viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 15 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nu har det ju omnämnts tidigare, men det var en dag som denna, nämligen i mars för elva år sedan, som jag gick in genom konstmusikens väldiga port och stängde dörren bakom mig. Man skulle kunna tro att det är lite enahanda här inne, men konstmusik är en mycket eklektisk konstform och jag är konstmusikalisk allätare, så jag har aldrig tråkigt.

Nåväl, den som höll upp dörren och som också hjälpte mig att stänga den var Johann Sebastian Bach, under ett Bachmaraton i Lviv. Jag har därför ett mycket speciellt förhållande till hans musik, och kanske särskilt i just marsmånad, eftersom det är ett slags jubileum som jag gärna firar. Och glädjande nog arrangerar Musikaliska Akademien i Kraków årligt återkommande festival till hans ära varje år. Ikväll inleddes sålunda den trettonde upplagan av deras Bachfestival med en bejublad konsert med akademins studentorkester på tidsenliga instrument under ledning av Marek Toporowski. På programmet stod följande verk av Johann Sebastian Bach: Orkestersvit nr 3 i D-dur (BWV 1068), Partita i c-moll (BWV 997) och som avslutning “Tönet, ihr Pauken! Erschallet, Trompeten!” (BWV 214). Som förväntat framfördes alla tre verken med den inlevelsefulla entusiasm som bara unga engagerade studenter kan uppbringa.

Alla tre verken är värda en närmare presentation, men eftersom jag inte vill trötta er med mitt docerande får vi nöja oss med att bekanta oss med det sistnämnda verket. På svenska skulle titeln kunna översättas till “Ljuden, ni pukor! Skalla, trumpeter!” och det är verkligen just pukorna (eller timpani) och trumpterna som leder oss in i tonsättningen. Ibland ser man även titeln “Födelsedagskantat för drottning Maria Josepha” och det beror på att Bach skrev kantatet till Maria Josefa av Österrike år 1733. Men sanningen att säga var hon inte drottning när stycket skrevs. Det blev hon först något år därpå när hennes make August III, efter visst bestyr, valdes till kung av Polen. I och med att hon kröntes till Polens drottning, blev hon också den (hör och häpna) sista på den posten. Fast det kunde ju ingen veta då.

Men låt oss återvända till själva kantatet. Den uruppförandes i Leipzig på legendariska Zimmermannsches Kaffeehaus under ledning av Bach själv. Handlingen i kantatet rör sig kring fyra gudinnor i romersk och grekisk mytologi, som var och en härskar över krig, fred, vishet och ryktbarhet. Bach ägnade sig ofta åt återbruk, och i första satsen kan den skarphörda identifiera att han lånat både arior och timpanisolo från Juloratoriet (BWV 248). Det är pampigt utan att vara det minsta pompöst. Under kvällens konsert framfördes detta kantat med enastående energi och med exceptionell briljans. Och jag kan lova att temperaturen i Musikaliska Akademiens aula steg åtminstone tio grader under den sista satsen!

Dagens anteckning – 14 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är lätt att tycka att orgel är ett väl pompöst och lite för överdådigt instrument, men då glömmer man att orglar är oerhört mångfacetterade instrument, både till konstruktion och ljudbild. Under kvällens konsert, där bland annat Georg Friedrich Händels orgelkonsert op 7 nr 1 framfördes, blev vi åhörare varse just det. Verket framfördes nämligen på en mindre orgel, något som jag tror var en kammarorgel. Dessa har en svagare och mjukare, ja, nästan dåv och dämpad klang. Den ger därmed en helt annan klangvärld än den som en vanlig kyrkorgel ger (om det nu finns något som kan kallas för vanlig kyrkorgel”).

Orgelkonsert op 7 skrevs 1740, och framfördes antagligen flera gånger av Händel själv, men man vet faktiskt inte med säkerhet hur många gånger eftersom det inte har noterats någonstan. Stycket var tänkt som ett slags mellanspel under framförandet av olika oratorier, och sålunda inte som ett huvudnummer. Han skrev också flera liknande orgelkonserter som var avsedda att spelas som pausmusik på detta sätt. Under framförandet av orgelkonserterna fick Händel tillfälle att visa upp sin skicklighet som organist och han var väldigt förtjust i att imponera på publiken i London. Partituren innehöll därför ofta partier där det gavs utrymme för improvisation på orgeln. Verken hade därmed inte ett partitur i vanlig bemärkelse, utan kan kanske bäst beskrivas som en slags utförlig skiss. I just ovannämnda orgelkonsert angav dock Händel tydligt att man skulle utgå från sviten “Passacaglia” i g-moll för cembalo (HWV 432) när organisten (alltså han själv) kom till solot i första satsen.

