viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 18 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I en cykelkorg sitter en upprörd jycke modell mindre. Ur dess lilla rosa gap slungar den hundlika svordomar, som nog bara andra hundar tvivelsutan kan tyda. Men matte trampar oförtrutet på med sin cykel, helt obekymrad om hundens uppenbara protester mot att behöva färdas på ett så oacceptabelt sätt, sett ur hundens perspektiv.

Det är nu inte helt omöjligt att sätta sig in i hundens upprördhet. Vem vill sitta fastspänd i en cykelkorg, långt från det attraktiva markplanet, ty hundar trivs väl bäst på gräsrotsnivå. Men just det gräs de cyklar förbi bör den lilla jycken nog försöka undvika att tassa runt i. Det som växer precis där de cyklar fram är nämligen ekorrkorn, som trots sitt lustiga namn, faktiskt kan vara en dödsfälla för hundar.

Ekorrkorn har förts till oss från Nordamerika och debuterade som oskyldiga prydnadsväxter i trädgårdar. Sedan har det lömska ekorrkornet rymt ut i naturen och tydligen trivts så bra att den beslutat sig för att stanna. Åtminstone på dessa breddgrader. I Skandinavien är den bara sporadiskt rapporterad. När ekorrkornet väl har rotat sig lär den vara hart när omöjliga att bli kvitt, ty dess rotsystem ska enligt uppgift ha en angreppslysten karaktär och går därmed hellre till anfall än att låta sig utrotas. Ekorrkorn trivs dessutom bäst i sandrik jord som andra växter helst håller sig borta ifrån. Inte nog med det, det lömska ekorrkornet har därtill en benägenhet att smyga sig in på sädesfält och ta med sig olika slags virus som kan hota en skörd.

Men ekorrkornets värsta egenskap är nog ändå att den kan vara direkt livsfarlig djur. På våren är deras gräs dock ofta välsmakande för boskap men det är under högsommaren som dess aggressiva identitet gör sig påmind. Ekorrkornets frön, som nästan är lika aggressiva som dess rotsystem, har nämligen små hullingar som lätt fastnar i nosar, munnar, skapa oreda i magar, klibba fast i päls, och i värsta fall kila fast sig i hund- och kattassar vilket kan skapa elakartade inflammationer som, om det vill sig riktigt illa, går hela vägen upp i benen.

Den lilla bjäbbande jycken i sin cykelkorg är nu utom hörhåll, och därmed också på säkert avstånd från de lömska ekorrkornen.

Dagens anteckning – 17 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På Krakóws konserthus samlade ikväll en lite udda skara musikälskare, nämligen de som har en förkärlek för polsk konstmusik, ett följe jag med särdeles förnöjelse sällar mig till. Kvällens konsert var den första i musikfestivalen Festiwal muzyki polskiej, och på scenen satt Sinfonietta Cracovia som leddes av den utmärkte och tillika tyske dirigenten Jürgen Bruns. På programmet stod tonsättningar av Aleksander Tansman, Grzegorz Fitelberg, Mieczysław Karłowicz samt Szymon Laks. Det som förenar de fyra är att de på olika sätt hade stor framgång, eller till och med verkade nästan uteslutande, utanför Polens gränser.

Alla och envar förtjänar en närmare presentation, men jag tänkte vi kunde uppehålla oss vid Szymon Laks, ty av de fyra är han sorgligt nog den mest försummade tonsättare både i Polen och annorstädes. Laks föddes i Warszawa 1901 i en assimilerad judisk familj som med största sannolikhet gav honom passionen till musiken, men det kan vi inte veta med säkerhet, enär det finns mycket få källor som berättar om hur livet har i familjen sköte. De första universitetsstudierna han bedrev var dock inte inom musik, utan matematik och filosofi, men ganska snart skrev han in sig på konservatoriet i Warszawa där han studerade kontrapunkt, harmonilära samt tog klasser i dirigering. Med sina kunskaper i tonsättarkonsten började han försörja med att skriva musik till stumfilm, vilket gjorde att musiken sålunda räddade honom ur ekonomisk svår situation.

1926 flyttade han till Paris för att slipa sina färdigheter ytterligare som tonsättare på konservatoriet. Under denna tid var han enormt produktiv som tonsättare och skulle skriva flera av sina finaste verk, så som Sinfonietta för stråkorkester från 1936 som framfördes med bravur under kvällens konsert.

Ute i Europa hördes dock redan fascismens stöveltramp, men Szymon Laks var alltför upptagen med sina tonsättningar för att inse att han som jude var hotad. Detta ledde till att han inte lämnade den franska huvudstaden i tid, och när tyskarna ockuperade staden blev han därför angiven och skickades till Auschwitz. Men ännu en gång skulle musiken rädda honom, och denna gång undan en säker död. Laks fick nämligen i uppgift att kopiera noter samt dirigera förintelselägrets orkester. Men omkring honom dånade tyskarnas dödsmaskineri, och det han bevittnade under åren i förintelselägren skulle orsaka en inre smärta som aldrig riktigt läkte.

