viewpoint-east.org

Ett besök hos Thorns

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

När man tittar på fotografier av människor som levde under den tid vi kallar “förr i tiden” är det lätt att man börjar spinna en väv av frågor till dessa, för oss ofta namnlösa, individer. Ja, när man tittar exempelvis på Amalia Kriegers fotografi av en stolt, eller möjligen förvånad, pilot, kan man ju undra vad han åt till lunch innan han kom till Kriegers fotoateljé.

I Kraków fanns det under förra sekelskiftet flera inrättningar, förstås, och de fanns för nästan varje tjocklek på plånboken. Men bland alla restauranger och kawiarnia (kafé) fanns en restaurang som stack ut lite extra bland de andra, Restauracja Thorna (Thorns restaurang).

Restaurangen slog upp portarna är 1899 på ulica krakowska nummer 13. Ägare till restaurangen var Hirsch Thorn. Han var en djupt troende judisk man, som följde alla regler som kommer med judendomen. I Thorns kök följde man koshermatreglerna, vilket innebär att mejeriprodukter och kött inte får sammanblandas i köket. Köttet var säkert också kocherslakat, där man tömmer djuret på allt blod. Nu tror du säkert där utav, att de mest frekventa matgästerna på Restauracja Thorna var av judisk börd, men så förhöll det sig inte alls. Hirsch Thorns restaurang var mycket uppskattad bland Krakóws akademiska, intellektuella och konstnärliga kretsar. Bland de trognaste gästerna återfanns därför många professorer, och det fanns nästan inte en författare av rang som inte besökt Thorns inrättning minst en gång.

Om vi nu för en stund förställer oss att vi är på Restauracja Thorna, vad är det då vi får smaka? Om vi lyckas göra oss hörda genom det ivriga sorlet från bordet där borta vid fönstret, så kan vi kanske få språka med någon av kyparna, som lär vara Hirsch Thorns söner. Det är svårt att veta vem av dem vi nu äntligen fått tag på, Mojżesz, Michał eller Izaak, men på fråga om vad som erbjuds säger han att dagens specialitet är som så många andra dagar, alltså gåshals fylld med gädda. Till det föreslår kyparen plommonvin, för till kött serveras inte mjölk, och det är vi helt klart kosher med. När vi väl ätit oss mätta på den stackars gåsen och gäddan, ber vi om efterrätt. Även här förslår kyparen Izaak – som vi nu blivit väldigt förtrogna med och skulle väl nästan dua om vi inte vore i Kraków där man inte duar varandra – strudel. Det blir fint, säger vi. Och lite mer plommonvin, om vi får be. Gästerna vid bordet vid fönstret är inte alls högljudda längre, ty med dem skålar vi glatt och utbyter lite skvaller om det som man pratar om vid denna tid, som fortfarande är förr i tiden.

Nu är det nog ändå dags att ge sig ut på stan, och vi ber om notan. Men här skakar den tidigare så tjänstvilliga Izaak på sitt huvud. Det är sabbat, förklarar han. Vi tar inte emot pengar då, men kom tillbaka oss imorgon söndag, så ska vi kunna göra upp om notan.

Ute på krakowska blåser det lite kallt. Förbi oss kör en spårvagn och en hybridbil glider tyst förbi. På krakowska nummer 13 finns ju inte Restauracja Thorna kvar. Här finns idag en teater och bostadslägenheter. När nazisterna ockuperade Polen 1939 försvinner spåren av familjen Thorn och deras restaurang nästan helt. Ingen vet vad som hände Hirsch, Michał och Mojżesz, men allt talar ju för att de mördades i Förintelsen. Vår kypare Izaak lyckades ta sig till Sovjetunionen, men där mördades han av sovjeterna, ett öde han delar med många som trodde sig fly till friheten i öster.

Det är ju ovisst om Amalia Kriegers pilot någonsin åt något mål på Restauracja Thorna, men det är ju lätt att fantasin skenar iväg när man ser ett fotografi av en man med så uppslukande blick.


Restauracja Thorna när det begav sig.


Entrén idag.


Amalia Kriegers pilot.


