viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 21 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

En grupp turister står vid Wawels fot står och tittar upp mot en påle. Turisterna ruskar förundrat på sina huvuden och ropar något glatt till varandra. Pålen tycks verkligen ha satt igång deras fantasi. Och det är inte att undra på, ty den är fascinerande till sitt yttre. Pålen är inte rund utan har fyra sidor och längst upp syns fyra huvuden med hattar som tittar ut från varje sida av pålen. Det tycks röra sig om två män och två kvinnor. Under de fyra finns mindre varianter av dessa och längst ner håller några klumpigare figurer upp de övriga.

Pålen som står vid Wawel är en kopia av en faktisk påle vilken kallas för Avguden från Zbrutj, eller ibland även Zbrutj Svantevit efter en fyrhövdad slavisk gud. Den hittades egentligen av en slump år 1848 i byn Lytjkivtsy (Личківці) vid floden Zbrutj (Збруч) som ligger i dagens Ukraina. Det hade varit en osedvanligt torr sommar det året och flodens vattennivå hade inte i mannaminne varit så låg. Plötsligt började en märklig påle skymta under vattenytan, och snart strömmade folk till för att hjälpa till med att dra upp pålen på stranden. Man slet och drog, med det verkade som om pålen satt fast. Till slut tog man oxar till hjälp, men kanske var de för starka, ty pålen bröts av och basen försvann ner i flodens dy.

Pålen blev givetvis en sensation i byn, och snart nådde ryktet om pålen hela vägen till Kraków, och stadens arkeologiska förening skickade ut en av sina män för att göra en undersökning om vad det kunde röra sig om för påle. Det är möjligt att han blev alldeles tagen av åsynen, ty han glömde helt bort att göra en ordentlig undersökning om hur den hade upptäckt och transporterade den sålunda helt sonika till Krakóws arkeologiska museum. Efter att ha studerat pålen närmare kom man fram till att den kunde härröra från 800- eller 900-talet samt att dess blotta existens bevisade att slaverna hade haft en mycket komplex religion och kultur. Dessa slutsatser cementerades och skulle kanske stå fast än idag om det inte vore för att vi människor är flinka tvivlare.

Bland dagens forskare finns de som är skeptiska till att Avguden från Zbrutj verkligen är gammal. De pekar på den vårdslösa undersökning som gjordes när pålen hämtades till Kraków. Arkeologerna hade inte tecknat ned några vittnesmål om hur den hittades eller varför den dök upp just då ut vattnet. Det låter kanske som en petitess, men avsaknaden av en grundlig undersökning ledde helt enkelt till att man kunde ifrågasatt dess äkthet. Likaså finns det forskare som menar att figurerna på pålen inte alls stämmer överens med de figurer man hittat på andra föremål från den tiden. Andra är skeptiska till det här med hattarna längst upp på pålen. Inte hade man den typen av hattar på 800-talet, menar de och ruskar på sina huvuden. Därtill är pålen huggen i kalksten, vilken tydligen bara svårligen kan dateras. Och andra forskare tillägger att det är omöjligt att en påle i kalksten skulle kunna vara så välbevarad efter att ha legat under vatten eller jord under flera hundra år. Det finns till och med de som går så långt som att hävda att pålen är en bluff och egentligen skapad av den polske poeten Tymon Zaborowski (1799–1828) som föddes och levde i Lytjkivtsy. Enligt denna teori skulle Zaborowski av oklar anledning ha gett skulptörer i uppdrag att skapa en påle av detta slag, men strax därefter gick han bort och pålen glömdes bort.

Nåväl, oavsett hur det är med den saken så har Avguden från Zbrutj blivit något av en symbol för tidig slavisk kultur. Och dess tjuskraft är påtaglig, vilket tydligt kan skönjas i de förundrade turisternas ansiktsuttryck, där de står och gapar mot kopian av orginalet, som sig månne är en bluff.

Dagens anteckning – 20 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Under den grå himlen har hästkastanjerna i Planty vecklat ut sina blad. De gröna bladen liknar nästan utsträckta händer, som klåfingrigt söker efter något att vidröra. Understundom dallrar de lite räddhågset till, såsom när vårregnets små droppar tränger ner genom trädkronorna.