Efter Förintelsen återvände Szymon Laks till Paris, men han förmådde inte längre ge sig hän till musiken, och han kunde sålunda inte heller skriva musik. Istället nedtecknade han sina minnen från Förintelsen i boken “Musiques d’un autre monde” (“Musik från en annan värld”). Det skulle dröja över tjugo år innan han återigen kunde skapa musik, och då hade han skapat ett nytt tonspråk, helt olikt det han skrev under mellankrigstiden. Men återgången till musikens värld var kort och bara några år senare skulle han avsluta sitt värv som tonsättare. De sista tjugo åren arbetade han som journalist, innan han gick ur tiden 1983.

Dagens anteckning – 16 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Skator har som bekant ett förhållandevis dåligt rykte. Otal är väl de gånger jag suttit och lyssnat på någon som har ondgjort över skator, som har beskyllts för att vara högljudda (som om det inte skulle gälla oss människor), äter upp andra fåglar (som om vi människor inte åt upp diverse däggdjur) samt även varit tjuvaktiga. De två första anklagelserna går kanske inte att bestrida, men emellertid de senare. Det har nämligen visat sig att skator inte alls lockas av guld och silver. Ja, det har forskare lyckats slå fast genom att studera hur skator reagerar på blänkande material i närheten av föda. Skatorna ska ha lyft på de blänkande bitarna och sedan släppt ner bitarna lika snabbt. Att de rörde dem överhuvudtaget kan möjligtvis tolkas som ett utslag av nyfikenhet i kombination med en vilja att undersöka inför framtida insamling av föda.

När man läser det där senare kan man inte låta bli med att ställa sig frågan om inte forskarna till viss del har ägnat åt att överföra människors medvetande på de stackars skatorna, men det är ju något som vi ständigt och jämt gör och dessutom är det en helt annan fråga, så låt oss återvända till skatorna, ty ikväll ska jag få möta en Rossinis tjuvaktiga skata, ja, alltså operan och inte djuret.

Rossinis “La gazza ladra”, som hade premiär 1817 i Rom, handlar om en skata som lyckas sätta käppar i hjulet för en kärleksrelation och därtill skapa en herrans massa oreda. Tjänarinna Ninetta är förälskad i husets son, Giannetto, som precis återvänt från kriget. Den lömska styvmodern (är dessa någonsin trevliga i sagan?) vill inte att Giannetto gifter sig med Ninetta, eftersom styvmodern anklagar henne för att ha stulit en silvergsffel. Förvecklingarna trasslar till sig ännu mer, med en rad män som är förälskade i Ninetta, bland annat en långsynt (alltså inte långsint) borgmästare, försvunnet silver och upphittade pengar, Ninettas pappa som är desertör och riskerar dödsstraff och så vidare.

Det är svårt att tro men slutet lär trots allt vara lyckligt, för Ninetta och Giannetto vill säga. För det är däremot mycket oklart om även skatan föräras ett lika lyckligt slut. Med tanke på hur pass baktalad den stackars fågeln blir i berättelsen, betvivlar jag att den kommer få någon upprättelse.

Men det återstår att se, och det är precis vad jag ska göra nu, med årets sista uppsättning under Royal Opera festival med Krakóws filharmoniska orkester, ikväll på Krakóws opera.

Dagens anteckning – 15 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Det finns dagar som bara tycks traska på helt utan att man behöver ge den någon morot. Den ena handlingen löper sömlöst in i den andra utan att man ens märker att de överhuvudtaget har utförts, så betydelselösa förefaller dessa handlingar vara. Och efter en stund kommer nästa handling lika obemärkt föra in stegen mot något annat som bara tycks uppstå helt spontant och kanske också helt utan anledning. Så där håller det på tills dagen nått sitt slut och när dagen äntligen sätter sig ner, upptäcker dagen att den verkligen inte hunnit bana väg för några associationer eller uppslag för exempelvis dagens anteckning.

Men när dagen har tänkt efter riktigt ordentligt kommer den plötsligt på att det idag faktiskt är en speciell dag, ty den uppdagar nämligen att det idag är Hot Dog Day, vilken firas den tredje onsdagen i juli i bland annat USA och Kanada. Det här verkar förvisso inte vara någon formell högtidsdag, men ändå en dag som några firar genom att, hör och häpna, äta korv.