Så som Krieger såg det

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Klockan är kanske runt tolv på dagen, ty solens strålar sprider sin värme över Mariakyrkans södra gavel. På Rynek główny är det ändå ganska tomt på folk. Kanske är de inne i kyrkan, vars port står på vid gavel. Men vi ser ändå några krakowiter utföra sina göromål. Någon säljer blommor. Andra står vid sina bänkar och kanske säljer sina egenodlade grödor. Någon sitter vid sin hästkärra, möjligen med händerna vilande på tömmarna, redo att ge sig av. Vi kan också se hur en häst lite misstroget ruskar sitt huvud, så som på hästars vis. De flesta människorna gömmer sig ändå i trädens skugga. Utom han, som står mitt i bild, vars kropp lutar lite tveksamt åt vänster. Väntar han på någon, eller har han bara fastnat i en tanke, oförmögen att ta något beslut om varthän han borde vandra? Eller tittar han månne upp på Ignacy Krieger, som genom ett fönster fångar denna bild av Kraków en sommardag 1875? Och Ignacy Krieger själv, han står där i fönstret med sin kamera, och genom sin sökare ser han allting uppochner och bak och fram. Lite som kontrapunktisk retrograd inversion. Ty det är så man ser saker och ting genom en storformatskameran.

Ignacy Krieger hade vid denna tid varit fotograf i Kraków sedan något decennium. Det är inte känt hur han tillägnade sig fotografens skrå, men man vet att han tillskansat sig den under en resa. Kanske hade han varit i Prag, som redan då var fotografiets huvudstad i Centraleuropa. Vad vi dock vet är att Ignacy Krieger inte ursprungligen var en krakowit, utan kom hit från sin hemort Mikołaj (sydväst om Kraków). Ganska omedelbart efter att han anlänt till Kraków öppnade han sin första fotoateljé på ulica Grodzka, bara ett stenkast från Rynek główny. Men när fotografiet vi ser på fångades, hade han redan bytt adress till Rynek główny 37 (idag 42). I sin fotoateljé tog han emot alla (med tillräckligt fet plånbok) som kände en särdeles hunger efter att föreviga sina anleten för eftervärlden. Ignacy Krieger har även blivit mycket känd för sina fotografier av bergsfolket goralerna, men också för en serie fotografier av Krakóws judiska invånare. Det senare är inte förvånande, ty Ignacy Krieger var själv av judisk börd.

När Ignacy Krieger gick ur tiden 1889 begravdes han på Miodowa (den nya judiska begravningsplatsen), men hans livsverk skulle leva vidare då hans två barn tog vid där han slutade. Sonen bar namnet Natan och dottern hette Amalia. De fortsatte alltså i sin fars fotspår och signerade dessutom sina alster med sin faders namn. Det är därav svårt att säga med säkerhet vem av syskonen som ligger bakom fotografierna, men det förefaller ändå som om det fanns en uppdelning mellan de båda syskonen. Natan Krieger verkar ha haft en förkärlek för att avbilda stadens framväxt. På de fotografier som däremot tros ha tagits när Amalia tittade in i sökaren, ser vi främst konsthantverk och givetvis porträtt. Det är möjligt att hon var en skickligare porträttfotograf än sin bror.

Natan och Amalia fortsatte sitt gemensamma arbete fram till att den förre gick bort 1903. Amalia stod nu som ensam ägare av den fotoateljé som hennes far byggt upp. Hon arbetade fram till 1926, då hon donerade hela ateljéns arkiv samt all utrustning till Kraków stad. Hon dog två år senare, hela 82 år gammal.

Amalias donation hamnade först på museet för industri, innan det flyttades över till konstakademiens bibliotek. År 1967 blev arkivet en del av Krakóws historiska museum, och idag har Krakóws stadsmuseum gjort en egen hemsida för fotografierna som Ignacy, Natan och Amalia Krieger fångade. Genom deras fotografier möter vi människorna som levde i Kraków för över hundra år sedan. Vi ser hur staden både har bestått och förändrats i grunden. Det är en enastående samling, som kommit till stånd tack vare Amalia Kriegers intiativ att donera allt till staden. Och tack vare att Ignacy Krieger åkte på den där resan som gjorde honom till fotograf. Tänk ändå vilka förtjänster resor kan ha.


Förintelsens minnesdag 2021

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Förintelsens minnesdag.

