Tag: Euromajdan

De där sista dagarna av Euromajdan, eller Värdighetsrevolutionen, för exakt 12 år sedan, har liksom kilat fast sig i mitt minne. Nej, jag minns inte allt jag företog mig under de där dagarna. Faktum är att det bara finns små skärvor av minnen att leta sig tillbaka till.

Som den där stunden den 20 februari 2014, när jag tog en paus på en liten bar i närheten av operan på gatan horodotska i Lviv. Jag minns ännu kaffet jag drack, som var beskt men ändå smakade gott, ty det var något med stämningen där inne på baren som gav kaffet en mjukare framtoning. På TV-skärmen ovanför bardisken syntes bilder från Kyjiv fladdrar förbi. Eld, rök, hotfulla smällar, skottsalvor och människor som tycktes springa åt alla håll. Det gick inte riktigt att förstå exakt vad som skedde, men det gick ändå att ana att något ohyggligt pågick. Fysiskt befann jag mig långt från Kyjiv, men själsligt var jag på den plats som TV-skärmen visade. Vid varje dån eller knall från något vapen, skälvde något till inom mig. Så var det nog för de flesta i just Lviv, där praktiskt taget alla stod bakom protesterna.

Och jag minns hur en man med ett smalt och något avlångt huvud, plötsligt ropade några uppmuntrande ord i riktning mot TV:ns skärm, som om han hoppades att de där långt borta i Kyjiv, som kämpade för, och i värsta fall offrade sin liv, för Ukrainas frihet skulle höra honom. Och jag minns alla instämmande hummande från de övriga besökarna på baren.

Och jag minns atmosfären som präglade Lviv de där dagarna. Hur alla svetsades samman, lika beslutsamma om att aldrig vika sig.

Och jag minns också att jag nästan inte mötte någon som var rädd. Jag mötte ilska, oro för nära, men kanske framförallt bestämdhet och en kraftfull viljestyrka jag aldrig tidigare skådat. Det föreföll mig att det var en slags kraft som bara kunde leva och frodas i Ukraina. Och i takt med att rapporterna om alla dödade i Kyjiv kom, tycktes denna viljekraft bara stegra. Och det är exakt av den anledningen som Ryssland ända sedan dess, i 12 år, har försökt trasa sönder den ukrainska viljekraften.

Denna text vill hedra minnet av dem som offrade sina liv eller skadades de där dagarna i februari 2014. Ty trots att många har fått offra sin liv sedan dess, var det “De himmelska hundra”, som de kallas, som visade vägen till den viljekraft som idag präglar Ukrainas kamp mot den ryska aggressionen. Så idag, som är Dagen för de himmelska hundra hjältarna, sänder jag mina tankar till dem. Minnet av deras hjältemod kommer aldrig att slockna.

—

Mannen på bilden är fångad av mig, någon gång vintern 2013-2014 i Lviv.

Som varje morgon när jag vaknar ser jag efter om det har varit något flyglarm över Ukraina. Jag har det som en slags morgonritual oavsett var jag befinner mig. Kanske beror det på att jag inte vill låta mig invaggas i ett tillstånd av normalitet och fred. Det är nämligen fasligt lätt att förtränga något så otäckt som krig, och tro att det inte rör dig, utan istället någon annan helt olika dig. Men krig kan drabba alla, som känt är. Och alla jag känner i Ukraina har drabbats av krigets konsekvenser, ty man behöver inte förlora hem, anhörig, bli sårad eller stupa för att drabbas av ett krig. Det finns så många sätt att skadas.

När jag tittar på appen över flyglarm ser jag till min förvåning att jag hade sovit mig genom flyglarmet. Jag som trodde att jag hade ytlig sömn, mumlar jag förstrött för mig själv och drar bort gardinerna från fönstret för att titta på staden som vaknar upp. Boulevarden Svobody är vackert klädd i snö. En liten trubbnost hund leker i snön och försöker nafsa en nunna i kjolen (om nu deras plagg kallas kjol). Högtalarna på Svobody rasslar till och den djupa mansrösten ber oss att hålla en tyst minut. Idag ser jag att flera står stilla. Ja, faktum är att alla fotgängare och cyklister jag ser står stilla. Till och med bilarna har stannat. Det är bara den lilla hunden som hoppar runt i snön.

Idag den tjugonde februari hedras de himmelska hundra, de som föll offer under Euromajdan. Jag tror nog att någon även tänker på dem.

På min promenad mot stationen genom Ivan Franko-parken möter jag en grupp hundar med ägare. Ja, i detta sällskap tycks det som det just är den ordningen på ägandeskapet. Alla hälsar de på varandra. Hundarna på sitt sätt. Människorna på sitt sätt.

Väl framme på stationen i Lviv råder samma nervösa förväntan som ofta bor i dessa utrymmen. Alla tittar storögt på tavlan som anger ankomster och avgångar. Alla halvspringer till sina tåg. Jag står en stund och tittar på konstverket “Instrument” av konstnären Zjanna Kadyrova. “Instrument ” är en fungerande orgel vars pipor är samlade från fragment av ryska raketer.

I mitt tåg mot Polen råder dock en sömnig stämning. Tåget har snirklat sig genom nästan hela Ukraina och kommer från Zaporizjzja. Flera sover ännu, men några tjejer pladdrar frenetiskt på. När tåget rullar ut från perrongen hörs hur någon knackar ett hårdkokt ägg mot bordet. Ett välkänt ljud för den som åkt tåg i Ukraina.

Vid den ukrainska gränsen möts vi av den ukrainska flaggan som hänger sida vid sida om den EU-flaggan. Vänskapligt slår de mot varandra. På den andra sidan gränsen hänger EU-flaggan med den polska, och likaså här rör de vänskapligt vid varandra. Frånsett pass- och tullpersonalen är det inte så stor skillnad på var sida om detta streck på kartan. Ukrainare är artiga precis som polacker. Men ukrainska pass- och tullpersonal har den fördelen att de gärna visar att de har en gnutta humor.

Polen möter oss med en grårosa solnedgång, som spelar förföriskt över det vackra polska landskapet. Och det slår mig att allt här också känns som hemma.