viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 16 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Men plötsligt vände sig min uppmärksamhet bort från från de kinesiska sekvojornas små barrknyten där jag igår stod på Botaniska trädgården i Kraków. Det var nämligen en liten gynnare som helt gjorde att jag tappade bort intresset för alla olika träd och växter. Ty längs upp i ett träd satt en gulhämpling och sjöng som aldrig förr. Det gick så fort i hans sång att han inte ens hann andas mellan takterna. Dess gnisslande sång, ungefär som om man för två glasskivor mot varandra, är sin tilltrasslade sångmanöver till trots, mycket angenäm att lyssna på.

Och precis som kinesisk sekvoja är gulhämplingen också intressant, då den under de senaste århundradena successivt har flyttat allt längre norrut. Fram till 1800-talets mitt fanns de bara kring Medelhavet. Men plötsligt började den dyka upp i Centraleuropa för att sedemera söka sig allt längre upp i Europa, för att slutligen anlända till Skandinavien. I Sverige finns de främst i sydöstra Skåne, men på senare tid har även enstaka par häckat så långt upp som i Småland. Vem vet, kanske kommer de även att söka sig till Stockholm en dag. Globalt sett anses gulhämplingen dessutom vara livskraftig, trots att man faktiskt tror att de minskar i antal. I hela Europa finns det möjligtvis upp till 31 miljoner par, men det finns även andra källor som anger att det kan finnas över 70 miljoner par. Till Sverige söker sig dock bara några några hundra individer varje sommar.

Gulhämplingen är en mycket liten fågel, och överstiger sällan 11,5 centimeter. Vikten är blott mellan 11 och 13 gram. Trots det har den en ganska korpulent fysionomi, och kan kanske främst liknas vid en liten gul och svart boll. Oaktat sitt oansenliga omfång är de ofta ganska lätta att upptäcka just beroende på sin ljudliga sång, samt beroende på att de föredrar att sitta långt upp i träd, främst barrträd, eller på elledningar.

En av de första som beskrev gulhämplingen var Carl von Linné, som i mitten av 1700-talet beskrev dem i sin “Systema Naturae”. Men det var givetvis inte han som gav dem deras vardagliga namn, utan det alstrades först över hundra år senare. Sedan skulle det dröja ytterligare 50 år innan den första gulhämplingen dök upp i Sverige.

Hur länge de har häckat i Polen vågar jag dessvärre inte svara på, och inte heller lyckades jag fånga den på bild, så ni får helt enkelt njuta av bilder från ett av växthusen på Botaniska trädgården i Kraków.

Dagens anteckning – 15 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På Botaniska trädgården i Kraków råder det bråda tider. I varje rabatt syns gröna knyten titta upp, och här och var har knytena låtit forma blomstänglar som pekar ivrigt mot himlen. Det är väl kanske lökväxterna som kommit längst i detta göromål, men några träd vill inte vara sämre och har pyntat sina grenar i grönt. Däribland kinesiska sekvojan, vars gröna blad spretar likt en hands fingrar. Men egentligen är det inte blad som syns på den kinesiska sekvojan, ty den äger inga blad. Det som syns är faktiskt barr, som den fäller varje vinter, ja, likt lärkträdet.

Kinesisk sekvoja upptäcktes faktiskt först 1941, som man då antog vara en mycket allmänt förekommande fossil. Trädet betraktades som en avlägsen och helt utdöd släkting till cypressväxter, och man beslöt att trädet måste ha dött ut under någon klimatförändring på jorden. Sålunda katalogiserades kinesisk sekvoja enligt alla konstens regler och infördes i böckerna som ett träd som dött ut för miljoner år sedan.

Det gick något år och kunskapen om det utdöda trädet satte sig till rätta bland botanikerna. Men så en dag snubblade en kinesisk botaniker över några väldiga och ståtliga träd som han inte sett tidigare. Han samlade in några kottar och barr, men lät av någon outgrundlig anledning bli att rapportera om sin upptäckt. Kottarna och barren fick ligga kvar orörda och ogranskade i botanikern arkiv.

Det gick något år till, då en annan kinesisk botaniker hittade några väldiga och ståtliga träd som han beslöt att plocka några kottar och barr från. Väl hemma inledde han arbetet med att försöka artbestämma sina kottar och barr. Döm av hans förvåning när han upptäckte att det rörde sig om det utdöda trädet som upptäckts mindre än tio år tidigare. Efter att ha hört om denna sensationella upptäckt beslöt sig den andre botanikern för att undersöka de kottar och barr han hade hittat något år tidigare, och det är fullt möjligt att även han blev lika överraskad när det visade sig vara det utdöda trädet och ingenting annat. Trädet fick namnet kinesisk sekvoja, och gick alltså från utdöd till återuppstånden på bara några år.

Det är inte att undra på att en så uppseendeväckande upptäckt spred sig som en löpeld över världen och snart ville alla botaniska trädgårdar runt om i världen ha ett exemplar av det tidigare förmodade utdöda trädet (som alltså aldrig varit utdött men möjligen lite blyg och av den orsaken inte gett sig tillkänna tidigare). Och på den vägen är det att man på Botaniska trädgården i Kraków kan vandra genom en allé av med kinesisk sekvoja.


Kinesisk sekvoja

Dagens anteckning – 14 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är ganska troligt att några av läsarna av dessa envetna dagens anteckningar känner till att det är Georg Friedrich Händels dödsdag idag, men frågan är hur många av er som känner till att det idag faktiskt också är en födelsedag för en svensk ballerina, koreograf och riktig världsstjärna. Carina Ari, som hon kallades, föddes egentligen som Maria Karina Viktoria Jansson, på denna dag i Stockholm 1897. Hennes hem var faderslöst, och modern sjuklig större delen av Carinas uppväxt. Men det hindrade inte modern från att orka hitta en väg ut ur fattigdomen för sin dotter. Modern skrev nämnligen in Carina vid Kungliga teaterns dansskola, vilket skulle visa sig vara ett riktigt lyckokast av modern.

Bara något år senare skulle Carina Ari, 16 år gammal, begå debut på Stockholms Opera. Några år därpå skulle hon ingå i revykungen Karl Gerhards ensemblen på Fenixpalatset i Stockholm. Men det skulle visa sig att Carina Ari inte bara var en skicklig dansös utan även en mycket uppfinningsrik koreograf. Det första exemplet på hennes originella dansskapelser går att skåda i Mauritz Stillers stumfilm Erotikon från 1920. Samma år fick hon anställning på den Svenska baletten i Paris. Här skulle hennes stora internationella genombrott som dansös komma. En av de mest uppmärksammade uppsättningarna, där Carina Ari hade huvudrollen, var en föreställning som byggde på Hugo Alfvéns Midsommarvaka, med dekor och scenografi av Nils von Dardel. Under tiden i Svenska baletten skulle hon också träffa sin blivande man, tonsättaren och dirigenten Désiré-Émile Inghelbrecht. De två skulle sedemera samarbeta i flera uppsättningar.

Efter tre år i Svenska baletten bröt Carina Ari upp, och nu skulle hon även slå genom som koreograf. Bland annat låg hon bakom en föreställning med åtta danser (Scènes dansées) som skulle göra sådan succé att hon med den turnerade land och rike runt. Dirigent var hennes make och bland scenograferna märks Isaac Grünewald. 1927 fick hon i uppdrag att skapa danser till en fest på Élyséepalatset i Paris, där den franske presidenten närvarande. Hennes koreografi blev så uppskattad att hon snart gavs i uppdrag att skriva ytterligare en dansföreställning, men nu till Operan i Paris. Till den valde hon att utgå från Gabriel Faurés “Clair de lune”, men Carinas uppsättning fick istället titeln “Rayon de lune” (“Månstrålen”). Några år senare skulle Månstrålen även ha en bejublad uppsättning i Stockholm.

Carina Ari skulle vara verksam som dansös fram till 1939, då hon till mångas besvikelse lade balettskorna på hyllan. Och hon skulle inte heller verka i större utsträckning som koreograf efter det. Kanske berodde det på att hon gifte om sig med Jan Moltzer, som var en av ägarna till ett stort spritföretag. Paret skulle också lämna Europa och slå sig ner i Argentina. Om det var här hon slog in på sin andra yrkesbana, nämligen som skulptör, vågar jag dock inte svara på. Carina Ari skulle faktiskt bli förhållandevis framgångsrik även inom det området. En av de mest kända skulpturerna som hon skapade var en byst av Dag Hammarskjöld, som än idag finns att skåda i New York.

Carina Ari bodde fram till sin bortgång 1970 i Argentina, och efter sig lämnade hon ett stort arv som idag utgör en stiftelse som varje år delar ut stipendier till unga lovande dansare.

—

Carina Ari i Wien 1922

Dagens anteckning – 13 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Vissa dagar är det så många ord, nej, jag menar nu inte på ett negativt sätt, utan när varje ord har en mening, ja, lite större mening och innebörd än de annars har. Det är så det är när man ägnat en hel dag åt att umgås med en poet. Och det är precis vad jag gjort idag, ty dagen har helt gått i Lina Ekdahls tecken. Att få följa en poets tankebanor och oerhörda förmåga till associationer, nya, och helt oväntade, bortom de väntade vägskälen, är blott och bart en särdeles förmån. Orden vägs på en annan slags våg, där varje stavelse kan lysa med en tidigare okänd kraft. Orden lyser då upp en väg, både in i det inre, och ut på terränger som man inte ofta befinner sig i. Man vågar helt enkelt ta gamla beprövade ord i sin mun, smaka på deras karaktärer och finna att de inte alls är så enkla eller ensidiga som man tidigare trodde. Orden ges ett eget liv, bygger broar mellan olika sinnesstämningar som aldrig förut varit förbundna, banar väg in i alléer som kringgärdas av vidunderliga träd, vars grenar växer med oanad dynamik, och med bladverk i överraskande nyanser. Och med dessa nya förståelse för orden, som om de hade slagits ur sina gamla invanda bojor, skapas ett nytt himlavalv, där tanken faktiskt blir lite friare. Och ingenting av detta vore möjligt utan poesin och, kanske framförallt, inte utan poeter. Tack Lina!

Dagens anteckning – 12 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Utanför mitt fönster dök det plötsligt upp några små gynnare som ivrigt nafsade runt med sina små näbbar i murgrönan längs trädstammen. De skuttade upp och ner längs med stammen och tyngdlagen verkar det nästan helt ovidkommande för deras välbefinnande. Ibland är huvudet ner och rumpan upp. Trots att de inte öppnar sina näppar för att tillkännage sin sång, vågar jag drista mig till att påstå att det rör sig om årets första besök av lövsångare. Små är de verkligen. De väger inte mer än 11 gram och kroppslängden är blott 11 centimeter, men från vingspets till vingspets mäter det 19 centimeter.

Tillsammans med bofinken, tillhör lövsångaren faktiskt en av de vanligaste fåglarna i Sverige, och ska tydligen kan vara så många som 13 miljoner till antalet. Det ger alltså att det finns fler lövsångare under sommaren i Sverige än det finns svenskar. Svindlande tanke. De borde kanske få ha lite mer att säga till om, kan man tycka. Varför inte ge dem rösträtt? Men som alla vet är de ju inte bofasta, utan är ju bara sommargäster, så det där med rösträtt är kanske att ta i ändå.

Röst har de i vilket fall. Det finns väl egentligen ingenting mer sommarlikt än en lövsångare som slår sin lite vemodiga drill. Enligt min fågelbok kan dess sång liknas vid följande ramsa “snälla snälla snälla mamma kan jag få gå på bio ikväll klockan tio”. Jag vet inte om jag håller med om denna beskrivning, men den ger i alla fall lite perspektiv på vad som kan röra sig i deras små huvuden. Jag föredrar den polska beskrivningen av deras sång, som lyder “di-di-di-dye-dye-dejda-dejda-da”.

Med det polska namnet för lövsångare känns nästan onödigt tillkrånglat, på ett sådant där härligt polskt manér. Den kallas nämligen för “piecuszek” som är en diminutivform och betyder ungefär “liten spis”. Nejdå, ni behöver inte oroa er för att polackerna sätter i sig små lövsångare. Namnet ska tydligen anspela på lövsångarnas bo, som tydligen ska likna en ugn. Men varifrån det ukrainska namnet “vivtjaryk vesnjanyj” (Вівча́рик весня́ний) kommer sig av lämnar jag därhän. Alla förklaringar skapar fler frågor än svar. Det svenska namnet kommer ju sig antagligen av, som så tydligt illustreras utan för mitt fönster, att dessa fåglar gärna sitter bland löven.

Men de är som sagt förfärligt små, så någon bild blev det inte. Ni får istället studera dem i min fågelbok. Tilläggas bör att äggen inte är deras, utan de två närmaste är ukrainska och en gåva från min vän Flo. Det längst bak i bild är polskt.

Dagens anteckning – 11 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Hur tonsätter man ett verk för en nationell sorg? Den frågan måste den polske tonsättaren Andrzej Panufnik (1914-1991) ha frågat sig när han 1967 satte sig för att skriva ett verk till Katynmassakern. Går det över huvud taget att sätta toner till något så fasansfullt som den bestialiska handling som de sovjetiska trupperna utförde, när de våren 1940 mördade över 20 000 polacket och däribland 4000 polska militärer i skogarna utanför Katyn? I sitt verk “Katyn epitaph” valde Panufnik att låta en ensam violin föra in oss musiken. Den får sedan sällskap av träblås, som löper mot en gradvis stegring, som gestaltar en djup oro, våld eller utdragen smärta. Efter kulmen tynar musiken bort och kvar finns bara ödlslighet och tystnad.

Likaså är Panufniks fagottkonsert, som tillkom nästan 20 år senare, ett verk om nationell sorg. Verket är tillägnat den polske prästen Jerzy Popiełuszko, som mördades av av den polska säkerhetspolisen 1984. Den lågmälda inledningen, med fagottens dystra röst, sätter en tungsint stämning. Och det är väl bara en fagott som kan låta så sorgsen. Stämningen lättas dock upp och plötsligt hörs nästan lyriska och starkt känslomässiga motiv. Men över verket vilar ändå en illavarslande atmosfär, som inte går att skaka av sig. Inte ens avslutningens ljusare och mer fridfulla känsloläge lyckas föra undan känslan av att här har begåtts ett brott.

I kväll har jag fått höra Krakóws filharmoniska orkester framföra dessa båda verk, skickligt ledda av dirigenten Michał Klauza. Den utmärkta solisten var fagottisten Szymon Michalik. Under konserten fick vi även höra Krzysztof Pendereckis Agnus Dei och Mieczysław Karłowicz symfoni i e-moll (op 7), men det var Panufnik som gjorde mest intryck.

Dagens anteckning – 10 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På en åker mellan Tyniec och Skawina kammar en bonde jorden i ett fint mönster. Fram och tillbaka färdas traktorn med en maskin som mest liknar en väldigt kamm. Det är inte möjligt för mig att avgöra om han sår, eller om det är något slags förarbete inför sådden, men det ter sig mycket professionellt. Detta till trots att traktorn understundom gör något obegripliga piruetter. En traktordans, måhända.

En bit från traktorn syns en ståtlig stork peta lite förstrött i marken. Den håller kanske också på med något slags förarbete. Den tar några steg på sina långa ben. Stannar upp. Petar runt med sin tillika långa näbb och går sedan vidare till en annan fläck, där samma procedur upprepas. För bara några veckor sedan petade kanske just denna stork runt i marken bland lejon och elefanter någonstans på den stora kontinenten Afrika. Där stolpade den väl runt på sina långa ben på en torr savann och sökte bland stenar och torrt gräs efter ödlor.

Häromkring föredrar storken att hålla till vid våtmarker och födan består inte av ödlor, utan förnämligast av grodor, men ibland så får den hålla till godo med daggmaskar. Kanske är det sådana storken söker där ute på åkern.

Det är kanske inte alla som känner till att en stork kan bli upp till 25 år. En ansenlig ålder för en fågel, men det finns faktiskt andra fåglar som blir mycket äldre. Som sillgrisslan till exempel, som kan bli upp mot 40 år. De fåglar på vår jord som blir äldst är dock albatrosserna, och bland dem har man hittat individer som blivit över 70 år.

I Sverige finns det som bekant inte särskilt många storkar, men här i Polen tror man att det finns runt 40 000 par under sommartid, vilket faktiskt är över 20% av jordens alla storkar. Ett storkpar lägger mellan två till fem ägg varje år. Ungarna vårdas sedan av sina båda föräldrar, innan de efter ungefär två månader är beredda att lämna boet. Men redan efter några veckor är det dags att samla ihop sig och förbereda flytten till Afrika. Det är inte ovanligt att storkar arrangerar stora gillen på något fält innan det bär av. En avskedsfest helt enkelt. De flyger sedan rakt över Europa hela vägen till savannen med en genomsnittlig hastighet av ungefär 40 kilometer i timmen.

Men just nu har storken på åkern, där traktorn kammar marken inför sin sommarmundering, ingen tanke på flykt till Afrika. Den petar runt med sin långa näbb, och se där, nu fångade den sig visst ett skrovmål.

—

På bilderna syns varken traktorn, åkern eller storken utan ni får rätt och slätt tro mig på orden.