viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 18 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

November, denna mörka månad, där ljuset knappt gör sig omaket att försöka bemöta vår självömkande ljustörst, där de nedfallna löven ligger i geggiga, formlösa klumpar och påminner oss om förgänglighet och upplösning, är en månad som knappast är lätt att älska. Till och med dess namn är till förtret. November betyder nämligen “den nionde” på latin, och kommer sig av att den första romerska kalendern inte innehöll januari och februari, vilket således gjorde november till den nionde månaden. Omkring 713 f.Kr. la man till januari och februari, men lät den olyckssalige nionde månaden fortsatt kallas för november, trots att den inte var den nionde. (Och om du smakar på orden september, oktober och december kan du nog känna den distinkta karaktären av ett räkneord.) Så inte nog med att november är en mörk och dyster för oss på norra halvklotet, den är dessutom missvisande.

Tänk om vår november ändå kunde få kallas listopad (листопад/лістапад) så som den lystrar till på polska, ukrainska och belarusiska. Listo-pada “löven faller”. Så bildligt, så på kornet.

Fast de i norra Sverige skulle väl fnysa lite förargat, enär löven nog lämnat de flesta grenar i månaden “löven faller”. Kanske skulle norra Sverige hellre vilja kalla oktober för löven faller, så som kroaterna gör. Listopad, kallas oktober i Kroatien, av vilken anledning är för mig höljt i lika mycket dunkel som denna, den elfte månaden, bär.


Foto av löv innan de förvandlas till geggiga, formlösa klumpar.

Dagens anteckning – 17 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I Bednarski park, i stadsdelen Podgórze i Kraków, råder söndagsfrid. En hund med yvig svans springer glatt efter en färgglad boll. En pappa med ett barn i rosa täckjacka stegar bestämt mot lekplatsen, där andra barn redan hänger i klasor runt gungorna och klätterställningarna. På nästan varje bänk sitter någon och studerar människorna och hundarna som vandrar förbi. Klockan i Jozefkyrkan slår kvart i en hel timme. Allt utstrålar harmoni och lugn. Och ingen här behöver oroar sig för flyglarm eller missiler. Kriget känns så långt borta, men egentligen är det bara en chimär. Det är inte långt borta. Ett fullskaligt krig pågår bara några mil härifrån. Och inne i mångas huvud pågår också kriget. De har flytt från Ukraina, men mycket av deras liv och tankar kretsar förstås fortfarande kring deras hemland.

Och kanske idag mer än vanligt, då Ryssland har riktat 120 missiler och 90 drönare mot Ukraina under morgontimmarna.

Och som vanligt tittar världen på, och fördömer med ord. Alla dessa ord som används men som ingen nytta gör.

Tysklands förbundskansler Olaf Scholz har nog också använt en massa ord, när han igår talade med Rysslands president på telefon. Under en timme talade de, och talade de, om Rysslands aggression mot Ukraina. En massa tomma ord, och ett uttryck för förmäten nonchalans mot Ukraina.

Klockan i Jozefkyrkan slår två slag. Klockan är två. Allt utstrålar harmoni och lugn. Och ingen här behöver oroar sig för flyglarm eller missiler. I alla fall inte ännu.

Dagens anteckning – 16 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Vad är det för kaka?” frågar jag, på polska, tjejen som står bakom bardisken på mitt favorithak.
“Tårta”, (“Ciasto”) svarar hon föga upplysande. Hmmm, tänker jag. Vi får nog anfalla det här på ett annat sätt. Gå rakt på sak, helt enkelt. “Kremówka?”, frågar jag trevande. “Ja!” svarar hon glatt.

Jag sneglar misstänksamt på bakverket, som verkligen inte ser ut som någon kremówka, utan som snarare påminner om bakverket napoleon (Наполеон). Ett bakverk som jag lärde mig att älska under min tid i Lviv. Jag beslutar mig för att slå till och beställer in en tårtbit, som hon kallar för kremówka, men som jag misstänker för att vara en napoleon, samt en kopp kaffe.