Det är svårt att föreställa sig Planty utan hästkastanj. Vem skulle då ge skydd mot regn eller solen under de heta sommardagarna? Deras närvaro tycks nästan lika uråldrig som själva Planty, som om de alltid varit här. Men så förhåller det sig givetvis inte. Man har förvisso lyckats fastställa att hästkastanj var ganska vanligt förekommande på ett förhållandevis stort område före den sista istiden, men det skulle bara vara kring Balkan som de överlevde ismassornas framfart. Därav härrör alla dagens hästkastanjer från den regionen. Tidigare utgick man av någon anledning från att trädet kom från Asien, och det skulle dröja fram till 1800-talet innan världens botaniker accepterade tanken på att hästkastanj kom fram Balkan.

Intressant nog är hästkastanjen inte försedd med förmågan att sprida sig på egen hand. De är helt utelämnade till att få vår hjälp till att sätta ett nytt skott. Tidigare kan hästkastanjen dock ha haft någon form av glädje av uroxen, som lär ha spridit trädens avkommor. Men som alla vet dog uroxen ut på 1600-talet.

Det var alltså med människans hjälp som de första hästkastanjerna kom till Centraleuropa, och det i och med den turkiska expansionen på 1500- och 1600-talet. Men när den första hästkastanjen planterades i Planty hittar jag ingen källa som vill uppge. Inte heller finns det någon som säger hur många hästkastanjer som det kan finns totalt i hela Kraków. Däremot går det att få fram att det kan röra sig om upp mot 500 000 hästkastanjer i hela Polen. Det kan jämföras med att det blott finns några tusen exemplar kvar av beståndet på Balkan, alldenstund det är hårt ansatt av skogsbränder och avverkning.

I våra trakter består hotbilden mot hästkastanjen vare sig av eld eller såg, utan av en enventen mal som mumsar på trädets stam. Man vet inte varifrån hästkastanjmalen kommer. Några menar att den kan härröra från Balkan, medan andra avvisar detta lika bestämt. Det står ändå bortom allt tvivel att hästkastanjmalen är någon slags kosmopolit och som dyker upp lite varstans och där den behagar. Under de senaste åren har följaktligen mången hästkastanj råkat ut för denna fasot, och fler lär väl duka under, då ingen bot finns i sikte. Men i Planty har de trots allt ännu så länge herraväldet.

Dagens anteckning – 19 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På fältet där koncentrationslägret Płaszów i Kraków en gång stod har det gröna gräset redan jagat bort de sista resterna av vintern. Träden hjälper till med sina kronor som spirar i den allra skiraste gröna färgen. Bland buskarna hörs koltrasternas sång ackompanjerade av gransångarens pip i straccato och bofinkens långa sirliga slingor. Några bin och humlor surrar runt mellan alla maskrosor som skjutit upp ur marken. Ja, hela fältet är faktiskt prickigt av gula små fysionomier. Deras gula färg för mina tankar till påskliljor och snart har mitt sinne lyft högt upp mot den blå himlen, och hela vägen till Warszawa. Idag är det nämligen 83 år sedan upproret i Warszawas getto inleddes, och till åminnelse av detta uppror har man valt påskliljor som symbol då det ådrog sig kring påsk år 1943.

Sommaren 1942 hade tyskarna inlett stora deportationer av judarna från gettot i Warszawa. I tusentals förstes de samman och sattes på tåg mot olika koncentrations- och förintelseläger. Över 300 000 av gettots invånare mördades under bara några få månader. När påsken närmarde sig år 1943 hade alla i gettot förstått vad som väntade dem, och trots att de plågades svårt av svält, sjukdomar och besinningslöst våld utfört av tyskarna, lyckades en grupp samla krafter för ett väpnat uppror. På morgonen den 19 april var det tänkt att en stor deposition skulle verkställas, men tyskarna måtte ha blivit tagna på sängen när de inte möttes av skräckslagna judar, utan istället av envetna skottsalvor. Motståndet var så starkt att deportationerna helt enkelt inte kunde utföras så som det var tänkt.

De som slöt upp bakom uppropet hade på något mirakulöst sätt lyckats skaka av sig all ångest och uppgivenhet och istället vänt udden mot tyskarnas mördarmaskineri. Bland motståndsmännen fanns inte bara unga och starka män och kvinnor, utan bland dem fanns även många äldre, sjuka och till och med unga barn. Hersz Wasser, som var en av motståndsmännen, skulle senare säga att genom att vägra att kapitulera för tyskarna skulle deras motstånd också vara ett helt unikt form av trots. Men Marek Edelman, som tillika var del av upproret, poängterade också att alla som deltog visste att de var dömda att misslyckas. Man reste sig alltså inte för att man trodde att man skulle befrias, utan för att man vägrade mördas utan att göra motvärn.

Tyskarna svarade, sin vana trogen, på det mest bestialiska sätt. De skulle bränna ner hus för hus, för att komma åt uppropet. Många av de som kämpade tappert skulle också slukas av lågorna. Efter 28 dagar skulle så de sista resterna av motståndet vara utraderat. De som fanns kvar i gettot mördades på plats eller deporterades till Treblinkas gaskammare.

Det är lätt att i dessa sammanhang hänge sig åt olika former av sifferexercis, men låt dig istället påminnas om att alla dessa mördade var individer med sorger, kärlekar, glädjeämnen, humor, unika skratt och salta tårar. Precis som du och jag. Och nästa gång du ser en påsklilja kan du ju sända en tanke till alla i Warszawas getto, vare sig de var djärva nog att resa sig eller om modet svek dem, ty oavsett vilket val de gjorde, blev praktiskt taget alla berövade sin framtid.

—

PS. Bilden på påskliljorna är från ett tidigare tillfälle

Dagens anteckning – 18 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

De fyra tycks befinna sig på en kyrkogård. Deras sammanbitna ansikten säger att stillbilden har föregåtts av någon slags dramatik episod. Och runt omkring dem ser man också tydligt att det ligger blommor utspridda, som om de slängts ut i någon form av raseri. I mitten står en kvinna med sin vänstra hand, som man kan förmoda hålla i resterna från den bukett som trasats sönder, tryckt mot sin bröstkorg. Hennes ansiktsuttryck är inte lidande i klassisk mening, utan snarare som om hon skådar en annalkande fara i fjärran. På hennes vänstra sida syns en präst som studerar henne med en inkännande blick. Vid sidan av honom står ytterligare en man, men han är inte präst, utan snarare en knekt av något slag. En bit från de tre syns också en yngre kvinna, med en blomsterkrans i håret. Hennes ansikte är som förstenat, ja, det tycks faktiskt nästan som om hon vore förhäxad. Och det är mycket troligt att hon faktiskt är just det senare, enär stillbilden är från en scen ur operan “Häxan” av August Enna som sattes upp på Kungliga Operan i Stockholm år 1894.

Huvudrollen i denna opera sjöngs av sopranen Ida Brag, och det är hon som står med buketten tryckt mot sitt bröst. Ida Brag (Moritz) föddes faktiskt idag i Angered för exakt 160 år sedan. Det finns tyvärr inte mycket information att tillgå om Ida Brags liv. Det finns inga källor som berättar något om hennes barndom, hennes föräldrar och inte heller några som anger hur hon kom in på musikens bana. Men vad som går att finna är att hon blev inskriven på Musikaliska Akademien år 1883 för att studera sång. Hon studerade där i tre år innan hon fick möjlighet att resa till Paris för att vidareutbilda sig. Därefter ska hon ha fått anställning vid Operan i Köpenhamn innan hon debuterade på Kungliga Operan i Stockholm år 1890, där hon skulle verka i ytterligare åtta år.

Man kan anta att Ida Brag var en särdeles begåvad sopran som kunde behärska konsten att förmedla starka känslouttryck, och det särskilt med tanke på att Ennas opera “Häxan” lär vara en opera som kräver det av sina sångare. Idag är denna opera nästan helt bortglömd, och tillika dess upphovsman, men i slutet av 1800-talet var Enna enormt uppskattad. Han skrev flera operor som sattes upp på de stora operahusen i Europa. Enna föddes 1859 på Lolland i Danmark. Hans far var skomakare, och Enna förväntades gå i sin far fotspår, men han traskade istället i väg in i musikens värld. Det intressanta efternamnet kom sig av att Ennas farfar kom till Danmark från Sicilien, när han tjänstgjorde i Napoleons armé. Av någon anledning blev han kvar, gifte sig och sonsonen blev alltså sedermera en av de mest kända och hyllade danska tonsättarna. Ennas stora genombrott var “Häxan” och en förklaring till det var kanske Ida Brags vackra sopran, enorma gestaltningsförmåga och stora inlevelse på scenen.

Så vilken är då handlingen i “Häxan”, kan man undra? Det finns inte många källor som förtäljer något om det, men man kan ju förmoda att det rör sig om olycklig kärlek, ond bråd död, svek och bedrägerier. Ja, precis som man kan förvänta sig av en opera. “Häxan” var en av Ida Brags största roller och tillika en av de sista stora rollerna hon hade. Hon skulle dra sig tillbaka fyra år efter att denna bild togs och under de återstående två årtionden av sitt liv skulle hon inte stå på scenen, utan verka som sångpedagog.