Några år efter Händels död transkriberade man hans skisser och publicerade dem som orgelkonserter op. 7 (HWV 306–311) och sammantaget är de de sex stycken. Under kvällens konsert var organisten Filip Presseisen solist och han hade en oerhört fint anslag som också framgick när han inledde konserten (på filharmonins stora orgel som syns på bilden) med Johann Sebastian Bachs Toccata och fuga i d-moll (BWV 565).

Kvällens egentliga huvudnummer var dock det medryckande framförandet av Händels Dettingen Te Deum (HWV 283) och Bachs Magnificat i d-dur (BWV 243). Orkestern L’Estste Armonico och kören Kontorei Sankta Barbara, leddes därtill av den entusiasmerande dirigenten Wiesław Delimat.

Dagens anteckning – 13 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I ett litet skogsbryn på ett fält utanför Kraków hörs en fågel sjunga ihärdigt med egenartade små krusiduller, krumbukter, pip, sprak och fräs i sitt fågelpartitur. Sången låter lite som om den vore knyckt lite från här och där. En liten koltrast här, en liten näktergal där, en råka, en skata, en kärrsångare och så vidare. Det ger att det förefaller som om fågeln övar olika harmonier på jakt efter den bästa sångslingan, utan att egentligen lyckas komma fram till huruvida vilken som tordes passa bäst.

Med lite tur hade det varit möjligt att skönja dess konturer bland träden, men jag står för långt bort för att lyckas med en sådan uppgift. I avsaknad av möjlighet att bestämma vem den gäckande sångaren är, tar jag till ett säkert kort och bestämmer att det rör sig om en stare. De har ju som känt en oerhört ombytlig och varierad sång, ofta baserad på andra gynnares sångslingor.

Trots att staren är en mästare på att skapa olika fascinerande läten och dessutom är bland de första att sjunga på våren, omnämns de förbryllande nog sällan. De är många till antalet och bedöms uppgå till över 300 miljoner individer. Dessutom är de inte särskilt kräsna med var bor, utan förekommer i de flesta terränger. Deras utredning är i ett bälte från norra och södra Europa till mellersta Asien, och de har även introducerats till Nord-, Central- och Sydamerika, Australien och till och med Fiji. Med andra ord finns de lite varstans. Så varför besjungs de och deras upprinnelserika sång inte oftare, kan man undra.

Någon som uppskattade starar var Wolfgang Amadeus Mozart. Han lär nämligen ha haft minst en stare som husdjur. Det var tämligen vanligt att man hade starar som husdjur på den tiden. Mozart lär ha älskat sin stare och det finns de som menar han lät sig inspirerats av den när han skrev sin sjuttonde pianokonsert (K. 453) år 1784. Men detta har ifrågasatts eftersom dateringen inte stämmer. I handskriften har Mozart noterat att han avslutade arbetet med pianokonserten den tolfe april, och i sin dagbok skrev han den tjugosjunde maj att han hade köpt en stare. Sålunda ägde han ingen stare när han skrev konserten, men kan det månne ha varit så att Mozart hade hört staren sjunga hos någon försäljare, gått hem och tonsatt pianokonserten och sedan återvänt till försäljaren för att köpa staren? Eller skrev han pianokonserten och sedan snubblade över en stare till försäljning och hörde att den sjöng lite som hans pianokonsert och beslutade sig för att slå till och köpa staren? Ingen vet, men forskarna grunnar ännu på frågan.

Sålunda har en liten stare som levde i slutet av 1700-talet blivit något av en musikvetenskaplig gåta. Om gynnaren i skogsbrynet känner till detta skulle han nog sträcka på sig lite extra och tota ihop ytterligare ett hopkok av sångslingor.

