viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 7 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det kan inte hjälpas men idag måste vi uppehålla oss vid Gustav Mahler, ty det är idag 165 år sedan han föddes i det lilla samhället Kaliště i dagens Tjeckien. På Mahlers tid använde man dock det tyska namnet, som är Kalischt. Det är ett litet samhälle, och det enda som de egentligen kan stoltera med är att Mahler föddes där. Idag har samhället ungefär 330 invånare, men på 1860-talet var det tre gånger så många som bodde i Kaliště.

Det finns inga rapporter om hur mycket Gustav Mahler vägde, hur lång han var, om han skrek eller hur modern Marie mådde efter förlossningen, men det finns dokumentation på att han föddes i familjens hem på adressen “Hus nummer nio”. Sju dagar efter födseln registrerades Gustav i den lokala synagogan, samt omskars av rabbinen. Gustav Mahler var det andra barnet i en barnaskara som senare skulle uppstiga till 14, men alla barn överlevde dock inte till vuxen ålder. Den första sonen föddes två år före Gustav, men han dog redan som ettåring. Huset där Gustav föddes, hade köpts av hans far Bernhard tre år innan Gustavs födsel. Det var ett litet hus, utan fönster och i ganska dåligt skick.

När Gustav Mahler var tre månader gammal lämnade familjen Kaliště och flyttade till Jihlava, eller Iglau på tyska, i dagens Tjeckien. Han skulle bo där under sina första femton levnadsår. Det var också i Jihlava som han mötte musiken, med vilken han skulle inleda en livslång relation. Familjen bodde i stadens kärna och från deras fönster kunde han höra stadens alla ljud och kanske framförallt den närliggande militäranläggningen, med allt vad det innebar av parader och marscherade soldater. Flera av dessa ljudupplvevelser skrev han senare om till musik.

Gustav Mahler var ett något rastlöst men också kreativt barn och därför tyckte föräldrarna att det var en god idé att låta honom få utlopp för sin energi genom att spela. Valet av instrument landade på piano, och han skulle snart både ge lektioner och ha bejublade framförande på stadens teater och hotell. Som lärare beskrivs han däremot som brysk, ty han hade en böjelse för att slå sina elever i huvudet när de spelade fel.

Det första kända fotografiet av Gustav Mahler togs när han var fem år gammal. Han tittar stint in i kameran, och hans högra foten sticker fram som om han var på väg ut ur bild. I den vänstra handen syns ett pappersark, och legenden säger att det är noter han håller ett så hårt tag om. Tyvärr har historiens vingslag fläktat bort vilka noter det månde vara. I den högra handen håller han en hatt som tycks vara stor nog att rymma hela pojkens överkropp. Det sägs förresten att han ställde till med en scen när detta fotografi skulle tas. Den lille pojken hade nämligen fått olika uppgifter om att kameran skulle suga upp honom, fästa honom på en papper och där skulle han förevigt sitta fastklistrad. Han hade antagligen tagit uttrycket “att fastna på bild” lite väl bokstavligt.

Men det är inte av ovanstående orsak som fotografiet visar hans hårt sammanpressade läppar, enär hans mun alltid såg ut på det sättet. På ett av de sista fotografierna av honom fångat år 1911, syns samma uppsyn. Det enda som tycks ha hänt mellan de två fototillfällena är att han åren dessemellan har skrivit några av de vackraste verken som någonsin tonsatts.

Men be mig nu inte att utnämna det främsta bland hans verk, ty jag har själv valt att inte deklarera någon gunstling. Alla hans tonsättningar skänker mig olika sorters njutning. Alla är sålunda på ett eller annat sätt efter mitt sinne.

Dagen har sålunda ägnats enkom åt Mahlers musik, och på bilden nedan ser ni ett axplock, men dock inte allt jag har, då jag dessvärre samlat på mig en del dubletter (som den nörd jag är). Tilläggas bör att jag givetvis haft på mig min Gustav Mahler-tröja.

Dagens anteckning – 6 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Tillsammans med flertalet män och några kvinnor iklädda lycra satte jag idag av som en oljad blixt mot klostret Tyniec strax utanför Kraków. Nej, jag kan faktiskt försäkra er om att ingen av oss hade för avsikt att gå i kloster, och inte kan man säga att vi cyklade samtidigt, ty de lycraklädda varelserna hann både dit, dricka öl och sedan vända åter innan jag kom fram. Och dessutom hade vi väldigt olika syfte med vår utflykt. De cyklade på tid eller något liknande, och jag hade satt sikte på en gratiskonsert med den alldeles lysande pianisten Marek Szlezer och cellisten Jan Kalinowski, en duo som kallar sig för Cracow duo.

Efter att ha cyklat några kvarter började jag undra om jag inte hade tagit mig vatten över huvudet, ty det visade sig vara förfärligt hett ute på vallen mot Wisła som cykelbanan löper på. Men jag lyckades övermanna mina tvivel och anlände till Tyniec där också resten av Krakóws befolkning tycktes hade tagit sin tillflykt. Lyckligtvis visade det sig att inte alla hade tänkt att uppehålla sig i den svala konsertlokalen. Konserten inleddes med en polonäs av Chopin, innan de tog sig an konsertens höjdpunkt, vilket var en sonat för piano och cello (Sonata na wiolonczelę i fortepian op. 10) från 1906. Tonsättaren hette Ludomir Różycki och honom ska vi nu umgås en stund med.

Ludomir Różycki föddes i Warszawa år 1883, men familjen var bördig från det som en gång låg i det Polsk-litauiska samväldets periferi, nämligen Zjytomyr, som idag ligger i Ukraina. Fadern var tonsättare och musiker och i släktens stamtavla ingick flera polska adelsfamiljer. Den unge Ludomir visade, som så ofta med tonsättare, tidigt stor musikalisk begåvning och när han var 21 år utexaminerades han från Warszawas konservatorium, alltså musikhögskolan. Det är troligt att han redan under studietiden träffade tonsättaren Karol Szymanowski och dennes vapendragare Grzegorz Fitelberg, tillika tonsättare samt dirigent. Tillsammans skulle de tre bilda en förening för unga polska tonsättare, vars syfte var att främja den nya musiken. (På fotot nedan från 1931 syns Ludomir Różycki, Grzegorz Fitelberg och Karol Szymanowski.)

1907 flyttade Ludomir Różycki till Lviv där han fick tjänst som dirigent för operan samt som lärare på Lvivs musikhögskola. Han skulle även träffa sin blivande fru i Lviv, Stefania. Nedan syns ett foto på de två i deras hem i Lviv. Men de skulle bara stanna i Lviv i fyra år, innan de flyttade först till Paris, därefter Berlin och slutligen till Warszawa där han fick anställning vid sitt gamla lärosäte. Under andra världskriget stannade han i Warszawa, men när stora delar av hans partitur brann upp under Warszawaupproret valde han att ta sin tillflykt till Osieczany, som ligger strax söder om Kraków. Efter krigsslutet bosatte han sig i Katowice, där han också skulle arbeta på musikhögskolan i staden. Det var också i den staden som han skulle gå ur tiden år 1953.

Att beskriva Ludomir Różycki tonsättarkonst är en utmaning, ty han valde att inte skaffa sig ett enhetligt tonspråk. Han var därtill mycket produktiv, men det är dock hans större verk, så som operor och baletter, som ännu finns kvar i standardrepertoaren. Ett av de mest kända, och kanske även mest framförda, är hans balett “Pan Twardowski” från 1921.

Om man ändå skulle göra ett försök att beskriva hans musik skulle man kunna påstå att han kombinerade neo-romantisk stil med inslag av polsk folkmusik, samt att man också kan skönja gryende modernism och impressionism i hans tonspråk. Hans sonat för piano och cello är ett tidigt alster, och förefaller vara ett prov på ovanstående beskrivning av hans musik. Cracow duo framförde idag verket med effektfull energi och stark inlevelse, vilket fint mejlade ut verkets tre satser, som sins emellan är mycket olika. Efter en sådan musikupplevelse kände jag att det hade varit mödan värt att trampa sig till konserten i hettan (som enligt meteorologerna idag nått sin kulmen).

Dessutom är Tyniec också alltid lika intagande att skåda, och likaså Wisłas förföriskt vackra spegelblanka yta.

Musiken

Musiken 🎶

Första satsen
Andra satsen
Tredje satsen

Dagens anteckning – 5 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Fartyget “Helena” stretar med ett taktfast dunk fram längs med Wisła, och dess för klyver nästan bryskt vattnets yta. På övre däck sitter turisterna och tittar nyfiket på sevärdheterna på stranden. En familj, som valt att pryda sina huvuden med stråhattar sitter stolt i båtens akter. De skänker omgivningen en fläkt av gångna tider. Allt vore så fridfullt och rogivande, om det inte vore för den där gröna ön som simmar längs med strandkanten.

På polska kallas de för złote algi, vilket betyder gyllene alger. Men de sätter knappast någon guldkant på tillvaro för fiskarna i de vattendrag som angrips. Första gången algen identifierades var 1985 i Nordamerika, och man vet faktiskt inte om den uppstod naturligt eller om den har skapats på konstgjord väg. Sommaren 2022 drabbades Oder i Polen av en tragedi som förorsakades av denna typ av algblomning. Allt uppdagades när det plötsligt började flyta stora sjok av döda fiskar i floden. Man beräknade senare att mellan 100-340 ton fisk hade fått sätta livet till. Inledningsvis anklagade man dock inte alger för fiskarnas död, utan man trodde att orsaken var att det hade varit extremt varmt samt att det kunde ha skett ett utsläpp av kemikalier. Men efter att studerat vattenkvaliteten och tagit prover på de döda fiskarna kunde man se att det var alger som var boven i dramat. Med tanke på vilka konsekvenser algblomning av detta slag kan få är det sålunda inte alls märkligt att pressen nu publicerar ödesmättade rubriker om en möjlig ekologisk katastrof i Wisła. Idag kom även rapporter från Schlesien om att man hittat gyllene alger i floden Kłodnica, och militär har satts in för att försöka bekämpa utbrottet. Man vill helt enkelt undvika en liknande tragedi som skedde för tre år sedan i Oder.

Men turisterna på fartyget “Helena” behöver inte oroa sig för de gröna algerna vid strandbrynet. Det finns nämligen inga uppgifter om att algerna utgör något särskilt hot mot människor, om man låter bli att dricka eller bada i dem vill säga, ty det avrådes å det bestämdaste från dylik aktivitet. Och det bör kanske betonas, enär man aldrig kan veta så noga med turister. Härförleden var nämligen några förvildade turister som faktiskt hoppade från en sådant där fartyg och tog sig en simtur i Wisła. Vissa rykten säger att de var från Norge, medan andra menar att de var britter. Båda teorierna låter mycket vederhäftiga i mina öron.

Dagens anteckning – 4 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Trots sin spröda sång bryter den ganska lätt genom stadens brus. Månne beror det på att sången ligger på en annan frekvens, på samma som tornseglarna låter sina tjut färdas på. Men svart rödstjärt ger inte från sig något tjut, utan här talar vi om eminenta drillar. Nå, i alla fall inledningsvis, ty sången avslutas alltid i ett krispigt frass, som FM-radion lät när man desperat letade mellan olika kanalerna. Om det är det där frassandet som gör att svart rödstjärt gärna sitter längst upp på gamla TV-antenner låter jag däremot vara osagt. Och egentligen är de inte så nogräknade, ty de sitter gärna på skorstenar eller andra attiraljer som sticker upp ur huskropparnas tak.

I begynnelsen, när nu det kan ha varit i röd svartstjärtens varande, befann den sig helst på mycket höga höjder, men i och med industrialiseringen började svart rödstjärt flytta med oss människor. Den visade sig nämligen trivas alldeles förträffligt i våra urbana miljöer, och kanske är det också en av förklaringarna till varför den inte är lika vanlig i till exempel Sverige som den är här i Centraleuropa. Sverige har ju inte urbana miljöer i samma utsträckning, utan våra städer tordes väl snarare kallas för urbaniserad landsbygd. Så det är av den orsaken man kan höra hur svart rödstjärt låter sin knastrande och lite diskreta stämma ljuda mellan huskropparnas stenväggar.

Svart rödstjärt är dessvärre ganska svårt att få syn på, men det beror inte på att den är skygg eller försöker göra sig osynlig. Hannen är påfallande fager, med sin svarta mantel och orangeröda bröst. Så det är inte fjäderdräkten som gör att man lätt missar honom, utan det är för att han är så förfärligt liten och tunn. Honan har inte hannens markanta färger, utan klär sig helst i brunt. Både hannen och honan mäter på längden ungefär 14 centimeter, vilket i och för sig inte är så oansenligt i fåglarnas värld, men dess vikt är häpnadsväckande, med sina blott 14 till 20 gram.

På polska heter svart rödstjärt givetvis inte svart rödstjärt, utan kallas för kopciuszek, vilket betyder “askungen”. Jag anar att orsaken till att man kallar den så går att finna i att den har en förkärlek för skorstenar. Det ukrainska namnet är dock mycket svårare att hitta en förklaring till då den där kallas för “Горихвістка чорна” (horychvictka tjorna) vilket kanske skulle kunna översättas med “svart valnötssångare”.

Nå, så kan tankebanorna gå, men de kan lika gärna låta sig upptas av ett konsertant framförande av Józef Michał Poniatowskis tre timmar långa opera “Pierre de Médicis” från 1860. Och i sanningens namn kan jag medge att jag hunnit ägna mig åt både svart rödstjärt och Pierre de Médicis.

Dagens anteckning – 3 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Klockan i Wawelkatedralen slår sina dova slag som ljuder över slänten ner mot Wisła. Staden hukar sig för den tryckande hettan, och trots att vi befinner oss mitt i den mest hektiska delen av semestertider syns bara några fåtal turister till. Men en grupp har i alla fall trotsat värmen. De promenerar i maklig takt med uppfällda paraplyer som skydd mot de obevekliga solstrålarna. Alla verkar utföra sina rörelser i en slags sävligt adagio, som om de deltog i en långsam sats i en febrig symfoni.

Men plötsligt bryter en grupp män den bestämda ordningen att allt ska utföras i makligt tempo. Med svarta hattar och långa svarta kappor rusar de beslutsamt mot en av alla båtar på Wisła som bedriver rundturer för vetgiriga turister. Till min plats på andra sidan floden färdas deras röster med förvånansvärd beslutsamhet. Kanske beror det på att de pratar i munnen på varandra. Kanske beror det på att jag försöker lyssna extra nogsamt just på dem. Samtidigt som båten ger från sig ett lite trött tut, som en signal att den lämnar kajen, rusar männen som oljade blixtar upp på båtens övre däck och börjar duka fram något slags mellanmål. Deras kappor fladdar i vinden och någon tar faktiskt av sig hatten för att den inte ska blåsa i vattnet. Det senare förvånar mig, ty männen är judiska chassider och hattarna ska, enligt deras tro, sitta på huvudet oavsett vädrets olika nyck.

Chassiderna på båten är antagligen på en pilgrimsresa och med största sannolikhet ska de styra sin kosa mot Okopy som ligger i Ternopilsjtjyna i dagens Ukraina. Ja, om de inte redan varit där, alltså. Det var nämligen troligen i Okopy, eller Okop som chassiderna säger, som Israel ben Eliezer, chassidernas grundare, föddes år 1698. Under sin livstid var han en högt skattad rabbin, som hade en förkärlek för den judiska mysticismen. Han är kanske mer känd under namnet Baal Shem Tov, vilket var en beteckning för rabbiner som i 1700-talets Polen lär ha haft förmågan att utföra mirakel. Baal Shem betyder “det goda namnets herre” och “Tov” betyder kort och gott “god”.

Båten med chassiderna har nu försvunnit runt kröken och lugnet sprider sig åter runt Wawel. Blott tornseglarnas glada tjut tycks ha förmågan att utmana hettans dämpande effekt. Men molnen på himlen drar ut långa slöjor som krullar ihop sig i ändarna. Kanske vankas det oväder, tänker jag, innan jag beslutar mig för att återvända till Ludwig van Beethovens värld.

Dagens anteckning – 2 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det tycks svårt att med säkerhet säga hur det varmt det var i Polen för exakt 102 år sedan. Om det då också for en ökenhetta över Polens slätter, kullar och städer. Man kan förvisso fråga AI, men som ni säkert redan märkt att det lite si och så med tillförlitligheten hos den tjänsten. Vi får därför vända oss till fantasin och rådfråga den, och min fantasi säger att det var ungefär lika varmt som det är idag när det föddes en liten flicka i en familj i staden Prowent, som ligger i Poznańs vojvodskap. Flickan var Wisława Szymborska och hon var föräldrarnas andra dotter. Föga anade föräldrarna nog att hon en dag skulle tilldelas Nobelpriset i litteratur.

När hon föddes hade blott 19 fått utmärkelsen, och endast en av dem var kvinna. Alla vet ju att denna ensamma kvinna bland alla män var Selma Lagerlöf, som tilldelades priset 1909. Fyra år tidigare hade förövrigt polacken Henryk Sienkiewicz, som jag nämnde igår, fått den stora äran.

Wisława Szymborska kom till Kraków först 1929 och familjen bosatte sig i en lägenhet på Radziwiłłowska, närmare bestämt nummer 29. Huset ligger bara ett stenkast från Krakóws centralstation, och idag finns där faktiskt en plakett som förtäljer att hon bodde där. Några år senare, nämligen strax efter andra världskriget, skulle hon faktiskt få anställning just inom järnvägen, och hennes yrkestitel ska ha varit “järnvägsbiträde”. Det är dock mycket oklart för mig vad en sådan pysslar med. Det var också vid denna tid som hon fick sina första alster utgivna, men då inte poesi, utan med illustrationer av bland annat barnböcker. Diktandet och annan skrivkålda tog form något år därpå, och hennes första diktsamling utkom 1952. Den bar titeln “Dlatego żyjemy”, vilken Anders Bodegård översatte med “Därför lever vi”.

Ända sedan jag besökte Kraków första gången på 1990-talet har jag uppfattat Kraków och Wisława Szymborska som oskiljaktiga. Som ett gammalt strävsamt par går de två i hand i hand i mitt inre och ibland förfaller det nästan som de vore en och samma. Så när jag färdas genom staden har jag sålunda skapat en egen, inre karta över staden, markerad med olika hållpunkter som berör Wisława. Jag känner till de flesta av alla de olika adresser hon hade, som den hon lite skämtsamt kallade för “lådan” (“szuflada” på polska) eftersom den var så liten, och jag stannar alltid upp och hälsar artigt och vördnadsfullt på henne. Jag känner till flera av de ställen hon besökte och när jag passerar de adresser där hennes vänner bodde stannar jag också gärna till, som om jag hoppades på att jag skulle bli bjuden på en kopp te eller kaffe. Utanför Kornel Filipowicz port stannar jag oftast upp en lite längre stund. Min blick trevar nyfiket och vetgirigt uppför husfasaden, och ibland tycker jag mig nästan skymta honom bakom en gardin. Men om det är honom jag tycker mig se, är det knappast mig han väntar på, ty det kan aldrig ha varit någon annan än Wisława Szymborska för honom under de åren de var särbos.

Och givetvis har även Wisława Szymborskas dikter flätats in bland Krakóws gator, efter ett eget mönster som bara jag förstår.

Och när jag tänker på Wisława Szymborska förs mina tankar givetvis också till Joanna Helander, som har fångat så många fina porträtt av Szymborska. Och ett av dem hänger faktiskt också på min ytterdörr.

—
Wisława Szymborska, 1984, foto av Joanna Helander.

Dagens anteckning – 1 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På en parkbänk under ett lummigt träd utanför ett polskt flerfamiljshus byggt någon gång under den kommunistiska tiden sitter en äldre man, som tycks fullkomligt uppslukad av den lektyr han tagit med sig ut till skuggan. Han är propert klädd med fina kostymbyxor i grått, blanka skor och en elegant kortärmad skjorta. Det glesa grå håret är noggrant klippt samt kammat efter alla konstens regler. Lektyren han studerar så ingående är en polsk bilkarta. Ja, ni vet en sådan där i plast som man före GPS:ens tid fann i bilens handskfack (där man då rakt inte finner några handskar nuförtiden, eftersom vi faktiskt inte behöver veva igång våra bilar längre). Den äldre mannen studerar kartan och tycks följa en linje längs med dess blad. Men det framgår ändå inte vart han har tänkt att styra sin kosa, eller om han ens tänkt resa någonstans. Kanske är det bara en stunds förströelse mellan olika aktiviteter.

Jag hinner bara skymta honom kort, när jag cyklar förbi honom, men ändå sätter hans uppenbarelse och kartboken igång en hel räcka av associationer. Jag föreställer mig hur han går till sitt garage, öppnar bildörren och trycker gasen i botten mot sitt mål. Jag känner alltså inte till vilket hans mål månde vara och måste därför gissa. Det är förstås inte lätt, ty de finns väldigt många vägar i Polen. Jag beslutar mig för att utgå från den första tanken som dyker upp i mitt huvud, och det visar sig vara ett horn. Nå, inte vilket horn som helst, utan ett valthorn, och det är väl någon slags rest från Mahlerfestivalen. Men jag struntar i prefixet “valt”, och skriver därför “Horn” i sökrutan på google maps, och får en träff – Hornówek.

Hornówek ligger strax utanför Warszawa men det tycks inte finnas något särskilt muntert att förtälja om platsen, då Google tiger om roliga trådar att dra i. Det enda jag får upp är en deposition till koncentrationsläger av samhällets alla män i augusti och september 1944. Väldigt få av dessa män överlevde för att få se krigets slut.

En bit från samhället finns ett gods, som att döma av de bilder som finns på internet, är i dåligt skick. Godset ligger mellan Hornówek och Lipków, som har anor från 1400-talet. Nobelpristagaren Henryk Sienkiewicz roman “Med eld och svärd” (Ogniem i mieczem) från 1884 utspelar sig faktiskt i Lipków. Handlingen kretsar kring Chmelnytskyj-upproret, ett beryktat kosackuppror år 1648, och i centrum av berättelsen står en kärlekshistoria mellan soldaten Jan och den vackra Helena. Det är en invecklad historia med massor av konnotationer till dåtidens politiska rabalder, men hur berättelsen slutar vet jag dock inte, då jag aldrig har läst romanen i fråga.

Men nu kan jag förstås inte svära på att det var till Hornówek, eller ens Lipków, som den elegante äldre herren på parkbänken hade för avsikt att besöka. Men man kan aldrig vara helt säker. Jag vågade dessvärre inte heller föreviga honom på bild, så ni får istället studera denna tistel med tillhörande bi.