På ett fält, där havrens ax redan förefaller vara färdiga för skörd, syns några blå pigga växter titta fram. Ja precis, visst är det blåklinten som blommar. Blåklint är väl en växt som de flesta svenskar ännu förknippar med ett politiskt parti som nuförtiden dock hellre verkar vilja associeras med ett stort L som behöver banta, än med den smäckra blåklinten.
Men visste ni att blåklint tidigare faktiskt associerades med en kentaur, ja, ni vet den där hästmänniskan som återfinns i grekisk mytologi. Man hade nämligen hoppat i galen tunna och antagit att blåklinten ingick i klintsläktet (Centaurea) och blomman fick därmed det latinska namnet “centaurea cyanus”. Kentauren i namnet går att härleda till kentaurernas anfader Chiron som tydligen ska ha gett människorna kunskap om medicinalväxternas kraft. Men idag vet man förstås bättre och blåklinten betraktas inte längre som en art i klintsläktet, vilket också lett till att den inte längre associeras med kentaurer.
Sålunda kallas blåklint idag istället för “cyanus segetum” på latin. Den observanta har nog redan noterat att “cyanus” har följt med från den gamla beteckningen, och det visar sig att även det kan härledas till en mytologi, med då det romerska. I den lär det återfinnas en berättelse om Flora, växternas gudinna, som uppvaktades av någon slags demon som föredrog att klä sig i blått och därav kallades för Farbror Blå, fast på grekiska, vilket gav Kyanos (Κυανός). Demonen blev tyvärr alltför upptagen av sin kärlek till Flora, vilket gjorde att denne underlät att ta vara på sig själv och skulle slutligen förgås på ett fält. Floras sorg visste inga gränser, och hon lät transformera demonens kropp till en blomma. Och på den vägen har vi alltså fått blåklint på nästan varje fält.
I tredje satsen i Felix Mendelssohns tredje symfoni färdas man oupphörligen mellan hopp och förtvivlan. Där det skymtar ljus och en öppning formas, tycks också en avgrund ta sitt avstamp. Det är som om varje stycke skildrar en upprinnelse till ett tragiskt avslut på det som en gång var en triumf. Och kanske var det också Mendelssohns avsikt att få oss att tänka i de banorna.
Felix Mendelssohns tredje symfonin brukar kallas för “den skotska symfonin” eftersom man menar att han fick uppslaget till symfonin när han var ute på en vandring i skotska höglandet år 1829. I ett brev till familjen beskrev Felix Mendelssohn hur han besökte på Palace of Holyroodhouse där Mary Stuart bodde under 1500-talet. När Mendelssohn stod i palatsets kapell, som saknade tak och fönster där den kyliga vinden från det karga landskapet svepte in, fick han plötsligt en vision där han för sitt inre såg Mary Stuart krönas till Drottning av Skottland. Han fick en förnimmelse av det storslagna hjältemodet, men också sorgen och nostalgin över det förlorade riket. Och kanske är det just i tredje satsen som man kan höra vad Mendelssohns såg i kapellet på Palace of Holyroodhouse. Mendelssohn skulle också sätta sig direkt efter vandringen för att tonsätta det han erfarit.
Men av någon anledning lämnade Mendelssohns efter en kort tid arbetet med verket, och det skulle dröja över tio år innan han återkom till symfonin, som skulle bli hans tredje. Under sin livstid skulle han aldrig kalla symfonin för “den skotska symfonin, utan rätt och slätt för den tredje symfonin.
Hur det än förhåller sig med vad den ska kallas så finns verkets hjärta, eller kanske självaste väsen, just i den tredje satsen, enligt min mening. Och ikväll fick jag höra dirigenten Yaroslav Shemets utmärkta och inlevelsefulla tolkning av denna sats. Han har en alldeles särdeles förmåga att på ett elegant sätt lyfta de olika stämningarna och detaljrikedomen i verket, utan att för den sakens skull bli för högtravande. Och Shemets engagemang sprider sig också till musikerna, vilka ikväll var utmärkta Schlesiens filharmoniska orkester.
Det känns sålunda alltid som en ynnest att få följa med på en färd genom musiken med denne dirigent, som förövrigt är bördig från Ukraina men sedan flera år boende i Polen. Med andra ord är han en av alla de ukrainare som berikar Polen.
Under en cykeltur på flykt undan stadens olika missljud, möter jag ett uppsluppet sällskap på en egenmäktigt upptäcktsfärd. Det är en grupp getter som lämnat sin inhängnad och helt bekymmerslöst traskar på sina spinkiga ben längs med en grusväg. De nafsar nyfiket på en det ena än det andra. När jag följer deras traskande längs med grusvägen kan jag snart urskilja vem som har ledartröjan i gruppen. Det är en hona som med jämna mellanrum ger ifrån sig ett lågmält bräkande. De andra svarar lika lågmält och traskar efter. Sist syns en hanne, som lite tveksamt vaggar efter de andra. Motvilligt, tycks det som. Kanske anar han oråd.
Getter förefaller både oerhört trevliga och lite tjurskalliga (om de accepterar ett sådant epitet) på en och samma gång. Understundom kan man nästan få för sig att de är ganska kloka, för att i nästa sekund bete sig som om de vore från vettet. Därtill är de både söta, med sina små viftande svansar, stora ögon och öron, som de är oproportionerligt konstituerade med sina spinkiga ben och uppsvällda magar. Men trots dessa motsägelser har de, på mig, en nästintill omåttligt tjuskraft. Och jag skulle tro att jag inte är ensam om denna fascination. Det var kanske också därför som getter lär ha varit en de första djuren som vi människor domesticerade för sisådär 10 000 år sedan.
Och eftersom de levt så nära oss under så lång tid dyker geten förstås också upp i de flera mytologier, såsom den nordiska, i vilken åskguden Tor har spänt två getter för sin vagn som sedan far fram över himlen och skapar ett ohyggligt dån. Eller den om Pan i den grekiska mytologin vars bakkropp har formen av en get. Även i bibeln finner man getter, och då tänker jag på syndabocken i Tredje Moseboken. Kanske är det därför som ordet “bock” väcker negativa associationer hos en del.
Själv har jag dock bara svårt för getter i deras diminutiv form, alltså “geting”, som jag uppriktigt sagt inte hyser några varmare känslor för.
—
Några andra infångade intryck bifogas och, såsom ett storkbo samt en av mig älskad ek
Där gatorna Krupa och Izaaka möts står Isaacsynagogan och tittar ut över den gamla judiska stadsdelen Kazimierz i Kraków. På gaveln syns två små runda gluggar med ett halvmåneformat fönster som tillsammans ger intrycket av att huset gapar förvånat inför åsynen av sin omgivning. Och under det förvånade ansiktsuttrycket uppenbarar sig en annan karaktär, då trappan upp till kvinnoläktaren samt dess fönster skapar bilden av en sorgsen herre med slokmustasch. Det här är ju bara rena tillfälligheter, men för mig går det inte att förbise att synagogan tycks besitta en mycket mänsklig prägel.
Isaacsynagogan är uppkallad efter sin grundare, köpmannen Izaak (eller Ajzyk) Jakubowicz, som år 1638 fick tillstånd att den polske kungen Vladislav IV Vasa att lägga grunden till en ny synagoga i Kazimierz. Men arbetet kunde inte ögonaböj inledas, ty en katolsk präst satte käppar i hjulen. Han menade nämligen att präster som skulle till nattvarden i den intilliggande kyrkan tvingades passera synagogan och av oklar anledning tyckte han inte att det passade sig. Men efter långa överläggningar lyckades Izaak Jakubowicz såsmåningom övertyga biskopen i Kraków om att synagogan skulle kunna uppföras.
Det är lite oklart vem som slutligen valdes till arkitekt, men det kan ha varit en italiensk byggherre vid namn Giovanni Trevano. Andra källor säger istället att det kan ha varit en lokal byggherre, och det är ju möjligt att sanningen ligger någonstans mittemellan, eftersom Trevano gick bort innan synagogan invigdes 1644. Det är dessutom möjligt att också Izaak Jakubowicz gick bort under arbets gång, enär en inskription på kvinnoläktaren beskriver att Jakubowicz hustru, Brajndl, ledde arbetet med synagogan. (Denna inskription finns tyvärr inte avbilda nedan eftersom kvinnoläktaren är avstängd för renovering.)
Isaacsynagogan är ett enastående exempel på barockstil, med ett högt tak på 14 meter och stora fönster som ger ett vackert ljusinsläpp i salen. Den lär också ha varit rikt dekorerad med väggmålningar med citat från Bibeln, och några av dessa har man under renoveringar lyckats ta fram.
Bara tolv år efter invigningen anlände den svenska armén till Kraków. Men svenskarna kom inte med fred i sinnet, utan ägnade sig åt urskiljningslöst våld och hejdlös plundring. Polackerna kallar tiden för “den svenska syndafloden” (“Potop szwedzki”) och den omnämns till och med i polska nationalsången. Även Isaacsynagogan utsattes för den svenska farsoten och förstördes nästan helt. När svenskarna väl hade försvunnit anlände nästa fasot, nämligen pesten. Synagogans rabbi beslöt sig därför för att fly ut ur staden tillsammans med sin församling och tog man med sig merparten av interiören.
Det skulle dröja fram till 1800-talet innan man försökte återställa synagogans tidigare prakt. Andra synagogor från trakten skulle göra en stor insats för att ge Isaacsynagogan dess forna glans.