—

Jag lyckades alltså inte komma tillräckligt nära för att få syn på sångaren, så ni får nöja er med följande illustration

Dagens anteckning – 12 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

De flesta träden längs med Wisła gömmer ännu sina knoppar långt inne i grenarnas vävnader. Men det finns de som oförskräckt låter sina knoppar framträda i full fägring. Som sälgen till exempel. De mest iögonfallande är kanske hanblommorna, som med sina förhållandevis stora gula yviga knoppar nästan förefaller rufsigt yrvakna efter en lång vintersömn. Honblommorna har istället en mer blygsam grönaktig ton och kan vara lätta att förbise.

Sälgen är som art överhuvudtaget ganska oförskräckt. Den är inte bara modig med att släppa ut sina knoppar tidigt, utan kan även överleva den mest ihärdiga nedhuggning, då den helt sonika skjuter nya skott, vilket kan också göra så flera år efter att den stympats. Så man gör nog bäst i att lämna sälgen ifred. Det finns även andra skäl till att försöka låta sälgen leva sitt liv som den själv behagar. Den ger nämligen tidigt på våren stora mängder av nektar och pollen, och är därmed ett viktigt matförråd åt insekter och larver som också vaknar tidigt. Det finns de som menar att hundratals olika sorter av fjärilslarver samt ännu fler skalbaggsarter mumsar på sälgens knoppar på vårkanten. Med blotta ögat kunde jag dock inte avgöra om jag mötte på någon av dessa idag, men håller det inte för helt orimligt, ty så mycket annat finns det för tillfället inte att mumsa på häromkring.

Andra som sägs inmundiga sälg är de som rimmar på den samme, alltså älg. Inte heller dessa syntes till idag, även om de faktiskt finns i Polen, men inte är lika talrik omfattning som i Sverige. Efter andra världskriget såg det dock mycket mörkt ut för älgen, och man befarade att den var på väg att försvinna. Åren gick och älgen fanns kvar, trots den dystra prognosen. I början av 1980-talet hade stammen återhämtat sig och bestod av ungefär 6000 individer, men av, för mig, oklar anledning minskade antalet till 2800 ungefär 20 år senare. Och när detta sekel ännu var ungt var den polska älgpopulationen nere på ungefär 1000 individer. Man beslöt sig därför för att införa olika skyddsåtgärder för att försöka stärka älgstammen (för att förhindra exempelvis inavel eller sjukdomar). 2014 hade antalet ökat dramatiskt till 14 000 och fyra år senare bedömde man att de uppgick till dubbelt så många. De polska älgarna tycks dock främst vara koncentrerade till skogarna i östra Polen, men lär även förekomma i dessa trakter.

Nå, från sälg till älg. Så kan det gå!

(PS. I avsaknad av älg, bifogar jag istället ett foto på den ek som jag har för vana att avlägga besök hos. Den tycks trivas, där den står, mitt på den nysådda åkerlappen.)

Dagens anteckning – 11 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I Planty är träden ännu nakna, men några tycks ha fått svans. Det är små gröna eller gula svansar som hänger längst ut på trädens grenar och dallrar lätt av de svaga vindpustar som letat sig in bland träden.

På svenska kallas dessa svansar vanligtvis för hängen, vilket kan tyckas vara ett fantasilöst namn för något som borde locka till ordlekar. Men det har polackerna tagit fasta på, ty de kallar dem för “kotka” alltså “katt”. Det är dock förhållandevis oklart vilken del av hängena som polackerna associerar till katter. Är det hängenas svansliknande fysionomier som avses eller har polackerna studerat hängena närmare och menar att blomställningarna, som hängena består av, liknar katter. Jag är rädd att vi aldrig kommer få ett entydigt svar på den frågan, och vi lämnar sålunda en slutsats om detta därhän. För övrigt finner vi liknande associationer i engelskan, då hängena av engelsktalande kallas för “catkin”. Tyskarna har dessutom åldersbestämt dem. De kallar hängena för “Kätzchen”, alltså “kattungar”.

Litauerna, som tycks ha en egen logik med det mesta, associerar istället till rytttare, och där lystrar hängena till ett äldre ord för hästspann, nämligen “žirginys”. Etymologin här är oklar, men litauerna kanske har hästspann med en slags svansföring, vad vet jag.

Även danskarna har gått sin egen väg, och kallar hängena för “rakle”, men dess etymologi tycks också svårligen bestämd och låt oss därför nöja oss med att det är en slags dansk angelägenhet omöjligt för oss svenskar att avkoda. Ordet rakle borde däremot ställa med diverse problem i ett möjligt konversation mellan danskar och polacker, ty på polska är “rakiel” eller “rakla” en sådan där skrapa man använder för att få bort frost på bilrutan eller den typen av skrapa man använder vid exempelvis silkesscreentryck. Och i tjeckiskan avser “rakle” en fönsterskrapa. Sålunda kan man säga att ordet “rakle” är något av en “falsk vän” mellan olika språkgrupper. Besvärligt.

Nåväl, låt oss återgå till våra hängen. Det visar sig att man måste ta sig till ukrainskan för att hitta ett språk som också associerar till hängen. “Serezjka” (“Сере́жка”) kallas de på ukrainska, vilket betyder örhängen. (Liknande ord även på ryska.) Det finns kanske andra språk som också kallar hängen för hängen, men här slutar min associationslek, och man kan avrunda med säga att i träden hänger alltså inte bara hängen utan även katter av olika åldrar och om det vill sig riktigt illa hänger där en fönsterskrapa.

Dagens anteckning – 10 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag åker genom det uppvaknande landskapet. Gröna brottstycken av vår syns bland det annars brungrå landskapet. På ett fält syns en gestalt stå alldeles stilla, som en stund av lugn före vårens storm. På avstånd färdas en traktor över en åkerlapp med en såmaskin i släptåg. Fälten byts nu ut mot långa rader av knotiga äppelträd. Kilometer efter kilometer, står de med sina fysionomier som förefaller så åldrade, trots att de flesta ännu är unga. Och över himlen lösgör sig några suddiga formationer. Först är det svårt att avgöra vad det är som syns, men så framträder konturerna av flyttfåglar.

Men mina kontemplationer över det polska landskapet är över på ett ögonblick. Innan jag vet ordet av befinner jag mig i Warszawa, på väg till Sveriges ambassad för att skaka hand med kungen och drottningen. En för mig fullkomligt okänd terräng, och jag måste medge att förberedelserna inför händelsen har gett upphov till en del huvudbry. Men det visade sig att det var helt onödigt med all nervositet från min sida. Kungen är precis så där svensk som svenska kungar förväntas vara, alltså informell och enkel. Ja, det var nu så jag uppfattade honom under det korta tal han höll.

Att svenska kungaparet och ministrar åker på statsbesök till Polen är ingen tillfällighet. Relationerna mellan våra två länder har fördjupats och stärkts under de senare åren. I ett samtal jag hade med Fredrik Udd på den Svensk-polska Handelskammaren innan kungen anlände framgick det att antalet medlemmar har mer än tredubblats under de senaste åren. Och det är främst polacker som står för den ökningen. Med andra ord har intresset för Sverige i Polen ökat ytterligare under de senaste åren. Det betyder också att Sverige borde smida medan järnet är varmt, och se till att inte blott fördjupa våra kontakter på ett ekonomiskt och politiskt plan utan även kulturellt. Varför inte öka stödet till översättning från svenska till polska, sprida kunskap om och arrangera konserter med svenska tonsättare, anordna konstutställningar med konst av svenska konstnärer osv. Det är dessvärre så att kultur alltid hamnar i skymundan. Men desto bättre är att det ändå verkar som om man har fått upp ögonen för svenskundervisningen i Polen. Vi vill givetvis ha ännu mer uppmärksamhet, men man måste ändå kunna glädjas åt det beaktande som ges.

Själv skulle jag också önska att vi såg mer av ett omvänt intresse, alltså att intresset för Polen skulle öka i Sverige. Men det kanske kommer i och med att Polens ekonomiska och politiska inflytande ökar.

Nåväl, någon selfie med kungen får man inte ta, med jag hittade istället till Taras Sjevtjenko-monumentet i Warszawa före min rendezvous med kungen. Och det kändes ändå fint att hedra just Sjevtjenko med ett besök just idag, då det är hans 165:e dödsdag.

Dagens anteckning – 9 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 4 minuter)

På bilderna eller målningarna av honom är det ofta hans stora slokmustasch som drar blickarna till sig, men det är i ögonen man kan skönja vem han egentligen var. Hans blick rymmer både sorg och en slags okuvlig djärvhet. Det är inte tu tal om att det man ser är en stark individ, och detta trots att hans liv präglades av fler sorger än glädjeämmen. Mannen som dagens anteckning handlar om är ingen mindre än Ukrainas oinskränkta nationalskald, Taras Sjevtjenko, som föddes på denna dag för 212 år sedan.

Men man drar en förhastad slutsats om man tror att han “bara” var poet. Taras Sjevtjenko hade nämligen väldigt många strängar på sin lyra. Han var poet, musiker, konstnär, författare och i viss mån politisk aktivist. Han föddes som livegen, i en by kallad Moryntsi som ligger strax söder om Kyjiv. Redan från barnsben fick han höra om bondeuppror mot tsaren. Berättelserna fångade honom så starkt att de skulle färga resten av hans liv, och ett livslångt engagemang för ukrainarnas rättigheter tog sin början. Taras Sjevtjenkos första ägare verkar ha varit en Vasilij Engelhardt. Därefter tog sonen Pavlo Engelhardt över ägandeskapet av Taras Sjevtjenko.

Det finns uppgifter som säger att det var sonen Engelhardt som uppmärksammade att Taras var en begåvad tecknare. När Engelhardt flyttade till Vilnius tog han med sig Taras och det var också där han fick sin första undervisning hos en konstnär. I Vilnius skulle Taras Sjevtjenko också bevittna det polska upproret (1830) och det finns skäl att tro att han engagerades av att bevittna deras mod.

Upproret gjorde att Engelhardt beslöt sig för att flytta till S:t Petersburg och att Taras Sjevtjenko flyttades med bohaget. Det var också i denna stad som han skulle tillbringa större delen av sitt liv. På Engelhardts initiativ fick han ytterligare utbildning inom konstens skrå, vilket senare i livet skulle leda till att han blev befriad från sin livegenskap. Det var också i S:t Petersburg som han skulle börja skriva poesi på allvar, och hans första diktsamling “Kobzar” kom ut 1840. Dikterna i samlingen handlar om den sorts ukrainska spelmän som kallas för just kobzar, och ämnet var så känsligt att tsarens polis lät censurera stora delar av boken. När andra upplagan av diktsamlingen kom ut slog polisen till direkt, boken förbjöds och Taras fängslades.

Sommaren 1843 återvände han till Ukraina efter flera år och han fick träffa sin bror efter 14 år av separation. Mötet med fosterlandet var omvälvande och han både målade och skrev febrilt. Det förtryck av ukrainarna han såg vände honom allt starkare mot den inhumana behandlingen av befolkningen. Hans engagemang mot förtrycket skulle leda honom till ett folkbildningssällskap i Kyjiv som ville föra ukrainarna närmare sitt språk, kultur och historia. Men tsarens polis såg inte med blida ögon på deras verksamhet och 1847 arresterades han tillsammans med de övriga i sällskapet.

Taras Sjevtjenko dömdes till förvisning till Sibirien, där han skulle hållas fången i 10 år. I domen stod också att han inte fick skriva poesi, vilket han givetvis trotsade och han lär ha gömt sina alster i stövlarna. Tiden i fångenskap var mycket svår och hans hälsa blev allt sämre. Men trots sin svaga hälsa skulle han vara produktiv ända till slutet. Under de sista åren av sitt liv skulle Sjevtjenko skapa en strid ström av dikter, filosofiska essäer, dramer, målningar och skulpturer. Hans dröm var att få återvända till Ukraina och slå sig ner där, men ödet ville annorlunda och han gick ur tiden dagen efter sin 47:e födelsedag år 1860. Han begravdes först i den tsarryska huvudstaden, men snart skulle vänner ordna så att hans kista fördes till Ukraina och han begravdes på nytt i Kaniv, ungefär åtta mil från byn där han föddes.

Det är egentligen svårt att på några rader skildra Taras Sjevtjenkos enorma betydelse för Ukraina, men som en fingervisning kan man nämna att ingen annan person (möjligen i hela världen) har förärats så många monument som Taras Sjevtjenko. Praktiskt taget varje ukrainsk stad med någon slags självaktning har ett monument över Taras Sjevtjenko. Han står dessutom på pedestal på flera av världens kontinenter. Till och med i Köpenhamn finns en byst av Taras Sjevtjenko. Däremot finns det mig veterligen inte någon staty av Taras Sjevtjenko i Sverige. Månne något för framtiden?