viewpoint-east.org

Hagith – en studie i människors ondska

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, krönika, Litteratur, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I kyrkan Kościół św. Katarzyny (Heliga Katarinas kyrka) råder en förtätad stämning, ty första konserten i årets upplaga av Festiwal muzyki polskiej (Festival för polsk musik) kommer snart att inledas.

Den första konserten är ett konsertant uppförande av Karol Szymanowskis opera Hagith. Operan skrevs 1912-1913 under Szymanowskis tid i Wien, men uruppfördes först 1922. Hagith utmärker sig för sina påtagliga dissonanser och harmonierna får stå åt sidan. Det är en tät orkesterstruktur och stundtals känns det som om tonerna och de olika stämmorna klättrar över varandra för att nå fram till ett crescendo. När Szymanowski skrev Hagith var operagenren ny för honom. Det är därför möjligt att han inte riktigt behärskade konstformen. I efterhand har verket kritiserats för sitt fattiga libretto, som skrevs av Szymanowskis vän Felix Dörmann, som tidigare främst hade skrivit libretto till operetter. Den sistnämnde var även vän till prins Lubomirski, som tillka var Szymanowskis sponsor. Det är rimligt att anta att man valde Dörmann till att skriva librettot då man hoppades att han skulle kunna bistå med lanseringen av Szymanowski. Trots det fick operan mycket kritik vid uruppförandet. Källor anger att en bidragande orsak kan ha varit att Szymanowski levde i kretsar med homosexuella män, något som givetvis retade kyrkans folk, särskilt då temat för operan är religiöst.

Librettot utgår nämligen från Gamla testamentet, och särskilt första kungaboken. Det är en berättelse om svek, svartsjuka, kärlek och död. Operan har inte bara kritiserats för sitt libretto, utan även för att karaktärerna skulle vara för endimensionella, men samtidigt är det en fascinerande studie i människors ondska, ett tema som fascinerade Szymanowski och som han ofta återkom till.

Hagith sätts sällan upp, och endast ett fåtal inspelningar har gjorts. En av orsakerna lär vara instrumenteringen, som innehåller orgel, celesta, tramporgel och en herrans massa folk på slagverk. Vidare kräver den två harpister, tre på oboe, fyra flöjtister tillsammans med lika många på piccolaflöjt, engelskt horn, fyra klarinetter plus en basklarinett, tre på fagott, samt kontrafagott. I bleckblåset är det också fullt till sista plats, med sex horn, fyra på trumpet, lika många på trombon samt en bastuba. Därutöver återfinns förstås hela stråksektorn samt en kör, och så de fem sångarna.

Luften vibrerar efter en stund i Kościół św. Katarzyny. Dirigenten Maciej Tworek har ett precist anslag, samt leder orkestern (Schlesiens filharmoniska orkester) och sångarna med sådan intensitet att tonerna tycks flyga ur hans händer, och tillika genomströmma hans kropp. Det är öronbedövande starkt, och ett oerhört komplext stycke konst. Här finns inga döda, eller lugnare partier. Det glöder från första tonen, till den avslutande knallen som Tworek skickligt låter sväva upp i kyrkans väldiga valv innan publikens ovationer tillåts ta vid. Och vem vet, kanske hördes tonerna ända fram till Karol Szymanowskis grav, som återfinns i den intilliggande kyrkan Skałka (även Bazylika św. Michała Archanioła i św. Stanisława Biskupa w Krakowie).


Lyssna till Hagith.


Borttappad i Paris

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, Konst, krönika, music, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

20 december 2020
Dagens polska affisch
Ruch Muzyczny, no. 13 (19 June 1977)
Okänd
1977

Dagens polska affisch är inte en affisch, som ni nog förstår, utan ett omslag till en tidskrift. Ruch muzyczny (Musikalisk rörelse) är Polens mest ansedda, och därtill äldsta tidskriften om musik. De skriver nästan uteslutande om konstmusik, med några få undantag.

Tidskriften kom ut första gången 1857, och deras ansvariga utgivare hette Józef Sikorski. Han gjorde sig bland annat känd som en av de första som tecknade Fryderyk Chopins liv. Men av oklara omständigheter upphörde utgivningen av tidskriften redan 1861.

Det skulle dröja enda fram till andra världskrigets slut innan den nådde tryckpressarna igen, och då i Kraków. Här gavs den ut fram till 1949, innan redaktören flyttade till Warszawa.

1967 skulle musikvetaren Tadeusz Kaczyński vara den första polacken inom sitt skrå att intervjua tonsättaren Aleksander Tansman. Tansman hade fram till dess behandlats ganska styvmoderligt av sina tidigare landsmän. Han föddes 1897 i Łódź, i en assimilerad judisk familj, och i hemmet talades det polska och franska, då hela familjen var frankofiler. Det var därför inte så märkvärdigt att han 1919 flyttade till Paris, där han bodde fram till sin död 1986.