Sigrid Hallgren som Almuth, Ida Brag som Thalea, Axel Sellergren som Prästen & Arvid Ödmann som Edvard i Hexan, Kungliga Operan 1894

Dagens anteckning – 17 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Strax innan den lilla forsande floden Rudawa förenar sig med den mycket större Wisła växer det hägg. Här brukar jag stå varje vår och beundra och lukta på de förtjusande vita små häggblommorna, som med sin blotta uppenbarelse skvallrar om att våren sannerligen tagit ett fast grepp om väderleken. Det har blivit något av en tradition, en älskad repetition helt enkelt. Och om sanningen ska fram tillhör repetitioner av detta slag något som jag äntligen börjat förstå tjusningen med. Kanske har det att göra med att ungdomen otvivelaktigt har runt ur mina ådror och att jag med det insett att repetitioner är något som skapar ordning och reda på en annars tilltrasslad sinnevärld.

Men ibland tvingas man försaka repetitioner. Som exempelvis när Ludwig van Beethovens nionde violinsonat (op 47) hade uruppförande i maj 1803. Det måtte ha varit en lite udda tillställning, ty stycket framfördes vid en osedvanligt tidig timme, nämligen klockan åtta på morgonen. Därtill hade violinisten George Bridgetower vare sig repeterat stycket eller sett partituret innan han skulle ställa sig för att framföra den. Han var dessutom nödgad att spela direkt från Beethovens kladdiga handskrift, vilket sannolikt inte ian ha varit en lätt uppgift. Trots alla dessa spektakulära omständigheter verkar stycket ha fått ett varmt mottagande av den månne något yrvakna publiken.

George Bridgetower ska också ha varit en riktig virtuos, vilket kanske också var orsaken till det goda mottagandet av stycket. Han föddes faktiskt i Polen, strax utanför Lublin. Pappan var dock inte från trakten utan var bördig från Västindien och ska ha menat att han egentligen var en afrikansk prins. Modern ska å sin sida ha hävdat att hon tillhörde den polska adeln. Ingen verkar veta om något av detta stämmer. Det är lite oklart när Bridgetower kom i kontakt med musiken, men kanske när hans far arbetade i prins Esterházys hov. Prinsen var ju mycket intresserad av musik och var Joseph Haydns beskyddare under ungefär samma tid. I slutet av 1700-talet hamnade Bridgetower i London och gjorde därpå en riktigt kometkarriär. Han ska under sin livstid också ha skrivit flera tonsättningar som alla dessvärre har gått förlorade.

Nå, låt oss återvända till framförandet av Beethovens nionde violinsonat. Någon gång efter deras lyckade samarbete ska Beethoven och Bridgetower ha gått på lokal tillsammans, men kvällen urartade tyvärr, då de tydligen kom i luven på varandra riktigt ordentligt. Orsaken kan ha varit att Bridgetower sade något ofördelaktigt om en kvinna som Beethoven svärmade för. Ludde ska ha blivit så rasande att han beslöt sig för att dedikera violinsonaten till en annan violinist, nämligen en Rudolph Kreutzer. Därav kallas sonaten idag för Kreutzersonaten. Stycket lär vara mycket tekniskt krävande, och med en känslomässig urladdning som fodrar stor skicklighet och inlevelse av violinisten. Den är dessutom förhållandevis lång och tar hela 40 minuter att framföra. Bara tanken på att få höra den uppföras av någon som inte haft en enda förberedande repetition, får det att svindla.

Dagens anteckning – 16 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Men plötsligt vände sig min uppmärksamhet bort från från de kinesiska sekvojornas små barrknyten där jag igår stod på Botaniska trädgården i Kraków. Det var nämligen en liten gynnare som helt gjorde att jag tappade bort intresset för alla olika träd och växter. Ty längs upp i ett träd satt en gulhämpling och sjöng som aldrig förr. Det gick så fort i hans sång att han inte ens hann andas mellan takterna. Dess gnisslande sång, ungefär som om man för två glasskivor mot varandra, är sin tilltrasslade sångmanöver till trots, mycket angenäm att lyssna på.