Nästa stora prövning för Isaacsynagogan var givetvis Förintelsen. Tyskarna totalförstörde inredningen och beslagtog allt av värde. De försökte även tvinga rabbin att bränna Torahrullarna, och när han vägrade sköt de honom på gården utanför synagogan. Under Förintelsen skulle också praktiskt taget hela församlingen mördas.
Efter kriget fortsatte vedermödorna för Isaacsynagogan. Någon kom nämligen med förslaget att riva den för att ge plats åt en katolsk kyrka, men tack och lov kom dessa planer på skam. Isaacsynagogan förvandlades därefter till ateljéer för konstnärer innan den övergavs och stod och förföll till den slutligen härjades av en brand.
Den judiska församlingen i Kraków stred under alla dessa år oupphörligen för att få tillbaka synagogan, men det skulle dröja ända till kommunismens fall år 1989. Man tog därefter genast itu med uppgiften att försöka restaurera synagogan, och det är ett arbete som faktiskt delvis pågår än idag. Men trots att arbetet inte är avslutat förrättas det här regelbundet gudstjänster. Och just i dagarna är det mer aktivitet än vanligt i Isaacsynagogan, eftersom man idag invigde den trettiofemte upplagan av Krakóws judiska kulturfestival.
När jag igår satt på en bänk i Park krakowski vid Królewska-gatans mynning, blev jag plötsligt varse om en synnerligen taggig trädstam. Man kan svårligen säga att den gav ett särskilt inbjudande intryck, och faktum är att jag min vana trogen genast började fantisera ihop olika skräckhistorier med olyckstillbud. Tankarna var så pass påfrestande att jag strax lämnade trädet åt sitt öde. Det var först när jag kom hem som jag ställde mig frågan vilket träd det kunde röra sig om. Efter att ha kammat internet på information om vilka träd med taggar som växer i nämnda park landade jag i slutsatsen att det måste röra sig om ett träd kallat för korstörne, eller gleditsia triacanthos på latin.
Det lär väl knappast komma som en överraskning att korstörne beskrevs första gången av Carl von Linné, men trädet associeras nog främst med den samtida botanikern Johann Gottlieb Gleditsch, då det är hans efternamn som trädet har lånat sitt förled från. Det var förövrigt Gleditsch som försvarade Linnés sexualsystem när detta attackerades av en annan botaniker, Johann Georg Siegesbeck, som från sitt säte vid ryska Vetenskapsakademien ifrågasatte Linnés upptäckter.
Nå, låt oss återgå till korstörne. Trädet har sitt ursprung från Nordamerika och finns nästan bara i odlad form på andra platser. Det kan bli upp till 30 meter högt och kan, om allt vill sig väl, bli runt 125 år. Under tidig vår blommar trädet med små gula blommor som tydligen ska lukta sött och som senare växer till sig till en slags ärtskida. Taggarna som växer på stammen är ofta upp mot tio centimeter och växer i klungor. Det kan till och med växa blad på taggarna om allt vill sig väl, ur taggarnas synvinkel sett. Annars är taggarna inte så omtyckta av de djur som vill smaska i sig ärtorna, ty det är ju opraktiskt att klättra upp för en stam med taggar, eller hur?
I Polen växer korstörne bara i parker och 42 av dessa är uppförda i ett polskt register för skydd av växter, kallat Pomnik przyrody. Det är dock oklart om exemplaret av korstörne i Park krakowski återfinns i detta register. Kanske måste det växa till sig, ty det sträcker sig nog bara tio meter upp från marken.
Hettan har som bekant lägrat sig över nejden. Varje enkel rörelse tycks kräva ett vanvettigt omfång av energi för att alls kunna komma till stånd. Men det är faktiskt inte bara av ondo, ty man ger sig sålunda tid att stanna upp och studera sin omgivning lite mer ingående. Som exempel kan man stå vid en stockros och betrakta hur en humla landar i blommans kronblad och sedan tar tag i sina humlesysslor. Orädd som den är stångas den med sitt lilla huvud med ståndaren och får så med sig någon av den nektar som blomman besitter. Stockrosen verkar inte bli det minsta brydd över humlans närgångenhet, och inte heller verkar stockrosen skrämmas av det heta klimatet. Men det är kanske inte att undra på, enär stockrosor sägs härstamma från torra områden i Kina eller möjligen Turkiet. Ja, källorna är lite vaga här, men låt oss säga att stockrosorna kommer från Asien.
Vad man däremot tycks veta med bestämdhet är att stockrosen kom till södra och mellersta Europa via Sidenvägen någon gång under medeltiden. Den blev genast en populär trädgårdsväxt, både eftersom den är vacker, men också för att den ansågs vara en medicinalväxt med sårläkande egenskaper samt hjälp vid olika ögonsjukdomar. Under renässansen sågs stockrosen som en symbol för fertilitet samt rikedom, vilket ledde till att de odlades i överflöd, särskilt i södra Europa.
När stockrosen väl anlände till de norra delarna av Europa samt Brittiska öarna under 1700-talet nådde vurmen för blomman också sin kulmen. Det fanns hart när inte en trädgård som inte beboddes av stockrosor. Men så hände det som ofta sker om man planterar för mycket av en sort, stockrosorna blev sjuka. De fick nämligen rost vilket fortfarande är ett stort problem för stockrosorna.
Humlan har nu backat ut från stockrosens kronblad och gör sig redo för att flyga vidare. Jag som nästan hade trott att den skulle bygga bo därinne. Ett stockrosbo, helt enkelt. Och ett sådant finns faktiskt i Californien. Hollyhock House heter huset, eftersom det har ornament i fasaden som för tankarna till stockrosor (som alltså heter hollyhock på engelska). Huset beställdes 1919 av Aline Barnsdall, dotter till en förmögen oljebaron, och arkitekten var Frank Lloyd Wright. Aline var något av en revolutionär, och var mycket intresserad av avantgardistisk teater och tanken var att ena delen av huset skulle fungera som bostad och andra delen skulle hysa en scen för en sådan ensamble. Men så blev det aldrig och Aline bodde bara i huset ett år, eftersom det visade sig vara dåligt byggt och läckte som ett såll. Men dess specifika arkitektur gjorde ändå att huset besvarades och finns än idag.
Flera dagar före pågående värmebölja började man i Polen att spekulera kring om det förefintliga värmerekordet från 1921 skulle stå sig eller om det skulle få se sig besegrat. Det föreföll nästan som om man uppfattade det som en tävling där olika kvicksilver utsattes för ett test hur långt de kunde stiga i termometrarna. Rekordet från 1921 sattes i den lilla Prószków som ligger i Opole vojvodskap, alltså i sydvästra Polen på gränsen mot Tjeckien. Temperaturen som noterades då var +40,2, och det har med andra ord stått sig i över hundra år.
Inför den rådande värmeböljan åkte sålunda journalister till Prószków och gjorde reportage från deras meteorologiska mätstation och på något vis verkade det som om att man landade i slutsatsen att det gamla rekordet nog skulle härda ut och fortsatt stå på prisplasten där Polens högsta temperatur har noterats. Och man tyckes också slå fast att om det nu skulle noteras en högre temperatur så skulle det förmodligen ändå vara i just Opole vojvodskap och kanske till och med i Prószków.
Så svepte slutligen den obevekliga värmeböljan in över Polen, och det verkade till och med som om många var helt oförberedda på dess våldsamma kraft trots flera dagar av medial uppmärksamhet. Och inte heller eldade värmeböljan på kvicksilvret som mest i just Opole vojvodskap. Nej, längst upp på prispallen hamnade istället staden Słubice med sina +40,5 som noterades idag. Słubice lyckades dessutom slå rekord två gånger, först slog man det gamla junirekordet och idag alltså det 105 år gamla nationella värmerekordet.
Vad är det då för gudsförgäten håla där kvicksilvret lätt och ledigt klättrar upp för termometerarnas sifferrad på detta bestialiska sätt? Jo, Słubice ligger i västra Polen och i Lubusz vojvodskap och balanserar sålunda precis på gränsen till Tyskland. På bilderna syns floden Oder vackert kröka sig genom staden och det visar sig även att det finns annat intressant att notera om denna plats, som nämndes för första gången på 1200-talet. Initialt var det en handelsplats, men redan 1253 fick platsen stadsrättigheter och tilldelades namnet Vrankenvorde och senare Frankfurt an der Oder. Efter kriget delades alltså staden och den polska delen fick alltså namnet Słubice.
Man kan nu fråga sig hur Słubice fick sitt polska namn, och faktum är att det är omdebatterat. Det finns de som menar att Słubice kan komma från en slavisk folkstam som man kallar för słupianie vilka var bosatt i området under tidig medeltid. Enligt dessa källor kallades platsen av słupianie för Zulbica. Men andra källor säger att platsen kan ha kallats för Zbiwitz, Zbirwitz eller Zliwitz. Därtill finns de se som menar att namnet Słubice kan härledas till det polska ordet för påle (słup) eller ślub som betyder bröllop.
Nåväl, hur det nu än är med detta kan Słubice i alla fall från och med nu yvas med titeln “Polens hetaste plats” utan att för den sakens skull brösta sig för mycket. Men frågan är hur länge rekordet kommer stå sig, ty om vi ska tro våra meteorologer bör vi nog ställa in oss på att det kommer att slås många värmerekord framöver.
—
Bilden föreställer varken Słubice eller Prószków, utan Kraków sett från Podgórze
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
