viewpoint-east.org

Vid bardisken

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Han ser på oss genom sina hornbågade glasögon. I sin hand håller han elegant en cigarett. Likaså hans bordsdam röker. Hon ser på honom, kanske uppfodrande, men om det vet vi inget, ty hennes ögon är vända från oss. Bakom mannen med de hornbågade glasögonen står en servitris, och tittar ner mot bardiskens raka stomme. En skäggig man betraktar henne. Kanske befinner de sig i ett meningsutbyte om påfyllning i glaset. Men det vet vi inte heller. Vi vet helt enkelt inte riktigt vilka de är, vad som utspelar sig mellan de fyra, eller om det ens utspelar sig någonting överhuvudtaget. Men vad vi vet är att det sker i baren på Jama Michalika. Ty det är där som den återgivna målningen hänger, och det är den plats den avspeglar.

Även tidpunkten är för oss okänd, men torde vara senare än 1960, enär det var då legendariska Jama Michalika, som grundades år 1896, slog upp portarna till dess nya bar. (Läs om Jama Michalikas historia här.)

Vad vi däremot vet med bestämdhet är att det vi ser på är en målning av Eugeniusz Waniek (1906-2009), konstnär, scenograf och lärare.

Eugeniusz Waniek föddes i Ustrzyki Dolne, en liten bergsstad som idag balanserar på gränsen mellan Polen och Ukraina. Historiskt sett har det här varit en stad som hyst ukrainare, judar och polacker. Vid andra världskrigets utbrott var dessutom judarna den största folkgruppen i staden. 1939 bodde 550 ukrainare, 1150 polacker och 2600 judar i Ustrzyki Dolne, men efter kriget hade alla av judisk börd mördats, och ukrainarna tvångsförflyttats österut. Den här dystra framtiden visste däremot Eugeniusz Waniek ingenting om som liten påg. Han var intresserad av bildkonst, och fick möjligheten att studera på gymnasiet i den närmsta störsra stad, som var Lviv, eller då Lwów. 1926 bar det, efter avslutad examen, av mot Kraków, och den anrika Krakóws akademiska konsthögskola.

Eugeniusz Waniek kom till Kraków när Kraków-gruppen gjorde som störst avtryck, och det var därför inte så underligt att han beslöt sig att göra gemensam sak med dem. Hans verk uppskattades av flera framstående konstkritiker, och han förutspåddes en lysande karriär. Bland annat fick han flera uppdrag att utsmycka kyrkor. Men andra världskriget kom emellan. Ni som troget läser den här bloggen vet att Kraków-gruppens medlemmar skingardes under kriget, och Eugeniusz Waniek valde att lämna Kraków, och bege sig till sin födelsestad Ustrzyki Dolne.

Kriget lär ha påverkat Eugeniusz Waniek på ett sätt som det möjligen är svårt att föreställa sig för en person som undertecknad, som tydligen kommer från en, för att använda Elisabeth Åsbrinks ord, fredsskadad kultur. De flesta som hamnar i en våldsam situation, söker nog skydd och säkerhet. Endast ett fåtal vågar utsätta sig själva för risker som exempelvis ett motstånd innebär. Att Eugeniusz Waniek valde att gå med i den underjordiska motståndsrörelsen Hemarmén, Armia krajowa, ska därför inte ses som en självklarhet. Det visar på ett mod, som de flesta av oss inte besitter. I Hemarmén fick han det udda täcknamnet Baśka, vilket enligt diverse ordböcker betyder pastej. Hans upplevelser under krigsåren resulterade i flera målningar där han skildrades hur polacker deporterades till Kazakstan, morden på stadens judar, samt våldsdåd utförda av ukrainska befrielsearmén, UPA.

Efter kriget återvände han till Kraków och började undervisa på Krakóws akademiska konsthögskola. Och det var väl då någon gång, som han gick till Jama Michalika, och avbildade scenen jag beskrev inledningsvis. En målning som idag finns på nämnda inrättning.

När man betraktar personerna på målningen kan man inte riktigt låta bli att fantisera kring hur deras Kraków såg ut. Hur gatan Floriańska, som Jama Michalika ligger på, såg ut. Vilka butiker rymdes i lokalerna på den fashionabla gatan? Inte var det som nu, sedan gentrifieringens bulldozer gått fram. Men några korn av dåtidens tillvaro har ändå efterlämnats åt oss, så som målningen vi just betraktat, när vi nu sitter på Jama Michalika och dricker en kopp kaffe.