Redan efter det att jag satt gaffeln i tårtbiten slår jag fast att det inte rör sig om någon kremówka, utan är just en napoleon. Trots att kremówka faktiskt kallas för napoleonka, så är den mycket olika en napoleon. Polackerna har en vaniljkräm i ett sjok i mitten, medan napoleon har tunna lager av deg, med tunna strimmor av vaniljkräm emellan. Med andra ord är det två mycket olika sätt att se på Napoleon. Den svenska napoleonbakelsen är väl en avlägsen släkting till den polska varianten, men den är just avlägsen och inte alls samma sak. Och ännu längre bort från den svenska släktingen finns napoleon, som ursprungligen kommer från den tsarryska tiden.

Nåväl, mina tankar går nästan dagligen till Napoleon. Fast egentligen är det nog inte honom jag tänker på, utan Ludwig van Beethoven. Han var i mitt tycke mycket viktigaste för Europa än Napoleon (ja, jag vet att jag är en nörd). Alla vet att Beethoven först vurmade för Napoleon, men att han senare vände honom ryggen. Och som av en händelse har jag fått tänka alldeles särskilt mycket på Ludwig van Beethoven idag. På Krakóws konserthus gavs nämligen en konsert med Beethovens fjärde pianokonsert (op 58), med den skickliga pianisten Aleksandra Świgut, under ledning av dirigenten Karen Kamensek.

Beethovens fjärde pianokonsert hade premiär 1806 under en legendarisk fyra timmars konsert i Wien år 1808. Beethoven dirigerade den kvällen och på programmet återfanns hans fjärde, femte och sjätte symfoni, samt mässa i c-dur. Dessutom var han solist på nämnda pianokonsert.

Mottagandet av den fjärde pianokonserten var mycket positivt, men trots det föll den i glömska. Det skulle dröja fram till 1830-talet innan Felix Mendelssohn lyfte fram den igen. Orsaken till det går möjligtvis att finna i att dåvarande kejsaren (Frans II) var extremt klåfingrig och styrde allt med järnhand. Wien lär ha varit en stad som präglades av stenhård censur och hemlig polis. Kanske var det därför som Beethoven skrev den musik som han gjorde, ty om du lyssnar riktigt noga kan du faktiskt höra att musiken vill ingjuta mod hos oss som lyssnar på den.

Tidigare inlägg om napoleonbakelse

Om att äta upp ett krossat storhetsvansinne

Dagens anteckning – 15 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Utanför Botaniska trädgården i Kraków har ginkgoträdet låtit sina blad singla ner till marken. De ligger där, systematiserade enligt sin egen ginkgoträds logik. Vi människor ser inte den logiken, men ginkgoträdet är ju så förhistoriskt att den nog vet precis vad den företar sig. Den gör som den vill, med ålderns rätt helt enkelt.

Det är förhållandevis amusant att tänka på det faktum att trädet benämning kommer sig av ett troligt missförstånd. Engelbert Kaempfer (1651-1716) kan nämligen ha gjort en feltolkning av trädets japanska namn. Kaempfer lär vara den första västerlänning som mötte trädet när han var i Japan år 1691. Trädet kallas ginkyō i Japan, men av någon anledning skrev Kaempfer ett “g” istället för “y”, vilket ledde till vår lite märkliga term. Carl von Linné använde senare Kaempfers stavning, och på den vägen är det.

Kaempfer hamnade för övrigt i Japan efter att ha följt med ett holländskt skepp från Java. Dessförinnan hade han faktiskt under en kort tid bott i Uppsala, men hans längtan efter resor blev för stor (tror jag det), vilket gjorde att han sökte posten som sekreterare åt den svenske ambassadören i Moskva. Därifrån sändes han som läkare till Persien, innan han alltså hamnade i Japan där han stavade fel på ginkgon till oss. Tänk om han hade kunnat ana att detta träd nu är det mest planerade gatuträdet i världen. De syns praktiskt taget i varje stad, och när jag var i Wien nyligen syntes deras gula fägring längs med nästan varje gata.

