebär det ju ett antal veckor, men häromkring skulle en sådan skylt inte ge skomakaren särskilt många dagar ledigt, ty de två blommar ofta nästan samtidigt, eller bara med någon veckas mellanrum. Och just nu befinner vi oss i den ljuvliga tiden, där häggen blommar för fullt och syrenens små blomknyten börjat veckla ut sig.

Ordet syren går faktiskt att spåra till en flöjt. Nej, känn nu inte att ni förlorar fattningen helt, utan allt har givetvis en helt logisk förklaring. Inspirationen till syrenens tilltalsnamn går nämligen att spåra till nymfen Syrinx i den grekiska mytologin. Hon lär ha varit av följeslagare till Artemis som var jakten och kyskhetens gudinna. De båda ville å det bestämdaste behålla sina oskulder, men Syrinx uppvaktades envist av guden Pan, som helt enkelt inte kunde få Syrinx ur sitt huvud. Till slut blev situationen ohållbar och hon beslöt sig för att fly från Pans påstridiga frierier. Hon tog sig därför till Arkadien där hon lyckades övertala sin far Ladon, som också var en flod, om att hon skulle förvandlas till vassrör vid flodbädden. Där stod hon och alstrade det där typiska frasset och suset som bara vassrör kan.

Hon skulle nog stå där ännu och vagga med vattnets svallvågor och vindens sus om det inte vore för att Pan plötsligt dök upp. Han var rasande då han inte kunde äga henne och lät därför, med en grekisk guds logik, hugga ner vassen, alltså sin älskade Syrinx, och konstruerade en panflöjt av vassen. Därav kallas panflöjt för just syrinx på grekiska.

Men hur blev då växten uppkallad efter en nymf som blev förvandlad till vass och fick framleva sina dagar som en panflöjt? Ja, det vette fåglarna, skulle man kunna säga, men faktum är att det finns källor som säger att syrenens stam gör sig alldeles utmärkt som material för att bygga flöjter. Men det kan kanske också beror på hennes förtjusande och eggande yttre som månne förde tankarna till just syrenens ljuvliga doft och dess charmerande små blommor.

Dagens anteckning – 22 april 2026

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

På min väg genom staden låter jag min blick svepa mellan dem jag möter. Jag broderar med små stygn alla brottstycken av historier och livsöden som företar sig på min väg.

Som den om den lilla hunden, med tillhörande dam. Hunden sniffar omsorgsfullt genom en grästuva innan den med en kirurgs noggrannhet placerar sin gula stråle på gräsets strån. Förnöjt traskar den vidare mot nya grästuvor att samspråka med.

Eller som den med tre unga kvinnorna som brottas med mobilens kamera i ett tappert försök att fånga den perfekta selfien med Wawel som bakgrund. Hur de vänder sin bästa sida mot mobilens lins, men ändå skakar missbelåtna på sina huvuden när de ser resultatet och så lyfter de mobilen återigen för ännu ett försök att fånga det felfria porträttet. Ett oändligt kretslopp, tycks det som.

Och på min näthinna fastnar även det brottstycket av en historia om den unge mannen med de överdimensionerade hörlurarna, som med raska steg går med siktet inställt på något okänt. Men så plötsligt börjar han snegla lite nyfiket, ja, han kanske rentav lite muntert och förstulet på de tre kvinnornas olika krumbukter framför mobilens lins. För ett ögonblick tycks det till och med som om den unge mannens ögonkast ska fästas i en av kvinnornas ögon, men innan jag vet ordet av har hans blick vänts inåt mot det som hörs i hörlurarna.

Lite längre bort syns en annan man vandra med jäktade steg genom staden. Det tycks som om han satt på sig sin finaste mundering, med sin skinnjacka med färgglada trianglar som pekar bestämt nedåt och hans lite för påsiga röda byxor, som flaxar kring benen. På huvudet syns hans långa, grå hår fläkta lätt i vinden. Eller så är det måhända bara vinddraget från hans framfart som skapar effekten.

Han passerar en kvinna, iklädd svart skinnjacka och väldiga svarta kängor, som sitter på en parkbänk. Hon sitter med armbågarna mot knäna och vilar sitt böjda huvud i sina händer. Det korpsvarta håret hänger ner över hennes ansikte, och hon sitter nästan stilla, men det är något som… Ja, är det inte så att hon… jo, det är bestämt så att hon gråter. Men så tittar hon plötsligt upp och hennes läppar krusas till ett leende innan handen lyfts till en hälsning mot någon som är på väg mot hennes bänk.

—

Teckning av Gustav Söderström

Dagens anteckning – 21 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

En grupp turister står vid Wawels fot står och tittar upp mot en påle. Turisterna ruskar förundrat på sina huvuden och ropar något glatt till varandra. Pålen tycks verkligen ha satt igång deras fantasi. Och det är inte att undra på, ty den är fascinerande till sitt yttre. Pålen är inte rund utan har fyra sidor och längst upp syns fyra huvuden med hattar som tittar ut från varje sida av pålen. Det tycks röra sig om två män och två kvinnor. Under de fyra finns mindre varianter av dessa och längst ner håller några klumpigare figurer upp de övriga.

