viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 8 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Med sina smala fysionomier står vetet nu på fälten och pekar ivrigt mot himlen. Deras kroppar är egentligen för unga och skörden lär dröja, men de förefaller nästan vara lite brådmogna, som om de ville säga att det är dags. Det är hart när omöjligt att begripa att det inne i de där små spensliga stråna ryms 42 kromosomer, nästan lika många som hos oss människor. Och det finns tydligen skäl att tro att deras kromosomsammansättning dessutom är än mer komplicerad än vår. Tänk, där ser man.

Vetet löper som en röd tråd genom människans historia. Man har funnit rester av vildvete bland lämningar från jägarfolk som levde 20 000 år före vår tideräkning, och man tror därtill att vetet var den första grödan som man lyckades tämja i Mellanöstern för ungefär sisådär 12 000 år sedan. Till och med i Norden lär vetet ha varit en gröda som man odlade tidigt.

Men i Norden tappade vetet av oklar anledning snart mark mot korn. Kanske var korn en lättare gröda att odla på våra breddgrader, eller så tyckte man att det var mer mättande. Det skulle faktiskt dröja ända till mitten av 1800-talet innan vetet åter började odlas på större arealer i Norden. Men på frågan om varför vetet åter blev efterfrågat, har man tydligen inte något svar på. En möjlig förklaring kan vara att priset på socker gick ner och att bagerier kunde baka bakverk. Vetet gjorde därför också entré inom matlagningen, och man bytte exempelvis ut kornmjöl mot vetemjöl i pannkakorna eller i såser.

Fälten med vete började sålunda breda ut sig, inte bara i Sverige utan över hela världen. Den största producenten av vete idag är Kina, tätt följt av Indien och Ryssland. Men det finns nog bara ett land i världen som i sanning förknippas med vetefält, och det är tveklöst Ukraina. Det finns månne något annat land som har låtit pryda sin flagga med ett vetefält, men det finns sanna min ord inget annat land som lyckats marknadsföra detta lika väl som Ukraina. Dagens ukrainska flagga är förvisso inte den första ukrainska flaggan, utan ingår i en lång rad av olika flaggor som använts av ukrainarna. Men vid självständighetskriget 1917-1920, antog man den gul-blå flaggan officiellt och på den vägen är det.

I dagarna, när tonläget mellan de styrande i Ukraina och Polen har skruvats upp till att de nästan skriker i facett, förs mina tankar ideligen till Ukraina. Och kanske beror mina tankars rörelse också på att många polacker nu reagerar mot de hårda ordalag som hörts från bland annat presidenten.

Och kanske är det också därför som vetefälten just nu lyser särdeles gult mot en nästan blå himmel, som för att påminna alla om hur viktigt det är att fortsätta stödja och hjälpa Ukraina.

Dagens anteckning – 7 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

När tåget gungade med mjuka rörelser in mot perrongen på Helsingborgs centralstation, tog jag ett fast grepp om min rullväska och banade väg mot dörrarna. Plötsligt lösgjorde sig en stämma ur den annars stilla tågvagnen. “Vi mahlerianer håller ihop”, konstaterade rösten på engelska, som visade sig tillhöra en stiligt ekiperad man i övre medelåldern.

Det tog ett ögonblick innan jag förstod, hur han kunde veta vad som rörde sig i mitt inre (ty det är där Mahler oftast uppehåller sig, om ni nu undrade) tills jag drog mig till minnes att det satt ett klistermärke på min väska som förkunnade “Mahler grooves” (en slogan som förövrigt myntades av Leonard Bernstein på 1970-talet). Nu sitter förvisso klistermärket ännu kvar på väskan och jag skulle av den anledningen egentligen kunna använda presens som tempus, men eftersom händelsen som skildras ådrog sig för några år sedan är jag nödd och tvungen att använda preteritum.

Nåväl, när jag väl hade återfått fattningen efter chocken att någon faktiskt hade uppmärksammat och förstått innebörden av klistermärket på min väska, började vi språka. Det visade sig att den stiligt ekiperade mannen var på affärsresa och kom från Amsterdam, där han var en regelbunden besökare på konserthuset Concertgebouw, på vilken det stundade en Mahler-festival. Vi hann avhandla än det ena och än det andra om Mahlers musik innan våra vägar skildes åt.