Det första ginkgoträdet jag hade en personlig relation till var en ståtlig ginkgo på Ivan Franko-gatan i Lviv. Varje höst promenerade jag till trädet för att få uppleva dess vackra gyllene färg. Och på våren tog jag mig dit för njuta av dess färska gröna blad. Sedan dess upplever jag det som att jag har en särskild relation till varje ginkgo jag möter. Som om alla dessa uråldriga träd är sammanfogade i en lång kedja ginkgo-gemenskap. Avståndet mellan Ivan Franko-gatan och Botaniska trädgården i Kraków känns på detta sätt inte särskilt långt.

En källa
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Engelbert_Kaempfer

Dagens anteckning – 14 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På trapporna till Konstakademien i Wien står en grupp studenter, följdriktigt utsmyckade enligt ungdomars stilnorm – stora, påsiga byxor, hår i grälla färger och piercade näsor och ansikten. De hälsar varandra med det muntra tillropet “Grüß Gott”. En hälsningsfras som används flitigt här i Wien. Fönstren till den stora byggnaden lyser dygnet runt. Det vet jag, enär mitt fönster på hotellet i Wien där jag bodde, vetter mot denna byggnad. För någon med orolig nattsömn är det ofta en källa till viss tröst att se att en lampa lyser vakande i någon annans fönster.

Mittemot den stora entrén till konstakademien finns ett litet torg där den store dramatiken, filosofen och författaren Friedrich Schiller (1759-1805) står på piedestal. Han står förvisso med ryggen mot konstakademien, men det är givetvis en missuppfattning att han någonsin skulle ha vänt ryggen till mot bildkonsten. Men han är dåligt upplyst just ikväll, för en äldre herre i rullstol använder strålkastaren, vilken förväntas lysa upp statyn, som läslampa. Vid sidan om den äldre mannen sitter en kvinna, på en medhavd fällstol.

Hela scenen, med studenterna och deras nattliga arbetande, Schiller och det äldre paret, andas bildning och förkovring. En slags upplysning i vår mörka tid.

Har inte Schiller skrivit något om just ljuset, undrar jag. Och givetvis har han det.

O, eine edle Himmelsgabe ist
Das Licht des Auges – Alle Wesen leben
Vom Lichte, jedes glückliche Geschöpf –
Die Pflanze selbst kehrt freudig sich zum Lichte.
(ur “Wilhelm Tell”, 1802-1804.)

(Åh, det är en ädel gåva från himlen Ögats ljus – Alla varelser lever
Från ljuset, varje lycklig varelse –
Växten själv vänder sig med glädje mot ljuset. [min, kanske inte helt korrekta, översättning.])

Dagens anteckning – 13 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Våren 1945 utsattes den då tyska staden Breslau (idag Wrocław, Polen), för hårda strider mellan sovjetiska trupper och den nazityska armén. Bland allt det som smulades sönder av truppernas framfart, återfanns ett arkiv för ett musikförlag grundat av Julius Hainauer (1827–1897). Hela arkivet gick bokstavligt talat upp i rök. Förlaget hade främst satsat på salongsmusik, men det fanns även en ansenlig mängd konseter och symfoniska verk bland deras titlar. Bland titlarna fanns partitur med tonsättningar av Moritz Moszkowski, Eduard Poldini, Jenö Hubai, Adolf Jensen, Josef Casimir Hofmann, Edward MacDowell, Antonín Dvořák med flera.

Förlaget fanns egentligen inte på pappret år 1945, då det sedan på 1930-talet införlivats i ett tyskt musikförlag. Julius Hainauers förlag ansågs nämligen vara “oariskt”, eftersom familjen var av judisk börd. Julius sonson, Ernst Hainauer, flydde från Nazityskland till Storbritannien strax efter det att hans farfars förlag hade beslagtagits. Ernst Hainauer skulle starta ett nytt förlag i London, som fortfarande finns.

Bland de titlar som gick upp i rök den där våren 1945 fanns den svenske tonsättaren Wilhelm Stenhammars (1871-1927) första pianokonsert i b-moll (op 1) som tonsattes år 1893. Julius Hainauer publicerade ett version av konserten för två pianon, medan partituret för konserten med orkestering bara fanns att hyra. Det innebar att den orkestrerade versionen gick upp i rök tillsammans med många andra fina tonsättningar.

Efter krigets slut bad Wilhelm Stenhammars hustru, Helga Stenhammar, den svenska tonsättaren Kurt Atterberg att rekonstruera orkesteringen med utgångspunkt från partituret för två pianon. Denna version fick premiär redan 1946.

Men på 1990-talet gjordes en märklig upptäckt av musikforskaren Allan Ho när han gjorde efterforskningar på kongressens bibliotek i Washington DC. Han hittade nämligen ett fullständigt partitur av pianokonserten. Hur denna kopia hade hamnat i USA vet ingen, men en trolig förklaring är att Julius Hainauers musikförlag lät göra en kopia av originalet när den skulle uppföras i USA år 1898. Sedan hade den glömts bort och låg och samlade damm fram till 1990-talet.

2008 spelade Helsingborgs symfoniorkester in en CD med Stenhammars första och andra pianokonsert. Dirigenten var Andrew Manze, som och skrivit en fin text som går att läsa i det häfte som medföljade CD:n. En text som också inspirerade mig att skriva denna “Dagens anteckning”.


Breslau/Wrocław år 1890-1900.

Källor
Häftet till CD:n (bilden) Som går att lyssna till här
https://m.youtube.com/playlist?list=OLAK5uy_l6tXFYk6f02RiWrcP03utHyxr3d5rqdxs

https://imslp.org/wiki/Julius_Hainauer

https://de.m.wikipedia.org/wiki/Ernst_Hainauer

Dagens anteckning – 12 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Trots att de olika är strikt avskilda från varandra löper ett band genom deras liv, från den unga kvinnan via kvinnan i medelåldern till den åldrade och döende kvinnan. Hennes liv är fyllt av svek, de mot henne och de hon åsamkat andra, misstro, lögner, maktfullkomlighet, passioner som tas ifrån henne och drömmar som smulats sönder. Med ett taktfast hamrande, som om vi alla satt i ett gigantiskt urverk, pressas vi framåt mot det oundvikliga slutet och hennes död.

Jag syftar förstås på den nyskrivna operan om Bona Sforzas liv. Operan, som heter just Bona Sforza, hade premiär den nionde november på Opera krakowska, och tonsättaren Zygmunt Krauze har utgått från ett libretto av Vincenzo de Vivo.

Uppsättningen har dessutom en lyckad scenografi och kostym, som lika mycket för tankarna till en fantasivärld som den får oss att minnas den verkliga Bona Sforza (1494-1557). För vem var hon egentligen? Denna unga italienska kvinnan från Bari, som giftes bort med den polske kungen Sigismund I av Polen (1467-1548). Hon som var mor till Katarina Jagellonica (vilken senare blev drottning av Sverige genom giftermål med Johan III). Hon, Bona Sforza, som anklagades för att ha giftmördat sin svärdotter och som slutligen själv (antagligen) blev giftmördad? Operans svar på den frågan är att hon från början var en ung livfull kvinna, som till sin förskräckelse fick inse att hon endast var värd något som barnaföderska. En uppgift som också sakta sög livet ur henne.

De tre eminenta sångerskorna, Karin Wiktor-Kałucka, Agnieszka Kuk och Paula Maciołek, som skildrar Bona Sforza har inte bara ett mästerligt samspel, utan lyckas även med mycket förtroendeingivande tolkningar.

Vidare imponerade kvällens dirigent Szymon Naściszewski, och som ni kan se av partituret så hade han ingen lätt uppgift.