Pålen som står vid Wawel är en kopia av en faktisk påle vilken kallas för Avguden från Zbrutj, eller ibland även Zbrutj Svantevit efter en fyrhövdad slavisk gud. Den hittades egentligen av en slump år 1848 i byn Lytjkivtsy (Личківці) vid floden Zbrutj (Збруч) som ligger i dagens Ukraina. Det hade varit en osedvanligt torr sommar det året och flodens vattennivå hade inte i mannaminne varit så låg. Plötsligt började en märklig påle skymta under vattenytan, och snart strömmade folk till för att hjälpa till med att dra upp pålen på stranden. Man slet och drog, med det verkade som om pålen satt fast. Till slut tog man oxar till hjälp, men kanske var de för starka, ty pålen bröts av och basen försvann ner i flodens dy.

Pålen blev givetvis en sensation i byn, och snart nådde ryktet om pålen hela vägen till Kraków, och stadens arkeologiska förening skickade ut en av sina män för att göra en undersökning om vad det kunde röra sig om för påle. Det är möjligt att han blev alldeles tagen av åsynen, ty han glömde helt bort att göra en ordentlig undersökning om hur den hade upptäckt och transporterade den sålunda helt sonika till Krakóws arkeologiska museum. Efter att ha studerat pålen närmare kom man fram till att den kunde härröra från 800- eller 900-talet samt att dess blotta existens bevisade att slaverna hade haft en mycket komplex religion och kultur. Dessa slutsatser cementerades och skulle kanske stå fast än idag om det inte vore för att vi människor är flinka tvivlare.

Bland dagens forskare finns de som är skeptiska till att Avguden från Zbrutj verkligen är gammal. De pekar på den vårdslösa undersökning som gjordes när pålen hämtades till Kraków. Arkeologerna hade inte tecknat ned några vittnesmål om hur den hittades eller varför den dök upp just då ut vattnet. Det låter kanske som en petitess, men avsaknaden av en grundlig undersökning ledde helt enkelt till att man kunde ifrågasatt dess äkthet. Likaså finns det forskare som menar att figurerna på pålen inte alls stämmer överens med de figurer man hittat på andra föremål från den tiden. Andra är skeptiska till det här med hattarna längst upp på pålen. Inte hade man den typen av hattar på 800-talet, menar de och ruskar på sina huvuden. Därtill är pålen huggen i kalksten, vilken tydligen bara svårligen kan dateras. Och andra forskare tillägger att det är omöjligt att en påle i kalksten skulle kunna vara så välbevarad efter att ha legat under vatten eller jord under flera hundra år. Det finns till och med de som går så långt som att hävda att pålen är en bluff och egentligen skapad av den polske poeten Tymon Zaborowski (1799–1828) som föddes och levde i Lytjkivtsy. Enligt denna teori skulle Zaborowski av oklar anledning ha gett skulptörer i uppdrag att skapa en påle av detta slag, men strax därefter gick han bort och pålen glömdes bort.

Nåväl, oavsett hur det är med den saken så har Avguden från Zbrutj blivit något av en symbol för tidig slavisk kultur. Och dess tjuskraft är påtaglig, vilket tydligt kan skönjas i de förundrade turisternas ansiktsuttryck, där de står och gapar mot kopian av orginalet, som sig månne är en bluff.

Dagens anteckning – 20 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Under den grå himlen har hästkastanjerna i Planty vecklat ut sina blad. De gröna bladen liknar nästan utsträckta händer, som klåfingrigt söker efter något att vidröra. Understundom dallrar de lite räddhågset till, såsom när vårregnets små droppar tränger ner genom trädkronorna.

Det är svårt att föreställa sig Planty utan hästkastanj. Vem skulle då ge skydd mot regn eller solen under de heta sommardagarna? Deras närvaro tycks nästan lika uråldrig som själva Planty, som om de alltid varit här. Men så förhåller det sig givetvis inte. Man har förvisso lyckats fastställa att hästkastanj var ganska vanligt förekommande på ett förhållandevis stort område före den sista istiden, men det skulle bara vara kring Balkan som de överlevde ismassornas framfart. Därav härrör alla dagens hästkastanjer från den regionen. Tidigare utgick man av någon anledning från att trädet kom från Asien, och det skulle dröja fram till 1800-talet innan världens botaniker accepterade tanken på att hästkastanj kom fram Balkan.

Intressant nog är hästkastanjen inte försedd med förmågan att sprida sig på egen hand. De är helt utelämnade till att få vår hjälp till att sätta ett nytt skott. Tidigare kan hästkastanjen dock ha haft någon form av glädje av uroxen, som lär ha spridit trädens avkommor. Men som alla vet dog uroxen ut på 1600-talet.

Det var alltså med människans hjälp som de första hästkastanjerna kom till Centraleuropa, och det i och med den turkiska expansionen på 1500- och 1600-talet. Men när den första hästkastanjen planterades i Planty hittar jag ingen källa som vill uppge. Inte heller finns det någon som säger hur många hästkastanjer som det kan finns totalt i hela Kraków. Däremot går det att få fram att det kan röra sig om upp mot 500 000 hästkastanjer i hela Polen. Det kan jämföras med att det blott finns några tusen exemplar kvar av beståndet på Balkan, alldenstund det är hårt ansatt av skogsbränder och avverkning.

I våra trakter består hotbilden mot hästkastanjen vare sig av eld eller såg, utan av en enventen mal som mumsar på trädets stam. Man vet inte varifrån hästkastanjmalen kommer. Några menar att den kan härröra från Balkan, medan andra avvisar detta lika bestämt. Det står ändå bortom allt tvivel att hästkastanjmalen är någon slags kosmopolit och som dyker upp lite varstans och där den behagar. Under de senaste åren har följaktligen mången hästkastanj råkat ut för denna fasot, och fler lär väl duka under, då ingen bot finns i sikte. Men i Planty har de trots allt ännu så länge herraväldet.