viewpoint-east.org

Över sanddynerna, som skiljer Kronoskogen i Ängelholm från Skäldervikens azurblå vatten, lösgör sig oväntat en väldig svart skugga. Först syns bara det svarta huvudet, med manen som fångas av vinden. Sedan tar den de första stegen ut på stranden med sina väldiga hovar.

Hästen låter sig lydigt ledas ner mot vattnet, men dess svans säger att något inte riktigt är som det ska. Den höga svansföringen och dess viftade från sida till sida ger ett oroligt intryck.

Och mycket riktigt. Plötsligt gör hästen en bestämd u-sväng och börjar dra sig tillbaka mot Kronoskogen.

Men hästens förare har andra planer och börjar om med att föra hästen mot vattnet. Proceduren upprepas om och om igen med den enda skillnaden att hästens u-sväng förekommer oftare ju närmare de kommer vattenbrynet.

Men så helt oväntat står de båda i vattnet. Efter en stunds betänketid böjer hästen sin väldiga hals ner mot vattenytan och nosar lite förbryllat på det som nu omger dess hovar. Lika överraskande som hästen hamnade i vattnet lyfter den tvärt mulen från vattennivån och börjar ihärdigt ruska på huvudet så att manen svingas som en väldig solfjäder längs med dess nacke.

Och så tar hästen några snabba kliv upp ur vattnet igen.

Men trägen vinner heter det ju och föraren lyckas med några väl avvägda, utlagda villospår få hästen att gå ut en bit i vattnet. Snart syns de gå i skritt bort mot Utvälinge och om en stund är de nog faktiskt helt utom synhåll.

Det finns de som menar att dammsugare – nu syftar jag alltså på kakan och inte på det väsnande åbäke man är nödd och tvungen att nyttja en gång i veckan – är bördig från Danmark. Där ska denna kaka kallas för “træstammer”, men det finns inga källor som lyckas redogöra på ett trovärdigt sätt för kakans tillblivelse i Danmark. Det enda matnyttiga, om man nu kan använda det ordet i samband med kakor, som jag kan hitta är att “træstammer” har ett nära släktskap med “romkugler”, som i sin tur framställs av rester från wienerbröd. Så med andra ord är “træstammer” sprungna ur wienerbröd och egentligen “romkugler” som rullats ut till längder istället för bollar.

Eftersom den svenska dammsugaren skulle ha släkt i Danmark, hävdar vissa att den också är mest populär i Skåne, men tro mig när jag säger att den är minst lika omtyckt längre upp i vårt avlånga land.

Alla kännare av dammsugare verkar vara rörande överens om är att det är mycket oklart när och dessutom var den första svenska dammsugaren tillkom. Några gör anspråk på att den blev till i Kramfors någon gång under andra världskriget. Men lika många verkar vara av den bestämda uppfattningen att dammsugaren såg dagens ljus i Boden på 1920-talet. De av er som är hemma i svensk geografi vet ju att dessa båda platser ligger på behörigt avstånd från Skåne och Danmark, så den mest trovärdiga teorin är ändå att dammsugaren tillkom i Malmö. Det menar en viss Mats Karlsson, som verkar ha undersökt saken mycket noga.

En nyhet för mig var att “dammsugare” tydligen inte alltid har kallats för “dammsugare”, utan det första vedertagna namnet var “punschrulle”, vilket belyser med all önskvärd tydlighet vad rullen innehåller. Det mer vaga namnet “dammsugare” ska tydligen ha myntats år 1968 av en viss Sven Faringer.

Hur det än förhåller sig med sanningshalten i något av ovanstående nedtecknat låter jag vara osagt, men jag kan emellertid hävda med bestämdhet att de godaste dammsugarna är de som bakats av en riktig konditor. Dammsugare är ju vanligt gröna med chokladbruna ändar, men konditorn på Kakboden i Höganäs har bakat sina egna i regnbågens färger, månne en hyllning till Stockholms Pride som avslutas idag.

I högra hörnet av en målning av den svenska landskapskonstnärinnan Josephina Holmlund (1827-1925) skymtar en bullig fysionomi fram som tydligen ska föreställa resterna av den medeltida borgen Kärnan i Helsingborg. När målningen tillkom under mitten av 1800-talet stod Kärnan i ruiner och blott som en skugga av sina fornstora dagar.

Den första borgen på platsen tillkom dock troligen redan på vikingatiden, och det rörde sig om flera olika borgar och flera av dem byggdes på 980-talet efter beslut av Harald Blåtand. Helsingborg nämndes första gången 1085, och i detta fall betyder “borg” inget annat än just borg (och inte som i gårdagens anteckning där “borg” härleds till “brant klippa”).

I början av 1100-talet byggde man två kortlivade torn av standsten, men dessa revs av oklar anledning och fick istället ge plats åt ett nytt torn som byggdes på order av den danske kungen Erik Menved. Det är också troligt att denne kung bodde i tornet, som strax omgavs av en mur med tillhörande befästning och till och med en kyrka. Man har länge trott att Kärnan byggdes först i slutet av 1300-talet, men med ny teknik har man kunnat konstatera att tegelstenarna kommer från tidigt 1300-tal.

Kärnan skulle tillsammans med Kronborg på andra sidan sundet få en stor betydelse i det kungariket Danmark, då man med hjälp av dessa båda borgar kunde ta tull av alla skepp som passerade. Och så skulle det vara ända till freden i Roskilde 1658, då Skåne föll i svenskarnas händer. Kanske stack den gamla danska borgen ögonen, ty Karl IX beslöt att riva borgen. Det skulle ta över ett år innan fästningen var nedmonterad, men man lät alltså tornet Kärnan stå kvar. Man ville väl påminna skåningarna om hur illa det kunde gå om man satte sig upp mot Stockholm. Men det var också så att Kärnan fungerade väl som fyr för sjöfararna och på dess topp placerade man dessutom en väldig svensk flagga. Möjligen för att reta danskarna på andra sidan sundet. Men trots att Kärnan användes som en slags fyr lät man byggnaden förfalla.

I mitten på 1700-talet överlät Sveriges regering Kärnan till Helsingborgs stad, men jag vet inte om det var särskilt goda ägare av denna kulturhistoriska klenod, ty man lät förfallet fortgå till slutet av 1800-talet, då ingen mindre än arkitekten till Helsingborgs rådhus, Alfred Hellerström, fick i uppdrag att rå om arbetet med att restaurera Kärnan. Sin vana trogen lät Hellerström förstärka känslan av medeltida riddarromantik och därför står nu Kärnan på sin höjd och ser lite ut som något som passar som kuliss i en kostymfilm med riddare.

Nåväl, fokus för målningen är dock inte alls Kärnan, utan den Essenska villan, även kallad Konsul Olssons villa efter den konsul som bodde där i nästan 50 år. Villan byggdes ungefär samtidigt då Josephina Holmlund satt på landborgen och målade ett porträtt av staden, som både är sig lik och väldigt olik på en och samma gång.