viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 17 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

Ikväll fick jag helt överraskande möta den albanska krigsherren Skanderbeg (1405-1468). Ja, det kan bli så ibland när man tar sig till musikens kosmos. Krakows filharmoni gästspelades nämligen av en orkester från Kosovos huvudstad Pristina, och programmet var ett möte mellan polskt och albanskt tonspråk. De inledde med Krzysztof Pendereckis polska requiem Ciaccona, som tar avstamp från krigslagarna som rådde i Polen under 1980-talet.

Därefter trädde vi in i en av två höjdpunkter under kvällens konsert, och förflyttades med hjälp av nämnda Skanderbeg till 1400-talets Albanien, med ett dynamiskt verk kallat “Scanderberg – en symfoniska dikt” av Fahri Beqiri från 1968. Beqiri tillhör en av de mest betydelsefulla tonsättarna med albansk härkomst. Det som främst väckte mitt intresse var avslutningen av stycket som föreföll berikas av ett för mig främmande tonspråk, antagligen med inslag av albansk folkmusik. Dessa motiv tog ändå inte överhanden, utan verket var fast förankrat i den västerländska symfoniska traditionen. Stundtals var de som om två tonspråken färdades parallellt, utan att riktigt mötas. Något som förstärkte en bild av kaos och krig, men här fanns också skärvor av försoning och en slags orolig paus.

Skanderbeg föddes i en albansk adelfamilj, men tillfångatogs av ottomanska styrkor. Där konverterade han till islam samt drillades för att strida på ottomanernas sida, vilket han också gjorde fram till ett slag mellan ottomanska styrkor och ungrare. Han såg plötsligt en chans och flydde hals över huvud till Albanien, där han återgick till kristendomen. Under återstoden av sitt liv skulle han bo i Albanien där han förde ett slags gerillakrig mot ottomanerna. Han ska sålunda ha förhindrat den ottomanska expansionen till Italien och vidare norrut i Europa. Skanderbeg är av den anledningen en nationell hjälte för albanerna.

När Skanderbeg dundrat ut från scenen var det dags att ta oss tillbaka till Polen och då till Karol Szymanowski och hans oerhört gripande och banbrytande första violinkonsert från 1916. Verket skrevs mitt under första världskriget som också kan förklara det svårmod som strömmar genom klangvärlden, och precis som det förra verket bär också detta verk spår av folkmusik. Här hör vi hur Szymanowski skapar nya harmonier och klanger med hjälp av folkmusiken, men inte på det idealiserade sätt som man hade gjort under romantiken. Nej, här hörs istället frön till 1900-talets modernistiska tonspråk. Detta var också något som exempelvis Béla Bartók skulle utforska några decennier senare. Kvällens utmärkta solist var Joanna Konarzewska, konsertmästaren för Krakóws filharmoniska orkester, vars inkännande tolkning öppnade en helt ny klang för för mig.

Dessa två verk, Szymanowskis violinkonsert samt Beqiris “Scanderberg – en symfoniska dikt”, var i mitt tycke konsertens verkliga epicentrum. Tillsammans skapade de en bro mellan två mycket olika erfarenheter och tonspråk, men där människans oro och krigens fasor ändå möttes genom klangerna.

Konserten avslutades dock med ett oratorium till minnet av Moder Teresa av den albanska tonsättaren Mendi Mengjiqi. Men detta verk lyckades jag inte riktigt begripa mig på och jag antar att det månne beror på min mycket begränsade kunskap om Kosovos musikaliska sfär.


Karol Szymanowski omkring 1920.