Share

På en bänk med den rastlöse Bruno

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland, Teater
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Ibland är sammanträffanden så påtagliga att man helt enkelt måste ha med det förhatliga ordet “jag” redan i första meningen. Fast det blir kanske först i tredje meningen. När jag (där kom det) satt på en av alla parkbänkar med namnplaketter i Planty häromdagen valde jag Bruno Jasieńskis bänk. Någon slags erindran om vem denne var gjorde sig påmind, men tanken fladdrade vilset iväg ut i tomma intet. Bänken valdes nämligen inte på grund av Bruno Jasieński, utan på grund av vyn mot Jagellonska universitetets huvudbyggnad Collegium Novum. Intet ont anande tog jag fram boken jag läser för tillfället, Courage and fear av Ola Hnatiuk, och satte mig tillrätta. När jag läst något stycke studsade jag till, ty där omnämndes som hastigast just den man vars bänk jag valt ut, Bruno Jasieński.

Men var hade jag stött på honom tidigare, det tog några sökningar på den förhatliga mobilen innan jag fann svaret. Han har skrivit romanen Palę Paryż (på engelska I burn Paris) som sedan några månader tålmodigt stått och väntat på mig i bokhyllan.

Nå, vem var då Bruno Jasieński som så enträget pockar på uppmärksamhet? Bruno Jasieński, eller Wiktor Zysman för att använda det namn som stod i hans dopattest, föddes den 17 juli 1901 i Klimontów, som vid den tiden låg i den del av Polen som kontrollerades av Tsarryssland (även kallad Kongresspolen). Hans far, som var läkare och tillhörde staden intellektuella, var av judisk börd och hette Jakub Zysman. Men han valde att konvertera då han önskade gifta sig med Wiktors adliga mamma, som bar det vackra tilltalet Eufemia Maria (född Modzelewski). Någon gång under Wiktors barndom bytte föräldrarnas efternamn till det polskklingande namnet Jasieński, men i hemmet talades både polska och ryska.

Redan som åttaåring började Wiktor studera på gymnasiet i Warszawa, där han på elevtidningen inledde det som skulle bli hans livsgärning, som skriftställare. Den unge Wiktor översatte till och med dikter från tyska till ryska. När första världskriget bröt ut, anställdes hans far av ryska armén och förflyttades till Moskva. Familjen följde således efter. I Moskva kom Wiktor i kontakt med de unga revolutionära, ett möte som skulle sätta avtryck i honom och leda honom livet ut. I Tsarryssland hade futurismen fått fäste, och det var en konstinrikting som tilltalade Wiktor. Bland de skriftställare som han bekantade sig med återfanns Vladimir Majakovskij. Men när kriget var slut återvände Wiktor till det självständiga Polen, och skrev in sig på det anrika universitet som hans bänk i Planty är riktat mot, Jagellonska universitetet i Kraków.

Väl i Kraków började Wiktor intressera sig för amatörteater, och han satte bland annat upp Stanisław Wyspiańskis kända pjäs Bröllopet (Wesele). Uppsättningen måste ha väckt uppmärksamhet, då han bland annat vävde in delar av Kommunistiska manifestet i introduktionen till akt två. Det var också under denna tid som Wiktor tog förnamnet Bruno och fäste det till sitt efternamn Jasieński.

1919-1920 härjade dessutom det polsk-sovjetiska kriget. Bruno blev, som många andra unga män, inkallad till en kadettskola i den polska armén. Som vi vet var Bruno en varm anhängare av kommunismen. Vissa källor gör därför gällande att Bruno under en poesikväll skulle ha förolämpat en uppsatt militär. Det hela ska ha slutat med att Bruno hamnade i förvar, där han också ådrog sig tuberkulos. Men källorna är motstridiga. Andra menar att han var hemma eftersom han hade tuberkulos och därmed inte förolämpade någon högt uppsatta militär. Utsagan passar ändå väl in på Brunos önskan att vara revolutionär. Bruno Jasieński hade nämligen redan tagit initiativ till en futuristisk gruppering som både var aktiv i Kraków och Warszawa. I april 1920 publicerade han förövrigt sina första dikter, och kom ut med sin första diktsamling But w butonierce (En känga i ett knapphål). Dessutom låg han bakom ett polskt futuristiskt manifest.

Under 1920-talet befäste Bruno Jasieński sin position som en av de centrala personerna inom den polska futurismen. Bland annat åkte han till Lwów, och befrändade Marian Hemar. Tillsammans försökte de starta en kabaré, men utan nämnvärd framgång. Hemar var en poet, satiriker, kompositör, och dessutom bror till Henryk Hescheles, som var far till Janina Hescheles. Utöver det var Hemar dessutom kusin med Stanisław Lem.

Under samma period blev Bruno Jasieński en alltmer övertygad kommunist, vilket ledde till att han stundtals plågades av att den polska polisen gav honom, i hans tycke, alltför stor uppmärksamhet. Polisens ihärdiga nyfikenhet på hans arbete gjorde att han slutligen övergav Polen och flyttade till Paris. Det var här som Bruno skrev, och publicerade, den legendariska romanen Palę Paryż 1928. Den udda romanen, som handlar om kapitalismens kollaps, slog ner som en bomb. Snabbt översatts den till ryska, och 1929 publicerades den i Polen. De franska myndigheterna ogillade dock Brunos fantasier om kapitalismens undergång, och han utvisades. Genast satte han sig på båten mot Sovjetunionen.

Vid sin ankomst till Leningrad var han redan en känd författare. Första upplagan av Palę Paryż hade sålt slut på en dag! Det var troligen därför som han genast hamnade i centrum av den sovjetiska kultureliten. Två år efter sin ankomst publicerar han verket Человек меняет кожу (Mannen som byter skinn), som lär vara författad i sann socialrealistisk stil. Borta var alltså futuristen Bruno Jasieński. Nu hade han blivit socialrealist och han hade lierat sig med Genrich Jagoda, chefen för säkerhetspolisen NKVD, som var en av hjärnorna bakom den Stora utresningen. Det här innebar bland annat att Bruno Jasieński medverkade i förföljelserna och hetskampanjen mot författaren och journalisten Isaak Babel. När Jagoda arresterades och avrättades förlorade Bruno sin beskyddare. Han arresterad därmed och dömdes till 15 år i straffläger. Men troligen blev han avrättad innan han förvisades till Gulag. De flesta källor gör gällande att Bruno Jasieński avrättades den 17 september 1938 i Moskva. Han blev 37 år gammal.

Czesław Miłosz sammanfattar den polska futurismen med orden “short-lived”, “disorderly and chaotic” i The history of Polish literature. Det är ju också ord som ganska väl överensstämmer med dess grundare och centralfigur Bruno Jasieński. Det finns därför otal fler vinklar och aspekter på Bruno Jasieńskis korta, produktiva och kringflackande liv, men han har idag ändå fått tillfälle till ro, då hans bänk erbjuder vila åt trötta fötter i Planty. Och som av en händelse är det för övrigt också hans födelsedag just idag.


Ett fotografi från 1930-talet på Bruno Jasieński med sin (?) hund.

Share

Synagogan på saltberget

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Om man cyklar uppför backen som gömmer sig bortom Rynek główny i Wieliczka, nå, nu kan man ju också gå eller ta bilen, men just vid det här återberättade tillfället var det en cykel som leddes uppför backen mot synagogan i Wieliczka. Vägen ringlar sig upp för backen, med husen jämsides. Den är nog lätt att missa, synagogan, om man inte vet vad man söker. Halvvägs in på den gropiga vägen står den, lite vid sidan av de andra husen, men med en magnifik utsikt ner mot dalen. Där borta i horisonten skymtar Kraków fram.

Synagogan i Wieliczka är tyvärr i ett bedrövligt skick. Flera halvmåneformade fönster är igenmurade. Ett provision stängsel gör det omöjligt att komma den nära, men inne i den ska det finnas några få fresker besvarade samt delar av kvinnornas läktare. Man vet faktiskt inte exakt när synagogan byggdes, men troligen 1700-talets senare hälft. Under andra världskriget förstördes den, och därefter har synagogan fått verka som lagerlokal. Trots att den ser så dyster och eftersatt ut, har den faktiskt fått äran att bli minnesmärkt. Men ägarna till den har inga medel till att renovera synagogan. Därav att den står där i sin bortglömda sorglighet.

De första judarna kom till Wieliczka redan på 1400-talet. De var tidigt engagerade i saltgruvorna, som staden fortfarande är känd för. Men det fanns motsättningar mellan judarna och invånarna i Wieleczka. De senare menade att judarna var inkräktare och inte borde få möjlighet att bosätta sig på platsen, ett krav som också hörsammades 1525 av kung Zygmunt August. Trots att man vid tre olika tillfällen skrev dekret som skulle hålla judarna från staden hittade de vägar att idka handel med stadens invånare. De bosatte sig helt enkelt i närbelägna byar, och hade dagligen handel och kontakt med invånarna i Wieliczka. Det var också enkelt att hitta kryphål i restriktionerna som gällde för judarna. De kunde faktiskt ta del av den lönsamma gruvnäringen, trots att de var förbjudna att göra så.

Det samma gällde den mycket lönsamma handeln och tillverkningen av alkohol. Wieliczkas invånare ville själva ta alla förtjänster, och konflikten eskalerade 1701. Det ledde senare till att kung Stanisław August skrev ett dekret där judarna förbjöds att handla eller tillverka alkohol. Om de bröt mot reglerna skulle deras produktion och intäkter konfiskeras.

Men situationen förändrades till judarnas fördel när Polen delades mellan Tsarryssland, Preussen och det Habsburgska riket. När de senare tog över makten över regionen fick judarna möjlighet att bosätta sig i Wieliczka, äga andelar inom saltgruvorna, samt tillverka och sälja alkohol. Och det var vid denna tid som synagogan, vars förfallna rester jag nu står och tittar på, uppfördes.

Under den habsburgska tiden växte den judiska församlingen i Wieliczka. De grundade flera prominenta rörelser. Som exempel kan nämnas Perlbergers vodkafabrik, samt familjen Friedman som byggde upp en tegelfabrik. Flera betydelsefulla judiska affärsmän la också grunden till en kurort. Samtidigt växte den judiska befolkningen i de omkringliggande byarna. Även här destillerade man alkohol, här fanns dessutom bryggerier, bagerier, samt att man tappade och sålde kurvatten. Man idkade också handel med bland annat textilier och salt. Vidare skapades en judisk intelligentia och man var politiskt aktiv. Den judiska befolkningen växte stadigt, och vid första världskrigets slut utgjorde de ungefär 15% av invånarantalet.

Mellankrigstiden, och Polens självständighet, betydde också ett enormt uppsving för judisk aktivitet i Wieliczka. Flera av de vackraste byggnaderna i staden ägdes och byggdes av judar. Runt Rynek główny fanns till exempel den mest framgångsrika tandläkaren som var av judisk börd och hette Weinberger. Han var tillika stadsrådgivare. Och juristen Maurycy Horowitz var vice borgmästare. Men det var inte alltid som den starka judiska församlingen drog jämt med de övriga invånarna. Under mellankrigstiden förekom det flera antisemitiska kampanjer och attacker. Trots det frodades och växte den judiska närvaron i Wieliczka. Man bildade sportklubbar, kulturföreningar, och det fanns flera olika judiska politiska partier. När andra världskriget bröt ut bodde det 4000 judar i Wieliczka, vilket innebar hälften av stadens invånare.

På Rynek główny i dagens Wieliczka finns dock inte många tecken kvar att Wieliczka en gång också hade en livskraftig judisk befolkning före andra världskriget.

Några kilometer från Rynek główny finns Wieliczkas judiska begravningsplats. När vi kommer dit ska jag förtälja vad som hände under andra världskriget och därefter. Men låt oss först sitta ner en stund här på Rynek główny och njuta av småstadslivet, och hålla kvar tanken om en stad där judar och polacker levde sida vid sida. Kanske äter vi en glass innan vi trampar vidare på våra cyklar mot begravningsplatsen.


De branta backar upp mot synagogan i Wieliczka.


Synagogan i Wieliczka.


Försummade med blinda ögon.


Charmiga Rynek główny i Wieliczka.

Share

Ungdomen kommer!

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Hemma hos mig bor fyra Leopold. De har följt mig till Kraków ända sedan den dag jag förälskade mig i honom en dag i Lviv. Nej, inte är det den fysiska personen Leopold jag förälskat mig i, utan hans alster. De verk av honom jag främst tilltalas av består i huvudsak av små finurliga teckningar och träsnitt.

Leopold Lewicki är nämligen oerhört svår att motstå, om man som jag, har en gnutta humor och gärna sneglar på tillvaron från sidan. Här på min blogg har han tidigare presenterats med sitt ukrainska namn, men eftersom jag nu bor i Polens kulturella huvudstad (i alla fall i ett historiskt perspektiv) passar det sig kanske bättre att jag övergår till hans polska namn.

Som bördig från en polsk-ukrainsk familj representerar han dessutom fint den häxbrygd av olika etniska grupper som befolkat denna region. Att säga att han var ukrainare är inte korrekt. Lika fel är det att säga att han var polack. Han var inte heller judisk, trots att han genom sitt giftermål i viss mån blev en del av ett judiskt tankegods. Kanske var han helt enkelt en galizisk skapelse. En sådan som bara kan finnas här.

Första gången jag mötte honom var som sagt i Lviv. Under en av mina mållösa stadsvandringar genom staden, vandringar som närmast kan liknas vid ett egendomligt och fullkomligt osymmetriskt nät, snubblade jag över ett lägenhetsmuseum till hans ära. Det var ovanligt vederkvickande att få stiga in i Lewickis alldeles egensinniga värld. Det var inte för utan att jag kände en mycket nära samhörighet med den anspråkslösa Lewicki. Han tycks ha varit som lyckligast när han fick göra det han ville utan att ta stora ambitiösa karriäristiska språng.

Guiden som berättade om den sympatiske Leopold gick med snabba kliv genom hans historia, och uppehöll sig bara en kort stund vid hans tid i Kraków. Enligt guiden var den där tiden inte så relevant för hans särpräglade sätt att avläsa verkligheten.

När jag igår stod på Kamienica Szołayskixh im. Feliksa Jasieńskiego (en filial till Krakóws nationalmuseum) insåg jag att jag hade blivit dragen vid näsan av den trevliga guiden på lägenhetsmuseet. Lewickis tid i Kraków var nog den tid som gjorde honom till den han sedermera blev.

På utställningen Idzie młodych! I grupa krakowska (Ungdomen kommer! Första Kraków-gruppen) handlar om den första Kraków-gruppen, som verkade mellan 1932-37. Denna grupp bestod, förutom Leopold Lewicki, av Aleksander (Sasza) Blonder (aka André Blondel), Blima (Berta) Grünberg, Maria Jarema, Franciszek Jaźwiecki, Adam Marczyński, Stanisław Osostowicz, Szymon Piasecki, Mojżesz Schwanenfeld, Bolesław Stawiński, Jonasz Sterniek, Erykius, Eugenius och Aleksander Winnicki. Namn som är okanda för de flesta svenskar. Men deras betydelse för Polens 1900-tal ska inte underskattas.

I princip alla de ovannämnda var studenter vid konstnärliga akademin i Kraków under de sista åren av det glada 1920-talet. De hamnade snart i konflikt med sina, som de uppfattade som, mossiga och föråldrade lärare. Lärare som förövrigt gärna satt och skrockade på Jama Michalika (som jag skrev om för några dagar sedan).

Kraków-gruppen var, som de flesta unga, präglade av sin tid, och det innebar att man sneglade med längtansfulla blickar på Sovjetryssland. Man tyckte att lärarna grävde ner sig i dekadens och ville istället skildra folkets vedermödor. Samtidigt var de skeptiska till de nya nationalistiska trender som dominerade Polens politiska sfär. Man ville se ett jämlikt samhälle, och konsten skulle bistå i den omdaningen. Förutom bildkonst återfanns tonsättare, författare och debattörer bland Kraków-gruppens medlemmar. Man anordnade debatter, teateruppsättningar, konstutställningar med en våldsam iver.

Deras lärare var allt annat än förtjusta, och det gick så långt att man till och med kastade ut studenter. En av de studenter som sparkades ut var Leopold Lewicki.

Utställningen på Kamienica Szołayskixh im. Feliksa Jasieńskiego är osedvanligt inspirerande. Jag drabbas själv av en stark önskan att få bistå dem i deras gärningar. De känns märkvärdig brännande, och deras uttryck förefaller mig fattas oss idag. Då vår samtid endast verkar vilja goutera sjävförhärligande beteende. Verken på utställningen korresponderar ofta med varandra. Som om de hade ett litet samtal kring hur exempelvis ett stilleben ska utföras. Deras egensinne står helt enkelt inte i vägen för det gemensamma uttrycket.

Det är fler än Leopold Lewicki som tilltalar mig på utställningen. Kanske för att de är så nära besläktade. Så som Jonasz Stern till exempel. Hans “W kawiarni” från 1933 får mig att dra lite på munnen. Eller hans dansande par två år senare. Hans karikatyr av Hitler är både skrämmande och dråplig på samma gång. Likaså är Sascha Blonder oerhört underhållande. Han kastade sig mellan stilar och uttryck, tydligen helt utan att låta sig styras av några normer eller regler. En annan som intresserar mig är Maria Jarema. Hon skulle efter kriget få en betydande roll i det som skulle bli den andra Kraków-gruppen.

1937 upplöstes gruppen och medlemmarna skingrades ytterligare när andra världskriget bröt ut. Några av dem överlevde inte kriget, men flertalet kunde gå helskinnade ur det. Leopold Lewicki bosatte sig i Lviv, och återvände aldrig till Kraków. Det samma gäller de medlemmar som var av judisk börd. Några fortsatte sin verksamhet i Kraków. En av dem var Jonasz Stern, som mirakulöst överlevde förintelsen. Hans historia är oerhört fascinerande och berör djupt. Efter att nazisterna ockuperat Lviv hamnade han i stadens getto. Vid en arkebusering lyckades han smita genom att spela död och senare fly. Stern har gjort några mycket gripande linoleumtryck baserat på hans minne från tiden i Lvivs getto.

När jag idag tittar på mina små alster av Leopold Lewicki, fyra små träsnitt, ser jag dem i ett större sammanhang. De skapades inte i ett vakuum, utan samtalar med andra. Jag hade det nog på känn tidigare, men nu vet jag lite mer exakt med vilka. Och varför…

Utställningen pågår till den femte mars 2020.


Jonasz Stern “Hitler” 1934.


Leopold Lewicki två skildrar av judiskt bad, från 1932 och 1933.


I stormens öga.


Stanisław Osostowicz “Porträtt av Leopold Lewicki” 1932.


Jonasz Stern “Dans” 1936.

Share

Jul i Kraków

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

23 december 2019
Dagens polska affisch
Wesołych świąt
Av okänd
År 1932

Nu är vi inne på sluttampen av årets adventskalender! Det trodde jag inte själv när jag började den första december. Man kan ju dock säga att min adventskalender detta år rönt något mindre uppmärksamhet än förra årets. Kanske är det mitt val av affischer, eller så är det algoritmer som ställer till det. Vad vet jag…

Nåväl, som näst sista affisch väljer jag ett julkort från 1932. Titta på de två trevliga kumpanerna, med påfågelfjädrar i hattarna, som kommer bärande på ett hus. Åh nej, det är inte ett pepparkakshus, utan en krakowitisk julkrubba! (På polska Kraków szopka.)

Redan på medeltiden började man att iscensatta Jesu födelse. Det var riktiga teateruppsättningar, med människor och även djur. Ibland gjorde man även dockteater. Man skulle kunna säga att dessa spel var upprinnelsen till Krakóws julkrubbor. Spelen blev omåttligt populära. Men man piffade ofta upp berättelsen, genom att tillsätta karaktärer som egentligen inte hade någonting med Jesus att göra.

Exempel på sådana karaktärer var kung Johan III Sobieski. Denne Johan, eller Jan som polackerna kallar honom, föddes 1629 på slottet Olesko, som ligger strax utanför Lviv. Johan III Sobieski har kanske främst gått till eftervärlden genom sitt resuluta agerande vid slaget om Wien 1683, där hans polska här räddade Österrike från att hamna under ottomanskt styre.

Även om Johan III Sobieski agerade med stort hjältemod, så hade han ju väldigt lite med Jesu födelse att göra. Kanske var det sådana här tilltag, att förändra berättelsen om Jesus, som gjorde att kyrkan verkade för att spelen skulle förbjudas.

År 1736 förbjöds således spelen i kyrkorna, vilket innebär att spelen istället flyttade ut på gator och torg. Det innebar att man fick bygga små kulisser som man bar med sig. Under 1800-talets senare hälft utvecklades denna verksamhet, och nu kan vi tala om de krakowitiska julkrubbornas tillkomst – de som är så specifika för Kraków att de till och med finns med på UESCOs lista över världsarv. Krubborna är en slags iscensättning av Jesu födelse, dock utan teater. De vackra krabborna sprakar i färg, med fantasieggande figurer runt omkring. Man lät sig inspireras av arkitekturen i Kraków, och då främst stadens vackra kyrkor. Så enligt Krakóws julkrubbor föddes Jesus således inte i Betlehem, utan i Kraków.

Efter att Polen återfått sin självständighet 1918 blev Krakóws julkrubbor alltmer populära i Kraków, och man började då att sälja dem som souvenirer. Krakóws stad beslöt 1937 att hålla en tävling för att stödja dem som tillverkade julkrubborna. Den första torsdagen i december utnämner man därför de finaste julkrubborna. De kan sedan beskådas på Krakóws historiska museum. Denna tävling har hållits varje år, med undantag för åren kring andra världskriget.

Våra två kumpaner på julkortet, som får agera som dagens polska affisch, bär typiska kläder från Kraków. Hatten på deras huvuden heter czapka krakuska, men om den får jag berätta en annan gång.

Share

En sångernas mästare från Kazimierz

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, poetry, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

17 december 2019
Dagens polska affisch
Affisch till en konsert med Mordechaj Gebirtig
Av okänd
År 1936

Jag möter honom ganska ofta här i Kraków, den gode Mordechaj Gebirtig. Senast idag snubblade jag över honom när jag letade efter ett nytt bord till min minimala studentlya. Det är inte heller så konstigt att jag snubblar över Mordechaj Gebirtig lite här och var, ty han var en äkta krakowit. Han föddes 1877 i en judisk familj som bodde i den judiska stadsdelen Kazimierz. Han utbildades i en chederskola, något som många barn gjorde vid den tiden. Cheder var en skolform som lärde ut grunderna i judendomen och hebreiska.

Det visade sig tidigt att den unge Mordechaj var mycket intresserad av litteratur och musik. Och 1905 började han således publicera dikter och sånger i olika periodika, där ibland Der sotsyal demokrat, den jiddischspråkliga tidningen för Galiziens Socialdemokratiska parti. Under sin tid som soldat i Österrike-Ungerns armé började han även att samla in folksånger som sjöngs av folket bortom de stora städerna. 1920 kom den första publikationen med hans insamlade folksånger. Folkstimlekh hette den på jiddisch, vilket betyder Från folket.

Under 1920-30 blev Mordechaj Gebirtig något av en kändis i Polen. Hans sånger spelades på många teatrar. Många av hans sånger var barnsånger, andra beskriver Galiziens judiska liv, men också våldet mot judar som tilltog under denna tid.

En av hans mest kända sånger skrevs 1936 efter pogromen i Przytyk. Under några dagar i mars detta år, drabbade judiska och polska bybor samman. De fattiga polska bönderna hade uppmuntras av ett nationalistiska parti att bojkotta de mer besuttna judiska handlarna. Det blev oroligt, och många judar fruktade att de polska bönderna skulle ta till våld. Efter att några judar hade tagit till vapen, och dödat en av de polska bönderna, övergick våldet i besinningslöst våld mot judar. Krakóws tidningar beskrev händelsen som en antisemitisk pogrom.

Sången som Mordechaj Gebirtig skrev till minnet av händelsen heter Undzer shtetl brent (Vår shetl brinner). Den blev genast mycket populär. Under denna tid hade motsättningarna mellan judar och polacker ökat, och en sång som beskrev judarnas rädsla för den ökande antisemitismen var precis vad man behövde.

Och det är ganska troligt att Undzer shtetl brent framfördes den kvällen som dagens affisch gör reklam för. Konserten var onsdagen den 14 oktober 1936 på Krakóws judiska teater, och då var Undzer shtetl brent redan något av en slagdänga bland Krakóws judar.

På många vis är sången profetisk då den nästan tycks förutspå förintelsen. Mordechaj Gebirtig mördades även själv i förintelsen. I april 1942 deporterades han med sin familj från Kazimierz till Krakóws getto som låg i stadsdelen Podgórze. Mordechaj var då 65 år gammal. Några månader senare, den 4 juni 1942, skulle de flesta judar deporteras från gettot till förintelselägret Bełżec. Mordechaj måste ha satt sig på tvären på något vis, ty han mördades strax utanför sin port i gettot. För någon vecka sedan snubblade jag även över denna plats. Då sökte jag inte efter något bord, utan efter ett surdegsbageri. När jag såg plaketten över platsen där han mördades tog jag fram min mobil och sökte upp Undzer shtetl brent på Youtube. Jag lät hans sång ljuda över kvarteret en stund, innan jag gick vidare.

Trots att Mordechaj Gebirtig var en framgångsrik poet och viskompositör, fick han under hela sitt liv tjäna sitt levebröd som möbelsnickare, och det var därför jag snubblade över honom under min jakt på ett nytt bord. Jag hade tydligen lyckats pricka in Mordechajs gamla verkstad, som låg på Joselewicza 3 i stadsdelen Kazimierz. Google Maps indikerade att där skulle ligga ett möbelsnickeri.

Men idag finns det inget möbelsnickeri på adressen. Det man finner är en plakett på husväggen som förkunnar att här bodde Mordechaj Gebirtig, och ett fint litet museum, som man dock inte går in i. Genom de öppna fönstren till källarplanet kan man däremot kika in till hans gamla verkstad, och ut genom fönstren strömmar också hans musik. (Här kan ni se två bilder från museet. Bild 1 och bild 2.) Den gode Mordechaj Gebirtig vill tydligen inte bli ett minne blott, och hans själ lever i allra högsta grad kvar i Kraków.

Share

En fisk är en fisk är en fisk

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

15 december 2019
Dagens polska affisch
Oliwa (Związku Spółdzielni Spożywców Rz. P Społem)
Av Edward Butrymowicz
År 1935

Idag är det tredje advent, och jag borde ha letat upp en affisch med tre ljus, men istället fastnade jag för denna affisch med en fisk som gör reklam för olivolja. Nåväl, inte helt logiskt, men förvisso mycket vacker. Affischen är till Społem, som är en medlemsägd affärskedja som finns över hela Polen. Affärskedjan grundades 1868. Społem blev genast mycket populär, då det ansågs patriotiskt att köpa kedjans produkter. Detta var ju en tid då Polen var delat mellan Preussen, Tsarryssland och Habsburgska imperiet, och polackerna letade upp många sätt för att stödja varandra.

Dagens affisch skapades dock långt senare, år 1935, vilket var något av ett ödesår. Januari inleddes med en folkomröstning i Saarland, där det visade sig att drygt 90% av invånarna röstade för att återförenas med Tyskland. Den 24 januari såldes den första ölen på burk i USA. I mars tillkännager Tyskland att man skulle införa allmän värnplikt, vilket stred mot Versaillesfördraget. Adolf Hitler meddelade även att Tyskland skulle börja upprusta. Den 28 april invigdes Moskvas tunnelbana, och i maj besöker Rudolf Hess Stockholm. Samma månad firade Sveriges riksdag 500 år, samt att en utredning slog fast att Sverige skulle övergå till högertrafik. I augusti beslutade Sveriges riksdag att man skulle förstärka försvaret. En månad senare blir hakkorsflaggan Tysklands flagga. I Göteborg invigdes konserthuset, och i New York hade George Gershwins opera Porgy and Bess sitt uruppförande. I november infördes Nürnberglagarna i Tyskland. Dessa lagar fråntog judarna rätten att vara tyska medborgare, de förbjöds även att rösta samt inneha offentliga tjänster… Så här i efterhand är det mycket svårt att förstå att omvärlden inte reagerade med mer kraft

Men vad hände då i Polen 1935? Jo, en av de större händelserna var att landsfadern Józef Piłsudski gick ur tiden.

Men även detta år tilldrog sig händelser som internet inte tycks vilja minnas. Bland annat hade filmen Kochaj tylko mnie (Älska bara mig) premiär detta år. Filmen regisserades av Marta Flanz, en skådespelare och regissör som jag varken lyckats finna födelse- eller dödsår på. Förutom nämnda film, regisserade hon i alla fall ytterligare en film.

Nå, Kochaj tylko mnie har en invecklad handling, med så många förvecklingar att jag inte ids återge den här. Låt oss säga att den tycks vara så där tilltrasslad och obegriplig, så som saker och ting bara lyckas bli här i Polen. Och ungefär som att en fisk gör reklam för olivolja.

Share

%d bloggers like this: