viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 26 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Nu är jag sällan lugn som en filbunke, utan har ständigt olika episoder av mer eller mindre explosiva dramer. Men oftast slipper omgivningen bevittna dessa fasor, ty de pågår vanligen väl inneslutna i mitt inre. Men det finns tillfällen då jag inte lyckas hålla masken, som när jag får syn på en fästing. Häromkring är de dessvärre förhållandevis vanligt förekommande, så det ger anledning till skiftande reaktioner med tillhörande fysiska uttryck, så som vrål, olika mindre rytmiska danssteg och så vidare.

Det är tyvärr mycket oklart varför jag fruktar denna futtiga insekt så till den milda grad, enär jag – mig veterligen – aldrig blivit biten. Men oaktat detta känner jag icke förty en närmast bestialisk skräck för fästingar. Ibland får jag till och med för mig att de inte förtjänar att få existera jämsides med mig, men det är ju givetvis helt orimligt, emedan de har funnits mycket länge än vi människor.

För några år sedan gjorde man nämligen en häpnadsväckande upptäckt. I en bärnsten, där en fjäder från en dinosaurie hade förevigats, hittade man en oansenlig liten varelse. När de studerade det lilla krypet närmare såg forskarna till sin förtjusning att det rörde sig om en fästning. Ja, det är sant. De blev förtjusta, då de ansåg att det var en synnerligen trevlig upptäckt. Det som gjorde upptäckten anmärkningsvärd var att forskarna kunde dra slutsatsen att fjädern och fästingen var ungefär 99 miljoner år gamla. Våra (eller snarare “era” för mina är de rakt inte) fästingar har alltså anfäder hundra miljoner tillbaka i tiden. Tänk bara så mycket blod de druckit, de små vampyrerna.

Som jag skrev finns det väldigt många fästingar häromkring. Nu vet jag inte om det de facto finns fler än i Sverige, men med tanke på att skog och mark oftare har en frodigare grönska än den i Sverige (och fästingar trivs ju i sådana miljöer, vem gör inte det förresten) så det inte helt otroligt om det förhåller sig som så. Därav är jag alltid extra vaksam när jag befinner mig i naturen, och faktum är att jag månne är löjeväckande vaksam.

Men dessvärre finns fästingar inte bara i naturen. De finns faktiskt i en mänsklig upplaga också. Ja, nu syftar jag på dem som heter fästing i efternamn, eller rättare sagt Kleszcz som det heter på polska. Det ska tydligen röra sig om 3000 personer och de är spridda över alla vojvodskap i Polen, med majoriteten boende i Schlesien och Lillpolen. De första dokumenterade fallen av personer som heter fästing i efternamn härrör från 1400-talet. Sedan har de alltså spridit sig över hela landet. Och det ska även finnas två i Sverige som bär det efternamnet, så se upp!

Dagens anteckning – 25 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Under träden i Henryk Jordana-parken i Kraków råder ett osedvanligt lugn. Några ligger på en picknick i gräset och dåsar i hettan. Andra har spänt upp en hängmatta mellan träden. Några sitter på bänkarna och samtalar i sävlig sommarton. Under terminerna brukar parken soliga och varma dagarna befolkas av studenter från universitetet. De syns ofta djupt försjunkna i sina mobiler, snarare än kurslitteratur, och det vanligaste förekommande ljudet kommer från någon reel som studenterna visar för varandra och som möjligen roar för stunden. På helgerna byts däremot sorlet ut mot ett annat slag, då parken nämligen intas av barnfamiljer, med tillhörande aktiviteter som alstrar en polyfonisk ljudbild bestående av bollekar, cykletramp, tjut och skratt, eller bara skrik i största allmänhet.

Men idag har alltså ett sällsynt stiltje lagt sig över parken. Studenterna är antingen upptagna med sina tentor eller så har de redan gett sig av. Och barnfamiljerna syns inte heller till, eftersom det är skolavslutning först imorgon. Det är därför ingenting som stör mina tankebanor och jag låter dem därav färdas iväg till begynnelsen.

Ja, nu menar jag inte begynnelsen av allt, utan just begynnelsen av parken Henryk Jordana-parken. Till sitt yttre ser den kanske ganska oansenlig ut, men dess historia är faktiskt unik. Parken tillhör nämligen en av de första i sitt slag. Bakgrunden är att en läkare vid namn Henryk Jordan (1842-1907) kom med en idé att anlägga en offentligt park med betoning på fysisk aktivitet och även lekplatser för stadens barn. Vid förra sekelskiftet betraktades parker som en mötesplats för vuxna, där de förväntades spankulera runt och socialisera sig med varandra, lyssna på med musik eller gå till någon inrättning i parken där det serverades alkohol. Förlagan till dessa parker var exempelvis den legendariska parken Prater i Wien. Henryk Jordana tyckte inte att den typen av parker gav starka, friska och lyckliga människor, därför tog han initiativet till att skapa en ny slags park, som slutligen hade invigningen år 1889.

I parkens barndom arrangerades därför ofta olika lekar både för barn och vuxna. Man inrättade även tennisbanor, en swimmingpool och ishall. Därtill anlade man en labyrint, och några år efter att parken invigts upprättade man en skulpturpark med byster av kända vetenskapsmän, författare och andra kända polacker. Samt en byst föreställande Henryk Jordana, som givetvis har fått en plats i hjärtat av parken. Idag finns dock varken swimmingpoolen eller ishallen kvar, med däremot tennisbanorna, en liten del av labyrinten samt givetvis skulpturerna.

Och jag skulle också vilja tillägga att än idag utgör aktivitet, med betoning på glädje och fritid, en hörnsten i parkens karaktär.

Dagens anteckning – 24 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

År 1840 hade Robert Schumann och Clara Schumann precis gift sig. De hade förvisso känt varandra under mycket lång tid, men Claras far hade under flera år lagt hinder i vägen för att de två skulle kunna slå sina påsar ihop. Efter flera turer och övertalningsförsk lyckades de ändå till slut runda Claras far. Kärleken mellan de båda måste ha stått i lågor och kanske var det också därför som Robert Schumann beslöt sig för att skriva en sångcykel vid namn “Dichterliebe” med utgångspunkten kom från dikter om kärlek. Texterna till sångerna kom från ett verk kallat “Lyrisches Intermezzo” av poeten Heinrich Heine. Detta verk innehåller 65 dikter och av dem valde Robert Schumann sexton.

“Lyrisches Intermezzo” är dock ingen berättelse om lycklig kärlek utan handlar om en sorgsen knekt som hela dagarna sitter och deppar i sin borg, men om natten får han besök av en vacker fe som förgyller hans värld med sång och dans. Sångcykeln inleds med en sång om den vackra maj månad, och hur månaden skänker knekten glädje och lycka med sina blommor och fägring. Men redan i andra sången är knekten betryckt och beskriver att alla de vackra blommorna har kommit ur hans tårar. I nästa sång besjunger knekten alla de vackra blommorna som han en gång älskat, “jag som en gång älskade rosorna och liljorna”, snyftar han. Men nu har han kommit att tänka på sin älskade och hennes vackra ögon och sjunger en sång för dem, innan han abrupt byter ämne och beskriver hur han vill bada sin själ i liljans bägare eftersom det får honom att hålla kvar minnet av sin älskade. Och så här håller han på till det dramatiska slutet i den sextonde sången. I den tar han nämligen det radikala beslutet att lägga alla sina sorger, bekymmer och till och med sin kärlek i en stor kista och försluta den enligt alla konstens regler. Eftersom knekten bar på en hel del sorger, bekymmer och kände mycket kärlek blev kistan enormt tung. Därför måste han be tolv jättar om att kasta kistan i havet.

Nåväl, i den avbildade liljan kunde jag då inte se några lämningar efter någon knekts själ, men därmed är det inte sagt att han inte varit där, eller hur?

Dagens anteckning – 23 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

När jag idag gick en promenad, på flykt undan min tentarättande hjärnhalva, snubblade jag en aning förvånat över en grupp av blåeld, som envetet och ståndaktigt stod givakt i backen. Styva i korken, som de i allmänhet är, hade de tagit en liten glänta i skogsdungen i besittning. Denna resliga ört kan bli över metern hög och om det vill sig riktigt illa kan de ta mark från all annan växtlighet. På vissa platser på vår jord lär den vara så till den milda grad ihärdig med sitt växande att den anses vara invasiv.

Nåväl, eftersom jag är svensk fördes mina tankar vid synen av dessa örter genast ut ur växtriket och till porslin, eller närmare bestämt till Hertha Bengtson, och hennes skapelse blå eld från 1950-talet. Detta vackra porslin förgyller många av mina barndomsminnen från min mormors hem, där blå eld intog en särställning och priviligerad position både på matbordet och i medvetandet.

Hertha Bengtson föddes i Ysane i Blekinge 1917. Hon kom från ett ganska fattigt hem och när hon uppvisade prov på stor skicklighet i teckning avfärdades det av familjen som nys. Men Hertha gav sig inte, utan knogade på och hittade slutligen en kvällskurs där hon fick utveckla sina färdigheter som tecknare och formgivning.

Hennes ansträngningar gav frukt och hon fick en provanställning på Hackefors porslinsfabrik i Linköping, och bara tre veckor senare erbjöds hon fast anställning. Hertha avancerade snabbt och efter något år blev hon chef för sin avdelning. Men hon sökte sig snart vidare till det mer prestigefyllda företaget Rörstrands porslinsfabrik. Det var också där som hennes öga för nyskapande formgivning skulle ges utrymme att frodas. På Rörstrand skulle hon förutom “blå eld” även skapa legendariska “koka”, “ceylon” och “rosmarin”.

Trots att hon gavs möjlighet att utvecklas på Rörstrand valde hon att byta arbetsplats ytterligare en gång, och nu satte hon sin kosa mot Höganäs Keramik. Under sin tid i denna skånska metropol återfinns en serie kallad “jasmine” med vilken skulle ge henne internationellt erkännande. Men efter fyra år blev hon helt oväntat uppsagd. Källorna är förtegna om orsaken, men det kan ha rört sig om någon slags gräl om hennes kontrakt.

Hertha var nu arbetslös för första gången i sitt liv, men inte hängde hon läpp för det. Nej, hon gav sig istället ut på kontinenten, närmare bestämt till Tyskland och porslinsfabriken Rosenthal. Hon skulle arbeta i Tyskland i över tio år, innan hon slutligen återvände Höganäs där hon hon levde sina sista år.

Dagens anteckning – 22 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På det vidsträckta fältet Błonie i utkanten av Krakóws centrala delar har vitklövern tagit över. Med sina små grenar sträcker de ut sig över fältets alla delar, som om de sökte efter någon saknad. Kanske är det betande boskap som vitklövern traktar efter, ty deras grenverk ska tydligen vara mumma för idisslare. Över grenarna sticker vitklöverns blomhuvud upp, som med sina täta blomställningar pekar prydligt uppåt mot himlens ljus. Och de lär också föredra ljus framför mörker, enär de nattetid sluter sina blomblad och tar sig en välbehövlig tupplur. Medan de sover sin växtliga sömn visar de sin mer gråa nyans för omgivningen.

Men många som ser vitklövern börjar sällan tänka på idisslare eller växternas nattsömn, utan de tar genast itu med uppgiften att söka efter fyrklöver. Inom västerländsk kultur finns som bekant en folktro som säger att fyrklöver kan ge tur för den som hittar dem. Och faktum är att man behöver väldigt mycket tur för hitta en fyrklöver. Det går minst 10 000 treklöver på en fyrklöver, och om sanningen ska fram är det även så att det är större chans att hitta en fem- eller sexklöver än en fyrklöver, såpass tunnsått är det med fyrklöver. Med andra ord är det troligt att man redan förbrukat all sin tur om man väl hittar en fyrklöver, särskilt med tanke på att man dessutom förväntas ha en enorm röta och komma över en av ren slump.

Nåväl, man vet faktiskt inte varför fyrklöver uppstår. Det kan vara någon form av mutation som uppstår hos en specifik växt eller när gener från samma växt möts i en ny oväntad kombination, eller så beror det på olika miljöfaktorer. Men det kan också vara så att alla dessa förklaringar är riktiga.

Med andra ord är fyrklöverns förekomst ett lika sort mysterium som den är svårfunnen.

Dagens anteckning – 21 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

En bit från Wisłas vattenbryn guppar några blomsterkransar fram på den stilla strömmen. Blommorna slokar lite sorgset trots allt vatten som omger dem, och deras tidigare fägring är nu helt karaktärslös och kommer snart låta sig sugas upp av flodens grumliga vatten.

Hoppa nu inte i galen tunna och anta att blomsterkransarna är en rest från något svenskt midsommarfirande. Nej, de härrör nämligen från en slavisk högtid som firar sommarsolståndet som inträffade i natt. Traditionen förekommer i alla de slaviska länderna, även om firandet verkar vara mer allmänt i Ukraina, Belarus och Polen och bara i mindre utsträckning i Tjeckien, Slovakien samt Ryssland.

Det finns några skillnader mellan ritualer och ceremonier länderna emellan, men däremot är namnen på högtiden ganska snarlika. På ukrainska, och även ryska, kallas natten Ivan Kupala. På polska kallas den rätt och slätt Kupalanatten (Noc Kupały). Belaruserna säger istället Kupalle (Купа́лле) – vilket i mina ögon förefaller vara något slags vokativ. I Tjeckien lär man kalla högtiden för Kupala och i Slovakien säger man Jánska noc.

Man brukar säga att Kupala har uråldriga anor och att den är ett slags hopkok av religion och folktro. På det sättet påminner den sålunda om midsommarafton. Men det är däremot mer oklart varifrån själva namnet härrör. Man har länge trott att det var en gud inom slavisk mytologi, men på senare tid har man börjat ifrågasätta detta. Källor anger nämligen att en gudinnan vid namn Kupala nämndes första gången på 1600-talet, vilket gör att det trots allt inte handlar om någon urgammal slavisk gudom. Kupala ska enligt dessa teorier istället vara en rituell figur som bara kan kopplas till Kupalanatten.

Men vad händer då under Kupalanatten? Man skulle kunna säga att kärnan i traditionen är att fira sommarsolståndet, och många hävdar häromkring att det är först efter Kupalanatten som sommaren börjar på allvar. Det är alltså inte sommarens mitt som firas, utan dess inledning. Annat viktigt att hålla i minnet är att att onda andar sägs lura i varje hörn, och för att hålla dem stången tar man ett bad vid solnedgången. Det är också brukligt att tända en brasa, men här skiljer sig sederna åt mellan länderna. I Belarus, som kännare av Kupala-firandet menar ha det mest arkaiska firandet, brukar man placera en påle i brasans mitt, vilket kännarna menar tillhör en mycket gammal tradition som inte har överlevt i andra slaviska länder. I Ukraina tänder man också brasor, men där finns istället en tradition att förälskade par hoppar över elden tillsammans. Det är dock oklart om liknande sed, att hoppa över elden tillsammans, förekommer i Polen, där elden har karaktären av att vara en samlingspunkt för firandet, likt vår Valborgsmässoafton.

Blomsterkransarna verkar däremot ha liknande funktion i de tre länderna Belarus, Ukraina och Polen. Kransarna ska knytas enligt ett särskilt mönster och det är dessutom viktigt vilka blommor och örter som används, då varje växt anses ha sin egen kraft och symbolik. Efter festen kastas de i vattnet eller i vissa fall även i brasan. Det är inte heller ovanligt att man sätter ljus i kransarna innan de sattes i vattnet.

Och idag guppade sålunda dessa rester från firandet av Kupalanatten i Wisła.

Dagens anteckning – 20 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På båda sidor om den polsk-ukrainska gränsen kokar det. Fast det är inte den högtrycksbetonade väderleken jag syftar på, utan ett sorgligt exempel på historiebruk. Bakgrunden är att den ukrainska presidenten nyligen namngav ett förband i den ukrainska armén efter en militär gruppering som ses som hjältar i Ukraina, men samtidigt anklagas för, och gjorde sig skyldiga till, att ha mördat civila polacker i Volynien under andra världskrigets slutskede. Svaret från den polske presidenten blev att frånta den ukrainske kollegan den polska order han tilldelades för något år sedan. Jag kallar alltså detta för historiebruk, ty båda presidenterna har valt att göra politik av något som egentligen borde studeras och avgöras, om det går, av historiker, arkeologer och så vidare.

Tonläget har genom presidenternas försorg sålunda blivit extremt uppskruvat på båda sidor, och många verkar tro att situationen hart när har gjort varje ansats till resonlig dialog omöjlig.

Fast det är givetvis bara en förenklad bild av sakernas tillstånd, ty i både Ukraina och Polen pågår just nu en engagerad, och på många sätt vital, debatt om hur man ska förhålla sig till den sits länderna har försatts i. I Ukraina tycks det som om det stora flertalet uttrycker besvikelse över att Polen har valt att blanda sig i en, som de ser det, inrikespolitik fråga. Men jag har även sett kritiska kommentarer. Som exempel kan ges den förre presidenten, Petro Porosjenko, som menade att under rådande omständigheter är det inte lämpligt att föra upp historiska tvister på agendan. Han pekar alltså på både den ukrainske och den polske presidenten.

I Polen förefaller debatten vara än mer infekterad och polariserad än den är i Ukraina. Och kanske beror det på att de avskyr den sittande presidenten har fått vatten på sin kvarn. Presidenten gjorde nämligen det som många av hans motståndare har varnat för, och det finns de som menar att han går Putins ärenden. (Den förre ryske presidenten Medvedev gratulerade också Nawrocki till beslutet att frånta Zelenskiy ordern.) Nawrockis drag kan dessutom ses ur ett inrikespolitisk perspektiv. När president Nawrocki skrev på dekretet om att frånta Zelenskiy den polska ordern, var hans förhoppning att sätta premiärministern Donald Tusk i knipa. Dekretet behövde nämligen Tusks underskrift för att få laga kraft. Detta hade inneburit ett riktigt dilemma för Tusk, ty hur han än hade gjort hade hans koalitionsregering fått stora bekymmer och i förlängningen skulle den kunna ha fallit.

Men idag lyckades Zelenskiy sätta käppar i hjulet för Nawrocki och hans rävspel, genom att helt sonika returnera ordern till Polen. Med andra ord räddade Zelenskiy premiärminister Tusk ur en förrädisk fälla. Om man vore optimist skulle man nästan kunna få för sig att både Polen och Ukraina nu kan dra ett streck över detta, och istället låta historikerna utreda händelserna i Volynien. Men eftersom jag inte är lagd åt det optimistiska hållet ser jag orosmoln i horisonten, då de hårda ordalagen länderna emellan kan ha orsakat än djupare sår än de som var där sedan tidigare. Dessa sår som aldrig verkar vilja läka, enär det finns en oförmåga i båda länderna att acceptera att just detta mynt har två sidor.

—

Bilden har ingenting med texten att göra