Dagens anteckning – 3 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

Att försöka beskriva sorg genom musik kan möjligen vara en av de mest vanligt förekommande föresatserna, men därav också en av de svåraste. Kanske var det också därför som Karol Szymanowski (1882-1937) inte gick med på att skriva ett requiem när han 1925 fick i uppdrag av affärsmannen, filosofen och tillika mecenaten Bronisław Krystall att skriva ett verk till minnet av dennes hustru violinisten Izabella Krystall. Szymanowski valde istället oratorium med kantat som form, vilket initialt inte uppskattades av uppdragsgivaren. Mitt under arbetet skulle Szymanowski också drabbas av en egen sorg, då hans fjorton år gamla systerdotter, en av honom älskade Alusia, gick bort efter att en staty fallit ned över henne. Tiden kring flickans död ska enligt Szymanowski tillhöra en av de svåraste perioderna i hans liv.

Karol Szymanowski ville med verket åstadkomma en mer direkt upplevelse av sorg, och kanske var orsaken till det det just hans egna personliga smärta. Han valde därför att utgå från en polsk översättning av den medeltida Stabat mater-sekvensen, för att underlätta för de polska åhörarna att uppfatta jungfru Marias sorg över sin döda son. Men det är trots allt musiken som, enligt min mening, röjer avtrycken av sorgdräkt. Måhända är det så att det i korsningen mellan de sakrala klangerna och temana från folkmusik alstras ett uttryck för sorg, genom en rolös och klagande stämning. Det är först i den sista satsen, “Christe, cum sit hinc exire”, som ljuset bryter genom och formar en öppning mot att förlika sig med den tomhet en bortgång åstadkommer.

När verket hade sett uruppförande i Warszawa år 1929 kunde Szymanowski dock inte närvara. Han låg på ett sanatorium i Schweiz, svårt märkt av tuberkulos som plågat honom under en stor del av hans liv. Sjukdomsförloppet hade dessutom påskyndats av flera år av alkoholism och kedjerökande. Szymanowski lär ha hört konserten på radion, och enligt vittnen uttryckte han påtagligt starka känslor. Med andra ord är det rimligt att anta att han grät. Avsaknaden av Szymanowski på plats i Warszawa lär också ha präglat uppförandet, inte minst för vännen Grzegorz Fitelberg, som tillika var dirigent den kvällen.

Man kan nu tycka det är ett märkligt val att välja att sätta upp detta verk om sorg på den dag som Karol Szymanowski kom till världen. Men ikväll åstadkom Krakóws filharmonia orkester under ledning av Michał Klauza med solisterna Ewa Tracz, Urszula Kryger samt Łukasz Gorliński, ett övertygande och initierat framförande; likt en aktningsvärd hyllning till tonsättaren.

Och måhända hörde Szymanowski även detta framförande.


Dagens anteckning – 29 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

Längs med ena långsidan av Kraków-parken (på polska Park Krakowski im. Marka Grechuty) löper en gata som begåvats med bostadshus från i huvudsak mellankrigstiden. Med sina enkla men stiliga ornament är husen längs gatan ett smakfullt prov på den vackra arkitektoniska stil som rådde under den tiden. Man kan därför tycka att valet av namn på gatan, nämligen Karol Szymanowski-gatan (ul. Karola Szymanowskiego), är ytterst klädsamt, ty han var ju också något av en dandy och alltid lika stilfull liksom gatans byggnader. Det passar också bra att uppehålla sig vid honom en stund, då det på dagens datum är 89 år sedan som han gick ur tiden, 54 år gammal.

Men hoppa nu inte i galen tunna och anta att han någonsin bodde på denna gata. Nej, faktum är att han aldrig bodde i Kraków. Staden var viktig för honom, så till vida att han på 1930-talet tilldelas titeln hedersdoktor på Jagellonska universitetet, men utöver det var han bara en av alla tillfälliga besökare. Fram till sin död. För nu finns han här i Kraków, skulle man kunna säga, enär hans kvarlevor återfinns i Skałka-kyrkans krypta (Santuarium św. Stanisława na Skałce). Och sedan 1960-talet är också Krakóws filharmoniska orkester uppkallad efter honom.

Förhållandet mellan Szymanowski och Kraków var dock inte helt friktionsfritt under sin livstid. Han hade nämligen flera konflikter med det konservativa musiklivet i Kraków. Konflikterna bottnade i att Szymanowski hade låtit sig inspireras av orientaliskt tonspråk, den franska impressionismen och expressionismen (som företräddes av bland annat Stravinskij). I Kraków fanns det de som menade att Szymanowski genom dessa influenser hade rört sig alldeles för långt från det polska musikarvet.

Man skulle nu kunna tro att Szymanowski därför skulle ha försökt att hitta en kompromiss och därigenom närma sig sina kritiker, för att på så sätt kunna vinna erkännande i kulturstaden Kraków. Men så fungerade inte Szymanowski. Han tycks inte ha varit särskilt främmande för att kasta sig huvudstupa in i hetsiga bråk. Szymanowskis svar blev helt enkelt att skriva än mer utmanande tonsättningar. Kritikerna blev givetvis rasande, men det är ändå så att Szymanowski på många sätt gick segrande ur striden. Det är ju hans namn som är ihågkommet idag, medan hans kritiker av många anses ha varit mediokra tonsättare och som sällan framförs.

Relationerna mellan Szymanowski och Kraków tinade dock betydligt när han i slutet av 1920-talet skrev musik till baletten Harnasie (op. 55) som utspelar sig i Tatrabergen. Inspirationen till musiken fick han under en kväll tillsammans med bergsfolket goraler i Zakopane, och han tjusades av deras tonspråk. Även om Szymanowski redan var en etablerad tonsättare blev han i och med Harnasie omfamnad av många som tidigare hade häcklat honom.

Men Szymanowski skrev inte Harnasie för att blidka sina kritiker, jag är till och med tveksam till om han visste hur en sådan handling skulle te sig. (Faktum är att han blev ovän med flera av sina vänner och kollegor, men några av dem skulle han senare försonas med.) Enligt min mening var han en tonsättare som intresserade sig för att utforska gränser och var sålunda aldrig rädd att föra in nya element i musiken för att studera vilka effekter det gav. Och det är också därför som hans attraktionskraft inte har sinat.

På bilden nedan syns Karol Szymanowski stå på lur i Taormina, Sicilien, år 1911.


Dagens anteckning – 19 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

Klockan 16.03 på söndag vänder så äntligen jorden sin axel mot solen och avslutar så sin studie av mörkret. Väl är väl det, för man kan ju tycka att världen är tillräckligt mörk som den är, även utan vintersolståndet. Men innan vi kastar oss in i den ljuskaskad som väntar oss om några månader, kan vi kanske uppehålla oss en liten stund till i mörkret, eller kanske snarare skymningen, tillsammans med den polska tonsättaren Henryk Górecki (1933-2010) och hans första stråkkvartett (op 62) från 1988.

Stycket heter “Already it is dusk” och lär ha haft sin källa i Góreckis aversion mot mörka kvällar, som han upplevde som särskilt otäcka i det kommunistiska Polen. Som utgångspunkt till stråkkvartetten valde han en strof i en motett av 1500-tals tonsättaren Wacław Szamotulski. Jag har tyvärr inte lyckats hitta strofen på andra språk än engelska, och då lyder den som följe: “Already dusk is falling, night closes in,/Let us beseech the Lord for help,/To be our guardian,/To protect us from wicked devils,/Who especially under cover of darkness/Profit from their cunning.” Motettens tenorstämma ska tydligen återfinnas som ett tema i Góreckis verk.

Stråkkvartetten, som bara äger en sats, inleds med ett oroväckande anslag, en slags dov och melankolisk stämning, men bara några takter in i verket byts atmosfären, där den vakna lyssnaren nog kan skönja toner från polsk folkmusik, och då kanske särskilt bergsfolkets goralernas dansanta folkmusik. Men det är inte en regelrätt folkdans som Górecki bjuder upp till, utan en fragmenterad, orolig och våldsam dans, som stundtals förefaller nästan drucken. Dansen är frenetisk, aggressiv och möjligen sprallgalen på en och samma gång, och det kanske är något av en ondskefull djävul som forsar fram över några takter. Mina tankar förs också till Karol Szymanowskis pantominbalett “Harnasie” (op 55), vilket inte alls är särskilt anmärkningsvärt eftersom Górecki var mycket inspirerad av just Szymanowski.

När vi slutligen når de sista takterna återgår vi för en stund till samma oroliga och sorgsna stämningsläge som i inledningen, men precis när mörkret tycks fått ett fast grepp om våra sinnen framträder så ett litet svagt ljus, kanske som en föraning om gryningen.


Dagens anteckning – 1 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

Jag vet inte hur ni inledde veckan, men jag påbörjade den med att fundera över hur man bäst inleder en vecka och slutligen landade valet på Mieczysław Karłowicz (1876-1909) och hans sista tonsättning den symfoniska dikten “Episod på en maskerad” (“Epizod na maskaradzie” op 14) från 1908-1911. Den observanta läsaren noterade säkerligen att verket färdigställdes efter Karłowicz död, och det stämmer helt och fullt, ty det var vännen, och tillika dirigenten och tonsättaren, Grzegorz Fitelberg som såg till att verket fick sin slutgiltiga form.

Karłowicz påbörjade arbetet i februari 1908 och vid sin död exakt ett år senare, skulle två tredjedelar av tonsättningen vara klar. Inspirationen till verket hämtade han troligtvis hos en novell av sin favoritförfattare Ivan Turgenjev. Handlingen i novellen utspelar sig på en maskerad, men det var inte handlingen som Karłowicz försökte återge, utan den stämning som utspelar sig mellan två älskande som möts på maskeradbalen, hur de först erinras sin ljuva kärlek och hur den sedan slås i spillror av maskeraderns plumpa lekar. I verket kan den kunniga tydligt höra hur det finns två teman, den manliga och den kvinnliga karaktären, som ställs mot varandra. Men man kan, som jag, också bara njuta av musiken och inte alls söka någon dramatik som den Karłowicz ville skänka lyssnaren. Själv appelleras jag, givetvis, av valthornens drömlika toner, men huruvida de tillhör kvinnan eller mannen vågar jag inte diktera.

Precis som musiken som beskrivs ovan var Mieczysław Karłowicz en särdeles intressant person. Han föddes i en polsk adelsfamilj i Visjneva, som idag ligger i nordvästra Belarus på gränsen mot Litauen. Familjen sålde dock sitt gods tidigt och förde några år av kringflackande liv i dagens Tyskland och Tjeckien innan de slog sig ner i Warszawa. I hemmet var musiken hela tiden närvarande, samt faderns stora intresse för etnologi. När Karłowicz var sju började han studera violin och redan i tonåren fördjupade han sig i musikteori, kontrapunkten och allmän kompositionslära. Samtidigt studerade han naturvetenskap vid universitetet i Warszawa.

När han var 19 år gammal flyttade han till Berlin med avsikten att studera violin för den stora mästaren Joseph Joachim, men han kom inte in på den utbildningen och fick nöja sig med att studera för en mindre meriterad violinist. Det var också under denna tid som ham började komponera på allvar. När han återvände hem till Warszawa ville han slå ett slag för polsk konstmusik och han arbetade enträget med att försöka få den då nybildade filharmoniska orkestern i Warszawa att framföra musik av polska tonsättare, med blandat resultat.

Karłowicz signum var den symfoniska dikten, och trots att recensenterna inte gav honom bifall, fortsatte han att arbeta med och utveckla den formen. Han skulle från 1904 fram till sin död tonsätta sex verk i denna form, och i sin tonsättarkonst visade han tydligt att han hade samma uppfattning om konstmusik som tonsättarna inom gruppen “Unga Polen”, där Karol Szymanowski ingick, men Karłowicz tillhörde formellt inte den gruppen, även om hans musik andas samma uttryck.

Karłowicz delade också kärleken till Tatrabergen med tonsättarkollegan Karol Szymanowski, och 1907 flyttade Karłowicz sålunda till Zakopane där han ägnade sig inte bara åt att tonsätta utan även åt bergsbestigning och att fotografera de vackra bergen. Det var också under en sådan exkursion som han förolyckades 32 år gammal i en lavin 1908, innan han lyckades färdigställa “Episod på en maskerad”. Efter sig lämnade han sex symfoniska dikter, en symfoni, en violinkonsert, samt flera verk för kammarmusik och sånger. Därutöver efterlämnade han ett stort arkiv av fotografier av Tatrabergen.

—

Fotot nedan är fångat av Mieczysław Karłowicz år 1906.

Bildens källa

Källan om verket.


Dagens anteckning – 18 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

Det finns säkert många anledningar till att fira idag, och en av dessa är att mannen till vänster i bild, Grzegorz Fitelberg (1879-1935) som föddes på denna dag. Och som ni ser så har mannen till höger i bild, som ni nog redan identifierat som Karol Szymanowski, tagit sig an uppgiften att fira på största allvar.

Fitelberg föddes i en judisk familj
i Daugavpils som då låg då under det tsarryska imperiet men återfinns idag i det fria Lettland. Familjen skulle dock snart flytta till Warszawa och det var här som Grzegorz inledde sin utbildning vid musikkonservatoriet i Warszawa. Blott 17 år gammal fick han anställning som violinist på Warszawas filharmoniska orkester och han skulle under denna tid tonsätta flera verk som visade på stor potential. Jag kan verkligen rekommendera hans artonde opus, nämligen “Pieśń o sokole”, eller “Das Lied vom Falken” (Falkens sång), vilket är en symfonisk dikt med utgångspunkt från hans ungdomsfavorit Gorkij, och hans pianotrio, op 10. Men när Fitelberg var 19 år slog han genom som dirigent och han la därmed tonsättandet på hyllan. Det är också i rollen som dirigent och tolkare av andras musik som de flesta känner honom idag.

Man skulle faktiskt utan att överdriva kunna titulera Fitelberg som en av Polens viktigaste dirigenter genom tiderna, eftersom han bidrog till att sprida kunskap om polsk konstmusik. Det gjorde han efter att, tillsammans med bland annat Karol Szymanowski, ha grundat gruppen “Młoda Polska” (“Unga Polen”) för polska tonsättare. Gruppen arrangerade flera konserter med musik av polska tonsättare och Fitelberg stod oftast på dirigentpulten. Genom åren skulle Fitelberg också dirigera flera konserter där polsk konstmusik hade uruppfördande, och han skulle dessutom bistå vännen Karol med viktiga synpunkter på dennes tonsättningar.

På 1930-talet grundade Fitelberg polska radiosymfonikerna, men när andra världskriget inleddes blev han som jude tvingad på flykt. Han tog sig över Atlanten till Argentina och senare USA där han fortsatte arbetet med att sprida kunskap om polsk samtidsmusik. Efter kriget återvände han dock till ett Polen i ruiner, och mycket av det han hade åstadkommit före katastrofen hade bokstavligen gått upp i rök. Bland annat skulle flera av Szymanowskis verk och skrifter brinna upp, då Fitelberg hade försvarat dessa i sitt hem i Warszawa. Grzegorz Fitelberg var dessutom den enda i sin familj som överlevde Förintelsen. Alla andra mördades. Trots att detta måste ha inneburit ett hårt slag mot honom, lät han sig inte förlamas av sorg utan fortsatte sitt arbete.

Radiosymfonikerna hade tvingats att flytta till Katowice, och Fitelberg blev erbjuden att leda arbetet med att utveckla orkestern. Hans sätt att leda orkestern beskrivs ofta som kompromisslöst, och valet av repertoar lär ha varit banbrytande och därmed ha lett till heta debatter. Många källor anger dessutom att hans sätt att dirigera förde tankarna till Gustav Mahler, men om detta stämmer är ju dessvärre svårt att bekräfta eftersom det inte finns några filmer där Mahler dirigerar och likaledes kan jag inte heller någon film med Grzegorz Fitelberg. Vad vi däremot vet är att utan Fitelberg skulle polsk konstmusik inte nått lika stor ryktbarhet som den har nått idag. Så han är väl värd en hyllning.


Dagens anteckning – 5 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

Precis när jag ska cykla över bron Most Kostlarski hör jag ett välbekant tjatter, ty uppe på elledningarna sitter en grupp starar och för sin starliga livsstil. Det är en strid ström av kommentarer till varandra och möjligen också en del synpunkter på andra fåglars förehavanden och kanske till och med något om oss människor. Ingen annan cyklist eller fotgängare tycks dock hänföras av dem lika mycket som jag, och ett cykelbud plingar till och med ilsket när denne ser mig stå som förstenad mitt på bron, med min blick fäst på statarna. Kanske beror omgivningens ointresse på att starar tillhör de vanligaste bland våra starfåglar.

Familjen starar är stor och det finns över hundra olika arter som breder ut sig över nästan hela jordklotet. Stararna på bron bär det latinska namnet Sturnus vulgaris, och är förhållandevis utbredd på våra breddgrader. Den kan säkert ibland förväxlas med en koltrast, eftersom de är ungefär lika stors, men istället koltrasthannens helsvarta fjäderdräkt och honans bruna, har den vanliga staren vackra vita streck i den mörka purpurfärgade fjäderdräkten. Det gör att den nästan ser ut som en stjärnhimmel. De unga stararna har en ljusare fjäderdräkt med beige hals, och i gruppen som sitter på elledningarna vid Most Kostlarski kan några definitivt ungfåglar. Kanske hann de helt enkelt inte med första vågen av flykt söderut. Men de är egentligen inte försenade, då statar kan, vid gynnsamma förhållanden, vara kvar ända till november.

Starens sång brukar ofta karaktäriseras som omusikalisk, alltså i avsaknad av en tydlig melodi, men om man lyssnar noga kan man höra en fantastisk uppfinningsrikedom. Det blir nästan som att lyssna på en liten orkester, men mig veterligen har ingen skrivit någon symfoni tillägnat stararna.

Men det visar sig att Karol Szymanowski faktiskt har skrivit några barnvisor (Rymy dziecięce op. 49, från 1922 eller 1923) där en av visorna handlar om en elak liten stare (“Nikczemny szpak”). Szymanowski skrev sångerna ursprungligen till systern Stanisławas yngsta dotter Krysia, men när den äldre dottern Alusia gick bort i en tragisk olycka i hemstaden Lviv (hon krossades av en staty på en skolgård) beslöt han sig för att dedikera verket till henne istället. Texterna till sångerna bygger på en diktsvit kallad “Barnramsor” (“Rymy dziecięce”) av poeten och författarinnan Kazimiera Iłłakowiczówna (1892-1983), och handlar om en liten flicka som vid läggdags skapar olika ramsor tillsammans med sin docka. Under mellankrigstiden tillhörde Kazimiera Iłłakowiczówna en av de mest hyllade poeterna, och hon är faktiskt även känd för att hon var Józef Piłsudskis sekreterare.

Det finns kanske en och annan som höjde lite förvånat på ögonbrynen när jag skrev att Karol Szymanowski hade skrivit barnvisor, och det är riktigt att det går att ifrågasätta. Om man lyssnar på sångernas melodier hör man nämligen de att knappast kan betecknas som några trallvänliga visor för barn. Sin elitistiska vana trogen har han nämligen skapat elegan och stilfull musik, med kreativa lösningar för att framhäva olika händelser. Sången om den elaka staren är den sista i sångcykeln och jag tycker mig inledningsvis kunna höra statarnas tjatter, precis som stararna på Most Kostlarski. Och det abrupta slutet är faktiskt riktigt oväntat och visar både på Szymanowskis konstnärlig finess och hans humor.

—

På fotot syns Stanisława med dottern Alusia och i bakgrunden skymtar Karol Szymanowski. År och plats okänt.