viewpoint-east.org

Ludwiks hus i Lwów

Category: by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

UPD: En vaken läsare påpekade att mitt blogginlägg inte tydligt nog påvisar att familjen var judar. Det här är nu korrigerat.

Så där lite på sniskan står det och gömmer sig bakom några väldiga granar. Ja, ni vet sådana där granar som Sovjetunionen planerade för att dölja det som var betydelsefullt. Man finner ofta säkerhetspolisen eller viktiga administrativa byggnader bakom den där barrförsedda armén.

Och om man finner bostadshus bakom de där granarna, vet man att det nog var ett hus där någon sovjet-pamp huserade.

Så är det också med detta hus, som jag nu står och spanar på. Ett elegant hus, i bästa polska funkisstil. Här bodde sovjet-pampen i Lviv, eller Lvov som det då kallades. Under huset fanns det ett garage som pampen, i sin bil av märket ZIL 41045, for ut ur i en hisklig fart med siktet inställt på sovjet-pampens arbetsplats där denne satt och tänkte ut nya sovjetiskheter som folket i staden skulle följa.

Under Euromajdan var det stora, svarta rubriker om detta hus, ty det var tydligen president Janukovitj hus. Han ska aldrig ha varit där, men det hindrade inte att huset fick otäckt över sig. Han skulle ju kunna varit där, om han ville… Och hade han en toalett av guld, som ryktet då sade att han hade i sitt palats i Kyjiv? undrade vi nyfiket.

Huset såldes i alla fall efter revolutionen, och minnet sviker mig när jag frågar det om vem den förmögna köparen var.

Men huset har en mycket längre historia än så, visade det sig efter lite efterforskning. Det kallades tidigare Adolf Finkelsteins hus. Ty det var han som lät uppföra det någon gång under sent 1930-tal.

Adolf Finkelstein var en högt uppsatt militär i polska armén, medlem av Lwóws stadsråd samt en förmögen affärsman och ägde en järnfirma (vad exakt han sysslade med har jag inte lyckats få fram). Sonen Ludwik förväntades ta över firman.

Pappa Adolf byggde huset till sin familj, och det var en raffinerad skapelse, med noga uttänkta funktioner för familjens bästa och tjusiga funktionalistiska detaljer.

Hur länge kunde familjen Finkelstein bo i huset? undrar jag. Det kan endast röra sig om några år. Ty när Nazityskland anföll Polen hamnade Lwów på sovjetiskt territorium. Som polsk militär och en buren affärsman hamnade Adolf Finkelstein i ett sovjetiskt arbetsläger. Många av Finkelsteins vänner mördades av sovjetiska armén i Katyń, men Adolf lyckades överleva tiden i lägret.

Hans fru och son skulle förvisas till Sibirien. Men när Hitler anföll Sovjetunionen förändrades allt för familjen. Pappa Adolf försattes mirakulöst på fri fot, och familjen återförenades efter två år. De lyckades undkomma förintelsen, ty som ni kan läsa av namnet var familjen judisk, och flydde till Mellanöstern, där de levde till krigets slut.

Trots att familjen förlorat allt i kriget, ville man återvända till Polen. Kärleken till landet var särskilt stark hos fadern. Men det fanns ingen plats för dem i det kommunistiska Polen och Adolf avled, kanske av sorg, före det att familjen lyckats finna en ny plats att leva på.

Sonen Ludwik Finkelstein slog sig slutligen ner i London. Han hade ett brinnande intresse för teknologi, ett intresse han grundlagt i Lwów på pappas järnfirma. I London var han en av eldsjälarna på Northampton College of Advanced Technology. Hans arbete och engagemang ledde sedermera till att detta college blev en del av City University London. Ludwik avled i London 2011.

Så nu står jag här framför där Ludwik och hans familj bodde några år. För mig att huset inte någon sovjet-pamps hus, eller Janukovitj hus. Det är Ludwiks hus, helt enkelt. Jag lyfter handen lätt och vinkar lite mot ett mörkt fönster, som Ludwik kanske en gång spanade ut genom.

Källa:
Lwów Nowoczesny. Lwów and modernity. (Międzynarodowe Centrum Kultury, Kraków 2017)

Om Ludwik Finkelstein.


Från en affisch och ett bokomslag via konfektyr för att landa på en restaurang

Category: art, avantgarde, by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, turism, ukraina
Tags: , , , , , ,

Ibland lägger jag ut polska affischer på Facebook. Det är ett litet nöje jag har, att fungera kring dessa ofta ovanliga kreationer. Som denna, som egentligen inte är någon affisch, utan rätt och slätt ett bokomslag. Ok, nu kör vi!

Dagens polska affisch:
är ett bokomslag till boken “Harce elektronów. Popularny wykład o falach elektrycznych, o radjofonji i telewizji” från 1930. (Ungefärlig – och troligen alldeles bristfällig – översättning: “Lekfulla elektroner. Populärvetenskapliga föreläsningar om elektriska vågor, radio och TV”)

Illustrationerna är signerade Janina Petry-Przybylska (1898-1960). Hon var illustratör och gjorde sig känd som konfektyr-illustratör i Lwów under sina tidiga år. Senare blev hon en uppburen kvinnlig illustratör i Lwów. Konfektyren ska ha omnämnts av den kände författaren Jan Parandowski. Nå, jag vet inte om han omnämnde Janinas vackra förpackning till den eftertraktade konfektyren. Utöver det har jag endast lyckats få fram att hon var verksam i Lviv (fast då var det ju först Lemberg och sedan Lwów) fram till kriget, men att hon senare flyttade till Kraków, och att hon ska ha varit en aktad konstnär när hon bodde här.

Boken då? Jo, den är utgiven på förlaget Atlas (Książnica-Atlas). Ett legendariskt förlag i Lwów, och under mellankrigstiden var förlaget det viktigaste i Polen (skröt man i alla fall själv med). Många viktiga publikationer utkom tydligen på förlaget. Fokus låg på pedagogiska och vetenskapliga verk, och förlaget ansågs vara mycket progressivt. Men främst är Książnica-Atlas idag ihågkommet för sin gedigna produktion av kartor. Om man minns det alls, vill säga. Ty för dagens lvivianer är Atlas en restaurang…


Skönheten som skymmer ett författarskap – Zuzanna Ginczanka

Category: antisemitism, art, avantgarde, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, literature, poetry, poland
Tags: , , , , , , ,

Ikväll hade jag föresatt mig själv att skriva en text om Zuzanna Ginczanka. Fylld av sprudlande motivation och skrivarglädje äntrade jag således hennes wiki-sida. Jag hade bara läst några stycken tills modet sjönk. Nej, jag kommer inte skriva någon text om Zuzanna Ginczanka, tänkte jag bistert. Jag kommer att skriva en text om texten om henne.

Det är väl sådant som händer när man plötsligt känner en fundamental alienering gentemot texterna om någon. De där orden lämnar en helt utan ett uns incitament till vilja att författa. Ni undrar givetvis varför, och det gör även jag. Ty hur jag än vänder och vrider på mitt kikarsikte tycks jag förlora fokus.

Genom textraderna gluttar endast fram en liten gubbsjuk blick. Hennes författarskap omnämns givetvis i stora och bombastiska ordalag. Men fram tittar hela tiden en bild av hennes skönhet. Märk väl att jag lyckas undvika att skriva “påstådda skönhet”, ty man bör vara inbilsk eller gemen om man inte vågar tillskriva henne detta epitet. Ja, hon var vacker. Men varför måste en wiki-sida om henne innehålla en kilometer lång bladdrande text om alla okändingar som ville slå läger vid hennes barm?

Om vi föreställer oss en liknande text om en hårfager man som tyvärr inte fick leva sitt liv till ålderns höst, hade vi då fått läsa om alla dessa okända fjällor som kom i hans väg? Nej, det hade kanske varit en kort passage, men inte textens själ.

Nu ruskar jag på mitt huvud, som knappast kommer till gå till eftervärlden som en skönhet, och försöker skriva något om Zuzanna Ginczanka som inte handlar om hennes skönhet.

Men jag misslyckas.

Det går inte. Kanske beror det på att jag läst den där wiki-sidan, eller för att jag egentligen är en ogin person som helst också vill vara så där skön, men inte är det. Eller så beror det på att jag nyligen bevistade en utställning på Galleri Dzyga i Lviv av den polska konstnären Krystyna Piotrowska där Zuzanna Ginczankas skönhet stirrade envist på mig.

Någonstans tror jag att det är en kombination.

Krystyna Piotrowska verk “War or Love” består i huvudsak av Zuzanna Ginczankas sköna ansikte som tittar mot oss. Hennes huvud omges av olika ting. Parafraserna går till kvinnlighet, judendom, Galizien och ta-da hennes skönhet. Trots att jag tror att Piotrowskas ambition är att lyfta fram Ginczankas författarskap, ser jag endast hennes skönhet. Med det sagt så är det inte det inte sagt att det är något fel på Piotrowskas verk, det kan lika gärna vara fel på mitt huvud. Jag har tydligen nått en plats i livet där kvinnors skönhet känns oändligt… slitet. Utnött. Tuggat till att ämnet blivit helt utmärglat.

Jag vill förstå vem Zuzanna Ginczanka var. Hur hon blev den som skrev det hon skrev. Inte hur hon såg ut. Är det för mycket begärt?

Kanske är det bara så att jag har svårt att relatera till skönhet. Tacka vet jag päron.

Kanske tycker du att det inte finns något samband mellan päron och skönhet, men i min tankevärld, relativt likt lustiga huset, finns det ett samband. Jag tänker nämligen på Stanisław Lem.

I sin barndomsskildring “Höga slottet” beskriver Lem sin egen barndoms fysionomi som päronformad. Jag har mycket lättare att relatera till det. Av förklarliga skäl. Således skulle jag få mer ut av en utställning som försökte göra Lem till den där päronformade kroppen (det hade kanske gett en helt annan dimension till hans författarskap), än att framhäva en vacker kvinnas ansikte som just vackert.

Kanske är det även så jag inte alls förstår Zuzanna Ginczankas diktning. Jag har en fabläss för skandinavisk diktning. Den är ofta tunn och skir, med invanda ord som exploderar i en kristall av tolkningar. Tunn. Men oändligt drabbande. Den centraleuropeiska diktningen är, i enlighet med det jag bekantat mig med, ofta svårgenomtränglig, tung, tjock som en päls, med lager av svårtolkade begrepp som för mitt inre endast flyter ut en en gröt. En slags centraleuropeisk rotvälska som bara återfinns i poesin.

Nå, det finns ingen anledning att bli upprörd! Jag är sannerligen ingen kännare av centraleuropeisk poesi, utan refererar endast till det lilla brottstycke jag orkat crawla mig igenom.

Det är med bakgrund av detta, och allt annat, som jag inte lyckas skriva någon text om Zuzanna Ginczanka. Det finns andra som lyckats så mycket bättre än jag att förstå hennes texter. De är värda att lyftas. Mitt bidrag gör inte anspråk på att ha förstått eller lyckats belysa någonting över huvud taget. Utom möjligen den att wiki-sidan om Zuzanna Ginczanka är en sida som lämnar några av oss med en känsla av att kvinnors eftermäle bäst beskrivs genom deras leenden och skönhet. Och deras helt okända friare.

Jag hade istället önskat att få läsa en text om varför Zuzanna Ginczankas författarskap ansågs som så banbrytande. Jag hade önskat att jag hade fått någon förståelse för hur hon formades till en så egensinnig poet. Vad var det som ledde henne dit? Var det för att hon lämnades av både sin far och mor? Var det för att hon växte upp hos en mormor som önskade och verkade för den unga Zuzannas orubbliga karaktär? Var det för att hon levde som ung vuxen i ett Polen som hade tydliga antisemitiska tendenser? Eller formades hon till författaren hon blev av en egen kraft? Vad läste hon? Vilka var hennes förebilder? Om detta finner jag intet. Ty hennes omtalat vackra ansikte står som en mur mellan mig och en djupare förståelse av hennes författarskap.


Zuzanna Ginczanka som Galizien. Egentligen vill jag inte alls ha med den här bilden från Krystyna Piotrowskas utställning, ty Ginczankas skönhet är ju redan omvittnad. Men jag undrar om det inte underlättar för er läsare, om ni nu inte redan har tröttnat och slutat läsa.


Om “Huset med de två tornen” av Maciej Zaremba

Category: antisemitism, bokrecension, by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , , , ,

Ja, nog är det så att alla författare närmar sina läsare på olika vis. Nu tänker jag inte på hur de närmar sig läsarna rent fysiskt (som på en bokmässa), utan snarare hur de skriver in läsarna i sina texter.