Och precis som kinesisk sekvoja är gulhämplingen också intressant, då den under de senaste århundradena successivt har flyttat allt längre norrut. Fram till 1800-talets mitt fanns de bara kring Medelhavet. Men plötsligt började den dyka upp i Centraleuropa för att sedemera söka sig allt längre upp i Europa, för att slutligen anlända till Skandinavien. I Sverige finns de främst i sydöstra Skåne, men på senare tid har även enstaka par häckat så långt upp som i Småland. Vem vet, kanske kommer de även att söka sig till Stockholm en dag. Globalt sett anses gulhämplingen dessutom vara livskraftig, trots att man faktiskt tror att de minskar i antal. I hela Europa finns det möjligtvis upp till 31 miljoner par, men det finns även andra källor som anger att det kan finnas över 70 miljoner par. Till Sverige söker sig dock bara några några hundra individer varje sommar.

Gulhämplingen är en mycket liten fågel, och överstiger sällan 11,5 centimeter. Vikten är blott mellan 11 och 13 gram. Trots det har den en ganska korpulent fysionomi, och kan kanske främst liknas vid en liten gul och svart boll. Oaktat sitt oansenliga omfång är de ofta ganska lätta att upptäcka just beroende på sin ljudliga sång, samt beroende på att de föredrar att sitta långt upp i träd, främst barrträd, eller på elledningar.

En av de första som beskrev gulhämplingen var Carl von Linné, som i mitten av 1700-talet beskrev dem i sin “Systema Naturae”. Men det var givetvis inte han som gav dem deras vardagliga namn, utan det alstrades först över hundra år senare. Sedan skulle det dröja ytterligare 50 år innan den första gulhämplingen dök upp i Sverige.

Hur länge de har häckat i Polen vågar jag dessvärre inte svara på, och inte heller lyckades jag fånga den på bild, så ni får helt enkelt njuta av bilder från ett av växthusen på Botaniska trädgården i Kraków.

Dagens anteckning – 15 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På Botaniska trädgården i Kraków råder det bråda tider. I varje rabatt syns gröna knyten titta upp, och här och var har knytena låtit forma blomstänglar som pekar ivrigt mot himlen. Det är väl kanske lökväxterna som kommit längst i detta göromål, men några träd vill inte vara sämre och har pyntat sina grenar i grönt. Däribland kinesiska sekvojan, vars gröna blad spretar likt en hands fingrar. Men egentligen är det inte blad som syns på den kinesiska sekvojan, ty den äger inga blad. Det som syns är faktiskt barr, som den fäller varje vinter, ja, likt lärkträdet.

Kinesisk sekvoja upptäcktes faktiskt först 1941, som man då antog vara en mycket allmänt förekommande fossil. Trädet betraktades som en avlägsen och helt utdöd släkting till cypressväxter, och man beslöt att trädet måste ha dött ut under någon klimatförändring på jorden. Sålunda katalogiserades kinesisk sekvoja enligt alla konstens regler och infördes i böckerna som ett träd som dött ut för miljoner år sedan.

Det gick något år och kunskapen om det utdöda trädet satte sig till rätta bland botanikerna. Men så en dag snubblade en kinesisk botaniker över några väldiga och ståtliga träd som han inte sett tidigare. Han samlade in några kottar och barr, men lät av någon outgrundlig anledning bli att rapportera om sin upptäckt. Kottarna och barren fick ligga kvar orörda och ogranskade i botanikern arkiv.

Det gick något år till, då en annan kinesisk botaniker hittade några väldiga och ståtliga träd som han beslöt att plocka några kottar och barr från. Väl hemma inledde han arbetet med att försöka artbestämma sina kottar och barr. Döm av hans förvåning när han upptäckte att det rörde sig om det utdöda trädet som upptäckts mindre än tio år tidigare. Efter att ha hört om denna sensationella upptäckt beslöt sig den andre botanikern för att undersöka de kottar och barr han hade hittat något år tidigare, och det är fullt möjligt att även han blev lika överraskad när det visade sig vara det utdöda trädet och ingenting annat. Trädet fick namnet kinesisk sekvoja, och gick alltså från utdöd till återuppstånden på bara några år.

Det är inte att undra på att en så uppseendeväckande upptäckt spred sig som en löpeld över världen och snart ville alla botaniska trädgårdar runt om i världen ha ett exemplar av det tidigare förmodade utdöda trädet (som alltså aldrig varit utdött men möjligen lite blyg och av den orsaken inte gett sig tillkänna tidigare). Och på den vägen är det att man på Botaniska trädgården i Kraków kan vandra genom en allé av med kinesisk sekvoja.


Kinesisk sekvoja