Men till trots att mötet var kort erhöll jag en solid känsla själsfrändskap av ovanligt slag. Känslan som uppstod berodde dock inte alls på den stiligt ekiperade mannen i sig, utan att den födde insikten om hur Mahlers musik förenade oss. Det var som om det löpte ett osynligt band från den lilla böhmiska hålan Kaliště, där Gustav Mahler föddes idag för 166 år sedan, till vårt samtal. Bandet som knöt oss samman färdades över årtiondena, via världskrig, gränsförflyttningar, Förintelsen, modernisering, internet, och flätade sig samman våra liv, våra känslor, minnen, sorger och glädjeämnen med Mahlers musik. Ty även om man är ensam i det ögonblick man lyssnar till Mahlers toner, delar man alltid effekten av att bli berörd.

Men jag torde nog också våga påstå att en annan bidragande orsak till min starka reaktion på mötet också kan gå att finna i att det var så ytterst oväntat. Det är nämligen nästan ställt bortom all rimlighet och även tänkbarhet att man kan springa på en mahlerian på ett tåg som rullar in på Helsingborgs centralstation.

Hur många av vår sort som finns i världen vågar jag mig inte på att skatta. Det kan månne röra sig om flera miljoner som drabbats av Mahler. Men gemensamt för oss alla är att vi nog aldrig riktigt kan räkna med att bli befriade, och inte heller tror jag att det är något vi traktar efter.


Gustav Mahler (1860-1911) år 1909 i Toblach.

Dagens anteckning – 6 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är när jag sitter bland blommorna på en äng i Krakóws utkant som det plötsligt slår mig att jag inte alls känner till vad ordet “äng” egentligen betyder eller ens varifrån det kan härröra. Av någon anledning har det aldrig fallit mig in att ordet kommer från någonstans, utan jag tycks sedan gammalt landat i någon slags slutsats att det måste röra sig om ett ord med synnerligen uråldriga anor.

Kanske kan min förnimmelse om ordets uråldrighet helt enkelt förklaras med att mitt efternamns förled innehåller en “äng”, eller rättare sagt “eng”, och att jag följdaktligen uppfattar ordet som extremt efterhängset, så som uråldrighet ofta tar sig till uttryck. Eng- har ju följt, eller möjligen förföljt, mig var än jag har styrt min kosa. Det är dock inte något jag beklagar, ty den inre bild förledet till mitt efternamn ger är något vackert med gräs som vajar i vinden, blommor som blommar och överhuvudtaget förhållandevis vidsträckt och elegant.

Efter att ha gjort en liten undersökning finner jag att ordet “äng” mycket riktigt har uråldriga anor, och det kan härledas till både forsvenskans “æng” och fornnordiskan “eng”. Med andra ord fanns ordet “äng” redan innan det blev belagt någon gång på 1200-talet. Ingenting av detta överraskar mig. Men det är när jag kommer till betydelsen av ordet känner jag mig plötsligt börjar känna mig helt desorienterad. Det visar nämligen att ordet med största sannolikhet betyder “krökning”, “böj” eller “kröka sig” och det vet man genom att det finns ett tydligt släktskap med det grekiska ordet “ankon” som betyder armbåge. Man kan därtill tydligen också se ett samband med det grekiska ordet för “dal” (“ankos”). Förvirringen stiger.

För att komplicera bilden ytterligare kan jag tillägga att även det polska ordet för “äng” (“ląka”) också anspelar på något som kröker sig. Även i det alltid lika trilskande litauiska språket finner vi att ordet för “äng” (“lanka”) betyder “böj”. Och likaså i ukrainskan anspelar ordet för “äng” (“лука”) på “böj”.

Det är sålunda felaktigt att associera ordet “äng” med något vidsträckt och vackert, utan ska istället betraktas som krökt, böjt och möjligen allmänt tillkrånglat. Detta passar förvisso min personlighet något bättre, men jag måste ändå tillstå att denna kunskap skapar en smula indignation.

Nå, förklaringen till varför förledet i mitt efternamn snarare går att härleda till något böjt och krökt än vackra vidsträckta vyer är förstås att ängar tidigare främst uppstod där floder eller vattendrag krökte sig. Återkommande vårfloder bidrog helt enkelt att träd inte kunde växa sig höga. Därmed uppstod ängar på dessa platser. Ängar har, läser jag, dessutom brett ut sig genom människornas försorg och är inte någon slags uråldrig mark likt skogen.

Tänk, där ser man.

Dagens anteckning – 5 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ingenting varar ju för evigt, men det är sällan man verkligen inser att man kan stå inför slutet av en epok. Gioachino Rossini var till exempel troligen ganska ovetande om att “Semiramide” skulle bli hans sista italienska opera 1823. Och inte heller är det helt säkert att han anade att han att “Semiramide” skulle vara banbrytande, och han med den också kan sägas ha satt punkt för barockoperan, som i flera århundraden hade varit den förhärskande genren på operahusen i Europa.

Man kan nämligen tydligt höra en annan form utkristalliserar sig i musiken, och då särskilt i samspelet mellan de stämmorna i orkestern. Det man hör är, enligt mina öron, en symfonisk interaktion med mer komplexa harmonier, som inte alls stämmer överens med hur operor lät under barocken. Med det sagt är det viktigt att betona att Rossini faktiskt inte uppfann en ny stil med “Semiramide”, utan istället utvecklade formen och skapade en ny sammansättning för solisterna och stämmorna. Sålunda har orkestern inte en ackompanjerade roll, utan är lika mycket solister som sångarna. Det samma gäller också kören, som har en mer framträdande position i berättelsen genom att kommenterar handlingen. “Semiramide” är därtill en mycket krävande opera för sångarna och det förefaller nästan som om Rossini försökte undersöka hur mycket en mänsklig röst egentligen klarar. Under kvällens fenomenala framförande av denna opera med Krakóws filharmoniska orkester under ledning av den ukrainske dirigenten Andriy Yurkevuch, fick jag möjlighet att höra den uppförd konsertant. Och det var verkligen en förmån att få höra den i den formen, ty jag kunde konstatera mig på musiken istället för att fördjupa mig i den invecklade handlingen.

Till handlingen i “Semiramide” utgick Rossini och hans librettist Rossi från en pjäs av Voltaire, som i sin tur hade inspirerats av den grekiska mytologn. Operan utspelar sig vid det kungliga palatset i Babylon och i de hängande trädgårdarna. Kungen har precis mördats av drottningen Semiramide och prins Assur, den senare hoppas på få överta tronen. Semiramide har blivit förälskad i krigaren Arsace från Skytien (som för övrigt är en “byxroll”, alltså framförd av en mezzosopran), men vad hon inte vet är att det hennes son, som kungen tidigare skickade ut i kriget. Arsace imponeras inte alls av Semiramide, utan är förälskad i Azema. Med andra ord är det upplagt för en inveklad och rörig intrig, där till och med kungens spöke spelar en avgörande roll. Låt oss därför hoppa över alla turerna och ta oss till “grande final”, där Semiramide har tagit sig till kungens grav för att be om syndernas förlåtelse. Hon står där ensam i mörkret, men plötsligt dyker den makthungrige prins Assur upp, och i nästa stund kommer Arsace, som vill göra upp med den lömske prinsen. I dunklet utbryter slagsmål mellan Arsace och Assur, och Semiramide försöker gå emellan, men i tumultet lyckas Arsace dessvärre mörda drottningen. Semiramide dör. Assur arresteras och Arsace blir kung. Snipp snapp snut så var sagan slut.

Tilläggas bör att Semiramide faktiskt kan ha en verklig förlaga, nämligen den assyriska drottningen Sammu-ramat som levde på 800-talet före vår tideräkning. Men det är ju en annan historia.

—

Konserten ingår i festivalen Royal Opera festival

Dagens anteckning – 4 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

På ett fält, där havrens ax redan förefaller vara färdiga för skörd, syns några blå pigga växter titta fram. Ja precis, visst är det blåklinten som blommar. Blåklint är väl en växt som de flesta svenskar ännu förknippar med ett politiskt parti som nuförtiden dock hellre verkar vilja associeras med ett stort L som behöver banta, än med den smäckra blåklinten.

Men visste ni att blåklint tidigare faktiskt associerades med en kentaur, ja, ni vet den där hästmänniskan som återfinns i grekisk mytologi. Man hade nämligen hoppat i galen tunna och antagit att blåklinten ingick i klintsläktet (Centaurea) och blomman fick därmed det latinska namnet “centaurea cyanus”. Kentauren i namnet går att härleda till kentaurernas anfader Chiron som tydligen ska ha gett människorna kunskap om medicinalväxternas kraft. Men idag vet man förstås bättre och blåklinten betraktas inte längre som en art i klintsläktet, vilket också lett till att den inte längre associeras med kentaurer.

Sålunda kallas blåklint idag istället för “cyanus segetum” på latin. Den observanta har nog redan noterat att “cyanus” har följt med från den gamla beteckningen, och det visar sig att även det kan härledas till en mytologi, med då det romerska. I den lär det återfinnas en berättelse om Flora, växternas gudinna, som uppvaktades av någon slags demon som föredrog att klä sig i blått och därav kallades för Farbror Blå, fast på grekiska, vilket gav Kyanos (Κυανός). Demonen blev tyvärr alltför upptagen av sin kärlek till Flora, vilket gjorde att denne underlät att ta vara på sig själv och skulle slutligen förgås på ett fält. Floras sorg visste inga gränser, och hon lät transformera demonens kropp till en blomma. Och på den vägen har vi alltså fått blåklint på nästan varje fält.

Dagens anteckning – 3 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I tredje satsen i Felix Mendelssohns tredje symfoni färdas man oupphörligen mellan hopp och förtvivlan. Där det skymtar ljus och en öppning formas, tycks också en avgrund ta sitt avstamp. Det är som om varje stycke skildrar en upprinnelse till ett tragiskt avslut på det som en gång var en triumf. Och kanske var det också Mendelssohns avsikt att få oss att tänka i de banorna.

Felix Mendelssohns tredje symfonin brukar kallas för “den skotska symfonin” eftersom man menar att han fick uppslaget till symfonin när han var ute på en vandring i skotska höglandet år 1829. I ett brev till familjen beskrev Felix Mendelssohn hur han besökte på Palace of Holyroodhouse där Mary Stuart bodde under 1500-talet. När Mendelssohn stod i palatsets kapell, som saknade tak och fönster där den kyliga vinden från det karga landskapet svepte in, fick han plötsligt en vision där han för sitt inre såg Mary Stuart krönas till Drottning av Skottland. Han fick en förnimmelse av det storslagna hjältemodet, men också sorgen och nostalgin över det förlorade riket. Och kanske är det just i tredje satsen som man kan höra vad Mendelssohns såg i kapellet på Palace of Holyroodhouse. Mendelssohn skulle också sätta sig direkt efter vandringen för att tonsätta det han erfarit.

Men av någon anledning lämnade Mendelssohns efter en kort tid arbetet med verket, och det skulle dröja över tio år innan han återkom till symfonin, som skulle bli hans tredje. Under sin livstid skulle han aldrig kalla symfonin för “den skotska symfonin, utan rätt och slätt för den tredje symfonin.

Hur det än förhåller sig med vad den ska kallas så finns verkets hjärta, eller kanske självaste väsen, just i den tredje satsen, enligt min mening. Och ikväll fick jag höra dirigenten Yaroslav Shemets utmärkta och inlevelsefulla tolkning av denna sats. Han har en alldeles särdeles förmåga att på ett elegant sätt lyfta de olika stämningarna och detaljrikedomen i verket, utan att för den sakens skull bli för högtravande. Och Shemets engagemang sprider sig också till musikerna, vilka ikväll var utmärkta Schlesiens filharmoniska orkester.

Det känns sålunda alltid som en ynnest att få följa med på en färd genom musiken med denne dirigent, som förövrigt är bördig från Ukraina men sedan flera år boende i Polen. Med andra ord är han en av alla de ukrainare som berikar Polen.

Dagens anteckning – 2 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Under en cykeltur på flykt undan stadens olika missljud, möter jag ett uppsluppet sällskap på en egenmäktigt upptäcktsfärd. Det är en grupp getter som lämnat sin inhängnad och helt bekymmerslöst traskar på sina spinkiga ben längs med en grusväg. De nafsar nyfiket på en det ena än det andra. När jag följer deras traskande längs med grusvägen kan jag snart urskilja vem som har ledartröjan i gruppen. Det är en hona som med jämna mellanrum ger ifrån sig ett lågmält bräkande. De andra svarar lika lågmält och traskar efter. Sist syns en hanne, som lite tveksamt vaggar efter de andra. Motvilligt, tycks det som. Kanske anar han oråd.

Getter förefaller både oerhört trevliga och lite tjurskalliga (om de accepterar ett sådant epitet) på en och samma gång. Understundom kan man nästan få för sig att de är ganska kloka, för att i nästa sekund bete sig som om de vore från vettet. Därtill är de både söta, med sina små viftande svansar, stora ögon och öron, som de är oproportionerligt konstituerade med sina spinkiga ben och uppsvällda magar. Men trots dessa motsägelser har de, på mig, en nästintill omåttligt tjuskraft. Och jag skulle tro att jag inte är ensam om denna fascination. Det var kanske också därför som getter lär ha varit en de första djuren som vi människor domesticerade för sisådär 10 000 år sedan.

Och eftersom de levt så nära oss under så lång tid dyker geten förstås också upp i de flera mytologier, såsom den nordiska, i vilken åskguden Tor har spänt två getter för sin vagn som sedan far fram över himlen och skapar ett ohyggligt dån. Eller den om Pan i den grekiska mytologin vars bakkropp har formen av en get. Även i bibeln finner man getter, och då tänker jag på syndabocken i Tredje Moseboken. Kanske är det därför som ordet “bock” väcker negativa associationer hos en del.

Själv har jag dock bara svårt för getter i deras diminutiv form, alltså “geting”, som jag uppriktigt sagt inte hyser några varmare känslor för.

—

Några andra infångade intryck bifogas och, såsom ett storkbo samt en av mig älskad ek