viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 6 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Så här på Sveriges nationaldag passar det kanske inte att komma dragande med riktiga skräckhistorier, men det hjälps inte, ty idag är det på dagen 102 år sedan Arnold Schönbergs enaktare “Erwartung” (“Förväntan”), op 17, hade premiär. Verket hade egentligen färdigställts hela 15 år tidigare, och tillkom under den tid som brukar beskrivas som en av Schönbergs svåraste tider i livet och därtill en av hans djupaste kriser.

Upprinnelsen till krisen var att Schönbergs fru, Mathilde (även känd som syster till tonsättaren Alexander Zemlinsky), helt oväntat hade lämnat honom för den yngre och tillika begåvade konstnären Richard Gerstl. Paret Schönberg och Gerstl stod varandra mycket nära och levde nästan som i en slags symbios. Under en semesterresa år 1908 i Alperna skulle dock den fridsamma tillvaron slås i spillror när Schönberg vid något tillfälle ertappade Mathilde och Gerstl i något som senare skulle beskrivas som en komprometterande situation. Schönberg var i chock, men också rasande. Mathilde försökte förklara för Schönberg att han hade missuppfattat vad han hade sett, och att det inte hade skett något mellan henne och Gerstl, men Schönberg ville inte höra på det örat och uppmanade Gerstl att lämna i rödaste rappet. Trots att Gerstl var förtvivlad, ty han beundrade Schönberg, lydde han och lämnade sällskapet. Allt hade varit frid och fröjd om inte Mathilde valde att följa med Gerstl, vilket Schönberg nog inte hade förväntat sig.

Schönberg var nu utom sig av sorg och svartsjuka och han gjorde allt i sin makt för att få hustrun att återvända till deras gemensamma hem. Och efter en tid valde hon att lämna Gerstl, och vände tillbaka till hemmet med Schönberg och deras två barn. För Gerstl blev slaget, att förlora paret Schönberg för svårt att bära och han skulle efter några uppslitande dygn ta sitt liv.

Krisen skulle ändå bära frukt, för Schönberg, och ledde bland annat till att han vågade ta djärva nya grepp genom att utveckla sitt tonspråk och tillföra fler inslag av atonaliten. Detta skulle sedemera bidra till att Schönberg utvecklade tolvtonstekniken, som skulle revolutionera konstmusiken under 1900-talets första hälft.

Bland de verk Schönberg skrev var alltså “Erwartung”, som kanske bäst kan beskrivas som en monolog i atonal stil med ett libretto av författaren Marie Pappenheim. Handlingen är förlagd till en mörk skog, där en ensam kvinna trevar sig fram i mörkret. Hon är livrädd för mörkret och skogen, men också för sina egna tankar och sin känsla av skuld. Trots sin rädsla för mörkret trevar hon allt längre in i skogen och till slut hittar hon sin älskade i gräset. Men det visar sig att han är död och ligger där blodig, med vidöppna och skräckslagna ögon som stirrar upp mot månens kalla sken. Den ensamma kvinnan känner både djup sorg och ilska över sin älskades död, och när hon står där i mörkret känner hon plötsligt hur hennes älskade kysser henne. Ridån går ner.

Det finns de som spekulerar kring om Marie Pappenheim kan ha fått uppslag till librettot från en släkting, nämligen Beata Pappenheim, som under sin livstid var en beryktad kvinnosaksaktivist, innan hon drabbades av en psykos. Hennes tillstånd skulle senare undersökas av Sigmund Freud, som med utgångspunkt från hennes psykologiska befinnande, skulle lägga grunden till hans teorier om kvinnlig hysteri. Men Marie Pappenheim har aldrig tillkännagett varifrån inspirationen till librettot kom. Och det är inte omöjligt att Schönberg gav henne en del uppslag inför arbetet med librettot.

Det finns inte några vederhäftiga källor (som jag kan hitta) som anger varför det dröjde 15 år innan Schönberg lät sätta upp “Erwartung”. Men en trolig orsak kan ha varit att Mathilde hade gått bort ett år innan premiären, blott 46 år gammal. Kanske var premiären 1924 helt enkelt en del av Schönbergs sorgearbete efter Mathildes död.

—

På fotot syns Mathilde och Arnold Schönberg tillsammans med sina två barn år 1907. Porträttet av Mathilde är målat av Richard Gerstl.

4757

Dagens anteckning – 5 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När Johann Sebastian Bach skrev sina sex sonater för violin och cembalo (BWV 1014–1019) kring 1720-1723 var han verksam som kapellmästare i Köthen där han ledde en kammarmusikensamble vid prins Leopold av Anhalt-Köthen hov. Här kunde Bach ägna sig åt att tonsätta och framföra sina verk med ensemblens skickliga musiker, inför en publik som kanske bäst kan betecknas som musikkonnässörer. De var med andra ord finsmakare, vilket också gynnade utvecklingen av Bachs tonspråk. Därtill var prinsen en inte en helt oäven violinst, men trots det finns ingenting som tyder på att Bach skrev sonaterna med prinsen i åtanke.

Det som gör de sex sonaterna unika till sin form var att de revolutionerande strukturen för hur slik sonater förväntades låta. Fram till det att Bach tonsatte dessa sex stycken hade cembalon oftast fått rollen som ackompanjatör. Den hade till uppgift att följa och stödja solisten genom verken. Men i Bachs sex sonater är rollerna stundtals ombytta, vilket innebär att violinen får framföra baslinjen och cembalon den övre rösten. Man skulle kunna säga att de två instrumenten är två jämbördiga parter i ett koncentrerat och fokuserat samtal.

Alla sonaterna inleds med en långsam och eftertänksam sats vilken följs sedan av en snabbare fuga, som leds vidare till en långsammare tredje sats och därefter avslutas med en upprymd fjärde sats. Sonaterna har ett dansant och sjungande sätt och med en mycket personlig karaktär. Det är som om instrumenten leder ut varandra på dansbanan och där bryter ut i sång. Och stundtals känner jag inte riktigt igen den Bach som jag ibland får för mig att jag faktiskt kan. Men Bach har ju en enormt omfångsrik verkförteckning, och jag kan inte påstå att jag hört allt han har skrivit så pass många gånger att jag skapat en egen relation till alla verken.

De sex sonaterna lär ha en mycket svårspelad violinstämma, som enligt kunniga kräver en mästare vid stråken. Och en sådan fick jag höra ikväll, när jag hade förmånen att få höra violinisten Sirkka-Liisa Kaakinen-Pilch framför fyra av de sex sonaterna på tidstypisk violin. Vid cembalon satt Andrzej Zawisza.

—

Eftersom jag aldrig fotograferar under konserter får ni helt enkelt beskåda cembalons partitur.

Dagens anteckning – 4 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det ettriga surret kommer närmare och närmare och så plötsligt är det precis bakom mig, där jag står i vägrenen och kontemplerar över en liten humla som somnat (möjligen med partikeln “in”) bland kronbladen i en vallmo. “Uwaga!”(“Se upp!”), ropar nu den surrande varelsen som är iklädd tighta cykelkläder, som inte utelämnar mycket åt fantasin, och lika snabbt som han dök upp ilar han nu förbi mig på sin cykeln. Ja, som ni redan förstått rör det sig om en av Polens alla snabbtrampande fritidscyklister som precis susat förbi mig.

Ty i Polen tillhör praktiskt taget alla cyklister den snabbtrampande sorten. Tillika är det alltså brukligt att svida sig enligt normen för en snabbtrampande cyklist. Det ska alltså vara åtsittande plagg i lycra och gärna med tillhörande debal för något företag så att man verkligen ser ut som en tävlingscyklist. Och inte tycks det bekomma om man råkar ha en figur som inte riktigt gör sig i dessa plagg. Tajt ska det vara om man cyklar, tycks devisen lyda här. Det förefaller dessutom nästan som om det är en polsk sedvänja att all typ av motion utomhus sker på en cykel. Löpning är som regel inte lika allmänt förekommande.

Att motionscykling, iklädd avslöjande cykelkläder likt en tävlingscyklist, är något av en folksport i Polen är dock ingen slump. Förklaringen till detta förhållningssätt torde gå att finna i den polska cykeltävlingen “Polen runt” (Tour de Pologne) som är något av en nationell angelägenhet. Första gången tävlingen arrangerades var 1928, med den franska Tour de France som förebild. 71 cyklister skulle trampa Polen runt, alltså ungefär 1 500 kilometer, och det på fyra dagar. Tävlingen blev en succé och den återkom varje år fram till andra världskrigets utbrott, då den av förklarliga skäl inte kunde arrangeras. Men det skulle faktiskt bara dröja två år efter krigets slut innan tävlingen kunde återupptas och den har allt sedan dess varit en kär angelägenhet som engagerat nästintill varje polack. Och som sagt har cykeltävlingen, med dess udda estetik, också inspirerat alla polska motionscyklister. Av den anledningen trampar hart när varje cyklist jag möter geschwint och som om det gällde livet.

På helgerna är det många motionscyklister i Kraków som trampar ut till Tyniec i bruklig raketfart. Väl i Tyniec hoppar man av från sin cykel och trippar på sina cykelskor (klick-klack hörs det från dem) och med hjälmen på huvudet in på bryggeriet för att köpa en öl, eller två. Efter att ha inmundigat dessa öl hoppar man galant (nåja, det tycks i alla fall vara föresatsen) upp på cykeln och trampar ivrigt iväg mot horisonten och Kraków, där någon sorts osynlig mållinje förfaller vara uppsatt.

Dagens anteckning – 3 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Med sin bulliga kropp svävar den målmedvetet mot en pion, som välvilligt fällt upp sina kronblad. Humlan tar ett extra varv runt pionen innan den landar rakt på de nyfiket spretande ståndarna. Där vandrar den sedan rutinerat runt och sonderar terrängen. Efter en stund stannar den till och företar sig något humlelikt innan den surrar till, lyfter makligt sin runda och ludna kropp, och överger pionen lika målmedvetet som den utsåg den som sitt mål.

En vanlig vanföreställning är som bekant att humlor egentligen är för tunga för sina vingar, och att de därmed egentligen inte skulle kunna flyga, men gör det ändå av någon outgrundlig och helt oförklarlig anledning. Trots att det förstås är en mycket tilltalande tanke, att det finns de som lyckas företa sig något även om deras fysiologiska egenskaper talar emot dessa olika förehavanden, så är och förblir uppgiften om att humlan trotsar tyngdlagen en tvättäkta skröna.

Men jag måste tillstå att humlornas flygteknik faktiskt nästan är lika fascinerande som tanken på att de egentligen inte skulle kunna flyga. Humlorna behöver nämligen skapa en lagring av energi för att få sina fyra vingar att åstadkomma en rörelse som gör att de lyfter. När sedan vingarna börjar röra på sig uppstår en spänning som gör att varje vingslag uppstår. På detta sätt ska en humla enligt uppgift slå ungefär 130 vingslag i sekunden. Det kanske låter som mycket, men humlorna är söliga i en jämförelse med husflugorna som tydligen viftar 200 vingslag i sekunden med sina små vingar. Fast båda dessa är riktiga såskoppar visavi knotten som flaxar över 1000 gånger under en sekund.

Nåväl, med sina 130 vingslag i sekunden lyckas ändå humlan ta sig runt i maklig takt mellan olika utskänkningslokaler, om man nu får kalla blommor så. När humlan väl sätter fart kan den faktiskt uppnå den svindlande hastigheten av tre kilometer i timmen, vilket faktiskt inte är särdeles mycket långsammare än vi människor går.

Dagens anteckning – 2 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Så här års går det inte en dag utan att jag sätter i mig några gubbar. Ja, man skulle nästan kunna kalla mig gubbslukare. De flesta gubbar låter jag dock helst bli att sluka, eftersom de inte låter sig väl smaka. Inte heller jordgubbar låter särskilt aptitretande (för vem vill sätta i sig jordiga äldre herrar?), men trots det har jag svårt att låta bli dem. Jordgubbarna, alltså.

I begynnelsen var faktiskt inte jordgubbar just jordgubbar utan parksmultron. De senare ska inte förväxlas med skogsmultron, som tydligen är något annat. Ordet jordgubbar, som alltså beskrev parksmultron, finns hursomhelst belagt i svenskan sedan 1600-talet. De första jordgubbarna togs dock inte fram förrän på 1700-talet, och kallades inledningsvis för ananassmultron. Även detta namn kan leda till en förväxling, och då till annansjordgubbar som är en slags vit jordgubbe som likaledes togs fram under 1700-talet. Det finns faktiskt de som bestämt hävdar att annansjordgubbar är den äldsta sorten av odlade jordgubbar.

Nå, även i andra språk tycks jordgubbar ha en tendens att skapa förvirring, såsom i ukrainskan. I västra Ukraina ligger nämligen en stad kallad Truskavets. Enligt vissa källor kan stadens namn härledas till truskawka som är det polska ordet för jordgubbar, eller det västukrainska ordet truskavky (трускавки). (Många ukrainare föredrar dock polynytsi – полуни́ці.) Fast många bedömare gör faktiskt gällande att detta en felaktig slutsats, ty Truskavets kan enligt dem härledas till ett slaviskt familjenamn eller månne till det litauiska ordet för salt (druska) då det kan ha funnits saltkällor i området. Och det är också en mycket troligare förklaring, enär Truskavets faktiskt fanns långt innan de första jordgubbarna såg dagens ljus.

Truskawka/truskavky, som alltså jordgubbar heter på polska och likaså för en del ukrainare, har också en intressant etymologi. Man tror nämligen att ordet har ett onomatopoeiskt ursprung som syftar på det prasslande ljud som uppstår när man rör vid sträva blad. Tänk där ser, eller kanske snarare, hör man.

Dagens anteckning – 1 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Precis där solen har letat sig in mellan trädens kronor syns ett perfekt litet hål i trädstammen. Hålet är så felfritt runt att man skulle kunna tro att det tagits fram och räknats ut av avancerad teknik, med möjlig inblandning av AI. Men som alla vet kan även naturen åstadkomma perfekt symmetri, som när den mindre hackspetten hackar ut ett hålrum i träden åt sina ungar. Och ser man på, där kommer faktiskt en mindre hackspettshanne tassande uppför trädstammen och närmar sig hålet, varifrån man nu kan höra ett oregelbundet pipande från de hungrande ungarna. Men så upptäcker hannen att han fått oönskad uppmärksamhet, alltså min, och han flaxar sålunda resolut iväg under trädkronornas beskydd.

Men i grannskapet finns det månne ytterligare en ömmande fader, ty mindre hackspettar ägnar sig ibland åt polygami. I de mindre hackspettarnas värld innebär det att honan sällskapar med två hannar. Man vet faktiskt inte riktigt av vilken anledning som mindre hackspettshonor idkar polyandri, som det kallas när honor kilar stadigt med två hannar. Källor anger att det kan vara ett led i att förstärka arten efter någon tillfällig olägenhet som förorsakat minskningar av antalet mindre hackspett. Genom att vara tre som värnar ungarna har deras avkommor bättre förutsättningar att överleva tills dess att de är beredda att lämna boet. Dessutom förhåller det sig som så att det är hannarna som värmer ungarna under natten och det torde vara trevligare att vara två om den uppgiften, eller hur?

Mindre hackspettar har även andra intressanta egenheter, såsom att båda könen har liknade läten. Under vinterhalvåret kan man höra deras karaktäristiska kikikiki-läte i skogarna. Det kan möjligen uppfattas som lite hotfullt, men det är tydligen mest bara lite kallprat mindre hackspettar emellan. På våren sätter de även igång att trumma och de är riktiga mästare på att hitta goda föremål som ger extra förstärkning åt deras trummande. En återkommande resonansbotten som mindre hackspettar föredrar är döda grenar eller ihåliga träd. Varje trumsolo består av tio till trettio slag som pågår i någon sekund. Sedan tar de paus en kort stund för att sedan upprepa samma monotona solo. Ja, sådär kan de hålla på.

Dagens anteckning – 31 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är säkert bara mina fantasier, men jag inbillar mig ibland att katten föredrar Joseph Haydn (1732-1809) framför andra tonsättare. Och jag kan minsann hålla med henne om att han är en synnerligen trevlig tonsättare. Men dagens datum är verkligen inte ett datum att fira för oss som håller av Haydns musik, enär det dessvärre är det datum som mästaren Joseph Haydn gick ut tiden 77 år gammal. Under sin livstid skulle han åstadkomma 106 symfonier, 68 stråkkvartetter, 13 operor, 14 mässor, tre oratorier, säkerligen uppemot 50 konserterna för olika soloinstrument, en herrans massa kammarmusik och så vidare. Således är det mycket svårt att välja ett verk bland alla dessa som är mer betydelsefullt och viktigt än de andra. Inte heller katten vill svara på vilken hon föredrar framför de andra, så jag tycker vi lämnar denna fråga därhän. Och inte är det särskilt roligt att tänka på hans dödsdag heller, så något om det kommer inte dagens anteckning handla om.

Låt oss istället vända oss till hans födelse, och varför inte ta en tur till den plats där han såg dagens ljus för första gången, nämligen österrikiska Rohrau, ett litet samhälle fyra mil öster om Wien. Rohrau ligger vid den lilla floden Leithas flodbädd, en flod som med finurliga krokar kryssar sig genom det österrikiska landskapet innan den uppslukas av Donau i Ungern. Floden är viktig för Rohrau på många sätt och vis, vilket också syns på stadens stadsvapen, som bland annat pryds av vass som skjuter upp ur ett vågigt mönster.

Det är för mig lite oklart när Rohrau grundades, men det framgår i alla fall att platsen var viktig som vägskäl redan under romarriket, samt att Rohrau nämns första gången 1240 som ett säte för riddare. Under 1500-talets slut skulle man bygga det första slottet i Rohrau och på 1700-talet skulle fasaden föräras med en mycket särpräglad barockstil kallad Josephiansk stil, en betäckning som dock inte anspelar på Joseph Haydn, utan på kejsaren Josef II. Denne kejsare var starkt influerad av Voltaire och upplysningen och skulle under sin regenttid vara en riktig reformivrare, vilket faktiskt ledde till att han kom i luven på sin egen mamma, kejsarinnan Maria Teresia.

Jag märker att vi börjar glida farligt långt från ämnet, alltså Rohrau och Joseph Haydn som föddes här år 1732. Joseph Haydns far livnärde sig på att bygga hjul, ett yrke han hade ärvt från sin far, samt att han hade en viktig ställning i Rohrau. Mamma lär ha haft anställning på det ovan nämnda slottet innan hon gifte sig. Ingen av föräldrarna var skolade inom musik eller kunde läsa noter, men fadern vurmade för folkmusik, och det var också han som upptäckte att sonen Joseph var duktig musiker. En av Joseph Haydns bröder, Michael Haydn, var likaledes en mycket duktig tonsättare av främst kyrkomusik. Han har dessvärre hamnat helt i skuggan av sin mycket mer produktiva och framgångsrika bror. De hade även en bror som skulle bli en efterfrågad tenor. Vad som hände med de fyra systrarna är däremot tyvärr mer oklart.

Nåväl, fadern upptäckte alltså att sonen Joseph var en skicklig musiker, så sonen skickades därför, blott sex år gammal, ut i den stora världen för att få utbildning. Något som alltså skulle visa sig vara ett mycket framgångsrikt beslut. I Rohrau ser man som sig bör Joseph Haydn som sin och där finns självfallet ett museum i det som en gång var hans barndomshem. Jag skulle tro att det nog är mer välbesökt än slottet. (Akvarellen nedan föreställer Haydns barndomshem.)

Och på frågan hur det går för katten kan jag tillägga att hon kämpar på, även om faran inte tycks vara över. Vi får helt enkelt ta en dag i sänder och hoppas på att allt avlöper lika uppsluppet som Haydns tonspråk ibland kan vara.