För varje år blir det svårare att nedteckna några tankar till den här dagen. Det beror inte på att det inte finns något att skriva, ty det finns det nog alltid. Nej, tveksamheten som infinner sig beror på att ord ibland har en tendens att väga lätt, eller till och med bidra till att trivialisera, det lidande miljoner utsattes för. Under det senaste året har vi sett hur livet har släkts ut hos många av de som bär på det direkta minnet av Förintelsen. Därför är det idag än mer angeläget att vi som lever här i nuet, bär deras minne vidare till de generationer som kommer efter.

Som ung vill man kanske helst blicka framåt, och efter det här året, med så mycket död och förlust, är det kanske lätt att hänfalla åt att vilja vända historien ryggen. Några kanske tror att minnas de mördade i Förintelsen görs enkom av respekt för de mördade eller för de överlevande. Men så förhåller det sig inte. Vår gemensamma åminnelse är en handling för framtiden. Man skulle kunna se det som en gåva till framtidens människor – ett sätt att eftersträva att något liknande inte sker igen. Vi minns, och för minnet av de mördade vidare in i framtiden, och genom det låter vi minnet av dem leva.

____

Några snöflingor singlar försiktigt ner, och lägger sig som ett vitt dun över marken. En spårvagn gungar förbi innan den hastar vidare längs med Limanowskiego. Under Förintelsen låg här i Podgórze ett barnhem för föräldralösa judiska barn. Minst 200 barn levde här, till den tjugoåttonde oktober 1942. Det var då som nazisterna kom, och föste samman dem, och sände dem in i döden. Gräset som växer på platsen symboliserar alla de barn vars liv togs ifrån dem, och alla dem som försökte rädda barnen.

I vår kommer det här gräset att klippas ner, och till sommaren kommer det åter att växa sig starkt och tåligt. Nästa år sker samma procedur. I varje strå, i varje grästuva, växer ett minne av de barn som inte fick leva. Det minnet växer nu i oss. Att vi minns idag, är en gåva till framtiden. Att minnas är inte att blicka bakåt. Det är ett sätt att ge framtiden en riktning och vägledning.


En hemvändare

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Blicken är avvaktande, nästan tveksam, och möjligen osäker. Men den slutna munnen är ändå bestämt formad. Det här är en orubblig yngling vi ser på, någon som vet målet för sin resa. Så som unga människor ofta ser på sin tillvaro, innan åldrandets alla besvikelser skymmer sikten. Målningen vi ser på heter Självporträtt i en polsk adelsdräkt och konstnären som avbildar sig själv är Maurycy Gottlieb. Han visste också vad han ville, och osäkerheten vi kan skönjas i självporträttet är bara skenbart.

Maurycy Gottlieb föddes 1856 i Drohobycz (idag Drohobytj, som ligger i västra Ukraina), en stad som de flesta med ett intresse för polsk litteratur känner till. Det var nämligen i Drohobycz som författaren och konstnären Bruno Schulz föddes, verkade och senare mördades, men hans tid kom ju långt efter Maurycy Gottliebs tid i staden, och likheterna mellan de två slutar här.

Maurycy föddes i en framgångsrik judisk-polsk familj, i en syskonskara som skulle bli elvahövdad, men Maurycy tillhörde ett av de första barnen, och några av sina syskon skulle han aldrig möta. I mycket unga år visade det sig att Maurycy hade en konstnärlig begåvning. Efter att ha undervisats i sin hemstad, sändes han således till Lemberg (Lwów, Lviv) för att studera vidare på gymnasiet där. Men han blev relegerad efter att ha ritat en karikatyr av en av sina lärare. Det här skulle ju kunna ha inneburit slutet för Gottliebs konstnärliga bana, men så blev det inte, troligen till den humorbefriade lärarens förtret. Maurycy begav sig nämligen bort från provinsen, som Lemberg var, och antogs, blott 15 år, till Wiens akademiska konsthögskola.

I Wien började han intresserad sig för historiskt måleriet, och det polska språket. Det här intresset kan väl förklara varför han föll huvudstupa för Jan Matejkos måleri. Maurycy Gottlieb beslöt sig därför för att flytta till Kraków, för att på så vis kunna studera för mästaren själv. Under den här tiden i Kraków arbetade Maurycy Gottlieb i nära samarbete med Jan Matejko, och förfinade sin skicklighet inom historiskt måleri. Om vi ska tro Matejko var Gottlieb mästarens bästa elev!

Bland verken som gjordes under denna tid återfinns målningen som beskrevs inledningsvis – självporträttet där han avbildar sig själv som polsk adelsman. Denna målning har haft ett sällsamt öde. Målningen kom till 1874, och fanns i privata samlingar i Wien fram till 1936. Någon gång under andra världskriget förflyttades den över till New York, och försvann. Den var som uppslukad av jorden fram till 2009, då den plötsligt dök upp på en auktion i New York.Museet för de polska judarnas historia (kallat POLIN) i Warszawa började genast arbeta för att få målningen till sin permanenta samling. Och i förra veckan blev det verkligen, då en anonym givare donerade verket till museet.

På självporträttet har alltså Maurycy Gottlieb avbildat sig som polsk adelsman, och enligt Renata Piątkowska, kurator på POLIN, var det ett uttryck för att Maurycy Gottlieb ville visa att han, som polsk jude, tillhörde den polska nationen.

Men åter till Maurycy Gottliebs tid på Akademiska konsthögskolan i Kraków. Av någon anledning fick han något otalt med sina studiekamrater i Kraków. Flera källor gör gällande att det handlade om antisemitism riktat mot Maurycy, och det kan inte hållas för otroligt. Gottlieb återvände därför till Wien, men det förefaller som om han inte riktigt trivdes där, då han några månader senare flyttade till München, och fortsatte sina studier på stadens akademiska konsthögskola.

1877 åkte Maurycy Gottlieb på en studieresa till Italien, och han träffade åter sin stora förebild – Jan Matejko. Mästaren övertalade Maurycy att återvända tillsammans med honom till Kraków, och det var ju ett erbjudande som Maurycy inte kunde motstå. Under sex intensiva månader arbetade Maurycy Gottlieb tillsammans med Jan Matejko. Men den 17 juli 1876, blott 23 år, gick Maurycy Gottlieb oväntat bort i sviterna av en helt vanlig förkylning. Detta var ett öde som faktiskt har drabbat många inom hans skrå. Konsthistorien är full av unga begåvade konstnärer som gått bort alldeles för tidigt. En orsak kan ju ha varit deras hårda liv, och att de ofta arbetade och bodde i samma lokaler, och som regel var de dragiga och kalla. Om det var skälet till Maurycy Gottliebs för tidiga bortgång lär vi aldrig få någon klarhet i. Vad vi vet är dock att Jan Matejko aldrig riktigt kom över sin favoritelevs bortgång.

Maurycy Gottlieb ligger begravd på judiska begravningsplatsen, Miodowa, i Kraków, och hans gravsten är formad som en ståtlig obelisk. Den skvallrar om hans berömmelsen under hans samtid, men också om hur han såg på sig själv, enär skriften på stenen enkom är på polska (och inte på hebreiska som är brukligt på judiska gravstenar på Miodowa).


Maurycy Gottlieb Självporträtt i en polsk adelsdräkt (1874)


På Stanisławs gata i stan

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Låt oss återvända till Stanisław Lem. Nåväl, det är väl en överdrift att vi nu kommer att uppehålla oss särskilt länge vid honom, men han är i alla fall en utgångspunkt. Och hur gör man det bättre än att utgå från hans bostad, eller snarare en av dessa, ty Stanisław flyttade flera gånger under sitt liv.

Som många säkert redan känner till föddes Stanisław Lem i Lwów/Lemberg/Lviv, och det kan man ju höra av namnet. Fast hans far fick egentligen efternamnet Lehm vid födelsen. Det bytte han lämpligt ut till Lem. Inte att undra på det, Lehm betyder nämligen lera på tyska och jiddisch, så Lem, som för tankarna till Lemberg och möjligen även lejon, är ju mer storslaget. Men låt oss, istället för att gräva ner oss i Lviv, bekanta oss med en av de adresser Stanisław Lem hade i Kraków, nämligen Ulica Bonerowska. Gatan ligger gömd mellan Planty och Dietla, och trots att den är kort till sin karaktär, rymmer den nästan lika många berättelser som en voluminös sagobok.

Ulica Bonerowska är uppkallad efter adelssläkten Bonerowie, som ursprungligen kom från Alsace. De blev snabbt inflytelserika i både Schlesien och i Małopolska, samt den polska huvudstaden, som då var Kraków. Bland annat ägde de både pappersbruk och saltgruvor under 1500-talet. Den siste inflytelserika i ätten var Seweryn Boner. Han såg till att både skapa goda förbindelser med den polska kungen, och med habsburgarna i Wien. Han lär ha varit en stor konstälskare, och hade stora samlingar. Vad som hände med dessa är dock oklart. Släkten Bonerowie dog ut under 1600-talet, då de inte lyckades uppbringa en manlig arvtagare, och släkten försvann in bland historieböckernas franska band. Ulica Bonerowska kallades förresten även för Stillegasse (stilla gränden) under den tyska ockupationen 1941-45, och på sitt sätt kan man väl säga att båda namnen klär gatan ganska väl. Den känns något bortglömd, så som släkten Bonerowie, och extremt stilla.

En arkitekt, vars namn ofta återkommer på Ulica Bonerowska, är Henryk Lamensdorf. Han var polsk-judisk och ritade flera byggnader längs med gatan. En av de mer kända byggnaderna han ligger bakom finns dock på en helt annan plats i Kraków. Byggnaden kallas för Dom Turecki, alltså “det turkiska huset” och ligger på Ulica Długa i stadsdelen Kleparz. Byggnaden är ståtlig med röd fasad samt gula detaljer. Men det är taket som nog drar till sig den största uppmärksamheten. Ty där tornar det upp sig tre vackra minareter. Det är inte så märkvärdigt som det kan tyckas, enär beställaren var en fd officer i den ottomanska armén. Officeren hette Artur Teodor Rayski och lär ha haft en muslimsk hustru bördig från Egypten. Därav de tre vackra spirorna på husets tak.

Henryk Lamensdorf ritade även två synagogor. Båda förstördes av nazisterna, men byggdes upp igen efter krigsslutet. De har dock inte brukats som synagogor sedan kriget.

Men låt oss återvända till Ulica Bonerowska, och Henryk Lamensdorfs verk där. Hans penna har dragit ut linjerna till flera av husen. Bland annat nr 9, som under 1920-talet var en bibelskola för unitarer. Unitarianismen är en inriktning av kristendomen som inte erkänner treenigheten, utan menar att det endast finns en Gud, och att Jesus enkom var inspirerad av Gud, men inte var Gud själv eller en inkarnerad av den samme. Den här inriktningen, som kom till Kraków från USA, hade det ofta besvärligt i det katolska Polen, och deras medlemmar förföljdes eller trakasserades. Mittemot bibelskolan låg (och ligger än idag) nummer 10. Även detta hus har ritats av Henryk Lamensdorf. Byggnaden skapades till föräldralösa judiska barn som utbildade sig till hantverkare, som var aktivt under samma tid som bibelskolan var verksam på gatan. Vi kan fortfarande se inskriptionen ovanför entrén. Tanken om Kraków som en stad där de olika etniska eller religiösa grupperna bodde i olika stadsdelar är en felaktig efterkonstruktion. Många gånger var det precis som på Ulica Bonerowska, där kristna och judar samsades i samma kvarter.

Så här kan man hålla på, och det finns egentligen mer att hämta från den lilla gatan Ulica Bonerowska, men vi där ett streck vid Ulica Bonerowska 5, ty där finner vi en av de adresser som Stanisław Lem hade i Kraków. Vem som ritat huset är för undertecknad inte känt, men dess fasad är lika pampig som flera av de fasader som bär Henryk Lamensdorfs signum. Här bodde i alla fall Stanisław Lem mellan 1953-59 tillsammans med sin mor och med sin nyblivna hustru, Barbara Leśniak. När Stanisław och Barbara lämnade Ulica Bonerowska gjorde de det för en gata som bär det exotiska namnet Narvik, och som ligger långt bortom centrum. Men det är ju en helt annan historia, som vi kanske har anledning att återvända till i framtiden.


Nr 10.


Nr 9

Men nr 5 lyckades undertecknad inte fånga. Däremot


… infångades denna väggmålning, som tillkännager att här sålde man en gång i tiden vin.


Om tusen år

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

2021 är ett år som faktiskt inte bara är tänkt att innehålla fasligt många sprutor med olika vaccin inuti. Det är också tänkt att vara Stanisław Lem-året. Och med ett sådant år är det ju lätt att blicka framåt in i den ovissa framtiden, enär Stanisław Lem ofta tillskrivs titeln science fiction-författare. Det här var dock en titel som han vid tillfälle avvisade, (precis som det anstår en riktig polack, som gärna antar en något polemisk position inför de flesta påståenden). Vi lär återkomma till den gode Stanisław Lem under året, men just för tillfället lämnar vi honom därhän.

Ty två år efter det att Stanisław Lem sett dagens ljus för första gången i Lwów, och när han fortfarande tultade runt med sina byggklossar iförd bäbiskläder, publicerades en science fiction-roman i Kraków. Nåväl, 1923 fanns inte termen science fiction-roman, då det tilltalet myntades först 1926. Antagligen kallades romanen, som är ämnet för dagens postning, därför rätt och slätt framtidsroman.

Titeln den bar var Za tysiąc lat (Z marzeń o przyszłości młodego idealisty). Slarvigt skulle titeln kunna översättas till svenska med Om tusen år (Från en ung idiealists drömmar om framtiden). Författaren till denna fantasieggande titel var en kvinna vid namn Michalina Mossoczowa. Det finns mycket ringa information att finna om henne, men några små skärvor av hennes liv går ändock att gräva fram bland internets ettor och nollor.

Michalina Mossoczowa ska enligt uppgift ha kommit till världen 1882, och det är lätt att vaska fram att hon var gift med läraren Władysław Mossoczy. 1906 ska de ha slagit sig ner i Podgórze. Flera uppgifter framhärdar att familjen kom från en ungersk stad vid namn Mossocz, men någon sådan går inte att finna. Det är möjligt att det handlar om staden Moson, som på slovakiska benämns Mošon, men på det vågar undertecknad inte svära.

I Podgórze fann den unga familjen sig snart till rätta. De byggde ett hus på Ulica Parkowa 6, en gata som vackert löper ner mot Rynek Podgórski, och som lika vackert omfamnar den magnifika kyrkan S:t Josephkyrkan (Kościół sw Józefa). Från deras hus kunde de också se ner över Kraków, med alla sina tinnar och torn.

Kanske var det därför hon fick sin idé att skriva en framtidsskildring, om hur Kraków skulle kunna vara om tusen år. Om det vet vi inget, men tanken är svindlande. Kraków om tusen år… Antagligen är vår föreställningsvärld alltför begränsad för att kunna göra ett sådant halsbrytande tankeexperiment. Kanske var det månne därför som hon även vävde in fantasifulla kreationer, som närmast kan liknas vid skapelser man kan finna i vår tids fantasygenre? Det är faktiskt nästan lika svårt att föreställa sig hur det var för tusen år sedan, som det kan vara om tusen år.

Tänk er Kraków, som då endast bestod av några fåtal byggnader, fastän det var en omtalad handelsstad. Tänk er att ni år 1021 hejdar en förbipasserande krakowit, och frågat denne någon hur den tror att staden skulle se ut om tusen år. Svaret skulle nog inte bli så lätt att tolka, ty det är möjligt att denne förbipasserande krakowit har en helt annan tidsuppfattning, och att denne inte alls ser på utveckling så som du gör. Det är till exempel ganska troligt att denne inte tycker att jorden känns särskilt rund, eller att stjärnhimlen är sådan skaffad som vi förstår den. Det skulle faktiskt kunna vara så att ni inte alls förstår varandra, trots att ni mot all förmodan talar samma språk.

Michalina Mossoczowa, som var socialt engagerad och intresserad av människors välmående, hade säkert tänkt på allt det här, och hennes roman innehåller säkert diskussioner om tids-, och rumsuppfattning, och om etik och moral, för att försöka skapa en förståelse för hur framtidens människor kommer att vara och hur deras tid skulle kunna te sig. Men då romanen idag blott är ett samlarobjekt, utan tillstymmelse till översättningar, får vi väl leva i ovisshet om det.

Kvar på Ulica Parkowa 6 står i alla fall hennes hus, mer än hundra år efter att det byggts. Och på sitt vis är väl det också en bedrift.


Ulica Parkowa 6, med S:t Josephkyrkans spira.


En mänsklig sifferexercis

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nyårsafton! Då är det ju lätt att hänfalla åt att försöka sammanfatta året. Det gör sig sällan lätt, inte heller detta år. Kanske har det att göra med att alla år egentligen bara är årstidernas cykler och siffran vi hittat på har väldigt lite med något att göra över huvud taget. Frånsett att det är ett lysande exempel på mänsklighetens duglighet i att utöva olika sifferexerciser. Något som vi för övrigt visat med all önskvärd tydlighet under den senaste tiden.

Generellt verkar folk vara väldigt övertygade om att de senaste årstidernas cykler har varit sämre än alla andra härförinnan. En del gör till och med gällande att det inte funnits några glädjeämnen över huvud taget under de senaste cyklerna.

Men undertecknad vill å det bestämdaste opponera sig mot detta påstående, ty då har man inte träffat grönsakshandlaren i vårt kvarter. I denna lilla stuga är det hart när omöjligt att vara på tjurigt humör. Med ett leende tar han emot alla och envar. Leendet visar han med att försynt dra ner munskyddet en bit så att man får se hans glada mun.

Hos grönsakshandlaren har vi gjort många trevliga bekantskaper under de senaste årstiderna, så som att vi fick köpa hans egenhändigt odlade persikor, äpplen av massor av olika sorter, chili som alltid leder till ett skratt från grönsakshandlaren (oklart varför), samt äggen från frigående (och enligt grönsakshandlaren) även roliga höns. Hans arbetstider kan dock få den mest enträgna smilfink att lipa, enär han inleder dagen kl 6 om morgonen och avslutar den tolv timmar senare. Men inte ens det inte får honom att hänga läpp.

Glädjeämnena återfinns även på andra håll, så som hos vår lokala pryljocke, som alltid gör sitt bästa med att hitta på fiffiga lösningar till hemmet, samt piffa upp det hela med härligt hemskickad engelska, ett slags polsk-engelskt fikonspråk som man lär sig att behärska med tiden. Grönsakshandlaren håller sig till polska, men har någonstans snappat upp lite svenska. Han skrattar alltid gott åt att att det polska ordet för ja (alltså “tak”) betyder “dziękuję” (alltså “tack”) på svenska.

Bland de kvinnliga solstrålarna finner vi äggtanten, som säljer ägg från frigående höns, det råder däremot viss ovisshet beträffande om de är roliga eller inte.

Ibland finner man även glädjeämnen på de mest oväntade ställen, så som här förleden på Lidl. Plötsligt utbrast kassörskan “och, uśmiech!”, vilket betyder “åh, ett leende”. Utropet spirade då hon fick syn på undertecknads leende mun bakom visiret.

Men som ni märker har glädjeämnena främst varit koncentrerade till kommersen, ty våra politiker har dragit slutsatsen att kultur är mer smittsam än att trängas i köerna i affärerna. Kanske finns det något vetenskapligt belägg för det, men härvidlag kan man månne tvivla.

Nå, för att summera nuvarande sifferexercis, den hade inte riktigt varit till sin fördel utan grönsakshandlaren, pryljocke och äggtanten. Och javisst, det är så lätt att glömma kassörskan på Lidl, men just i denna stund är hon väldigt hågkommen.

Men låt oss nu blicka framåt, vilket är en möjlighet som jag, i egenskap av lärare, ges varje dag. Det är där, i studenternas blickar och trevande formuleringar (för övrigt också ett annat mycket stort glädjeämne för undertecknad), vi finner framtiden. En framtid vi måste lära oss att värna och älska lika mycket som vi älskar att vältra oss i nostalgi och tillbakablickande. Ty det är något som både framtiden, och de som kommer att få bära den, förtjänar.

Med det tillönskas alla läsare några synnerligen trevliga, underbara, fantastiska, och givetvis berikande årstidsväxlingar!

Eller för att säga det rent ut:
Gott nytt år!
Szczęśliwego Nowego Roku!
З новим роком!
Happy New Year!


%d bloggers like this: