viewpoint-east.org

Jul i Kraków

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

23 december 2019
Dagens polska affisch
Wesołych świąt
Av okänd
År 1932

Nu är vi inne på sluttampen av årets adventskalender! Det trodde jag inte själv när jag började den första december. Man kan ju dock säga att min adventskalender detta år rönt något mindre uppmärksamhet än förra årets. Kanske är det mitt val av affischer, eller så är det algoritmer som ställer till det. Vad vet jag…

Nåväl, som näst sista affisch väljer jag ett julkort från 1932. Titta på de två trevliga kumpanerna, med påfågelfjädrar i hattarna, som kommer bärande på ett hus. Åh nej, det är inte ett pepparkakshus, utan en krakowitisk julkrubba! (På polska Kraków szopka.)

Redan på medeltiden började man att iscensatta Jesu födelse. Det var riktiga teateruppsättningar, med människor och även djur. Ibland gjorde man även dockteater. Man skulle kunna säga att dessa spel var upprinnelsen till Krakóws julkrubbor. Spelen blev omåttligt populära. Men man piffade ofta upp berättelsen, genom att tillsätta karaktärer som egentligen inte hade någonting med Jesus att göra.

Exempel på sådana karaktärer var kung Johan III Sobieski. Denne Johan, eller Jan som polackerna kallar honom, föddes 1629 på slottet Olesko, som ligger strax utanför Lviv. Johan III Sobieski har kanske främst gått till eftervärlden genom sitt resuluta agerande vid slaget om Wien 1683, där hans polska här räddade Österrike från att hamna under ottomanskt styre.

Även om Johan III Sobieski agerade med stort hjältemod, så hade han ju väldigt lite med Jesu födelse att göra. Kanske var det sådana här tilltag, att förändra berättelsen om Jesus, som gjorde att kyrkan verkade för att spelen skulle förbjudas.

År 1736 förbjöds således spelen i kyrkorna, vilket innebär att spelen istället flyttade ut på gator och torg. Det innebar att man fick bygga små kulisser som man bar med sig. Under 1800-talets senare hälft utvecklades denna verksamhet, och nu kan vi tala om de krakowitiska julkrubbornas tillkomst – de som är så specifika för Kraków att de till och med finns med på UESCOs lista över världsarv. Krubborna är en slags iscensättning av Jesu födelse, dock utan teater. De vackra krabborna sprakar i färg, med fantasieggande figurer runt omkring. Man lät sig inspireras av arkitekturen i Kraków, och då främst stadens vackra kyrkor. Så enligt Krakóws julkrubbor föddes Jesus således inte i Betlehem, utan i Kraków.

Efter att Polen återfått sin självständighet 1918 blev Krakóws julkrubbor alltmer populära i Kraków, och man började då att sälja dem som souvenirer. Krakóws stad beslöt 1937 att hålla en tävling för att stödja dem som tillverkade julkrubborna. Den första torsdagen i december utnämner man därför de finaste julkrubborna. De kan sedan beskådas på Krakóws historiska museum. Denna tävling har hållits varje år, med undantag för åren kring andra världskriget.

Våra två kumpaner på julkortet, som får agera som dagens polska affisch, bär typiska kläder från Kraków. Hatten på deras huvuden heter czapka krakuska, men om den får jag berätta en annan gång.

Share

En sångernas mästare från Kazimierz

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, poetry, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

17 december 2019
Dagens polska affisch
Affisch till en konsert med Mordechaj Gebirtig
Av okänd
År 1936

Jag möter honom ganska ofta här i Kraków, den gode Mordechaj Gebirtig. Senast idag snubblade jag över honom när jag letade efter ett nytt bord till min minimala studentlya. Det är inte heller så konstigt att jag snubblar över Mordechaj Gebirtig lite här och var, ty han var en äkta krakowit. Han föddes 1877 i en judisk familj som bodde i den judiska stadsdelen Kazimierz. Han utbildades i en chederskola, något som många barn gjorde vid den tiden. Cheder var en skolform som lärde ut grunderna i judendomen och hebreiska.

