viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 9 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Om du någon gång har hört Beethovens andra symfoni (op 36) så har du nog slagits av dess positiva anslag. Symfonin, som tillkom under en period som tillhör en av hans mest produktiva, skrevs 1801-1802 när han vistades i Heiligenstadt, som idag är en sömnig liten förstad till Wien, men som på Beethovens tid var rena landsbygden. De vilar något upprymd och muntert över stora delar av tonsättningen. Det kommer därför kanske som något av en överraskning att Beethoven faktiskt skrev denna symfoni under en av de svåraste perioderna i hans liv. Hans hörselnedsättning hade nått en sådan grad att den inte längre gick att dölja helt. Trots att han vid tillfället blott var 30 år gammal led han av andra fysiska krämpor, som egentligen bara anstår en äldre person. Men det var i synnerhet den tilltagande hörselnedsättningen som ansatte honom och han beskrev i brev till vänner att den jagade honom som ett spöke.

Men det var inte bara i Beethovens inre som det var oroligt. Runt knuten härjade Napoleons trupper och hela Europa höll andan och fasade för vad fransoserna skulle kunna ta sig till härnäst. Beethoven var väl medveten om vad Napoleon företog sig och såg med tillförsikt och spänd förväntan på den militära och politiska utvecklingen. Detta var nämligen under den tid då Ludde fortfarande tilltalades av Napoleons revolutionära idéer (hans attityd skulle senare förändras). Beethovens positiva inställning till Napoleon går också, enligt de som förstår sig på saken bättre än jag, att höra i den andra symfonin, som med sitt euforiska anslag rentav besitter en entusiastisk upprymdhet. Men om det råder ändå olika uppfattningar om det är Napoleons revolutionära idéer eller Beethovens inre kamp mot nedsatt hörsel och andra fysiska åkommor som gestaltas i musiken.

Första satsen (Adagio molto – Allegro con brio) inleds lite trevande och bygger långsamt upp en stämning av spänd förväntan. Långsamt för den in oss, med bland annat pompösa anslag av timpani, till en uppsluppen och energisk dans. Varje ton andas en enorm fröjd, glädje och även lite retsam kärleksfullhet. I den andra satsen (Larghetto) stannar vi av i våra danssteg. Den är faktiskt den längsta långsamma sats som Beethoven någonsin skrev och i den får vi fröjdas åt inslag av folkmusik (var det månne något han hört under sin vistelse i Heiligenstadt?). Det är kanske därför som vi blir lite överrumplade när vi leds in i den snabba tredje satsen (Scherzo: Allegro), som innehåller flera musikaliska överraskningar, ja, jag skulle till och med säga skratt. Men Beethoven skrattar inte åt oss, utan vill snarare få oss att dra på smilbanden en smula. Även i den fjärde och sista satsen (Allegro molto) fortsätter Beethovens musikaliska upptåg, som till exempel ett hickande motiv, eller den eggande och triumferande avslutningen som förstärks av inskjutna lugna passager.

Och man kan tänka sig att publiken som hörde symfonin vid sitt uruppförande idag fick exakt 224 år och fyra dagar sedan log lite lycksaligt under de sista glädjefyllda takterna.

Dagens anteckning – 8 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Planty råder det för denna årstid en osedvanlig tystnad. Fåglarna verkar hålla andan och bara några små försiktiga visslingar hörs från trädkronorna. Inte heller hörs skrålande turister eller gnolande gatumusikanter. Ett kyligt väderomslag har nämligen gjort att våren tycks ha satts på paus. Men som så ofta i Kraków ser det bara lugnt ut på ytan, ty någonstans inne i stadens väsen ruvar en ilska. Den har dock ingenting med de kyliga vindarna att göra. Nej, det handlar om hur borgmästaren Aleksander Miszalski sköter sitt uppdrag. Det råder, för att uttrycka sig milt, mycket olika åsikter huruvida han lämpar sig som borgmästare. Faktum är att hela kommunfullmäktige är ifrågasatt.

Många menar att borgmästaren är slösaktig med pengar och att han dessutom lovar runt men håller tunt. Men den tändande gnistan var införandet av en miljözon för biltrafik i Kraków. Miljözonen innebär bland annat att äldre bilar samt de som drivs med diesel inte får köra runt på Krakóws gator. När den infördes vid årsskiftet utbröt en folkstorm som utmynnade i en namninsamling till en folkomröstning för att avsätta borgmästaren och kommunfullmäktige. Kritikernas tyngsta argumentet var att miljözonen diskriminerar de ekonomiskt svaga. Men de nöjde sig inte med att få till stånd en namninsamling, utan de överklagade (tillsammans med Małopolskies vojvodskap) införandet av miljözonen till förvaltningsdomstolen i Kraków. Till kritikernas stora besvikelse gav förvaltningsdomstolen dock kommunen grönt ljus för miljözonen.

Det är mycket möjligt att namninsamlingen fick draghjälp av detta domslut, ty dess utfall blev till slut förvånansvärt voluminöst. Och av den anledningen tillkännagavs det igår att Kraków ska hålla en folkomröstning om borgmästarens och kommunfullmäktiges framtid den 24 maj.

Det är i det närmaste omöjligt att sia om hur utfallet kommer att bli. Borgmästaren har uppmanat sina anhängare att inte gå till valurnorna, så att valdeltagandet blir så pass lågt att omröstningen ogiltigförklaras. De som hoppas på kunna avsätta borgmästaren består av en brokig skara, med Łukasz Gibała (förloraren i förra borgmöstarvalet) i täten. Gibała är politiskt oberoende, och har tidigare associerats med vänstern. Men i sin avsikt att fälla borgmästaren har han fått draghjälp av oppositionspartiet Lag och rättvisa, som gärna ser att borgmästaren faller då han tillhör Donald Tusks parti Medborgarplattformen. Andra som ivrigt hejar på är det högerextrema partiet Konfederacjia, som på senare tid främst gjort sig hörda genom att piska upp antiukrainska stämningar. Någonstans i periferin finns även Grzegorz Braun, som tillika befinner sig på yttersta högerkanten. Han har främst gjort sig känd genom sina antisemitiska utspel och sin aversion mot Ukraina. Hur Gibała ska kunna tygla dessa krafter i ett möjligt nytt borgmästarval är en gåta. Månne hoppas han på krakowiternas sunda förnuft, men man kan ju tycka att han leker med elden.

Så även om det förfaller råda en sävlig och harmonisk stämning i Kraków, kan jag meddela att skenet bedrar. Och det i allra högsta grad.

Dagens anteckning – 7 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Under min promenad genom skogen Las Wolski upptäckte jag plötsligt några pigga blå violer som samsades med en grupp vitsippor om en glänta mellan träden. Solens strålar strilade genom trädens ännu bladlösa grenar, som tillsammans skapade ett bekant vårlikt raster av mörker och ljus på marken. Jag studerade de små blommorna ingående, men dessvärre blev jag inte klokare för det. Min kunskap om flora är nämligen inte riktigt lika diger som den om fauna (som förvisso inte heller är särskilt omfattande), så det enda jag lyckades fastslå var att det rörde sig om en viol. Inte ens efter att ha rådfrågat Wikipedia blev jag klokare. Är det månne lundvioler eller skogsvioler som syns på bilden? Någon mer kunnig kan kanske svara på den frågan.

Violer, tänkte jag, så intressant namn. Ty mina tankar hade plötsligt färdats iväg mot viola, som är det latinska namnet på dessa små blomknyten. Har det någon koppling till instrumentet viola, grunnade jag vidare. Det är nämligen inte helt säkert varifrån namnet på instrumentet viola härstammar. Det finns teorier som säger att det kan vara sprunget ur vitula, som var ett medeltida ord för stränginstrument. Men vad vitula i sig kommer från vet man inte. Kanske har ordet ett samband med en romersk gudinna, med samma namn, som ansågs förkroppsliga glädje (samt även liv från ordet “vita”). Vitula har även en verbform på latin, vilken lyder “vitulari” och ska betyda att fira eller jubla. Men hör och häpna, vitula kan faktiskt även betyda “kalv”, vilket ger att vitulari skulle därför kunna översättas med att dansa som en kalv, eller liknande.

Det finns de som menar att violan utan tvekan har fått sitt namn från kalvar, eftersom violans strängar tidigare framställdes av kalvars tarmar. Men lika många verkar förkasta denna teori och mena att det har med den romerska gudinnan att göra. Hur det än är med detta har instrumentet viola ingenting med violens (alltså blommans) namn att göra. Ty man tror istället att namnet på blomman kan härröra från ett utdött språk som talades någonstans kring Medelhavet för (jag vet inte hur) länge sedan.

Men trots att det inte finns något som helst samband mellan instrumentet viola och violen, blev jag nästan tvungen att ta ett glädjeskutt, likt en kalv, efter att sett de små violerna. Men bara nästan.

Dagens anteckning – 6 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I den lilla floden Białucha (som är så liten att jag skulle vilja kalla den för en bäck) vivlar vattnet fram som om det hade bråttom någonstans. Några vilsna löv från förra sommaren sugs med av den jäktande bäcken och förs ut på en sista virveldans i vattnet. Och i trädkronorna leker en kylig vårvind med grenarna, som ännu inte fått sin gröna skrud. Bland buskarna hörs några blåmesar och talgoxar gnola, förnöjt ter det sig som, på sina små vårmelodier, när de pysslar med sina vårliga göromål. Några andra fåglar göre sig tydligen ännu inte besväret att sjunga. Men vänta. Vad är det jag hör? Jovisst är det en gransångare som sjunger sina pigga toner. Hit och dit hoppar tonerna, som om de egentligen inte satt ihop, utan sökte sin rätta plats och form.

Ute på fältet, ett stenkast från Białucha, har höstsådden redan nått en decimeter över marken. Dess gröna stjälkar böjer sig lätt i vinden. Som om vinden vore en stor osynlig hand som strök över fälten. Vilken gröda som gömmer sig i de små stjälkarna vågar jag inte svara på, men uteslutningsmetoden säger mig att det nog ändå inte kan vara raps, ty det var vad som växte här förra året.

Det är bara vinden som hörs här ute på fältet. Med sin monotona röst viskar den samma gamla ramsa om och om igen. Vina, vina, tycks den säga. Några längre resonemang verkar vinden mäkta med. Och när ett moln placerar sin flyktiga fysionomi framför solens strålar, känns det för ett ögonblick nästan som om det vore höst och inte vår.

Men så uppenbarar sig plötsligt en liten svart prick på himlen över fältet. Den ger nästan intrycket av vilset fladdrar lite hit och dit. Fast snart kan jag urskilja att varje vingslag är ytterst planerat. Här sker ingenting oöverlagt. Det är bara så att jag inte riktigt är van vid att se ladusvalornas flykt. Det var ju faktiskt en ansenlig ansamling av veckor och månader sedan jag såg en ladusvala senast. Och titta. Det är inte bara en ladusvala utan tre. Nu flyger de strax ovanför mitt huvud, som om de ville studera min uppenbarelse mer ingående. Men lika plötsligt som de dök upp far de nu iväg. De har väl helt enkelt fått annat i stå i. Nu går det inte längre att urskilja deras små kroppar mot himlen. Men årets första ladusvalor var de likafullt. Åtminstone för mig.

Dagens anteckning – 5 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

“Och vad äter ni för någon påskkaka på påsk?” frågade en student mig, när jag under mitt första år som lektor i svenska i Lviv, berättade om det svenska påskfirandet. “Påskkaka?” sa jag lite förvirrat och min hjärna letade sig ut på det svenska påskbordet, men den hittade ingen påskkaka. Bara en massa ägg och godis i mängder. När jag berättade detta för studenten, tittade hon på mig lite misstroget. Det var som om hon inte ville tro mig. Hennes ögon kunde omöjligt dölja sin besvikelse över denna nya kunskap. “Men vilka påskkaka har ni i Ukraina då?” frågade jag henne för att försöka bryta hennes negativa upplevelse, som möjligen också var hennes första svenska besvikelse. Hennes ögon lyste genast upp och därpå följde en lång och ingående beskrivning av den ukrainska paskan (па́ска).

Paska intar en särställning på det ukrainska (samt även ryska och belarusiska) påskbodet. Enligt traditionen ska den bakas på skärtorsdagen, med en uppsjö av olika ritualer. Ingredienserna är givetvis ägg och socker, men även färskost och russin, och ibland finns det även mandel i kakan. Den toppas alltid med en glasering och strösslas med till exempel torkad frukt. Dess toppiga fysionomi är inte heller en tillfällighet utan ska symbolisera jesus grav, vilket förvisso känns konstigt att sätta i sig, men traditioner är ju ofta lite märkliga och svåra att förstå sig på.

Under min tid i Lviv lärde jag mig att tycka om paska, och det har dessvärre inneburit en del problem för mig att finna någon paska här i Kraków. De går ju att finna här, men de är sällan särskilt färska och aldrig lika goda som man önskar. Men detta år har mitt påskbord förärats med en äkta ukrainsk paska direkt från Lviv. Och jag kan lova att den var precis så där god och färsk som man önskar.

Dagens anteckning – 4 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det har ju inte undgått någon att det är påsk, och då vankas det inte bara inmundigande av en mängd godis och ägg, målning av de senare och en massa andra traditioner som är mer eller mindre svåra att begripa sig på, utan även musik. För de flesta faller kanske valet på någon av Johann Sebastian Bachs passioner, men jag tänkte istället att vi under en kort stund kunde uppehålla oss vid en förhållandevis bortglömd mässa av Franz Schubert, nämligen hans sjätte i ordningen. Jag skriver “förhållandevis bortglömd”, ty den framförs emellanåt, men inte alls lika ofta som ovannämnda passioner av Bach.

Schubert skrev sin sjätte mässa i Ess-dur (D 950) sommaren 1828 under de sista månaderna av hans alltför korta liv. Verket utgår dock inte helt från Jesus korsfästelse, utan behandlar teman så som människors lidande ur mer generellt synvinkel. Något som kan antas ha att göra med hans eget hälsotillstånd. Verket bär tydliga spår av hans stora passion för Beethovens tonspråk, men Schubert går ändå sin egen väg, genom att vända sig inåt, mot en slags melankolisk resonerande. Den känns nästan försiktig, trevande, ja, som om Schubert sökte något motiv, och under resans gång ändrar han riktning flertalet gånger. Han försöker inte skapa gudomlig musik, utan snarare vägen mot en mänsklig nåd, eller frid. Nämnas bör kanske att Schubert inte närde särskilt varma känslor för den katolska kyrkan, och det finns de som menar att man kan man höra det i denna mässa. Schubert ska nämligen ha lyft ut vissa förväntade ord ur mässtexten. Det är också allt detta som gör mässan så fascinerande och också njutbar. Man släpps in en Schubertsk sfär, där tvivlet, snarare än gudomligheten, utgör navet för tonspråket.

Mässan består av sex satser och ett framförande tar ungefär 50 minuter. På Schuberts tid var det vanligare med kortare mässor, men det hindrade inte att den fick ett varmt mottagande när den uruppförades knappt ett år efter att Schubert gått bort. Den skulle senare framföras flera gånger i Wien, men glömdes därefter bort den av någon anledning. Det skulle dröja ända till 1865 som verket publicerades och då med Johannes Brahms hjälp. Men det skulle visa sig att mässan innehöll alldeles för många nymodigheter för dåtiden. Recensenterna som hörde den mer än 30 år gamla mässan tyckte att Schubert hade gått för långt och man rynkade missnöjt på sina näsor. Om det är av den anledningen som man idag sällan får höra Schuberts mycket vackra sjätte mässa låter jag dock vara osagt. Men nog förtjänar den ett bättre öde, och visst kan man tycka att vi borde få höra den lite oftare.

Dagens anteckning – 3 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Man kan fråga sig vad det är som gör att vissa tonsättare går till historien, medan minnet av andra glöms bort, eller i värsta fall, göms undan. Det fungerade jag över ikväll när jag fick möjlighet att lyssna på musik av Jan Dismas Zelenka (1679-1745), som just är en sådan bortglömd och undangömd tonsättare. Under nästan 200 år var hans tonsättningar nästan helt bortglömda. De låg och samlade damm i ett arkiv i Dresden ända till mitten av förra seklet.

Lite är ändå känt om Jan Dismas Zelenka. Han föddes Böhmen där han fick sin första musikaliska utbildning. Hans instrument kan ha varit violone, en föregångare till dagens kontrabas. Hans tidigaste tonsättningar lär vara från sekelskiftet 1600-1700, och det var också vid denna tid han flyttade till Prag. Några år senare fick han anställning vid det saxiska hovet som musiker i dess orkester. Här är det troligt att han både imponerande som musiker och tonsättare, ty han fick snart lönepåslag. Han skulle också ges möjligheten att under några år studera vidare i Wien, vilket indikerar att han hade framgång vid hovet.

Trots att Zelenka alltså var mycket uppskattad och skicklig tonsättare skulle han aldrig bli hovtonsättare. Han sattes istället på att skriva sakral musik, och det var också inom denna form som han skulle åstadkomma åtskilliga praktfulla verk. Allt tyder också på att han var en mycket inflytelserik tonsättare under sin tid. Bland annat ska han och Johann Sebastian Bach hyst stor respekt för varandra, han ska också ha umgåtts med både Telemann och tydligen också Händel.

Men hur kan det komma sig att hans tonsättarkonst skulle glömmas bort under nästan 200 år? Frågan är inte helt lätt att besvara, men hovet värderade Zelenkas musik så pass högt att de såg hans musik som en särdeles värdefull tillgång, som de inte gärna delade med sig av. Telemann ska strax efter Zelenkas död ha försökt få verk publicerade, men fick avslag av hovet. På 1800-talet gav sig den tjeckiske tonsättaren Bedřich Smetana i kast med att kopiera delar av Zelenkas tonsättningar, men det ledde dessvärre inte till något genombrott. Det skulle dröja ända till 1950-talet som man lyckades föra ut Zelenkas musik till en bredare publik.

Ikväll fick jag alltså möjlighet att få höra några guldkorn ur Zelenkas musikaliska skatt, framförda av tjeckiska orkestern och kören Collegium vocale 1704 som leddes av dirigenten Václav Luks. Och det var särskilt den expressiva och smärtsamt vackra Miserere i c-moll (ZWV 57) som fängslade mig.