Nåväl, i Sverige finns det ju också en dag som firar korvar, nämligen korvens dag som infaller den 12 mars varje år. Då äter man korv, ja, i alla fall de som äter korv. Vi andra får titta på, eller så kan vi gnola på en av de första svenska rocklåtarna, nämligen den av Owe Thörnqvist tonsatta låten “Varm korv boogie” från 1959 som handlar om en korvgubbe som beslutar sig för att slå in på en ny bana och börja spela gitarr istället för att sälja korv, då det enligt låtens text skulle vara förbjudet att sälja korv på slik vis (“Han hade låda på magen/Det gillas inte av lagen”). Sången, eller kanske snarare låten, slutar med att korvgubben gör sig en förmögenhet med sin gitarr, genom att spela varm korv boogie.

Tänk ändå, musik övervinner allt, till och med korvar.

—

Uppslaget till denna anteckning fick jag från en bild på dirigenten och tonsättaren Leonard Bernstein, som syns äta en hot dag (eller en varmkorv om man hellre vill så), men eftersom bilden kan vara upphovsrättsskyddad får ni istället njuta av blårisp

Dagens anteckning – 14 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Över himlen sträcker sig ett oroväckande moln, vars fysionomi nästan förefaller vara ludet, som om det hade vuxit ut päls på molnet och att den var stadd till att resa ragg. På avstånd hörs ett respektingivande muller, och där borta lär regnet ackompanjera molnets imponerande framtoning. Med andra ord råder det juliväder i mina trakter, och det är möjligt att vädret var ungefär liknande på dagens datum år 1872. Fast det vågar jag förstås inte svära på. Vad jag däremot törs påstå är att sopranen Irene Abendroth föddes på dagens datum ovannämnda år, och att hon gjorde så i Lemberg, eller Lviv som staden heter idag.

Irene Abendroths familj kom ursprungligen från Schlesien och hade kommit till den galiziska huvudstaden, som Lemberg var då, för att bedriva handel med tyg. Irene skulle tidigt visa prov på sin röstkapacitet och blott åtta år gammal hade hon sitt första publika framträdande i hemstaden. Familjen beslöt därför för att skicka henne till Milano för vidare utbildning. Det är oklart hur länge hon stannade där, men redan 1888 hade hon premiär på operan i Karlsbad. Året därpå skulle hon göra bejublad premiär på Staatsoper i Wien. Irene var förövrigt koloratursopran, vilket gjorde att hon behärskade det högre registret utmärkt. Det var också en av anledningarna till att hon blev mycket efterfrågad som solist. Hon skulle sålunda under några år framträda i Riga och München, innan hon återvände till Wien.

På Staatsoper hade det dock tillträtt en ny konstnärlig ledare, vilken var ingen mindre än Gustav Mahler. Han hade stora planer för operan, och ville bland annat ta ett riktigt grabbatag om institutionen för att lyfta dess kvalitet. Bland annat ville han göra rent hus med slentrianmässiga produktioner och andra enligt honom olater som operahusen höll på med. “Schlamperei” kallade han dessa otyg för. En av alla olater var att operasångarna på Staatsoper ofta anställde “applåderare”, alltså folk som applåderade särskilt ivrigt för den operasångare som hade betalat en slant. När Mahler så försökte städa upp bland de olika olaterna bröt en vild batalj ut. Flera av operasångarna valde att lämna Staatsoper, och däribland Irene.

Det är dock oklart exakt varför hon kom i luven på Mahler, men vad vi vet är att hon aldrig skulle återvända till Wien, och inte ens efter Mahler fått sparken (där hans kamp mot schlamperei angavs som skäl, med den egentliga orsaken var antisemitiska strömningar som var på frammarsch i Wien).

Från Wien styrde Irene kosan mot Dresden, där hennes karriär skulle nå sin kulmen. Hon skulle bland annat medverka i den tyska premiären av Puccinis Tosca, till tonsättarens stora förtjusning. Därefter sjöng hon i flera bejublade uppsättningar på operahusen i Berlin, Leipzig och Prag, innan hon gick i pension 1907.

Men Irene låg inte på latsidan, då hon under flera år skulle vara verksam som sånglärare samt framträda som liedersångerska. Hennes make var en förmögen järnvägsdirektör, så det gick överhuvudtaget ingen nöd på henne. Men så kom första världskriget och därefter den ekonomiska krisen, vilket gjorde att hon förlorade hela sin förmögenhet. De sista åren levde hon i armod. Hon gick ur tiden 1932.

Ni kanske är sugna på att höra hur hennes röst kan ha låtit, och faktum är att det faktiskt finns inspelningar, så som denna. Frågan är bara om de gör henne rättvisa.

