viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 11 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Så här års ligger de i stora drivor hos grönsakshandlarna i Polen. Och “de” i det här fallet är de, av polackerna, så högt älskade körsbären. Det är till och med möjligt att de ingen annanstans är så omhuldade och älskade som här. Nå, det är givetvis inte en korrekt beskrivning av verkliga sakförhållande, ty polackerna får i sin kärlek till körsbär konkurrens av exempelvis japanerna, där körsbärsträdens blomning har en särdeles stark position i deras kulturarv. Alla har väl någon gång mött det japanska ordet “sakura”, som just betyder körsbärsträd och körsbärssblommning.

Men jag uppfattar ändå polackerna som särdeles stora och hängivna körsbärsälskare. Kanske går deras kärlek till körsbär att jämföra med vårt svenska svärmeri för jordgubbarna. Nu är det givetvis så att polacker också älskar jordgubbar, men körsbär tycks ändå inta en unik position i det polska medvetandet. Varje affär med lite självaktning har nämligen flera hyllmeter med olika burkar med sylt och marmelad av körsbär. Hemma bakar man kakor med körsbär som viktigaste ingrediens, och man tillreder “kompot”, ett avkok från körsbär, som dricks som måltidsdryck. Alla polacker har någon gång gjort pieroger fyllda med körsbär (pierogi z wiśniami), och enligt min erfarenhet verkar varje polack dessutom säga sig ha en mormor, mamma, eller undantagsvis en morfar eller pappa, som tilllagar körsbärspieroger som ingen annan. Vidare finner vi i min föreställningsvärld att nästan alla polacker dessutom har minst en flaska med Nalewka Wiśniowa, körsbärslikör, stående hemma. Fast ovanstående påståenden bygger väl egentligen bara på rent anekdotiska iakttagelser gjorda av mig.

I vilket fall som helst så har jag, genom polackernas försorg, äntligen lyckats lära mig att uppskatta dessa bär. Mitt förhållande till dem har nämligen sedan urminnes tider varit ytterst komplicerat. Som liten kunde jag exempelvis drabbas av panik om jag upptäckte att en bit choklad innehöll körsbär. Mitt nyvunna intresse för körsbär har också lett till att jag nu faktiskt vet att körsbär faktiskt inte bara ett bär, utan att den också en stenfrukt inom plommonsläktet. Det betyder att körsbäret både är ett bär och stenfrukt samtidigt. Tanken svindlar. Jag har också fått lära mig att ordet för körsbär är snarlikt i praktiskt taget alla europeiska språk. Ja, till och med ungerskan, som annars tycks gå sin egen väg, har ett ord för körsbär (cseresznye) som liknar de andra europeiska språkens ord för körsbär. Och likaså har finskan lydigt låtit sig inlemmas i fåran med sitt “kirsikka”.

I polska språket har man två olika ord för körsbär. “Wiśnia” kallas de körsbär som man oftast använder i matlagning, medan “czereśnie” är de körsbär man ofta äter utan att tillaga. Jag har försökt att få någon reda i skillnaden mellan de båda, men det måste nog till en polack för att klara av att göra den åtskillnaden. Något jag däremot har noterat är att wiśnia ofta säljs utan stjälkar. Således syns på fotot nedan ett utmärkt exempel på czereśnie, tror jag i alla fall.


Dagens anteckning – 10 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Himeln tyngs fortfarande ner av den genuesiska depressionen, och färgar allt grått som aska. I svensk media kallas ovädret dock felaktigt för “det polska ovädret”, men eftersom orsaken till att vädret uppstår kommer sig av att kall luft från Nordatlanten och Skandinavien vandrar ner till Medelhavet, är det ju snömos att kalla vädret för polskt. Nå, som ni snart kommer att märka blir himlen grå som aska av detta ovädret och därför är det så förträffligt inrättat att jag ikväll ska få höra och uppleva operan “La Cenerentola”, vilket på svenska är “Askungen”, av ingen mindre än Gioachino Rossini. Operan ges av Krakóws filharmoniska orkester som med kör och inbjudna solister gästspelar Krakóws operahus. På polska kallas Askungen för “Kopciuszek”, och som ni kanske minns är det också det polska namnet på fågeln svart rödstjärt. (Idag fick jag förresten se en liten svart rödstjärtunge, så bedårande söt.)

Nåväl, Gioachino Rossini skrev under sin livstid 39 operor, och detta gjorde han under en väldigt kort tidsrymd, nämligen mellan åren 1806 och 1829. “La Cenerentola” tillkom när Rossini stod på höjden av sin karriär som tonsättare av opera. Hösten 1816 hade han fått i uppdrag att skriva en opera, men den ursprungliga skissen till libretto ratades av censuren i dåtidens Rom. Rossini bjöd därför in librettoförfattaren Jacopo Ferretti, och under en eftermiddag och sen kväll satt de båda och försökte hitta en berättelse som inte skulle råka ut för censur, så som den förra skissen. Ferretti spottade ur sig flera olika förslag, men alla förkastades av Rossini. Men så plötsligt kastade Ferretti ur sig “Askungen” och Rossini blev så pass begeistrad att han frågade om Ferretti kunde ha första delen av operan klar redan till dagen därpå. Ferretti skrev hela natten och sammantaget tog det honom blott 22 dagar att skriva klart librettot. Rossini lyckades skriva hela operan på 24 dagar.

Librettot utgick alltså från den klassiska berättelsen om Askungen av Charles Perrault. Men librettots handling i Rossinis och Ferrettis opera skiljer sig på flera punkter från den ursprungliga versionen av Perrault. Det finns nämligen inga magiska krafter representerade i berättelsen. I operan figurerar inte heller någon elak styvmor, utan hon har bytts ut mot en fåfäng och girig styvfar. Någon glassko syns inte heller till, utan Ferretti satte ett armband i dess ställe. Orsaken var att det i 1800-talets Rom var tabu att visa kvinnors fötter och fotleder. Därutöver är prinsen trött på alla som är ute efter hans pengar och byter helt sonika plats med sin betjänt. Man kan ju tänka sig att prinsar ofta drabbas av den typen av kval. Så därmed skulle vi kunna hävda att Rossinis version av Askungen helt enkelt har en något mer realistisk handling, men eftersom det är opera så är det väl en sanning med vissa förbehåll.

“La Cenerentola” fick ganska stor framgång under tidigt 1800-tal, men mottagandet vid premiären var dock kyligt. Oc under senare delen av 1800-talet framfördes operan praktiskt taget inte alls, då det inte var på modet med contralto, vilket är den stämma som som Askungen har i operan. På 1900-talet tog istället mezzospraner över rollen, och därför ingår operan idag i standardrepertoaren.

Så nu ska jag alltså bänka mig i en av operans mycket bekvämma stolar, för denna tre timmars föreställning.


Dagens anteckning – 9 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Eftersom den genuesiska depressionen fortfarande håller oss i ett fast grepp, och tvingar varje sommarkänsla, som förtvivlat försöker spira, ner i gatubrunnarnas uppslukande gap. Det är då som andra känslor tar över, så som exempelvis vemod. För mig är det kanske det svenskaste ord som finns, trots att det faktiskt är ett låneord från tyskans “wehmut”.

Men det finns faktiskt en viss skillnad i betydelse mellan ordböckernas beskrivning av vemod och min egen användning av det. Enligt källor ska vemod i det svenska språket anspela på ett svårmod som ofta innebär en längtan efter svunnen tid. Enligt min egen tolkning innebär vemod faktiskt mest bara svårmod som accelereras av en allmän känsla av nedstämdhet.

Trots att det kan låta förfärligt beklagligt, så har vemod inte enkom sorgliga känslor i släptåg. Att bära på en stunds vemod kan också ge en möjlighet till att senare bli upprymd. Ty vemod tycks sällan stanna länge hos dem som drabbas. Men om man ändå vill att vemodet ska dröja sig kvar lite längre än det som de egna känslolivet lyckas uppbringa, kan man alltid lyssna på Jean Sibelius. Ja, jag vill tillstå att ingen annan tonsättare har med så förträfflig exakthet lyckats inkapsla vemod i musik. Det finns säkert andra tonsättare som försökt, men ändå inte lyckats. Ett exempel skulle kunna vara Wilhelm Stenhammar som beundrade Jean Sibelius, men i Stenhammars tonsättningar lever ändå alltid något lite för lättsamt och ljust.

Hoppa nu inte i galen tunna och anta att jag inte uppskattar Jean Sibelius, ty sanningen är givetvis raka motsatsen. Han har följt mig genom praktiskt taget hela mitt liv och jag lyssnar till nästan alla hans verk med vällust, om än med något vemodig förnimmelse. Men det kanske förvånar någon att jag dras till Sibelius, när jag annars skrävlar om hur mycket jag lyssnar på Gustav Mahler. De båda kan nämligen nästan beskrivas som varandras motsatser. Mahler tog till stora yviga gester till sina tonsättningar, medan Sibelius musik är mer återhållsam med storslagna känsloyttringar och där han sökte en symfonins logik.

Mahler var inte särskilt imponerad av Sibelius tonsättningar. I ett brev till Alma beskrev Mahler ett stycke av Sibelius med orden: “ett av dessa stycken var bara vanlig ‘kitsch’, kryddad med vissa ‘nordiska’ orkesterinslag som ett slags nationalsås.” Ingen vet vilket stycke Mahler sågade på dylik manér, men det är inte omöjligt att det rör sig om “Valse triste” (op 44/1) från 1903, eftersom Mahler hörde stycket när han besökte Helsingfors 1907. Vad Sibelius hade att säga om Mahlers musik finns det inte många källor som vill återge, men han var troligen inte heller särskilt imponerad. Sibelius skulle också senare i livet ta avstånd från avantgardistisk och modernistisk musik, så som Arnold Schönberg och Alban Berg, vilka sa sig ha inspirerats av Mahlers tonsättarkonst.

Rackarns, nu hamnade jag igen i musik och hos Mahler, trots att jag hade tänkt att dagens anteckning skulle handla om betydelsen av ordet vemod. Det är ju nästan så att jag drabbas av vemod bara för att jag inte klarade av hålla mig till ämnet. Låt oss därför istället beundra denna fina väggmålning, som verkligen skrämmer vemodet på flykt och gör en riktigt upprymd, eller hur?


Dagens anteckning – 8 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Just nu är vi mitt i en depression, närmare bestämt den genuesiska depressionen. Det är nämligen så som det rådande lågtrycket kallas på italienska. Depressione del golfo di Genova eller La depressione ligure efter liguriska havet utanför Genua. Man måste ändå tillstå att det är väldigt vackra namn för något som egentligen mest har en tendens att få den mest optimistiskt lagda personen att drabbas av missmod.

Men egentligen är det inte alls Genuas eller liguriska havets fel att himlen nu förvandlats till en askgrå avgrund och som gör att regnet smattrar ettrigt på fönsterblecket. Fenomenet uppstår nämligen när kall luft från Nordatlanten och Skandinavien illvilligt smiter ner genom Rhônedalen, och möter den varma och torra luften i Södra Frankrike. Men den nordliga luftmassan knuffas bryskt undan av Korsikas varma klippor och skickas norrut mot Genua, som dränks av lågtrycket och översköljs av skyfall, som ibland vandrar nordost över.

Vid några tillfällen lyckas denna depression ta sig långt nordost, och alltså ibland även hela vägen upp till östra Centraleuropa och därmed Polen. Det här lyckades meteorologen Wilhelm Jacob van Bebber fastställa redan på 1890-talet, och det gjorde han helt utan hjälp av vädersatelliter, radrar eller andra moderniteter. Jag är ju inte någon expert på hur metrologisk forskning såg ut på 1800-talet, men han tordes väl ha samlat materialet genom att besöka de platser som kunde ha drabbats. Det är dock möjligt att det främst är under de senaste decennierna som den genuesiska depressionen har åstadkommit stor påverkan när det dragit fram över östra Centraleuropa, ty avverkning av skog samt att bebyggelse och odlingar nära flodbäddarna gör det svårare för vattnet att sugas upp.