Redan under mellankrigstiden rönte Tansman stor framgång i Europa. Han var en av de tongivande inom nyklassicistisk stil, en inriktning som även hyste tonsättare som exempelvis Igor Stravinskij, Darius Milhaud och Francis Poulenc. Det finns de som menar att det var Tansman som, brevid Karol Szymanowski, förde in polsk folkmusik till det moderna 1900-tals tonspråket. Utöver sina tonsättningar gjorde han sig också känd som författare, då han gav ut en omtalad biografi över Igor Stravinskij.

Tansman lämnade alltså Polen 1919, men han såg sig alltid som polack. Tyvärr visade de polska musikkritikerna och konserthusen föga intresse för honom. Detta sårade honom djupt, och ledde till att han 1938 ansökte om franskt medborgarskap. Men han slutade aldrig att drömma om Polen, och 1967 kunde han alltså återvända. Tio år senare gjorde Ruch muzyczny ett temanummer om Tansman (som är dagens affisch).

Tansman blev snabbt en omtalad tonsättare i Polen, och hans verk uppfördes allt oftare. Men trots att han under sin livstid fick viss upprättelse är han fortfarande förvånansvärt okänd i Polen, och spelas inte lika ofta som hans fantastiska verk förtjänar. Lyssna bara till hans fantasieggande balett Sextour från 1923.


I Harnaś rövarkula

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, hutsuls, Kåseri, Konst, krönika, music, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

11 december 2020
Dagens polska affisch
Harnasie
Zdzisław Czermański
1936

Nej, vi får nog ta och stanna kvar lite i Tatrabergen, bergsluft är ju bra för lungorna, vilka har varit ett tema för året. Och låt oss stanna kvar i musikens värld. Det kommer nog göra oss gott. Men idag ska vi ge oss i slang med riktiga förbrytare.

Mellan åren 1923 och 1931 skrev Karol Szymanowski baletten Harnasie (op 55). Baletten kom till efter Szymanowskis första besök i Zakopane, en plats han senare skulle bosätta sig på. Harnasie utspelar sig alltså i Tatrabergen, och handlar om hur en ung flicka blir kidnappad av en av Karpaternas gängledare, Harnaś, och hans rövargäng, Harnasie.

Baletten består av två akter, med tre scener och den har egentligen bara tre karaktärer: banditen, den bortrövade flickan och en fåraherde. I den första scenen kommer fåraherden med sina får. Vi kan höra det tydligt i musiken. Här möter också flickan på Harnaś. I den andra scenen rövas flickan bort på sitt bröllop. I denna scen finns en underbar dryckesscen, vars toner nästan leder tankarna till huzulerna. Den sista scenen utspelar sig i rövarkulan.

Tonspråket är starkt narrativt genom hela baletten, och det är lätt att uppbringa bilderna i sitt inre, och inslagen av folkmusik hörs också mycket tydligare än de gör i exempelvis Halka, som vi bekantade oss med igår. Förutom orkestern finns här en kör, samt en solostämma för tenor. Baletten beskrivs som en pantomim-balett, vad det innebär är tyvärr höljt i dunkel för undertecknad, men det troliga är väl att sångarna är dansarnas röster. Trots att det är lätt att föreställa sig vad som pågår i handlingen, hade det ju varit trevligt att få se den. Men det går tyvärr inte att spåra någon hel uppsättning av baletten på våra digitala tjänster, men ändock i konsertant framförande.

Baletten uppfördes också första gången konsertant i Warszawa 1929, men troligen var inte Szymanowski helt nöjd, ty en ny version sattes upp två år senare i Prag. Det var också den versionen som fick premiär första gången 1936 i Paris. Dagens polska affisch kommer från den uppsättningen. Den som gestaltade Harnaś då var Serge Lifar, och det är också han som syns på affischen. Lifar var en ukrainsk dansare som skulle dominera den franska dansscenen under flera decennier. Han föddes i Kyjiv, men tillbringade hela sitt yrkesverksamma liv i Frankrike. Det innebär dock inte att han inte älskade sitt hemland. Han lär ha sagt att Paris må vara vackert, men inte lika vackert som Kyjiv med floden Dnepr.

Men nu råkade vi ju hamna väldigt långt bort från Karpaterna.


‘De’ i huset bredvid

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, Teater
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

9 december 2019
Dagens polska affisch
Oni (De)
Av: Franciszek Starowieyski
År: 1978

När jag började intressera mig för polska affischer var det egentligen inte den typen av affischer jag har publicerat hitintills i denna adventskalender, eller som jag gjorde i förra årets dito. De som först tilldrog min uppmärksamhet var de ganska… hur ska jag uttrycka det… ekivoka affischer. De kan väl närmast sammanfattas med att de ofta har någon förvrängd naken kropp, eller groteskt ansikte, i förgrunden. Jag kan inte påstå att jag tyckte om dem, men de hade det goda med sig att jag började intressera mig för polsk affischkonst. Jag kan givetvis inte lova något, men jag tror att den här affischen är det mest ekivoka jag kommer att publicera i årets adventskalender. Men vi får se. Jag vill aldrig ge ett löfte, som jag senare bryter.

