Våren håller sig krampaktigt kvar ännu någon dag, och redan på morgonen syntes folk skapa långa ringlande köer. Ty idag firas fettorsdagen, den polska motsvarigheten till fettisdagen, vilket markerar inledningen på fastan. Så på denna dag äter man pączek eller pączki i plural. Pączek är en slags friterad munk fylld med sylt, och liknar inte fastlagsbullen alls, förutom på kalorimängden. Polackerna älskar denna bulle till den milda grad att de äter omkring 100 miljoner pączki bara idag. Det innebär att varje polack äter minst två var idag. Själv har jag med nöd och näppe lyckats få i mig en.
Man började faktiskt äta pączki redan i Rom under romartiden, och bullen sökte sig senare vidare upp i Europa och hamnade slutligen i Polen. Initialt var den fylld med kött, men på 1500-talet började man göra söta bullar. Själva ordet pączek ska tydligen vara en diminutivform av “pąk” som härrör från ett urslaviskt ord som anspelar på något runt, eller något som sväller. Det är sålunda oklart om det syftar på själva bullen eller på den som äter den. Från polska språket har pączek sedan spridit sig till andra slaviska språk, men en riktig pączek kan man faktiskt bara få i Polen. Och givetvis äter man en pączek idag, för annars lär man får otur.
Det finns flera olika varianter av bullen och under mina år har jag lyckats leta mig fram till vilken variant som passar mig bäst, nämligen den med plommonmarmelad. Om man är skeptisk till det kan man istället välja en bulle med rosenmarmelad (usch), hallonsylt (så tråkigt), vaniljkräm (det är väl inte vaniljhjärtan heller) eller någon annan mer experimentell fyllning så som pistage (som passar baklava bäst). Men nu får det vara slut snackat och jag hugger in på årets (antagligen enda) pączek.
Ett par svanar glider med sina tunga nästan sävliga vingslag över Wisłas blanka yta. Deras vita fjäderdräkt är snart sagt den enda vita som återstår att skåda här runt omkring, ty snön har gett vika för mycket efterlängtade plusgrader.
Svan på polska har två mycket olika termer, den vetenskapliga “cygnini” och den mer vardagliga och folkiga “łabędź”. Men det är den sistnämnda termen man oftast hör polacker säga. (Den första termen används mest av ornitologer.) Enligt källor har ordet “łabędź” minst två rötter, där den ena sträcker sig till det latinska ordet “albus” som ni nog anar betyder vit, och anspelar på den vita fjäderdräkten, medan den andra roten går att finna i urslaviska. Det gör att flera slaviska språk har snarlika namn på svanar.
I ukrainskan kallas svan “lybid”, men de flesta ukrainare associerar inte bara ordet till fågeln utan även till huvudstaden Kyjiv. Lybid nämns nämligen i den beryktade Nestorskrönikan som skrevs på 1100-talet. Enligt den legenden var Lybid syster, eller möjligen dotter, till Kyjivs grundare bröderna Kyj, Sjtjek och Choryv. Hon ska ha varit så oerhört vacker att hon förvred huvudena på alla män. En efter en kom friarna till henne och bad om hennes hand. De lovade guld och gröna skogar, men Lybid bara skakade på huvudet, hon ville inte gifta sig. Hon visade dem därför helt sonika på porten.
Hon levde så i slottet med sina bröder, eller möjligen far, tills det att de, eller denne, dog. Lybid stod nu på bar backe och tvingades lämna allt bakom sig. Hon byggde sålunda en hydda på en kulle och där bodde hon helt ensam och alldeles utblottad. Sorgen var så stor att hon inte kunde sluta gråta. Hon grät och grät och hennes tårar bildade till slut floden Lybid, som faktiskt rinner genom Kyjiv än idag. Men tydligen går denna historia att bestrida, ty det ska vara lite oklart om hon gifte sig eller inte. Det finns även källor som menar att hon var gift, men hon var dessvärre otrogen sin man, som svarade med att mörda henne, vilket innebar att han hamnade i krig med hennes bröder. Det finns också andra uppgifter som anger att hon kan ha varit en vit svan som varnade Kyjiv-borna för översvämningar. Nå, vi får helt enkelt vänja oss vid tanken på att vi nog aldrig får reda på vem hon verkligen var.
Man är inte heller helt säker på om Lybid har något alls med ordet för svan att göra. Någon källa menar nämligen att hennes namn kan anspela på ett urslaviskt ord för “bergstopp”. Ytterligare andra menar att det kan ha ett skandinaviskt ursprung. Vilket då, kan man undra.
—
På bilden syns dock inte floden Lybid, utan gamla kära Wisła.
I Planty har Kung Bure lämnat, eller kanske helt enkelt glömt, kvar några smutsgrå högar som tidigare kallades för snö. Den ligger som små isiga klumpar och tycks föredra att uppehålla sig där snön en gång pressades samman av en sko eller hundtass. Det är märkligt att något som en gång var fagert som ny och ung, blir motbjudande och icke särskilt önskvärd som åldring. Men misstolka mig inte, jag gör absolut ingen jämförelse med oss människor, ty till skillnad från oss verkar snön inte alls bli vis av levnad, utan bara bli till is. Den har kanske missuppfattat något.
Under det som en gång var snö syns jorden titta fram. Den har dessvärre inte klätt sig för tillfället, den blev kanske tagen på sängen och är fortfarande naken utan ett endaste strå av gräs. Men två svarta småhundar, som är ute och går med sina människor, har klätt sig efter väderleken, och bär stolt sina stiliga vintertäcken. De två hundarna tittar lite forskande på varandra. Frostigt tycks det helt enkelt. Det verkar som om de båda överväger, lägger fram argument för och emot, huruvida de ska nosa närmare på varandra. Men ingen av dem tycks vilja bryta isen, och snart drar de åt vars ett håll med sina människor i släptåg.
På polska har hund fått ett synnerligen märkligt namn, nämligen “pies”. Ordet är så märkligt att man faktiskt inte kan komma överens om varifrån det kan tänkas härröra. Vissa menar att det är ett slags ljudhärmande ord, och kommer sig av att man tidigare kallade på hundar genom att göra ljudet “ps, ps”. Själv trodde jag att det var något som okunniga använder när de försöker kalla på katter. Ytterligare en teori menar att pies kommer från det latinska ordet “specio” som betyder “jag ser”, vilket anspelar på hunden som vakthund. Ännu några andra menar att “pies” har släktskap med det polska ordet för öring (“pstrąg”) som i urslaviska har en adjektivform som betyder “prickig” eller “fläckig”. Hunden skulle därför kunna kallas för “den fläckiga”.
Så här kan man i det närmaste hålla på i oändlighet, vilket inte var avsikten med den här anteckningen. Men innan vi lämnar “pies” måste vi ändå uppehålla oss vid den märkligaste teorin. Den menar nämligen att det går att finna ett släktskap mellan “pies” och “pisuarem”, alltså pissoar. Fast eftersom hundarna fanns långt före pissoarerna kan man tänka sig att det snarare handlar om ett verb för “att kissa”. Hund enligt denna teori skulle alltså betyda “den som kissar”, vilket förvisso är sant, men det är kanske bäst att vi lämnar det här ämnet innan jag får ovett.
Utanför mitt fönster syns ljusen lysa upp praktiskt taget varje fönster. De varma ljusvågorna söker sig ut genom fönstren till den mörka kvällen, där de snuddar vid trädens ännu nakna grenar, gäckar en vintergå gräsmatta innan de upplöses och omslutes av mörkret. En spårvagn jäktar förbi på gatan, och dess upplysta vagnar bildar ett mönster som om de vore en vacker halskedja av glimmande guld. På bergets topp syns TV-tornets fysionomi glimma i rött och vitt.
Allt detta ljus som strömmar är så vardagligt och ordinärt, något förväntat och upplevs nästintill som en rättighet, men bara några mil österut, i Ukraina, kan man inte vänta sig att lampan tänds när man trycker på strömbrytaren. Elementen är kalla och ur kranen kommer det i värsta fall inte ens en droppe vatten. Detta på grund av att Ryssland har bombat viktig energiförsörjning, vilket har lämnat Ukraina i mörker och kyla. På de flesta håll i Ukraina har man elektricitet färre timmar än de man är utan. I till exempel Lviv kommer de allra flesta under morgondagen bara ha elektricitet sex till sju timmar. På andra håll ser det ännu sämre ut. Man har kanske inte någon elektricitet alls, eller bara någon enstaka timme.
På detta sätt kan man säga att Rysslands terrorisering av den ukrainska civilbefolkningen varit extremt lyckosam. Och bombningarna kyler inte bara ut och försätter ukrainarna i mörker, de skapar också brist på information om hur ukrainarna har det. Allt färre av mina ukrainska vänner syns till på sociala medier. De som tidigare varit aktiva och som praktiskt taget varje dag publicerat något om hur det är att leva i det krigsdrabbade Ukraina, syns allt mer sällan online. Och jag tycker mig märka att detta även påverkar traditionell media utanför Ukraina. Det var länge sedan som Ukraina var en toppnyhet varje dag. Nuförtiden sker det kanske på sin höjd någon gång i veckan.
Men trots det svala intresset från media för att skildra ukrainarnas lidande tycks stödet från allmänheten inte ha avtagit. I Polen har befolkningen på bara någon vecka samlat in över 10 miljoner zloty (cirka 25 miljoner kronor) till inköp av generatorer. Och i Sverige pågår bland annat Radiohjälpens insamling “Ge Ukraina värme” som i skrivande stund uppnått över åtta miljoner kronor i insamlade medel. Så trots allt mörker syns små skärvor av hopp.
Det sägs att sydkoreanen Kim Ung-yong innehar titeln som den i världen med högst IQ. Han ska dessutom redan i barndomen lyckats skrapa ihop runt 210 poäng i detta gåtfulla test. Själv lär jag nog landa på en betydligt lägre summa, enär det tog en del på krafterna bara att producera de två inledande meningarna. Förhoppningsvis finns det andra intelligenser som man kan hoppas att man besitter. Och ikväll fick jag anledning att begrunda just IQ-test, och möjligen även intelligenser, på ett lite annorlunda sätt, nämligen genom musiken. Nu befinner jag mig ganska ofta i musikens värld, men det är sällan den ger mig anledning att kontemplera över vår uppfattning om intelligens.
Verket jag lyssnade till var ett konsertant uppförande av Enno Poppes opera “IQ – ett testbatteri i åtta akter” (2011–2012) med libretto av Marcel Beyer. Ensemblen var Spółdzielnia Muzyczna, vilka har inriktat sig på att framföra samtida konstmusik. Det brukar vara omtumlande att bevista några av deras konserter, och att beskriva deras framträdande skapar alltid en hel del tankemöda. Kvällens tilldragelse var inget undantag från den regeln.
Bara att beskriva klangvärlden innebär en utmaning, ty på scenen fanns akustiska, elektroniska och digitala instrument som tillsammans med sångare skapade en säregen struktur som fogades samman av de olika instrumentens uttryck och sångarnas olika solopartier. Några av instrumenten lät dessutom helt olika sig själva. Som exempelvis wagnertuban, vilken för ovanlighetens både ägde en eterisk och len ton (annars tycker jag mest att den tutar). Eller kontraaltklarinetten som med sin säregna knarrande ton plötsligt tycktes lyfta och sväva en bit ovanför de övriga instrumenten. Dessutom agerade musikerna inte bara musiker, utan de sjöng också (och det inte så oävet). Sedan tillkommer alla byten av stilarter, från konstmusik, till elektronisk musik, till jazz och som ena stunden hade en systematik för att i nästa stund finfördelas och formas till ett gytter snarare än musik.
På min beskrivning kan man kanske få uppfattningen att hela verket låter onödigt framtvingat och tillgjort, men faktum är att jag tycker att Poppe lyckas i sitt uppsåt att granska IQ-test. Han ger oss både eftertanke och lockar oss till skratt, vilket tordes vara ett uttryck för någon slags intelligens.
—
Uppsättningen ingår i årets upplaga av festivalen Opera RARA
Det är möjligt att Barczewo är den enda polska stad som varit uppkallad efter en tonsättare. Ja, jag syftar alltså på den korta tid, från femtonde september till fjärde december 1946, som staden kallades Nowowiejsk efter den polske tonsättaren, pedagogen, organisten och dirigenten Feliks Nowowiejski. Han föddes nämligen i Barczewo på dagens datum 1877. Då hette staden dock Wartenburg in Ostpreußen och hade sedan Polens delning år 1772 varit införlivat i Preussen. Men en kärt barn har förvisso många namn, och Barczewo har även kallats för Wartembork, Wartenberg, Wartenbergk, Wathberg, Bartenburg, Warperc, Wasperc, Wartbór, Wartbórz och så vidare.
Barczewo (för enkelhetens skull väljer jag det) hade alltsedan staden grundades på 1300-talet varit omstridd, och växte faktiskt fram efter det att litauerna hade bränt ner dess föregångare. Den nya staden byggdes upp av preusserna och kallades sålunda för Wartberg. Bara 100 år senare tillhörde den kungariket Polen, och skulle alltså så förbli fram till Polens delning.
Efter delningen av Polen och då staden ingick i Preussen hade majoriteten av stadens invånare (över 70% i början av 1800-talet) alltjämt polska som modersmål. Det fanns också en stark vilja hos stadens polacker att få större inflytande och framförallt få utöva sin kultur. Centret för detta motstånd fanns i ett kloster, och preusserna beslöt att slå till mot verksamheten, vilket de slutligen stängde ner klostret och omvandlade det till ett fängelse.
Men motståndet hos stadens polska invånare skulle inte slokna, ty när det Januariupproret uppstod 1863-1864 i den tsarryska delen av det delade Polen, skulle Barczewo inrätta lager för mat, medicin och även vapen till de polacker som stred för självständighet på andra sidan gränsen. Inte en när upproret hade slagits ner skulle man ge upp, utan polackerna arrangerade demonstrationer för att polska barn skulle få lära sig sitt modersmål i skolan och man öppnade även en polsk bokhandel.
När Feliks Nowowiejski föddes vibrerade sålunda staden av polsk patriotism. Han far, som var skräddare, hade faktiskt också ett privat bibliotek med polska böcker. Modern var likaså engagerad förespråkare för polsk kultur och det var genom hennes försorg som den unge Feliks fördes in på musikens bana genom att hon sjöng polska folksånger tillsammans med honom. Men trots detta engagemang för polsk kultur ska Feliks ha varit duktigare på tyska än på polska, vilket dock skulle vara till hans fördel när han studerade i Berlin, där han bland annat skulle studera komposition för Max Bruch. I Berlin träffade han dessutom flera polska intellektuella, och det kan tyckas som ödets ironi att han där skulle utveckla en stark polsk patriotism.
Efter några kringflackande år slog han sig 1909 ner i Kraków där han skulle leda musiksällskapet, som sedermera skulle bli Krakóws filharmoniska orkester. Under denna tid var också hans tonsättningar präglade av hans kärlek till polsk kultur och historia. Det kanske mest kända exemplet är hans tonsättning av Maria Konopnickas patriotiska dikt “Rota”, som var ett upprop mot germaniseringen av det polska folket.
När första världskriget bröt ut flydde han Berlin och tog värvning i den preussiska armén. Det här kanske förvånar någon, men han gavs inte mycket val. Någon polsk stat eller armé fanns ju inte. Efter krigsslutet skulle han dock återgå till att vara en framträdande förespråkare för polsk kultur, vilket dessvärre skulle leda till att han bröt med sin gamla lärare Max Bruch.
Nowowiejski skulle under hela mellankrigstiden verka för det nya självständiga Polen, och det kommer säkert inte som en överraskning för någon att nazisterna såg honom som ett hot när de invaderade Polen 1939. Det innebar att han initialt försökte hålla sig gömd, men 1941 drabbades han av en stroke, som tycks ha lett till att han lämnades i fred. Han gick bort i januari 1946, alltså bara några månader innan hans födelsestad skulle låta sig uppkallas efter honom. Efter sig lämnade han en rik tonsättarskatt med runt 100 verk varav en av de mest beryktade kanske är hans oratorium Quo Vadis, som jag skrivit om tidigare.
—
Fotot på Feliks Nowowiejski finns i familjens arkiv. Årtal är dessvärre okänt
Självkritik är något som man säkert inte ägnar sig åt tillräckligt, men man ska nog passa sig för att göra den till sin ledstjärna. Det är dock inte säkert att tonsättaren och pianisten Wilhelm Stenhammar, som föddes på denna dag för 155 år sedan, helt förlamades av sin självkritik, men faktum är att han ofta var osedvanligt hård mot sig själv.
Fast så var det inte i begynnelsen. Hans ungdomsår präglas av, som han själv kallade det, “storhetsdrömmar”, där han inte skyggade för stora projekt. Kulmen på denna förstorade självbild, eller “tanklösa självöverskattning” för att citara honom själv, var uruppförandet av hans opera “Tirfing” år 1898. Operan, som utspelar sig under vikingatiden och kretsar kring ett magiskt svärd som också bär operans namn, togs inte emot väl och en del påpekade att operan låg alltför nära Richard Wagners tonspråk. Den tillhör inte heller standardreportoaren på operahusennidag. Efter premiären av “Tirfing” skulle hans ökande självkritik och brist på tilltro till den egna förmågan att skapa ett exceptionellt tonspråk leda bland annat till att han bröt sitt kontrakt med förläggare samt att hans tonsättarkonst skulle ta en annan bana.
Ett av de kanske främsta proven på Stenhammars självrannsakan går att finna i hans bryska behandling av sin första symfoni från 1902–1903. Någon gång på vintern 1902 skildrade Stenhammar i ett brev till sin förläggare hur symfonin yrvaket sticker upp sitt huvud som en liten “komponistfenix”, och han fortsätter med att uttrycka sin förundran över att han ens vågar nämna att han skriver på ett verk. Symfonin, för han vågar trots all självkritik kalla den så, skulle också vara en glad dito och ha ett klangvärld som en “idyllisk Bruckner”.
När symfonin var färdigställd bestod den av fyra satser och skulle ta runt 50 minuter att framföra för en fullstor orkester enligt senromatiskt manér. Uruppförandet skedde i december 1903 i Stockholm och ska ha fått ett varmt mottagande av publiken och även av kritiker. Men lyckan skulle bli kortvarig, ty – som Magnus Haglund beskriver i sin utmärkta biografi över Stenhammar – blott några veckor efter uppförandet av sin första symfoni, närvarar Stenhammar vid ett uppförande av Jean Sibelius andra symfoni. Konserten skulle beröra honom till den milda grad att Stenhammar beslöt sig för att dra tillbaka sin första symfoni. Den skulle därmed aldrig uppföras igen under hans livstid (han gick bort 1927) och fick därför inte heller något opusnummer.
Precis som Magnus Haglund skriver i ovannämnda biografi, är Stenhammars första symfoni ändå fängslande och den har flera motiv som fascinerar. Själv tycker jag de många solon för valthorn, vilka skapar en nästan drömsk atmosfär. Men jag kan ge Stenhammar rätt i att hans andra symfoni (op 35) från 1911-1915 har en mer gedigen och intagande klangvärld.
—
På fotot, som är hämtat ur Magnus Haglunds biografi och fångades någon gång runt 1900, syns den självkritiske Stenhammar vid flygeln i goda vänners lag
En källa:
Magnus Haglund: “Wilhelm Stenhammar”, Kungl Musikaliska Akademiens skriftserie nr 145, Gidlunds förlag (2019)
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