Förra gången vi i Polen förärades av ett besök av denna blöta depression var i september förra året. Det ledde till att Polen och även Tjeckien drabbades av förödande översvämningar. Flera samhällen hamnade faktiskt nästan helt under vatten och de materiella skadorna blev omfattande. Det är också troligen att det är av den anledningen som jag redan igår kväll fick SMS med varningar om ett annalkande oväder. Myndigheterna står helt klart på tårna.

Jag har därför ägnat dagen åt att försöka kalkylera mellan vilka tider jag kunde utföra mina olika utomhusaktiviteter. Men den genuesiska depressionen har låtit vänta på sig. Molnen tonade förvisso upp sig i horisonten, men depressionen lyckades bara åstadkomma någon skvätt.

Tills nu, då den genuesiska depressionen slutligen har tagit ett hårt och fast grepp om oss. Ett grepp som denna depression tydligen tänkt att hålla i flera dagar, och faktum är att väderprognosen menar att solens strålar inte kommer att lyckas tränga igenom molntäcket en enda gång under de närmaste tio dagarna.

Nåja, man får helt enkelt försöka mota grinolle i grind med några pigga liljor.


Dagens anteckning – 7 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det kan inte hjälpas men idag måste vi uppehålla oss vid Gustav Mahler, ty det är idag 165 år sedan han föddes i det lilla samhället Kaliště i dagens Tjeckien. På Mahlers tid använde man dock det tyska namnet, som är Kalischt. Det är ett litet samhälle, och det enda som de egentligen kan stoltera med är att Mahler föddes där. Idag har samhället ungefär 330 invånare, men på 1860-talet var det tre gånger så många som bodde i Kaliště.

Det finns inga rapporter om hur mycket Gustav Mahler vägde, hur lång han var, om han skrek eller hur modern Marie mådde efter förlossningen, men det finns dokumentation på att han föddes i familjens hem på adressen “Hus nummer nio”. Sju dagar efter födseln registrerades Gustav i den lokala synagogan, samt omskars av rabbinen. Gustav Mahler var det andra barnet i en barnaskara som senare skulle uppstiga till 14, men alla barn överlevde dock inte till vuxen ålder. Den första sonen föddes två år före Gustav, men han dog redan som ettåring. Huset där Gustav föddes, hade köpts av hans far Bernhard tre år innan Gustavs födsel. Det var ett litet hus, utan fönster och i ganska dåligt skick.

När Gustav Mahler var tre månader gammal lämnade familjen Kaliště och flyttade till Jihlava, eller Iglau på tyska, i dagens Tjeckien. Han skulle bo där under sina första femton levnadsår. Det var också i Jihlava som han mötte musiken, med vilken han skulle inleda en livslång relation. Familjen bodde i stadens kärna och från deras fönster kunde han höra stadens alla ljud och kanske framförallt den närliggande militäranläggningen, med allt vad det innebar av parader och marscherade soldater. Flera av dessa ljudupplvevelser skrev han senare om till musik.

Gustav Mahler var ett något rastlöst men också kreativt barn och därför tyckte föräldrarna att det var en god idé att låta honom få utlopp för sin energi genom att spela. Valet av instrument landade på piano, och han skulle snart både ge lektioner och ha bejublade framförande på stadens teater och hotell. Som lärare beskrivs han däremot som brysk, ty han hade en böjelse för att slå sina elever i huvudet när de spelade fel.

Det första kända fotografiet av Gustav Mahler togs när han var fem år gammal. Han tittar stint in i kameran, och hans högra foten sticker fram som om han var på väg ut ur bild. I den vänstra handen syns ett pappersark, och legenden säger att det är noter han håller ett så hårt tag om. Tyvärr har historiens vingslag fläktat bort vilka noter det månde vara. I den högra handen håller han en hatt som tycks vara stor nog att rymma hela pojkens överkropp. Det sägs förresten att han ställde till med en scen när detta fotografi skulle tas. Den lille pojken hade nämligen fått olika uppgifter om att kameran skulle suga upp honom, fästa honom på en papper och där skulle han förevigt sitta fastklistrad. Han hade antagligen tagit uttrycket “att fastna på bild” lite väl bokstavligt.

Men det är inte av ovanstående orsak som fotografiet visar hans hårt sammanpressade läppar, enär hans mun alltid såg ut på det sättet. På ett av de sista fotografierna av honom fångat år 1911, syns samma uppsyn. Det enda som tycks ha hänt mellan de två fototillfällena är att han åren dessemellan har skrivit några av de vackraste verken som någonsin tonsatts.

Men be mig nu inte att utnämna det främsta bland hans verk, ty jag har själv valt att inte deklarera någon gunstling. Alla hans tonsättningar skänker mig olika sorters njutning. Alla är sålunda på ett eller annat sätt efter mitt sinne.

Dagen har sålunda ägnats enkom åt Mahlers musik, och på bilden nedan ser ni ett axplock, men dock inte allt jag har, då jag dessvärre samlat på mig en del dubletter (som den nörd jag är). Tilläggas bör att jag givetvis haft på mig min Gustav Mahler-tröja.


Dagens anteckning – 6 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Tillsammans med flertalet män och några kvinnor iklädda lycra satte jag idag av som en oljad blixt mot klostret Tyniec strax utanför Kraków. Nej, jag kan faktiskt försäkra er om att ingen av oss hade för avsikt att gå i kloster, och inte kan man säga att vi cyklade samtidigt, ty de lycraklädda varelserna hann både dit, dricka öl och sedan vända åter innan jag kom fram. Och dessutom hade vi väldigt olika syfte med vår utflykt. De cyklade på tid eller något liknande, och jag hade satt sikte på en gratiskonsert med den alldeles lysande pianisten Marek Szlezer och cellisten Jan Kalinowski, en duo som kallar sig för Cracow duo.

Efter att ha cyklat några kvarter började jag undra om jag inte hade tagit mig vatten över huvudet, ty det visade sig vara förfärligt hett ute på vallen mot Wisła som cykelbanan löper på. Men jag lyckades övermanna mina tvivel och anlände till Tyniec där också resten av Krakóws befolkning tycktes hade tagit sin tillflykt. Lyckligtvis visade det sig att inte alla hade tänkt att uppehålla sig i den svala konsertlokalen. Konserten inleddes med en polonäs av Chopin, innan de tog sig an konsertens höjdpunkt, vilket var en sonat för piano och cello (Sonata na wiolonczelę i fortepian op. 10) från 1906. Tonsättaren hette Ludomir Różycki och honom ska vi nu umgås en stund med.

Ludomir Różycki föddes i Warszawa år 1883, men familjen var bördig från det som en gång låg i det Polsk-litauiska samväldets periferi, nämligen Zjytomyr, som idag ligger i Ukraina. Fadern var tonsättare och musiker och i släktens stamtavla ingick flera polska adelsfamiljer. Den unge Ludomir visade, som så ofta med tonsättare, tidigt stor musikalisk begåvning och när han var 21 år utexaminerades han från Warszawas konservatorium, alltså musikhögskolan. Det är troligt att han redan under studietiden träffade tonsättaren Karol Szymanowski och dennes vapendragare Grzegorz Fitelberg, tillika tonsättare samt dirigent. Tillsammans skulle de tre bilda en förening för unga polska tonsättare, vars syfte var att främja den nya musiken. (På fotot nedan från 1931 syns Ludomir Różycki, Grzegorz Fitelberg och Karol Szymanowski.)

1907 flyttade Ludomir Różycki till Lviv där han fick tjänst som dirigent för operan samt som lärare på Lvivs musikhögskola. Han skulle även träffa sin blivande fru i Lviv, Stefania. Nedan syns ett foto på de två i deras hem i Lviv. Men de skulle bara stanna i Lviv i fyra år, innan de flyttade först till Paris, därefter Berlin och slutligen till Warszawa där han fick anställning vid sitt gamla lärosäte. Under andra världskriget stannade han i Warszawa, men när stora delar av hans partitur brann upp under Warszawaupproret valde han att ta sin tillflykt till Osieczany, som ligger strax söder om Kraków. Efter krigsslutet bosatte han sig i Katowice, där han också skulle arbeta på musikhögskolan i staden. Det var också i den staden som han skulle gå ur tiden år 1953.

Att beskriva Ludomir Różycki tonsättarkonst är en utmaning, ty han valde att inte skaffa sig ett enhetligt tonspråk. Han var därtill mycket produktiv, men det är dock hans större verk, så som operor och baletter, som ännu finns kvar i standardrepertoaren. Ett av de mest kända, och kanske även mest framförda, är hans balett “Pan Twardowski” från 1921.

Om man ändå skulle göra ett försök att beskriva hans musik skulle man kunna påstå att han kombinerade neo-romantisk stil med inslag av polsk folkmusik, samt att man också kan skönja gryende modernism och impressionism i hans tonspråk. Hans sonat för piano och cello är ett tidigt alster, och förefaller vara ett prov på ovanstående beskrivning av hans musik. Cracow duo framförde idag verket med effektfull energi och stark inlevelse, vilket fint mejlade ut verkets tre satser, som sins emellan är mycket olika. Efter en sådan musikupplevelse kände jag att det hade varit mödan värt att trampa sig till konserten i hettan (som enligt meteorologerna idag nått sin kulmen).

Dessutom är Tyniec också alltid lika intagande att skåda, och likaså Wisłas förföriskt vackra spegelblanka yta.

Musiken

Musiken 🎶

Första satsen
Andra satsen
Tredje satsen


Dagens anteckning – 5 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Fartyget “Helena” stretar med ett taktfast dunk fram längs med Wisła, och dess för klyver nästan bryskt vattnets yta. På övre däck sitter turisterna och tittar nyfiket på sevärdheterna på stranden. En familj, som valt att pryda sina huvuden med stråhattar sitter stolt i båtens akter. De skänker omgivningen en fläkt av gångna tider. Allt vore så fridfullt och rogivande, om det inte vore för den där gröna ön som simmar längs med strandkanten.

På polska kallas de för złote algi, vilket betyder gyllene alger. Men de sätter knappast någon guldkant på tillvaro för fiskarna i de vattendrag som angrips. Första gången algen identifierades var 1985 i Nordamerika, och man vet faktiskt inte om den uppstod naturligt eller om den har skapats på konstgjord väg. Sommaren 2022 drabbades Oder i Polen av en tragedi som förorsakades av denna typ av algblomning. Allt uppdagades när det plötsligt började flyta stora sjok av döda fiskar i floden. Man beräknade senare att mellan 100-340 ton fisk hade fått sätta livet till. Inledningsvis anklagade man dock inte alger för fiskarnas död, utan man trodde att orsaken var att det hade varit extremt varmt samt att det kunde ha skett ett utsläpp av kemikalier. Men efter att studerat vattenkvaliteten och tagit prover på de döda fiskarna kunde man se att det var alger som var boven i dramat. Med tanke på vilka konsekvenser algblomning av detta slag kan få är det sålunda inte alls märkligt att pressen nu publicerar ödesmättade rubriker om en möjlig ekologisk katastrof i Wisła. Idag kom även rapporter från Schlesien om att man hittat gyllene alger i floden Kłodnica, och militär har satts in för att försöka bekämpa utbrottet. Man vill helt enkelt undvika en liknande tragedi som skedde för tre år sedan i Oder.

Men turisterna på fartyget “Helena” behöver inte oroa sig för de gröna algerna vid strandbrynet. Det finns nämligen inga uppgifter om att algerna utgör något särskilt hot mot människor, om man låter bli att dricka eller bada i dem vill säga, ty det avrådes å det bestämdaste från dylik aktivitet. Och det bör kanske betonas, enär man aldrig kan veta så noga med turister. Härförleden var nämligen några förvildade turister som faktiskt hoppade från en sådant där fartyg och tog sig en simtur i Wisła. Vissa rykten säger att de var från Norge, medan andra menar att de var britter. Båda teorierna låter mycket vederhäftiga i mina öron.