Det visade sig tidigt att den unge Mordechaj var mycket intresserad av litteratur och musik. Och 1905 började han således publicera dikter och sånger i olika periodika, där ibland Der sotsyal demokrat, den jiddischspråkliga tidningen för Galiziens Socialdemokratiska parti. Under sin tid som soldat i Österrike-Ungerns armé började han även att samla in folksånger som sjöngs av folket bortom de stora städerna. 1920 kom den första publikationen med hans insamlade folksånger. Folkstimlekh hette den på jiddisch, vilket betyder Från folket.

Under 1920-30 blev Mordechaj Gebirtig något av en kändis i Polen. Hans sånger spelades på många teatrar. Många av hans sånger var barnsånger, andra beskriver Galiziens judiska liv, men också våldet mot judar som tilltog under denna tid.

En av hans mest kända sånger skrevs 1936 efter pogromen i Przytyk. Under några dagar i mars detta år, drabbade judiska och polska bybor samman. De fattiga polska bönderna hade uppmuntras av ett nationalistiska parti att bojkotta de mer besuttna judiska handlarna. Det blev oroligt, och många judar fruktade att de polska bönderna skulle ta till våld. Efter att några judar hade tagit till vapen, och dödat en av de polska bönderna, övergick våldet i besinningslöst våld mot judar. Krakóws tidningar beskrev händelsen som en antisemitisk pogrom.

Sången som Mordechaj Gebirtig skrev till minnet av händelsen heter Undzer shtetl brent (Vår shetl brinner). Den blev genast mycket populär. Under denna tid hade motsättningarna mellan judar och polacker ökat, och en sång som beskrev judarnas rädsla för den ökande antisemitismen var precis vad man behövde.

Och det är ganska troligt att Undzer shtetl brent framfördes den kvällen som dagens affisch gör reklam för. Konserten var onsdagen den 14 oktober 1936 på Krakóws judiska teater, och då var Undzer shtetl brent redan något av en slagdänga bland Krakóws judar.

På många vis är sången profetisk då den nästan tycks förutspå förintelsen. Mordechaj Gebirtig mördades även själv i förintelsen. I april 1942 deporterades han med sin familj från Kazimierz till Krakóws getto som låg i stadsdelen Podgórze. Mordechaj var då 65 år gammal. Några månader senare, den 4 juni 1942, skulle de flesta judar deporteras från gettot till förintelselägret Bełżec. Mordechaj måste ha satt sig på tvären på något vis, ty han mördades strax utanför sin port i gettot. För någon vecka sedan snubblade jag även över denna plats. Då sökte jag inte efter något bord, utan efter ett surdegsbageri. När jag såg plaketten över platsen där han mördades tog jag fram min mobil och sökte upp Undzer shtetl brent på Youtube. Jag lät hans sång ljuda över kvarteret en stund, innan jag gick vidare.

Trots att Mordechaj Gebirtig var en framgångsrik poet och viskompositör, fick han under hela sitt liv tjäna sitt levebröd som möbelsnickare, och det var därför jag snubblade över honom under min jakt på ett nytt bord. Jag hade tydligen lyckats pricka in Mordechajs gamla verkstad, som låg på Joselewicza 3 i stadsdelen Kazimierz. Google Maps indikerade att där skulle ligga ett möbelsnickeri.

Men idag finns det inget möbelsnickeri på adressen. Det man finner är en plakett på husväggen som förkunnar att här bodde Mordechaj Gebirtig, och ett fint litet museum, som man dock inte går in i. Genom de öppna fönstren till källarplanet kan man däremot kika in till hans gamla verkstad, och ut genom fönstren strömmar också hans musik. (Här kan ni se två bilder från museet. Bild 1 och bild 2.) Den gode Mordechaj Gebirtig vill tydligen inte bli ett minne blott, och hans själ lever i allra högsta grad kvar i Kraków.

Share

En fisk är en fisk är en fisk

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

15 december 2019
Dagens polska affisch
Oliwa (Związku Spółdzielni Spożywców Rz. P Społem)
Av Edward Butrymowicz
År 1935

Idag är det tredje advent, och jag borde ha letat upp en affisch med tre ljus, men istället fastnade jag för denna affisch med en fisk som gör reklam för olivolja. Nåväl, inte helt logiskt, men förvisso mycket vacker. Affischen är till Społem, som är en medlemsägd affärskedja som finns över hela Polen. Affärskedjan grundades 1868. Społem blev genast mycket populär, då det ansågs patriotiskt att köpa kedjans produkter. Detta var ju en tid då Polen var delat mellan Preussen, Tsarryssland och Habsburgska imperiet, och polackerna letade upp många sätt för att stödja varandra.

Dagens affisch skapades dock långt senare, år 1935, vilket var något av ett ödesår. Januari inleddes med en folkomröstning i Saarland, där det visade sig att drygt 90% av invånarna röstade för att återförenas med Tyskland. Den 24 januari såldes den första ölen på burk i USA. I mars tillkännager Tyskland att man skulle införa allmän värnplikt, vilket stred mot Versaillesfördraget. Adolf Hitler meddelade även att Tyskland skulle börja upprusta. Den 28 april invigdes Moskvas tunnelbana, och i maj besöker Rudolf Hess Stockholm. Samma månad firade Sveriges riksdag 500 år, samt att en utredning slog fast att Sverige skulle övergå till högertrafik. I augusti beslutade Sveriges riksdag att man skulle förstärka försvaret. En månad senare blir hakkorsflaggan Tysklands flagga. I Göteborg invigdes konserthuset, och i New York hade George Gershwins opera Porgy and Bess sitt uruppförande. I november infördes Nürnberglagarna i Tyskland. Dessa lagar fråntog judarna rätten att vara tyska medborgare, de förbjöds även att rösta samt inneha offentliga tjänster… Så här i efterhand är det mycket svårt att förstå att omvärlden inte reagerade med mer kraft

Men vad hände då i Polen 1935? Jo, en av de större händelserna var att landsfadern Józef Piłsudski gick ur tiden.

Men även detta år tilldrog sig händelser som internet inte tycks vilja minnas. Bland annat hade filmen Kochaj tylko mnie (Älska bara mig) premiär detta år. Filmen regisserades av Marta Flanz, en skådespelare och regissör som jag varken lyckats finna födelse- eller dödsår på. Förutom nämnda film, regisserade hon i alla fall ytterligare en film.

Nå, Kochaj tylko mnie har en invecklad handling, med så många förvecklingar att jag inte ids återge den här. Låt oss säga att den tycks vara så där tilltrasslad och obegriplig, så som saker och ting bara lyckas bli här i Polen. Och ungefär som att en fisk gör reklam för olivolja.

Share

‘De’ i huset bredvid

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, Teater
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

9 december 2019
Dagens polska affisch
Oni (De)
Av: Franciszek Starowieyski
År: 1978

När jag började intressera mig för polska affischer var det egentligen inte den typen av affischer jag har publicerat hitintills i denna adventskalender, eller som jag gjorde i förra årets dito. De som först tilldrog min uppmärksamhet var de ganska… hur ska jag uttrycka det… ekivoka affischer. De kan väl närmast sammanfattas med att de ofta har någon förvrängd naken kropp, eller groteskt ansikte, i förgrunden. Jag kan inte påstå att jag tyckte om dem, men de hade det goda med sig att jag började intressera mig för polsk affischkonst. Jag kan givetvis inte lova något, men jag tror att den här affischen är det mest ekivoka jag kommer att publicera i årets adventskalender. Men vi får se. Jag vill aldrig ge ett löfte, som jag senare bryter.

Nåväl, vad är det nu för märkligt du tittar på? Jo, det är en affisch till Witkacys pjäs Oni, De på svenska.

Att sammanfatta vem Witkacy var är inte en lätt uppgift. Men vi kan börja med hans egentliga namn, Stanisław Ignacy Witkiewicz. Ignacy såg dagens ljus första gången 1885, och hans föräldrar var bördiga från Litauen. Men själv växte han upp i Zakopane, idag ett välkänt turistmål i polska Karpaterna. Hans far ville inte att den unge Ignacy skulle gå i ordinär skola, så barnet utbildades i hemmet. Mot faderns vilja lyckades i alla fall Ignacy bli antagen till konsthögskolan i Kraków.

Ignacy Witkiewicz var nära vän med en annan konstnär som förknippas med Zakopane, tonsättaren Karol Szymanowski. Han var under en tid även mycket nära vän till bildkonstnären Bronisław Malinowski. Om deras vänskap har Agneta Pleijel skrivit romanen Lord Nevermore.

Ignacy Witkiewicz var inte enkom (?) bildkonstnär. Han var även författare, skribent och arkitekt. Som författare skrev han flera verk som på olika sätt tangerade ämnet totalitära ideologier. Han närde en innerlig avsky mot alla ideologier som försökte inskränka yttrandefriheten. Det är möjligt att han tog den positionen efter att ha bevittnat ryska revolutionen 1917. Ignacys skräck för det totalitära samhället ledde bland annat till att han 1920 skrev pjäsen Oni, som antagligen skrevs som en reaktion på nämnda revolution.

Oni handlar om ett par som lever på en herrgård. Mannen på herrgården heter Bałandaszek. Han är förtjust i att samla konst. Han har en älskarinna som heter Spika, men deras relation är problematisk. Spika tycker inte att Bałandaszek ger henne tillräckligt med uppmärksamhet. Han försöker blidka henne med att tillfredsställa henne sexuellt. Men till Bałandaszeks förtret är det inte tillräckligt för Spika. Hon vill ha något mer.

En dag börjar hon tala om De (Oni) i en annan herrgård. Det uppdagas snart att De är en sekt, som lever efter ett totalitärt motto.

Affischen skildrar handlingen i pjäsen med att väcka äckel, men kanske också nyfiken, hos oss betraktare. Två nakna kvinnokroppar, brydda med dödskallar som huvuden, lutar sig smeksamt mot ett groteskt huvud som bara består av stirrande ögon. Hos mig väcker affischen oro. Jag känner mig iakttagen, kontrollerad, och utelämnad. Jag skulle tro att det också är avsikten, och att både Ignacy Witkiewicz och affischkonstnären Franciszek Starowieyski skulle vara väldigt nöjda om de fick höra att deras uppsåt hade lyckats.

Hela pjäsen slutar förfärligt sorgligt, men jag tänker inte avslöja mer, eftersom det vore tråkigt att ta från er möjligheten att bli chockade, om ni nu någon gång får möjligheten att se pjäsen.

1925 tar Ignacy Witkiewicz ett alias, Witkacy. Under denna tid börjar han producera bildkonstverk som visar sig vara mer lönsamma än hans skriverier. “Kunden måste alltid bli tillfredsställd” var hans motto under denna tid. Men redan under det sena 1920-talet återgick han alltmer till att skriva sina mindre lönsamma romaner. En av hans mest kända romaner skrevs just under denna tid, Nienasycenie (Omättlighet).

När nazisterna invaderade Polen 1939 flydde Ignacy Witkiewicz österut. Som ni vet av historien, anföll Sovjetunionen senare från öster. Det blev för mycket för Witkacy. Han avskydde som sagt alla totalitära regimer. Den 18 september 1939 tog han sitt liv. 54 år gammal.

När Ignacy Witkiewicz tog sitt liv hade han endast ringa inflytande över sin samtid. Men efter kriget kom hans namn åter i ropet. Först utanför det kommunistiska Polens gränser, men efter tövädret 1956 sattes bland annat hans pjäser upp av den legendariska teatermannen Tadeusz Kantor.

Idag är det nog ingen som ifrågasätter Ignacy Witkiewiczs enorma betydelse för den modernistiska litteraturen, och hans namn nämns parallellt med författare som Witold Gombrowicz, Bruno Schulz (som Ignacy lyfte fram innan denne var känd) och Czesław Miłosz.

Share

Bokhandeln på Rynek 23

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, literature, Litteratur, poetry, poland
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“Söker Pani något särskilt”, säger den trevlige försäljaren. Men jag skakar bara på huvudet som svar. Nej, inte är det väl så att man kan få tillräckligt med böcker, men jag har ändå lärt mig att hämma min samlarglädje när det kommer till just böcker. Nå, det är väl egentligen inte helt sant, men jag försöker i alla fall ha en restriktiv hållning gentemot ett alldeles överdrivet boksamlande. Så nej, jag söker inget, och ska inte ha fler böcker. Det senare säger jag visserligen inte till försäljaren på bokhandeln på Rynok 23, men det är vad som pågår i min skalle.

Egentligen ville jag bara hit för att få komma till en av de första platserna i Europa där man sålde böcker. 1610 slog Franciszek Jakub Mercenich upp portarna till det som skulle bli den första bokhandeln i Kraków. (Några hävdar till och med att det skulle ha varit den första bokhandeln i hela Europa!) Det blev antagligen en omedelbar succé, det utgår jag i alla fall från. Men tyvärr blev hans lysande affärsidé ingen lysande affär för honom. Tre år senare låg han nämligen död och begraven.

Detta hindrade inte andra entusiaster från att ta vid där Franciszek Jakub Mercenich stupade. Men inte heller de var särskilt lyckosamma. Av, för mig, oklara omständigheter fick en efter en kasta in handduken.

Någon gång i 1600-talets slutskede övergav man tanken om bokförsäljning på Rynek 23, och det skulle dröja hela 200 år till någon ny bokentusiast vågade öppna en bokhandel på platsen. År 1872 köpte Władysław Jaworski huset vid Rynek 23, och öppnade således en bokhandel. Här sålde han billiga böcker och hade dessutom en litterär salong. Verksamheten såldes dock efter några år till Gebethner i Wolff (Gebethner och Wolff), som bedrev bokhandel i lokalen från 1875 till 1940. Det var under denna tid som bokhandeln blev en viktig punkt i Krakóws litterära kretsar. Många möten mellan författare och hetlevrade diskussioner har väggarna på Rynek 23 bevittnat.

Under den nazistiska ockupationen av Polen tog Deutsche Buchhandlung över, och de hade bokhandeln där till 1945. När nazisterna slutligen besegrades fick
Gebethner i Wolff åter tillbaka verksamheten, och kunde verka ända till 1950, då företaget tyvärr likviderades av de kommunistiska myndigheterna.

Men det betydde ändå inte slutet för bokhandeln på Rynok 23. De kommunistiska myndigheterna lät öppna Dom Księga (Bokhuset), och de bedrev bokhandel från 1950 till 1998.

1998 var det alltså åter dags för nya ägare. Bokkedjan Matras drev en mycket älskad bokhandel fram till 2017, då hela kedjan faktiskt gick omkull. Under deras tid levde den litterära debatten upp, och de hade flera prominenta författare på besök. Bland de internationellt kända återfinns bland annat Norman Davies och Michael Houellebecq. Många polska författare, så som Michał Heller, Ryszard Kapuściński, Sławomir Mrożek, Jerzy Pilch, Andrzej Stasiuk med flera, bjöds också in till samtal och presentationer.

Idag är det en ny bokkedja som tagit vid där Matras slutade. Empik heter den. Eller rättare sagt, de tar inte vid där Matras slutade utan vill skapa en ny plats. Man har totalrenoverat bokhandeln efter senaste modet. Från det stora rummet vid entrén leds man via en gång, med väggmålningar, in till det allra heligaste. Där finner man två rum tillägnade Krakóws två nobelpristagare i litteratur, Czesław Miłosz och Wisława Szymborska. Man har här regelbundet författarträffar, och samtal kring litteratur.

Men redan nu kraxar olyckskorparna. Några menar att Empik inte kommer att kunna ha kvar verksamheten, då de inte är tillräckligt publikfriande. De har inte hyllmeter med engelskspråkig litteratur, och de har inte ens ett kafé. Istället försöker de satsa på litteraturens dragningskraft, och något inom mig hoppas ändå att de kommer att lyckas. Ty behöver verkligen Krakóws stora torg, Rynek główny, ännu en butik som satsar på krimskrams istället för böcker och samtal kring litteratur? Det är nämligen ibland svårt att förstå, när man står på Rynek główny, att Kraków faktiskt är klassat som litteraturstad av UNESCO.

Men när jag står där i Wisława Szymborskas och Czesław Miłosz båda rum på Rynek 23, känner jag i alla fall hur litteraturens vingslag fläktar genom rummen. Även om den våldsamma turismen gör allt för att urholka det som är unikt med Kraków, så finns det ändå några som bjuder på lite motstånd.

Jag vänder min näsa mot utgången, och är fast besluten om att jag inte ska införskaffa ännu en bok. Men som av någon outgrundlig anledning misslyckas jag med mitt uppsåt. Till kassan kommer jag nämligen inte tomhänt, utan jag har tydligen plockat på mig en liten bok om Józef Mroszczaks affischkonst. Den trevlige försäljaren ler glatt och försöker rikta min uppmärksamhet mot en bok av Nobelpristagaren Olga Tokarczuk.

Men jag skakar nekande på huvudet, ty den boken har jag redan…


Mellan bokraderna skymtar en svunnen tid.


Vy från Wisława Szymborskas rum.


Hos Czesław Miłosz.


Den förargliga lilla boken om Józef Mroszczaks affischkonst.


Man skyltar med böcker av nobelpristagarna Czesław Miłosz, Wisława Szymborska och Olga Tokarczuk.

Share

“Det första villkoret för odödlighet är döden” – om aforismernas mästare Stanisław Lec

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, literature, poetry, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Det är egentligen bara några husväggar mellan oss, mellan Stanisław Lec och mig. Och några decennier. Ty det var 110 år sedan i år som han föddes här, i staden som då kallades Lemberg. Men minnet av honom består, eller kanske snarare har återuppstått.

För några månader sedan upptäckte jag en plakett vid den port till det hus han växte upp i på Slovjanskagatan, bara runt om knuten från mig. Jag läste lite slött om mannen med den intressanta näsan, och förbannade att det på nytt sattes upp en plakett över en man. “Nog skulle det inte skada med en kvinna lite emellanåt”, gnisslade jag olycksbådande.

Jag kan nog fortfarande tycka att det är förfärligt svårt att hitta kvinnor att lyfta fram i Lviv. Jag tycker till och med att jag själv är riktigt usel på att lyfta kvinnor ur historiens dunkel. Men de är tyvärr inte alltid lätta att fånga in. Visst finns de där, men det är mödosamt arbete att gräva fram dem, och som enkel bloggare utan något kapital blir det svårt att motivera ett tidsödande arbete. Snålt kan tyckas, men även jag måste hushålla med min kraft. I synnerhet om det är ett oavlönat jobb.

Men det här var en lång parantes, som egentligen inte har med saken att göra (men eftersom jag gör det här bara för att jag själv vill kan jag ju tillåta mig att vara hur pladdrande och kaotisk som jag själv behagar).

När jag ändå kommit över att Stanisław Lec inte var en kvinna, började jag ändå tycka att han var förhållandevis intressant. Eller snarare, jag började tycka att det var förhållandevis intressant att just han lyfts fram just nu.

Stanisław Lec föddes alltså för 110 år sedan. Han föddes i en buren och adlig judisk familj. Hans far var baronen och tillika bankdirektören Benon de Tusch-Letz, och hans mor hette Adela Safrin. När första världskriget bröt ut flyttade familjen till Wien, men återvände när Lemberg som blivit Lwów och befann sig i Den andra polska republiken, den som inleddes när Polen äntligen blivit självständigt efter mer än 100 års delning mellan Preussen, Habsburgska imperiet och Tsarryssland.

Under mellankrigstiden började Stanisław att intressera sig allt mer för socialism och kommunism. Efter att han hade debuterat som poet umgicks han i kretsar med författare och poeter på yttersta vänsterkanten. Han flyttade från Lwów till Warszawa och medverkade i flera vänsterradikala tidskrifter. Det gick till och med så långt att han under en tid flydde till Rumänien av rädsla för att bli arresterad i Polen för sin vänsteraktivism. Men även satiren löpte som en röd tråd genom hans lyrik.

När Nazityskland anföll Polen första september 1939 flydde han till sin gamla hemstad, som nu kallades för Lvov av de sovjetiska härskarna. Han lierade sig med dem och blev en buren poet i Sovjetunionen under denna tid. Det var till och med så att han skrev flera hyllningar till Sovjetunionen. Och han nöjde sig inte med det, utan skrev även en hyllningsdikt till självaste Stalin. Just det här har lett till att Stanisław Lec har karaktäriserats som medlöpare till Sovjetunionen och många vill därför kalla honom för förrädare. Andra, däribland historikern Adam Michnik, menar dock att Lec brott ändå måste anses som ringa, enär de verk han författade som hyllade Sovjetunionen och Stalin, måste anses tillhöra Stanisław Lecs sämsta alster.

När nazisterna inledde Barbarossa, anföll Sovjetunionen och intog stora delar av den sovjetiska republiken Ukraina, tillfångatogs Stanisław Lec. Han skickades till ett fångläger i Ternopil. Men han lyckas mirakulöst fly från lägret. Hans flykt var spektakulär och är omdiskuterad. Enligt egen utsago ska han vid flykttilfället ha tvingats gräva sin egen grav, men lyckades överrumpla den nazistiska vakten, mörda densamme och iklädd dennes nazistiska uniform fly ut ur lägret till de polska partisanerna som gömde sig i skogen. Han skulle strida i den polska armén mot nazisterna enda till krigets slutskede. Den här handlingen gjorde att han blev utnämnd till polsk diplomat.

Här skulle historien kunna sluta, men Stanisław Lec var inte en man med lugnt sinne. Ganska snart började han opponera sig mot det kommunistiska styret, och han kritiserade Stalin, den ledare han några år tidigare skrivit en hyllningsdikt till. 1950 flyttade han tillsammans med fru och dotter till Israel. Men inte heller här slutar Stanisławs rastlöshet, ty Israel var inte hans melodi. Han saknade Polen och återvände ensam hem.

Det kan inte ha varit lätt att återvända. Han fick inte publicera några av sina alster, eftersom den kommunistiska regimen förbjöd det. Så han hankade sig fram som översättare. Men i slutet av 1950-talet, när stryptaget på det polska samhället släppte efter något, fick hans texter återigen löpa genom tryckpressarna. Det blev en omedelbar succé. Hans träffande och stramt satiriska aforismer passade tiden och folket perfekt. När Stanisław Lec dog 1966, fick han en begravning värd en statsman.

Över sitt skrivbord i Warszawa hade han alltid ett vykort fäst på väggen. Vykortet föreställde Lemberg, Lwów, Lvov, Lviv, och motivet var huvudbyggnaden till universitetet i staden där han avlade sin examen. Universitetet hette då Jan Kazimierz-universitetet. (Idag heter det Ivan Franko-unversitetet och är min högt älskade arbetsplats.) Dåtidens huvudbyggnad är inte densamma som idag, men fortfarande har universitetet verksamhet i den byggnaden han studerade i. Trots att han varje dag tittade på sitt gamla universitet i hans gamla hemstad, lär han aldrig ha pratat om staden, eller sin saknad, med någon. Det var antagligen mycket smärtsamma att ha tvingats lämna staden han älskade så innerligt. Kanske var även förvisningen från hans födelsestad en av orsakerna till att han några år efter kriget så ihärdigt kritiserat Sovjetunionen och kommunismen. Det är svårt, för inte säga nästintill omöjligt, för mig att föreställa mig vad det innebär att tvingas bort från en plats man älskar. Men jag tror att det gräver djupa sår i själen, och skapar en bitterhet, som inte liknar någon annan besvikelse. Jag tror att det var så han kände, men om det var så lär vi aldrig få veta.

Nå, nu har han i alla fall återvänt. Bara några husväggar från mig. Hans ansikte finns åter i gatubilden, där han sitter inramad i sin plakett. I Ivan Franko-parken pågår just nu en liten utomhusutställning om hans liv. I helgen var det dessutom en konferens till hans ära, där flera kännare deltog. Lite oväntat är ändå all denna uppmärksamhet. Att just han fått den äran. I flera decennier har han bara beskrivits som en sovjetisk kollaboratör. Större delen av sitt liv var han ju en vänsterman. Inte nog med det, han var även en polsk patriot, så att han blivit förlåten är ju förvånande, men likafullt glädjande.

Om det skänker honom någon glädje, vet jag inte, vem vet var poeter hamnar efter döden inträtt, tänker jag, och låter kanske lite som en aforism av mästaren på aforismer, Stanisław Lec. Eller för att citatera mästaren själv Det första villkoret för odödlighet är döden.

Några bilder från utställningen i Ivan Franko-parken.

Stanisław Lec med sin far.


Stanisław Lec med Zuzanna Ginczanka. Jag har tidigare skrivit om Zuzanna.

Här kan ni läsa några av hans aforismer.

Share

Simon Laks – en tonsättare av denna värld

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jews, Kåseri, krönika, Litteratur, music, poland
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Musik i koncentrationslägren var inte underhållning, lär tonsättaren och violinisten Simon (Szymon) Laks ha sagt. Den var inte heller ett medel för motstånd eller lindring. Musiken skulle döva lägerfångarna. Paralysera dem till arbete och underkastelse. Han visste vad han pratade om, den gode Simon Laks, ty under mer än två år satt han fånge på Auschwitz-Birkenau, där han tvingades verka som orkesterledare för lägerorkestern.

Kanske är han mest känd för det, att han var orkesterledaren som överlevde förintelsen. Kapellmeister in Auschwitz. Men som det är med varje historia med en överlevare, finns det så mycket mer att berätta.

Simon Laks föddes i Warszawa 1901 i en judisk familj. Det finns inte många uppgifter om hans förehavanden under unga år, frånsett att han lär ha studerat matematik innan han som 20-åring började studera musik på konservatoriet (Musikhögskolan) i Warszawa. Det är troligt att han tidigt rönte viss framgång, ty redan 1924 uppförde symfoniorkestern i Warszawa en av hans tonsättningar.

Två år senare tycks han ha mött på viss patrull, tillåter jag mig att tro, ty han lämnade Warszawa för att arbeta som stumfilmspianist i Schweiz. Därefter packade han åter sin kappsäck. Nu var siktet inställt på Paris. Här slog han sig ner, och han blev 1929 antagen till legendariska Conservatoire de Paris, alltså Musikhögskolan i Paris.

Simon Laks behärskade även flera språk, och han tycks varit lika tilltalad av att skriva musik som att författa och översätta. Han kunde utan svårigheter bemästra polska, ryska, franska, engelska och tyska. Det här intresset skulle senare göra att hans liv tog en oväntad vändning.

Under 1930-talet utvecklade han sin musikaliska stil, och den var distrinkt nyklassicistisk. Du kan tydligt höra ordningen, reaktionen mot den experimentella musik som hade varit på modet före mellankrigstiden. Tonsättare som Laks ville också markera mot romantikens kanske lite svulstiga och bombastiska uttryck. Det skulle vara enkelt och fräsch. Luftigt och nästan dansant. Hos Laks kan man även höra lite drag av barock. Det är ofta sirligt och där gömmer sig många yviga krusiduller, men tonsättningarna har ändå en mycket stark 1900-tals prägel. Trots att musiken kanske vill lura mig att se pudrade peruker framför mig, så är det ändå så att bilarnas metallsjälar och betongens entré lyser genom. I hans tonsättningar hör man även andra andetag. Här finns judiska tonklanger, polsk folkmusik, och givetvis jazz.

1942 arresterades han av nazisterna i Frankrike och skickades alltså till Auschwitz-Birkenau. Han förflyttades sedemera till Dachau, där han och de andra överlevande befriades av amerikanarna 1945. Blott 20 dagar efter han blev fri åkte han till sin forna hemstad Paris, där han levde fram till sin död 1983.

Simon Laks fortsatte att verka som tonsättare, men efter kriget hade intresset för nyklassicistisk musik tynat hos åhörarna. Trots det ändrade aldrig Laks sin syn på musik. Han fortsatte som tidigare. Det finns några fåtal tonsättningar av honom på temat förintelsen, men jag har bara lyckats höra några av dem. Men man göre man sig inte besvär att leta efter förfärliga förintelseberättelser i Laks tonsättarkonst. Han hade ett annat kall, och jag tror att det snarare handlade om att försöka återskapa liv, än att framkalla död för våra öron. Förresten, visste ni att han även tonsatte dikter av Julian Tuwim. (Jag har ju sagt att den där Tuwim har en fantastisk förmåga att dyka upp i tid och otid.)

1967 beslutade sig Simon Laks för att sluta tonsätta. Orsaken var den ökande antisemitismen i Polen. Antisemitismen hade nämligen efter 6-dagars kriget i Israel, åter krupit upp ur sina hålor i hans gamla hemland Polen. Enligt Laks son ska han ha sagt att tonsätta musik inte längre tjänade något till. Det behövdes starkare medel för att bekämpa antisemitismen, menade Simon Laks. Eftersom han alltid hyst ett intresse för språk och lingvistik, bytte han alltså bana som 66-åring och blev författare, journalist och översättare. I en av hans kanske mest beryktade böcker behandlar han sina upplevelser från Auschwitz. På polska heter den Gry oświęcimskie och utkom 1979. I engelsk översättning heter den Music of another world (1989). Boken lär vara en unik skildring av förintelsen, med musiken som utgångspunkt.

Här kan ni höra några exempel på tonsättningar av Laks:
Poem för violin och orkester (1954)
Åtta judiska sånger – för sopran och piano. (1947)

En dokumentärfilm om Simon Laks från 2012.

Ett tidigare blogginlägg om musiken i koncentrationslägren.

Share

%d bloggers like this: