viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 14 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Kung Bure har återvänt till staden, och sin vana trogen strösslar han små vita kristaller omkring sig, som välvilligt fångas upp av trädens grenar, buskagens burriga fysionomier och markens upphöjda tuvor. Våren har, för denna gång, färdats till varmare breddgrader. Lämnat staden åt sitt öde.

Genom Planty vandrar paren arm i arm, under paraplyer som pryds med snöns vita kostym. En skotsk terrier traskar lite villrådigt över den vitklädda gräsmattan. Med sina tassavtryck bildar han en slags hundens tankemönster, omöjlig att avkoda för ett mänskligt öga. Terriern nosar, prövande tycks det som, på de färska snöflingorna. På dess svarta nos och päls landar snöflingor, men lika fort som de landade smälter de bort av hans varma kropp.

Vid Wawel syns en spårvagn upptagen med sina vardagliga göromål, så som att kränga längs sitt invanda spår och beslutsamt skramla över korsningarnas växlar. En cyklist slirar fram över kullerstensgatorna, på jakt efter den vår som härbärgerade häromkring bara igår.

Wisłas svarta kropp skär som brukligt genom staden, ännu är hon inte klädd i is. Hos henne färdas snöflingorna något hastigare, som om de jäktade någonstans. Kanske till ett kärleksmöte någonstans vid flodens strand. Ett snöflingornas tillhåll som snart glöms av tö.

Detta är vad jag lyckas fånga, när jag hastar genom staden i mina lågskor, med snöflingorna fästa i min lugg. Ögonblicksbilder som frambringar den art av njutning som bara åsynen av en stad man älskar kan ge.

Men lite tveksam känner jag mig ändå till vinterns oväntade omfamning.

Dagens anteckning – 13 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Planty syns en trött man sitta på sin piedestal och luta sig mot ett svärd. Det tycks blåsa, ty hans skägg av sten verkar ha fångats av en vind. Vid hans fötter sitter ett medtaget gossebarn. Det är svårt att sia om varför de har slagit sig ner där de har, men kanske är de ute någonstans på den ukrainska stäppen och har blivit orkeslösa av de till synes oändliga viddena.

Det skulle nämligen kunna stämma in på mannen som står, eller snarare sitter, staty i Planty, då det rör sig om skalden Bohdan Zaleski (1802-1886), som förknippas med den “Ukrainska skaldeskolan”, en litterär gruppering som uppstod under 1800-talets första hälft. Det som utmärker gruppen är att de skildrade motiv från den ukrainsk folkkultur, histora, myter, landskapet och även berättelser om kosackerna. De som tillhörde denna grupp hade alla någon koppling till dagens Ukraina, som då till största delen styrdes av Tsarryssland, samt att de var polskspråkiga. Med sina bidrag skulle de forma en uppfattning om Ukrainas roll i polsk kulturhistoria. Som ni förstår så är detta idag ett känsligt ämne och inte alla i dagens Ukraina omhuldar skalderna i ovannämnda gruppering.

Nå, Bohdan Zaleski hade ett nära band till det som idag utgör Ukraina. Imorgon är det nämligen 223 år sedan han föddes i byn Bohatyrka som ligger strax söder om Kyjiv. Byn är mycket liten och det tycks som om det enda de riktigt yvas över är nämnde Bohdan. Familjen var en fattig adelsfamilj och snart fick han flytta till Uman (också i Ukraina) och bo hos en annan familj för att studera. Redan tidigt visade han prov på sin skarpa penna och flyttade därför snart till Warszawa för vidare studier. Där träffade han förkämpar som ivrade för polsk självständighet som han anslöt sig till. Detta engagemang gjorde att han tog värvning på polska sidan i Novemberupproret (1830-31), där polska upprorsmän gick i krig mot Tsarryssland. Kriget skulle bli mycket blodigt och snart stod ryssarna som segrare. De polacker som hade stått på den polska sidan förvisades till Sibirien, men Bohdan lyckades mirakulöst fly och en kringflackande tillvaro skulle nu ta vid och skulle vara livet ut.

I exil skulle han dock fortsätta verka för Polen och han satt under en tid i sejm (som också var i exil). Han skulle också bli vän med nationalskalden Adam Mickiewicz, men de dock skulle bryta med senare i livet. Han blev också nära vän med tonsättaren Fryderyk Chopin, som han delade kärleken till folkmusik med. Zaleskis dikter var ofta författade med en rytm, och flera blev tonsatta (dock inte av Chopin). Genom Chopin skulle Bohdan också träffa sin blivande fru, Zofia Rosengardt, som var elev till Chopin.

Bohdan Zaleskis litterära produktion kan egentligen beskrivas med tre ord: “kärleken till Ukraina”. Hans kanske mest kända verk är “Duch od stepu” (“Stäppen ande”) från 1841, som är en melankolisk betraktelse över stäppens stora vidderna. Bilden han ger av Ukraina, i detta verk och många av sina andra, är ljus, lyrisk och kärleksfull och han skildrade gärna den ukrainska stoltheten. Under hela sitt liv längtade han tillbaka till sina hemtrakter i Ukraina, men han fick aldrig återvända, utan slutade sina dagar i Paris.

Dagens anteckning – 12 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Våren håller sig krampaktigt kvar ännu någon dag, och redan på morgonen syntes folk skapa långa ringlande köer. Ty idag firas fettorsdagen, den polska motsvarigheten till fettisdagen, vilket markerar inledningen på fastan. Så på denna dag äter man pączek eller pączki i plural. Pączek är en slags friterad munk fylld med sylt, och liknar inte fastlagsbullen alls, förutom på kalorimängden. Polackerna älskar denna bulle till den milda grad att de äter omkring 100 miljoner pączki bara idag. Det innebär att varje polack äter minst två var idag. Själv har jag med nöd och näppe lyckats få i mig en.

Man började faktiskt äta pączki redan i Rom under romartiden, och bullen sökte sig senare vidare upp i Europa och hamnade slutligen i Polen. Initialt var den fylld med kött, men på 1500-talet började man göra söta bullar. Själva ordet pączek ska tydligen vara en diminutivform av “pąk” som härrör från ett urslaviskt ord som anspelar på något runt, eller något som sväller. Det är sålunda oklart om det syftar på själva bullen eller på den som äter den. Från polska språket har pączek sedan spridit sig till andra slaviska språk, men en riktig pączek kan man faktiskt bara få i Polen. Och givetvis äter man en pączek idag, för annars lär man får otur.

Det finns flera olika varianter av bullen och under mina år har jag lyckats leta mig fram till vilken variant som passar mig bäst, nämligen den med plommonmarmelad. Om man är skeptisk till det kan man istället välja en bulle med rosenmarmelad (usch), hallonsylt (så tråkigt), vaniljkräm (det är väl inte vaniljhjärtan heller) eller någon annan mer experimentell fyllning så som pistage (som passar baklava bäst). Men nu får det vara slut snackat och jag hugger in på årets (antagligen enda) pączek.

Dagens anteckning – 11 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ett par svanar glider med sina tunga nästan sävliga vingslag över Wisłas blanka yta. Deras vita fjäderdräkt är snart sagt den enda vita som återstår att skåda här runt omkring, ty snön har gett vika för mycket efterlängtade plusgrader.

Svan på polska har två mycket olika termer, den vetenskapliga “cygnini” och den mer vardagliga och folkiga “łabędź”. Men det är den sistnämnda termen man oftast hör polacker säga. (Den första termen används mest av ornitologer.) Enligt källor har ordet “łabędź” minst två rötter, där den ena sträcker sig till det latinska ordet “albus” som ni nog anar betyder vit, och anspelar på den vita fjäderdräkten, medan den andra roten går att finna i urslaviska. Det gör att flera slaviska språk har snarlika namn på svanar.

I ukrainskan kallas svan “lybid”, men de flesta ukrainare associerar inte bara ordet till fågeln utan även till huvudstaden Kyjiv. Lybid nämns nämligen i den beryktade Nestorskrönikan som skrevs på 1100-talet. Enligt den legenden var Lybid syster, eller möjligen dotter, till Kyjivs grundare bröderna Kyj, Sjtjek och Choryv. Hon ska ha varit så oerhört vacker att hon förvred huvudena på alla män. En efter en kom friarna till henne och bad om hennes hand. De lovade guld och gröna skogar, men Lybid bara skakade på huvudet, hon ville inte gifta sig. Hon visade dem därför helt sonika på porten.

Hon levde så i slottet med sina bröder, eller möjligen far, tills det att de, eller denne, dog. Lybid stod nu på bar backe och tvingades lämna allt bakom sig. Hon byggde sålunda en hydda på en kulle och där bodde hon helt ensam och alldeles utblottad. Sorgen var så stor att hon inte kunde sluta gråta. Hon grät och grät och hennes tårar bildade till slut floden Lybid, som faktiskt rinner genom Kyjiv än idag. Men tydligen går denna historia att bestrida, ty det ska vara lite oklart om hon gifte sig eller inte. Det finns även källor som menar att hon var gift, men hon var dessvärre otrogen sin man, som svarade med att mörda henne, vilket innebar att han hamnade i krig med hennes bröder. Det finns också andra uppgifter som anger att hon kan ha varit en vit svan som varnade Kyjiv-borna för översvämningar. Nå, vi får helt enkelt vänja oss vid tanken på att vi nog aldrig får reda på vem hon verkligen var.

Man är inte heller helt säker på om Lybid har något alls med ordet för svan att göra. Någon källa menar nämligen att hennes namn kan anspela på ett urslaviskt ord för “bergstopp”. Ytterligare andra menar att det kan ha ett skandinaviskt ursprung. Vilket då, kan man undra.

—

På bilden syns dock inte floden Lybid, utan gamla kära Wisła.

Dagens anteckning – 10 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Planty har Kung Bure lämnat, eller kanske helt enkelt glömt, kvar några smutsgrå högar som tidigare kallades för snö. Den ligger som små isiga klumpar och tycks föredra att uppehålla sig där snön en gång pressades samman av en sko eller hundtass. Det är märkligt att något som en gång var fagert som ny och ung, blir motbjudande och icke särskilt önskvärd som åldring. Men misstolka mig inte, jag gör absolut ingen jämförelse med oss människor, ty till skillnad från oss verkar snön inte alls bli vis av levnad, utan bara bli till is. Den har kanske missuppfattat något.

Under det som en gång var snö syns jorden titta fram. Den har dessvärre inte klätt sig för tillfället, den blev kanske tagen på sängen och är fortfarande naken utan ett endaste strå av gräs. Men två svarta småhundar, som är ute och går med sina människor, har klätt sig efter väderleken, och bär stolt sina stiliga vintertäcken. De två hundarna tittar lite forskande på varandra. Frostigt tycks det helt enkelt. Det verkar som om de båda överväger, lägger fram argument för och emot, huruvida de ska nosa närmare på varandra. Men ingen av dem tycks vilja bryta isen, och snart drar de åt vars ett håll med sina människor i släptåg.

På polska har hund fått ett synnerligen märkligt namn, nämligen “pies”. Ordet är så märkligt att man faktiskt inte kan komma överens om varifrån det kan tänkas härröra. Vissa menar att det är ett slags ljudhärmande ord, och kommer sig av att man tidigare kallade på hundar genom att göra ljudet “ps, ps”. Själv trodde jag att det var något som okunniga använder när de försöker kalla på katter. Ytterligare en teori menar att pies kommer från det latinska ordet “specio” som betyder “jag ser”, vilket anspelar på hunden som vakthund. Ännu några andra menar att “pies” har släktskap med det polska ordet för öring (“pstrąg”) som i urslaviska har en adjektivform som betyder “prickig” eller “fläckig”. Hunden skulle därför kunna kallas för “den fläckiga”.

Så här kan man i det närmaste hålla på i oändlighet, vilket inte var avsikten med den här anteckningen. Men innan vi lämnar “pies” måste vi ändå uppehålla oss vid den märkligaste teorin. Den menar nämligen att det går att finna ett släktskap mellan “pies” och “pisuarem”, alltså pissoar. Fast eftersom hundarna fanns långt före pissoarerna kan man tänka sig att det snarare handlar om ett verb för “att kissa”. Hund enligt denna teori skulle alltså betyda “den som kissar”, vilket förvisso är sant, men det är kanske bäst att vi lämnar det här ämnet innan jag får ovett.

Dagens anteckning – 9 februari 2026

Category: Uncategorized
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Utanför mitt fönster syns ljusen lysa upp praktiskt taget varje fönster. De varma ljusvågorna söker sig ut genom fönstren till den mörka kvällen, där de snuddar vid trädens ännu nakna grenar, gäckar en vintergå gräsmatta innan de upplöses och omslutes av mörkret. En spårvagn jäktar förbi på gatan, och dess upplysta vagnar bildar ett mönster som om de vore en vacker halskedja av glimmande guld. På bergets topp syns TV-tornets fysionomi glimma i rött och vitt.

Allt detta ljus som strömmar är så vardagligt och ordinärt, något förväntat och upplevs nästintill som en rättighet, men bara några mil österut, i Ukraina, kan man inte vänta sig att lampan tänds när man trycker på strömbrytaren. Elementen är kalla och ur kranen kommer det i värsta fall inte ens en droppe vatten. Detta på grund av att Ryssland har bombat viktig energiförsörjning, vilket har lämnat Ukraina i mörker och kyla. På de flesta håll i Ukraina har man elektricitet färre timmar än de man är utan. I till exempel Lviv kommer de allra flesta under morgondagen bara ha elektricitet sex till sju timmar. På andra håll ser det ännu sämre ut. Man har kanske inte någon elektricitet alls, eller bara någon enstaka timme.

På detta sätt kan man säga att Rysslands terrorisering av den ukrainska civilbefolkningen varit extremt lyckosam. Och bombningarna kyler inte bara ut och försätter ukrainarna i mörker, de skapar också brist på information om hur ukrainarna har det. Allt färre av mina ukrainska vänner syns till på sociala medier. De som tidigare varit aktiva och som praktiskt taget varje dag publicerat något om hur det är att leva i det krigsdrabbade Ukraina, syns allt mer sällan online. Och jag tycker mig märka att detta även påverkar traditionell media utanför Ukraina. Det var länge sedan som Ukraina var en toppnyhet varje dag. Nuförtiden sker det kanske på sin höjd någon gång i veckan.

Men trots det svala intresset från media för att skildra ukrainarnas lidande tycks stödet från allmänheten inte ha avtagit. I Polen har befolkningen på bara någon vecka samlat in över 10 miljoner zloty (cirka 25 miljoner kronor) till inköp av generatorer. Och i Sverige pågår bland annat Radiohjälpens insamling “Ge Ukraina värme” som i skrivande stund uppnått över åtta miljoner kronor i insamlade medel. Så trots allt mörker syns små skärvor av hopp.

Dagens anteckning – 8 februari 2026

Category: Uncategorized
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det sägs att sydkoreanen Kim Ung-yong innehar titeln som den i världen med högst IQ. Han ska dessutom redan i barndomen lyckats skrapa ihop runt 210 poäng i detta gåtfulla test. Själv lär jag nog landa på en betydligt lägre summa, enär det tog en del på krafterna bara att producera de två inledande meningarna. Förhoppningsvis finns det andra intelligenser som man kan hoppas att man besitter. Och ikväll fick jag anledning att begrunda just IQ-test, och möjligen även intelligenser, på ett lite annorlunda sätt, nämligen genom musiken. Nu befinner jag mig ganska ofta i musikens värld, men det är sällan den ger mig anledning att kontemplera över vår uppfattning om intelligens.

Verket jag lyssnade till var ett konsertant uppförande av Enno Poppes opera “IQ – ett testbatteri i åtta akter” (2011–2012) med libretto av Marcel Beyer. Ensemblen var Spółdzielnia Muzyczna, vilka har inriktat sig på att framföra samtida konstmusik. Det brukar vara omtumlande att bevista några av deras konserter, och att beskriva deras framträdande skapar alltid en hel del tankemöda. Kvällens tilldragelse var inget undantag från den regeln.

Bara att beskriva klangvärlden innebär en utmaning, ty på scenen fanns akustiska, elektroniska och digitala instrument som tillsammans med sångare skapade en säregen struktur som fogades samman av de olika instrumentens uttryck och sångarnas olika solopartier. Några av instrumenten lät dessutom helt olika sig själva. Som exempelvis wagnertuban, vilken för ovanlighetens både ägde en eterisk och len ton (annars tycker jag mest att den tutar). Eller kontraaltklarinetten som med sin säregna knarrande ton plötsligt tycktes lyfta och sväva en bit ovanför de övriga instrumenten. Dessutom agerade musikerna inte bara musiker, utan de sjöng också (och det inte så oävet). Sedan tillkommer alla byten av stilarter, från konstmusik, till elektronisk musik, till jazz och som ena stunden hade en systematik för att i nästa stund finfördelas och formas till ett gytter snarare än musik.

På min beskrivning kan man kanske få uppfattningen att hela verket låter onödigt framtvingat och tillgjort, men faktum är att jag tycker att Poppe lyckas i sitt uppsåt att granska IQ-test. Han ger oss både eftertanke och lockar oss till skratt, vilket tordes vara ett uttryck för någon slags intelligens.

—

Uppsättningen ingår i årets upplaga av festivalen Opera RARA