viewpoint-east.org

(Läsningstid: 3 minuter)

De som anländer till Helsingborg med tåg eller båt, lyfter kanske lite förvånat på ögonbrynen när de ser ett kråkslott i nygotisk stil resa sig över stadens centrum. Nå, alla kanske inte tycker det liknar ett kråkslott, men själv har jag aldrig riktigt lyckats lära mig att tycka om Helsingborgs rådhus, som kråkslottet kallas med ett finare namn. Hjärnan bakom nämnda byggnad tillhörde en man vid namn Alfred Hellerström, som skulle sätta ett ordentligt avtryck på Helsingborgs stadsbild, och då inte bara genom kråk… förlåt, rådhuset.

Alfred Hellerström var dock inte en son av staden utan föddes i Stockholm 1863. De första uppväxtåren skulle präglas av en svår ekonomisk situation, men av oklar anledning förbättrades tillståndet för familjen under Alfreds ungdomsår, vilket också ledde till att han kunde utbilda sig på läroverk. Alfred fick dock tidigt dra sitt strå till stacken, genom att gå i lära på olika byggarbetsplatser och slutligen kunde han avlägga byggmästarexamen, och siktet var inställt på högre utbildning vid Kungliga Tekniska Högskolan.

Men det skulle visa sig vara omöjligt att bli antagen utan studentexamen, vilket Alfred Hellerström inte heller hade avlagt. Genom ett resolut ingripande av sin äldre bror, som var arkitekt, blev Alfred antagen som en slags extraelev på KTH där han skulle studera i tre år. Alfred gjorde åter ett försök att antas vid högre utbildning, nu vid Konstakademien, men visades på dörren av samma skäl som han inte antagits till KTH. Och det hjälptes inte av att han fick rekommendationer från sin tidigare professor. Men Alfred var nog envis som en åsna, ty han lyckades få kungen att ge honom dispens och han blev därmed antagen till Konstakademien. Under sina studier visade han stor ihärdighet och han avlade examen inom arkitekturritning och ornamentritning, men däremot fick han inga betyg i stillära eller arkitekthistora, vilket faktiskt kan förklara ett och annat.

Nåväl, efter avslutade studier arbetade han något år i Stockholm innan han av en händelse såg en annons om en arkitekttävling till Helsingborgs rådhus, och som ni redan vet vann han också den tävlingen. Rådhuset uppfördes 1897 och enda sedan den dagen har det milt uttryckt rått delade meningar huruvida det var ett lyckat val eller inte. Alfred Hellerström beslöt sig för att flytta till Helsingborg för att följa arbetet med rådhuset, och han skulle snart få stort inflytande i staden, där han både fick trogna vänner och bittra fiender. En av dem som inte kunde förlika sig med Hellerströms arkitektoniska stil var stadens stadsarkitekt, som Hellerström faktiskt låg i fejd med ända till den dag stadsarkitekten gick i pension och Hellerström tog över. Han skulle stanna på posten fram till 1928, och han gick ur tiden tre år senare.

Men det var givetvis inte bara rådhuset kom från Hellströms ritbord, utan även flera andra byggnader i staden. En av de mer lyckade projekten är den avbildade byggnaden från 1906 som ligger på Södra Storgatan 19. Byggnaden uppfördes av målarmästaren Axel Holm, som antagligen köpt ritningen av Hellerström. I mitt tycke är byggnaden på Södra Storgatan långt mer elegant och fantasieggande än det ganska klumpiga och hart när skräckinjagande rådhuset. Men man tycker ju så olika.

(Läsningstid: 2 minuter)

I hamnen i det som en gång var fiskeläget Lerberget, men som idag snarare är ett tillhåll för semesterfirare från när och fjärran, stolterar två kopior av de klassiska krus som associerats med Höganäs i hart när 200 år.

Leran till dessa kärl upptäcktes redan på 1700-talet när man bröt stenkol, men man skulle inte genast ge sig i kast med att bränna lergods av denna lera. Den främsta orsaken att man inledningsvis lät leran bero var att gruvan gick förhållandevis bra, men när bruket började gå dåligt behövde man ytterligare ett ben att stå på. Därav började man för exakt 200 år sedan tillverka eldfast tegel av leran och sju år senare skulle man utveckla sin verksamhet ytterligare med oglaserade stenkärl.

För att klara en sådan omställning anställde man keramiker från bland annat Tyskland. Källorna är inte särskilt tydliga huruvida det var dessa keramiker som tog med sig tekniken att saltglasera stengods, men det torde inte vara helt osannolikt att det är dem som Höganäs har att tacka för de karaktäristiska kärlen. Saltglaseringstekniken var nämligen vanligt förekommande i dåtidens Tyskland och man hade använt tekniken sedan tidigt 1400-tal.

Tekniken går ut på att man kastar in salt i (närmast helvetiskt) heta ugnar (runt 1300 grader). Reaktionen som uppstår ger den glansiga och vackra ytan. Den bruna färgen ska däremot komma sig av att leran har en hög järnhalt. Det är sålunda inte saltglaseringstekniken i sig som skapat färgen. Man är inte helt säker på hur tekniken uppfanns, men en teori säger att det kan ha skett av en slump, som exempelvis att någon hade satt in kärl i ugnen som kommit i kontakt med salt.

Nå, det skulle visa sig vara ett mycket lyckosamt drag för Höganäsbolaget att börja med saltglaserat stengods, ty snart var det deras viktigaste produkt och den som gav störst avkastning. Under början av förra seklet var Höganäs en av Europas största producenter av stengods. Saltglaserat stengods har en fenomenal förmåga att de kan hålla kyla mycket länge, och de var därför mycket viktiga i dåtidens hushållen. Men när kylskåpet introducerades var det slut på de saktglaserade stengodsens glansdagar, och den storskaliga produktionen av dessa kärl upphörde.

Idag finns det mig veterligen blott en småskalig produktion kvar av dessa kärl i Höganäs, men resterna av Höganäskrusens storhetstid går faktiskt ibland att påträffa på diverse loppisar. Men då ska man vara förhållandevis tursam, och trägen besökare på dylika institutioner.

(Läsningstid: 2 minuter)

Häromkring färgas himlen oftast av havets olika humörsvängningar. Himlen låter sina moln göra vågformationer som på havets yta eller sanden på dess botten, och himeln skapar stora klippor med sina mjuka moln, och kanske även kustlinjer och öar på sin askgrå sfär, en slags kartbild över en värld som vi inte kan bebo, även om vi understundom kan besöka den i en plåtkropp.

Eller så är det månne tvärtom, att havet får sin skrud av himlens olika nycker. Att vågorna är en imitation av molnens färd över skyn. Ty det torde stå klart för alla och envar att vågorna och molnen på något sätt är släkt.

Och egentligen är det nog så att de två gjort en gemensam överenskommelse om säger att utan den ena förmår inte den andra existera. De förfaller hart när vara som två älskade som aldrig riktigt kan mötas och som i ett evigt kretslopp rusar mot en horisont som ju alla vet inte är ett möte, utan en lutning. De är som hänvisade till att blott smeka varandra genom betraktande och efterliknelse av varandra.

Men det är kanske inte något de sörjer, ty deras seperation ger ju också möjligen en del frihet, kan man tro.

(Rapporterat från nordvästra Skåne.)