Dagens anteckning – 13 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

De står där, något murriga av tidens tand, på sin piedestal och stirrar lite svårmodigt ut i tomma intet. Det kanske blir så om man tvingas stå i ett vägkapell i över 300 år. Men de har i alla fall sällskap av varandra, de två herrarna. På ena sidan finns den böhmiska prästen och martyren Johannes Nepomuk, som av oklar anledning sägs ha torterats och sedan kastats i Vltava från Karlsbron i Prag år 1393. På den andra sidan finner vi Jesus, vilken väl inte kräver någon närmare presentation. De två har under århundraden alltså stått rygg mot rygg på samma plats, och under tidernas lopp har de haft möjlighet att studera världens olika gångarter. Frågan är vad de skulle kunna ha att säga om vårt tidevarv, men sanningen att säga ser de inte ut att vilja småprata.

Vägkapellet som de två herrarna är hänvisade till sattes upp 1723, ja, det är vad man tror eftersom det är det året som syns på sockeln. Någon annan källa finns tydligen inte. Sedan dess har de alltså stått där och visat vägen för dem som kommit vandrande eller färdats längs med Wisła. De sägs också skydda mot onda andar och visa sjukdomar på porten.

Man kan med viss rätt fråga sig hur de hamnade där, och passande nog finns det en legend knuten till deras ankomst. Det sägs nämligen att de en dag kom flytande längs med Wisła och av någon orsak flöt de upp på stranden vid samhället Przewóz. Det är mycket osäkert varifrån de kom och likaså är det osäkert om legenden verkligen är sann. Hur det än förhåller sig med den saken lät man sätta upp de två herrarna på piedestal och där ha de alltså fått stå.

Det finns också de som menar att platsen för vägkapellet inte valdes av en slump, utan att det tidigare kan ha funnits ett hedniskt altare vid vilket man ska ha lämnat olika offer. Samhället Przewóz har mycket gamla anor och torde ha varit bebodd innan den nämndes för första gången på slutet av 1400-talet.

Nåväl, när man tröttnat på att studera de tigande herrar, kan man lukta på förvildad luktört, följa ladusvalornas flykt över vetefälten eller företa en närstudie av vildmorötternas anspråkslösa, men förtjusande blomning. Eller bara följa Wisłas blanka yta med blicken.

Dagens anteckning – 12 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I äppelträden har blommorna sedan länge blommat ut, och pollinerats för att knyta ihop sig till små frukter. Lite syrligt tycks de hänga från sina grenar, där de betraktar omvärlden med det som tidigare var deras blomfäste. Kanske hade de föredragit att förbli blommor, och slippa ödet att inmundigas av diverse organismer. De är kanske inte heller medvetna om vilken särställning de har i våra, ja, praktiskt taget nästan alla, kulturer.

Äpplen nämns ju som bekant i bibeln, men givetvis också i flera mytologier. I den nordiska mytologin förknippas äpplen nog främst med kärleksgudinnan Idun som jämt och ständigt bar omkring på en korg med äpplen, som enligt diverse källor var de som höll gudarna unga. Inom slavisk mytologi är det dock svårare att hitta en tydlig koppling till äpplen, men vissa källor anger att en vår- och sommargudinna vid namn Lada kan förknippas med äpplen. Men faktum är att man tvistar om hon verkligen vara en av gudarna inom slavisk mytologi eller uppstod senare. Hon nämns nämligen första gången i Gniezno-predikningarna, som är en samling predikningar som nedtecknades första gången på 1400-talet. Hennes namn ska också ha förekommit i flera äldre folkvisor. Men under 1800-talet började man ifrågasätta om ordet “Lada” i visorna verkligen syftade på en gudinna, och debatten huruvida gudinnan Lada existerade (alltså som gudinna) i den slaviska mytologin fortsätter faktiskt ända in i våra dagar, så låt oss återvända till äpplen som förefaller vara ett mindre omtvistat ämne.

Det svenska ordet äpple är som alla vet inte särskilt unikt, utan har släktingar i flera språk. Men det är kanske lite mindre känt för alla och envar att till exempel det polskans “jabłko”, ukrainskans “jabluka” (“яблука”) eller litauiskans “óbůlas” också ingår i samma familj. Man kan ju därför med viss rätt fråga sig varför ett och samma ord har ynglat av sig så till den milda grad att det dyker upp i flera olika språk i Europa. Svaret kan kanske vara, med betoning på “kanske”, att ordet härstammar från orten Abella (även Avella) i Italien, vars namn enligt källor kan betyda “staden där äpplen kommer från”. Men denna fråga dryftas ännu, ty det kan lika gärna vara tvärtom, alltså att staden har uppkallats efter äpplen, eftersom de odlades där.

Ja, så här kan man hålla på och associera hit och dit utan att för den delen riktigt beröra själva äpplet. Men som synes är de inte riktigt mogna ännu.