Nåväl, vad är det nu för märkligt du tittar på? Jo, det är en affisch till Witkacys pjäs Oni, De på svenska.

Att sammanfatta vem Witkacy var är inte en lätt uppgift. Men vi kan börja med hans egentliga namn, Stanisław Ignacy Witkiewicz. Ignacy såg dagens ljus första gången 1885, och hans föräldrar var bördiga från Litauen. Men själv växte han upp i Zakopane, idag ett välkänt turistmål i polska Karpaterna. Hans far ville inte att den unge Ignacy skulle gå i ordinär skola, så barnet utbildades i hemmet. Mot faderns vilja lyckades i alla fall Ignacy bli antagen till konsthögskolan i Kraków.

Ignacy Witkiewicz var nära vän med en annan konstnär som förknippas med Zakopane, tonsättaren Karol Szymanowski. Han var under en tid även mycket nära vän till bildkonstnären Bronisław Malinowski. Om deras vänskap har Agneta Pleijel skrivit romanen Lord Nevermore.

Ignacy Witkiewicz var inte enkom (?) bildkonstnär. Han var även författare, skribent och arkitekt. Som författare skrev han flera verk som på olika sätt tangerade ämnet totalitära ideologier. Han närde en innerlig avsky mot alla ideologier som försökte inskränka yttrandefriheten. Det är möjligt att han tog den positionen efter att ha bevittnat ryska revolutionen 1917. Ignacys skräck för det totalitära samhället ledde bland annat till att han 1920 skrev pjäsen Oni, som antagligen skrevs som en reaktion på nämnda revolution.

Oni handlar om ett par som lever på en herrgård. Mannen på herrgården heter Bałandaszek. Han är förtjust i att samla konst. Han har en älskarinna som heter Spika, men deras relation är problematisk. Spika tycker inte att Bałandaszek ger henne tillräckligt med uppmärksamhet. Han försöker blidka henne med att tillfredsställa henne sexuellt. Men till Bałandaszeks förtret är det inte tillräckligt för Spika. Hon vill ha något mer.

En dag börjar hon tala om De (Oni) i en annan herrgård. Det uppdagas snart att De är en sekt, som lever efter ett totalitärt motto.

Affischen skildrar handlingen i pjäsen med att väcka äckel, men kanske också nyfiken, hos oss betraktare. Två nakna kvinnokroppar, brydda med dödskallar som huvuden, lutar sig smeksamt mot ett groteskt huvud som bara består av stirrande ögon. Hos mig väcker affischen oro. Jag känner mig iakttagen, kontrollerad, och utelämnad. Jag skulle tro att det också är avsikten, och att både Ignacy Witkiewicz och affischkonstnären Franciszek Starowieyski skulle vara väldigt nöjda om de fick höra att deras uppsåt hade lyckats.

Hela pjäsen slutar förfärligt sorgligt, men jag tänker inte avslöja mer, eftersom det vore tråkigt att ta från er möjligheten att bli chockade, om ni nu någon gång får möjligheten att se pjäsen.

1925 tar Ignacy Witkiewicz ett alias, Witkacy. Under denna tid börjar han producera bildkonstverk som visar sig vara mer lönsamma än hans skriverier. “Kunden måste alltid bli tillfredsställd” var hans motto under denna tid. Men redan under det sena 1920-talet återgick han alltmer till att skriva sina mindre lönsamma romaner. En av hans mest kända romaner skrevs just under denna tid, Nienasycenie (Omättlighet).

När nazisterna invaderade Polen 1939 flydde Ignacy Witkiewicz österut. Som ni vet av historien, anföll Sovjetunionen senare från öster. Det blev för mycket för Witkacy. Han avskydde som sagt alla totalitära regimer. Den 18 september 1939 tog han sitt liv. 54 år gammal.

När Ignacy Witkiewicz tog sitt liv hade han endast ringa inflytande över sin samtid. Men efter kriget kom hans namn åter i ropet. Först utanför det kommunistiska Polens gränser, men efter tövädret 1956 sattes bland annat hans pjäser upp av den legendariska teatermannen Tadeusz Kantor.

Idag är det nog ingen som ifrågasätter Ignacy Witkiewiczs enorma betydelse för den modernistiska litteraturen, och hans namn nämns parallellt med författare som Witold Gombrowicz, Bruno Schulz (som Ignacy lyfte fram innan denne var känd) och Czesław Miłosz.


%d bloggers like this: