viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 3 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På ett isflak i Wisła står en skarv och bröstar upp sig. Med sin långa näbb lyft mot skyn, får den ett något högdraget utseende, som om den tittar på omgivningen lite överlägset, docerande. Dess stora fötter, som nästan liknar fiskarnas fener, sticker ut under kroppen. Plötsligt tar den en skutt från isflaket och dyker ner under ytan, där den uppehåller sig så pass länge att man nästan börjar räkna ut den och misströsta att den någonsin ska bli synlig igen. Men den tålmodige kan snart få se hur den tvärt dyker upp långt från platsen där den dök. En skarv kan dyrka till 20-30 meters djup, men i regel är den inte under vattenytan längre än en halv minut.

Intressant är att deras fjäderdräkt inte är vattenavstötande, vilket faktiskt också är en förklaring till varför de kan dyra så djupt. Man har tidigare antagit att skarvarnas förkärlek för att sitta med vingarna utbredda kommer sig av att de försöker torka sina vingar så att de kan flyga. Men denna teori ifrågasätts idag, då detta beteende även förekommer när de inte har dykt. En alternativ teori är därför att de försöker värma upp magen efter att de ätit kalla fiskar. Med två så vitt skilda hypoteser kan man lätt få för sig att vi faktiskt inte har en aning om varför skarvar gör som de gör. Nåväl, vad vi vet är i alla fall att de äter fisk, och då upp till 500 gram på en dag. De äter fisken med fördel hel, och spottar sedan helt sonika ut sådant som fiskben och fjäll.

Men det finns mer om skarven som länge inte var helt fastlagt, så som dess systematik. De har placerats både i gruppen storkfåglar och pelikaner, och man har tidigare menat att det finns skäl att tro att de är släkt med både pingvinerna och sulorna. Idag placeras de dock i gruppen sulfåglar.

En kategori som skarvar dock ingår i är den föga smickrande gruppen “de minst omtyckta bland fåglarna i Sverige”. Det här är förstås inte vetenskapligt belagt, utan bör betraktas som en anekdotisk iakttagelse. En vanlig synpunkt är nämligen att de med sin spillning skräpar ner och förfular tillvaron. En annan anmärkning brukar vara att de äter upp all fisk. Andra tycker att de väsnas för mycket när de häckar. Alla företeelserna gäller förvisso även för oss människor, men man vill kanske helst inte ha konkurrens och önskar vara herre på täppan med att producera utsläpp, skräna och äta upp fiskar. De ovannämnda skälen var kanske orsaken till att man tidigare jagade skarv hårt, vilket ledde till att skarven praktiskt taget var utrotad i Sverige i början av 1900-talet. Efter att den fridlystes har antalet ökat i Sverige under de senaste 40 åren.

I andra kulturer, så som i Japan och Kina, har man istället försökt dra nytta av att skarvarna är styva fiskare. De användes till exempel som hjälpredor vid fiske, men metoden förefaller hjärtlös, då man satte en snara kring skarvens hals så att den inte kunde svälja fisken den fångat. Det är dock lite oklart hur pass utbrett denna metod är idag.

Men i Wisła kan skarven simma lugnt och behöver varken frukta fiskare med snaror eller jägare. Den är här, precis som i Sverige, fredad om inga synnerliga skäl föreligger.

Dagens anteckning – 2 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

En vit måne lyser från sin upphöjda position på himlen ner på människorna, växterna och djuren som gör sitt bästa för att undkomma den isande kylan som ofta går hand i hand med fullmånen. Det är ett fenomen jag aldrig lyckats förstå mig på, det där att fullmånen vintertid ofta ackompanjeras av de kallaste nätterna. Kanske har det något med dragningskraften att göra, en slags planeternas dragkamp om herraväldet. Och kanske är det också därför som så många konstnärer intresserat sig för just månen, som exempelvis den danske tonsättaren och kulturkritikern Knudåge Riisager (1897-1974).

Trots att Riisager var dansk föddes han faktiskt inte i Danmark utan i dåtidens Tsarryssland, närmare bestämt i Kunda som ligger i dagens Estland. Familjen flyttade tillbaka till Danmark när Knudåge var tre år, och Köpenhamn skulle därefter bli hans bas, med avbrott för studier i Paris. Det var förresten i Paris som han plockade upp nyklassicismen samt den franska klangvärlden, genom tonsättare som Igor Stravinskij och gruppen Les Six, där bland annat Arthur Honegger, Darius Milhaud och Francis Poulenc ingick. Detta skulle innebära att Knudåge Riisager under sin livstid betraktades som den mest internationellt sinnade bland de danska tonsättarna.

Knudåge Riisagers verkförteckning består i huvudsak av balettmusik, men innehåller även en omtalad trumpetkonsert från 1933. Utöver det är förteckningen inte överdrivet lång, och det beror på att han under större delen av sitt liv också arbetade inom danska statsförvaltningen samt att han var en ivrig kulturskribent. Han skrev runt 400 artiklar, och var en flitig debattör.

Nu vet jag inte om Riisager var särskilt fascinerad av månen eller kalla nätter, men en av hans baletter handlar just om månen i ett kyligt samiska landskap. Det är inte för utan att man en så kylig kväll som ikväll nästan tror att man är i Sápmi och inte i Kraków. Baletten, som heter “Månerenen” (op. 57) skrevs 1956 och utgår från ett manus till en skräckfilm (som hette “Den vita renen” när den utkom 1952) författad av bland annat en av skådespelarna, nämligen Mirjami Kousmanen.

Berättelsen handlar om den samiska flickan Aili som har förälskat sig i Nilas, som i sin tur dessvärre har förälskat sig i en annan flicka. Aili går då till shamanen Nåiden för att be om hjälp, men istället lurar han in henne bland sina renar och förvandlar henne till en vacker vit ren. När hon inser vad som har hänt försöker hon frigöra sig från förtrollningen men shamanen blir då ursinnig och kastar ner henne i en ravin där hon nattetid lockar ner unga män i ravinens djup. Under dagarna är hon dock en vacker ung kvinna, som snart förvrider huvudet på Nilas. Han anar hennes hemlighet och ger sig i kast med att försöka befria Aili från hennes förtrollning. Han dödar den vita renen, men de två kan ändå inte leva lyckliga tillsammans av någon anledning som jag inte riktigt förstår.

Precis som övriga verk av Riisager präglas också denna tonsättning av nyklassicism, men han väver här in inslag av samisk musik, så som rytmik. Och anslaget i den inledande “Prelude” ger en föraning om att denna berättelse inte kommer att sluta väl.


Knudåge Riisager här porträtterad av sin fru Åse Riisager.

Dagens anteckning – 1 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Låt oss stanna kvar en stund i Henriette Nissen-Salomans sällskap, och bekanta oss med hennes make. Siegfried Saloman föddes 1816 i danska Tønder som balanserar på gränsen mellan Danmark och Tyskland. Av namnet kan man förstå att han var av judisk börd, men man bör dock notera att efternamnet löd Salomon i födelseattesten. När och varför efternamnet ändrades har jag inte funnit några källor som redogör för. Pappa var köpmannen Isaac Solomon och modern hette Veilchen Geskel. Det är oklart hur många syskon Siegfried hade, men hans yngre bror, Geskel Saloman, ska sedermera har tillhört grundarna av Göteborgs konstmuseum. (Det är möjligt att jag återkommer till honom vid ett annat tillfälle.)

När faderns affärer började gå knackigt och familjen fick ekonomiska problem, beslöt man att flytta till Köpenhamn. Enligt uppgift ska Siegfried redan ha spelat violin vid detta lag och det är troligt att han var mycket begåvad då han snart fick kunniga lärare som hjälpte honom att förkovra sina färdigheter. Studierna gav frukt och Siegfried tilldelades ett stipendium vilket beredde honom möjligheten att studera utomlands för mer namnkunniga lärare. Bland annat studerade han komposition för den polske tonsättare Karol Lipiński i Dresden.

Väl hemma i Köpenhamn började han undervisa i violin på konservatoriet samt att han inledde arbetet med att utveckla sin tonsättarkonst. De första verken var två sångcykler samt en opera, men han fick ingen framgång med dessa i hemstaden och han beslöt sig därför för att söka lyckan i Tyskland. Det var ett framgångsrikt drag, ty hans tonsättarkonst, med texterna översatta till tyska, föll den tyska publiken väl på läppen.

1850 fick Siegfried en inbjudan till Weimar (möjligen av Franz Liszt själv), där Saloman slutförde arbetet med nytt alster, nämligen en komisk opera med titeln “Das Korps der Rache”. Denna sattes också snart upp på operan i samma stad. Det måtte ha blivit succé, då uppsättningen gick för fulla hus i flera säsonger i Weimar. Det var också under denna tid som han mötte och senare gifte sig med Henriette. Tillsammans skulle de båda de påföljande åren turnera runt i Europa samt undervisa S:t Petersburg.

När Henriette gick bort 1879 blev Siegfried förkrossad. Han lämnade S:t Petersburg och mig veterligen återvände han aldrig dit efter hennes död. Han slog sig istället ner i Stockholm. Där skrev han flera operor som skulle tas väl emot av den svenska publiken. Bland operorna märks “Karpaternas Rose” som hade premiär i Moskva (1867) men som också sattes även upp i Stockholm 1881. Han hade sålunda ett stort inflytande på det svenska musiklivet. Det senare ledde till att han valdes in i Kungliga musikaliska Akademien som utländsk medlem. (Ni minns säkert att även Henriette blev invald i samma akademi).

Under sin livstid skrev Siegfried Saloman flera operor samt flera sångcykler. Genom detta arbete skulle han bidra till att utveckla den svenska och skandinaviska sång- och operakonsten. Siegfried Saloman gick bort år 1899 på Dalarö.

Jag bifogar en notis ur Svensk musiktidning från 1899.

—

PS. Jag kan inte hitta några inspelningar av hans verk. Han är dessutom lätt att blanda ihop med hans nästan-namne Siegfried Salomon, också dansk tonsättare, men som föddes 1885

Dagens anteckning – 31 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Boken om den polske violinisten Henryk Wieniawski, som jag nyligen snubblade över på ett antikvariat, faller av någon anledning upp av sig själv på sidan 155. Inklämd mellan två herrar syns en kvinna med blicken fäst på en osynlig punkt utanför bokens kant. Hennes hårt sammanpressade läppar skvallrar inte alls om att hon på sin tid ansågs tillhöra bland de bästa operasångerskor.

Kvinnan på fotografiet föddes 1819 i Göteborg och fick namnet Henriette. Hennes far var grosshandlare Jacob Nissen och mor hette Sara Meyer och de tillhörde den judiska församlingen i Göteborg. Hemmet präglades av musik och i familjen fanns också halvbrodern Anckel som var sångpedagog i synagogan i Göteborg. Men även den unga Henriette visade prov på musikalisk talang, och hon skulle snart studera sång för kantorn i tyska kyrkan i samma stad.

Vid en av familjens alla omtalade soaréer fick en genomresande dansk balettmästare med säte i Paris höra Henriette sjunga med sin varma mezzosopran och han blev så betagen att han genast gav sig i kast med att övertala familjen om att hon skulle få studera sång i den franska huvudstaden. Väskorna packades och Henriette flyttade till Paris där hon fick utveckla sin sång hos den kända sångpedagogen Manuel Garcia.

Det måste ha varit något särdeles fascinerande med Henriettes musikalitet, ty under en soaré i Garcias hem hörde Fryderyk Chopin Henriette sjunga och spela piano. Den store pianisten föreslog på stående fot att han skulle undervisa den begåvade göteborskan i piano. Under denna tid lärde hon också känna sopranen Jenny Lind. De ska vid olika soaréer i Paris ha sjungit tillsammans och gjort stor succé.

1843 debuterade hon på den italienska teatern i Paris med rollen Adalgisa i Bellinis opera Norma och snart därpå i rollen som Donna Elvira i Mozarts Don Giovanni. Det blev framgång och anbuden att få medverka i flera andra uppsättningar haglade. Men istället gav hon sig ut på turné i Sverige med vännen Jenny Lind, och flera recensenter frågade sig vem som var den skickligaste sångerskan, Lind eller Nissen. Det här var förvisso något år innan Jenny Lind slog igenom internationellt, men det visar ändå på Henriettes färdigheter.

Åren därpå turnerade Henriette Nissen i Tyskland, Skandinavien och Tsarryssland. Var än hon kom blev det stor publikframgång och lovord från recensenter. Under en konsert på Gewandhaus i Leipzig träffade hon den danske violinisten och tonsättaren Siegfried Saloman. Kärlek uppstod och de gifte sig år 1850. Giftemålet innebar dessvärre att Henriette la karriären som operasångerska på hyllan, men hon lämnade inte sången. Ty snart fick hon anställning vid konversatoriet i S:t Petersburg, där hon blev mycket uppskattad sångpedagog och hon utvecklade dessutom en särskild pedagogisk teknik. Det var också där som hon kom i kontakt med den polske violinisten Henryk Wieniawski, och vilken är förklaringen till att hon återfinns i en bok om honom.

Även om Henriette verkade som sångpedagog i S:t Petersburg var hon inte bortglömd i Sverige. Den slutsatsen kan man dra av att hon 1870 blev medlem i Kungliga Musikaliska akademien i Stockholm, men hon ska ändå fortsätta att ha den ryska huvudstaden som säte för sin verksamhet som lärare för blivande operasångare. Hon nöjde sig inte med att undervisa utan skulle också sammanställa en lärobok i sångpedagog och som skulle ges ut 1880 i en volym på över 400 sidor. Men när hennes omfångsrika bok publicerades var hon redan bortgången. Hon avled nämligen 1879 i sviterna av en förkylning. Jag har inte lyckats få det bekräftat, men jag tror att hon ligger begravd på judiska begravningsplatsen i Göteborg.

—-

I boken om Henryk Wieniawski är hennes förnamn dock felstavat.

Dagens anteckning – 30 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I fönstret till ett av båsen på marknaden Stary Kleparz fann jag mig själv igår stående och stint, ja, nästan ilsket, stirra på en rosaaktig bakelse som envist hävdade att den hette Napoleon. De flesta bakelser som bär detta namn är klädda, enligt min mening, i en helt annan typ av skrud. Jag håller inte den svenska varianten särskilt varmt om hjärtat, ty den är alltför söt i mitt tycke. Nej, den Napoleonbakelse jag håller av går att finna längre österut, i Ukraina (och även i Ryssland, fast där har jag av någon anledning lyckats undgå att stöta på nämnda bakverk). Den Napoleon jag helst sätter i mig består av flera lager av smördeg, varvat med vaniljkräm och toppat med ett tunt skikt av finhackad mandel.

Men framför syns helt klart och tydligt en bakelse med en rosa, svullna fysionomi som uppstudsigt kallar sig för Napoleon. Hur kan det komma sig? Saken måste undersökas.

Det visar sig, som med så mycket här i Polen, att det inte finns ett enkelt svar på varför den kallar sig som den gör. Å ena sidan kan det vara en förväxling, å andra sidan kan det röra sig om en regional ohörsamhet.

Det rätta polska namnet på detta bakverk tordes vara napoleonka. Men eftersom det är Polen vi befinner oss i visar det sig att den också har ett alternativt namn, nämligen kremówka. På vanligt tillkrångligt polskt manér är dock dessa två inte helt identiska, men nästan. Det är dessutom stora regionala skillnader. I Wrocław ska tydligen en äkta napoleonka ha en gräddfyllning, medan kremówkan har vaniljkräm som fyllning. För att göra saken mer komplicerad kan man tillägga att i Łódź är det precis tvärtom, och i Warszawa används napoleonka om både de med gräddfyllning och de med vaniljkräm.

Hos oss här i Lillpolen har kremówka vaniljkräm som fyllning, men det visar sig alltså med lite efterforskning att vi också har ytterligare en variant, som kallas just Napoleon. Denna avfälling har alltså en rosa fyllning som består av uppvisade äggvitor.

Som sig bör med alla bakelser som bär namnet napoleon, eller napoleonka, har denna bakelse inte något att göra med revolutionären som blev despot. Namnet kommer egentligen från adjektivet napolitansk, men någonstans på vägen har det alltså spårat ur och blivit en Napoleon. Jag vet inte om han hade roats av tanken att vi sätter i oss hans namne i parti och minut. Och om han dessutom visste att det hela berodde på en förväxling, och inte en hyllning, skulle han nog ha skrapat ilsket med sina fötter.

På frågan om jag köpte mig bakelsen som kallar sig för Napoleon, kan jag lugna er med att jag utan svårighet kunde avstå den frestelsen (om det nu ens var en frestelse).

Dagens anteckning – 29 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Strax under Mariakyrkan i Kraków har stadens borgmästare, Aleksander Miszalski, börjat gräva för den tunnelbana han hade som vallöfte när han vann valet 2024. Han tycks dessvärre vara helt ovetande om att bara några spadtag längre bort lurar den okända draken Smok, som till vardags håller till under Wawels väldiga kropp. Och ytterligare lite längre ner i marken sitter Putin på sin tron. Djävulshornen skjuter olycksbådande ut från hans hjässa. Och inte ens uppe ovan mark råder där lugn, ty i skyn skymtar en drönare fram, med siktet inställt på Mariakyrkans torn.

Som ni nog redan anat är detta bara fantasier, som går att skåda på utställningen “Szopka krakowska”, Krakóws julkrubbor, som varje år ställs ut på Krakóws stadsmuseum. De alster som ställs ut här är framtagna av vanliga krakowiter, som i början av december varje år kommer till Adam Mickiewicz-statyn på Rynek główny för att visa upp sina skapelser. Några av kreatörerna har detta som sin främsta hobbyverksamhet, och det är svårt att tro att de hinner så mycket annat, ty alstren är framtagna med så pass stor skicklighet och finnes samt präglas av stor egensinnighet som måste ta nästan all tid i anspråk. Traditionen att bygga Kraków julkrubbor har djupa rötter, men det var på 1800-talet som fenomenet fick fotfäste i staden. Som ringar på vattnet spred sig sedan företeelsen att bygga julkrubborna och det finns till och med familjer i Kraków som sedan generationer har skapat dessa små underverk.

Årets utställning innehåller flera iögonfallande skapelser som kretsar kring flera olika teman. Bland dessa återfanns flera som skildrar kröningen av Polens första kung, Boleslav I kallad den tappre, som fick sätta kronan på sin skalp år 1025. Ett annat tema var konstnärskapet och en särskilt fin krubba var den som tillägnades två kvinnliga konstnärer. På ena sidan om julkrubban står Olga Boznańska, som föddes för 160 år i Kraków. Och på den andra sidan syns en rufsig Maria Jarema (1908-1958) stå vid sitt staffli och skapa en av sina abstrakta konstverk. Mellan de båda syns Jesusbarnet och hans föräldrar, några änglar, en tjusig dam i rött samt Jaremas skulptur tillägnad Chopin som nu står utanför Krakóws konserthus.

Bland de mer innovativa alstren märktes en provocerande liten skapelse med titeln “Det nutida Kraków” (“Szopka krakowska aktualna”). Konstnären har monterat ihop fotografier på kända byggnader skapade efter dagens arkitektoniska stil med Kraków julkrubbornas logik. En träffande kommentar till att Krakóws stadsbild förändras med ljusets hastighet. Snart kommer kanske staden inte alls utmärkas av sina tinnar och torn, utan av uttryckslösa betong- glasmonster. Var ska då draken Smok få husrum om stadens alla hus förvandlas till fyrkantiga skapelser, undrade kanske en av kreatörerna, som hade placerat draken uppe på en byggnad med fyrkantig fysionomi. Och vem är det som syns i drakens gap? Jo, visst är det Jesusbarnet. Som det kan gå.

Dagens anteckning – 28 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Snön tynar långsamt bort. Motvilligt, tycks det nästan som. På sina håll syns avtryck i snön från hundarnas vinterlekar. Deras tassavtryck flyter ut. Minsta tass blir stor som en kontinent. De mörka spåren blir på sina håll avlånga, och mot den ännu vita snön ser det nästan ut som pianots tangenter. Och inte är det särdeles underligt att jag idag börjar tänka på just piano, enär det är årsdagen av den store pianisten Arthur Rubensteins födelse för exakt 138 år sedan.

Om Arthur Rubenstein har det skrivits hyllmeter. Han har även själv bidragit med sina memoarer till den skörden, så vi får försöka blicka bortom honom, och vem är det som skymtar fram där bakom den väldige pianisten? Men se, visst är det hans hustru Nela. Nu hade dock Arthur relation med många kvinnor, och han hoppade över över skranket många gånger under deras äktenskap. 1977, när Arthur var 90 år, lämnade han faktiskt Nela för en 33 år gammal kvinna. Men det var bara Nela som han gifte sig med.

Men vem var då denna kvinna, som 24 år gammal lyckades föra den nästan lika många år äldre Arthur till altaret? Jo, Nela föddes i en musikerfamilj, med pappa Emil Młynarski, som var dirigent och en av grundarna av Warszawas filharmoniska orkester, och mamma Anna Talko-Hryncewicz var av adlig börd. Under Nelas första levnadsår bodde familjen i Ilguva, som ligger i dagens Litauen. Men snart flyttade familjen till Warszawa. Nela beslöt sig tidigt för att också hon skulle ägna sig åt musiken, men då med dans, och hon utbildade sig därför till balettdansös.

Arton år gammal träffade hon Arthur Rubenstein för första gången, och hon föll pladask. Men Rubenstein hade en rastlös själ och hade, som nämnts ovan, smak för kvinnor och umgicks helst med dem i plural, vilket innebar att han flydde den trånande Nela och inledde en relation med en italiensk prinsessa. I vredes mod gifte sig Nela med en annan pianist, Mieczysław Munz. Paret levde tillsammans i blott tre år, då Nela upplöste äktenskapet när Arthur återvände till henne för att fria.

Det sägs att Nela menade att hon lyckades fånga Arthur Rubensteins hjärta inte bara genom sin skönhet utan även på grund av sin kokkonst, och det verkar ställt bortom allt tvivel att hon faktiskt var en exceptionellt duktig kock. Kunskapen om matlagning grundades redan i hennes barndom. Hon trivdes nämligen bäst i köket och hon ägnade många timmar åt att följa hennes mammas, och mormors, olika göromål i köket. Snart började hon teckna ned recepten i en anteckningsbok, och genom åren samlade hon flera recept till traditionella rätter i den polska och litauiska kokkonsten.

När Nela så hade gift sig med Arthur Rubenstein kom anteckningsboken med recept väl till pass. Arthur tyckte nämligen om att ställa till med fest, och då behövs någon som vet hur man smörjer gästernas krås. Bland hennes specialiteter fanns bigos, som ska ha tjusat flera namnkunniga gäster. Andra recept som ofta omtalades var hennes version av kakan mazurek, som tydligen lär ha hänfört bankmannen Édouard Alphonse James de Rothschild. Hennes borsjtj, eller barszcz, ska ha varit förnämlig och ha tillhört en av de godaste som någonsin tillretts. Och sålunda blev det så att varje fest som paret Rubenstein anordnade blev vida omtalat just beroende på Nelas matlagningskonst.

Vid de flesta fester hade hon hjälp i köket, men inför en stor fest sa kocken plötsligt upp sig. Nela fick därför själv hoppa in och reda ut situationen och lagade på egen hand (nåja, kanske något överdrivet) en middag med dussintalet rätter till minst lika många gäster. Dessa var lyriska och lovordade hennes kokkonst som de menade borde publiceras. En förläggare skickade till och med ett kontrakt på en bokutgivning till henne, men pappret fick ligga 37 år och vänta innan hon vågade skriva under det år 1983. I slutänden skulle dock boken inte bara (om det nu är något “bara”) vara en kokbok, utan också en skildring om rätternas bakgrund och Nelas personliga minnesbilder från de olika rätternas tillblivelse. “Nela’s cook book”, som boken heter i orginal, utkom först på engelska och har sedermera översatts till flera språk, däribland förstås polska, men faktiskt även svenska. Du kanske rentav har ett exemplar i din bokhylla?


Bilden är från 1932, när Nela och Arthur gifte sig