viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 28 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det måste erkännas att jag är lite av en morotsaktivist. Nu syftar jag inte på att jag skulle ingå i någon aktivistgrupp som sysslar med konsumentaktivism och tokhandlar av något företag för att gynna dem (vilket enligt Wikipedia kännetecknar en morotsaktivist). Nej, jag är morotsaktivist så tillvida att jag faktiskt äter morötter nästan dagligen. Det har blivit så, dock inte av födsel och ohejdad vana, utan beroende på att de är lätta att få tag på, samt att deras uppsyn alltid gör mig munter av någon anledning. Kanske beror det på deras vackra brandgula färg.

Och det kom därför som något av en överraskning för mig att morötter inte alls var brandgula i begynnelsen. De första morötterna som tittade upp i myllan i dagens Afghanistan för sisådär 3000-2000 år sedan lär nämligen ha varit mörklila och bestod av flera grenar istället för en bastant rot som idag. Men någon gång under 1600-talet på den nederländska landsbygden lär moroten ha behagat att skapa en mutation som ledde till att de fick den skepnad som dagens brandgula har. (Jag vet att det idag finns massor av morötter i allsköns färger, men här avhandlas den traditionella moroten.) Och några av er höjer kanske lite på ögonbrynen när ni får veta att man i begynnelsen inte odlade morötter för rötternas skull, utan för sina aromatiska blad. Ja, det gör man ju förresten fortfarande, ty både fänkål och persilja exempel på morotväxter.

Men att morötter är nyttiga är däremot ganska oomstritt. Med sitt höga innehåll av karoten och A-vitaminer ska de bland annat påverka hy, hår och naglar i positiv riktning. Jag försöker föreställa mig kan hur jag skulle se ut om jag inte åt morötter, ty sanningen att säga är mitt hår, hy eller naglar inte något att yvas över. Däremot är det en seglivad, om än ej särdeles gammal, myt att morötter skulle ge bättre syn. Myten härrör från andra världskriget, då den brittiska armén spred ett rykte att deras piloter hade oerhört bra mörkerseende och därför lyckades så bra med sina bombröder över Tyskland. Och orsaken de angav var att de brittiska piloterna skulle mumsa på ofantliga mängder av morötter. Men det finns tydligen ingenting som tyder på att man får bättre mörkerseende efter att ha proppat i sig morötter.

Man brukar förövrigt dela in morötterna i tre kategorier; de som skördas tidigt på försommaren, de som tas ur jorden på sommaren och de som får vänta till hösten med att skördas. Alla tre sorterna har sina fördelar, men så här års är det en särskild njutning att få kalasa på kokta försommarmorötter med en liten klick smör på. Och det var också det ödet som de avbildade morötterna mötte.

Dagens anteckning – 27 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det var i måndags, när jag i tjänsten stod på stationen i Kraków och väntade på en gäst som skulle anlända med tåget från Berlin, som jag hamnade framför det stora gula plakatet som anger tågens planerade ankomster. Dessa gula anmärkningar på tågens förehavanden är ju inte lika vanliga i Sverige som här, så ni har kanske glömt vad de informerar om. Jo, med en nära nog pliktskyldig nit, eller månne neurotisk perfektionism, redovisar de varje station längs med tågens banor samt tidpunkt för dessa uppehåll. Under raderna med de olika ortsnamnen och tidsangivelserna finns också en uppsättning symboler, som artigt står i givakt för att ange om det finns restaurangvagn, om man får ta med sig cykel, huruvida tågen är rullstolsanpassade, om det finns luftkonditionering och så vidare.

Men min uppmärksamhet riktades inte mot dessa små symboler, och inte heller alla olika tidsangivelser som kanske mest bör ses som en rekommendation, utan mot namnen på alla orter som tåget från Berlin hade passerat. Okända och kända platser som oblygt blandade sig med varandra. Ett av ställena som tog tag i mig var Głogów. Ni kanske tycker att ni känner igen namnet från ett tidigare inlägg, men denna ort ska ingalunda förväxlas med Głogówek där Ludwig van Beethoven en gång i tiden kamperade hos greve von Oppersdorff, samt skrev sin fjärde symfoni. Głogów är en helt annan ort, men det den delar med Głogówek att båda namnen är sprungna ur det polska ordet för havtorn, alltså głóg. I Głogóweks fall lär namnet bero på att det i området fanns mycket havtorn, men varför Głogów, som ligger på tåglinjen mellan Berlin och Kraków, har förärats ett namn med samma konnotation som den hos Głogówek, förtäljer inga trovärdiga källor.