En del gör det genom att släppa in läsarna likt en stråle solljus på berättelsens bilder. Man får fladdrar runt i berättelsen som en fjäril, under strängt övervakande av författaren. Men det är just genom att läsaren får se, och upplysa, som gör att berättelsen finns överhuvudtaget. Utan läsaren hade berättelsen inte talat. Rummet varit mörkt och dammigt. Och berättelsens alla bilder hade varit ofödda.

Andra författare berättar genom att sätta sig själv i första rummet. Man lär sig lika mycket om författaren som om berättelsen. Ibland är författarna nästan mer synliga än själva berättelsen, så som den polska författaren Andrzej Stasiuks berättelser. Han står ganska oävent rakt i berättelsens mitt. Skymmer gladeligen sikten när han i exempelvis “Östern” berättar om Kinas vidder sedda från Ryssland. Fläktar med armarna och gör det fullkomligt omöjligt att se vad han menar syns. Han gapar på i bilen som han färdas i, med den kidnappade läsaren stumt gapande. Stumt gapande av hänförelse. För vi vill i hans sällskap inte nödvändigtvis se Kinas vidder, och bilresan hade dessutom varit fullkomligt ändlöst tråkigt utan hans ståhej.

Ty det är själva berättelsen berättad av honom som är berättelsen. Och det är ju också därför man läser Stasiuk.

Men den här texten ska inte handla om Stasiuk. Den ska handla om den där typen av författare som släpper in läsaren som en solstråle. Den ska handla om Maciej Zarembas “Huset med de två tornen”.

Det här är en mycket gripande bok. Inte på det där sättet du nu tänkte. Nej, den är inte gripande för att den behandlar några sorgliga människoöden i 1900-talets Polen. Den är gripande ty den tar sig an det smått vansinniga projektet är beskriva hur några människor formats, överlevt men samtidigt på något vis krossats av 1900-talets mest groteska mänskliga avkomma, antisemitismen.

Zaremba tar utgångspunkt från sina föräldrar. Som läsare märker man att han många gånger försökt, eller haft som uppsåt att skriva den här boken. Men hans mod har tidigare svikit honom. Och det är lätt att förstå. Berättelsen kan inte skrivas och berättas utan att tangera det sorgliga ämnet antisemitism i Polens mellankrigstid, i det kommunistiska Polen och möjligen även i dagens Polen. (Zaremba tycks dock inte kunna bestämma sig riktigt för hur det är med den saken i dagens Polen. Han lämnar den frågan öppen, för oss läsare att sätta ljus på.)

Det skulle kunna vara en klaustrofobisk berättelse. En berättelse som håller läsaren fångad i familjens hem. Men så är inte fallet. Zaremba lyckas med vackra penseldrag låta oss resa med i 100 år. Vi får både vandra genom domstolar tillsammans med hans gåtfulla morfar, färdas kors och tvärs på flykt undan nazisternas gaskammare. Vi får känna avsmak inför hans far, för att nästa sekund känna en innerlig empati. Hans mor är både en vildsint skönhet, klok mor och ett riktigt rivjärn till krutkärring.

Som läsare är vi dock inte i Zarembas våld. Han låter ofta själva nysta upp de ihopsnodda trådarna han lägger fram. Som när han trevar fram i något arkiv på jakt efter, för honom, gåtor som präglat hans liv, släpper han plötsligt ledigt ut en hand och pekar mot en vänlig arkivarie. En vänlig arkivarie, som genom sin handling också på många sätt ifrågasätter hans egna erfarenheter av en notoriskt ointresserad och missunnsamma polsk byråkrati.

Det är lätt att bli förälskad i “Huset med de två tornen”, enär det är en vacker berättelse om judarnas grymma öde och fullkomliga utsatthet i Polen. Och Zaremba lyckas med konststycket att både älska och hata Polens 1900-tals historia. Och han lyckas även med att både älska och hata sina föräldrar och alla släktingar och till och med Sverige. Därför är “Huset med de två tornen” en medmänsklig bok. En bok som vi alla är lite till mans. Vi är fula och vackra, hatiska och empatiska, förestående och alienerade på samma gång. Och genom att föra oss in i berättelsen, göra oss delaktiga, lyckas Zaremba visa oss vilka vi är. Hur oändligt mångtydiga vi är, hur farliga vi är. Men ibland också så uppfriskande modiga.

Modigast av alla är nog ändå Maciej Zaremba.