viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 13 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

De står där, något murriga av tidens tand, på sin piedestal och stirrar lite svårmodigt ut i tomma intet. Det kanske blir så om man tvingas stå i ett vägkapell i över 300 år. Men de har i alla fall sällskap av varandra, de två herrarna. På ena sidan finns den böhmiska prästen och martyren Johannes Nepomuk, som av oklar anledning sägs ha torterats och sedan kastats i Vltava från Karlsbron i Prag år 1393. På den andra sidan finner vi Jesus, vilken väl inte kräver någon närmare presentation. De två har under århundraden alltså stått rygg mot rygg på samma plats, och under tidernas lopp har de haft möjlighet att studera världens olika gångarter. Frågan är vad de skulle kunna ha att säga om vårt tidevarv, men sanningen att säga ser de inte ut att vilja småprata.

Vägkapellet som de två herrarna är hänvisade till sattes upp 1723, ja, det är vad man tror eftersom det är det året som syns på sockeln. Någon annan källa finns tydligen inte. Sedan dess har de alltså stått där och visat vägen för dem som kommit vandrande eller färdats längs med Wisła. De sägs också skydda mot onda andar och visa sjukdomar på porten.

Man kan med viss rätt fråga sig hur de hamnade där, och passande nog finns det en legend knuten till deras ankomst. Det sägs nämligen att de en dag kom flytande längs med Wisła och av någon orsak flöt de upp på stranden vid samhället Przewóz. Det är mycket osäkert varifrån de kom och likaså är det osäkert om legenden verkligen är sann. Hur det än förhåller sig med den saken lät man sätta upp de två herrarna på piedestal och där ha de alltså fått stå.

Det finns också de som menar att platsen för vägkapellet inte valdes av en slump, utan att det tidigare kan ha funnits ett hedniskt altare vid vilket man ska ha lämnat olika offer. Samhället Przewóz har mycket gamla anor och torde ha varit bebodd innan den nämndes för första gången på slutet av 1400-talet.

Nåväl, när man tröttnat på att studera de tigande herrar, kan man lukta på förvildad luktört, följa ladusvalornas flykt över vetefälten eller företa en närstudie av vildmorötternas anspråkslösa, men förtjusande blomning. Eller bara följa Wisłas blanka yta med blicken.

Dagens anteckning – 12 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I äppelträden har blommorna sedan länge blommat ut, och pollinerats för att knyta ihop sig till små frukter. Lite syrligt tycks de hänga från sina grenar, där de betraktar omvärlden med det som tidigare var deras blomfäste. Kanske hade de föredragit att förbli blommor, och slippa ödet att inmundigas av diverse organismer. De är kanske inte heller medvetna om vilken särställning de har i våra, ja, praktiskt taget nästan alla, kulturer.

Äpplen nämns ju som bekant i bibeln, men givetvis också i flera mytologier. I den nordiska mytologin förknippas äpplen nog främst med kärleksgudinnan Idun som jämt och ständigt bar omkring på en korg med äpplen, som enligt diverse källor var de som höll gudarna unga. Inom slavisk mytologi är det dock svårare att hitta en tydlig koppling till äpplen, men vissa källor anger att en vår- och sommargudinna vid namn Lada kan förknippas med äpplen. Men faktum är att man tvistar om hon verkligen vara en av gudarna inom slavisk mytologi eller uppstod senare. Hon nämns nämligen första gången i Gniezno-predikningarna, som är en samling predikningar som nedtecknades första gången på 1400-talet. Hennes namn ska också ha förekommit i flera äldre folkvisor. Men under 1800-talet började man ifrågasätta om ordet “Lada” i visorna verkligen syftade på en gudinna, och debatten huruvida gudinnan Lada existerade (alltså som gudinna) i den slaviska mytologin fortsätter faktiskt ända in i våra dagar, så låt oss återvända till äpplen som förefaller vara ett mindre omtvistat ämne.

Det svenska ordet äpple är som alla vet inte särskilt unikt, utan har släktingar i flera språk. Men det är kanske lite mindre känt för alla och envar att till exempel det polskans “jabłko”, ukrainskans “jabluka” (“яблука”) eller litauiskans “óbůlas” också ingår i samma familj. Man kan ju därför med viss rätt fråga sig varför ett och samma ord har ynglat av sig så till den milda grad att det dyker upp i flera olika språk i Europa. Svaret kan kanske vara, med betoning på “kanske”, att ordet härstammar från orten Abella (även Avella) i Italien, vars namn enligt källor kan betyda “staden där äpplen kommer från”. Men denna fråga dryftas ännu, ty det kan lika gärna vara tvärtom, alltså att staden har uppkallats efter äpplen, eftersom de odlades där.

Ja, så här kan man hålla på och associera hit och dit utan att för den delen riktigt beröra själva äpplet. Men som synes är de inte riktigt mogna ännu.

Dagens anteckning – 11 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Som svarta skärvor singlar de ner från skyn till skymningens gyllene ljus, där de möts med sina karaktäristiska tjut. Ibland möts de, som i en kyss, men det är ju blott en tornseglarförälder som lämnar över ett stycke föda till en av sina avkommor. Snart kretsar de kring Wawels torn, innan natten omsluter oss alla, och tornseglarna försvinner in i sina reden.

Under tornseglarnas himmelska dans, knatar människorna tillsammans i sommarnatten, och deras polygotta sörja blandas upp med tornseglarnas vinande tjut. Språken flyter in och ut ur varandra. Polska flyter in i engelska. Tyska sugs upp av spanska. Italienska hoppar in i svenskans ställe.

Och här och var bryter ukrainska eller ryska genom strömmen av språk. Tillsammans med polska utgör de snart sagt stommen i den språkliga ljudbilden i Kraków, eller vilken annan stad i Polen. I Kraków bor det uppemot 80 000 till 100 000 ukrainare, vilket är ungefär 10 % av befolkningen, och det gör dem till den största minoritetsgruppen. De flesta av dessa kom faktiskt före det ryska anfallskriget mot Ukraina, så de är väl integrerade i samhället, men deras modersmål är och förblir ukrainska eller ryska. Några av dem som talar ryska är belaruser men de utgör en långt mindre grupp, på ungefär 10 000 talare.

Om man bara utgick från olika medier, skulle man nästan kunna få för sig att talare av dessa två språk, ryska och ukrainska, inte vågade göra sig hörda i Kraków, av rädsla för att bli trakasserade eller i värsta fall misshandlade. Under senare tid har det förekommit flera rapporter om misshandel och verbala attacker mot ukrainare. Och dessa rapporter har ökat lavinartat under de senaste veckorna, sedan grälet om Ukrainska upprorsarméns (UPA) brott i Volynien under andra världskrigets slutskede. Idag var det också minnesdag för de som föll offer, så det har funnits en oro för att ukrainare skulle kunna utsättas för attacker. Men ännu så länge har jag inte sett något sådant rapporteras.

Verkligheten är ju som bekant också mycket mer komplex än vad olika nyhetsmedier kan återge. Om man rör sig i Kraków hör man tydligt att de två språken, ukrainska eller ryska, talas av ungefär var tionde person, och så även ikväll. Under de senaste dagarna har jag även upplevt att det strömmat till fler ukrainare till Kraków, vilket sannolikt kan förklaras med att det är semestertider, men även de tilltagande ryska attackerna på Kyjiv.

Men det finns de ukrainare som inte vill tillkännage sin härkomst beroende på rädsla för angepp, och de väljer istället att tala polska med varandra, trots att de har exempelvis ukrainska som gemensamt modersmål. Och även om de månne inte utgör en majoritet, så måste deras rädsla uppmärksammas. Det är helt enkelt oacceptabelt att man i ett fritt och öppet land väljer att dölja sitt modersmål.

Och man skulle önska att detta också kunde vara något som Polens premiärminister eller president kunde fokusera på en sådan här dag. Men jag har dessvärre inte heller sett några sådana rapporter.

Dagens anteckning – 10 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På dagens datum för 191 år sedan föddes Henryk Wieniawski, en man som skulle visa sig ha flera strängar på sin lyra (eller månne violin). Det finns nämligen de som menar att han kan ha varit den siste riktigt stora violinvirtuosen som även gjorde sig känd som en ypperlig tonsättare. Han skulle under sin livstid turnera land och rike runt och var än han kom hyllades han för sin fantastiska teknik som han ledigt förenade med övertygande känsla och engagemang.

Men Henryk Wieniawski inledde sitt liv i Lublin. Både far och mor var av judisk börd, men båda hade konverterat till katolicismen. Modern konverterade strax innan sitt giftermål, medan fadern hade blivit katolik redan när han inledde sina studier till läkare. Fadern hette vid födseln Helman i efternamn men bytte till Wieniawski, vilket kan härledas till en stadsdel i Lublin. Tillsammans skapade de ett hem bland annat rådde över en av de mest livskraftiga salongerna i staden, vilken flera författare, musiker och teaterfolk besökte. Dessa skulle berika familj Wieniawskis salong, där man gav konserter, hade uppläsningar och heta diskussioner och mindre teaterföreställningar. Den vitala miljön i hemmet skulle prägla flera av barnen, och förutom Henryk blev en av bröderna en framstående författare samt att en annan blev framgångsrik pianist.

Henryks första violinlärare var hans mor, men snart såg familjen till att han fick utvecklas under en av sin tid mest kända violinster från Warszawa. När Henryk var åtta år for han till Paris för att studera för de främsta bland violinister. Efter bara tre år tog han examen och tilldelades till och med en guldmedalj för sina färdigheter och enorma studiebegivenhet. Omedelbart efter sin examen gav han sig ut på sin första stora turné och han rosades var än han framträdde, vilket ledde till att han praktiskt taget skulle vara på resande fot i över tio år. 1860 blev han erbjuden positionen som konsertmästare i den ryske tsarens hov, en tjänst som han skulle inneha i 12 år.

Efter sin tid i Tsarryssland begav han sig till USA och ut på en åtta månader lång turné. Under denna turné gav han hela 215 konserter, alltså nästan varje kväll! Han stannade i USA ytterligare två år innan han återvände till Europa och slog sig ner i Bryssel för att undervisa på konservatoriet i staden. Men under denna tid skulle också hans svaga hjärta göra sig påmint. Han var därtill kraftigt överviktig och kunde bara med svårighet röra sig längre sträckor. Under sina sista år kunde han inte ens stå under konserterna, utan fick framföra sina solon sittande på en stol. Till slut mäktade hjärtat inte med och han gick bort 45 år gammal.

Henryk Wieniawski lämnade efter sig flera fantastiska tonsättningar, såsom hans violinkonserten i d-moll, op. 22 från 1870. Men verkförteckning är förhållandevis lång, ty han började faktiskt tonsätta redan som barn. Bland de tidiga tonsättningarna märks hans första opusnummer, “Grand Caprice Fantastique”, som tillkom när han var 11 år. I detta verk hör man tydligt hur han låtit sig inspireras av Paganini, men man kan redan i detta verk höra små embryon till hans senare tonsättarkonst.

Dagens anteckning – 9 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är möjligt att inte alla hyser varma känslor för valthorn. Varför man inte hänförs av detta instrument är dock en gåta för mig. Ty finns det något annat instrument med lika ombytlig stämma som valthorn? Dess klangfärg är ofattbart rik, där den ena stunden kan ha ett heroiskt anslag till att i nästa låta som en trumpen och ynklig lipsill. Den kan inställsamt smeka dina trumhinnor, för att i nästa ögonblick bli ett rytande odjur. Man kan följdaktligen med viss rätt beskriva valthornet som ett nyckfullt instrument. Och i vissa fall förhäxar valthornet den som blivit förtjust i det, en åkomma som dessvärre (eller varför inte “desto bättre”) har hemsökt mig.

Av den anledningen gick jag ikväll till Tempelsynagogan i Kraków för att få uppleva en konsert inom ramen för ett internationellt symposium för valthornister som pågår i Kraków under sex dagar. Det mesta under detta symposium är endast tänkt för de närmast sörjande, alltså valthornister från världens alla hörn, men några arrangemang är öppna för den oansenliga lilla skara som drabbats av valthorn, men inte spelar instrumentet själv.

Konserten inleddes med ett stycke på temat världsfred av Saar Berger. Med valthornets utmärkta hjälp skapade han med utgångspunkt från en judisk tonskala en stund för stillhet och eftertanke. Det kanske förefaller som ogörligt att skapa stillhet genom toner och klanger, men eftersom det rörde sig om valthorn var det fullt genomförbart.

Under konsertens andra del mötte vi istället kriget, med ett stycke för tio hornister kallat “War Horns” av Paweł Pudło. Här fördes vi ut på en svindlande och understundom skakande resa på valthornets fascinerande ocean av klanger, vilket rörde upp en flodvåg av känslor och tankar hos mig, som inte enkelt låter sig formas till ord.

Dagens anteckning – 8 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Med sina smala fysionomier står vetet nu på fälten och pekar ivrigt mot himlen. Deras kroppar är egentligen för unga och skörden lär dröja, men de förefaller nästan vara lite brådmogna, som om de ville säga att det är dags. Det är hart när omöjligt att begripa att det inne i de där små spensliga stråna ryms 42 kromosomer, nästan lika många som hos oss människor. Och det finns tydligen skäl att tro att deras kromosomsammansättning dessutom är än mer komplicerad än vår. Tänk, där ser man.

Vetet löper som en röd tråd genom människans historia. Man har funnit rester av vildvete bland lämningar från jägarfolk som levde 20 000 år före vår tideräkning, och man tror därtill att vetet var den första grödan som man lyckades tämja i Mellanöstern för ungefär sisådär 12 000 år sedan. Till och med i Norden lär vetet ha varit en gröda som man odlade tidigt.

Men i Norden tappade vetet av oklar anledning snart mark mot korn. Kanske var korn en lättare gröda att odla på våra breddgrader, eller så tyckte man att det var mer mättande. Det skulle faktiskt dröja ända till mitten av 1800-talet innan vetet åter började odlas på större arealer i Norden. Men på frågan om varför vetet åter blev efterfrågat, har man tydligen inte något svar på. En möjlig förklaring kan vara att priset på socker gick ner och att bagerier kunde baka bakverk. Vetet gjorde därför också entré inom matlagningen, och man bytte exempelvis ut kornmjöl mot vetemjöl i pannkakorna eller i såser.

Fälten med vete började sålunda breda ut sig, inte bara i Sverige utan över hela världen. Den största producenten av vete idag är Kina, tätt följt av Indien och Ryssland. Men det finns nog bara ett land i världen som i sanning förknippas med vetefält, och det är tveklöst Ukraina. Det finns månne något annat land som har låtit pryda sin flagga med ett vetefält, men det finns sanna min ord inget annat land som lyckats marknadsföra detta lika väl som Ukraina. Dagens ukrainska flagga är förvisso inte den första ukrainska flaggan, utan ingår i en lång rad av olika flaggor som använts av ukrainarna. Men vid självständighetskriget 1917-1920, antog man den gul-blå flaggan officiellt och på den vägen är det.

I dagarna, när tonläget mellan de styrande i Ukraina och Polen har skruvats upp till att de nästan skriker i facett, förs mina tankar ideligen till Ukraina. Och kanske beror mina tankars rörelse också på att många polacker nu reagerar mot de hårda ordalag som hörts från bland annat presidenten.

Och kanske är det också därför som vetefälten just nu lyser särdeles gult mot en nästan blå himmel, som för att påminna alla om hur viktigt det är att fortsätta stödja och hjälpa Ukraina.

Dagens anteckning – 7 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

När tåget gungade med mjuka rörelser in mot perrongen på Helsingborgs centralstation, tog jag ett fast grepp om min rullväska och banade väg mot dörrarna. Plötsligt lösgjorde sig en stämma ur den annars stilla tågvagnen. “Vi mahlerianer håller ihop”, konstaterade rösten på engelska, som visade sig tillhöra en stiligt ekiperad man i övre medelåldern.

Det tog ett ögonblick innan jag förstod, hur han kunde veta vad som rörde sig i mitt inre (ty det är där Mahler oftast uppehåller sig, om ni nu undrade) tills jag drog mig till minnes att det satt ett klistermärke på min väska som förkunnade “Mahler grooves” (en slogan som förövrigt myntades av Leonard Bernstein på 1970-talet). Nu sitter förvisso klistermärket ännu kvar på väskan och jag skulle av den anledningen egentligen kunna använda presens som tempus, men eftersom händelsen som skildras ådrog sig för några år sedan är jag nödd och tvungen att använda preteritum.

Nåväl, när jag väl hade återfått fattningen efter chocken att någon faktiskt hade uppmärksammat och förstått innebörden av klistermärket på min väska, började vi språka. Det visade sig att den stiligt ekiperade mannen var på affärsresa och kom från Amsterdam, där han var en regelbunden besökare på konserthuset Concertgebouw, på vilken det stundade en Mahler-festival. Vi hann avhandla än det ena och än det andra om Mahlers musik innan våra vägar skildes åt.

Men till trots att mötet var kort erhöll jag en solid känsla själsfrändskap av ovanligt slag. Känslan som uppstod berodde dock inte alls på den stiligt ekiperade mannen i sig, utan att den födde insikten om hur Mahlers musik förenade oss. Det var som om det löpte ett osynligt band från den lilla böhmiska hålan Kaliště, där Gustav Mahler föddes idag för 166 år sedan, till vårt samtal. Bandet som knöt oss samman färdades över årtiondena, via världskrig, gränsförflyttningar, Förintelsen, modernisering, internet, och flätade sig samman våra liv, våra känslor, minnen, sorger och glädjeämnen med Mahlers musik. Ty även om man är ensam i det ögonblick man lyssnar till Mahlers toner, delar man alltid effekten av att bli berörd.

Men jag torde nog också våga påstå att en annan bidragande orsak till min starka reaktion på mötet också kan gå att finna i att det var så ytterst oväntat. Det är nämligen nästan ställt bortom all rimlighet och även tänkbarhet att man kan springa på en mahlerian på ett tåg som rullar in på Helsingborgs centralstation.

Hur många av vår sort som finns i världen vågar jag mig inte på att skatta. Det kan månne röra sig om flera miljoner som drabbats av Mahler. Men gemensamt för oss alla är att vi nog aldrig riktigt kan räkna med att bli befriade, och inte heller tror jag att det är något vi traktar efter.


Gustav Mahler (1860-1911) år 1909 i Toblach.