Förutom namnet finns det även andra beröringspunkter mellan de två orterna. De grundades nämligen ungefär samtidigt, mitten och slutet av 1200-talet, och de båda ligger i Schlesien, fast de återfinns faktiskt i två olika vojvodskap; Głogów ligger i Nedre Schlesiens vojvodskap och Głogówek i Schlesiens vojvodskap. Men sedan är väl likheterna mellan Głogów och Głogówek inte särskilt stora, då den senare är en liten by utan vattendrag och den förra en mindre stad vid floden Oders strand. Fast Schlesien har de ändå gemensamt hur man än vänder och vrider på det.

Nåväl, när tåget från Berlin väl lämnat Głogów bakom sig är det efter ungefär 30 minuter dags för en annan stad som också nästan har en namne. Jag tänker alltså på Lubin som kanske kan förväxlas med Lublin, men som alla vet ligger Lublin inte på tågsträckan Berlin-Kraków, utan längre österut och snarare på vägen mellan Warszawa och Kyjiv. Och Lubin och Lublin har inte särskilt många gemensamma nämnare förutom deras snarlika namn. Lubin kan däremot stoltsera med att vara ungefär 200 år äldre än sin nästan-namne i öster, som fick stadsrättigheter på 1300-talet.

Men mycket längre än så kommer jag inte i mina funderingar, ty nu pustar tåget från Berlin in på stationen i Kraków och ut ur dess innandöme väller en brokig skara av resenärer vars okända anletsdrag flyter samman till en enda röra och skapar en massa associationer till folk man kanske känner, utan att jag för den delen lyckas finna den kända gästen bland dem tåget burit med sig. Men tursamt nog är gästen mer observant än jag och vi lyckas sålunda leta oss fram till varandra i myllret.

—

Stationen på bilden har ingenting med stationerna som omnämns i Dagens anteckning att göra

Dagens anteckning – 26 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det var särskilt ett av konstverken på slottet i Sucha Beskidzka som fångade min uppmärksamhet. Men var det inte motivet som fascinerade mig, utan upphovsmannen, eller i detta fall, upphovskvinnan. Konstnären, eller konstnärinnan om man vill använda ett mer ålderdomligt begrepp, i fråga hette Sofonisba Anguissola (1532-1625) och hon lär tillhör ett av få exempel på kvinnliga konstutövare som rönte stora framgångar under renässansen.

Sofonisba föddes i en adlig familj i Lombardiet och hon ska ha skolats till konstnär redan i barndomen. Hennes föräldrar ville nämligen att alla deras barn, inklusive flickorna, skulle få kunskap i de sköna konsterna. Sofonisbas barndomshem var därmed mycket avvikande från dåtidens normer, ty det var inte vanligt att flickor fick sådan bildning. Redan vid unga år visade Sofonisba prov på stor skicklighet med penseln, och det uppmärksammades av hennes far som uppmuntrade henne att fördjupa sina kunskaper ytterligare inom bildkonstens skrå hos kända läromästare. Inte heller detta, att föräldrar skickade sina döttrar till dylik utbildning, var särskilt vanligt under renässansen, men så gjorde man alltså med Sofonisba. Hon lär också ha fått stor uppskattning för sina förmågor av självaste Michelangelo.

Men trots att hon fick möjlighet att utbilda sig hos kända konstnärer, fanns det vissa begränsningar under hennes utbildningstid. Som kvinna fick hon nämligen inte studera kroki, vilket enligt vissa påverkade hennes alster så tillvida att hon saknade vissa kunskaper om kroppsbyggnad och proportioner. Men jag vågar drista mig till att säga att en lekman blott svårligen kan skönja några sådana brister.

Sofonisba Anguissola skulle dock inte låta sig nedslås av slik påstådda tillkortakommanden, utan skulle under sin livstid utveckla en särdeles förmåga att åstadkomma vackra och talande porträtt samt att hon var en mästare, eller mästarinna, på miniatyrporträtt. Detta var något som var i ropet under just renässansen.

År 1559 blev Sofonisba Anguissola ombedd att bege sig till Madrid för att undervisa den spanska drottningen Elisabeth av Valois, och det är faktiskt just denna drottning som Sofonisba har avporträtterat nedan. Och som ni kan se innehåller målningen en miniatyr, vilket torde vara ett porträtt av drottningens make, nämligen Filip II av Spanien.

Sofonisba Anguissola var knuten till det spanska hovet till 1568, då drottningen gick bort. Men kung Filip II ömmade för Sofonisba och försökte hitta en lämplig blivande make till konstnärinnan. Valet föll slutligen på en adelsman från Sicilien, som Sofonisba sedemera gifte sig med. Giftemålet betydde lyckligtvis inte att hon slutade utveckla sin konst, eftersom hennes make uppskattade hennes alster. Äktenskapet varade dock bara i nio år då maken gick bort under oklara omständigheter. Men blott två år senare blev hon under en seglats förälskad i en sjökapten som hon gifte sig med, trots protester från hennes familj, och de skulle leva lyckligt framtill 1620 när sjökaptenen gick ut tiden. Sofonisba skulle fem år senare följa honom den vägen.

Dagens anteckning – 25 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är stundtals svårt att förstå att styckets upphovsman blott skulle vara 15-16 år, ty det svävar närapå något garvat över tonerna, som om det bar på en äldres klokskap om farliga och mörka djup. Det ruvar dock inte enkom olycksbådande stämning i verket. Understundom finner vi även gläntor av ljus, som strilar in och skänker en slags förhoppning. Det förefaller sålunda vara ett stycke musik som skrivits av någon med stor erfarenhet av livets olika vedermödor. Men Gustav Mahler (1860-1911) var alltså blott runt 15 när han skrev sin pianokvartett i a-moll. Han är ju som bekant mest känd för sina stora symfonier, men under sin ungdom skrev han flera verk så som kammarmusik och stycken för solister. Dessa verk har dessvärre inte överlevt till våra dagar och förklaringen till det går att finna i att Mahler var osedvanligt sträng mot sig själv och förstörde därför de verk som han inte var nöjd med. Denna pianokvartett har dock överlevt, men hittades faktiskt, enligt vad jag förstått, först 59 år efter Mahlers bortgång. Stycket har sedermera blivit förhållandevis känt, men detta är första gången jag fått äran att höra det framföras levande.

Och det var sannerligen en sann njutning att få uppleva, inte bara för musikens skull, utan även för att verket ackompanjerades av svenska och isländska dikter reciterade av studenter från institutionen för germanistyk och nordistik vid Jagellonska universitetet, samt med stycken av för mig tidigare okända isländska tonsättare. Musikerna var därtill studenter på musikaliska akademin i Kraków, och en av dem dessutom en kollega till mig.

Jag skulle nog tro att Mahler skulle uppskatta att få vara i ett sådant kompetent sällskap.

Dagens anteckning – 24 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Efter att ha intagit ryggläge under några popplar, som ivrigt släpper sina frö av vitt ludd över nejden, låter jag min blick sträcka ut sig några hundra meter eller mer upp mot den blå himlen. Långt däruppe kan jag följa tunna slöjor av molnformationer. Molntussarna reser över himlen på skiftade höjd och varje liten formation har fått sitt eget fantasieggande namn enligt ett raffinerat utarbetat system. Ovanför mig svävar just nu några tjusiga exemplar av cumulus humilis, eller vackerväderstackmoln som de kallas av oss lekmän. Ytterligare några hundra meter längre upp syns några fjädermoln, vilket indikerar att lugnet nog kan bedra, ty dessa består av iskristaller som lätt kan orsaka våldsamma väderomslag.

Trots formationerna av fjädermoln är synen inte något som framkallar någon oro hos mig. Att titta upp mot den blå himlen, med sina moln, är något som städse skänker mig sinnesfrid.

Men så är det inte för alla.

Bara några mil härifrån, i Ukraina, utgör himlen en ständig källa till oro. Som ett slags bestående orosmoln som man inte kan undfly. Himlen följer ju oss varhelst vi går.

Ty från den ukrainska himlen störtar det oupphörligen ryska drönare och missiler. De störtar in i bostadshus, museer, elverk, fabriker, köpcentrum, skolor, sjukhus. De utraderar liv, lemlästar andra, raserar livsverk och krossar framtidstro för några och berövar andra deras tillit.

Jag tror att det svårt att förstå innebörden av att hysa oro för vad atmosfären ovanför ens huvuden kan bära med sig. Hur naken och försvarslös man känner sig. Kanske förstärks också den känslan av att varje ukrainare vet att människorna bortom deras västra gräns inte alls upplever himlen, med sina små molntussar, som ett hot.

Oc det är en vetskap som ger många ukrainare en förnimmelse av oöverskådlig hjälplöshet och vanmakt.

Dagens anteckning – 23 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På min väg hem genom den sommarvarma staden, efter ytterligare en bejublad konsert med Krakóws filharmoniska orkester, har himlen beströtts av hundratals tornseglare som ledigt glider fram med sina bågformade vingar och ger ifrån sig sina välbekanta glädjetjut. Tornseglarnas sång torde vara något av det mest sommarbetonade som existerar. Möjligen kan de dock tänkas få konkurrens av blommande träd. Som till exempel eukalyptus.

Fast nu är det inte så att eukalyptus blommar häromkring, ty de växer mig veterligen inte vilt i dessa trakter. Nej, det handlar istället om ett träd som jag av någon outgrundlig anledning varje år får för mig är eukalyptus. Varför det är blivit så fel vete fåglarna. Kanske är det av samma anledning som många kallar tornseglare för svalor.

Nåväl, jag blir i vilket fall som helst alltid vänligt men bestämt tillrättavisad när jag börjar svamla om eukalyptus, med uppgiften om att det rör sig om akacia och inget annat. Men eftersom jag är av den obotligt frågvisa sorten har jag blivit nödgad att företa mig en liten efterforskning kring detta träd som folk envisas med att kalla akacia, och det visar sig förstås att de har helt fel. Det träd som folk kallar för akacia är inte någon akacia utan istället en falsk akacia och bär namnet robinia, efter Jean Robin som var den botaniker som satte det första fröet robinia i europeisk jord. Men eftersom den falska akacian faktiskt är falsk har man lagt till andranamnet “pseudoacacia” för säkerhets skull. Mina efterforskningar visar även att akaciahonungen tydligen också är falsk. Honungen kommer nämligen inte alls från akacians nektar utan från just robinia.

Tänk, där ser man vad man kan lära sig. Men dessvärre kommer jag nog ha glömt allt detta till nästa år och kommer då, lika glatt som jag gjorde ikväll, utbrista att “eukalyptusen blommar”, om det som folk kallar för akacia, men som då inte är akacia utan robinia.

Dagens anteckning – 22 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det verkar nästan som om tåget tar sats efter att det har stånkat ut från stationsområdet vid Kalwaria Zebrzydowska. Med en väldigt fart störtar tåget genom det vackra landskapet, där berg och dalar, täta bokskogar flätar samman sina konturer till en praktfull symbios. Men så plötsligt fäller horisonten ut en väldig sjö mellan bergstopparna. Fast i sanningens namn är det inte en sjö i vanlig mening, utan en reservoar till floden Skawa. På andra sidan reservoaren skymtar redan berget bakom vilket Sucha Beskidzka kamperar.

Staden, som Sucha Beskidzka onekligen kan titulera sig, ligger 346 meter över havet i en dalgång mellan två berg som är beklädda av täta skogar. Söderut ligger skogen Księży Las, vars namn för mina tankar till prinsar av något slag, och det är ju inte helt otänkbart att där finns ett samband. Skogen norrut kallas däremot Czarny las, vilket förstås betyder svarta skogen. Varför skogen bär detta dunkla namn har jag dock inte lyckats få någon klarhet i. Vad jag däremot vet är att berget som svarta skogen växer på heter Jasień och mäter 505 meter över havet samt att det vid dess fot ligger ett vackert slott som i folkmun kallas för lilla Wawel (Mały Wawel) för att det påminner om slottet i Kraków.

Redan på 1400-taket fanns det faktiskt en herrgård av trä på platsen där slottet i Sucha Beskidzka nu står. Men det ska ha förstörts i en brand och marken ska på 1550-talet ha sålts till en guldsmed vid namn Kasper Suski. Denne guldsmed ska ha varit bördig från Florens men hade gjort strålande karriär i Kraków. Det gick faktiskt så bra för honom att han blev polsk adelsman. Nåväl, efter att ha köpt marken lät han först bygga en borg av sten för att kunna försvara sig mot rövare och krigsherrar. Byggnaden utökades senare med en flygel, och när slottet på 1700-talet övergick i adelsfamiljen Komorowskis ägor utökades slottet ytterligare. Tyvärr drabbades slottet av en förödande brand vid förra sekelskiftet som la stora delar av byggnaden i ruiner. Men man kunde byggt upp slottet igen enligt de ritningar och beskrivningar som överlevt, och resultatet blev mycket övertygande.

Fram till andra världskriget ska slottet haft ett bibliotek med en rik samling av litteratur från 1200-talet och framåt, samt med ovärderliga konstskatter som slottets dåvarande ägare, familjen Tarnowski, ska ha förvaltat över. Sammantaget ska det ha rört sig om över 55 000 volymer vilka användes av forskare och professor från bland annat Jagellonska universitetet och universitet i Lviv. Men under kriget ska stora delar av denna samling ha gått förlorad och idag återstår bara en bråkdel av skrifterna och konstverken. De finns dock inte längre i slottet i Sucha Beskidzka, utan har flyttats till säkrare arkiv i bland annat Kraków.

Och dit kommer man med det välvilliga tåget som lättjefullt skuttar ner för bergen, längs med reservoaren, genom grönskande dalgångar med en oändlig räcka av stationer som löper som ett pärlband hela vägen till Krakóws centrum.